Det revolutionära Frankrike – en essä om de djupa orsakerna till social oro och revolutioner i Europa

Förutsättningarna för social oro och revolutioner ligger i ett lands kultur, eller närmare bestämt i klyftan mellan elitens och folkets politiska kultur. Västeuropa (hädanefter benämnt som Europa) kan kulturellt sätt delas upp i två halvor. En latinsk i söder, som är präglad av det romerska arvet och en i norr, präglad av den germanska kulturen. De två halvorna har lagt grunden för olika politiska kulturer vilka genom århundradena har skapat skilda förutsättningar för politisk stabilitet. Problemzonen, det revolutionära bältet, som jag vill kalla det, har legat i gränszonen där dessa två kulturers inflytande överlappar. Här i ligger den strukturella förklaringen till varför Frankrike länge var Europas mest revolutionära land.

Detta och frågan om varför större delen av Europas sociala oro emanerar från denna zon, ska jag elaborera på i denna text. Märk väl att jag tar mig vissa friheter med generaliseringar här, i syfte att uppnå den djupare insikten. Det är min förhoppning att läsaren ska se den stora bilden jag försöker förmedla här.

Begrepp

Jag kommer använda begreppen ”elit” och ”folk”. Med begreppet elit syftar jag på de styrande i samhället, såsom kung och adel under medeltiden. Idag kan de istället vara ett styrande etablissemang, den partipolitiska eliten eller den klass som har den ekonomiska makten. Med folk menar jag de övriga i samhället, de styrda, vare sig det handlar om folket i en autokrati eller i en demokrati. Beskrivningen nedan tar sin utgångspunkt i förhållanden och tankemönster som formades under senmedeltiden och som till stor del har bevarats fram till modern tid.

Elit och folk i Syd

Om man tillåter sig att generalisera, så kan man säga att den latinska, världen i södra Europa, är präglad av en hierarkisk ordning, som har sitt ursprung i det Romerska riket. Det romerska samhället var starkt socialt segregerat, mellan folket (plebejerna) och adelsklassen (patricierna). Deras respektive rättigheter och skyldigheter var gjutna i en rigid samhällsordning. När kristendomen tog över som statsreligion i det romerska riket anammades denna ordning. Kristendomen gick från att vara en tro för fattiga vandrarmunkar och predikanter till att bli bevararen av de sociala strukturerna. Den katolska kyrkan kom att vara det enda kittet i det latinska samhället när de politiska strukturerna föll samman under 400-talet och sedan under den tumultartade tidiga medeltiden. Följaktligen bevarades dessa sociala strukturer i hela den latinska världen. Folket lärde sig att deras roll och plats i samhället var fastställd, att det var behäftat med fördömelse att opponera sig mot statsmakten. Följaktligen har folken i den latinska världen förblivit relativt fogliga. Social oro har förblivit på en ytterst låg nivå. De flesta förekomster av revolter, har haft andra förtecken. De har oftast haft proto-nationalistisk grund, såsom upproren i Katalonien mot den spanska kronan, eller i Neapel mot utländska herrar.  Samtidigt har eliterna i syd, likt patricierna, haft en maktfullkomlig och föraktfull inställning till folket och uppbackad av kyrkan en syn på sin plats i samhället som ordinerad av Gud.

Således: I syd, en maktfullkomlig elit och ett fogligt folk. Resultatet blir politisk stabilitet.

Elit och folk i Nord

Den politiska kulturen i nord är präglad av de traditioner som växte fram bland de germanska stammarna som levde norr om det romerska riket. Till skillnad från i det mer utvecklade och hierarkiska i söder, levde elit och folk mer nära inpå varandra i norr. Folken var ofta organiserade i relativt små politiska grupper. Hövdingar och kungar valdes ofta fram av både stormän och representanter för krigarna, bönderna och andra grupper ur folkdjupet. Det växte fram, bland eliterna en förståelse för att de levde i symbios med folket och att deras relation grundade sig på nödvändigheten av en ömsesidig respekt. Den geografiska aspekten när det gäller bevarandet av dessa tankegångar kan inte bortses från, särskilt när det gäller Skandinavien. Den fåtaliga befolkningen kombinerat med otillgängligheten som de djupa skogarna och fjällen orsakar, har gjort att den politiska eliten under lång tid och framförallt under medeltiden, har varit tvungna att göra en resurskalkyl. En för påträngande politisk makt, kan göra att bönderna, som upplever att maktens långa arm inte så lång trots allt, väljer att ta till skogs och göra uppror. Gustav Vasa misslyckades med denna fina balansgång, vilket resulterade i Dackefejden, när han försökte utsträcka statens makt alldeles för snabbt. Man kan se att förekomsten av fria bönder i t.ex. Sverige har varit mycket större än nere på kontinenten. Ingen kungamakt har vågat inkräkta på böndernas rättigheter och frihet mer än vad den fina balansgången tillåter. Resultatet har blivit att folken i norr, aldrig har släppt den gamla synen på sina rättigheter och aldrig har slutat avkräva kungamakten den respekt de anser sig förtjäna. Resultatet blir att i norr har den sociala oron blivit allt mindre påtaglig efterhand som åren går och de våldsamma revolutioner som drabbat ”det revolutionära bältet” har varit nästan obefintliga i norr.

Således: I norr, en relativt respektfull elit som vet sina gränser och ett folk som vet sina rättigheter, men som oftast är nöjda med att dessa faktiskt respekteras. Resultatet blir även här politisk stabilitet

Frankrike och revolutionsbältet

Vad utmärker då revolutionsbältet? Revolutionsbältet är en zon mellan de två kultursfärerna där de överlappar och det existerar en hybridkultur. Geografiskt sett sträcker sig detta gränsland, denna revolutionszon från norra halvan av Frankrike och Belgien i väster, över Schweiz och södra och mellersta Tyskland till Böhmen, som ett midjebälte runt Europas liv. Till detta gränsland kommer influenser från både norr och söder. Givetvis väljer gränszonens respektive eliter och folk att inspireras av de förhållningsätt som appellerar till dem. Rötter i både norr och söder finns då en stor del av detta område har legat under romerskt styre, samtidigt som befolkningen till stor del är präglade av germanska traditioner, så när det kommer till kritan så handlar det om vilka värderingar som prefereras. Eliterna ser givetvis söderut efter förebilder. Den franska adeln har inte stått den spanska efter i sin pompösa stil, föraktfulla attityd mot folket och maktfullkomliga beteende. Den Franska kungen Ludvig XIV ”Kung Sol”, hade attityden att allting kretsade kring honom och att hans tron var bemyndigad av självaste Gud. Kungar, grevar, hertigar och andra styrande i revolutionszonen höll benhårt på denna position. Samtidigt sneglade folken norrut. Varför skulle de inte ha samma rättigheter som sina bröder i norr? Varför ingen Magna Charta? Varför inte en Kung begränsad av parlamentet, som i England och Holland? Konsekvensen av denna intressekonflikt blev en månghundraårig period av sociala konflikter och revolutioner, reformation av kristendomen och omstörtande av de auktoritära eliterna.

Således: I revolutionsbältet, med Frankrike som kanske den största katalysatorn, en maktfullkomlig elit tillsammans med ett folk som förstår vilka rättigheter de borde ha. Resultatet; revolution och omvälvningar!

Wat Tylers upprorsmän plundrar ett slott 1381

Wat Tylers upprorsmän plundrar ett slott 1381

Medeltiden

Under medeltiden var skillnaderna mellan nord och syd mindre tydliga. Revolter var vanliga på många platser. Bonderevolterna under 1300 till 1400-talen, som var ett utslag av det feodala systemets sammanbrott, pest, dyra pålagor och mer direkta konsekvenser av de många krig som fördes allt mer mellan de stater såsom Frankrike och England som började samla på sig allt mer resurser och befogenheter över sina respektive folk. 1381 utbröt det enda rent socialt motiverade större folkliga upproret i England, under Wat Tyler, men huvuddelen av resterande större bondeuppror uppstår inom revolutionszonen. Tre stora uppror på den franska kronans marker under 1300-talet. I Flandern på 1320-talet, sedan på 1350- och 1380-talen i mellersta och norra Frankrike. Den schweiziska upprorskampen mot familjer som Habsburgs pågick under hela 1300-talet. I Böhmen uppstod det hussitiska upproret på 1400-talet, som närmast ska ses som en proto-reformationsrörelse. Svåra bondeuppror i södra Tyskland på 1500-talet. Engelbrektupproret kan ses som ett undantag, men ur mitt perspektiv så är det inte det. Historikerna tvistar om orsakerna, men jag lutar åt den tolkningen att den utlösande faktorn var att de svenska bönderna plågades av utländska fogdar, primärt från Tyskland, som inte förstod att gå den fina balansgången som jag nämnde ovan, i enligt med min tes.

The_Battle_of_Cassel_on_23rd_August_1328

Slaget vid Cassel 1328 mellan franska kungens riddare och de flamländska upprorsmännen

Reformationen

Själva reformationen bör också ses som ett steg i denna process. Upproren mot den katolska kyrkan är ett uttryck för de frihetslängtande folkens protest mot de auktoritära och hierarkiska strukturerna inom kyrkan, men även samma maktfullkomlighet och arrogans som präglade adeln och prästerskapet i söder. Att reformationen fick fäste i norra Europa har inte lika mycket med efterfrågan att göra som med de politiska förutsättningarna. Avståndet i norr, från de motreformerande krafterna, underlättade för reformationen att få fäste. Motivationen för härskarna i norr var givetvis realpolitiska, att stärka statens makt över kyrkan och i förlängningen samhället. De spontana folkliga protesterna mot den katolska kyrkan uppstod istället i just revolutionsbältet. Predikanter som Luther i Tyskland och Calvin i Schweiz gav uttryck för ett folkligt missnöje med den latinska hierarkin. Striderna mellan det gamla och det nya sättet att tolka tron stod som hårdast i revolutionsbältets Frankrike och Tyskland. Härskarna i revolutionsbältet kände, eftersom reformationen där var en folklig rörelse, med rätta att den var ett påtagligt hot mot den egna positionen. Reformationen utgjorde således inte för dem ett verktyg att använda för att stärka den egna makten, såsom var fallet för härskarna i norr. Därför vände sig härskarna till de katolska makterna i söder och öster under Habsburgs styre och motreformationen för hjälp. Motreformationens seger i Frankrike skruvade åt locket på tryckkokaren ytterligare. En explosion var snart oundviklig. Hatet mot den katolska kyrkan kom att bli en viktig beståndsdel i den franska revolutionen 1789.

1800-talet: Revolutionseran

Medan det i Storbritannien och Holland pågick en stegvis utveckling mot mer friheter och rättigheter för folken var förtrycket fullständigt i Frankrike. Medan den absoluta kungamakten gradvis hade monterats ner till förmån för parlamentarism i Storbritannien och Holland, förblev absolutismen fast förankrad i Frankrike. Den stegvisa processen mot mer folklig makt och mer friheter i Storbritannien och Holland fungerade som en ventil, vilket bevarade den sociala stabiliteten. Märk väl att det Engelska inbördeskriget som ställde parlamentet mot kungen på 1640-talet, var en uppgörelse mellan olika fraktioner av eliten och inte en social konflikt. Kontrasten mellan den engelska kungens slutgiltiga abdikation från de kvarvarade drömmarna om absolut makt, under den blodlösa ”Ärorika revolutionen” 1688 och det franska blodbadet hundra år senare på talande. Den franska revolutionen var ett resultat av minst tre hundra år av frustration över det auktoritära styret. När kungen slutligen försökte lösa landets problem 1789 genom att dela makten med resten av eliten, den franska adeln och prästerskapet som gick i dess ledband, såg folket sin möjlighet att påverka, varpå det urartade snabbt när århundraden av frustrationer och aversion utlöstes. Denna franska våldsorgie, känd som ”skräckväldet” löste dock inga strukturella sociala problem, utan den första revolutionen kom att följas av tre till under 1800-talet. 1830, 1848 och 1870-71. 1830 års revolution spreds till Belgien och den värsta av de tre, den 1848 spreds över stora delar av Europa, men värst kändes dess effekter längs med revolutionsbältet och direkt angränsande områden, men allt mindre ju längre söderut respektive norrut man kom.

File:Eugène Delacroix - La liberté guidant le peuple.jpg

Den klassiska bilden av det revolutionära Frankrike

I modern tid

Att Frankrike har bevarat sin revolutionära ådra bevisades under studentvåren 1968, då Paris gator var indränkta i tårgas och brandrök. Än idag demonstrerar fransmännen för det minsta lilla. Orsaken är att folket än idag känner av en avsevärd klyfta mellan dem själva och den politiska eliten. En för södra Europa ovanlig våg av folkliga protester, rent av revolterande stämningar på franskt maner har svept genom Sydeuropa i Spanien, Portugal och Grekland, de senaste åren. Detta är ett uttryck för att revolutionsbältet har flyttats söderut. I och med att de destruktiva ideologierna kommunismen och nazismen fick spridning inte bara i revolutionsbältet utan även norrut i Tyskland och i hela södern så rubbades den ordning som existerade där. Det intressanta är dock att även om dessa ideologier fick spridning, så hade de sitt ursprung i revolutionsbältet. Det är inte en slump att nazismen inte växte fram i norra Tyskland utan i Bayern och Österrike, där den präglades av det katolska arvet som jag har skrivit om tidigare.

Kommunismen som växte fram i Tyskland och Frankrike, var precis som tidigare sociala rörelser i revolutionszonen fientliga mot både den ekonomiska eliten och den katolska kyrkan. Detta ledde till en social politisk aktivism i söder som inte hade förekommit där tidigare. Folken i söder tog intryck av sina syskon i revolutionsbältet och den revolutionära zonen flyttades helt enkelt söderut. Samtidigt har de sydeuropeiska eliterna fortsatt sitt maktfullkomliga och korrupta beteende under 1900-talets lopp utan avvikelse från kursen. Resultatet är att, som nyligen i Spanien, Portugal, Italien och Grekland, med betoning på de två sistnämnda, våld eller banal populism fyller tomrummet i frånvaron av en sund politisk diskurs mellan elit och folk.

Vad gäller nazismen så präglades den av samma fientlighet mot den katolska kyrkan som kommunismen och den var även socialistisk i grunden, men till skillnad från kommunismen var den lojal mot riket. Bakgrunden till detta kan man kanske spåra i Bismarck sociala reformer, som syftade till just detta resultat.

Preussen och Sachsen hade instiftat sociala välfärdsprogram redan på 1840-talet, som Bismarck som kansler för det enade Tyskland, utvecklade på 1880-talet. Dessa program var de första av sitt slag i Europa. Detta ska ses som ett utslag av en drift att knyta banden till arbetarklassen starkare för att förebygga att revolutionsivern spred sig norrut. Till stor del var det framgångsrikt också, då Bismarck uppnådde det han eftersträvat, nämligen en splittring av arbetarklassen. Den nationalsocialistiska arbetarklassen valde att vara lojala med den nationella ekonomiska eliten, på ett sätt som kanske var unikt i Europa under denna tid. Så även om rörelsen föddes i revolutionsbältet, som en konsekvens av de sociala slitningarna i de revolutionära inkubationskammare som Wien och München utgjorde, så tappade rörelsen en del av sin opolerade socialistiska utformning när den närmade sig makten i Berlin.

Den brygga mellan folk och elit som byggts av Bismarck redan mot slutet av 1800-talet lade grunden för att den folkliga socialistiska aversionen mot den ekonomiska eliten avleddes från den ekonomiska eliten i sin helhet, för att istället riktas mot bara judarna. Judarna fick fungera som en social säkerhetsventil, en grupp att kanalisera den ekonomiska frustrationen mot. Lösningen för de nationellt lojala socialisterna blev att rikta in sig på en grupp inom eliten, som kunde ses som en elit inom eliten, eller som man uttryckte det, ett främmande element. I rörelsens rötter hade man även riktat in sig på frimurare och andra grupper, men då dessa var svåra att identifiera och således kanalisera klasshatet mot så föll dessa bort och kvar stod bara judarna.

Revolutionsbältetes ideologi sprids till resten av världen

I grund och botten så ser konflikten mellan folk och elit ut som den gör i Sydeuropa, med få undantag, i resten av världen under den premoderna tiden. Det är logiskt att folket i t.ex. Ryssland inte tar efter strategin från folken i Nordeuropa, då denna inte skulle generera resultat med tanke på den politiska kultur som den inhemska eliten följer. Resultatet blev med andra ord att den folkliga strategin från revolutionsbältet kom att exporteras runt världen och bli norm för hur konflikter mellan folk och elit skulle lösas, ur folkets perspektiv. Nu, sakta men säkert, försöker Nord omskola eliterna runt om i världen till att agera som de själva och på så vis bespara oss förekomsten av revolutionen som ett resultat av den sociala frustrationen. Tidsramen för detta är dock oöverblickbar och våldsamma omvälvningar som ett sätt att uppnå sociala förändringar lär vi få se under lång tid framöver.

Kommunismen och Nazismen har sina rötter i religionen

(Bright Magasin nr 3 2012)

Religiösa kritiker av ateism tar ofta upp 1800- och 1900-talens totalitära ideologier som produkter av det gudlösa samhället. Syftet är att vända bort den kritik av religionerna, som fokuserar på dessas krigiska yttringar och förtryck av individen. Mitt gensvar är att detta är ett illa genomtänkt argument. Om man granskar frågan på djupet så ser man att det istället är de monoteistiska religionerna som har lagt grunden för de totalitära ideologierna.

Den ateistiska utgångspunkten och den sekulära samhällsläran, vars startpunkt vi finner bland de rationella grekiska naturfilosoferna (Christer Eriksson, Bright nr 2/2012), fördes sedan vidare från antiken till upplysningsfilosoferna. Dessa idéer förvaltades av liberala borgerliga kretsar under 1800-talet och kännetecknades av individualism, kritiskt och fritt tänkande och en strävan efter att föra en öppen och obehindrad samhällsdebatt. Detta stod i kontrast till de religiösa etablissemangens påbjudna kollektivism, dogmatiska läror och kategoriska tankemönster. De monoteistiska religionernas företrädare skapade en upplevelse av vi-och-dom, kristna mot muslimer och troende mot icke-troende, där det svartvita tänkandet lade grunden för konflikter.

Den socialistiska rörelsen och sedermera den nazistiska, som uppstod ur denna, hade inte sina rötter i den liberala sekulära rörelsen. Dess företrädare hade istället marinerats i den världsbild och de föreställningar som religionens representanter saluförde. Det kan tyckas ironiskt, med tanke på uttryck såsom ”religionen är ett opium för folket” som kommunisterna ofta framförde. Det var dock inte själva principen de var emot, utan att kyrkan hade monopol på att tillhandahålla detta ”opium”.

Det provocerande omslaget till Bright nr 3, 2012, så som det var avsett att se ut innan den tyska lagstiftningen stoppade tryckningen.

Vare sig det skedde medvetet eller omedvetet så har de totalitära ideologierna, kommunism och nazism, tagit sitt grundläggande tankegods såväl som mycket av sitt bildspråk från de monoteistiska religionerna. Den nämnda religiösa dogmatismen är påtaglig inom dessa ideologier. Kommunister och nazister finner bara ett sätt att tolka världen och denna tolkning är en absolut sanning. Likaså är det kategoriska tänkandet utbrett. Allting ses ur ett svart eller vitt perspektiv. Du är antingen en klassfiende eller en ”sann arbetare”, antingen ”arier” eller ”rasmässigt undermålig”. Alla som tillhör ”vi” gruppen blir del av en stor anonym gemenskap, precis som för de troende. De som är utanför, ”dom” gruppen ska förskjutas om de inte vill omvändas som var fallet inom kommunismen, eller förintas, när detta inte var möjligt som under nazismen, i en återspegling av kristendomens helvete.

Dogmatismen manifesteras genom de totalitära ideologiernas egna heliga texter; ”Det kommunistiska manifestet/Kapitalet” respektive ”Mein Kampf”. Precis som för förebilderna Bibeln och Koranen, så kan dessa texters sanningsvärde inte ifrågasättas. De förklarar i väldigt kategoriska termer tillståndet i världen och lägger fram en berättelse om hur samhället kommer att utveckla sig, precis som i de heliga texterna. Hitler lånade dessutom helt skamlöst tanken om att hans tredje rike skulle bli ett ”tusenårigt rike” från förebilden Jesus förväntade tusenåriga rike på jorden. Idén om den hägrande utopin, som man bokstavligen kunde gå över lik för att uppnå, präglade kommunismen i lika hög grad.

Alla de tre stora monoteistiska religionerna betraktar sina troende som en särskilt utvald eller gynnad grupp. I de två ideologiernas utopier så spelar ”den ariska rasen” och ”arbetarklassen” denna roll som utvalda grupper. De ska styra under det tusenåriga riket, då de är, underförstått, av någon högre kraft utvalda enligt nazisterna, eller rättrogna enligt kommunisterna.

Men den kanske mest slående influensen från de monoteistiska religionerna på de två totalitära ideologierna är att de dyrkar sina viktigaste ledare som profeter, eller rent av som gudomligheter. Det finns en tydlig koppling mellan den ortodoxa kyrkans vana att bära ikonbilder under religiösa processioner och dess arvtagares, de sovjetiska kommunisternas, vana att låta anhängare bära ikonliknande bilder på avlidna Sovjetledare såsom Lenin under parader. Allt för att underlätta övergången till den nya regimen i folkets sinnen. Lenin tänktes hålla sin beskyddande hand över den kommunistiska församlingen även efter sin bortgång, från en sarkofag på röda torget värdig en Faraon.

Det var inte ovanligt att djupt troende tyskar såg Hitler som en Messias som hade kommit för att rädda den tyska nationen undan dess svårigheter. Hitler själv såg sig med säkerhet som denna frälsare. Han var väldigt inspirerad av de religiöst influerade romantiserande nationalistiska epos som Wagner hade producerat. Hitler ville efter religiös förebild skapa ett uppvaknande bland det tyska folket. Hitlers ”Messiaskomplex” kunde få komiska konsekvenser, då han var besatt av att ses som ofelbar. Eftersom han var som en gudomlighet i relation till folket så fick de aldrig se honom ha fel eller utföra handlingar som han inte till fullo behärskade, då detta skulle indikera svaghet, eller rent av mänsklighet. Ett av de många exemplen på detta är att trots att han älskade att färdas i bilar så ville han inte lära sig köra själv, av fruktan för hur det skulle påverka bilden av honom om folket i något sammanhang såg honom som en novis.

Trots den inom ideologin uttalade fientligheten mot religion, så dolde inte Hitler sin beundran inför islam, som han högaktade på grund av vad han såg som dess renodlade krigiska natur och dess anpassning för expansion. Detta passade Hitler så pass bra att han hade planer på att införa islam som statsreligion i det tusenåriga tredje riket.

Som summering kan vi konstatera att kommunismen och nazismen är genomsyrade av monoteistiska religiösa tankemönster. De har en helig bok, en profet och samma dogmatiska och kategoriska tankesätt som sina religiösa förebilder. Att påstå att den ateistiska tanken har gett upphov till dessa monstruösa ideologier är uppenbarligen ogrundat.

%d bloggare gillar detta: