Turkiet och USA – Dolda agendor?

KOMMENTAR

Erdogans turkiska armé går nu in i norra Syrien, för att upprätta en buffert mellan kurdiska YPG och Turkiets egen kurdiska befolkning. Alldeles uppenbart ser man ytterligare en autonom kurdisk entitet vid sin södra gräns, som ett stort problem.

USA:s agerande reser en hel del ögonbryn, men är helt i linje med Trumps utrikespolitik. Han gör helt enkelt som generalerna alltid har velat göra: Gå in och slå till hårt, och sedan dra sig ur fortast möjligt! Trump vill inte involveras i nya långvariga konflikter.

Trump raljerar lite om att kurderna ”inte hjälpte oss med Normandie”, och menar med detta två saker. 1) USA skiljer på långvariga allierade som man delar värderingar och intressen med, och tillfälliga allianser för att lösa specifika problem. 2) Det är inget svek i den bemärkelsen att kurderna har gjort USA en tjänst, och sedan blivit svikna. Istället menar han att eftersom USA istället har hjälpt kurderna, så har de inga förpliktelser längre.

Situationen är dock lite mer komplicerad än så! IS uppstod ur den röra som USA lämnade efter sig i Irak och blev ett hot som nådde ända fram till Europa och i viss mån till USA. Kurderna blev redskapet för att städa upp denna röra och USA:s hjälp till självhjälp var således även i eget intresse, och inte bara av välvilja.

Visst kan man, med fog, hävda att USA inte har ett långsiktigt ansvar för kurderna i regionen, men samtidigt är det ett faktum att de har stått på USA:s sida i tre krig, 1991, 2003 och nu senast. I deras eget intresse ligger kanske att bygga mer förtroende med en grupp som kan ha ett modererande inflytande på islam i regionen och en säkerhetspolitiskt stabiliserande effekt, på längre sikt. Det vill säga, när har kurderna har fått sin egen stat.

Bakom USA:s ovilja att ställa sin armé som en spärr framför sin NATO-allierade Turkiets, strävan att upprätta sin buffert i norra Syrien, ligger osäkerheten runt vad den pyrande konflikten länderna emellan ska leda till. Ända sedan den misslyckade kuppförsöket i Turkiet 2016, som Erdogan ser som en amerikansk sammansvärjning mot honom, har relationerna länderna emellan varit sämre än någonsin, sedan Turkiet blev en del av NATO.

Turkiet har nu graviterat allt mer mot Rysslands sfär, vilket bland annat har resulterat i Turkiets kommande inköp av Rysslands luftvärnssystem; S-400, vilket bryter mot NATO:s regler. Troligen vill Trump, genom att dra sig tillbaka och genom att tillerkänna Turkiets, dess hävdade rätt till en buffertzon i Syrien, ta steg mot att lappa ihop den skakiga relationen med NATO-partnern.

Sedan kan man skönja en dold agenda, i ockupationen av en remsa av Syrien. Erdogan säger att han vill skapa en plats för ca 2 miljoner, av de 3,5 miljoner, syriska flyktingar som nu finns i Turkiet. Egentligen ska detta ses som en omlokaliseringspolitik i Stalins värsta anda. Eller med andra ord, en tvingande bosättningspolitik. Erdogan vill, högst troligt, blanda upp den kurdiska befolkningen vid Turkiets södra gräns, med sunniaraber, för att på så sätt förbättra landets säkerhetspolitiska situation mer långvarigt än en tillfällig buffertzon någonsin kan.

Slutligen bör noteras att Erdogan ännu en gång hotar med att skicka sina 3,5 miljoner syrier (och andra) mot Europa! Denna gång, om vi insisterar med att kalla invasionen en invasion! Hur utfallet blir, är osäkert, men en sak är säker och det är att Europas politiska etablissemang inte kommer sätta ner foten mot den turkiska halvdiktatorns hot! Man kan se på det som så, att våra politiker saknar ryggrad. Till skillnad från Trump, som inser att han kan sätta hårt mot hårt gentemot Kina i det embryo till handelskrig, som just nu råder dem emellan, tack vare att Kina är så mycket mer beroende av relationen till USA än vise versa.

Europas politiker låter sig hållas gisslan av Erdogan, vars land är fullständigt beroende av EU, för sin handel och som hade kollapsat om EU bara hade satt hårt mot hårt och krävt att landet kontrollerar sina gränser, eller i alla fall ger tusan i att aktivt släppa fram migranterna till Europa. Men dessvärre tror jag inte att ryggradslösheten är den enda faktorn i detta sammanhang. När man ser en grupp, med alla makt i sina händer, agera på ett fullständigt irrationellt och självdestruktivt sätt, så är det lätt att misstänka att det finns något annat i spel. Detta ”annat” är att detta liberal-socialistiska etablissemang egentligen vill ha den massmigration mot EU, som Erdogan ”hotar” med. Det är svårt att landa i någon annan slutsats.

Estonia – Var det verkligen en olycka?

KOMMENTAR

Estonia! Bara att nämna namnet för en in på ett nationellt trauma. 500 svenskar drunknade i Östersjöns mörka vatten, en kall och stormig septembernatt för 25 år sedan. Den senaste tiden har det stormat även i samhällsdebatten, kring denna fråga. Vi har översköljts av nya uppgifter och sammanfattningar av uppgifter som kanske gått många av oss förbi. Summan av dessa har fått många att ana att det är något lurt här. Det är för mycket information som går stick i stäv med den etablerade sanningen och om man pusslar ihop bitarna så leder det oss fram till något som kan skaka om hela vårt politiska system. Om hela sanningen kommer fram i dagsljuset, vill säga. Just därför, tror jag att vi aldrig kommer få veta vad som egentligen hände den där septembernatten. Här vill jag dock ge min syn på vad som troligen hände!

Personligen har jag aldrig varit så intresserad av Estoniafallet. Givetvis blev jag, som alla andra sunda människor, berörd av katastrofen som sådan, men jag har aldrig varit intresserad av att gräva i fallet. Jag har inte tagit del av de alternativa uppgifter som har dykt upp genom åren, med mer än en sneglande blick. Det har funnits andra, i mina ögon, mycket mer överhängande problem att ta itu med. Jag har med andra ord, haft noll och intet intresse för de konspirationsteorier som har seglat runt på nätet!

Nu, däremot, går det inte längre att titta bort! Och det är också min uppmaning till er. Min avsikt är inte här att gå på djupet i frågan, eller att säga någonting tvärsäkert, utan bara att sammanställa det jag anser vi bör betrakta som med stor sannolikt varandes fakta i fallet (alla aktuella länkar samlade nederst i texten):

1.  M/S Estonia användes för att smuggla stulen rysk vapenteknologi!

  • NATO smugglade, med svensk hjälp, ut stulna ryska militära hemligheter, från Baltikum, som också har kommit Sverige till dels.
  • President Boris Jeltsin utfärdade en varning till Estlands regering under sensommaren -94, i enlighet med att detta skulle upphöra.
  • Det är ett känt faktum att det under denna tid var relativt enkelt att komma över sådan här teknologi, med anledning av den bristande moralen i det f.d. sovjetiska militärmaskineriet. Det var relativt lätt att muta sig till dessa.
  • Redan 2004 berättar tullintendenten Lennart Henriksson om hur han, den 14 september, fått direktiv att släppa igenom en bil från Estonia, utan visitation. Trots detta tittar han i bilen, som ägs av Ericsson, och konstaterar att den innehåller militär teknologi. Den 20 september får ytterligare ett fordon, med ännu större last, passera utan visitation, i enlighet med direktivet. Den 28 september, natten Estonia förliser har vi inte uppgifter från Henriksson att förlita oss på, då han befinner sig på semester. Däremot finns det andra uppgifter som fyller i luckan.
  • Överlevaren Sara Hedrenius, berättar att hon stod vid relingen och såg en militär lastbil, med motorcykeleskort, köra på färjan som sista fordon.
  • En utredning, beordrad av Estlands president, och utförd av landets säkerhetstjänst, visar att åtta oregistrerade fordon fanns med på Estonia under olycksnatten.
  • En estnisk värnpliktig, som vaktade i hamnen, vittnar om att minst två militära transporter kördes på Estonia under olycksnatten.
  • Statsminister Göran Persson utser Johan Hirschfeldt, som utredare av de påstådda militärtransporterna, vilket kan leda honom ända fram till den tidigare statministern Ingvar Carlsson, trots att Hirschfeldt har nära kopplingar till Carlsson. Inte förvånande då, att utredningen utförs med mycket snäva ramar, på ett ofullständigt sätt, där till exempel Lennart Henriksson inte hörs, och lite redovisas och som grädde på moset förstör han sitt eget utredningsmaterial. Jag lägger därför inte mycket vikt vid hans utlåtande att det inte förekom någon militär smuggling på Estonia den 28 september. Däremot bekräftas transporterna den 14 och 20 september. Märkligt är också att Hirschfeldt inte kommer ihåg vem som gav order om att tullen skulle släppa förbi dessa transporter. Han kommer i princip inte ihåg någonting, som inte står i den sju sidor korta rapporten. Lämpligt, då hans minne är det enda som finns kvar, efter att utredningsmaterialet förstörts.

2. M/S Estonia sänktes av en explosion under vattenlinjen!

  • Fartygsexpertisen är förbluffad över att Estonia sjönk så snabbt som hon gjorde. Om haverikommissionens (JAIC):s förklaring, att bogvisiret slets av och bildäcket fylldes med vatten, är utgångspunkten, så uppstår ett stort frågetecken. Då borde nämligen Estonia ha vänts upp och ner, men sedan flutit på det sättet i timmar, med anledning av den luft som fanns i däcken under bildäck.
  • Det enda sättet som denna luft hade kunnat pressas ut så snabbt, hade varit om det också fanns ett hål i botten.
  • Överlevande från hytterna längst ner i båten vittnar om att vatten forsade in i deras hytter i ett tidigt stadium.
  • Men det mest övertygande beviset är det vittnesmål som framkommit från en av marinens röjdykare, Håkan Bergmark, som dök vid det sjunkna Estonia bara några dygn efter att hon förlist. Håkan var då krigsplacerad dykare, med kompetens i djupdykningar och sprängteknik och kallades in för att göra en bild av läget. Han vittnar om att han såg ett spränghål i skrovet på 1 x 2 meter, med utfläkta plåtbitar. Han vittnar också om att rampen var nästan stängd, vilket motsäger den officiella beskrivningen av hur Estonia sjönk, vilket egentligen inte är mer än ett antagande!
  • År 2000 organiserade Jutta Rabe en dykning vid Estonia, där man svetsade loss delar från fästen för bogvisiret. Dessa delar skickades till ett antal kvalificerade laboratorier i Tyskland och Storbritannien. Resultatet var att delarna uppvisade spår av sprängning.

 

De tyngst vägande vittnesmålen är Lennart Henrikssons och Håkan Bergmarks. Den förras uppgifter har bekräftats redan och den senare kan jag inte se någon anledning till att betvivla. Varför skulle han ljuga om en sådan här sak?

När allt bottenslam har lagt sig, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att med all sannolikhet var det så att, Sverige hjälpte NATO att smuggla ryska militära hemligheter på Estonia under olycksnatten och att Estonia sänktes för att dessa inte skulle komma till sin destination!

Vad innebär då detta? Det är för mig omöjligt att ett sådant agerande skulle ske utan godkännande från högsta ort! Det vill säga; regeringen Bildt. Har även socialdemokraterna ett ansvar här, genom regeringen Carlsson? Sossarna hade kunnat sänka högern för överskådlig framtid om det blev känt att man agerat på ett sätt att man satte hundratals svenska liv i farozonen. Detta steg tog man inte, då man troligen var involverade i beslutet. Alla viktiga försvarspolitiska beslut under efterkrigstiden har tagits blocköverskridande. I det här fallet, mellan moderaterna och socialdemokraterna. Kontentan blir att man troligen samarbetade för att hålla detta oerhörda felgrepp från allmänhetens vetskap. Om sanningen hade kommit fram då, och troligen ännu värre om den kommer fram nu med insikt i alla försök att hålla sanningen nere, så hade vi stått inför en systemhotande kris. Hela det politiska etablissemanget hade då de-legitimerats!

Redan när olyckan skedde, för 25 år sedan, tyckte jag att det var märkligt att regeringen totalvägrade alla krav på att Estonia skulle bärgas. Detta trots att det fanns kapaciteten att göra så, i form av ett företag med både förmåga och resurserna i standby, i närområdet. Detta skulle dessutom ha blivit betydligt billigare än den inkapsling man istället förordade. Denna desperata strävan efter en överteckning, ja en ”cover up” på mer än ett sätt, indikerade att något var lurt.

I backspegeln, kan man konstatera att det blå-röda etablissemanget handlade naivt, något som vi skulle få se upprepas under åren som följde, när man inte insåg vilken risk man utsatte civila färjeresenärer för, när man på ett olagligt sätt smugglade kontraband på en civil färja. Man var troligen så uppsvepta av det faktum att NATO behövde Sveriges hjälp för att komma över dessa hemligheter, att man tappade huvudet. När krisen väl var ett faktum, fanns inget annat val än att dölja spåren. Här sätts ett mönster som vi svenskar har fått leva med sedan dess. Inkompetens, naivitet och en ovilja att tala ärligt om uppenbara misslyckanden! Tänk vad vi svenskar hade kunnat besparas i form av lidande och påfrestningar, om detta blå-röda etablissemangs misslyckande faktiskt hade blottats för alla att se, redan då, för 25 år sedan!

 

Källor:

  1. Debattartikel i SvD av bland annat Inga-Britt Ahlenius från 19-09-20.
  2. Debattartikel i Fokus från 19-10-01.
  3. Artikel i Kvartal från 19-09-26.
  4. Intervju med Håkan Bergmark i Swebbtv från 19-09-28.

5. Dessutom vill jag bifoga en länk till en artikel från Fria Tider med innehåll, som jag inte är lika säker på att man kan lita på. Inte på grund av tidningen som sådan, utan på grund av att innehållet känns lite mer spekulativt. Dock värt att beakta och själv ta ställning till.

 

 

 

%d bloggare gillar detta: