En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

Annonser

Kulturkriget i USA – Om hatet mot Obama och kampen om framtiden

Hatet mot Obama formligen sjuder i USA. Här hemma vill förståsigpåare förklara detta med ett utbrett hat mot svarta i USA. Detta rimmar naturligtvis illa med det faktum att amerikanerna faktiskt har valt en färgad president och att vita republikaner hyser en stor kärlek till svarta ikoner som ”Condi” Rice och Allen West. Nej, hatet kan inte i någon större omfattning härledas till rasism i en direkt mening. Däremot så kan aversionen mot Obama härledas till de skilda politiska värderingar som är förhärskande bland svarta och latinos respektive vita och den konflikt som växer mellan dessa motsatta synsätt med anledning av den demografiska omvälvning som landet just nu befinner sig i.

Eurosocialism vs Amerikansk individualism

Det är alltid vanskligt att generalisera om värderingar inom folkgrupper eller raser i ett land, men det är just detta man måste tillåta sig för att förstå vad som händer i USA idag. Främst svarta, men även den snabbt växande latinobefolkningen, är starkt benägna att rösta på demokraterna (svarta till ca 90 % och latinos till ca 70 %), som är det parti som förespråkar en stor och dyr välfärdsstat efter europeisk modell. Många svarta har tyvärr köpt den mentala bilden, skapad av välbärgade vita socialliberaler, av sig själva som offer för systemet. Detta i sin tur leder till en kravbild där staten ska kompensera individen för de, ofta, självupplevda orättvisorna. Nu när latinobefolkningen, som också har en förkärlek för det som staten kan ge dem, växer snabbt sedan 80-talet så får detta politiska konsekvenser. På samma sätt som balansen mellan vänster och höger i Europa rubbas genom att ca 90 % av de invandrade från Mellanöstern och Afrika röstar på vänsterpartierna så kommer den stora latinoinvandringen till USA att på sikt permanenta demokraternas övertag i USA. Den vita befolkningen som traditionellt har burit på mer konservativa ideal där individualism och oberoende har varit honnörsord sedan pionjärernas tid, ser därmed sitt USA förändras på ett sätt de snart inte har kontroll över.

På samma sätt som socialistiska intellektuella i Europa ser på invandrare från Mena-länderna som sitt nya fotfolk, sin nya arbetarklass, ser vita social-liberala intellektuella i USA latinos och svarta som sina redskap för att förändra USA. Dessa social-liberala intellektuella som tidigare kämpade i uppförsbacke med ett överlag konservativt och individualistiskt amerikanskt folk kan nu rulla i nedförsbacke framöver och snabbare för varje år därtill. Med detta inte sagt att det inte finns vita väljare som är social-liberaler. Utan dem hade inte Obama blivit vald, men faktum är att med bara 39 % av de vita rösterna 2012 så hade Obama inte blivit vald med den demografiska strukturen som fanns på 1980-talet!

De ca 60 % av de vita amerikanerna som fortfarande vill ha ett samhälle som bygger på traditionella amerikanska värderingar, med en liten stat och ett stort individuellt ansvar och följaktligen stora individuella friheter, ser de demografiska förändringarna som det stora hotet mot detta samhälle. Den snabbt växande lationobefolkningen ses som negativt på grund av de värderingar som denna för med sig, inte på rund av människorna i sig. Den hjälper via röstsedeln de vita social-liberaler som vill kopiera de europeiska socialistiska samhället till Amerika. Hatet mot Obama är så stort som det är, inte på grund av att han är svart, utan på grund av att han ses som den som sätter spiken i kistan på detta amerikanska samhälle med hjälp av bland annat ”Obamacare”, men även en lång rad andra insatser för att stärka statens roll i samhället. Om den demografiska trenden fortsätter på inslagen väg så är den unika amerikanska modellen förlorad. Det vore mer konstigt om den som mer än någon annan personifierar denna förändring inte drog till sig hat och aversion.

Både i USA och här hemma så framställs motståndarna till Obamas politik, dvs republikanerna, som obildade fånar som inte förstår den moraliska upphöjdhet och de välsignelser som den europeiska social-liberala modellen medför. Fox News må fylla sin programtablå med mycket dumheter, köpta av privata aktörer, men också många förnuftiga ställningstaganden som får vänstersidans MSNBC att avslöjas som samma typ av nonsensmedier som vårt eget SVT/SR. Kikar man på väljarstatistiken från valet 2012, så kan man hårdra det till att säga att demokraterna utgör en allians mellan akademiker på doktorandnivå och de med bara highschool examen eller mindre. Bland de med universitetsstudier har istället republikanerna övertaget eller håller paritet. Tänk så fel mainstream-medierna kan ha!

När Reagan blev vald 1980, kanske höjdpunkten på de republikanska konservativa motvågen till det social-liberala och socialistiska 60-talet, utgjorde den vita andelen av befolkningen 83 %. Idag är den vita andelen nere på 63 % och vit minoritetsstatus är beräknad till 2043 eller tidigare. De ångestkänslor som florerar bland vita amerikaner över att ha, som man känner, ”förlorat sitt land” till grupper med andra sociala värderingar kan ses som en parallell till känslorna som många vita européer hyser inför den raskt växande utom-européeiska befolkningen här hemma. Det finns historiskt sett ingen faktor som göder konflikter mellan befolkningsgrupper så som stor migration och förändringar av den demografiska situationen. De växande konflikterna inom Europa och USA borde således inte förvåna någon! Mitt synsätt är att konflikterna inte huvudsakligen beror på att de kommer människor med annat utseende eller andra ytliga kulturella uttryck och att folk i gemen inte är toleranta inför detta, utan istället på att grupper bär på, via sin kultur eller sin kollektiva erfarenhet, värderingar som sedan krockar. I Europa är den hetaste frågan religionens roll i samhället medan den i USA är centrerad till statens roll i människans liv.

Michelles förakt mot USA och Baracks billiga raspoänger

Paret Obama, det gäller också Michelle som är om möjligt ännu mer avskydd än Barack, drivs av den för dagens liberalism typiska attityden; ”ser inte bjälken i den andres öga, men stickan i det egna ögat” såsom jag skulle vilja skriva om talesättet. De känner sig inte hemma i sitt eget land och vill därför förändra det till någonting helt annat. Detta är givetvis upprörande för alla medborgare som älskar sitt land när det kommer från landets högsta ämbete och dennas hustru. Michelle sade kort efter att Barack hade valts 2008 att det var första gången i hennes liv som hon var stolt över sitt land. Detta skar nog som en kniv i många patriotiska hjärtan. Det krävdes alltså en svart president för att hon skulle kunna uppskatta den frihet som det amerikanska samhället står för. Det räcker dock inte med detta, utan Michelle har även vid ett flertal tillfällen uppvisat rent förakt för nationens symboler, såsom när hon vid en 9/11 ceremoni observerades säga om det ömsinta ceremoniella hanterandet av flaggan; ”Allt detta för en jävla flagga” till sin make, varpå Barack nickade instämmande. Om folk här hemma i Sverige förvånas av hatet mot USA:s president, så kan de försöka sätta sig in i hur folk skulle reagera om Kungen och drottningen sade dylika saker om gamla Svea!

Michelles ilska mot det system som har, som synes, belönat henne väl för hennes och Baracks kritik mot detsamma, återspeglas i många av presidentens ställningstaganden. Personligen så hade jag förhoppningen när Obama var nyvald att han skulle kunna vara mer än sin ras, att han skulle kunna visa att rasen spelade ingen roll och våga vara en president för alla amerikaner. Denna tunna förhoppning kom ganska snabbt på skam då Obama raskt trampade fel i ett flertal situationer, utan något mått av eftertanke. I allt från situationen där en svart professor greps av en vit polis då han bröt sig in i sitt eget hem mitt i natten till skjutningen av den svarta smågangstern Treyvon Martin av den judisk-latinska George Zimmerman, visade Obama att han var svart i första hand och president i andra hand. Obama lät sig villigt luras (?) av mediernas manipulerade bilder som visade en fem år yngre Martin och deklarerade att denne pojke kunde ha varit hans egen son, men bortsåg från verkligheten som Martin själv visade upp på sin FB-sida och det kriminella beteendet där han skröt bara någon kväll innan överfallet på Zimmerman om att ha slagit ner en busschaufför. Faktum är att Obama är den som har mer än någon annan, med sina tydliga och naiva ställningstaganden, bidragit till att öka spänningarna mellan raserna i landet!

Till vänster; den lilla 12-åriga pojken som medierna visade upp och till höger den 17-åriga smågangstern som Obama missade när han kallade Treyvon för någon som "kunde ha varit min son."

Till vänster; den lilla 12-åriga pojken som medierna visade upp och till höger den 17-åriga smågangstern som Obama missade när han kallade Treyvon för någon som ”kunde ha varit min son.”

 

Utrikespolitiken – Världen behöver inte ännu ett Europa

Inte lika viktigt som de inrikespolitiska dragningarna mot socialliberalism, men ändå av betydelse, har Obamas ställningstaganden på den internationella arenan varit för bilden av honom hos amerikanerna. Obama förnekar den vanliga amerikanska uppfattningen att USA har ett särskilt öde i dagens politiska spel, ett särskilt ansvar för att upprätthålla det rådande globala politiska systemets integritet. Istället synes han vilja att USA ska inta en roll i världen som mer liknar den Europa för närvarande har; dvs att medelst huvudsakligen mjuka medel såsom påtryckningar, sanktioner och avtal försöka styra världen i rätt riktning. Hans bruk av drönare för att slå ut farliga jihadister, som attraherar mycket kritik är inte ett uttryck för en intervenerande politik, utan snarare motsatsen, ett försök att uträtta det han måste som överbefälhavare med bruk av ett minimum av resurser. Under hans ledning har USA allt mer dragit sig tillbaka från sina åtaganden alltmedan han närmast har vägrat att gripa tag i någon som helst uppkommen krissituation. I Libyen lät han Frankrike hålla i taktpinnen. I Syrien bluffade han när han utfärdade hot om intervention vid bruket av kemvapen. Assad synade och Obamas pondus gick upp i rök!

Självklart har det fortsatt med Ryssland som passar på att utnyttja den svagaste presidenten sedan Carter, om inte ännu längre tillbaka. USA drar sig ur Afghanistan utan knappt något hopp em ett lyckligt slut på det äventyret. Iran har fortsatt att trotsa utveckla sitt kärnvapenprogram trots sanktioner och ihåliga avtal. Det enda som har hållit tillbaka Iran från att nå den slutgiltiga framgången är med all sannolikhet Israels hemliga krigföring mot det nämnda programmet, med hjälp av lönnmord, sabotage och IT-krigsföring. Kronan på verket har varit IS offensiv i Irak och Syrien. Det är inte en slump att de valde detta tillfälle för sin satsning som avgör organisationens framtida öde. Det är ett stort beslut som det inte går att backa från. När de väl nu har gått över till konventionell strid så måste de vinna eller försvinna. Således var tillfället för deras satsning i Irak nogsamt valt. Obama måste ha framstått som absolut svagast efter oförmågan att förhindra Putin att göra som han vill med Ukraina. Tillbakadragandet från Irak hade gått för snabbt, allt för att vinna inrikespolitiska poänger. Den irakiska armén var långt från färdig och alldeles för lite energi hade lagts på att forma det irakiska politiska systemet, något som dock inte Obama specifikt ska klandras för, men insikten om alla bristerna USA lämnade bakom sig borde ha funnits där och politiken ha formats därefter. Inte efter vallöften baserade på okunskap.

Obama bugar djupt för Kung Abdullah av Saudiarabien

Obama bugar djupt för Kung Abdullah av Saudiarabien

 

Underminerandet av Väst

Obama inledde sin första mandatperiod med en s.k. ”Apology tour” (ursäktsturne), där han reste runt i världen, med betoning på den muslimska världen, och bad om ursäkt för alla inbillade eller riktiga felgrepp från USA sida de senaste decennierna. Denna präglades av den liberala slutsatsen att terroristerna och jihadisterna hatar oss på grund av det vi har gjort och inte för det vi är och representerar. Samtidigt så finns det många i till exempel den muslimska världen eller för den delen Ryssland eller Kina som faktiskt hatar väst och i synnerhet USA för det vi har gjort, men betyder detta att de för den sakens skull har rätt? Har den som hatar, eller för att använda en svensk inrikespolitisk referens, den som är kränkt per automatik tolkningsföreträde? Mycket klander riktas mot väst för kolonialismen, men allt som gjordes under denna period var inte fel. Modernismens spridande över världen var inte per definition fel, bara för att traditionalister i arabvärlden, Indien och Ryssland tycker så.

Obama felade i att han inte hade förmågan att stå upp för de västerländska värdena och vad dessa har gett världen. Inte så konstigt kanske eftersom han har växt upp i tredje världen och fått västfientligheten i sig från barnsben. Detta tas givetvis inte väl emot av konservativa amerikaner, som ser agerandet som ett kulturellt förräderi.

Det kanske mest symboliska tillfället under Obamas medvetna nedmontering av Amerikas anseende och prestige i världen var när han bugade ner under axelhöjd på den saudiska kungen Abdullah när de träffades första gången. Man kan fråga sig om Obama var så naiv att han inte insåg symbolvärdet i att den fria världens ledare visade sig så underdånig inför en despoten i en av världens mest förtryckande regimer? Troligen visste han precis vad han gjorde. Man kan tolka det som att han trodde att monarker skulle visas en sådan respekt, vilket i sig är underligt för varför ska personer som föds in i privilegier visas mer respekt än personer som väljs till sina ämbeten i en demokrati? Obama visade i så fall upp ett oförstånd inför själva tanken bakom USA:s grundande; att man skulle göra sig fria från krypandet inför enväldiga monarker! Men eftersom han bara bugade för den saudiska kungen och kejsaren av Japan och inte inför drottning Elizabeth, så kan man bara dra slutsatsen att det var en del av hans ”appology tour” inför den utomeuropeiska världen, som kom att inkludera både ett av de ämbeten som man slogs mot under VK II och det som mest av allt bekämpar demokrati och frihet i dagen samhälle i form av ledaren för den wahhabitiska tron. Att vår egen aningslösa kung delar ut medalj till densamma och att Bush J.r. ses promenera hand i hand är illa nog, men att Obama bugar djupt för denna sponsor av lejonparten av världens jihadism är djupt skamligt och den senaste bottennoteringen i den fria världens moraliska förfall.

I Summering

Det rasar ett kulturkrig i både USA och Europa där socialister och socialliberaler som ser kritiskt på den värld som väst har skapat vill underminera denna genom att konstant ge ensidig och onyanserad kritik mot det egna samtidigt som ofördelaktiga företeelser inom andra kulturer bortförklaras genom kulturrelativismens perspektiv. Dessa personer tycker inte att väst ska leda världen. De tycker inte ens att vårt demokratiska och liberala samhällssystem ger oss ett moraliskt tolkningsföreträde gentemot diktatoriska regimer, religiösa fundamentalister eller förtryckande strukturer inom traditionalistiska kulturer. Mot dessa krafter står konservativa och liberaler, i ordets sanna bemärkelse, som vill att väst ska stå upp för de värden som vi har skapat och som de facto har fört resten av världen framåt mot en ljusare framtid; modernismen med vad den innebär i form av allt från välstånd till individuell frihet.

Dessa, ofta, ”arga vita män” som inte accepterar ett onyanserat skuldbeläggande av sin egen grupp har medvind i en växande nykonservativ motrörelse. Obama befinner sig i centrum av denna konflikt i USA. Hatet mot honom är inte i första hand knutet till hans ras. Hillary Clinton är i stort sett lika avskydd av de konservativa kärntrupperna. Dock så medför hans tydliga ställningstaganden som svart president ytterligare en dimension till denna konflikt. Det är svårt att tänka sig Al Gore buga djupt för den saudiska kungen. Obama gjorde det för att han troligen känner att vara ledaren för den demokratiska, liberala och…..ja….den huvudsakligen europeiska västvärlden inte är en så speciell position att han inte kan visa sig underdånig inför en oljedespot.

Även om få kanske vill erkänna det så känner även många vita att Obamas, varandes en så tydligt partisk svart president, innebär början till slutet på den vita europeiska kulturens dominans i USA. Även inom utrikespolitiken kommer USA att bli allt mindre europeiskt. Visst är det så att många amerikaner inte kan placera europeiska länder och huvudstader på en blindkarta, men likväl så finns det en naturlig närhet till den europeiska kulturen som binder USA till oss, vilket resulterade i att Västeuropa räddades vid två världskrig under 1900-talet och under ett kallt krig av våra kusiner i väster. I dagsläget så flyttar USA allt mer sitt fokus mot Asien. Ryssland tillåts härja fritt, nu när USA knappt har några trupper i Europa och än mindre intresse. Ett mindre europeiskt USA kommer förstärka denna trenden. När amerikanerna blir oberoende av oljan från Mellanöstern så kommer engagemanget där att bli än mer flyktigt än idag och vi kommer lämnas ensamma med jihadisterna.

Ett sådant scenario är bara att beklaga, men det är klart att en person med ursprung i Mexico eller Kina inte hyser några särskilda känslor för Europa och bryr sig särskilt mycket om vårt öde. Detta är ett faktum som vi får väga in när vi funderar över Europas framtid. Det enda hoppet i ett sådant scenario är att den gamla västvärlden-identiteten ersätts med en mer generell ”den fria världen-identitet”, där alla fria människor stöttar varandra mot mörkrets krafter. Detta förutsätter dock att väst har det kulturella självförtroendet att integrera alla nya medborgare i denna tidigare väst-identitet, där vi vågar prägla den men samtidigt låter den bli allas. Det är essentiellt att vi har förmågan att vinna kulturkriget om värderingarna. Bara då kan väst bli världen och världen bli väst.

Krimkrisens ursprung ligger i konflikten mellan realpolitik och demokratiska principer

(Europaportalen 20 mars 2014)

Rysslands realpolitiska världsbild, där man har rätten till en intressesfär, står mot principen att varje stat ska få bestämma över sitt eget öde. Västmakternas sätt att navigera mellan dessa två positioner har lett oss fram till dagens situation. Ryssland har fått upprepade löften från väst som man de facto har svikits, men vad är viktigast och vad ska vägleda politiken gentemot öst; löften till en autokrati eller demokratiska staters egna önskningar? Skulle väst ha spelat efter Ryssland pipa för att undvika krig, eller var det rätt att stå för de demokratiska principerna, oavsett riskerna?

De realpolitiska löften som gavs till Ryssland

Ryssarna anser att alla de fyra senaste amerikanska presidenterna har svikit Ryssland. Det började med det tyska enandet. Både Thatcher och Mitterrand hyste tvivel om detta var rätt väg att gå, men Bush Sr. insåg att detta var det enda riktiga för Europa. Oavsett andra ledares tvivel så var den viktigaste nöten att knäcka; Sovjet. Utan Gorbatjovs godkännande så kunde det aldrig bli tal om en återförening av Tyskland, inte minst med tanke på att det fanns en avsevärd mängd sovjetisk trupp i Östtyskland. Gorbatjov övertygades genom att Bush och utrikesministern Baker lovade honom att Nato inte skulle avancera ”en inch” öster om den nya tyska gränsen. Så blev det inte och Ryssland ansåg sig sviket. Bakers hånfulla svar var att ”han skulle ha krävt att få det skriftligt”!

Ryssland fick också löften om att USA inte skulle ta några ”strategiska initiativ på Rysslands bakgård”. Bill Clinton bröt mot detta löfte när han bombade först serberna i Bosnien och sedan själva Serbien under Kosovokriget 1999. Detta var ett tungt slag för Ryssland, med tanke på att serberna var ryssarnas broderfolk. Bandet dem mellan hade varit utomordentligt starkt sedan slutet på 1700-talet. Så pass att Ryssland störtade in i det första världskriget som ett resultat av det löfte om stöd som man hade gett Serbien till skydd mot Österrike-Ungerns aggression. Bombningen av Belgrad var troligen instrumentell i att Boris Jeltsin fick stiga ner från presidentposten.

Efter 9/11 gav Putin, trots att han hade förts fram som en reaktion på den Rysslands svaghet, USA sitt fulla stöd. Baser uppläts till USA i Centralasien för bruk i Afghanistan och man tillät överflygningar. Ryssarna delgav amerikanerna sina erfarenheter av krigsförting i landet och kanske viktigast; ryssarna ”överlät” sin proxy-fraktion i Afghanistan, Norra Alliansen, till USA, för bruk mot talibanerna. Ryssarna med Putin i spetsen såg det som att de nu var amerikanernas likar och att de överenskommelser som ingicks när Tyskland enades nu skulle respekteras. Svaret från Bush Jr. blev istället att expandera Nato ännu mer och vad som kanske var än värre i ryska ögon; USA skrotade ensidigt ABM avtalet (förbud mot anti-ballistiska missiler) och placerade ut radar- och missilanläggningar i Östeuropa. När man flyttade fram Natos positioner till Georgien, en manöver som Putin uttryckligen hade sagt skulle leda till krig, kom också svaret. Putins krig mot Georgien 2008 var hans sätt att deklarera att Nato hade trängt för långt in i Rysslands intressesfär och visa att han menade allvar med sitt hot.

När Obama tillträdde lanserades en re-set (återställning) i relationerna mellan USA och Ryssland, där Obama villa skapa en relation med frontmannen Medvedev. Samtidigt förolämpade han Putin, genom att säga att ”han har ena foten i kalla kriget”, vilket inte var särskilt konstruktivt med tanke på att det var Putin som egentligen bestämde. Obama fortsatte på den sedan länge inslagna linjen att agera kantigt mot Ryssland. Rysslandkännaren Stephen Cohen menar att den amerikanska politiken gentemot Ryssland sedan kalla krigets slut har präglats av synen på Ryssland som en besegrad nation. Det är ett faktum att Sovjet/Ryssland var förloraren i den globala maktkampen, men det innebär inte att landet måste behandlas på det viset.

Jag ser en parallell i hur Tyskland behandlades efter det första världskriget, vilket ledde till revanschism och Hitlers upplyftande till makten. Nu ser vi att Putin är Rysslands svar på vad dom uppfattar som den dåliga behandling landet har fått utstå. Kanske har vi i väst bidragit till att demokratin tappade fortfäste och ryssarna återigen började drömma om en stark ledare som kunde ta dom ur situationen?

Principargumentet

Ryssland känner sig svikna på grund av USA:s hållning och svikna löften, men till vilken grad ska detta styra vårt handlande? Hur ska balansen se ut mellan realpolitik och demokratiska principer?

Skulle man ha gett löften till Sovjetunionen och Gorbatjov? Givetvis inte! Det hade varit bättre att utstå ett dödläge i ett antal år än att ge oärliga löften. Brutna löften i storpolitiken får som vi ofta ser stora konsekvenser. Löftet betydde lite för USA som snabbt glömmer sin historia, men Ryssland som är besatt av den glömmer inget. Givet denna olyckliga situation, hur skulle man fortskrida? Kan vi idag tillerkänna en semi-demokratisk stat som Rysslands att ha intressesfärer? Detta är givetvis en anakronism. En stat ska inte kunna erkännas rätten att bestämma över en demokratiska stats vägval och ställningstaganden. Stephen Cohen, från Harvard, försöker validera den ryska positionen genom att säga att ”Nato också utgör en intressesfär”, men detta kunde inte vara längre från sanningen.

Givetvis har USA som enskild stat intressen, till exempel i oljetillgångarna i Centralasien, men detta måste betraktas separat från länder i Östeuropas strävan efter trygghet och skydd från Ryssland. Rumäniens, Polens och Ukrainas säkerhetspolitiska beslut är inte ett uttryck för effekterna av en amerikansk intressesfär. Frågar du mannen på gatan i Östeuropa varför han vill att landet ska vara en del av Nato och EU så handlar det om viljan till integration med väst och den befogade rädslan för öst och inte om oljepipelines genom Kaukasus.

Ska vi i väst respektera att hela Östeuropa ligger under Rysslands hand på grund av ett oförsiktigt löfte från Bush Sr? Eftersom svaret är nekande, så återstår att NATO och EU länderna tänker igenom hur man ska expandera österut om man får förfrågningar från länder i den f.d. ryska intressesfären och om organisationerna vill ta in dessa länder. Man måste i så fall vara raka och tydliga mot Ryssland när det gäller principen att alla länder, inklusive Rysslands grannar har rätten att bestämma över sitt eget öde, men man måste också behandla landet med respekt och varsamhet. Det går att nå samförstånd i dessa frågor med Ryssland om man behandlar landet som en like och inte en skolpojke som ska uppfostras. Ett sätt man kan nå fram till Ryssland är att inte förlägga några amerikanska baser i de nya Nato-länderna. Detta är en självklar finkänslighet, som man har förbisett.

Ett annat lite mer drastiskt steg är som jag har nämnt tidigare är att man ska ta de ryska minoriteternas krav på allvar och inte låsa fast sig i gränsdragningar som är artificiella. Ryssland har accepterat att många ryssar har hamnat på fel sida av gränserna efter Sovjets sammanbrott bara tack vara att detta har gett dem inflytande i länder som Ukraina och Kazakstan. Nu när till exempel Ukraina håller på att glida ryssarna ur händerna så är Moskva mindre benäget att acceptera en sådan situation. Putin synes vilja rädda vad som räddas kan.

Militära ingrepp för at slita territorium ur andra länders händer kan aldrig anses vara acceptebelt. Desto mer skäl då att vi i väst ser till att eliminera konfliktorsakerna och beakta de legitima klagomål som finns innan det behöver gå så långt. När det väl har skett så har vi bara dåliga alternativ kvar att välja mellan!

Det ända sättet som en expansion av Nato och EU österut kan ske utan konflikter är  således att väst spelar en aktiv roll i att lösa de ryska minoritetsproblemen på ett fredligt sätt och att Nato tar Ryssland oro för inringning på allvar. Gränsrevision är inte ett medel som vi ska sky, så länge det sker fredligt och via korrekt genomförda folkomröstningar. Istället är det ett medel för att skapa en säkrare och mer stabil värld.

%d bloggare gillar detta: