Brinkmanship i Ukraina

(Svensk Tidskrift 7 mars 2014 och Europaportalen 10 mars 2014)

Putins dumdristiga övergrepp på Ukraina, inför en storm av protester från hela världen, kan härledas till den förändrade balansen på den globala arenan. Det är svårt att tänka sig att Putin har kunnat tro att han skulle komma undan med en sådan manöver utan konsekvenser om det inte hade varit för att USA under Obamas ledning hade framstått som så kraftlöst och viljesvagt. När ett tomrum öppnar sig på den internationella arenan så fylls det av någonting annat, vare sig det är mer eller mindre välvilliga krafter. USA:s återtåg från denna arena kan inte ske utan konsekvenser. Rysslands agerande är en del av ett mönster där auktoritära stater allt mer kommer utmana den internationella ordningen och ta för sig gentemot sina grannar.

Man kan tolka Rysslands agerande som en form av brinkmanship gentemot USA. Brinkmanship kan definieras som att en stat utmanar en annan stats utfästelser och försöker få denna att backa från dessa utfästelser och därmed förlora anseende och få sina allianser och andra relationer underminerade, under hot av krig. I utmaningen finns alltid en mer konkret kärna som består av målsättningar som den utmanande makten har, såsom att ta territorium eller att få inflytande över eller positioner i en tredje stat. Den initierande makten går in i situationen medveten om att agerandet kan leda till krig, men kan långt ifrån alltid själv kontrollera detta förlopp. Det är en del av metoden att man balanserar på gränsen till krig för att kunna pressa motståndaren till eftergifter. Den som fruktar krig mest förlorar. Detta är storpolitikens version av ”chickenrace”. Ett välkänt exempel är Chrustjovs försök att placera kärnvapen på Kuba och därmed utmana USA:s utfästelse att hålla dessa vapen från ön, vilket ledde till Kubakrisen.

Brinkmanship är vanligast förekommande under perioder då den ledande stormakten befinner sig på nedgång. Så fort denna uppfattas som försvagad så dyker utmanarna fram. Man kan jämföra kalla kriget med 30-talet för att förstå skillnaden. Under kalla kriget drog främst USA, men även Sovjet, röda linjer i marken och generellt sett så respekterades dessa eftersom man uppfattade att den andra makten avsåg att hålla fast vid sina utfästelser. USA höll Sovjet utanför Mellanöstern, genom att deklarera att ett sovjetiskt intrång i Iran, även Ayatollans, skulle leda till krig. Samma sak var självklart när det gällde Västeuropa. Sovjet drog liknande linjer när det gällde att korsa gränsen till Kina eller kärnvapenbombningar av densamma under Koreakriget, eller att amerikanska bombningar av ryska fraktfartyg i Hanois hamn under Vietnamkriget likaså skulle leda till krig. Dessa och många andra gränser respekterades, vilket gjorde att det kalla kriget förblev kallt. Undantaget är den nämnda Kubakrisen, men i min uppskattning så var detta ett halvhjärtat försök från Sovjetunionen, där man tidigt var beredda att dra sig ur om insatserna blev för höga, oavsett retoriken som blev resultatet.

Kontrasten mellan detta och vad som utspelade sig under 30-talet mellan Nazityskland och västmakterna är slående. Hitler uppfattade, korrekt, att det fanns en svaghet och velighet i de franska och engelska ledningarna. Han utmanade utfästelsen att hålla Rhenlandet demilitariserat med framgång 1936 och fortsatte genom att utmana de franska löftena att garantera Tjeckoslovakiens säkerhet 1938. Även denna gången med framgång i en process som har blivit själva sinnebilden av eftergiftspolitik. Den svaghet Storbritannien och Frankrike uppvisade skapade en osäkerhet hos Hitler om var gränsen gick. Fanns det överhuvudtaget en gräns? Hitler famnade således fram i blindo och av bara farten stapplade han in i ett världkrig.  När han ställde ultimatum till Polen om att ge upp Danzigkorridoren och sedan angrep i koalition med Sovjet så trodde han att västmakterna även denna gången skulle svika sina utfästelser om stöd till Polen. Krig ville han ha med Frankrike på sikt, men inte redan då. Det visade sig att detta var en brinkmanship för mycket. Hela detta skeende, som lede fram till världskriget, hade kunnat undvikas om inte Hitler hade uppmuntrats av den viljelöshet västmakterna uppvisade. Eller är detta kanske den oundvikliga konsekvensen av en den dominerande stormaktens nedgång och fall?

Dagens USA är tveklöst på tillbakagång. Den svagare ekonomin gör att USA inte är lika beslutsamt längre och landets allierade blir allt mer tveksamma till om landet kommer leva upp till de löften som har getts under bättre tider. Dock hade USA inte behövt lämna ett så stort maktvakuum så snabbt som det har. Obamas svaghet och obeslutsamhet som ledare och den veliga politik som därav har förts har påskyndat denna process. Framför allt är det Putins Ryssland som har försökt att flytta fram eller stärka sina positioner inför detta famlande USA. Debaclet med Obamas röda linje i Syrien och det sätt som Putin manövrerade ut honom där har gett Ryssland självförtroende. Precis som Hitler under 30-talet så vet nu inte Putin var gränsen går längre. Detta leder till instabilitet och ett Ryssland som fortsätter att utmana tills att det blir en brinkmanship för mycket. Kriget mot Georgien 2008 var en förövning till detta som lärde Putin att väst skulle protestera men inte mer, men insatserna var den gången minimala i relation till vad som sker i Ukraina idag. Putin hade med största sannolikhet inte vågat sig på ett så stort offer som Ukraina om Obama inte hade visat svagheten att inte leva upp till sitt löfte.

Vad är det Ryssland utmanar för utfästelse? På en generellt plan så är det den globala ordningen som USA upprätthåller till förmån för demokrati och  marknadsekonomi. Mer specifikt är det västs engagemang i Ukraina, EUs och Natos framflyttande av positionerna, med allt vad detta innebar, såsom handelsavtal med EU och sammarbete med Nato. När vi kommer till den mer konkreta kärnan så gäller det memorandumet som skrevs under 1994 i Budapest när Ukraina avsade sig sina kärnvapen. USA gav då säkerhetsgarantier till Ukraina när det gäller dess territoriella integritet. Ryssland utmanar nu i en klassisk brinkmanship-manöver dessa utfästelser. Om man lyckas, genom att rycka loss Krim från Ukraina, så har man bevisat för övriga stater i regionen att USAs ord är intet värt och att framtiden ligger i Rysslands famn. Kommer USA låta detta ske? Kan vi redan nu skönja den post-amerikanska ordningen?

Annonser

Självklart att Israel måste få ha en andraslagsförmåga!

Den 3 juni skrev DN om misstankarna att Israels tysktillverkade ubåtar av Delfinklassen kan utrustas med kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler. Den vid det här laget infamösa antisemiten Günter Grass har tidigare med anledning av detta hävdat att Israel förbereder ett kärnvapenangrepp på Iran. Den gamla tokstollens angrepp på Israel borde egentligen inte meritera ett svar men eftersom många inom extremvänstern tycks hålla med så bör kanske frågan redas ut.

Själv anser jag att Israels kärnvapenprogram inte var nödvändigt i dess begynnelse med anledning av avsaknaden av en nukleär hotbild. Dock så förändrades denna situation när en rad stater i Mellanöstern, såsom Pakistan och Irak, inledde kärnvapenprogram under 70- och 80-talen. Från den punkten var det dock helt klart befogat för Israel att hålla sig med kärnvapen.

Enligt Grass och hans likasinnade betyder kärnvapenbestyckningen på de tyska ubåtarna att Israel utgör ett större hot mot sina grannar än vad dessa utgör mot Israel!

INS Dolphin

Kärnvapenbestyckade ubåtar är inte primärt ett offensivt vapen. Det är huvudsakligen ett defensivt vapensystem genom att det ger ett angripet land en livsviktig andraslagsförmåga (”second strike”), d.v.s. förmågan att med god effekt slå tillbaka med kärnvapen efter att man själv har angripits med sådana. Denna förmåga verkar avskräckande på de flesta fiender.  Under det kalla kriget var det förekomsten av liknande ubåtar som säkerställde att ett kärnvapenangrepp aldrig kunde resultera i annat än att båda parter förintades, s.k. MAD – Mutual Assured Destruction.

Ubåtarna skulle givetvis även kunna ha en offensiv dimension. Till exempel kunde sovjetiska ubåtar under kalla kriget segla ända upp till den amerikanska kusten och avlossa sina missiler med mycket kort leveranstid och på så sätt hinna slå ut ett större antal stationära kärnvapen och commandocentraler innan USA skulle kunna reagera. Dock så fanns fortfarande problemet med den amerikanska ubåtsburna andraslagskapaciteten som man inte kunde komma runt. Denna dimension har inte samma vikt i Mellanöstern, av den naturliga orsaken att avstånden redan är mycket korta mellan Israel och Iran.

Det är praktiskt omöjligt för Israel att gå till angrepp medelst kärnvapen mot ett Iran beväpnat med det samma. Anledningen är att även om Iran inte har eller kommer ha en trovärdig andraslagskapacitet så räcker det med att Israel missar en enda kärnvapenbestyckad Shahab för att staten Israel ska upphöra att existera. Ur iranskt perspektiv, om man räknar bort existensen av de tyska ubåtarna, så hade ett angrepp å andra sidan varit mer genomförbart.  Mullorna i Teheran kan mycket väl tänkas kalkylera att en eller ett par israeliska svarsmissiler är ett rimligt pris att betala för att kunna förinta Israel. Med de tyskbyggda ubåtarna blir dock situationen annorlunda. Israel har nu full andraslagsförmåga och kan vid ett iranskt angrepp slå tillbaka med förödande kraft.

Detta ger Israel den skyddsnivå som landet behöver och förtjänar. Det är också rimligt att just Tyskland är det land som hjälper judarna att undgå ytterligare en förintelse. De två första ubåtarna har betalats till fullo av den tyska staten och de efterföljande två eller tre kommer att subventioneras.

Som jag nämnt tidigare på denna blogg, så anser jag dock att den största risken för en framtida kärnvapenkonfrontation mellan Israel och Iran ligger i att en konflikt dem emellan spårar ur kontroll p.g.a. avsaknaden av kommunikationskanaler och att kulturella faktorer bidrar till att man misstolkar motståndarens drag och retorik och således tar det ”säkra” före det osäkra och slår till först.

Mest negativ effekt kan dessa två faktorer få i ett s.k. ”brinkmanship” scenario. Brinkmanship kan översättas med förmågan att manövrera diplomatiskt på randen till ett krig. Brinkmanship används till att pressa en motståndare till eftergifter genom att hota med krig samtidigt som man ger motparten en möjlig väg ut som dock innebär ett diplomatiskt nederlag. Defensivt brinkmanship kan syfta till att förmå aggressorn att backa tillbaka utan att utlösa ett krig.

Bra exempel på lyckat defensivt brinkmanship är det amerikanska agerandet under de sovjetiska utmaningarna i samband med Berlinblockaden och Kubakrisen. I det senare fallet lyckades Kennedy med mycket skicklighet och kyla förmå Sovjet att backa inför hotet om kärnvapenkrig. Tveksamt om vi skulle få uppleva någonting liknande om Israel och Iran i ett sådant läge stod emot varandra. Kennedy och Chrusjtjov kunde trots allt hela tiden prata med varandra.

Hitler bedrev offensivt brinkmanship gentemot Storbritannien och Frankrike 1938 i syfte att komma över Sudetenland i Tjeckoslovakien. När han försökte samma sak 1939 med Polen som spelbricka så gick det inte lika väl. Det är möjligen inte så allmänt känt att Hitler aldrig ville ha krig med Storbritannien och inte heller med Frankrike. I alla fall inte än på många år vad gäller Frankrike. Planen var istället att ”brinkmanshipa” sig vidare genom Polen och sedan ge sig på Sovjetunionen.

Hur skulle då ett brinkmanship scenario mellan Israel och Iran kunna se ut? Nedan följer ett scenario som undertecknad ser som fullt möjligt:

Någon gång under 2013 blir Iran en kärnvapenmakt. Med förnyat självförtroende och en känsla av osårbarhet ger sig mullorna i kast med att utmana och pressa Israel till ett diplomatiskt och militärt nederlag. Hizbollah provocerar fram ett nytt krig med Israel i avsikt att pressa landet till eftergifter. Denna gång har de dock försetts av Iran med Scud-B missiler som, kanske t.o.m. laddade med kemiska stridmedel, skickas mot Tel-Aviv. Till skillnad från 2006 måste nu israelerna fullfölja sitt vedergällningsangrepp ända fram till Beirut och Bekaadalen, oavsett kostnad. Iran som hade väntat sig att Israel än en gång skulle backa tillbaka och kanske t.o.m. gå med på att utrymma bosättningar på västbanken som en eftergift till angriparna blir överraskade av den israeliska beslutsamheten.  Deras svar blir att hota med krig om Israel inte avbryter sin framryckning. En period av utspel, hård retorik, vapenskrammel och mobiliseringar följer. Båda är rädda för att den andra parten ska slå till först. Israel varken vill eller kan, av skäl som beskrivits ovan, ta detta steg. I Iran får dock den radikala fraktionen av mullorna under ledning av Ahmadinejad övertaget och situationen tolkas som att samtidigt som förstörelse av Israel är att övergripande mål, så finns nu även en direkt möjlighet att Israel slår till i ett föregripande angrepp. Således blir det helt plötsligt logiskt att själva slå till först. Detta tillvägagångssätt är nu inte bara ideologiskt eftersträvansvärt utan ses även som det rationella alternativet.

Då det inte finns någon möjlighet att kommunicera och förstå motparten samtidigt som spelet förs med de högsta möjliga insatserna så är detta val inte bara möjligt utan troligt. Det är värt att betänka att ett flertal av de amerikanska generaler som omgav Kennedy argumenterade ivrigt för att USA skulle inleda ett föregripande angrepp mot Kuba och Sovjet under Kubakrisen trots att motparterna den gången inte led av bristen på kommunikation och kulturell förståelse. Dock uppfattade man den gången från amerikanskt håll att Sovjet saknade en god andraslagsförmåga vilket öppnade för den möjligheten.

Det faktum att Israel har en god andraslagsförmåga är livsviktigt för att tröskeln för ett besluta att angripa landet med kärnvapen ska höjas och regionen därmed ska undvika en framtida kärnvapenutväxling.

%d bloggare gillar detta: