Skåningar och smålänningar!

KOMMENTAR

SVT skriver att en skåning är gripen för skjutningen i London, nyligen. En Malmöbo, förtydligar men sedan med i texten, men detta är inte begrepp som kan likställas. SVT:s senaste grepp är att rutinmässigt tillskriva invandrade, inte bara svensk identitet, utan även regionala identiteter, som det inte är självklart att ens svenskar som flyttat dit anammar! 

Kent Ekeroth, påtalade det orimliga med att kalla de nyligen anlända unga afghanerna som avled i flygkraschen i Iran, för smålänningar. Ganska dålig timing efter en sådan händelse, vilket han också sedan erkände, men i sak hade han rätt. Hanif Bali invände med att han gärna hade blivit hänvisad till som ”Solnabo”, om han avlidit, men detta är som sagt inte samma sak. Malmöbo och Solnabo indikerar platsen där man är bosatt. Detta blir man så fort man har fast adress där. Det finns ingen djupare betydelse däri.

Skåning och smålänning, däremot, blir man inte per automatik. Det innebär en regional identitet som man, för det första ska vara villig att anamma. Det finns till exempel stockholmare som bor nästan ett helt liv i Skåne utan att bli skåningar, på grundval av ett sådant ställningstagande. För det andra så är skåning, smålänning…och ja, norrlänning, dalkarl, gotlänning med mera, identiteter som implicerar en särskild sammanhållning, en särskild kärlek till hembygden och ofta även ett särskilt synsätt på samhälle och den lokala historien. De sociala koder som man ska anamma, för att ses av omgivningen som sådan, är ofta svårare än de som krävs för att bli accepterad som svensk.

Det hör till mönstret att SVT gör sitt för att tona ned sådant här. Allt för att ge intrycket att det inte finns barriärer att ta sig över, för dem som kommer till vårt land, men en afghan blir inte smålänning för att han sätter sin fot här. En tunisier blir inte skåning, för att han mellanlandar här på en ”resa” som ändar med att han blir förövare i ett skjutningsdåd i London. Detta på samma sätt som man inte blir svensk för att man ”åker tunnelbana” i Stockholm. Jag hoppas att ni inte låter sådant här försåtligt språkbruk, påverka er.

 

P.s. På ett personligt plan, så är jag Skanörsbo, svensk, europé och skåning…..i den ordningen. Jag kan inte påstå att jag, mer än till en liten del, anammat en skånsk identitet, trots att jag är född här och har mina anfäder här, men sedan är ju Skanör också något av ”Skåne-light”. Min hembygd är det absoluta närområdet, min politiska identitet, inklusive samhälleliga referensramar och värderingar är svensk, men kulturellt så känner jag mig mer hemma i Wien än i Tomelilla och den skånska myllan, mer i Berlin och Dresden än i Stockholm. Så här komplext kan det vara, så ge tusan i att sätta etiketter på folk, vars innebörd ni inte förstår, eller vill förstå, SVT!

Staffanstorp och den vita flykten!

DEBATT

Christian Sonessons Staffanstorp gör reklam för sig och detta har retat många! Men varför skulle de inte göra det! Kommunen utgör nu motpolen till det mångkulturella haveriet i Malmö. Staffanstorp visar upp sig som en plats dit svenskarna kan fly och finna en trygg plats för sina fortsatta liv.

Smaka först på den karamellen en stund: Sverige tar emot mängder med människor från krigsdrabbade eller på andra sätt havererade samhällen. Nu, som en konsekvens av att tillräckligt många av dessa migranter tog med sig beteenden och värderingar hemifrån, får de etniska svenskarna i sin tur fly. Först från storstäderna, där mångkulturen är som mest påtaglig, ut till krans- och sedermera troligen till glesbygden. Detta är ett fenomen som kan beskådas i nästan hela Västvärlden. Det kallas ”vit flykt” (”white flight”). Sedan kommer nästa steg, att man lämnar landet helt och hållet. Detta dock ännu i begynnelsestadiet och kan förhoppningsvis vändas, med rätt politisk linje.

Långt ifrån alla var så godtrogna att de trodde att detta skulle falla väl ut, men samhällets officiella hållning var; Välkommen till Sverige. Nu får man känslan av; ”Farväl svenskarna”.

Det finns dock dem som kämpar emot. Vi kan som bekant se s.k. ”Visegrad-kommuner”(1) växa fram i Staffanstorp och Sölvesborg, där konservativa och nationella i samklang vill skapa platser där det svenska samhället kan re-bootas. Där vi kan få en ny chans och starta om!

 

Befolkningsprognos där utgångspunkten är det s.k. scenariot: ”Hög invandring”, vilket vi måste utgå ifrån nu när lägstanivån har stabiliserats runt 100.000/år inkl. familjeåterförening.

 

Situationen med en pågående ”vit flykt”, illustrerar hur viktigt flertalet anser att kulturell samhörighet är. Ivar Arpi tog upp detta i somras, med sin omtalade text om hur motståndet mot invandringen huvudsakligen kunde spåras till att folk vänder sig emot den demografiska förvandlingen av vårt land, som nu pågår i till och med de minsta av samhällen. Orsaken till denna motvilja mot att den etniska homogeniteten bryts upp, och ja, att svenskarna rent av håller på att förvandlas till en minoritet i sitt eget land, har mycket lite med rasism att göra. Istället handlar det om att var och en förstår att etniska grupper, som kollektiv, är bärare av värderingar. Dessa värderingar tenderar dessutom att förstärkas, i en främmande miljö. Eftersom det stora flertalet av personer, och detta inkluderar sannerligen den vänster-liberala mediala- och politiska eliten, vill leva omgivna av personer med vilka de delar de grundläggande värderingar som gör livet lite mer smidigt och friktionsfritt, så tenderar de således också att vända sig emot att andra etniska grupper tränger in i deras sociala sfär.

Etnicitet är alltså ofta lika med värderingar! Oavsett om många ur de invandrade grupperna som bryter sig ur och istället sällar sig till de svenska, anammar deras livsstil och värdegrund, så kommer de alltid vara avsevärt färre än de nyanlända. I alla fall med rådande migrationspolitik. Därför kommer de etniska spänningarna bara öka och samhället enklaviseras, och efterhand kommer fler Visegradkommuner dyka upp runt om i landet!

Många utspel som sker från de två nuvarande Visegradkommunerna, Staffanstorp och Sölvesborg, är just signalpolitiska, men detta är viktig signalpolitik för dem som just nu flyr, eller är på god väg. Dessa signaler syftar till att påvisa att detta är zoner där kulturmarxism, mångkulturalism och annan vänsterideologi inte har, eller i framtiden ska ha en plats.

Den reklamfilm som Staffanstorp har gjort för att ytterliga cementera sitt rykte som en plats dit denna ”vita flykt” bör landa, har som ett brev på posten tilldragit sig mängder av kritik från de vänster-liberala. Nazism, skriker man i högan sky! Bara för att man har gjort den film där det figurerar vita etniska svenskar. Vi har kommit till en punkt där det är nazism om etniska svenskar vänder sig till andra etniska svenskar med ett budskap som rör dem! Staffanstorps budskap är inte att personer med annat etniskt ursprung inte är välkomna, men det betyder, mellan raderna, att här är det det svenska folkets värderingar och kultur som ska gälla!

 

Det kanske mest intressanta med kritiken, är att samtidigt som man kritiserar att alla i Staffanstorp porträtteras som etniska svenskar, så har man så klart fullständigt bortsett ifrån att i scenen från Malmö, där ett gäng på fyra grabbar trakasserar mamman med barnet, så är också de svenskar! Möjligen alla av dem, enligt vad jag kan se, men minst två av gängmedlemmarna spelas av etniska svenskar, varav en som ser ut som Avici.  Det är alltid så här! Vänster-liberala vänder sig emot när etniciteter framställs negativt, eller saknas i sammanhang där personer framställs positivt, men är fullständigt blinda när vita framställs övervägande negativt (Se till exempel; Gilette-reklamen). Vad är oddsen för att ett sådant gäng består av etniska svenskar? Sedan när är det etniskt svenska gäng som får etniska svenskar att fly Malmö?

Således, genomskåda gärna dubbelmoralen i den vänster-liberala kritiken!

 

Fotnoter: 

(1) En referens till de fyra stater i Centraleuropa; Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, som kallas för Visegradländerna efter ett viktigt möte i staden Visegrad på medeltiden mellan de ungerska och den polska kungarna, vilka nu gör motstånd mot EU:s migrations- och mångkulturpolitik. Många konservativa och nationella hoppas på att det ska bildas ett kluster av oppositionella kommuner i Sverige, vilka gör motstånd mot det vänsterliberala etablissemangets agenda: Så kallade Visegradkommuner!

Mot en ny integrationspolitik för högern!

DEBATT

Såväl alliansen som vänsterblocket uppvisar lite intresse för en politik som syftar till att de som kommer till vårt land ska anpassa sig till de principer som vårt samhälle bygger på. Man drönar på om vad som krävs för att uppnå ekonomisk integration, d.v.s. att invandrarna blir en del av arbetsmarknaden, och hoppas på så sätt att alla andra problem helt magiskt ska försvinna. Från höger till vänster låter det nästan likadant; sänk trösklarna till arbetsmarknaden, ordna enkla jobb, billiga bostäder, ordning i skolan och….givetvis….anses diskriminering vara ett stort problem. Man pratar om allt utom värderingar, för någon social eller politisk integration, eller som jag hellre skulle uttrycka det; någon anpassning till samhället, ser man inget behov av att underlätta från samhällets sida.

Är det då total assimilation över hela brädet som vi ska verka för här? Nej, skulle jag säga. Det är varken realistiskt eller önskvärt att staten tar på sig denna roll. Det viktiga här är att vi skiljer mellan den sociala och den politiska processen av anpassningen till vårt samhälle! Metoderna bör således vara väldigt olika när det gäller den sociala sfären respektive den politiska sfären.

Migranter, var man än finner dem, kommer nästan alltid vara ovilliga att släppa sina band till hemlandets kultur. Så var det med de svenska migranterna till USA, där man pratade svenska i Chicago ända fram tills 20-talet. Svenskar som flyttar utomlands idag är likaså obenägna att ge upp sin egen kultur, vare sig de bor i Spanien eller Thailand. Lika lite kan vi förvänta oss att migranter till Sverige från till exempel Mellanöstern eller Balkan kommer agera på något annat sätt. Kulturell anpassning till det nya hemlandet är en långsam process som kan ta generationer, men assimilation blir oftast ändå slutresultatet. Detta är en helt naturlig process som kommer fortgå om bara staten inte lägger hinder i vägen för den, vilket man kan konstatera att den gör idag med sitt normativa mångkulturella samhällsprojekt. Det bör inte finnas något intresse från samhällets sida av att reglera invandrarens personliga seder, vanor och preferenser och staten ska lika lite trycka ned dessa seder som den ska tvinga på de ursprungliga svenskarna de nya kulturernas uttryck. Staten ska givetvis utgå från den kultur som finns i landet vid officiella evenemang, skolavslutningar och så vidare, men den ska inte tvinga någon att ge avkall på sin egen kultur. För att den naturliga och frivilliga anpassningen ska fungera så räcker det med att samhället inte uppvisar den bristande tro på den egna kulturens värde, såväl socialt som politiskt, som vårt samhälle gör idag, vilken då framstår som mindre attraktiv varpå den naturliga utvecklingen bromsas.

Till skillnad från denna syn på den sociala anpassningen som en naturlig och individuell process så vill jag se att samhället ställer ett obönhörligt krav på fullständig samhällelig assimilation! Detta innebär att de invandrade personerna ovillkorligt accepterar det politiska system vi har i Sverige idag och de principer, rättigheter och friheter som detta system bygger på! Jag vill att staten nu står upp för och försvarar dessa principer, som nu är djupt rotade i det västerländska samhället, såsom demokratins självskrivna roll, den sekulära staten som garant för stora individuella friheter, yttrandefrihetens okränkbarhet, individen som den minsta enheten och jämlikheten mellan könen. Respekten för dessa principer bör vara ett absolut krav för att en person ska bli aktuell för svenskt medborgarskap!

Miljöpartiet har förvandlats till en politisk rötkammare

Miljöpartiet är ett parti som helt tydligt är angripet av en politisk röta. I de slutna kretsarna odlas tankemönster som är främmande för samhället i övrigt och främmande för alla med en klar moralisk kompass. Denna process har pågått under lång tid, men det är först under Romson/Fridolins ledning som denna röta har exponerats fullständigt inför allmänheten. Man frågar sig hur Romson kan klämma ur sig det ena osmakliga uttalandet efter det andra, men egentligen är detta helt naturligt. Dessa uttalanden speglar hur man verkligen tänker i partiet.

När Romson uttryckte oro för att de 130 döda i terrordåden i Paris skulle kunna utgöra ett hinder för fokuset på den kommande klimatkonferensen, så visade hon att hon inte har någon som helst sympati för döda européer. Dessa döda européer fick inte stå i vägen för en fortsatt överföring av tillgångar från västvärlden till resten. Samma tankemönster blev tydligt igen när Romson nyligen i SVT kallade 9/11 attackerna för ”olyckor”! Hon menade säkert, som hon hävdar, att hon ville få fram att dessa ”händelser” (som hon skulle ha uttryckt det) var en olycka för Sveriges muslimer. De kunde nu utsättas för misstänkliggöranden och där, menar hon, gjorde Kaplan en ”bra” insatts tillsammans med andra islamistkramare, som på förhand anklagade oss för ”islamofobi” om vi ens tänkte tanken att dessa muslimska terrorister kunde vara inspirerade av koranens många våldsamma verser. Vad Romson uppfylldes av var alltså inte sympati för de 3000 döda amerikanerna, utan istället såg hon dessa döda som besvärliga då de kunde åkalla misstänkliggöranden mot muslimer. Dessa döda stod i vägen för hennes och ”miljö”partiets politiska vision!

Denna vision består av en fullständig avindustrialisering av väst tillsammans med en massiv invandring från muslimska länder som ska resultera i en nedmontering av vårt välstånd. Europa ska aldrig kunna bli storartat igen! Under miljöpartiets vision ska alla de värderingar som gjorde Europa storartat krossas av partiets aktivister. Dödade vita eller judar (i såväl Auschwitz som i Israel) har Romson och hennes partikamrater ingen sympati för. Miljöpartiets vision inbegriper användandet av västfientliga islamister, såsom Mehmet Kaplan, Yasri Khan mfl för att föra in den nya ordningen. Alla andra delar av partiets politik, som man säger sig stå för, såsom queer- och kvinnoaktivismen, får stå åt sidan när islamisterna ska föras fram mot makten.

Den senaste skandalen, som troligen inte kommer nå riksmedierna, är att den f.d. al-Qaida aktivisten Anna Sundberg (alias; Um-Anas) är aktiv i partiet. Hon sitter i grundskole- och gymnasienämnden. Anna Sundberg har varit gift med en al-Qaida terrorist, Said Arif, som 2004 blev dömd för planering av terrorattentat i Frankrike och var verksam inom al-Qaida i Irak under många år. Hon flyttade till ett område kontrollerat av jihadister i Kaukasus för all leva där med sin make och barn. När 9/11 attackerna utfördes så jublade hon tillsammans med de andra jihadisterna i bergen. Den omvändelse som hon beskriver för DN ger jag inte mycket för. Väl hemma i Sverige satt hon i styrelsen för den unkna organisationen ”Charta 2008”, tillsammans men Kaplan och Mattias Gardel, som verkade för frisläppandet av dömda terrorister. Att hon hamnade i miljöpartiet är väl bara naturligt. Där passar hon in perfekt!

Det här är inte Sverige!

Sverige upplever just nu en rekordstor invandring. Det står för mig klart att det stora antal som vi tar emot idag inte går att integrera på ett tillfredsställande sätt, varken ekonomiskt eller socialt. Aktuellts inslag i veckan från Rinkeby där en mobb av unga män snabbt ansamlades för att jaga den kristna konvertiten Mona Walter och journalisten som följde henne ut ur området med hjälp av hot, våld och nedsättande påhopp var nog en ögonöppnare för en del som har ”sovit”, såsom Hashim Elmy uttryckte det. Det som stack ut var uttalandet från en av dessa män om att: ”Detta är inte Sverige!” Dessa män hade inte kommit specifikt för att möta upp Mona. De var bara dem som råkade vara på plats vid tillfället då Mona och SVT:s personal anlände. Vad säger det om hur representativa dessa värderingar är för dem som bor i området?

Detta var bara det senaste i en lång rad av händelser, smygfilmningar och brottstycken av information från utanförskapsområdena som indikerar att integrationen i dessa områden inte bara är misslyckad utan faktiskt är icke-existerande. Det mångkulturella projektet, d.v.s. det vänster-liberala maktblockets tro på att det går att bygga ett samhälle utan att detta vilar på någon som helst ideologisk grund, ska klandras för detta fiasko. Inga krav har ställs på dem som har bosatt sig här i enlighet med att de ska acceptera våra grundläggande normer och principer för hur samhället ska fungera.

Istället har splittring uppmuntrats i namnet av ”acceptans”. Vi har valt att acceptera alla värderingar, hur negativt de än inverkar på vårt samhälles grundläggande fundament och individens friheter, då neomarxismen, som dikterar att ingen kultur är bättre än någon annan när det gäller bland annat detta, har vunnit striden om de politiska eliternas hjärtan. Var finns acceptansen för det samhälle som har tagit emot dem som har sökt sig en bättre tillvaro? Ska denna acceptans i alla fall inte gå åt båda hållen? Tydligen inte, för istället har denna s.k. normativa mångkulturen inneburit att våra egna värderingar har blivit nedtrampade.

De mångkulturella ideologerna har inbillat sig att den svenska identiteten ska kunna förändras i så snabb takt att de nya gruppernas värderingar och kultur ska komma att ses som svenska. Ramadan lika svenskt som midsommar, slöja lika svenskt som folkdräkten, jihadterror-resor lika naturligt för en svensk som frivilligt stridande i demokratins tjänst och att driften att staten ska styras av en lika inbillad om auktoritär guds påfund skulle vara lika svenskt som vår egalitära, jämställda och demokratiska strävan. Så blir det givetvis inte. Svenskarna accepterar inte detta som svenskt och de invandrande muslimerna inbillar sig inte att vi ska göra det heller. Således får man en situation där unga arga män i Rinkeby säger att detta inte är Sverige. I mötet mellan två helt inkompatibla världsbilder så finns det ingen sammansmältning. Bara klyftor och konflikter.

 
Det finns dem som låter sig inbillas att mer islam är lösningen för de rastlösa unga männen på gatorna, men detta är givetvis inte sant. Islam är istället problemet, ur det perspektivet att en djupt troende muslim aldrig kan bli sant integrerad i det svenska samhället, på grund av att islams imamer predikar motstånd mot demokratin i och med sitt påbud om att ingen mänsklig lag står över den gudomliga dito. Vidare ställer, som alla kan se, dess kollektivistiska sociala kontrollapparat hinder i vägen för ett uppgående i vårt samhälles individualistiska livsföring. Hur tydligt det är att dessa tankemönster fortfarande drivs på högsta nivå i det muslimska kollektivets politiska organisationer illustrerades av debattinslaget på Aktuellt när islamiska förbundets Ibrahim Bourale deklarerade leende att de arga männen bara försökte skydda kvinnorna från sociala felsteg av ”välvilja”. Imamer som smygfilmas (Uppdrag Granskning) ger kvinnor råd om att de ska lyda sina män och stå ut med våld i hemmen, då detta är en del av Muhammeds bud till sina följare.

Bara de muslimer som förskjuter dessa bud, och därmed låter sig sekulariseras kan bli riktigt integrerade i det svenska samhället. Vanligast är detta när det gäller riktiga flyktingar från Iran, Kurdistan och Bosnien, tre områden där de sekulära rörelserna har djupa rötter. Mindre vanligt är detta i de länder som idag sänder majoriteten av migranterna till Sverige, såsom Somalia och delar av arabvärlden. Kampen står inte bara mellan det gamla Sverige och de nya invandrarna som inte vill integreras, utan även mellan dessa tidigare sekulära invandrare, främst kurder och iranier vars kamp i hemländerna är pågående, och de senare mer radikala invandrarna.

Utmaningen ligger i hur vi ska skapa ett samhälle som håller ihop? Ett samhälle där alla kan ställa upp på ett knippe gemensamma värderingar. Hur ska detta gå till när islam som religion och kollektiv identitet svårligen kan integreras i en annan politisk kultur? Hur ska det gå till när vi har politiska och mediala eliter som inte ens tror på integrationen som idé och som inte ser farorna med att det växer fram parallella samhällen inom vårt som är direkt fientligt ställda mot detsamma?

Mitt svar är att vi måste försöka vrida makten ur blindstyrenas händer och radikalt ändra kursen. Vi måste börja ställa krav på dem som kommer hit om att acceptera det samhälle som finns här. Vi måste slå vakt om det västerländska samhället och alla dess frukter! Eftersom det oavsett vad som händer kommer ta tid att styra om integrationspolitiken så måste en skarp reduceringen av det antal invandrare som vi tar emot idag ske. Annars kommer de ohanterliga konflikter som nu puttrar i förorterna med allt större stöd till IS och liknande organisationer komma att koka över.

De unga ligisterna i Rinkeby har egentligen rätt i sak. Rinkeby och många andra områden ÄR inte Sverige längre. Svenska normer gäller inte längre och vår statsmakt är maktlös. Det har våra politiker sett till! Nu är det tid för nya politiker och nya partier på scenen. En förnyelse av Sveriges höger är ett måste!

Vem är egentligen populist?

Svenska pappersmedier ältar begreppet populism, men de uppvisar en oförståelse för vad detta innebär och vem som är populist. Är det verkligen bara den nationalistiska högern som kan uppvisa populism? Om man ska tro svensk media och svenska wiki är det tydligen så. Sanningen är dock en annan.

Ordet populism kommer från latinets populus som betyder folk. Populism innebär att man vänder sig mot folket. Ofta anses populistisk politik vara opportunistisk och inte grundad i sunda analyser. Allt syftar till att vinna röster för stunden. Dess motsatts inom politiken är elitism, som innebär att den politiska eliten styr på det sätt som de uppfattar vara bäst.  Växlingarna och balansen mellan elitism och populism har präglat demokratin sedan dess begynnelse.

En elitistisk politik utformas utefter hur en specifik elit vill lösa samhällets problem. Därefter säljs denna lösning in hos folket. Givetvis med varierande framgång. Motsatsen, den populistiska vägen, innebär att man först tar reda på vad folket, eller en önskvärd målgrupp, vill och sedan rättar sitt politiska program efter deras vilja. På senare tid har detta element blivit en allt vanligare del av vår politiska vardag. I dagligt tal kallas detta fenomen amerikanisering av politiken, där detta är en mer etablerad form av politik.

Moderat populism

Moderaternas re-make av partiets politik kan ses som en mild form av populism. Moderaterna för en politik som syftar till att vinna över klassiska arbetarväljare. Problemet är dock att deras politik är en halvmesyr. Man sänker skatter för att stimulera folk att söka arbete före tryggheten i bidragssystemen, vilket attraherar de arbetare som har ett arbete. För att inte annullera resultatet av denna satsning har man dock övergett ansatsen att riva hindren för en mer mobil arbetsmarknad, såsom LAS. Resultatet har blivit att få nya jobb skapas och arbetslösheten sjunker inte som man har utlovat. Moderaterna är fångade i sin egna populistiska fälla där de gör allt för att tillfredsställa sin målgrupp men i den processen blir så pass låsta att de inte kan skapa en effektiv politik för att lösa det största problemet i samhället.

Den politiska elitens misslyckande

Istället för att uppmärksamma detta så målas Europas ”höger”nationalistiska1 partier upp som de enda populistiska krafterna i kontinentens politiska liv. Inget kunde vara längre från verkligheten. Sydsvenskan skriver att de s.k. högerpopulisterna vill ha enkla lösningar på den ekonomiska stagnationen i Europa och det demokratiska underskottet i EU, såsom att gå ur EU och stänga gränserna. Tydligen så har den mer genomtänkta politiken som har sitt ursprung i de politiska eliterna rönt så mycket större framgångar? Euron är tydligen en veritabel framgångssaga och de länder som står utanför såsom Sverige och Storbritannien som ett resultat av populistiskt fattade beslut lider svårt? De nationalistiska partierna vill minska EU:s makt över staterna och många vill gå så långt som att gå ur ur EU, men enligt vad jag har förstått så vill ingen återinföra inomeuropeiska tullar och beskära den interna europeiska frihandeln. Det är svårt att se hur Europas ekonomiska problem blir större av att byråkratin i Bryssel får sig en törn och att Euron som har försatt Sydeuropa i en sådan knipa begravs, eller åtminstone läggs på is. Det finns sannerligen populism och enkla och ogenomtänkta lösningar på komplexa problem i många av dessa ”höger”populistiska partier, även om detta oftast hör till deras vänstersida. Protektionism av dödsdömda industrier eller olönsamt jordbruk och höga skatter är inte högerpolitik. Det är vänsterpopulism!

Vänsterpopulismen

Reinfeldts felaktiga strategi åsido, så synes den mest genomgående populistiska politiken föras av vänstern, som jag precis har indikerat. Socialism är i sin essens populism. Individens egennyttiga behov ställs mot vad som är rationellt ur företagsekonomiskt och i förlängningen nationalekonomiskt perspektiv. Att för höga skattesatser underminerar produktionsbasen och därmed välståndet är en väletablerad sanning. Att de låsningar som inrättats för att skydda arbetstagare förhindrar flexibilitet och nyetablering på marknaden är lika välkänt.

Om man drar vänsterpolitiken till sin fullbordan, kommunismen, med beslagtagna företag och avskaffade incitament till personlig bättring och fullbordan så får man bevisligen ekonomisk stagnation och samhälleligt sönderfall. Detta står bortom diskussion i ljuset av 1900-talets erfarenheter.

Kärnan i Europas relativa ekonomiska nedgång kan summeras i dessa två punkter; skatter och arbetsmarknadsmässiga låsningar. De socialdemokratiska partierna i Västeuropa visade under de första efterkrigsdecennierna någon form av återhållsamhet eftersom den extensiva2 tillväxten tillät att resurser skummades av utan att denna tillväxt bromsades avsevärt. Efter 70-talet har dock då fler och fler branscher fått problem som en konsekvens av socialistisk populism och deras tillverkning har flyttat till andra delar av världen. Trots att problemen ackumulerats i denna samhällsmodell så har de socialistiska lärjungarna inte förstått att deras egen populism har orsakat situationen. Därmed kan inga lösningar nås. Istället har man förlitat sig på allt mer populism i formen av en politik som har syftat till att behålla sina tidigare arbetarväljare som numera har tvingats gå på bidrag. Bidragsystemet är numera vänsterpopulismens huvudsakliga vapen och kontinenten har stadigt drivits mot den ekonomiska avgrunden som en konsekvens av detta. Den högerväckelse som har pågått de senaste två decennierna skulle kunna avhjälpa dessa problem om det inte hade varit för att de själva är låsta i en form av populism, som jag berörde med fallet Reinfeldt ovan.

Godartad populism

Betyder detta att all politik som vill ge medborgarna service är fel? Naturligtvis inte, men det måste finnas en balans mellan personlig vinning och samhällets väl. Om man i strävan att vinna makten driver en populistisk politik såsom MP:s ”medborgarlön”, så ska detta fördömas som den skadliga populism det är, oavsett den politiska färgen. Att inbilla sig at bara SD kan driva populistiska tankar är oseriöst. Om staten inte hade slösat resurser på onödiga departement, slösaktig statlig drift och oväsentligheter så hade man haft råd med en rimlig form av populism, en populism som hade tillhandahållit det essentiella i samhället, såsom allmän sjukvård och ett rimligt skydd av samhällets svaga och gamla. Populismen blir skadlig först när det enda redskapet man har efter att ha slösat med samhällets resurser blir att beskatta till nackdel för tillväxten och samhällets rikedom för att tillhandahålla dessa essentiella tjänster.

Den nödvändiga balansen mellan populism och elitism

En sund demokrati behöver en balans mellan elitstyre och populism. Detta fungerar som en informell maktdelning. Med obalans riskerar den ena kraften ta över helt och detta med skadliga effekter i form av maktfullkomlighet och vanstyre.  

Som nämnts ovan så leder en fullkomlig populistisk politik till ekonomiskt haveri, på grund av att individen generellt tänker på sin egen situation främst, med samhällets väl på en distanserad andra plats. Många ser inte sambandet mellan sina egna löne- och förmånskrav och det faktum att deras arbetstillfällen lämnar landet. Här behövs en dos av upphöjd elitism, en förmåga till att se till näringslivets väl och nationens förmåga att skapa det välstånd som populisten bara tänker på att fördela.

En fullkomligt elitistisk politik är dock lika skadlig. EU kan ses som ett projekt där politiska eliter söker skapa oberoende från massornas behov och krav. Ett visst mått av oberoende kan vara av nytta när det gäller ekonomin. Vi har t.ex. en institutionaliserad elitism i form av expertstyret av Riksbanken. När det gäller EU så tycks denna elitistiska strävan ha tagits några steg för långt. Dessa steg togs när man gick från gemenskapen till unionen och när EMU instiftades. Få stater inom dåvarande EG folkomröstade om Maastrichtfördraget eller Euron. De regeringar som tillät folkomröstningar och fick nej från folken när det gäller unionen ignorerade helt sonika folkets syn på saken3. Resultatet är nu en vida spridd alienering inför det europeiska integrationsprojektet. Den ”högerpopulism” som nu växer mot detta projekt är i själva fallet i sak fullt rättfärdig, även om lösningarna pendlar mellan fullt sunda i det liberala lägret (UKIP) till direkt avsmakliga i det nynazistiska (Gyllene Gryning, Jobbik)4. EMU har misslyckats. Elitismen inom EU har misslyckats med att lösa de ekonomiska knutarna i Europa. Till stor del för att man på sitt eget (ironiskt nog) populistiska sätt att inte vill tala ärligt och öppet med Europas folk om att skatter måste sänkas, marknaden måsta avregleras, staten måste reducera sin roll, byråkratin och administrationen måste minskas och kanske mest smärtsamt; de sociala näten måste försvagas. Detta svider, men Europas folk måste inse realiteterna. Vi blir allt äldre, vår ekonomi allt mindre konkurrenskraftig och massiv invandring löser inte dessa problem.

Invandringsfrågan är den andra punkten där folket känner sig överkört av eliterna. Inget folk i Europa blev tillfrågat om huruvida de ville ha så pass stor invandring. De blev inte tillfrågade om de ville att en sådan norm-, krav- och principlöshet skulle vägleda detta projekt. De flesta européer skulle säkerligen rösta ja i en folkomröstning om invandring om detta hade inneburit att primärt de verkligen behövande, såsom utsatta etniska eller sexuella minoriteter och politiska flyktingar, hade välkomnats. Att de driftiga släppts in. Att de som var ärliga med sin identitet och sin situation och inte bränt sina pass skulle behandlas och de andra ratas. Och inte minst viktigt, att en vägledande princip hade varit att västerländska värderingar skulle respekteras av de nya medborgarna.

Som det är nu så har en stor motvilja mot projektet byggts upp, en motvilja som även drabbar de skötsamma, vilket är ytterst sorgligt. Sydsvenskan skriver d 27/10 att i 18 av 19 av OECD undersökta länder i Europa vill 50 % eller mer av folket minska invandringen (i Sverige 58 %). Detta är inget annat än ett massivt misslyckande för elitismen. Ett misslyckande för en ansträngning att genomdriva en politik som inte är grundligt genomdebatterad, där man istället hade kunde uppställt riktlinjer och krav som folket hade varit med på.

I summering; när eliterna tappar respekten för folket så följer en motreaktion, som den man kan se runt om i Europa idag. Denna kallas populism, men det är kanske, bortsett från de mer extrema elementen, till del en sund populism från folk som aldrig blev tillfrågade i de två största förändringarna av Europa under efterkrigstiden. Om denna populism går över styr och resulterar i en agenda som är skadlig på det vis som ohejdad populism bevisligen kan göra så vill jag först och främst klandra de maktfullkomliga eliterna för detta och inte de folk som känner sig överkörda.

Noter:

1)      Vilka oftast bygger på lika mycket vänster- som högerpolitik. SD och Front National kan utgöra exempel.

2)      Den snabba tillväxten mellan 1945 och 70-talet karaktäriseras av ekonomer som extensiv i det att den krävde mindre innovation osv då det var frågan om ett återtagande av den ekonomiska nivån från före kriget. Därefter; från 70-talet och fram tills nu, krävs det intensiv tillväxt, d.v.s. större insatser av innovation och utveckling av produkter, mer avancerad teknologi för att Europa ska kunna växa vidare och konkurrera med resten av världen och därmed ändar de ”glada dagarna” för kontinenten och tillväxtsiffrorna blir betydligt lägre. Endast Tyskland och ett fåtal länder i norr lyckades förbli relativt konkurrenskraftiga. I söder råder stagnation.

3)      Frankrike, Irland och Danmark. Tre omröstningar och tre nej. Danmark förmåddes att rösta om och rösta ”rätt”.

4)      Dessa ska uppenbarligen inte paketeras tillsammans som svensk media gärna gör.

%d bloggare gillar detta: