Mot en ny integrationspolitik för högern!

DEBATT

Såväl alliansen som vänsterblocket uppvisar lite intresse för en politik som syftar till att de som kommer till vårt land ska anpassa sig till de principer som vårt samhälle bygger på. Man drönar på om vad som krävs för att uppnå ekonomisk integration, d.v.s. att invandrarna blir en del av arbetsmarknaden, och hoppas på så sätt att alla andra problem helt magiskt ska försvinna. Från höger till vänster låter det nästan likadant; sänk trösklarna till arbetsmarknaden, ordna enkla jobb, billiga bostäder, ordning i skolan och….givetvis….anses diskriminering vara ett stort problem. Man pratar om allt utom värderingar, för någon social eller politisk integration, eller som jag hellre skulle uttrycka det; någon anpassning till samhället, ser man inget behov av att underlätta från samhällets sida.

Är det då total assimilation över hela brädet som vi ska verka för här? Nej, skulle jag säga. Det är varken realistiskt eller önskvärt att staten tar på sig denna roll. Det viktiga här är att vi skiljer mellan den sociala och den politiska processen av anpassningen till vårt samhälle! Metoderna bör således vara väldigt olika när det gäller den sociala sfären respektive den politiska sfären.

Migranter, var man än finner dem, kommer nästan alltid vara ovilliga att släppa sina band till hemlandets kultur. Så var det med de svenska migranterna till USA, där man pratade svenska i Chicago ända fram tills 20-talet. Svenskar som flyttar utomlands idag är likaså obenägna att ge upp sin egen kultur, vare sig de bor i Spanien eller Thailand. Lika lite kan vi förvänta oss att migranter till Sverige från till exempel Mellanöstern eller Balkan kommer agera på något annat sätt. Kulturell anpassning till det nya hemlandet är en långsam process som kan ta generationer, men assimilation blir oftast ändå slutresultatet. Detta är en helt naturlig process som kommer fortgå om bara staten inte lägger hinder i vägen för den, vilket man kan konstatera att den gör idag med sitt normativa mångkulturella samhällsprojekt. Det bör inte finnas något intresse från samhällets sida av att reglera invandrarens personliga seder, vanor och preferenser och staten ska lika lite trycka ned dessa seder som den ska tvinga på de ursprungliga svenskarna de nya kulturernas uttryck. Staten ska givetvis utgå från den kultur som finns i landet vid officiella evenemang, skolavslutningar och så vidare, men den ska inte tvinga någon att ge avkall på sin egen kultur. För att den naturliga och frivilliga anpassningen ska fungera så räcker det med att samhället inte uppvisar den bristande tro på den egna kulturens värde, såväl socialt som politiskt, som vårt samhälle gör idag, vilken då framstår som mindre attraktiv varpå den naturliga utvecklingen bromsas.

Till skillnad från denna syn på den sociala anpassningen som en naturlig och individuell process så vill jag se att samhället ställer ett obönhörligt krav på fullständig samhällelig assimilation! Detta innebär att de invandrade personerna ovillkorligt accepterar det politiska system vi har i Sverige idag och de principer, rättigheter och friheter som detta system bygger på! Jag vill att staten nu står upp för och försvarar dessa principer, som nu är djupt rotade i det västerländska samhället, såsom demokratins självskrivna roll, den sekulära staten som garant för stora individuella friheter, yttrandefrihetens okränkbarhet, individen som den minsta enheten och jämlikheten mellan könen. Respekten för dessa principer bör vara ett absolut krav för att en person ska bli aktuell för svenskt medborgarskap!

Annonser

Miljöpartiet har förvandlats till en politisk rötkammare

Miljöpartiet är ett parti som helt tydligt är angripet av en politisk röta. I de slutna kretsarna odlas tankemönster som är främmande för samhället i övrigt och främmande för alla med en klar moralisk kompass. Denna process har pågått under lång tid, men det är först under Romson/Fridolins ledning som denna röta har exponerats fullständigt inför allmänheten. Man frågar sig hur Romson kan klämma ur sig det ena osmakliga uttalandet efter det andra, men egentligen är detta helt naturligt. Dessa uttalanden speglar hur man verkligen tänker i partiet.

När Romson uttryckte oro för att de 130 döda i terrordåden i Paris skulle kunna utgöra ett hinder för fokuset på den kommande klimatkonferensen, så visade hon att hon inte har någon som helst sympati för döda européer. Dessa döda européer fick inte stå i vägen för en fortsatt överföring av tillgångar från västvärlden till resten. Samma tankemönster blev tydligt igen när Romson nyligen i SVT kallade 9/11 attackerna för ”olyckor”! Hon menade säkert, som hon hävdar, att hon ville få fram att dessa ”händelser” (som hon skulle ha uttryckt det) var en olycka för Sveriges muslimer. De kunde nu utsättas för misstänkliggöranden och där, menar hon, gjorde Kaplan en ”bra” insatts tillsammans med andra islamistkramare, som på förhand anklagade oss för ”islamofobi” om vi ens tänkte tanken att dessa muslimska terrorister kunde vara inspirerade av koranens många våldsamma verser. Vad Romson uppfylldes av var alltså inte sympati för de 3000 döda amerikanerna, utan istället såg hon dessa döda som besvärliga då de kunde åkalla misstänkliggöranden mot muslimer. Dessa döda stod i vägen för hennes och ”miljö”partiets politiska vision!

Denna vision består av en fullständig avindustrialisering av väst tillsammans med en massiv invandring från muslimska länder som ska resultera i en nedmontering av vårt välstånd. Europa ska aldrig kunna bli storartat igen! Under miljöpartiets vision ska alla de värderingar som gjorde Europa storartat krossas av partiets aktivister. Dödade vita eller judar (i såväl Auschwitz som i Israel) har Romson och hennes partikamrater ingen sympati för. Miljöpartiets vision inbegriper användandet av västfientliga islamister, såsom Mehmet Kaplan, Yasri Khan mfl för att föra in den nya ordningen. Alla andra delar av partiets politik, som man säger sig stå för, såsom queer- och kvinnoaktivismen, får stå åt sidan när islamisterna ska föras fram mot makten.

Den senaste skandalen, som troligen inte kommer nå riksmedierna, är att den f.d. al-Qaida aktivisten Anna Sundberg (alias; Um-Anas) är aktiv i partiet. Hon sitter i grundskole- och gymnasienämnden. Anna Sundberg har varit gift med en al-Qaida terrorist, Said Arif, som 2004 blev dömd för planering av terrorattentat i Frankrike och var verksam inom al-Qaida i Irak under många år. Hon flyttade till ett område kontrollerat av jihadister i Kaukasus för all leva där med sin make och barn. När 9/11 attackerna utfördes så jublade hon tillsammans med de andra jihadisterna i bergen. Den omvändelse som hon beskriver för DN ger jag inte mycket för. Väl hemma i Sverige satt hon i styrelsen för den unkna organisationen ”Charta 2008”, tillsammans men Kaplan och Mattias Gardel, som verkade för frisläppandet av dömda terrorister. Att hon hamnade i miljöpartiet är väl bara naturligt. Där passar hon in perfekt!

Det här är inte Sverige!

Sverige upplever just nu en rekordstor invandring. Det står för mig klart att det stora antal som vi tar emot idag inte går att integrera på ett tillfredsställande sätt, varken ekonomiskt eller socialt. Aktuellts inslag i veckan från Rinkeby där en mobb av unga män snabbt ansamlades för att jaga den kristna konvertiten Mona Walter och journalisten som följde henne ut ur området med hjälp av hot, våld och nedsättande påhopp var nog en ögonöppnare för en del som har ”sovit”, såsom Hashim Elmy uttryckte det. Det som stack ut var uttalandet från en av dessa män om att: ”Detta är inte Sverige!” Dessa män hade inte kommit specifikt för att möta upp Mona. De var bara dem som råkade vara på plats vid tillfället då Mona och SVT:s personal anlände. Vad säger det om hur representativa dessa värderingar är för dem som bor i området?

Detta var bara det senaste i en lång rad av händelser, smygfilmningar och brottstycken av information från utanförskapsområdena som indikerar att integrationen i dessa områden inte bara är misslyckad utan faktiskt är icke-existerande. Det mångkulturella projektet, d.v.s. det vänster-liberala maktblockets tro på att det går att bygga ett samhälle utan att detta vilar på någon som helst ideologisk grund, ska klandras för detta fiasko. Inga krav har ställs på dem som har bosatt sig här i enlighet med att de ska acceptera våra grundläggande normer och principer för hur samhället ska fungera.

Istället har splittring uppmuntrats i namnet av ”acceptans”. Vi har valt att acceptera alla värderingar, hur negativt de än inverkar på vårt samhälles grundläggande fundament och individens friheter, då neomarxismen, som dikterar att ingen kultur är bättre än någon annan när det gäller bland annat detta, har vunnit striden om de politiska eliternas hjärtan. Var finns acceptansen för det samhälle som har tagit emot dem som har sökt sig en bättre tillvaro? Ska denna acceptans i alla fall inte gå åt båda hållen? Tydligen inte, för istället har denna s.k. normativa mångkulturen inneburit att våra egna värderingar har blivit nedtrampade.

De mångkulturella ideologerna har inbillat sig att den svenska identiteten ska kunna förändras i så snabb takt att de nya gruppernas värderingar och kultur ska komma att ses som svenska. Ramadan lika svenskt som midsommar, slöja lika svenskt som folkdräkten, jihadterror-resor lika naturligt för en svensk som frivilligt stridande i demokratins tjänst och att driften att staten ska styras av en lika inbillad om auktoritär guds påfund skulle vara lika svenskt som vår egalitära, jämställda och demokratiska strävan. Så blir det givetvis inte. Svenskarna accepterar inte detta som svenskt och de invandrande muslimerna inbillar sig inte att vi ska göra det heller. Således får man en situation där unga arga män i Rinkeby säger att detta inte är Sverige. I mötet mellan två helt inkompatibla världsbilder så finns det ingen sammansmältning. Bara klyftor och konflikter.

 
Det finns dem som låter sig inbillas att mer islam är lösningen för de rastlösa unga männen på gatorna, men detta är givetvis inte sant. Islam är istället problemet, ur det perspektivet att en djupt troende muslim aldrig kan bli sant integrerad i det svenska samhället, på grund av att islams imamer predikar motstånd mot demokratin i och med sitt påbud om att ingen mänsklig lag står över den gudomliga dito. Vidare ställer, som alla kan se, dess kollektivistiska sociala kontrollapparat hinder i vägen för ett uppgående i vårt samhälles individualistiska livsföring. Hur tydligt det är att dessa tankemönster fortfarande drivs på högsta nivå i det muslimska kollektivets politiska organisationer illustrerades av debattinslaget på Aktuellt när islamiska förbundets Ibrahim Bourale deklarerade leende att de arga männen bara försökte skydda kvinnorna från sociala felsteg av ”välvilja”. Imamer som smygfilmas (Uppdrag Granskning) ger kvinnor råd om att de ska lyda sina män och stå ut med våld i hemmen, då detta är en del av Muhammeds bud till sina följare.

Bara de muslimer som förskjuter dessa bud, och därmed låter sig sekulariseras kan bli riktigt integrerade i det svenska samhället. Vanligast är detta när det gäller riktiga flyktingar från Iran, Kurdistan och Bosnien, tre områden där de sekulära rörelserna har djupa rötter. Mindre vanligt är detta i de länder som idag sänder majoriteten av migranterna till Sverige, såsom Somalia och delar av arabvärlden. Kampen står inte bara mellan det gamla Sverige och de nya invandrarna som inte vill integreras, utan även mellan dessa tidigare sekulära invandrare, främst kurder och iranier vars kamp i hemländerna är pågående, och de senare mer radikala invandrarna.

Utmaningen ligger i hur vi ska skapa ett samhälle som håller ihop? Ett samhälle där alla kan ställa upp på ett knippe gemensamma värderingar. Hur ska detta gå till när islam som religion och kollektiv identitet svårligen kan integreras i en annan politisk kultur? Hur ska det gå till när vi har politiska och mediala eliter som inte ens tror på integrationen som idé och som inte ser farorna med att det växer fram parallella samhällen inom vårt som är direkt fientligt ställda mot detsamma?

Mitt svar är att vi måste försöka vrida makten ur blindstyrenas händer och radikalt ändra kursen. Vi måste börja ställa krav på dem som kommer hit om att acceptera det samhälle som finns här. Vi måste slå vakt om det västerländska samhället och alla dess frukter! Eftersom det oavsett vad som händer kommer ta tid att styra om integrationspolitiken så måste en skarp reduceringen av det antal invandrare som vi tar emot idag ske. Annars kommer de ohanterliga konflikter som nu puttrar i förorterna med allt större stöd till IS och liknande organisationer komma att koka över.

De unga ligisterna i Rinkeby har egentligen rätt i sak. Rinkeby och många andra områden ÄR inte Sverige längre. Svenska normer gäller inte längre och vår statsmakt är maktlös. Det har våra politiker sett till! Nu är det tid för nya politiker och nya partier på scenen. En förnyelse av Sveriges höger är ett måste!

Vem är egentligen populist?

Svenska pappersmedier ältar begreppet populism, men de uppvisar en oförståelse för vad detta innebär och vem som är populist. Är det verkligen bara den nationalistiska högern som kan uppvisa populism? Om man ska tro svensk media och svenska wiki är det tydligen så. Sanningen är dock en annan.

Ordet populism kommer från latinets populus som betyder folk. Populism innebär att man vänder sig mot folket. Ofta anses populistisk politik vara opportunistisk och inte grundad i sunda analyser. Allt syftar till att vinna röster för stunden. Dess motsatts inom politiken är elitism, som innebär att den politiska eliten styr på det sätt som de uppfattar vara bäst.  Växlingarna och balansen mellan elitism och populism har präglat demokratin sedan dess begynnelse.

En elitistisk politik utformas utefter hur en specifik elit vill lösa samhällets problem. Därefter säljs denna lösning in hos folket. Givetvis med varierande framgång. Motsatsen, den populistiska vägen, innebär att man först tar reda på vad folket, eller en önskvärd målgrupp, vill och sedan rättar sitt politiska program efter deras vilja. På senare tid har detta element blivit en allt vanligare del av vår politiska vardag. I dagligt tal kallas detta fenomen amerikanisering av politiken, där detta är en mer etablerad form av politik.

Moderat populism

Moderaternas re-make av partiets politik kan ses som en mild form av populism. Moderaterna för en politik som syftar till att vinna över klassiska arbetarväljare. Problemet är dock att deras politik är en halvmesyr. Man sänker skatter för att stimulera folk att söka arbete före tryggheten i bidragssystemen, vilket attraherar de arbetare som har ett arbete. För att inte annullera resultatet av denna satsning har man dock övergett ansatsen att riva hindren för en mer mobil arbetsmarknad, såsom LAS. Resultatet har blivit att få nya jobb skapas och arbetslösheten sjunker inte som man har utlovat. Moderaterna är fångade i sin egna populistiska fälla där de gör allt för att tillfredsställa sin målgrupp men i den processen blir så pass låsta att de inte kan skapa en effektiv politik för att lösa det största problemet i samhället.

Den politiska elitens misslyckande

Istället för att uppmärksamma detta så målas Europas ”höger”nationalistiska1 partier upp som de enda populistiska krafterna i kontinentens politiska liv. Inget kunde vara längre från verkligheten. Sydsvenskan skriver att de s.k. högerpopulisterna vill ha enkla lösningar på den ekonomiska stagnationen i Europa och det demokratiska underskottet i EU, såsom att gå ur EU och stänga gränserna. Tydligen så har den mer genomtänkta politiken som har sitt ursprung i de politiska eliterna rönt så mycket större framgångar? Euron är tydligen en veritabel framgångssaga och de länder som står utanför såsom Sverige och Storbritannien som ett resultat av populistiskt fattade beslut lider svårt? De nationalistiska partierna vill minska EU:s makt över staterna och många vill gå så långt som att gå ur ur EU, men enligt vad jag har förstått så vill ingen återinföra inomeuropeiska tullar och beskära den interna europeiska frihandeln. Det är svårt att se hur Europas ekonomiska problem blir större av att byråkratin i Bryssel får sig en törn och att Euron som har försatt Sydeuropa i en sådan knipa begravs, eller åtminstone läggs på is. Det finns sannerligen populism och enkla och ogenomtänkta lösningar på komplexa problem i många av dessa ”höger”populistiska partier, även om detta oftast hör till deras vänstersida. Protektionism av dödsdömda industrier eller olönsamt jordbruk och höga skatter är inte högerpolitik. Det är vänsterpopulism!

Vänsterpopulismen

Reinfeldts felaktiga strategi åsido, så synes den mest genomgående populistiska politiken föras av vänstern, som jag precis har indikerat. Socialism är i sin essens populism. Individens egennyttiga behov ställs mot vad som är rationellt ur företagsekonomiskt och i förlängningen nationalekonomiskt perspektiv. Att för höga skattesatser underminerar produktionsbasen och därmed välståndet är en väletablerad sanning. Att de låsningar som inrättats för att skydda arbetstagare förhindrar flexibilitet och nyetablering på marknaden är lika välkänt.

Om man drar vänsterpolitiken till sin fullbordan, kommunismen, med beslagtagna företag och avskaffade incitament till personlig bättring och fullbordan så får man bevisligen ekonomisk stagnation och samhälleligt sönderfall. Detta står bortom diskussion i ljuset av 1900-talets erfarenheter.

Kärnan i Europas relativa ekonomiska nedgång kan summeras i dessa två punkter; skatter och arbetsmarknadsmässiga låsningar. De socialdemokratiska partierna i Västeuropa visade under de första efterkrigsdecennierna någon form av återhållsamhet eftersom den extensiva2 tillväxten tillät att resurser skummades av utan att denna tillväxt bromsades avsevärt. Efter 70-talet har dock då fler och fler branscher fått problem som en konsekvens av socialistisk populism och deras tillverkning har flyttat till andra delar av världen. Trots att problemen ackumulerats i denna samhällsmodell så har de socialistiska lärjungarna inte förstått att deras egen populism har orsakat situationen. Därmed kan inga lösningar nås. Istället har man förlitat sig på allt mer populism i formen av en politik som har syftat till att behålla sina tidigare arbetarväljare som numera har tvingats gå på bidrag. Bidragsystemet är numera vänsterpopulismens huvudsakliga vapen och kontinenten har stadigt drivits mot den ekonomiska avgrunden som en konsekvens av detta. Den högerväckelse som har pågått de senaste två decennierna skulle kunna avhjälpa dessa problem om det inte hade varit för att de själva är låsta i en form av populism, som jag berörde med fallet Reinfeldt ovan.

Godartad populism

Betyder detta att all politik som vill ge medborgarna service är fel? Naturligtvis inte, men det måste finnas en balans mellan personlig vinning och samhällets väl. Om man i strävan att vinna makten driver en populistisk politik såsom MP:s ”medborgarlön”, så ska detta fördömas som den skadliga populism det är, oavsett den politiska färgen. Att inbilla sig at bara SD kan driva populistiska tankar är oseriöst. Om staten inte hade slösat resurser på onödiga departement, slösaktig statlig drift och oväsentligheter så hade man haft råd med en rimlig form av populism, en populism som hade tillhandahållit det essentiella i samhället, såsom allmän sjukvård och ett rimligt skydd av samhällets svaga och gamla. Populismen blir skadlig först när det enda redskapet man har efter att ha slösat med samhällets resurser blir att beskatta till nackdel för tillväxten och samhällets rikedom för att tillhandahålla dessa essentiella tjänster.

Den nödvändiga balansen mellan populism och elitism

En sund demokrati behöver en balans mellan elitstyre och populism. Detta fungerar som en informell maktdelning. Med obalans riskerar den ena kraften ta över helt och detta med skadliga effekter i form av maktfullkomlighet och vanstyre.  

Som nämnts ovan så leder en fullkomlig populistisk politik till ekonomiskt haveri, på grund av att individen generellt tänker på sin egen situation främst, med samhällets väl på en distanserad andra plats. Många ser inte sambandet mellan sina egna löne- och förmånskrav och det faktum att deras arbetstillfällen lämnar landet. Här behövs en dos av upphöjd elitism, en förmåga till att se till näringslivets väl och nationens förmåga att skapa det välstånd som populisten bara tänker på att fördela.

En fullkomligt elitistisk politik är dock lika skadlig. EU kan ses som ett projekt där politiska eliter söker skapa oberoende från massornas behov och krav. Ett visst mått av oberoende kan vara av nytta när det gäller ekonomin. Vi har t.ex. en institutionaliserad elitism i form av expertstyret av Riksbanken. När det gäller EU så tycks denna elitistiska strävan ha tagits några steg för långt. Dessa steg togs när man gick från gemenskapen till unionen och när EMU instiftades. Få stater inom dåvarande EG folkomröstade om Maastrichtfördraget eller Euron. De regeringar som tillät folkomröstningar och fick nej från folken när det gäller unionen ignorerade helt sonika folkets syn på saken3. Resultatet är nu en vida spridd alienering inför det europeiska integrationsprojektet. Den ”högerpopulism” som nu växer mot detta projekt är i själva fallet i sak fullt rättfärdig, även om lösningarna pendlar mellan fullt sunda i det liberala lägret (UKIP) till direkt avsmakliga i det nynazistiska (Gyllene Gryning, Jobbik)4. EMU har misslyckats. Elitismen inom EU har misslyckats med att lösa de ekonomiska knutarna i Europa. Till stor del för att man på sitt eget (ironiskt nog) populistiska sätt att inte vill tala ärligt och öppet med Europas folk om att skatter måste sänkas, marknaden måsta avregleras, staten måste reducera sin roll, byråkratin och administrationen måste minskas och kanske mest smärtsamt; de sociala näten måste försvagas. Detta svider, men Europas folk måste inse realiteterna. Vi blir allt äldre, vår ekonomi allt mindre konkurrenskraftig och massiv invandring löser inte dessa problem.

Invandringsfrågan är den andra punkten där folket känner sig överkört av eliterna. Inget folk i Europa blev tillfrågat om huruvida de ville ha så pass stor invandring. De blev inte tillfrågade om de ville att en sådan norm-, krav- och principlöshet skulle vägleda detta projekt. De flesta européer skulle säkerligen rösta ja i en folkomröstning om invandring om detta hade inneburit att primärt de verkligen behövande, såsom utsatta etniska eller sexuella minoriteter och politiska flyktingar, hade välkomnats. Att de driftiga släppts in. Att de som var ärliga med sin identitet och sin situation och inte bränt sina pass skulle behandlas och de andra ratas. Och inte minst viktigt, att en vägledande princip hade varit att västerländska värderingar skulle respekteras av de nya medborgarna.

Som det är nu så har en stor motvilja mot projektet byggts upp, en motvilja som även drabbar de skötsamma, vilket är ytterst sorgligt. Sydsvenskan skriver d 27/10 att i 18 av 19 av OECD undersökta länder i Europa vill 50 % eller mer av folket minska invandringen (i Sverige 58 %). Detta är inget annat än ett massivt misslyckande för elitismen. Ett misslyckande för en ansträngning att genomdriva en politik som inte är grundligt genomdebatterad, där man istället hade kunde uppställt riktlinjer och krav som folket hade varit med på.

I summering; när eliterna tappar respekten för folket så följer en motreaktion, som den man kan se runt om i Europa idag. Denna kallas populism, men det är kanske, bortsett från de mer extrema elementen, till del en sund populism från folk som aldrig blev tillfrågade i de två största förändringarna av Europa under efterkrigstiden. Om denna populism går över styr och resulterar i en agenda som är skadlig på det vis som ohejdad populism bevisligen kan göra så vill jag först och främst klandra de maktfullkomliga eliterna för detta och inte de folk som känner sig överkörda.

Noter:

1)      Vilka oftast bygger på lika mycket vänster- som högerpolitik. SD och Front National kan utgöra exempel.

2)      Den snabba tillväxten mellan 1945 och 70-talet karaktäriseras av ekonomer som extensiv i det att den krävde mindre innovation osv då det var frågan om ett återtagande av den ekonomiska nivån från före kriget. Därefter; från 70-talet och fram tills nu, krävs det intensiv tillväxt, d.v.s. större insatser av innovation och utveckling av produkter, mer avancerad teknologi för att Europa ska kunna växa vidare och konkurrera med resten av världen och därmed ändar de ”glada dagarna” för kontinenten och tillväxtsiffrorna blir betydligt lägre. Endast Tyskland och ett fåtal länder i norr lyckades förbli relativt konkurrenskraftiga. I söder råder stagnation.

3)      Frankrike, Irland och Danmark. Tre omröstningar och tre nej. Danmark förmåddes att rösta om och rösta ”rätt”.

4)      Dessa ska uppenbarligen inte paketeras tillsammans som svensk media gärna gör.

Centerns och Socialdemokratins osäkra framtid

ANALYS

(Newsmill 2013-02-24)

Alla kan se att vårt samhälle förändras snabbt och på ett genomgripande vis. Detta förändrar den politiska grundvalen för många krafter på den politiska arenan idag. Några får ny kraft medan andra tynar bort. Svaret för de som påverkas negativt av förändringarna kan synas vara att omdefiniera sig, men även detta är förenat med svårigheter. Det kan lätt uppstå stora klyftor inom det politiska parti som är inne i en sådan process. Det vilsna famlandet efter nya idéer kan antingen resultera i en pånyttfödelse eller i att den gamla ideologin i sig omtolkas till den grad att den helt töms på sitt ursprungliga innehåll. Inte många under 40 känner till framtidsforskaren Alvin Toffler, som är den som bäst förutsåg/beskrev det samhälle vi lever i nu. Anledningen till det är att han skrev huvudsakligen under 70-90 talen och den förvandling som han beskrev i stort är genomförd i vårt samhälle idag. Men likväl är det av värde att plocka fram hans teorier, då de belyser på ett bra sätt de konflikter och skiften som vi lever med idag.

 

Toffler och förändringsvågorna

 

Redan på 70-talet började Toffler teckna konturerna till den stora förändring som vi nu är mitt uppe i. Han identifierade tre förändringsvågor som förändrat och fortsätter att förändra samhället på ett omvälvande sätt. Den första vågen innebar steget från jägar- och samlarsamhället till det agrara i och med de stora jordbruksbaserade kulturernas etabering. Den andra vågen innebar steget från det agrara- till industrisamhället i och med den industriella revolutionen under början av 1800-talet. Nu är vi inne i den tredje förändringsvågen. Toffler var först med att identifiera detta som någonting alldeles nytt. Tidigare och samtida teoretiker ville istället identifiera denna förändring som den ”tredje industriella revolutionen”. Denna teori håller visserligen vad gäller många av förändringarna i just den industriella sektorn, men inte för samhället i övrigt. Idag använder vi begreppet kunskapssamhället, som också fyller i några pusselbitar, men Toffler:s teori var den enda som tog ett helhetsgrepp.

Det Toffler fäste betydelse vid var inte bara produktionsmetoder, utan hur de förändringsvågor han beskrev innebar en total förändring i hur människor arbetar, resonerar, organiserar sig och lever sina liv. Den viktigaste röda tråden i steget från den andra vågens industriella samhälle till den tredje vågens samhälle var avmassifiering. Från masstillverkning till anpassad produktion i industriellt perspektiv. Socialt så kan man koka ner det till att det innebär slutet på industrierans konformism och början på en mer individualistisk era. Detta har förändratsamhället på alla plan. För att ge några exempel, så innebar det steget från massproduktion till korta serier med kunskapskrävande produkter, från massmobilisering och krigsföring med enorma armeér till små professionella armeér med högteknologiska hjälpmedel, från massmedia till diffusion av informationskällor via bloggar och nättidningar, från statligt styrda encyklopedier till det fria nätet och wikipedia. Från kollektivt tänkande, med nationalism som det främsta uttrycket, till mer individualiserade tankemönster. Från denna nationalism åter till de pre-industriella mer lokala källorna till identitet, såväl som till större kontinentala eller t.o.m. globala identiteter. Från politisk aktivism via stora partiorganisationer till små organisationer, indvividuellt bloggande och gräsrotsuppror, antiglobaliseringsrörelsen eller klimataktivismen, ofta i nätverksform och utan fast ledarskap och formell organisation och slutligen både en återgång till preindustriella relationsmönster och nyskapande former av relationer, vilka båda innebar en nedbrytning av kärnfamiljen och en gryning för pollyamorösa förhållanden och bigami. Ett helt nytt samhälle skapas, med helt nya sätt att arbeta, verka, kriga och hämta information och identifiera sig.

Med detta sagt så måsta man vara medveten om att olika delar av världen är inne i olika faser av denna process. Den första, andra och tredje vågens samhällen existerar sida vid sida och steget som en nation eller region tar blir inte alltid från 1 till 2 till 3. Medan västvärlden, i en vidare tolkning av begreppet, nu träder in i tredje vågens samhälle, har Kina med stor framgång erövrat den andra vågens industrisamhälle. Indien gick dock inte denna väg. Indien har helt sonika hoppat över industrialismen och går direkt från det agrara samhället till tredje vågens kunskapssamhälle, där de nu är mycket starka inom mer eller mindre kvalificerade teknologiska tjänster och mjukvaror.

 

Andra vågens förändring

 

Även om nya produktionsmönster är det som driver fram förändringarna så är de mest påtagliga och genomgripande konsekvenserna sociala. Förändrade produktionsmönster resulterar i förändrade sociala mönster. I den första vågens agrara samhälle så var bönderna och landsbyggdens sociala spets, den jordägande adeln, den sektor som utgjorde grunden för samhället. I Sverige så har kungamakten alltid fått gå en balans gång mellan kontroll och respekt för såväl adel som bondeklassen. I ståndsriksdagen var det tredje ståndet dominerat av bönderna, resten utgjordes av adel och prästerskapet.  Demokratins breda förverkligande kom för sent för bondeklassen. Hundra år tidigare hade inneburit att bönderna hade utgjort grunden i den första riktiga folkrörelsen. Nu blev det inte så, men likväl så förblev Bondeförbundet, sedermera Centern, en riktig maktfaktor i svensk politik långt in på 70-talet. Sedan tog det abrupt slut och bönderna, eller man kanske till och med ska säga landsbygden, som en allvarlig faktor i politiken är nu ett minne blott.

Denna utveckling har sin orsak i de sociala förändringar som kom i kölvattnet av produktionsförändringarna. Under den första vågens samhälle utgjorde bönderna ofta mer än 90% av befolkningen. Den industriella revolutionen som var motorn i den andra vågens förändringar innebar även effektivisering och mekanisering på landsbygden och även om arbetskraften minskade så gick produktionen upp. Böndernas andel av befolkningen sjönk snabbt och är nu i de flesta västerländska samhällen nere under 5%. Andra vågen innebar döden för bönderna som en politisk klass. Betyder den tredje vågens ankomst ett liknande öde för industriarbetarna som politisk maktfaktor? Mycket tyder på det!

 

Tredje vågens förändring

 

Samma arbetskraftsreducering som bönderna gick igenom vid inträdet i den andra vågen, går nu industriarbetarna igenom när vi går in i den tredje vågen. Industrier effektiviseras, robotiseras och blir mer kunskapseffektiva. Den produktion som inte klarar detta steg fasas ut och skickas till låglöneländer, eller man kanske ska säga, länder som just nu förändras av den andra vågen. Andelen ”klassiska” arbetare i de industrier som finns kvar minskar stadigt till förmån för ingenjörer och okvalificerade underhållsarbetare.

Följaktligen har arbetarklassens politiska inflytande minskat. Fackföreningar tappar i medlemsantal över hela västvärlden och deras grepp om arbetsmarknaden börjar lossna. De socialdemokratiska partierna tappar väljare i stadig takt. Här uppe i Norden går utvecklingen långsammare med anledning av att vi inte traditionellt har haft en lika potent höger som på kontinenten, såsom t.ex. tyska CDU och brittiska Conservatives. Fall från ca 45 % till ca 25 % för socialdemokraterna är inte ovanligt under den senaste 20 åren på kontinenten. Socialdemokraterna kan omöjligen komma tillbaka till makten med den agenda som de hade när arbetarklassen dominerade det politiska livet under 1900-talet.

Således står både böndernas och arbetarnas gamla partiorganisationer nu vilsna inför de förändringa som har skett i samhället. Frågan är; ska de förnya sig eller försvinna?

 

Centern i tredje vågen

 

Centern har länge varit ett parti som har sökte en ny identitet. Organisationen påminns om det varje dag. Vad är deras raison d’être? Under 70-talet försökte man profilera sig som ett miljöparti, men det rimmade illa med det faktum att deras väljare, bönderna, stod för en rejäl portion föroreningar i mark och ut i hav. Under senare år så har toppen under bl.a. Maud Olofsson fortsatt att distansera partiet från sina kärnväljare genom att driva sin miljöpolitik på bekostnad av folket på landsbygden, exempelvis via förslag om högre bensinpriser. Den social-liberala inriktningen gav ett visst inflytande genom allianser med socialdemokraterna, men den tiden verkar vara till ända då socialdemokraterna inte längre är den dominerande faktorn i riksdagen som de har varit.  Idag är Centern bara ett av tre liberala partier i Riksdagen och fram tills nu det kanske minst profilerade. Många skulle säga att det är två för många. Frågan är om det inte hade varit bättre för ett parti som Centern att istället satsa på en mer konservativ högerlinje, som hade passat deras kärnväljare bättre? Större delen av partiets väljare idag består av äldre boende på landbygden och i småstäder. Någon måste representera landsbygdens väljare också. Landsbygden kommer inte att försvinna bara för att bönderna som politisk klass har gjort det. Där finns fortfarande röster att hämta. När nu Centern allt mer vänder sig bort från sina kärnväljare, så har de istället förlorat den nischen till SD, som tackar och tar emot. Istället försöker en partielit i Stockholm förändra hela partiet i grunden, bort från dess konservativa bas, till en nyliberal framtid, samtidigt som de beklagar sig över att det gnisslas i leden. Detta är dömt att misslyckas. Ett parti som befinner sig i krig med sin egen bas har ingen framtid. Partiets senaste förslag till idéprogram påvisar denna totala brytning med vad partiet stod för under dess framgångsdagar. Att detta har reviderats nu betyder lite. Gubben är ur lådan. Alla vet nu vad de egentligen vill. Centerns idéer om fri invandring och månggifte har ingen förankring i folkets värderingar generellt och än mindre i centerväljarna dito. Således kommer partiets ökenvandring att fortsätta. När Centerns gamla kader har tynat bort så kommer partiet att falla ur riksdagen, troligen för gott.

 

Socialdemokratin i tredje vågen

 

Socialdemokratins svar har på många platser i Europa blivit att närma sig det politiska mittfältet. Ett svar som kan ses som en anpassning till den nya verkligheten. Detta gör det möjligt för partierna att kunna fortsätta att slås om regeringsmakten. Vi kan t.ex. i Sverige se hur Socialdemokraterna i efterhand har tvingats tillerkänna de borgerliga att deras reformer var nödvändiga. Detta är dock ingen manöver som kan rädda de socialdemokratiska partierna tillbaka till de siffror som de hade på 1900-talet. Tjänstemannaskiktet i det nämnda mittfältet är till för hög grad lockade av borgerliga löften om ännu lägre skatter och mer valfrihet.

Socialdemokraternas kluvenhet och vilsenhet inför det nya landskapet är lika stor som centerpartisternas. Samtidigt som partiets högerflygel vill att partiet ska överleva genom att närma sig mitten, så vill vänsterflygeln ha mer klasskamp. Frågan som då uppstår är denna: Var hittar man en ny ”arbetarklass” som kan revitalisera den slumrande klasskampen? Svaret fann de i de nya svenskarna. Genom invandrarna kan socialdemokraterna skapa en ny klasskamp. Därav den snabba kategoriseringen av dem som offer, istället för att frammana en positiv självbild hos dem.

Att det gamla arbetarpartiet numera saknar en trovärdig vision för att skapa arbetstillfällen, är allmängods. Det är själva anledningen till att partiet inte sitter i regeringsställning idag. Men eftersom en avsevärt större andel av de invandrade inte får arbete, så är bidragslinjen gynnsam för socialdemokraterna bland dessa nya svenskar. Vare sig deras starkt invandringsvänliga linje är en uttalad krass partistrategisk linje eller inte, så kan det inte ha undgått dem att, i Europa, röstar ca 90 % av de invandrade från länder utanför Europa och dess sydöstra hörn på just vänsterblocket. Tiden talar med andra ord för en vänsterns återkomst till politikens centrum.

Valundersökningar från Frankrike efter det senaste presidentvalet som Hollande vann har visat att för första gången så avgjorde de invandrade fransmännen valet via en röstandel på 90 % till förmån för socialisterna. Om socialdemokraterna återtar regeringsmakten även här i Sverige så talar mycket för att deras segerrecept lär vara detsamma.

Således tycks socialdemokratin ha genomgått en framgångsrik metamorfos, när det utsatts för förändringens vindar. Samma kluvenhet som i Centern kan man spåra, även om det inte får samma dramatiska effekter. Socialdemokratin vill verka för en mycket öppen flyktinginvandring, som oftast resulterar i nya bidragstagare, samtidigt som man vill inskränka arbetskraftsinvandringen, som istället för in personer som i alla fall i teorin kan stå för sitt eget uppehälle. Detta för att inte stöta sig med den gamla kärnan i partiet, arbetarna, för att inte utsätta dessa för ökad konkurrens. Denna policy står i skarp kontrast till den traditionella högerlinjen att arbetskraftsinvandringen är det vi ska eftersträva, då det är nyttigast för landet. Socialdemokratins krumbukter visar på hur svårt det ändå är att byta spår helt abrupt. Partiets karaktär står inte heller att känna igen. En del av partiets företrädare har tagit detta ett steg längre och använder låga populistiska grepp i sina ansträngningar att flörta med delar av de nya svenskarna, såsom Ilmar Reepalu, när han spelar på den antisemitism som är så grundligt förankrad i Mellanöstern. Tidigare socialistiska ledord som kvinnors rättigheter och sekularism har man fått tumma på ordentligt. Invandrade kvinnors rättigheter bevakas inte lika noga som svenskornas och att religionen är ett medel för att förtrycka massorna ses inte som lika graverande när det gäller det religiösa förtryck som de invandrade utsätts för. Den nya strategin innebär tydligen en hel del kompromisser med de gamla moraliska principerna. Men vad gör man inte för att förbli i maktens korridorer?

Även om arbetare kommer att fortsätta att lämna partiet till förmån för Moderaterna och Sverigedemokraterna, så tycks den socialistiska rörelsen ha fått en ny grund att stå på. Om det är en framgångsrik strategi även på lång sikt får helt enkelt framtiden utvisa.

%d bloggare gillar detta: