De tyska nazisterna i Saddams tjänst

De tyska företagens roll i att bygga upp Saddams arsenal av stridsgas är okänd för många och de många nazister som hjälpte honom av ideologiska skäl är okända för de flesta. Ännu 40 år efter kriget var Hitlers nazister aktiva i sina försök att skada det judiska folket. Ännu 40 efter krigets slut kunde nazisterna fortfarande orsaka folkmord. Denna gång blev det dock istället kurderna som fick känna på resultatet av deras ondsinta gärning!

Efter att Osirak- reaktorn bombats sönder av Israel 7 juni 1981, bytte Saddam strategi. Han behövde ett nytt massförstörelsevapen som dels skrämde Israels judiska befolkning nästan lika mycket som kärnvapen och dels skulle kunna produceras utspritt i ett flertal olika anläggningar och på så sätt vara mindre känsligt för förstörelse via flyganfall. Svaret blev stridsgas. Villiga medhjälpare i detta projekt fann Saddam främst i dåvarande Västtyskland. När Irak stötte på patrull i USA och Storbritannien, så fanns det i Tyskland personer och företag som var villiga att lära Saddam hur kunskaperna om kemiska stridsmedel ”kunde användas för att förstöra Israel”!

En av de första och mest centrala kontaktpersonerna var f.d. Luftwaffe-piloten Anton Eyerle. Han var mer än villig att hjälpa Irak i denna ansträngning och som chef för Rhein-Bavaria Vehicle Construction Company, som bl.a. tillhandahöll specialdesignade lastbilar, var han i position att göra detta. Eyerle såg Saddam som ”en stark man som det var värt att strida för”, en ny Führer helt enkelt. Han beskrev irakierna som ”ett folk som fortfarande har karaktär”, vilket underförstått ska läsas som att de har bevarat sin antisemitism och delade hans förkärlek för det auktoritära styrelsesättet.

De tyska affärerna med Irak, vare sig de hade djupare avsikter såsom Eyerles eller de helt enkelt bara styrdes av en förkastlig moralisk värdegrund, blomstrade. 150 tyska företag hade kontor i Bagdad under denna bonanza. Den kemiska industrin gjorde stora förtjänster när den byggde upp Iraks kapacitet att producera den stridsgas som skulle komma att användas mot iranska soldater och kurdiska civila.

Karl Kolb GmbH, var en mellanstor tysk kemikoncern som fick kontraktet på att bygga sex produktionslinjer för stridsgas i det massiva komplexet Samarra, som blev världens största anläggning för produktion för detta syftet.1 En av företagets grundläggande delägare och deras representant i Irak var Klaus Franzl som synes ha motiverats av syften som gick längre än de strikt affärsmässiga. Tyska tulltjänstemän fann vid en husrannsakan i hans hem en stor oljemålning av honom bärandes en nazistisk orden om halsen.

Eyerle, som brukade lyssna på Hitlers gamla tal på en ”folkmottagare” från den nazistiska tiden, hemma på sitt kontor i Bayern, beskrev denna tid i Saddams land för Der Spiegel i feb 1991, så här: ”Det här är precis som i min ungdom!”. Hur många tyskar som kände så här är osäkert, men de var säkerligen i en minoritet. Vad som är mer intressant är den allmänt utbredda likgiltigheten inför att samarbeta med en diktator, i dennas ansträngningar att skapa vapensystem som var avsedda att massutrota judar, perser och andra som kom i hans väg, eller som det sedan visade sig – kurderna.

Saddams svärfar Khairallah al-Tulfah, skrev en pamflett, vars budskap sedan skulle komma att bombarderas ut i Baathpartiets radioorgan, ”Massornas röst”. Titeln var ”Tre Gud inte skulle ha skapat: Perser, judar och flugor.” Judar och perser beskrivs på det mest avhumaniserande sätt i texten. I programmet ”Massornas röst” deklareras att: ”För varje insekt finns det ett särskilt bekämpningsmedel”. Kanske var det detta synsätt som Eyerle kände sig hemma i och såg som god ”karaktär”?

1985 började Irak använda en stridsgas mot den iranska armén som bestod av en kombination av cyanid, senapsgas, sarin och tabun, som var synnerligen effektiv. Denna var nästan identisk med en annan gas som hade blivit ökänd genom sin tillämpning i förintelselägren – Zyklon B. Det tyska företag som producerade denna blandning till förmån för Saddam hette Degussa, vilket var samma företag som tillverkade Zyklon B åt Hitler!

Degussas Zyklon B användes sedan också mot kurderna vid Halabja. Man undrar om tyskarna, 40 år senare, inte hade lärt sig någonting?

Degussa hade också ett dotterbolag vis namnet NUKEM, som försåg Saddam med uran. En av deras största affärer med Irak, som via en mellanhand i Kanada skulle sälja uran motsvarande vad Osirak förbrukade under 158 år, stoppades dock av övervakande myndigheter i USA och Kanada. En av handläggarna konstaterade snabbt att ”Detta kommer från samma personer som gav världen Zyklon B”. NUKEM var villiga att sälja till vilken kärnvapentörstande regim som helst, utan några som helst skrupler.  Bland annat Pakistan. Degussa hade också haft en nyckelroll i Hitlers kärnvapenprogram, som inte upphörde förrän amerikanerna bombade deras fabrik i Oranienburg, nära Berlin, 1945. Samma år hade Degussas styrelseledamot Hermann Schlosser donerat stora summor till SS i ett sista desperat försök att bidraga till regimens överlevnad. 35 år senare satt samma Schlosser kvar i Degussas styrelse och tilldelades 1987 Västtysklands ”Federal Merit Cross” för sin tjänstgöring i den tyska industrin.

Reagans administration var bekymrade och skickade oupphörligt protester till det tyska utrikesministeriet mot att tyska företag tilläts fortsätta med denna verksamhet. En handläggare skrev i ett memo till sin chef i Bonn att dessa protestdokument gick ”direkt i soptunnan”. Protesterna fortsatte på högsta nivå, men mest skruv tog det när New York Times i mars 1984 rapporterade via en källa i CIA om bland annat Karl Kolb GmbH:s aktiviteter i Irak. Kansler Helmut Kohl var rasande, men inte på de tyska företagens aktiviteter, utan på Times och CIA, för att de hade avslöjat vad som pågick!

Till slut fick Kohl p.g.a. påtryckningar skärpa regelverket, men detta var bara ett spel för gallerierna. Affärerna fortsatte nästan obehindrade.

När Saddam sökte sig efter en möjlighet att skaffa bättre långdistansbärare av dessa vapen än han kunde få från Sovjetunionen så fick han hjälp av samma kontakter. Saddams mål att kunna leverera gas- och kärnvapenbärande missiler till Teheran eller Tel Aviv fick hjälp av nazister som hade flytt till Sydamerika. Tyska ingenjörer som hade flytt efter kriget med den avancerade tyska missilteknologin hade byggt upp en dold missilfabrik i Argentina, för juntans räkning. Med dessa etablerades nu en kontakt. Äntligen skulle kanske Führerns drömmar uppfyllas? Med dessa forskares hjälp påbörjades ett projekt att bygga Saddams kärnvapen- och stridsgasbärare. De fick namnen Condor 1 och 2. En front, Consen-group, skapades i Tyskland för de företag som ville vara med och hjälpa till. Där fanns bland annat SAAB Scania med som bidrog med lastbilarna till avskjutningsramperna och Bofors. Tanken var att detta projekt skulle lägga grunden för en tillverkningsindustri för långdistansmissiler i Irak. Iraks propagandaministerium arbetade på högvarv för att slå dunster i ögonen på omvärlden. Man hävdade allt från att det var ett universitetsprojekt till att raketerna hade meterologiskt syfte. Den irakiska versionen av Condor II fick namnet BADR-2000. Tack och lov så avslutades projektet efter påtryckningar från USA, efter att Saddam hade sänkt ner mer än en miljard dollar i detta försök att skapa en missil som kunde bära hans kemiska och nukleära vapen.

Det är i ljuset av detta som vi ska betrakta Tysklands motvilja mot att USA avsatte Saddam 2003. De tyska affärerna fortsatte ohejdat även efter Gulfkriget 1990-91, om än inte affärer av samma natur. Samma sak gäller för Frankrike och deras anti-amerikanska linje. Fransmännen hade under hela Iran-Irakkriget varit en stor leverantör av vapen till Saddam och franska företag, liksom de tyska fortsatte de att bedriva affärer med Saddam efter -91. Tyskland och Frankrike bär på en djupgående motvilja mot amerikansk makt i världen, vilken man måste väga in, men man kan inte bortse från de affärsmöjligheter som de båda riskerade att förlora om Saddam försvann.

Noter:

1)       När Karl Kolb GmbH kom dit fanns där redan franska och ryska produktionslinjer, men det tyska företaget fick snabbt en dominerande ställning.

För fördjupning rekommenderas:

”The death lobby – How the west armed Iraq” av Kenneth R. Timmerman

Religionskritik på religionens villkor?

Hanna Gadban och Bahareh Andersson kritiserar på SVT Debatt d 1/7 FEMEN med påståendet att deras aktioner är kontraproduktiva. FEMEN kallas för extremister och jämförs med de riktiga extremister som de försöker rikta sökljusen mot. Ska bara bröst numera betraktas som extremism?

Författarna skriver att man inte ska ”förolämpa” deras heliga platser oavsett vad som lärs ut där, islamism, jihad eller terrorism. Varför ska representanter för en religion ges ett sådant frikort att säga vad de vill utan att någon tillåts reagera, när företrädarna för en politisk organisation inte får det? Menar författarna att all civil olydnad är fel, även den som inte skadar någon person eller egendom? Var Pussy riot:s demonstration mot den rysk ortodoxa kyrkans förlegade kvinnosyn och vidriga homoförakt, i en av deras katedraler också fel?

Författarna argumenterar för att provokationer, som FEMEN:s, bara bidrager till att ytterligare radikalisera islamisterna. Att deras aktioner befäster islamisternas bild av västerländska kvinnor som horor. Här är man inne på fel spår. Med detta tankesätt låter vi islamisterna sätta spelreglerna. Vi dansar efter deras pipa. Om vi ska föra en diskussion där de får definiera vad som utgör dålig respektive bra moral så har vi redan förlorat innan vi börjat. Ska då västerländska kvinnor bli lite mer kyska så att islamisterna inte ska tycka att de är horor? Ska en kvinna som uppträder barbröstad vare sig på stranden eller i en legitim protest anses vara av dålig moral bara för att tillfredsställa extremistiska muslimers synsätt? Om den västerländska kvinnan istället, inte ska anpassa sig efter islamisternas syn på dem, Hanna och Bahareh, varför ska FEMEN-aktivisterna då fördömas?

Författarna tror sig vinna striden mot de islamister som de menar har en medeltida kvinnosyn, genom att förmå dem att förstå feministernas synsätt medelst debatt. Detta förefaller vara något optimistiskt. Det ligger i de radikala religiösas natur att inte lyssna och de har tillräckligt med skäl att se fram emot en framtid där de inte behöver beakta meningsmotståndare. Islamismen är på tillväxt i Europa, inte på väg tillbaka. Samtidigt har vi en statsmakt som gör allt för att islamisternas krav på religiös särbehandling ska tillgodoses. Således Bahareh och Hanna, det är inte lätt att omvända de som känner att de har vind i seglen.

Hur ska man gå tillväga om man inte kan övertyga sina extremistiska motståndare? Man ska appellera till alla som faller där emellan. Man ska göra som européernas gjorde med kristendomen. Man ska belysa bakåtsträvarnas reaktioner på moderniteten genom att provocera och provocera och sedan provocera lite till. Då visas deras sanna natur upp för alla.

FEMEN-aktivisterna klädde av sig själva om man ser till ytan, men egentligen tjänade deras aktion till att klä av islamisterna. Där stod bakåtsträvarna ”nakna” inför allas åsyn och öste skymford över kvinnorna som hade vågat utmana deras föreställningar, nakna inpå själen.

Lite missriktat blir det när författarna skriver: ”Om vi accepterar detta beteende accepterar vi även att kvinnor viker ut sig på sina arbetsplatser, för att visa sitt missnöje i sin strävan efter jämställdhet.”

Den halvnakna protesten riktar sig mot sexuellt förtryck och har där sin relevans, medan t.ex. en kvinnlig sjuksköterska eller en lärare som protesterar för högre löner inte har nytta av denna typ av aktion, då så många andra faktorer spelar in där som inte har med sex och kön att göra. Mosképrotesten handlar inte huvudsakligen om jämställdhet, om jag har förstått den rätt, utan om sexuell kontroll. Således är konklusionen orimlig.

FEMEN protesterar, i detta fall, mot könsmaktsordningen inom konservativa och radikala muslimska miljöer, där mannen söker kontrollera kvinnans sexualitet, hennes attraktionskraft och hennes fortplantning. I detta sammanhang tjänar den barbröstade protesten sitt syfte, genom att deklarera att: ”Ni kontrollerar inte MIN kropp”!

En kontraproduktiv kontrarevolution

Precis som så många andra så vill jag jubla över Mursis fall och att det Muslimska Brödraskapet har berövats makten, men jublet fastnar i halsen. Detta är inte en bra utveckling för Egypten. Jag kan aldrig berömma ett pöbelvälde, en massornas makt över en demokratiskt vald ledare. Detta kan leda in landet på en mycket farlig väg.

PRINCIPFRÅGAN

Vad har landet lärt sig av detta? Svaret är; om man inte gillar presidenten så kan man få bort honom genom att gå ut på gatorna i stora massor, oavsett om han är demokratiskt vald eller inte. Det var ju så man gjorde första gången, och nu fungerar taktiken igen. Att Mubarak var en diktator och Mursi folkvald känns mindre viktigt för stunden. Detta är det vanliga mönstret när ett land störtas in i revolutionernas träsk. Det visar oss historien. Man öppnar Pandoras ask så att säga. En revolution följs med stor sannolikhet av en till och sedan lurar nästa runt hörnet. Dåliga vanor påbörjas för ett folk med svaga, eller obefintliga, demokratiska traditioner. Bättre än dagens tveksamhet från omvärlden är att man är tydlig med att detta inte är acceptabelt. Det egyptiska folket har gjort sitt val och får leva med det. Så fungerar demokratin. Istället för att storma ut på gatorna så får oppositionen ta nya krafter. Organisera sig, argumentera och debattera.

Mursi har helt klart gjort sig skyldig till maktfullkomlighet och misskötsel, men inte författningsbrott, vilket hade kunnat legitimera ett sådant tillvägagångsätt. Viktigare just nu hade varit att återinsätta det tillika demokratiskt valda parlamentet, eller åtminstone utlysa nyval till detta om det inte går att backa tillbaka. Det var trots allt militären som upplöste denna församling, som är nödvändig för att den svajiga demokratin ska få balans.

FARAN

Det finns avsevärda risker med detta förfarande, förutom de signaler det sänder till folket om hur demokratin ska fungera. Hur ska de radikala islamisterna ta detta? De blev valda till makten och har nu berövats den på ett sätt som visar att de får bara styra om de gör som militären dikterar. Först parlamentet och nu presidentmakten. En radikalisering, av salafisterna och kanske även element av brödraskapet, på så sätt att man åter tar till väpnad kamp, är en uppenbar risk. Om en väpnad kamp utbryter så kommer landet svänga tillbaka till ett mer påtagligt militärstyre igen och demokratin upphöra lika snabbt som den uppstod.

Lika illa som en möjlig väpnad kamp, är de lärdomar som islamisterna drar på lång sikt. Nu vet de att de snabbt kan berövas makten även om valen har gått rätt till, så nu är det sannolikt att de nästa gång de har kommit till makten själva försöker sätta systemet ur spel. De har ingen anledning att ens försöka spela det demokratiska spelet när deras första erfarenhet lärde dem att deras seger inte respekterades och systemet sattes ur spel till deras nackdel. Nästa gång är det troligen de som håller svärdet över demokratins nacke.

Det är lätt att skylla på brödraskapet för de ekonomiska problemen, men faktum är att landets problem löper betydligt djupare än så. Otillräcklig jordbruksproduktion, usel tillverkningsindustri och nästan obefintlig export av kvalificerade varor. Turismindustrins fall är givetvis kopplat till den första revolutionen, men denna situation kommer inte att förbättras om radikala islamister tar till väpnad kamp. Med detta sagt, vill jag inte försvara brödraskapets hantering av ekonomin, men för att dra en parallell, Obamas hantering av USA:s ekonomi har satt djupa spår i många amerikaners vardag, men gör amerikanerna revolution på grund av detta? Nej, givetvis inte och så ska det vara. Mitt tips till det egyptiska folket hade varit; demonstrera och få honom att förstå att ni är missnöjda, så att han inser att hans fortsatta maktinnehav efter nästa val är prekärt och således blir mer ödmjuk. Men, framför allt, se till att parlamentet tillåts arbeta! Det är försent för detta nu, så det bästa egyptierna kan göra är att utlysa nyval så snart som möjligt och sedan lära sig att respektera det resultatet.

%d bloggare gillar detta: