Ska religiösa krav gå före näringsidkarens rätt till självbestämmande?

(Newsmill 2013-04-02 och Liv och Rätt 2013-04-03)

Diskrimineringsombudsmannens beslut att en individ har rätten att bära religiösa markörer på vilken arbetsplats som helst, även de i privat ägo, har fört till framkanten av debatten frågan om lagstiftningens bristande respekt för det privata ägandet. Den lagstiftande statsmakten har tagit sig allt mera rätt att skydda vad den ser som kollektiva mänskliga rättigheter på bekostnad av det privata ägandets rättigheter. Staten tycks därmed glömma att dess uppgift är att värna individens ideologiska rättigheter på allmän plats och på offentligägda arbetsplatser, inte generellt i privata hem och privatägda verksamheter.  

Den senaste debatten med anledning av SVT:s nej till kvinnliga nyhetsuppläsares användande av slöja visar på den dubbelmoral som florerar idag. Staten kan ta sig rätten att stoppa användandet av religiösa markörer, såsom slöjor, kippor, turbaner och synliga kors runt halsen, i de sammanhang där man representerar staten och där dennas oberoende av särintressen annars hade kunnat ifrågasättas. Viktigast är nyhetsuppläsare, domare, poliser och sedan i fallande skala vissa anställda i offentlig tjänst, såsom lärare. Det är viktigt att staten håller fast vid sin sekulära idétradition, framför allt när många religioner lever sida vid sida.

Frågan som uppstår är varför inte en privat företagare har samma rätt? Om en företagare vill att hans verksamhet inte ska representeras av någon särskild religion eller politisk inriktning så har han inte samma rätt som staten att säkerställa att så inte sker? Var ligger logiken i denna skillnad?

Vare sig företagarens ståndpunkt är av principiell natur, t.ex. att han som ateist inte vill att hans verksamhet ska representeras av religiösa markörer, eller ett resultat av rent affärsmässiga överväganden, som att han ser en risk att uppvisande av sådana religiösa markörer av olika anledningar kan skada hans verksamhet så borde det vara hans rätt att ta beslut då det är hans eget privata kapital som kan äventyras. Statens bristande respekt för privat verksamhet är i detta sammanhang mycket oroväckande. Det staten gör är att premiera en individs rätt till religionsfrihet framför en annan individs rättigheter att skydda sitt kapital. Att samhället gemensamt bestämmer spelreglerna för den yta som delas av alla är självklart, men det borde samtidigt vara lika självklart att individen själv har ett avgörande inflytande över den yta som är i hans privata ägo!

Att en person idag exempelvis kan ha ”rätten” att ta anställning på ett traditionellt (icke-halal) slakteri och samtidigt kräva av ägaren att få slippa att hantera svinkött är en djup inskränkning i företagarens rättigheter att få aktuella arbetsuppgifter utförda. Borde det inte vara ägarens rättighet att få bestämma hur hans verksamhet ska bedrivas och vad de anställda ska göra, utan att behöva riskera skadestånd för inskränkning av någons religiösa frihet?

Redan Aristoteles skilde mellan bra och dålig demokrati. Den senare kan sägas karakteriseras av en form av massornas tyranni över individen. Tyvärr är vår demokrati på god väg mot detta tillstånd. Detta bryter mot naturrätten som dikterar, inte bara rätten till privat ägande, utan även som jag tolkar det, hur detta ägande ska förvaltas och skötas. Under efterkrigstiden har staten tagit sig allt mer friheter med detta naturrättsligt förordade ägande. Detta agerande är ett resultat av socialistiska influenser, med en förkärlek för ett stort statligt inflytande i individens liv. Den socialistiska tanken att det kollektiva går före individen har satt mycket djupa spår i vårt tänkande. Så pass djupa spår att vi idag knappt reflekterar över hur mycket makt staten har i individens privata sfär.

Vi måste vakna upp och inse att den sociala ingenjörskonstens arena är, på sin höjd, det offentliga rummet och dess gräns går vid dörrposten till den privata egendomen. Statens rätt att verka för vad den uppfattar som kollektiva rättigheter på bekostnad av individens rättigheter och personliga frihet måste inskränkas. Det är dags att deklarera att gränsen är nådd. Staten måste backa tillbaka och ge individen tillbaka dess frihet inom den privata sfären.