Varför stödjer västmakterna ett (o)heligt krig i Syrien?

ANALYS

Varför Syrien?

Ännu en gång har USA med allierade bombat Syriens regim. Engagemanget i landet har pågått sedan krigets början, och varit lika oklart och diffust som kriget har varit långt. Det officiella narrativet antyder att det bara handlar om att skydda landets civila och inte långt in i konflikten kom det även att handla om att få bort Assad, ett s.k. regimskifte. 

Den första ansatsen uppnås väldigt illa genom att bejaka den andra. Genom att ösa in stöd och militära medel, såsom USA och dess dåvarande regionala allierade Turkiet, Saudiarabien och Qatar, har gjort, förlängs istället lidandet och kriget kan inte upphöra på sin egen bristande dynamik. Givetvis matchas varje steg som dessa parter tar, av motparterna; Ryssland, Iran och Irak, och under den senare tiden med avsevärt större framgång.

Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället och ett exportförbud av olja, och genom drivit detta med beslutsamhet. Hade dialogen mellan stormakterna varit sundare så hade det inte varit svårt att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet hade kunnat knådas fram. Men nu var/är detta inte fallet! Anledningen är att motiven för agerande i regionen inte är altruistiska. Uppenbarligen drivs såväl västmakterna som andra regionala och globala makter av realpolitiska motiv, såsom alltid tidigare i historien. Tillgången till oljan, möjligheten att dra oljepipelines och rätten till baser som vaktar dessa, måste säkras genom att säkerställa vänligt sinnade regimer. Dessa behov har styrt agerandet i regionen sedan oljan upptäcktes där och inget har förändrats sedan dess. Särskilt inte nu när denna tycks sina.

Således var västmakterna mycket snabba med att försöka genomdriva ett regimskifte i Syrien, såsom man precis hade gjort i Libyen, vilket klart gick emot FN:s direktiv, medan man obekymrat vände bort blicken medan Bahrain med våld, förtryck och tortyr slog ned de fredliga protesterna under sin ”arabiska vår”, till slut med hjälp av saudiska pansarfordon! På vilket sätt var Syriens initiala hårdhänta sätt att hantera sin släng av den ”arabiska våren” på ett avgörande sätt annorlunda? På vilket sätt är Assads auktoritära men ändå sekulära regim värre än den teokratiska diktaturen i Saudiarabien? Skillnaden låg i att Syrien var allierat med Ryssland och Iran, medan Bahrain var värd för USA:s största marinbas i regionen. Således förvandlades ”skydda de civila” snabbt till ”regimskifte”.

Saudiska trupper kör över bron till Bahrain för att slå ner demonstrationerna i landet våren 2011.

Vilka är Västs allierade i Syrien?

USA under Bush Sr, Jr, Clinton och Obama har uppenbarligen inte sett det Muslimska brödraskapet (MB) som en problematisk rörelse, trots dess uttalade mål att infiltrera och underminera västvärlden, och infiltrera är just vad de har gjort. De befinner sig som rådgivare till underrättelsetjänsterna i främst USA, men även Storbritannien, och där verkar de för att man ska alliera sig med MB i Mellanöstern. Inte för att jag tror att man behöver mycket mer uppmuntran, då USA har använt sig av olika typer av militanta radikala muslimska organisationer, och rena jihadister, i ett flertal krig redan, i allt från Afghanistan, Bosnien, Libyen till nu i Syrien. Storbritannien använde jihadister som militära redskap mot sina fiender, redan på 1830-talet. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är således inget som överraskar att USA inte oroades av den uppenbara kopplingen mellan de grupper som tog till vapen mot regimen Assad 2011 och det uppror som det muslimska brödraskapet ledde mot Assad Sr på 80-talet, där terrorbombningar mot civila var flitigt förekommande. Man inbillade sig att det fanns moderata grupper i landet, men snabbt försvann den illusionen. Likväl fortsatte man med det omfattande stöd som slussades till rebellerna. Blicken vändes bort, när betydande grupper allierade sig med al-Qaida, som det var tanken att man skulle bekämpa efter 9/11. Än värre blev det när avsevärda resurser slussades vidare till det som senare blev IS. Det är alltså dessa gruppers ord, vi nu ska ta som sanning, vad gäller vad som egentligen händer på plats i Syrien. Hur kunde vi hamna så här fel?

Jag antar att talesättet ”ändamålen helgar medlen” är något man har tagit till hjärtat i realpolitiken, mer än någon annanstans. Detta blir än mer beklagansvärt när ändamålen i sig, inte är i närheten av att vara berömvärda!

Senator John McCain, som var en av de starkaste tidiga förespråkarna av intervention och regimskifte, poserar här med vad han påstod var ”moderata” islamister, varav flera senare skulle ge med i IS.

Regimskifte och nationsbyggande

Ända sedan konfliktens början har ropen på regimskifte och demokratisering hörts från väst. Tydligen har vi inget lärt från erfarenheten i Irak 2003-, Afghanistan 2001- och Libyen 2011, där det visat sig vara mycket svårt att införa demokrati, i betydelsen liberal demokrati, det vill säga den form av demokrati som vi har i väst.

Formell demokrati är inte svårt att införa. Att upprätta ett parlament och låta folk gå och rösta. Nu innebär dock inte denna formella förändring ett särskilt stort steg framåt, utan brukar istället bara innebära att nya etnoreligiösa grupper sätts att förtrycka de andra. Religionen är och kommer under överskådlig tid förbli den främsta källan till identitet och tillhörighet i Mellanöstern.

Utan de beståndsdelar som vi i väst tillskriver begreppet liberal demokrati, så blir det inte mycket bättre än så. Dessa är yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, ett system fritt från manipulation, politiskt förtryck och slutligen, men absolut inte minst, en sekulär och förnuftsstyrd statsapparat.

Dessa kvaliteter saknas genomgående i de nya ”demokratierna”, som väst har bombat fram. En annan aspekt av demokratiseringen av regionen, är att man genomgående röstar utefter sin etno-religiösa tillhörighet, istället utefter eventuell politisk åskådning. Detta resulterar i låsta politiska positioner och om en grupp har en demografisk majoritet så blir den gruppen också den permanenta maktinnehavaren. Ta till exemplet med shiamuslimerna i Irak, som naturligtvis, givet den politiska kulturen och synen på minoriteter, har gravt missbrukat sin maktställning. Vilket förtroende för demokratin har då sunniaraberna i det landet, när de inte ens kan skymta möjligheten att få politiskt inflytande igen, på demokratisk väg. Därav framväxten av IS. Innan arabvärlden kan demokratiseras, i egentlig mening, måste regionen således först moderniseras, se en höjd utbildningsnivå, dämpa de etniska konflikterna och, kanske viktigast, sekulariseras!

Följaktligen är det en mycket dålig idé att försöka framtvinga demokrati i länder som Syrien, ett land som består av mängder med olika etniska och religiösa grupper. Det är ett recept för katastrof!

Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner således inte påbörjas.

Den interventionsanda och nationsbyggandepolitik som de neokonservativa driver har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyftan mellan Europa och de starka reaktionära krafter i MENA vidgats allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!

Gasattacker och straffbombningar

Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det ser ut som att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013 (1,2) . På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter (3,4). Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp (5), så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.

Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis (6) för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, såsom OPCW (7), hade fått tillgång till platsen, vilket är på gång just nu. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.

Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt. Sverige, som den lilla aktör vi är, är extra utsatt i ett globalt politiskt system där de överenskomna gemensamma spelreglerna allt oftare åsidosätts. 

 

Noter:

(7) OPCW står för; Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons.

 

Annonser

Risken för kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea kommer förbli fortsatt hög under överskådlig tid!

ANALYS

Risken för ett krig med kärnvapen är större nu än den någonsin har varit sedan det kalla krigets slut och trots att den omedelbara krisen nu kan ha lagt sig, för denna gången, så försvinner inte risken på sikt. Istället är det troligt att vi kommer få se konflikten mellan Nordkorea och USA blossa upp igen framöver. En väldigt viktig målsättning för USA:s utrikespolitik under tiden efter det kalla krigets slut har varit att inte sitta i en situation där en av de mindre, mot USA fientligt ställda, staterna har förmågan att träffa USA med kärnvapenbärande missiler. På denna lista, av vad man har kallat ”skurkstater”, har förutom Nordkorea funnits Iran, Syrien, Irak och Libyen. Två av dessa, som har haft kärnvapenprogram, har blivit invaderade. En har tvingats skriva under ett, om än undermåligt, avtal om begränsningar och det fjärde är utsatt för ett otroligt destruktivt proxykrig. USA menar med andra ord allvar med denna målsättning och bockar av länderna på den svarta listan en efter en.

Med detta sagt, så fanns det andra anledningar till att USA gick in i Irak, rent av andra skäl som var avsevärt tyngre vägande och vad gäller Libyen så hade deras kärnvapenprogram sedan länge avslutats när USA, tillsammans med Nato ”intervenerade” i landet. Det faktum att USA gick in i Libyen och Irak efter att länderna faktiskt hade terminerat sina kärnvapenprogram, gör inget för att hjälpa Kim Jong-Un att ta steget att eliminera sitt eget program. Man kan konstatera att USA nu sitter fast i en fälla de själva har skapat.

Kärnvapnen har i mångt och mycket utgjort ett skydd mot regimskifte i dessa länder och nu inser Un att han inte under några omständigheter kan tillåta sig att släppa sina. USA å andra sidan vill inte tolerera att dess befolkning befinner sig under ett permanent kärnvapenhot från ett land som det tekniskt sett befinner sig i krig med. Således är båda ländernas positioner lika orubbliga som de är lätta att ha förståelse för.

Nordkorea är dessutom, via sin export av egna framgångar, den stat som utgör, för USA, den största riskfaktorn när det gäller spridningen av kärnvapen till Iran och andra kärnvapentörstande stater. Det är i mina ögon osannolikt att USA kommer tolerera att Nordkorea besitter förmågan att orsaka nukleär förödelse i dess kärnland. På ett eller annat sätt så kommer denna fråga att få sin lösning under Trumps mandatperiod. Frågan ställs på sin spets nu och först nu, då Nordkorea har en faktisk interkontinental förmåga.

Hotet!

Ledarna

Kim Jong-Un är en ledare som inte är vuxen sin roll. Hans irrationella utspel är inte bara samma gamla vanliga Nordkoreanska propagandanummer. Nu har han tillåtit sig att dras in i en farlig prestigedans med USA, där det kan vara lätt för honom att fatta ett dåligt beslut, såsom hoten om att skjuta av missiler mot Guam. Donald Trump gör inte saken bättre när han svarar på nästan samma sätt med hot om ”eld och förstörelse”. Det är viktigt ur USA:s perspektiv, kanske viktigare än någonsin tidigare i denna relation, att sätta ned foten mot Un, men sättet han gör detta riskerar nästan att hetsa Un till ett misstag och här visar Trump upp sin dåliga sida. Det är fullt möjligt att denna retorik är avsiktlig, på så sätt att hans administration vill provocera fram en konflikt där Un gör det första misstaget och USA får chansen att slå ut hans kärnvapenförmåga? Kanske ser man det som att det inte längre finns en annan utväg och att ett, som bäst, begränsat krig på halvön är att föredra framför att hela USA får leva under ett demoklessvärd.

Kulturaspekten

Den faktor som gör en terrorbalans med kärnvapen mellan USA och någon av de s.k. ”skurkstaterna” farligare än dem med Sovjetunionen är den kulturella faktorn. Med Sovjetunionen fanns en sansad dialog och misstag på lägre nivå utgjorde generellt sett den största risken för kärnvapenkrig, men när det gäller Nordkorea, Iran mfl så spelar den kulturella faktorn in och komplicerar situationen. En kulturell klyfta minskar kommunikationen och ökar risken för misstolkningar. USA har till exempel skäl att misstänka att Iran skulle vara villiga acceptera en kärnvapenutväxling om denna samtidigt innebar att Israel förintades. Med Nordkorea så kan det handla om att man inte vet var den yviga retoriken slutar och verkligheten tar vid. Det som bör tolkas som utrikespolitiska hot avsedda för hemmamarknaden, kommer kännas mindre bekväma att lyssna på när det finns ett reellt kärnvapenhot bakom orden. Då kan det kännas lättare att ta ett steg, hur obehagligt detta än må vara, där man själv kan styra en del av händelseförloppet. Många preventiva eller pre-emptiva krig har startats baserade på mindre hot än detta!

Den tekniska utvecklingen

Utvecklingen av minikärnvapen parallellt med utvecklingen av massiva konventionella bomber (MOAB) har inneburit att gränserna mellan kärnvapen och konventionella dito har suddats ut något. Detta faktum har smittat av sig på politikerna. Både Trump och Putin har uttryckt en större villighet att använda kärnvapen än vad som man vanligen hörde från motsvarande politiker under och direkt efter det kalla kriget. Nu har det klart uttryckts från båda herrarna att de kan tänka sig att initiera bruket av kärnvapen. Denna retorik är inte huvudsakligen avhängig dem båda som personer, utan snarare av en generell avdramatisering av bruket av kärnvapen inom de två stormakternas militära etablissemang. Denna sänkta mentala tröskel kan utgöra grunden för att diskussionen om de militära alternativen för USA visavi Nordkorea förskjuts i en riktning som resulterar i en förhöjd risk för en kärnvapenutväxling.

Kinas situation

Kina är kanske den stat i världen som är mest beroende av fred och handel för sin position och för sitt välmående. Kina kommer således inte ta steget in i en konflikt lättvindigt. Frågan om Taiwans självständighet är i princip den enda fråga som Kina skulle definitivt gå till krig för i dagens läge, med Nordkorea som det enda möjliga undantaget. Oavsett hur väldigt osannolikt det är att Kina träder in i en sådan konflikt så bör man beakta de faktorer som påverkar Peking. Det är inte svårt att se hur de styrande i Peking kan känna sig väldigt utsatta, för att inte säga inringade, om USA skulle skapa ett regimskifte i Nordkorea, vilket skulle innebära att de flyttade fram stora militära resurser precis inpå Kinas tröskel för att kontrollera och eventuellt ockupera landet. Detta skulle innebära att Kinas politiska buffert i norr, gentemot USA, raderades ut och att USA blev den dominerande makten på det Östasiatiska fastlandet.

Sedan har vi prestigeförlusten av att USA knäcker en regim vars bevarande Kina redan har gått till krig med USA över en gång. För en stat som vill bli en regional stormakt så skulle detta kunna innebära en oacceptabel prestigeförlust. Sist men inte minst så har vi det faktum att även om Nordkorea har försökt att distansera sig från Peking de senaste åren så förblir regimen helt beroende av Kinas välvilja och är i princip en av dess satelliter. Om USA tillåts fälla den sista hybridkommunistiska regimen vid Pekings sida så kommer detta få återverkningar på hela Kinas politiska system. Ett sådant regimskifte, i dess sista satellit, precis invid dess gräns, skulle helt klart påverka kinesernas syn på det egna styret och elda på kraven på demokratisering. Ett regimskifte i Nordkorea har alltså potentialen att orsaka en politisk jordbävning i Kina. Kanske just därför kan hökar i USA anse att detta är ett steg som är värt risken för en eskalering.

Summa summarum

I summering, så kan vi konstatera att mycket ligger i potten för både USA och Kina, samtidigt som Nordkorea har alla skäl att hålla hårt i sina kärnvapen. Det är i sådana här situationer, med mycket rädsla och med låsta positioner, som risken för krig är väldigt hög. Världen får hoppas på en annan lösning, men jag vet inte om de inblandade parterna ser en sådan och för varje månad som positionerna förblir låsta så ser det militära alternativet mer och mer attraktivt ut för ledarskapet i Washington.

En urspårad revolution

Libyens nya ledare Mustafa Abdel Jalil deklarerade bara dagar efter Kadaffis död att alla framtida lagar i landet skulle bygga på Sharialagen. Detta ser jag som ett svek mot alla dem som har hjälpt till att befria landet från en vansinnig tyrann. Var de uttalanden som NTC gjorde i våras, då de beskrev rebellerna som moderata muslimer och sekulära, rena lögner?

Det verkar inte vara bättre. Hur kan NTC redan nu, innan några val har genomförts, deklarera att sharia ska råda? Är det inte en fråga för en konstituerande församling att ta ställning till?

Jalil har i efterhand försökt att släta över sitt uttalande genom att säga att libyerna är moderata muslimer. Moderata muslimer väljer inte att rätta hela det juridiska systemet efter sharia! Han eller hon väljer bort de intoleranta och hatiska delarna av texten och anpassar sitt leverne efter det moderna samhället. Sharia och moderat islam går per definition inte ihop. Jalil lurar ingen!

Själv hyste jag inga illusioner om sekulära och moderata muslimer som en dominerande kraft i rebellarmén, men jag stödde insatsen likväl av följande skäl;

 

–         Det libyska folket förtjänade en chans att få vara med och styra sitt land. Även en illegitim diktator skyddas tyvärr av FN-systemet så länge denna inte träder över gränsen. Kadaffi gjorde just detta, vilket gav de som ville och kunde möjligheten att träda in och ge makten till folket. Vi kan inte annat än hoppas att för deras eget bästa, libyerna inte går den väg de nu tycks ha stakat ut.

 

–         Hela idén om en självständig europeisk utrikespolitisk linje och ett säkerhetspolitiskt ansvarstagande för närområdet fick sig en nära på dödlig knäck i samband med inaktiviteten under kriget i Bosnien. EU-ländernas utrikespolitik har sedan dess fortsättningsvis präglats av feghet och principlöshet. När Kadaffis styrkor stod utanför Benghazi, med troliga utrensningar och möjliga massakrer bland de demokratitörstande upprorsmännen bara timmar bort så var detta Europas sista chans till upprättelse och en möjlighet till en framtida säkerhetspolitisk trovärdighet.

 

–         Det blev efterhand påtagligt att upprorsmännen, även de var kapabla att matcha kadaffitruppernas framfart bland oskyldiga och politiska motståndare. Men är detta ett skäl till att avbryta stödet för upproret? Överträdelser som dessa är lika gamla som krigsföringen självt och lika vanliga som de är oönskade. Detta är givetvis en stor besvikelse för alla som stödde interventionen, men vi får inte låta detta överskugga det faktum att denna insatts handlade om att i första hand förhindra en massaker (som var utlovad av Kadaffi själv) och sedan möjliggöra en övergång till demokrati.

 

Man skulle kunna hävda att NATO och det internationella samfundet har en liten liten del av ansvaret för den hämndorgie som nu vissa grupper från rebellarmen nu inlåter sig i. I min artikel från 3 april 2011 ”Ett krig utan mål”, skriver jag;

”Konsekvensen av ett utdraget krig mellan Libyens östra och västra halvor riskerar bli att en djup klyfta bildas mellan landsändarna och klanerna och att en försoningsprocess blir svår och kanske till och med omöjlig.”

Jag står fast vid att om NATO och dess allierade hade velat förhindra onödig blodsutgjutelse och framtida ”ont blod” mellan klanerna, så skulle man ha intervenerat med full kraft, inklusive marktrupper. Markstriderna hade varit slut på ett fåtal dagar, varefter de skulle ha dragits tillbaka, till skillnad från vad som skedde i Irak 2003. NTC skulle ha fått fatta beslutet grundat på de vilkor som NATO-länderna skulle ha ställt upp, d.v.s. full intervention eller ingenting. Självklart skulle NTC också fått gå med på att Libyen skulle betala insatsen i efterhand från de rikedommar som oljeindustrin genererar. Krig är dyrt och Europas bankrutta ekonomier har inte råd med dylika insatser utan att få ersättning för utgifterna.

Vi skulle aldrig ha medverkat till denna långa långa insats och den onödiga blodsutgjutelsen som blev dess konsekvens. Vi skulle har gjort det på rätt sätt, snabbt och kraftfullt och sedan överlåtit åt libyerna att reda ut hur dom vill ha sin framtid.

Nu när de visar sig ha ljugit oss rakt i ansiktet faller ingen skugga över oss. Det amerikanska talesättet; ”Fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me” (som Bush jr. så komiskt snubblade på en gång) kan tjäna som illustration här. Européerna kan ha blivit lurade här, men lär inte göra om misstaget. Europa kommer inte ingipa igen för att främja demokrati i Mellanöstern om det visar sig att resultatet av demokratin blir islamism. Det blir Syriens befolkning som i första ledet får betala priset för denna utveckling.

%d bloggare gillar detta: