Är Europa på väg att stoppa massmigrationen?

KOMMENTAR

Ett stort skifte är på gång när det gäller synen på migrationen till Europa. Massmigrationen hösten 2015, åsynen av den folkvandring som inte liknande någonting vi sett sedan 1945 och dess konsekvenser, med terror, brottslighet och otrygghet, symboliserat av massövergreppen på den där hemska nyårsnatten i Köln, spred känslan av att nu får det vara nog! I land efter land ökar nu det folkliga trycket på politikerna att skydda gränserna och sätta stop för den illegala migrationen till Europa.

Det började med att länderna, som brukar kallas för Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, gjorde uppror mot EU:s fördelningstanke som framför allt Tyskland och Sverige drev i kölvattnet av massmigrationen 2015. Man ansåg helt enkelt att det var Tyskland och Sverige själva som hade lockat migranterna till sig och Dublinförordningen som havererat p.g.a. Grekland m.fl. bara släppte migranterna vidare utan att kräva att de gjorde sina ansökningar där.

Hela EU:s migrationspolicy var ett korthus som var dömd att rasa samman vid första stora påfrestning. Ingen trodde väl att det skulle fungera väl att låta Grekland, Italien och Spanien ta emot alla migranterna? Den inbyggda obalansen, med gränsländer som få ville stanna i och rika länder längre norrut som var de verkliga destinationerna och där de senare dessutom konsekvent sände ut signalen att migranterna var välkomna, gjorde att systemet var dömt. Det Merkel m.fl. försökte sig på i efterspelet av massmigrationen 2015, var att försöka påtvinga resten av EU:s medlemsländer sin egen migrationspolitik. Naturligtvis sparkade de Centraleuropeiska länderna bakut. De gick inte med i EU för att få migration de inte ville ha, nedtryckt i halsen. Intoleransen inför en övermakt som pekar med hela handen är påtaglig i dessa Centraleuropeiska länder, som nyligen har undsluppit en riktig auktoritär hegemon. Överkänsliga, kanske vissa i väst tycker, men det är bara att konstatera att dessa länder trodde att vi i väst var bättre än så här. Tydligen är vi inte det.

Början på en ny folkvandring?

Början på en ny folkvandring?

Oavsett så satte dessa länder igång en revolt mot Bryssel, som har inspirerat alla dem som är emot massmigrationen, men kanske inte vågat säga ifrån. Åsynen av dessa stolta länder med en intakt ryggrad och en tro på värdet av sin egen kultur, har gett de kuvade folken i väst ett minne av den ryggrad de en gång hade. Snabbt spred sig Centraleuropas exempel. Först till Österrike, där Sebastian Kurz tog över ledarskapet för det konservativa ÖVP och bildade allians med det nationalistiska FPÖ för att kunna bilda regering. Nästa steg blev den stora valsegern för Lega och Femstjärnerörelsen i Italien. Den ohejdade ledaren för Lega, Matteo Salvini, som fick rollen som inrikesminister, gick direkt till handling. I den roll han fick kunde han verkligen göra skillnad. Omgående kom beskedet att den ca halva miljonen illegala migranter som uppehåller sig i landet ska skickas i retur.

Detta är iofs mer retorik än realitet, då förmågan att repatriera just nu är liten. Ca 5000/år. Detta var dock en inriktningsvisare. En avsiktsdeklaration. Nästa steg, var mer effektivt, att stänga hamnarna för de NGO:s som i troligt samarbete med flyktingsmugglare, åker ända ned till Libyens kust för att hämta migranter, för att sedan skeppa dem till Italien. Detta steg blev omedelbart effektivt. The Aquarius låg i avvaktande läge i flera dagar innan Spanien till slut tog emot dem och deras last på 600 afrikanska migranter. Nu vill ytterligare tre skepp få tillgång till italienska hamnar för att lasta av, men Salvini och Italien säger blankt nej. Kommer de kunna hålla ut, inför den pressen från omvärlden? Salvini säger iaf själv att han inte tänker ge upp, och att han gör detta för alla (européer).

Migranterna från ”Aquarius” lastas av i Spanien.

Längre norrut, i Tyskland, eller närmare bestämt i Bayern, sker just nu nästa steg i denna utveckling. Kristdemokraternas långtida allianspartner, det konservativa CSU (Christian Social Union), som dominerat Bayern politiskt sedan decennier, vägrar att längre ställa upp på Merkels migrationspolitik.

Horst Seehofer, som sedan länge varit CSU:s starke man, och nu är inrikesminister i Merkels koalitionsregering, uppvisade en annan syn på vikten av att stå upp för sin kultur än Merkel gjorde när hon sade att islam är en del av tysk kultur, när han i mars sade: ”Islam hör inte till Tyskland. Tyskland har formats av kristendomen. Muslimer som lever med oss här, är givetvis också en del av Tyskland, men detta betyder inte att vi på falska premisser måste ge upp våra specifikt tyska seder och traditioner.” Här kan man se en samstämmighet med det likaledes katolska granlandet Österrike och den linje som Kurz för där. CSU:s regeringschef i Bayern, Markus Söder, var inne på samma linje, när hans regering bestämde att alla myndighetsbyggnader måste ha ett kors vid sin entré. Detta är givetvis symbolpolitik, men det visar på en frustration inför att islam tar plats i en region som traditionellt har varit väldigt troende kristen. Man kan skönja en begynnande kamp, med religiösa förtecken. Söder trycker på för att Bayern ska skydda en ”bayersk identitet” (märk väl; inte tysk) och kristna värderingar.

Horst Seehofer och CSU vill att Tyskland håller sina gränser stängda för illegala som har registrerats i andra EU-länder. Inte ge dem möjligheten att ens söka asyl, utan skicka dem i retur till det EU-land de tidigare har registrerats i. I detta har de stöd av två tredjedelar av tyskarna, enligt en ny undersökning. Seehofer och Söder säger att CSU och Bayern är trötta på att vänta på en europeisk lösning som inte kommer och efter tre års väntan så är man beredda att låta Tyskland agera på egen hand och om de inte får sin vilja igenom så är man beredda att splittra den långa koalitionen med Merkels CDU. Seehofer säger att han har ett ansvar för Tyskland, ”för att styra och upprätthålla ordningen. Och jag kan inte skjuta på det tills helvetet fryser till is”.

Seehofer ställde i helgen Merkel inför ett ultimatum, som i princip gick ut på följande: Antingen går du med på att Tyskland stänger gränserna för illegala migranter, eller så genomdriver jag detta själv, som inrikesminister, varpå du får avskeda mig och regeringen faller samman. Efter Merkels försök till krishantering, så gick Seehofer med på att Merkel skulle få två veckor på sig att behandla frågan på EU nivå, bland annat genom det toppmöte som börjar 28 juni.

Merkel argumenterar för att ett ensidigt tyskt agerande skulle få allvarliga konsekvenser för dels den inre rörligheten men även för EU:s södra gränsländer, som skulle få hela bördan. Vad gäller den inre rörligheten så kommer den inte kunna säkerställas förrän den yttre gränsen är säkrad. Detta är ett faktum, hur mycket Merkel m.fl. gärna vill se så kallad ”kontrollerad” migration till EU, där innebörden av ”kontrollerad” är att alla länder tvingas deltaga i den. Vad gäller den andra punkten av oro, så bygger den på föreställningen att migrationen är en ohanterlig naturkraft som EU helt enkelt måste böja sig för. Här får Seehofer stöd av Österrikes Kurz och Italiens Salvini, där den senare visar att man visst kan stoppa migrationen. Det handlar bara om att uppbåda viljan att säga: NEJ!

Sebastin Kurz och Horst Seehofer är överens om vad som måste göras!

Österrikes Sebastian Kurz eftersökte till och med en ”axis of the willing”, mot migrationen, mellan sitt eget land, Italien och Tyskland (om Seehofer får sin vilja igenom). Seehofer, Kurtz och Salvini säger sig vara i full överensstämmelse om hur man ska stoppa migrationen och vill se de tre länderna samarbeta när det gäller säkerhet. terrorism och migration. Kurz Österrike ska ta över ordförandeskapet över Europeiska rådet under andra halvan av 2018, och han avser göra kampen mot den illegala migrationen till sin högsta prioritet.

Just nu ligger konflikten mellan Merkel och Seehofer på is, men oavsett vad den utmynnar i, i denna rundan, så har det uppenbarats sig en stor konfliktlinje genom Tysklands höger, som bara har vidgats allt mer sedan 2015. CSU och kritikerna inom CDU, sneglar även oroligt mot Alternativ för Tyskland, som nu växer snabbt och i Bayern är det delstatsval i oktober! På sikt, även om hon ser ut att kunna övervintra ännu en utmaning, så kommer Merkel dock att tvingas bort, till förmån för en ny kraft inom högern, som tar samma steg som Kurz i Österrike och bildar en funktionell allians med nationalisterna. Detta är en ofrånkomlig utveckling!

Det rör som sagt på sig i Europa. ”Visegradfyran” har fått sällskap av Österrike, Italien, såväl som Danmark genom egna reformer som har genomförts blocköverskridande, och nu står Tyskland och velar. Grekland lär inte vara svåra att övertyga och Malta är väldigt besvärade av det som händer i dess vatten. Om Tyskland väljer en ännu mer restriktiv linje, så har på tre år, de motsträviga polackerna och ungrarna som Bryssel skulle trycka ned, förvandlats till majoritetsblocket inom unionen. Detta är som sagt den utveckling som vi kommer få se, och det troligen förr än många tror.

En tydlig signal om att en förändring är på gång är att det nu äntligen har lanserats, med väsentligt stöd, ett förslag om externa asylläger. Ett förslag ska läggas fram på EU-mötet den 28 juni om s.k. ”regionala avstigningsplatformar”, dit de som har räddats på Medelhavet ska föras. Tänkta platser för dessa läger är Tunisien och Albanien. Ett bra första steg, även om jag hade föredragit att de var helt och hållet placerade i Nordafrika, för att signalen och effekten ska vara tydlig och klar. På dessa platser ska de som har rätt att få asyl sorteras ut från ekonomiska migranter. Förslaget, som presenterats av Donald Tusk, Europeiska rådets president, har stöd från bland andra, Italien, Österrike och Macron i Frankrike.

För lite mer än ett år sedan, lade Österrike och Malta tillsammans, fram ett liknande förslag och Ungerns Orban har propagerat för detta sedan 2015, men först nu tycks alltså idén får ett bredare stöd. Migrationskrisen i Tyskland, initierad av Seehofer, anses ligga bakom denna vändning. Det finns, som sagt, anledning att titta noggrant på EU-mötet som inleds den 28e juni. Mycket intressanta beslut kan komma att fattas. Klart är i alla fall att de krafter inom EU som har verkat för en stor, ja nästan ohejdad, migration just nu befinner sig på defensiven. Vad detta landar i får framtiden utvisa, men det ser i alla fall just nu lovande ut. En sak är dock säker, och det är att om EU inte tar steg för att kontrollera, ja rent av stoppa, migrationen, så kommer unionen inte kunna hålla ihop särskilt mycket länge till. Med Sebastian Kurz ord: ”Om vi inte kan skydda våra gränser, så kommer det innebära slutet för Europa”.

Annonser

Den nya klyftan som ersatt vänster-höger, gäller migration och globalism!

ANALYS

Annie Lööfs ställningstagande för regeringens proposition är ett av många tecken på en större utveckling, som inte bara sker i Sverige, utan i Europa som helhet. Processen har pågått en längre tid nu, men har blivit allt mer påtaglig det senaste året. Denna utveckling är ett skifte från vänster-mot-höger som den primära konfliktlinjen i politiken, till en ny konfliktlinje som delar upp Europas politiska spelplan utefter var partierna står gällande två frågor:

1) De som vill se en stor migration står mot dem som vill se en begränsad migration. Den första gruppen ser storskalig migration som något som har ett egenvärde, att kulturellt blandade samhällen är mer eftersträvansvärda än kulturellt homogena. De anser att de negativa konsekvenserna när det gäller utanförskap, etno-religiösa konfliktsituationer och kriminalitet är små väggrupp, utmaningar som ska övervinnas, men vars eventuellt negativa konsekvenser är ett rimligt pris för att uppnå det stora målet; det mångkulturella samhället, där migrationen brukats som ett redskap för uppluckrande av rådande normer och principer. De som vill begränsa ser ofta inte ett egenvärde i migration, i syfte att bryta upp eventuella kulturellt homogena samhällen. Istället kan dessa begränsningsförespråkare vilja se migration i syfte att fylla arbetskraftsbehov, eller för att ge skydd till särskilt utsatta grupper, men oavsett så ska det hela ske under kontrollerade former och inte i syfte att ändra på de bärande principerna för värdsamhället.

2) De som vill se en påskyndad politisk globalisering står mot dem som anser att den politiska makten utövas bättre i mindre politiska enheter. Politisk globalisering innebär en stadig förskjutning av den politiska makten från nationella och subnationella enheter, till allt större politiska sammanslutningar. Först till kontinentala enheter som EU, och i förlängningen till en tänkt global myndighet. Man ser nationer som onödiga hinder på vägen mot global enighet. De som motsätter sig denna utveckling ser i denna process en demokratisk urholkning, där besluten fattas längre och längre bort från medborgaren och där insyn tenderar att ersättas med beslut tagna i slutna rum. Lokala förutsättningar och synsätt tas allt mindre hänsyn till i denna politiska centraliseringsprocess.

I grund och botten så är dessa två frågor knutna till varandra. För dem som vill se politisk globalisering, där gränserna mellan nationalstaterna rivs ner, är det givetvis också fördelaktigt med en massiv migration in till den rika och tidigare så nationalistiskt sinnade världen, i syfte att underminera själva förutsättningen för den oberoende staten: Ett samhälle med konsensus runt de bärande principerna.

Från att dessa två frågor inte knappt har varit kontroversiella i relationerna mellan höger och vänster, först i bemärkelsen att alla efter kriget var förespråkare av kulturellt homogena samhällen och sedan efter 68-generationens intåg, i bemärkelsen att både höger och vänster vägrade se betydelsen av desamma, så ser vi nu inledningen av ett skifte i politiken. Detta skifte kommer innebära en fullständig omkastning av allianserna. Från att dessa frågor har varit underordnade, både för politiker och väljare, är de nu på väg att inta en avgörande funktion för bildandet av politiska allianser och för väljarnas val av partier.

Eftersom de etablerade partierna har haft en sådan ”rörande” samsyn i värdet av massiv migration och politisk globalisering, där inga negativa konsekvenser av desamma har kunnat diskuteras, så är det naturligt att det har bildats folkliga oppositionella rörelser mot dessa fenomen, i takt med att de negativa konsekvenserna har blivit allt mer påtagliga. Eftersom de partier som har växt fram ur denna opposition, har syftat till att direkt tolka folkviljan, så har de fördömts som ”populistiska”. Detta är ett begrepp som i etablissemanget har gett formen av ett skällsord, men på vilken grund? De etablerade partierna föredrar ett synsätt där de ska stå fria att ”vägleda” folket på den rätta vägen. Det är iofs inget märkligt i sig att ett parti står för sin ideologiska syn, går till val på den och sedan håller på den i parlamentet, men…och detta är ett stort men…när alla partierna i en nationell församling ignorerar folkets vilja i en särskilt viktig fråga så kan det inte vara negativt att något parti låter sig ledas av just denna vilja. Bakom det föraktfulla öknamnet ”populist” ligger i grunden en oro för att folket ska störa den politiska agenda som är knuten till migration och globalisering, som de politiska eliterna har varit överens sedan 60-talet i alla fall.

När det dyker upp sådana här ”populistiska” anti-migrations- och anti-globaliseringspartier på arenan så har tillvägagångssättet varit att 1) Ignorera så länge som möjligt och bilda regeringar som om de platser dessa besitter i parlamenten inte existerade. Essensen av DÖ, egentligen. 2) Bilda vänster-höger samlingsregeringar. Typexemplet på denna reaktion är Österrike, där socialdemokrater och kristdemokrater sedan decennier samregerade landet. Signalen var tydlig: vänster eller högerpolitik är helt underordnat migration- och globaliseringsfrågorna. Denna österrikiska model har anammats även i Tyskland där samma två partier, nyligen återigen har ingått i en stor koalition som en konsekvens av Alternativ för Tysklands framgångar.

Detta är dock en, i väljarnas ögon, svårsmält utveckling. Alla politiska frågor i efterkrigstidens Europa har avgjorts ur perspektivet vänster mot höger. Väljarna kan inte tolka denna sammansmältning av de båda halvornas eliter som något annat än en urholkning av demokratin.

I en situation där klasskampen redan var avgjord till arbetstagarnas fördel, fanns det lite utrymme för den ekonomiska kampen mellan vänster och höger. Den kamp som vi ser i partiledardebatterna är sällan mycket mer än politisk posering. Ett skådespel för att inbilla väljarna att det faktiskt finns avgörande skillnader kvar mellan partierna i denna och anknutna frågor. Marginella höjningar eller sänkningar av skattetryck eller vinster i välfärden är detaljer i relation till de frågor som vänster mot höger har stridit om under efterkrigstiden.

Detta samtidigt som de flesta högerpartier i V. Europa har blivit ordentligt av-ideologiserade och därmed har gett walk over i kampen med vänstern om kultur- och utbildningsfrågor. Faktum är att vänster mot höger frågorna har, för de politiska eliterna, blivit helt irrelevanta i relation till frågan om migration och globalism och socialdemokrater såväl som liberaler drömmer tårögt om en utopisk framtid där alla kulturer och religioner kan samexistera utan friktioner och vill försöka nå denna oavsett offren på vägen.

Aldrig har detta faktum blivit mer tydligt i Sverige än när Decemberöverenskommelsen (DÖ) ingicks mellan Stefan Löfven och Alliansen. Alliansen såg hellre att en vänsterallians styrde landet än att behöva lyssna på ett parti som hade en annan syn på migration.

Tiden för samlingsregeringar och låsningar som DÖ är dock snart över! I Österrike insåg högerpartiet ÖVP att detta i längden bara kunde innebära att den nationalistiskt sinnade och migrationsfientliga oppositionen till samlingsregeringen, som ändå i grund och botten hade mer gemensamt med högersidan, på sikt skulle äta upp dem. Väljare som, ändå vill ha en riktig högerpolitik, accepterar inte samlingsregeringar med vänsterblocket. Anledningen till att man kan landa i överenskommelser som DÖ och ta steget att bilda samlingsregeringar, hänger ihop med att båda sidorna har närmat sig mitten, och särskilt högern som helhet, som har blivit mer socialliberalt och format av vänsterns världsbild. Kanske en ofrånkomlig konsekvens med en generation av politiker i ledningen, som har genomgått ett skolsystem genomsyrat av vänsterideologi?

Det österrikiska högerpartiet insåg att man behövde bryta sig loss från vänsterns förödande omfamning. Andra konservativa runt om i Europa har också så småningom börjat förstå, att med dagens liberaler, med dess ofta socialliberala lutning, delade de konservativa inte längre samsyn. Den nya sprickan går rakt igenom det tidigare högerblocket, eller som vi i Sverige kallar det, det borgerliga blocket. Konservativa, om än inte alltid självuttalade sådana, har kommit att blandas med socialliberaler i framförallt två borgerliga partier; moderaterna och centern. Ett lågmält inbördeskrig rasar i dessa partier och inte minst jag själv undrar när den konflikten ska bryta ut på riktigt. I takt med att denna insikt sprider sig så kommer väljarna flytta runt så att mer naturliga politiska enheter bildas, som är mer ideologiskt samstämmiga internt.

Högern kommer alltså delas upp i två delar, var på sin sida av den nya konfliktlinjen knuten till migration och globalism. På samma sätt har egentligen socialdemokratin redan, i mina ögon, delats upp, eftersom jag ser SD som en nationalistisk version av det gamla socialdemokratiska partiet. D.v.s. ett parti som har en socialdemokratisk vision av samhället, men som är ekonomiskt pragmatiskt visavi storfinansen och industrin. Således: Konservativa + nationalistiska sossar i ena lägret och internationalistiska sossar + socialliberaler i det andra lägret. Detta blir den naturliga uppdelningen nu när migration och globalism blivit den fråga som klyver samhället mitt itu.

Liberaler vill se en värld utan gränser, då de inbillar sig att man kan skapa en global befolkning som är homogen värderingsmässigt och därmed konfliktfri. Man bortser ifrån konflikterna som uppstår när man ska försöka foga samman grupper vars värderingar är framknådade genom århundraden, formade av särskilda historiska skeenden, kulturella attityder och geografiska särförutsättningar. Socialisterna ställer upp på detta och tillfogar en tro på att denna sammansmältning leder till rättvisa mellan jordens folkgrupper.

Konservativa och nationalistiska personer inser dock oftast att denna planerade sammansmältning endast leder till att de som är mer manstarka, de som har antalen på sin sida, kommer påtvinga dem som är färre, sina vanor och sin kultur. Det blir ingen välvillig sammansmältning, utan en global assimilering in i de numerärt starka gruppernas kultur. Ingenting pekar idag på att de bästa och sundaste värderingarna kommer bli vägledande i detta samhälle. Istället blir resultatet att den numerärt krympande västvärldens värderingar, som har tjänat våra samhällen så väl, kommer få ge vika i en sådan här process av politisk globalisering. Vi ser det redan nu, på båda sidor av Atlanten, hur värden som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet steg för steg nedgraderas.

Den unga ÖVP-ledaren Sebastian Kurz har alltså insett detta, att högerkonservativas naturliga allierade är de s.k. ”populister” av olika nyanser (högerlutande såväl som sossiga) som vänder sig mot massmigration och globalisering. Så småningom kommer högern i Tyskland komma till samma slutsats och sedan en tid tillbaka mullrar det bakom Merkel. Nästa ledare för CDU kommer sannolikt bilda allians med Alternativ för Tyskland (AfD). I Danmark, som dock aldrig har plågats av vår oförmåga att diskutera det obekväma, har högern redan regerat med stöd av den nationalistiska DF och i Norge regerar högern just nu med Fremskritspartiet. I Sverige, däremot har låsningen varit total. När Kinberg-Batra föreslog en dialog med SD så fick hon gå. Idag är DÖ högsta grad en levande företeelse. Låsningen kan dock inte bestå på obestämd tid. Detta förstår alla! Annie Lööfs steg för steg av närmande till socialdemokraterna är en yttring av en ny trend från kontinenten.

I upptakten till Frankrikes presidentval 2017 såg det länge ut som att högerpartiet (Republikanerna) skulle bli den säkra vinnaren. Eftersom dess ledare Francois Fillon förde en politik som lutade lite åt nationalisternas (Front National) och öppnade för en normalisering av den politiska diskursen i landet, såg det ut som att Frankrike skulle bli ännu ett land där högerkonservativa tog över genom att finna sin väg tillbaka till vad som borde vara riktig högerpolitik. En politisk skandal gjorde dock slut på hans kampanj och därmed skapades ett stort tomrum på arenan. In trädde Emmanuel Macron med sin nya rörelse, Én Marche. I en situation där höger och vänster inte lägre kan behålla konsensus om migration och globalism, och där konservativa allt mer glider över mot de nationalistiska partiernas sida så återstod bara att försöka samla alla de krafter som var för migration/globalism under ett tak.

Varför låtsas om vänster-högerskillnader längre, när det är uppenbart att migration/globalism nu är den avgörande skiljelinjen i Europeisk politik. En Marche var en sammanslagning landets socialdemokratiska, eftersom socialistpartiet var på väg att nästan utraderas, och liberala krafter. Liberalerna kände uppenbarligen tidens vindar, och ville distansera sig från de konservativa som gick åt andra hållet. Snabbt blev En Marche en förebild för Europas migrations/globalism förespråkare. Nicola Sturgeon försökte åkalla Macron i Storbritannien med sina rop på en allians mellan Labour, Liberals och SNP. Här i Sverige har som sagt Annie Lööf fattat vinken, när hon nu styr Centerpartiet på rak kurs mot vad som ser ut att bli en allians mellan C, S och MP. Det återstår bara att se om moderaterna vaknar upp till denna verklighet? Man missade helt när stora delar av Europas högerkonservativa valde bort massmigration, mångkultur och politisk globalism. Nu står man handlingsförlamade när C lämnar alliansen och lägger grunden för att kunna regera med sossarna efter valet. Varför ser man inte att ett naturligt högerkonservativt partis position bör vara till försvar för bevarandet av de värderingar som har gjort västerlandet starkt?

Eftersom man inte har velat välja ta ställning, så har ett nytt högerkonservativt parti dykt upp på den politiska arenan; nämligen Medborgerlig Samling (MED). MED representerar den höger (konservativa, liberalkonservativa och klassisk liberala) som säger nej till massmigration och överföring av mer suveränitet till övernationella organ. Eftersom moderaterna inte följer med i den generella utvecklingen för högerkonservativa i Europa så har MED dykt upp som ett alternativ och om inte moderaterna anpassar sig till den nya verkligheten, så kan MED på sikt komma att ersätta moderaterna.

Lögner och bedräglighet om Afghanistan

KOMMENTAR

Uppdrag Granskning visade, för dem som inte redan hade förstått, att utvisning till Afghanistan inte innebär en dödsdom. Masood Ahmadi, integrationsansvarig för FN organet IOM (International Organization for Migration), hade inga uppgifter om specifika säkerhetsproblem för de 20 000 återvändarna från väst, sedan 2002. Det fanns uppgifter om att en person som utvisats från Sverige år 2014 hade omkommit, så det här kan man inte se som en väldigt stor risk. Denna man hade dessutom jobbat som lastbilschauför åt armén. Den propaganda som sprids från vänsterhåll om att de utvisade skickas direkt i döden är alltså rent nonsens.

Det är även bevisligen så, att inte heller har att de som utvisas generellt sett inte har ett socialt sammanhang att komma tillbaka till. Vi har ofta fått höra att de kommer lämnas ”helt ensamma” på gatan i Kabul! Istället är det så att av de 7000 som utvisades från Västeuropa förra året har bara 179 använt möjligheten att få en gratis hotellvistelse. Övriga har hämtats av familj eller vänner.

Det stora hindret för dessa utvisade i deras fortsatta liv är uppenbarligen ekonomiska svårigheter, men enligt vad jag vet så är detta inte ett legitimt skäl för att få flyktingstatus i Sverige, framför allt inte på bekostnad av hjälp till de verkligt utblottade och svältande i 3:e världen.

De återvändande från väst är inte ensamma i sin situation. Tydligen så har ca 1 miljon afghaner återvänt frivilligt till hemlandet från Iran och Pakistan bara förra året. Tydligen upplever man att situationen har stabiliserats så pass mycket nu att det går att återvända. Kabul är nu en snabbt växande mångmiljonstad. Visst, det råder fortfarande konflikt och talibanerna är inte på långa vägar betvingade, men är i alla fall upptryckta i bergen. Regeringen kontrollerar 60 % av landet, men i dessa 60 % går det alldeles utmärkt att bo. Detta är det enda som är intressant för oss ur ett migrationsperspektiv!

3500 civila dödas årligen i Afghanistan. En hög siffra? Jämfört med vad? Samtidigt dödas ca 6500 årligen i trafikolyckor. 10 ggr dödligheten jämfört med i Västeuropa. Ska man kunna söka asyl i Sverige baserat på även denna högre risk för att förolyckas? Jag jämställer inte konfliktdöda och trafikdöda på något annat sätt än att jag vill peka på risken för att dö i denna konflikt i relation till vardagliga orsaker till fataliteter i landet. Jämförelsen syftar till denna slutsats: Om man anser att 3500 döda civila årligen som ett resultat av, ofta slumpmässiga terrordåd, innebär en orimlig risk för de unga männen från Afghanistan som nu befinner sig i Sverige, vad ska vi då säga om den dubbet så stora risken att dödas i den hejdlösa trafiken?

Vi vet att livet i den 3:e världen inte är lätt. Dödligheten är avsevärt högre än här i väst pga sjukvårdsbrister, våldsam trafik, kriminalitet och stora såväl som små samhällskonflikter. Om allt detta hade varit grund för asyl, d.v.s. att man inte är lika trygg där som i Sverige, så skulle vi behöva ta emot minst 1 miljard migranter till vårt lilla land. Detta kan vi givetvis inte göra! Därför måste hårda kriterier gälla. Just nu ska fullskaligt krig i hemlandet eller personlig förföljelse gälla som skäl. Personligen så anser jag att inte heller detta fungerar längre. Sverige har tagit på sig för mycket. Vi kan helt enkelt inte integrera dem som har kommit hit på ett sådant sätt att vårt samhälle på överskådlig tid återigen kan bli stabilt och harmoniskt. Därför måste vi hjälpa katastrof- och krigsflyktingar i närområdet och vi måste ha motståndskraft mot den sortens bluffpropaganda som organisationer som ”Ung i Sverige” sprider.

Slutligen så måste detta sägas igen, ja, om och om igen, tills alla förstår. Unga män är generellt INTE en grupp som vi ska ta emot från länder som befinner sig i konflikt eller politisk oro. Det får inte vara vår inställning att vi ska premiera att ta emot unga män från konfliktdrabbade länder, samtidigt som kvinnor, gamla och småbarn blir kvar. Det anses säkert som en anakronism, i dagens feministiska samhälle, att män och kvinnor till viss del har olika funktioner i samhället, men det strider verkligen mot klassik moraluppfattning, och tillika min moraluppfattning, att unga män ska vara de första att fly från en konfliktzon, istället för att stå till förfogande för försvarsmakten i syfte att bekämpa sådan ondska som talibanerna utgör. Det är svårt att tänka sig en ström av unga finska män till Sverige vintern 1939/40!

Jag kan givetvis inte tycka att sådant är mer acceptabelt från Afghanistan, eller är det de låga förväntningarnas rasism vi ser här?

%d bloggare gillar detta: