På randen till ett nytt krig!

ANALYS

Mellanöstern står på randen till ett nytt krig, efter bombningen av Saudiarabiens oljeanläggningar! De skyldiga förmodas vara Huthirebeller som agerar med iranskt stöd. Attacken kan även i hemlighet ha utförts direkt av Iran. För denna diskussion har den distinktionen egentligen ringa betydelse, då attacken oavsett vilket syftade till att tjäna Irans position i regionen.

Hela denna kris kan karakteriseras som, vad man i freds- och konfliktforskningen kallar, en Brinkmanship kris. Brinkmanship kan beskrivas som offensiv ”krishantering”, eller närmare bestämt; konsten att skapa och sedan föra en kris till randen till krig, i syfte att utverka en eftergift från en motpart. Den initierande parten tar helt enkelt, en stor, men vad man uppfattar överskådlig, risk i syfte att få en lika stor utdelning. Detta genom att utmana en motparts utfästelse, som man inte tror att denna kommer att hålla fast vid om den leder till krig, och således att få motparten att backa från denna utfästelse. Man kan säga att man försöker syna, vad man ser som, en bluff. 

Hela skeendet den senaste tiden, med attacker på oljetankers, missiler från Jemen, mot mål i Saudiarabien och nu senast drönarattacken, är en del av den krissituation som Iran har skapat i syfte att få USA att välja väg. Få dem att visa färg! Den ultimata framgången för Iran i denna situation hade varit att få USA till förhandlingsbordet och ett tillfredställande avtal på plats, igen. Man vill helt enkelt testa USA:s vilja att löpa lina ut, med sanktionslinjen. Risken man löper är givetvis att krig utbryter, med USA. Detta är dock ingenting som man varken önskar sig eller utgår ifrån kommer ske. Just därför ger man sig på Saudiarabien, istället för USA direkt.

Brinkmanship kan också syfta till en s.k. ”trade off” (kohandel). Alternativt kan avsikten vara att förnedra och påvisa svaghet, till exempel i syfte att bryta upp en allians, som bygger på förtroende. Alla de tre målsättningarna kan sägas vara involverade i denna situation, till olika grader. Kohandeln, som man siktar in sig på, är ”om vi får sälja vår olja, så får Saudiarabien ostört sälja sin”, vilket så klart hänger tätt ihop med sanktionsfrågan. Alliansen som man vill bryta upp, är den mellan USA och Saudiarabien. Om man kan visa för saudierna att USA inte kommer skydda dem, så är den alliansen inte värd någonting. Men allt detta, är en stor chanstagning, såsom brinkmanship alltid är. Lika ofta som inte, gör den initierande parten en missbedömning av situationen och krisen leder istället till krig. Iran har dock i denna situation, väldigt få bra alternativ kvar. De måste föra denna linje och det får helt enkelt bära eller brista!

 

Irans armé på marsch under armédagen 17 april 2012.

 

Det finns, enligt teorin, två förutsättningar som bör vara uppfyllda innan en part inleder en sådan här brinkmanship-kris. Den ena är förekomsten av en intern eller extern situation, som kan avhjälpas av ett framgångsrikt genomförande av en sådan offensiv ”krishantering”. I Irans fall så är denna situation, förekomsten av de ekonomiska sanktionerna. Konsekvensen av att USA drog sig ur kärnenergiavtalet (JCPOA) och återinförde sanktionerna är att ekonomin nu befinner sig i fritt fall. Detta till den grad att regimen (helt korrekt) uppfattar det som att dess existens är i fara. Efter att Obama undertecknade avtalet med Iran, sköt landets ekonomi i taket (dock extensiv tillväxt), med en tillväxt som toppade på 12 % i 2016. Resurser fanns till att stötta Assads regim i inbördeskriget och att hjälpa de shiamuslimska Huthirebellerna i Jemen. Helt plötsligt kunde Iran stå upp emot Saudiarabien i de två kontrahenternas kamp om Mellanösterns hjärtland.

I kölvattnet efter president Trumps återinförda sanktioner, så har dock ekonomin störtdykt och är i år på väg mot en negativ tillväxt på – 6 %, enligt IMF. Irans BNP per capita, som 2012 låg nära 8000 dollar, är nu nere på 5000 dollar. Inflationen som under den första halvan av 2018 låg under 10 % är nu runt 50 %, vilket har drivit upp matpriserna med 63 %, bara fram till i våras. Nu är det ännu värre. Om det är någonting vi vet om revolutioner så är det att matbrist/skarpt höjda matpriser nästan alltid är en faktor i sammanhanget.

Regimen i Tehran har alltså anledning att vara orolig! Nästa ”gröna revolution”, kan bli den som fäller dem. Därav valet att ge sig på en så farlig politik som den man nu för gentemot Saudiarabien. Irans ledarskikt måste tilltvinga sig en normalisering, annars kommer dom troligen falla. Visavi EU sker detta genom diplomati, då den inom unionen förhärskande tanken är att ekonomisk normalisering med Iran är vägen bort från konfliktmönstret. Normalisering visavi USA, kan dock bara ske via fullständig kapitulation inför USA:s krav, vilket skulle undergräva regimen totalt, eller att få dem att backa, ställda inför hotet om krig. Allt eller inget, alltså. Det finns få saker som är mer konfliktgenererande än en auktoritär stat, ställd mot väggen.

Den andra förutsättningen är antagandet att motparten kommer backa från sin/sina utfästelse/er, vid en seriös utmaning. Detta framstår ju i det aktuella fallet som ett orimligt antagande, men med en ökad grad av desperation, följer också en ökad grad av önsketänkande. Det finns dock en viss grund för antagandet.

Amerikanerna är ordentligt trötta på krig i Mellanöstern. Undersökningar har påvisat att ett krig mot Iran är en rejält impopulär tanke. Bara 1 av 10 vill att USA ska slå till, föregripande, mot Iran. Om Iran anfaller först, är givetvis siffrorna avsevärt högre (men dock bara 40 % för en invasion). Delvis därför är det just Saudiarabien som nu befinner sig i Irans kikarsikte. Man rör sig nu i en gråzon. Hur många amerikaner vill gå till krig för Saudiarabien? Trump reagerade initialt med bestämdhet, men blev sedan snabbt mer diffus. Ett krig med Iran, skulle troligen förstöra hans chanser till återval och detta spelar Iran på nu. Hur förklarar han USA:s intressen i regionen för krigströtta väljare? Även avskedet av den säkerhetspolitiska rådgivaren John Bolton, nyligen, som förespråkar den hårda linjen, är en indikation om att Trump är osäker på om han ska löpa linan ut. Tydligen skedde detta med anledning av en diskussion runt att Trump övervägde att lätta på sanktionerna. Det är möjligt att Irans brinkmanship leder till krig, men Trump har visat sig ovillig att försvara allierade tidigare (Baltikum) och detta kan innebära en upprepning. Oavsett vilket utfall, så finns det viss grund för Irans chansning.

Det är väldigt svårt att sia om utfallet i denna kris, så jag ska inte försöka heller. Allting hänger på hur världens mäktigaste man bedömer situationen. Det finns inte brist på parter som vill att USA ska gå till krig med Iran. Allt från radikala kristna intressen och diverse judiska intressegrupper i USA, till Saudiarabien, Gulfstater och Israel. Mot dem står merparten av väljarna och det faktum att ett krig mot Iran kan bli oerhört dyrt och långvarigt, såvida Ayatollahregimen inte faller ihop i en enda stor jubelrevolution. Oavsett hur USA hanterar Irans nuvarande brinkmanship, så kvarstår det faktum att om avtalet bryts fullständigt (vilket Iran har hotat med) så kommer kärnvapenprogrammet att återupptas med full kraft. Då har USA tvingat sin egen hand. Om regimen i det läget lyckas med att anskaffa kärnvapen, innan den faller under sanktionernas tyngd, så har USA:s chansning misslyckats. Då landar man i att man måste angripa Iran i alla fall.

Scenarierna som jag ser, kan summeras så här:

1) Iran lyckas fullständigt med sin brinkmanship och ett avtal sätts på plats igen. Resultatet blir att frågan skjuts på framtiden och landar längre fram i alternativ 3, men i ett läge där Iran är starkare och USA svagare.

2) USA svarar på Irans brinkmanship, med ett angrepp som fäller regimen.

3) USA fortsätter som om ingenting har hänt, med konsekvensen att Iran lyckas med en del av sin brinkmanship, enligt ovan. Det vill säga att förtroendet för USA:s garantier till Saudiarabien (och troligen andra länder) försvagas. Sanktionerna får verka med förhoppningen att regimen faller innan kärnvapen kan byggas. Faller detta ej väl ut, återstår endast att USA angriper Iran i alla fall, förutsatt att den politiska viljan då finns.

 

Förslag på fördjupningsläsning:

”Between Peace and War – The nature of international crisis”, av Richard Ned Lebow.

Annonser

Brinkmanship i Ukraina

(Svensk Tidskrift 7 mars 2014 och Europaportalen 10 mars 2014)

Putins dumdristiga övergrepp på Ukraina, inför en storm av protester från hela världen, kan härledas till den förändrade balansen på den globala arenan. Det är svårt att tänka sig att Putin har kunnat tro att han skulle komma undan med en sådan manöver utan konsekvenser om det inte hade varit för att USA under Obamas ledning hade framstått som så kraftlöst och viljesvagt. När ett tomrum öppnar sig på den internationella arenan så fylls det av någonting annat, vare sig det är mer eller mindre välvilliga krafter. USA:s återtåg från denna arena kan inte ske utan konsekvenser. Rysslands agerande är en del av ett mönster där auktoritära stater allt mer kommer utmana den internationella ordningen och ta för sig gentemot sina grannar.

Man kan tolka Rysslands agerande som en form av brinkmanship gentemot USA. Brinkmanship kan definieras som att en stat utmanar en annan stats utfästelser och försöker få denna att backa från dessa utfästelser och därmed förlora anseende och få sina allianser och andra relationer underminerade, under hot av krig. I utmaningen finns alltid en mer konkret kärna som består av målsättningar som den utmanande makten har, såsom att ta territorium eller att få inflytande över eller positioner i en tredje stat. Den initierande makten går in i situationen medveten om att agerandet kan leda till krig, men kan långt ifrån alltid själv kontrollera detta förlopp. Det är en del av metoden att man balanserar på gränsen till krig för att kunna pressa motståndaren till eftergifter. Den som fruktar krig mest förlorar. Detta är storpolitikens version av ”chickenrace”. Ett välkänt exempel är Chrustjovs försök att placera kärnvapen på Kuba och därmed utmana USA:s utfästelse att hålla dessa vapen från ön, vilket ledde till Kubakrisen.

Brinkmanship är vanligast förekommande under perioder då den ledande stormakten befinner sig på nedgång. Så fort denna uppfattas som försvagad så dyker utmanarna fram. Man kan jämföra kalla kriget med 30-talet för att förstå skillnaden. Under kalla kriget drog främst USA, men även Sovjet, röda linjer i marken och generellt sett så respekterades dessa eftersom man uppfattade att den andra makten avsåg att hålla fast vid sina utfästelser. USA höll Sovjet utanför Mellanöstern, genom att deklarera att ett sovjetiskt intrång i Iran, även Ayatollans, skulle leda till krig. Samma sak var självklart när det gällde Västeuropa. Sovjet drog liknande linjer när det gällde att korsa gränsen till Kina eller kärnvapenbombningar av densamma under Koreakriget, eller att amerikanska bombningar av ryska fraktfartyg i Hanois hamn under Vietnamkriget likaså skulle leda till krig. Dessa och många andra gränser respekterades, vilket gjorde att det kalla kriget förblev kallt. Undantaget är den nämnda Kubakrisen, men i min uppskattning så var detta ett halvhjärtat försök från Sovjetunionen, där man tidigt var beredda att dra sig ur om insatserna blev för höga, oavsett retoriken som blev resultatet.

Kontrasten mellan detta och vad som utspelade sig under 30-talet mellan Nazityskland och västmakterna är slående. Hitler uppfattade, korrekt, att det fanns en svaghet och velighet i de franska och engelska ledningarna. Han utmanade utfästelsen att hålla Rhenlandet demilitariserat med framgång 1936 och fortsatte genom att utmana de franska löftena att garantera Tjeckoslovakiens säkerhet 1938. Även denna gången med framgång i en process som har blivit själva sinnebilden av eftergiftspolitik. Den svaghet Storbritannien och Frankrike uppvisade skapade en osäkerhet hos Hitler om var gränsen gick. Fanns det överhuvudtaget en gräns? Hitler famnade således fram i blindo och av bara farten stapplade han in i ett världkrig.  När han ställde ultimatum till Polen om att ge upp Danzigkorridoren och sedan angrep i koalition med Sovjet så trodde han att västmakterna även denna gången skulle svika sina utfästelser om stöd till Polen. Krig ville han ha med Frankrike på sikt, men inte redan då. Det visade sig att detta var en brinkmanship för mycket. Hela detta skeende, som lede fram till världskriget, hade kunnat undvikas om inte Hitler hade uppmuntrats av den viljelöshet västmakterna uppvisade. Eller är detta kanske den oundvikliga konsekvensen av en den dominerande stormaktens nedgång och fall?

Dagens USA är tveklöst på tillbakagång. Den svagare ekonomin gör att USA inte är lika beslutsamt längre och landets allierade blir allt mer tveksamma till om landet kommer leva upp till de löften som har getts under bättre tider. Dock hade USA inte behövt lämna ett så stort maktvakuum så snabbt som det har. Obamas svaghet och obeslutsamhet som ledare och den veliga politik som därav har förts har påskyndat denna process. Framför allt är det Putins Ryssland som har försökt att flytta fram eller stärka sina positioner inför detta famlande USA. Debaclet med Obamas röda linje i Syrien och det sätt som Putin manövrerade ut honom där har gett Ryssland självförtroende. Precis som Hitler under 30-talet så vet nu inte Putin var gränsen går längre. Detta leder till instabilitet och ett Ryssland som fortsätter att utmana tills att det blir en brinkmanship för mycket. Kriget mot Georgien 2008 var en förövning till detta som lärde Putin att väst skulle protestera men inte mer, men insatserna var den gången minimala i relation till vad som sker i Ukraina idag. Putin hade med största sannolikhet inte vågat sig på ett så stort offer som Ukraina om Obama inte hade visat svagheten att inte leva upp till sitt löfte.

Vad är det Ryssland utmanar för utfästelse? På en generellt plan så är det den globala ordningen som USA upprätthåller till förmån för demokrati och  marknadsekonomi. Mer specifikt är det västs engagemang i Ukraina, EUs och Natos framflyttande av positionerna, med allt vad detta innebar, såsom handelsavtal med EU och sammarbete med Nato. När vi kommer till den mer konkreta kärnan så gäller det memorandumet som skrevs under 1994 i Budapest när Ukraina avsade sig sina kärnvapen. USA gav då säkerhetsgarantier till Ukraina när det gäller dess territoriella integritet. Ryssland utmanar nu i en klassisk brinkmanship-manöver dessa utfästelser. Om man lyckas, genom att rycka loss Krim från Ukraina, så har man bevisat för övriga stater i regionen att USAs ord är intet värt och att framtiden ligger i Rysslands famn. Kommer USA låta detta ske? Kan vi redan nu skönja den post-amerikanska ordningen?

Självklart att Israel måste få ha en andraslagsförmåga!

Den 3 juni skrev DN om misstankarna att Israels tysktillverkade ubåtar av Delfinklassen kan utrustas med kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler. Den vid det här laget infamösa antisemiten Günter Grass har tidigare med anledning av detta hävdat att Israel förbereder ett kärnvapenangrepp på Iran. Den gamla tokstollens angrepp på Israel borde egentligen inte meritera ett svar men eftersom många inom extremvänstern tycks hålla med så bör kanske frågan redas ut.

Själv anser jag att Israels kärnvapenprogram inte var nödvändigt i dess begynnelse med anledning av avsaknaden av en nukleär hotbild. Dock så förändrades denna situation när en rad stater i Mellanöstern, såsom Pakistan och Irak, inledde kärnvapenprogram under 70- och 80-talen. Från den punkten var det dock helt klart befogat för Israel att hålla sig med kärnvapen.

Enligt Grass och hans likasinnade betyder kärnvapenbestyckningen på de tyska ubåtarna att Israel utgör ett större hot mot sina grannar än vad dessa utgör mot Israel!

INS Dolphin

Kärnvapenbestyckade ubåtar är inte primärt ett offensivt vapen. Det är huvudsakligen ett defensivt vapensystem genom att det ger ett angripet land en livsviktig andraslagsförmåga (”second strike”), d.v.s. förmågan att med god effekt slå tillbaka med kärnvapen efter att man själv har angripits med sådana. Denna förmåga verkar avskräckande på de flesta fiender.  Under det kalla kriget var det förekomsten av liknande ubåtar som säkerställde att ett kärnvapenangrepp aldrig kunde resultera i annat än att båda parter förintades, s.k. MAD – Mutual Assured Destruction.

Ubåtarna skulle givetvis även kunna ha en offensiv dimension. Till exempel kunde sovjetiska ubåtar under kalla kriget segla ända upp till den amerikanska kusten och avlossa sina missiler med mycket kort leveranstid och på så sätt hinna slå ut ett större antal stationära kärnvapen och commandocentraler innan USA skulle kunna reagera. Dock så fanns fortfarande problemet med den amerikanska ubåtsburna andraslagskapaciteten som man inte kunde komma runt. Denna dimension har inte samma vikt i Mellanöstern, av den naturliga orsaken att avstånden redan är mycket korta mellan Israel och Iran.

Det är praktiskt omöjligt för Israel att gå till angrepp medelst kärnvapen mot ett Iran beväpnat med det samma. Anledningen är att även om Iran inte har eller kommer ha en trovärdig andraslagskapacitet så räcker det med att Israel missar en enda kärnvapenbestyckad Shahab för att staten Israel ska upphöra att existera. Ur iranskt perspektiv, om man räknar bort existensen av de tyska ubåtarna, så hade ett angrepp å andra sidan varit mer genomförbart.  Mullorna i Teheran kan mycket väl tänkas kalkylera att en eller ett par israeliska svarsmissiler är ett rimligt pris att betala för att kunna förinta Israel. Med de tyskbyggda ubåtarna blir dock situationen annorlunda. Israel har nu full andraslagsförmåga och kan vid ett iranskt angrepp slå tillbaka med förödande kraft.

Detta ger Israel den skyddsnivå som landet behöver och förtjänar. Det är också rimligt att just Tyskland är det land som hjälper judarna att undgå ytterligare en förintelse. De två första ubåtarna har betalats till fullo av den tyska staten och de efterföljande två eller tre kommer att subventioneras.

Som jag nämnt tidigare på denna blogg, så anser jag dock att den största risken för en framtida kärnvapenkonfrontation mellan Israel och Iran ligger i att en konflikt dem emellan spårar ur kontroll p.g.a. avsaknaden av kommunikationskanaler och att kulturella faktorer bidrar till att man misstolkar motståndarens drag och retorik och således tar det ”säkra” före det osäkra och slår till först.

Mest negativ effekt kan dessa två faktorer få i ett s.k. ”brinkmanship” scenario. Brinkmanship kan översättas med förmågan att manövrera diplomatiskt på randen till ett krig. Brinkmanship används till att pressa en motståndare till eftergifter genom att hota med krig samtidigt som man ger motparten en möjlig väg ut som dock innebär ett diplomatiskt nederlag. Defensivt brinkmanship kan syfta till att förmå aggressorn att backa tillbaka utan att utlösa ett krig.

Bra exempel på lyckat defensivt brinkmanship är det amerikanska agerandet under de sovjetiska utmaningarna i samband med Berlinblockaden och Kubakrisen. I det senare fallet lyckades Kennedy med mycket skicklighet och kyla förmå Sovjet att backa inför hotet om kärnvapenkrig. Tveksamt om vi skulle få uppleva någonting liknande om Israel och Iran i ett sådant läge stod emot varandra. Kennedy och Chrusjtjov kunde trots allt hela tiden prata med varandra.

Hitler bedrev offensivt brinkmanship gentemot Storbritannien och Frankrike 1938 i syfte att komma över Sudetenland i Tjeckoslovakien. När han försökte samma sak 1939 med Polen som spelbricka så gick det inte lika väl. Det är möjligen inte så allmänt känt att Hitler aldrig ville ha krig med Storbritannien och inte heller med Frankrike. I alla fall inte än på många år vad gäller Frankrike. Planen var istället att ”brinkmanshipa” sig vidare genom Polen och sedan ge sig på Sovjetunionen.

Hur skulle då ett brinkmanship scenario mellan Israel och Iran kunna se ut? Nedan följer ett scenario som undertecknad ser som fullt möjligt:

Någon gång under 2013 blir Iran en kärnvapenmakt. Med förnyat självförtroende och en känsla av osårbarhet ger sig mullorna i kast med att utmana och pressa Israel till ett diplomatiskt och militärt nederlag. Hizbollah provocerar fram ett nytt krig med Israel i avsikt att pressa landet till eftergifter. Denna gång har de dock försetts av Iran med Scud-B missiler som, kanske t.o.m. laddade med kemiska stridmedel, skickas mot Tel-Aviv. Till skillnad från 2006 måste nu israelerna fullfölja sitt vedergällningsangrepp ända fram till Beirut och Bekaadalen, oavsett kostnad. Iran som hade väntat sig att Israel än en gång skulle backa tillbaka och kanske t.o.m. gå med på att utrymma bosättningar på västbanken som en eftergift till angriparna blir överraskade av den israeliska beslutsamheten.  Deras svar blir att hota med krig om Israel inte avbryter sin framryckning. En period av utspel, hård retorik, vapenskrammel och mobiliseringar följer. Båda är rädda för att den andra parten ska slå till först. Israel varken vill eller kan, av skäl som beskrivits ovan, ta detta steg. I Iran får dock den radikala fraktionen av mullorna under ledning av Ahmadinejad övertaget och situationen tolkas som att samtidigt som förstörelse av Israel är att övergripande mål, så finns nu även en direkt möjlighet att Israel slår till i ett föregripande angrepp. Således blir det helt plötsligt logiskt att själva slå till först. Detta tillvägagångssätt är nu inte bara ideologiskt eftersträvansvärt utan ses även som det rationella alternativet.

Då det inte finns någon möjlighet att kommunicera och förstå motparten samtidigt som spelet förs med de högsta möjliga insatserna så är detta val inte bara möjligt utan troligt. Det är värt att betänka att ett flertal av de amerikanska generaler som omgav Kennedy argumenterade ivrigt för att USA skulle inleda ett föregripande angrepp mot Kuba och Sovjet under Kubakrisen trots att motparterna den gången inte led av bristen på kommunikation och kulturell förståelse. Dock uppfattade man den gången från amerikanskt håll att Sovjet saknade en god andraslagsförmåga vilket öppnade för den möjligheten.

Det faktum att Israel har en god andraslagsförmåga är livsviktigt för att tröskeln för ett besluta att angripa landet med kärnvapen ska höjas och regionen därmed ska undvika en framtida kärnvapenutväxling.

%d bloggare gillar detta: