Kommer Saudiarabien lyckas med att införa en mer moderat form av islam i landet?

ANALYS

Nyligen gjorde den saudiska kronprinsen Mohammed bin-Salman ett remarkabelt uttalande vid en konferens om investeringar i Saudiarabien. Han deklarerade att Saudiarabien hade beslutat om ett byte av religionspolitisk inriktning. Hädanefter, hävdar kronprinsen, ska Saudiarabien anamma en mer moderat tolkning av islam, i kontrast till den sedan länge rådande radikala wahhabitiska uttolkningen av islam. Detta är lika anmärkningsvärt som det faktiskt är svårt att ta på allvar. Den salafistiska wahhabismen har sedan sena 1700-talet stått under familjen Sauds beskydd. De båda har existerat i en form av symbios. Wahhabismen får beskydd av den saudiska staten, samtidigt som wahhabismen i sin tur legitimerar familjens Sauds styre såväl som dess väktarskap av de heliga platserna i och runt Mecka. En effekt av detta känsliga samspel har varit att samtidigt som wahhabismen och andra med dem anknutna salafistiska rörelser har bedrivit revolutionär verksamhet i utlandet, så har familjen Saud suttit i orubbat bo på hemmaplan. Men bara så länge som stödet för wahhabismens radikala lära förblir intakt och ekonomiska resurser flödar vidare till den radikalism som man exporterar i stor skala. Så, vad händer nu med Saudiarabiens inre stabilitet, när wahhabismens dogmer ifrågasätts (om än indirekt) på detta sättet?

Kronprinsen tar upp 1979 som ett startskott för en negativ utveckling. Detta är delvis sant. Inte på så sätt att familjen Sauds statsbildning har stöttat wahhabismens heliga krig mot alla s.k. ”moderata” muslimer i mer än 200 år nu, om än från och till. Dagens sponsring av wahhabitisk radikalisering av muslimer världen över är således inte som princip någonting nytt. Det är dock riktigt att påpeka att 1979 utgör ett form av vägskäl. Den shiamuslimska revolutionen i Iran 1979 väckte åter till liv en gammal aversion mellan shia och sunni och familjen Saud kom att frukta för sitt grepp om makten. Det finns en shiamuslimsk minoritet i landet och som om illa inte vore nog så är de bosatta just i den östra delen av landet där oljan finns. Saudiarabiens svar blev att inleda en maktkamp i hela den muslimska världen och i den muslimska diasporan, med Ayatollan i Teheran, om den muslimska världens själ. Man såg det som så här: Det enda sättet att säkra den egna positionen var att förvandla den muslimska världen till en wahhabitisk värld.

Kärnan bland de jihadkrigare som från 1800-talet till 1920-talet förde wahhabismen från land till land med svärdet i hand i familjens Sauds namn, var Ikhwan (Brödraskapet).

Det har länge funnits en kluvenhet inom den saudiska familjen när det gäller modernism. Samtidigt som man har vältrat sig i västerländska lyxprylar så han man velat hålla en fasad som islams försvarare. Utifrån vissa medlemmar av kungafamiljens synvinkel, så är kungafamiljen en gisslan i sitt eget land, tvingade att försvara det oförsvarbara, av landets religiösa etablissemang.

Många familjemedlemmar har dock varit av den mer radikala sorten och har (oberoende av kungen?) finansierat ett avsevärt antal terrororganisationer. En kung, Faisal, mördades 1975 av en annan familjemedlem med anledning av att han hade blivit för modern. Stora inre slitningar med andra ord. Det är svårt att med säkerhet säga om de radikala eller de modernistiska dominerar familjen, men nu tycks i alla fall bin-Salman höra till modernisterna. Reformer har redan inletts i form av att kvinnor nu ska tillåtas att köra bil. Den religiösa polisen, Mutawan, syns allt mindre på gatorna och fler nöjesevenemang ska tillåtas. Allt detta är del av bin-Salmans plan för Saudiarabien som heter Vision 2030, vilken inledde trevande i slutet av förra året. Landet ska moderniseras när det gäller förvaltning, ekonomi och utbildning i hopp om ekonomisk tillväxt.

Låt säga att kronprinsens uttalande är uppriktigt menat och att man tänker genomföra denna förändring. Vad skulle då ha kunnat föranleda detta steg?

– En medvetenhet om att oljan håller på att ta slut.

På kort sikt lider man av att oljepriset har halverats, men på lång sikt förstår man att detta bara är den lilla våndan som kommer när oljekranen blir torr. Detta innebär dels att landet måste moderniseras i syfte att skapa en ekonomi som kan bära sig självt, utan oljeinkomster. Detta kräver en bättre utbildad och mindre bakåtsträvande befolkning. Detta förutsätter i sin tur att de radikalas makt över samhället betvingas, vilket i sig inte kommer bli lätt, då det religiösa etablissemanget har kontroll över utbildningsväsendet. När kronprinsen säger att ”vi kan inte hålla på så här i 30 år till”, så är detta en tidshorisont som styrs av när man tror att oljan kan vara om inte slut så avsevärt mer svårtillgänglig vid slutet av dessa 30 år. Man inser att man inte klarar av att förbli salafistiska i 30 år till. Då är det försent att ställa om ekonomin. Sötebrödsdagarna är med andra ord snart över!

Bush Jr. och kronprins Abdullah.

Den andra konsekvensen av att oljan någon gång inom en inte för avlägsen framtid tar slut, är att USA då kommer tappa intresset för regionen. Saudiarabien står då ensamma och får värja sig självt. Man kan då, om man fortsätter på samma sätt som idag, befinna sig i en mycket fientlig omgivning. Saudiarabiens stöd till den wahhabitiska expansion som har de-stabiliserat inte minst många grannländer, har skett under USA:s militära paraply. Om, eller kanske snarare när, USA drar sig ur regionen så står Saudi där med ett koppel grannar som mycket väl kan vara hämndlystna. Iran är fortsättningsvis en bitter fiende, för att inte tala om Syrien, och till nordväst finns Jordanien och Egypten som har lidet mycket under den salafism som till stor del är inspirerad av och ofta även finansierad av Saudi. Kanske drömmer den blivande saudiska kungen mardrömmar med anledning av det faktum att just Egypten var det land som gick in och gjorde slut på både det första och det andra Saudiska riket, som så plågade sina grannar med sitt blodtörstiga jihad, i början av 1800-talet?

– Trumps påtryckningar

Donald Trump har utövat potenta påtryckningar på den saudiska regimen att förändras och att bekämpa jihad-terrorn. Detta står i stark kontrast till den obehagligt nära relation som Bush Sr. och Jr. hade med den saudiska kungafamiljen och den insmickrande och islamfjäskande hållning som Obama hade till arabvärlden generellt sett och Saudiarabien i synnerhet. Det tal som Trump höll till saudierna under ett besök där i maj 2017, utgjorde en ny tydlighet i relationen mellan USA och Saudi. Trump var tydlig som troligen ingen annan tidigare president om Saudiarabiens skyldighet att ta itu med det våldsamma globala jihad som till så stor del har sitt ursprung innanför landets gränser.

Obama viker sig underdånig inför Saudiarabiens kung!

Jag ser det inte som en slump att den kanske största, öppet sett, men definitivt den mest oblyga, finansiären av jihad-terrorism, Qatar, bara en månad senare utsattes för en handelsblockad och diplomatisk isolering av Saudiarabien tillsammans med Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, med anledning av detta stöd (1,2). Visst, det har gnisslat mellan de två wahhabitiska broderstaterna Qatar och Saudi länge, gällande hur långt man ska gå i stödet av utländska radikalism, inte minst när det gäller det Muslimska Brödraskapet, men detta steg är längre än vad man kan förvänta sig utan stöd från USA, som ändå har en stor militärbas i Qatar. USA har officiellt försökt att medla och uppmanat till moderering, men samtidigt har Trump hela tiden stöttat kraven på Qatar. Landets goda relationer till Iran har också varit en stor stötesten.

Anledningen till att Saudiarabien nu tycks vara särskilt mottagliga för dessa påtryckningar från USA, är att de är mer än lite oroliga för att de håller på att tappa kontrollen över den eld de leker med. Kungafamiljens relation till jihadisterna kan verkligen liknas vid en man vid en eldstad en kall natt. Han behöver den för att hålla sig varm, kanske rent av vid liv, men om den sprider sig utom kontroll så är det lika dödligt. Kanske anser kungafamiljen att den delikata maktbalansen mellan dem och den radikala uleman nu riskerar att hotas? Tillkomsten av IS, som Qatar har gett mycket stöd, har satt skräck i dem. Tanken på att en liknande folklig revolutionär rörelse skulle kunna uppkomma även på hemmaplan skrämmer troligen. Många huvuden i kungafamiljen skulle då rulla! Hotet är uppenbart nu när IS styre i Syrien håller på att kollapsa och de många saudierna som har rest dit troligen återvänder. Situationen i Saudiarabien är definitivt inte stabil. Befolkningen är ung och rastlös och arbetslösheten är hög. Många unga vill modernisera, men ännu fler är radikala och blir allt argare.

Avslutningsvis: Vad kommer dessa reformer leda till?

Kommer man lyckas avhjälpa de strukturella ekonomiska problem som finns i landet med dessa reformer? Kommer man kunna ta udden av de radikalas frustrationer innan det är för sent. Eller kommer man rent av påskynda deras radikalism med detta drag? Det är väldigt svårt att säga vad som kommer hända, men jag kan inte tänka mig att det kommer gå lätt att vända helt på religionssynen i ett land som i decennier har utgjort epicentrum för den radikala muslimska väckelse som plågar hela världen idag. Ska den wahhabitiska mördarkultens hemland nu framgångsrikt moderniseras, samtidigt som alla wahhabitiskt sponsrade moskéer runt om i världen spyr ut hat, illvilja och intolerans gentemot just denna moderna värld? Tillåt mig att tvivla, men om det är någon som kan så är det just den familj som i decennier nu har fått världens mest bakåtsträvande religiösa ideologi att acceptera deras egna utsvävade, dygdelösa och depraverade livsstil. Problemet är att vare sig man lyckas pacificera det religiösa etablissemanget på hemmaplan eller ej så kommer det inte vara till någon nytta för oss i Europa, då allt tal om att verka mot radikalisering bara kommer leda till en läpparnas bekännelse från uleman och något som bara kommer synas på just hemmaplanen. Utomlands kommer wahhabismen oavsett fortsättningsvis utgöra den främsta källan till att skapa splittring och fientlighet mellan muslimerna i diasporan och deras värdländer.

Annonser

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

Kulturkriget i USA – Om hatet mot Obama och kampen om framtiden

Hatet mot Obama formligen sjuder i USA. Här hemma vill förståsigpåare förklara detta med ett utbrett hat mot svarta i USA. Detta rimmar naturligtvis illa med det faktum att amerikanerna faktiskt har valt en färgad president och att vita republikaner hyser en stor kärlek till svarta ikoner som ”Condi” Rice och Allen West. Nej, hatet kan inte i någon större omfattning härledas till rasism i en direkt mening. Däremot så kan aversionen mot Obama härledas till de skilda politiska värderingar som är förhärskande bland svarta och latinos respektive vita och den konflikt som växer mellan dessa motsatta synsätt med anledning av den demografiska omvälvning som landet just nu befinner sig i.

Eurosocialism vs Amerikansk individualism

Det är alltid vanskligt att generalisera om värderingar inom folkgrupper eller raser i ett land, men det är just detta man måste tillåta sig för att förstå vad som händer i USA idag. Främst svarta, men även den snabbt växande latinobefolkningen, är starkt benägna att rösta på demokraterna (svarta till ca 90 % och latinos till ca 70 %), som är det parti som förespråkar en stor och dyr välfärdsstat efter europeisk modell. Många svarta har tyvärr köpt den mentala bilden, skapad av välbärgade vita socialliberaler, av sig själva som offer för systemet. Detta i sin tur leder till en kravbild där staten ska kompensera individen för de, ofta, självupplevda orättvisorna. Nu när latinobefolkningen, som också har en förkärlek för det som staten kan ge dem, växer snabbt sedan 80-talet så får detta politiska konsekvenser. På samma sätt som balansen mellan vänster och höger i Europa rubbas genom att ca 90 % av de invandrade från Mellanöstern och Afrika röstar på vänsterpartierna så kommer den stora latinoinvandringen till USA att på sikt permanenta demokraternas övertag i USA. Den vita befolkningen som traditionellt har burit på mer konservativa ideal där individualism och oberoende har varit honnörsord sedan pionjärernas tid, ser därmed sitt USA förändras på ett sätt de snart inte har kontroll över.

På samma sätt som socialistiska intellektuella i Europa ser på invandrare från Mena-länderna som sitt nya fotfolk, sin nya arbetarklass, ser vita social-liberala intellektuella i USA latinos och svarta som sina redskap för att förändra USA. Dessa social-liberala intellektuella som tidigare kämpade i uppförsbacke med ett överlag konservativt och individualistiskt amerikanskt folk kan nu rulla i nedförsbacke framöver och snabbare för varje år därtill. Med detta inte sagt att det inte finns vita väljare som är social-liberaler. Utan dem hade inte Obama blivit vald, men faktum är att med bara 39 % av de vita rösterna 2012 så hade Obama inte blivit vald med den demografiska strukturen som fanns på 1980-talet!

De ca 60 % av de vita amerikanerna som fortfarande vill ha ett samhälle som bygger på traditionella amerikanska värderingar, med en liten stat och ett stort individuellt ansvar och följaktligen stora individuella friheter, ser de demografiska förändringarna som det stora hotet mot detta samhälle. Den snabbt växande lationobefolkningen ses som negativt på grund av de värderingar som denna för med sig, inte på rund av människorna i sig. Den hjälper via röstsedeln de vita social-liberaler som vill kopiera de europeiska socialistiska samhället till Amerika. Hatet mot Obama är så stort som det är, inte på grund av att han är svart, utan på grund av att han ses som den som sätter spiken i kistan på detta amerikanska samhälle med hjälp av bland annat ”Obamacare”, men även en lång rad andra insatser för att stärka statens roll i samhället. Om den demografiska trenden fortsätter på inslagen väg så är den unika amerikanska modellen förlorad. Det vore mer konstigt om den som mer än någon annan personifierar denna förändring inte drog till sig hat och aversion.

Både i USA och här hemma så framställs motståndarna till Obamas politik, dvs republikanerna, som obildade fånar som inte förstår den moraliska upphöjdhet och de välsignelser som den europeiska social-liberala modellen medför. Fox News må fylla sin programtablå med mycket dumheter, köpta av privata aktörer, men också många förnuftiga ställningstaganden som får vänstersidans MSNBC att avslöjas som samma typ av nonsensmedier som vårt eget SVT/SR. Kikar man på väljarstatistiken från valet 2012, så kan man hårdra det till att säga att demokraterna utgör en allians mellan akademiker på doktorandnivå och de med bara highschool examen eller mindre. Bland de med universitetsstudier har istället republikanerna övertaget eller håller paritet. Tänk så fel mainstream-medierna kan ha!

När Reagan blev vald 1980, kanske höjdpunkten på de republikanska konservativa motvågen till det social-liberala och socialistiska 60-talet, utgjorde den vita andelen av befolkningen 83 %. Idag är den vita andelen nere på 63 % och vit minoritetsstatus är beräknad till 2043 eller tidigare. De ångestkänslor som florerar bland vita amerikaner över att ha, som man känner, ”förlorat sitt land” till grupper med andra sociala värderingar kan ses som en parallell till känslorna som många vita européer hyser inför den raskt växande utom-européeiska befolkningen här hemma. Det finns historiskt sett ingen faktor som göder konflikter mellan befolkningsgrupper så som stor migration och förändringar av den demografiska situationen. De växande konflikterna inom Europa och USA borde således inte förvåna någon! Mitt synsätt är att konflikterna inte huvudsakligen beror på att de kommer människor med annat utseende eller andra ytliga kulturella uttryck och att folk i gemen inte är toleranta inför detta, utan istället på att grupper bär på, via sin kultur eller sin kollektiva erfarenhet, värderingar som sedan krockar. I Europa är den hetaste frågan religionens roll i samhället medan den i USA är centrerad till statens roll i människans liv.

Michelles förakt mot USA och Baracks billiga raspoänger

Paret Obama, det gäller också Michelle som är om möjligt ännu mer avskydd än Barack, drivs av den för dagens liberalism typiska attityden; ”ser inte bjälken i den andres öga, men stickan i det egna ögat” såsom jag skulle vilja skriva om talesättet. De känner sig inte hemma i sitt eget land och vill därför förändra det till någonting helt annat. Detta är givetvis upprörande för alla medborgare som älskar sitt land när det kommer från landets högsta ämbete och dennas hustru. Michelle sade kort efter att Barack hade valts 2008 att det var första gången i hennes liv som hon var stolt över sitt land. Detta skar nog som en kniv i många patriotiska hjärtan. Det krävdes alltså en svart president för att hon skulle kunna uppskatta den frihet som det amerikanska samhället står för. Det räcker dock inte med detta, utan Michelle har även vid ett flertal tillfällen uppvisat rent förakt för nationens symboler, såsom när hon vid en 9/11 ceremoni observerades säga om det ömsinta ceremoniella hanterandet av flaggan; ”Allt detta för en jävla flagga” till sin make, varpå Barack nickade instämmande. Om folk här hemma i Sverige förvånas av hatet mot USA:s president, så kan de försöka sätta sig in i hur folk skulle reagera om Kungen och drottningen sade dylika saker om gamla Svea!

Michelles ilska mot det system som har, som synes, belönat henne väl för hennes och Baracks kritik mot detsamma, återspeglas i många av presidentens ställningstaganden. Personligen så hade jag förhoppningen när Obama var nyvald att han skulle kunna vara mer än sin ras, att han skulle kunna visa att rasen spelade ingen roll och våga vara en president för alla amerikaner. Denna tunna förhoppning kom ganska snabbt på skam då Obama raskt trampade fel i ett flertal situationer, utan något mått av eftertanke. I allt från situationen där en svart professor greps av en vit polis då han bröt sig in i sitt eget hem mitt i natten till skjutningen av den svarta smågangstern Treyvon Martin av den judisk-latinska George Zimmerman, visade Obama att han var svart i första hand och president i andra hand. Obama lät sig villigt luras (?) av mediernas manipulerade bilder som visade en fem år yngre Martin och deklarerade att denne pojke kunde ha varit hans egen son, men bortsåg från verkligheten som Martin själv visade upp på sin FB-sida och det kriminella beteendet där han skröt bara någon kväll innan överfallet på Zimmerman om att ha slagit ner en busschaufför. Faktum är att Obama är den som har mer än någon annan, med sina tydliga och naiva ställningstaganden, bidragit till att öka spänningarna mellan raserna i landet!

Till vänster; den lilla 12-åriga pojken som medierna visade upp och till höger den 17-åriga smågangstern som Obama missade när han kallade Treyvon för någon som "kunde ha varit min son."

Till vänster; den lilla 12-åriga pojken som medierna visade upp och till höger den 17-åriga smågangstern som Obama missade när han kallade Treyvon för någon som ”kunde ha varit min son.”

 

Utrikespolitiken – Världen behöver inte ännu ett Europa

Inte lika viktigt som de inrikespolitiska dragningarna mot socialliberalism, men ändå av betydelse, har Obamas ställningstaganden på den internationella arenan varit för bilden av honom hos amerikanerna. Obama förnekar den vanliga amerikanska uppfattningen att USA har ett särskilt öde i dagens politiska spel, ett särskilt ansvar för att upprätthålla det rådande globala politiska systemets integritet. Istället synes han vilja att USA ska inta en roll i världen som mer liknar den Europa för närvarande har; dvs att medelst huvudsakligen mjuka medel såsom påtryckningar, sanktioner och avtal försöka styra världen i rätt riktning. Hans bruk av drönare för att slå ut farliga jihadister, som attraherar mycket kritik är inte ett uttryck för en intervenerande politik, utan snarare motsatsen, ett försök att uträtta det han måste som överbefälhavare med bruk av ett minimum av resurser. Under hans ledning har USA allt mer dragit sig tillbaka från sina åtaganden alltmedan han närmast har vägrat att gripa tag i någon som helst uppkommen krissituation. I Libyen lät han Frankrike hålla i taktpinnen. I Syrien bluffade han när han utfärdade hot om intervention vid bruket av kemvapen. Assad synade och Obamas pondus gick upp i rök!

Självklart har det fortsatt med Ryssland som passar på att utnyttja den svagaste presidenten sedan Carter, om inte ännu längre tillbaka. USA drar sig ur Afghanistan utan knappt något hopp em ett lyckligt slut på det äventyret. Iran har fortsatt att trotsa utveckla sitt kärnvapenprogram trots sanktioner och ihåliga avtal. Det enda som har hållit tillbaka Iran från att nå den slutgiltiga framgången är med all sannolikhet Israels hemliga krigföring mot det nämnda programmet, med hjälp av lönnmord, sabotage och IT-krigsföring. Kronan på verket har varit IS offensiv i Irak och Syrien. Det är inte en slump att de valde detta tillfälle för sin satsning som avgör organisationens framtida öde. Det är ett stort beslut som det inte går att backa från. När de väl nu har gått över till konventionell strid så måste de vinna eller försvinna. Således var tillfället för deras satsning i Irak nogsamt valt. Obama måste ha framstått som absolut svagast efter oförmågan att förhindra Putin att göra som han vill med Ukraina. Tillbakadragandet från Irak hade gått för snabbt, allt för att vinna inrikespolitiska poänger. Den irakiska armén var långt från färdig och alldeles för lite energi hade lagts på att forma det irakiska politiska systemet, något som dock inte Obama specifikt ska klandras för, men insikten om alla bristerna USA lämnade bakom sig borde ha funnits där och politiken ha formats därefter. Inte efter vallöften baserade på okunskap.

Obama bugar djupt för Kung Abdullah av Saudiarabien

Obama bugar djupt för Kung Abdullah av Saudiarabien

 

Underminerandet av Väst

Obama inledde sin första mandatperiod med en s.k. ”Apology tour” (ursäktsturne), där han reste runt i världen, med betoning på den muslimska världen, och bad om ursäkt för alla inbillade eller riktiga felgrepp från USA sida de senaste decennierna. Denna präglades av den liberala slutsatsen att terroristerna och jihadisterna hatar oss på grund av det vi har gjort och inte för det vi är och representerar. Samtidigt så finns det många i till exempel den muslimska världen eller för den delen Ryssland eller Kina som faktiskt hatar väst och i synnerhet USA för det vi har gjort, men betyder detta att de för den sakens skull har rätt? Har den som hatar, eller för att använda en svensk inrikespolitisk referens, den som är kränkt per automatik tolkningsföreträde? Mycket klander riktas mot väst för kolonialismen, men allt som gjordes under denna period var inte fel. Modernismens spridande över världen var inte per definition fel, bara för att traditionalister i arabvärlden, Indien och Ryssland tycker så.

Obama felade i att han inte hade förmågan att stå upp för de västerländska värdena och vad dessa har gett världen. Inte så konstigt kanske eftersom han har växt upp i tredje världen och fått västfientligheten i sig från barnsben. Detta tas givetvis inte väl emot av konservativa amerikaner, som ser agerandet som ett kulturellt förräderi.

Det kanske mest symboliska tillfället under Obamas medvetna nedmontering av Amerikas anseende och prestige i världen var när han bugade ner under axelhöjd på den saudiska kungen Abdullah när de träffades första gången. Man kan fråga sig om Obama var så naiv att han inte insåg symbolvärdet i att den fria världens ledare visade sig så underdånig inför en despoten i en av världens mest förtryckande regimer? Troligen visste han precis vad han gjorde. Man kan tolka det som att han trodde att monarker skulle visas en sådan respekt, vilket i sig är underligt för varför ska personer som föds in i privilegier visas mer respekt än personer som väljs till sina ämbeten i en demokrati? Obama visade i så fall upp ett oförstånd inför själva tanken bakom USA:s grundande; att man skulle göra sig fria från krypandet inför enväldiga monarker! Men eftersom han bara bugade för den saudiska kungen och kejsaren av Japan och inte inför drottning Elizabeth, så kan man bara dra slutsatsen att det var en del av hans ”appology tour” inför den utomeuropeiska världen, som kom att inkludera både ett av de ämbeten som man slogs mot under VK II och det som mest av allt bekämpar demokrati och frihet i dagen samhälle i form av ledaren för den wahhabitiska tron. Att vår egen aningslösa kung delar ut medalj till densamma och att Bush J.r. ses promenera hand i hand är illa nog, men att Obama bugar djupt för denna sponsor av lejonparten av världens jihadism är djupt skamligt och den senaste bottennoteringen i den fria världens moraliska förfall.

I Summering

Det rasar ett kulturkrig i både USA och Europa där socialister och socialliberaler som ser kritiskt på den värld som väst har skapat vill underminera denna genom att konstant ge ensidig och onyanserad kritik mot det egna samtidigt som ofördelaktiga företeelser inom andra kulturer bortförklaras genom kulturrelativismens perspektiv. Dessa personer tycker inte att väst ska leda världen. De tycker inte ens att vårt demokratiska och liberala samhällssystem ger oss ett moraliskt tolkningsföreträde gentemot diktatoriska regimer, religiösa fundamentalister eller förtryckande strukturer inom traditionalistiska kulturer. Mot dessa krafter står konservativa och liberaler, i ordets sanna bemärkelse, som vill att väst ska stå upp för de värden som vi har skapat och som de facto har fört resten av världen framåt mot en ljusare framtid; modernismen med vad den innebär i form av allt från välstånd till individuell frihet.

Dessa, ofta, ”arga vita män” som inte accepterar ett onyanserat skuldbeläggande av sin egen grupp har medvind i en växande nykonservativ motrörelse. Obama befinner sig i centrum av denna konflikt i USA. Hatet mot honom är inte i första hand knutet till hans ras. Hillary Clinton är i stort sett lika avskydd av de konservativa kärntrupperna. Dock så medför hans tydliga ställningstaganden som svart president ytterligare en dimension till denna konflikt. Det är svårt att tänka sig Al Gore buga djupt för den saudiska kungen. Obama gjorde det för att han troligen känner att vara ledaren för den demokratiska, liberala och…..ja….den huvudsakligen europeiska västvärlden inte är en så speciell position att han inte kan visa sig underdånig inför en oljedespot.

Även om få kanske vill erkänna det så känner även många vita att Obamas, varandes en så tydligt partisk svart president, innebär början till slutet på den vita europeiska kulturens dominans i USA. Även inom utrikespolitiken kommer USA att bli allt mindre europeiskt. Visst är det så att många amerikaner inte kan placera europeiska länder och huvudstader på en blindkarta, men likväl så finns det en naturlig närhet till den europeiska kulturen som binder USA till oss, vilket resulterade i att Västeuropa räddades vid två världskrig under 1900-talet och under ett kallt krig av våra kusiner i väster. I dagsläget så flyttar USA allt mer sitt fokus mot Asien. Ryssland tillåts härja fritt, nu när USA knappt har några trupper i Europa och än mindre intresse. Ett mindre europeiskt USA kommer förstärka denna trenden. När amerikanerna blir oberoende av oljan från Mellanöstern så kommer engagemanget där att bli än mer flyktigt än idag och vi kommer lämnas ensamma med jihadisterna.

Ett sådant scenario är bara att beklaga, men det är klart att en person med ursprung i Mexico eller Kina inte hyser några särskilda känslor för Europa och bryr sig särskilt mycket om vårt öde. Detta är ett faktum som vi får väga in när vi funderar över Europas framtid. Det enda hoppet i ett sådant scenario är att den gamla västvärlden-identiteten ersätts med en mer generell ”den fria världen-identitet”, där alla fria människor stöttar varandra mot mörkrets krafter. Detta förutsätter dock att väst har det kulturella självförtroendet att integrera alla nya medborgare i denna tidigare väst-identitet, där vi vågar prägla den men samtidigt låter den bli allas. Det är essentiellt att vi har förmågan att vinna kulturkriget om värderingarna. Bara då kan väst bli världen och världen bli väst.

%d bloggare gillar detta: