Ett förbud mot förintelseförnekelse leder oss fel!

DEBATT

Regeringen Löfven har precis lanserat att de vill se en lag som kriminaliserar s.k. förintelseförnekelse. Liknande lagar finns redan in många länder i Europa. I Polen finns en lag som strävar i den andra riktningen, där det är olagligt att beröra polackers engagemang eller stöd för förintelsen.

Alla sådana här ingrepp i yttrandefriheten leder oss in på en mycket farlig och problematisk väg, vilket jag ska påvisa nedan!

Min första invändning är att sådan här lagstiftning fungerar som en dörröppnare för mer av detsamma. Det är min bestämda uppfattning att de redan existerande lagarna mot förintelseförnekelse har banat vägen för de långt gångna diskussioner som pågår idag om huruvida man inte också ska kriminalisera invändningar mot massmigrationen till Västvärlden (finns redan inbakat i FN´s Compact on Migration), mångkulturen som samhällsmodell, feminismens tolkningar av historia och samhälle och mainstream narrativet av vad som händer med klimatet. Tror ni inte på mig? Gör då er research, för det är en skrämmande brant och hal backe som vi nu färdas utför!

Man kan också framföra att det inte kan gynna försvararna av den etablerade sanningen, att deras version skyddas av lag, istället för att den testas i en öppen och fri debatt. Ingen tidigare historisk händelse har skyddats i lag och det ger inte direkt ett starkt intryck att dess teser inte tål en debatt. Således blir detta mer av ett skott i foten!

Prof. Jan Hjärpe sa följande: ”Om man inte får diskutera och ifrågasätta förintelsen så upphör den att vara ett historiskt faktum, då blir det en dogm och överförs till den mytologiska sfären.”

Vidare så frågar jag mig varför det bara är berättelsen om den judiska förintelsen som ska skyddas i lag? Varför ska inte ifrågasättanden av den bolsjevikiska förintelsen av ukrainare och ryssar (Holodomor) kriminaliseras, nu när den röda återkomsten i våra samhällen troligen hänger just på bevarandet av detta som en djupt begravd hemlighet? Inte minst eftersom Morgan Johansson framför att syftet med lagstiftningen är till del att förhindra högerextremismens tillväxt. Och varför inte förnekelse av det turkiska folkmordet på armenier? Jag antar att inte heller de som försöker rentvätta islams brott mot mänskligheten, ska lagföras? Med all sannolikhet inte! Alltså kan man här skönja en politisk agenda som handlar mer om nutiden än om att försvara en syn på ett historiskt skeende.

Minnesmärken över de döda vid Auschwitz som påvisar hur man över tid har reviderat dödstalen. Alltså precis den handling som man i framtidens Sverige skulle kunna bli lagförd för, om lagstiftningen går igenom. Idag ligger den etablerade siffran ännu lägre. Runt 1,1 miljoner.

Slutligen, så måste jag som historienörd invända av ren princip mot ett försök att fastslå EN tolkning av ett historiskt skeende. Det finns inte EN för evigt hållbar tolkning av historien. Har aldrig funnits och kommer aldrig finnas. Historieskrivning är en evig evolution och utveckling. Gällande det Andra världskriget så har det, självklart, kontinuerligt kommit fram ny information om händelser, avsikter och förlopp genom öppnandet av arkiv och lyftandet av hemligstämplingar. Bara de senaste 20-25 åren har revolutionerat vår syn på kriget och självklart är inte heller förintelsen ett undantag. Det är rent av löjeväckande att tro att vi redan 1945-46 visste precis ALLT som fanns att veta om det som sedan 60-talet kom att kallas för förintelsen.

Personer som Morgan Johansson, ja rent av de flesta av runt om i samhället och möjligen många av er som nu läser denna text lever kanske i uppfattningen att historiker runt om i världen inte kontinuerligt just har reviderat synen på förintelsen. För det har dom! Etablerade historiker har kontinuerligt sysslat med det som en sådan här lag troligen hade brännmärkt som ”förnekelse”.

Så vad är då denna förnekelse? Vi behöver titta på detta, eftersom det är något av ett gummibegrepp vars många tolkningar snart kanske ska leda till bestraffning medelst en likaledes gummiartad lag vid namnet ”Hets mot folkgrupp”.

Är förnekande bara att hävda att händelsen som sådan inte har skett? Nej, det går längre än så. Gummibegreppet ”förnekelse” kan innebära en ”bokstavstroende” utgångspunkt där inget får ifrågasättas. Inte ett ord eller en siffra. Kruxet med denna utgångspunkt är att samtidigt som ifrågasättandet är kriminaliserat i många länder, så har historiker, som sagt, hela tiden reviderat. Inledningsvis, i denna sanning som inte får revideras, var det fastslaget att huvuddelen av de dödade dog i förintelseläger. Detta är dock inte längre det etablerade synsättet. Dödssiffrorna för alla de stora lägren har skrivits ner dramatiskt. Auschwitz; 4 miljoner är idag 1 miljon. Treblinka; från 3 miljoner till en miljon. Majdanek; ursprungligen 1,5 miljoner (varav 400.000 judar). Idag (2005) har man landat i 78.000 (varav 59.000 judar). Idag menar man att huvuddelen av de dödade inte dukade under i lägren, utan i massakrer i skog och mark. Just detta som man ursprungligen sade att tyskarna upphörde med efter 1941, eftersom det var så skadligt för truppens mentala tillstånd. Detta skeende är jag personligen nyfiken på att förstå bättre. Men allt detta är historierevision och om någon som ej är historiker försöker deltaga i debatten så är denna ”förnekare”. Det föregår också en debatt om avsikter inom nationalsocialismen. Ursprungligen har narrativet varit att Hitler och hans ledarkrets från första början satte sig för att utrota alla Europas judar. På senare tid har detta narrativ dock utmanats och den mer accepterade ”sanningen” är numera att han från början avsåg en deportation, till Madagaskar eller Palestina, eller till och med bortom Ural, om kriget kunde vinnas. Förintelsen, som slutgiltig lösning, uppstod enligt detta narrativ som en nödvändighetslösning då det, under brinnande världskrig, inte fanns någonstans att deportera. Bland dem som står bakom denna tolkning hör den i Sverige mest lästa utländska Andravärldskrigshistorikern, Anthony Beevor. Även detta egentligen förnekelse alltså, enligt de bokstavstroende.

Det går tyvärr ännu längre. Att hävda att förintelsen inte var en unik händelse är att förneka den. Således utgör alla jämförelser med den, såsom det armeniska folkmordet och Holodomor, förnekelse. Att framföra att tyskar också led under kriget och att någon annan part än Tyskland begick brott är också att förneka. Allt detta enligt Deborah Lipstadt. Detta är som sagt ett gummibegrepp och att använda ett begrepp med möjlighet till en så bred definition är ytterst farligt. Detta vet vi med tanke på hur lagen om ”Hets mot folkgrupp” redan nu har använts.

Min slutsats är således att detta lagförslag är politiserat, farligt för yttrandefriheten och ett hot mot akademisk frihet och fri debatt. Sverige som så länge stod upp för yttrandefriheten, har nu börjat vackla. Detta är ett bra tillfälle att ta strid för att räta upp igen. Även om man inte håller med dem som framför en åsikt, så är principen att de ska få framföra den viktigare!