Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

Hur mycket naiv och inkompetent regeringsutövning ska vi behöva stå ut med?

Regeringens omvändning under galgen när det gäller migrationen väcker tankar om vad vi kan förvänta oss av våra politiker? Är inte framförhållning och långsiktig planering det vi har rätten att förvänta oss av de politiker som har valts till att representera folket? Själva anledningen till att de innehar de positionerna är att vi medborgare inte har den möjlighet som de har att med hjälp av statens alla resurser kunna planera en långsiktig kurs. När regeringen i mindre utsträckning än folket i stort kan se vart en politik kommer leda till så har systemet slutat fungera som det ska. Vad beror detta på?

Beror det på att riksdagen och regeringen numera är mindre kvalificerad än någonsin under den demokratiska eran. Beror det vidare på att de som innehar positioner där i större utsträckning än någonsin saknar erfarenhet från det riktiga livet och istället för att ha innehaft riktiga jobb, eller ha drivit företag, så har de levt i en i en intellektuell bubbla där de utbildats internt i enlighet med ideologiska riktlinjer. Partierna och deras ledarskap börjar allt mer likna ungdomsförbund när det gäller det ideologiska tänkandet och den naiva synen på världen. ”Vi har varit naiva” blir en allt vanligare replik från Löfven och hans regering, men ingen skäms för detta. Det är idag inte fult att vara inkompetent, så länge man kan ursäkta sig med att ha varit snäll och naiv!

Det var inte många som inte kunde se att flyktingvågen som svepte genom Balkan i riktning som Sverige och Tyskland i somras inte skulle upphöra av sig självt. Likväl deklarerade regeringen Löfven utan minsta tvekan att vi skulle klara av detta. Inga problem kunde skymtas vid horisonten. Vi skulle inte sätta några gränser för hur många vi skulle ta emot…..förrän vi helt plötsligt tvingades göra just detta. Inte en enda antydan om att en kursändring kunde bli aktuell annonserade förrän den absolut sista sängen i riket var upptagen. Inga signaler sändes ut till omvärlden om att vi snart inte inte skulle kunna ta emot fler migranter. Är det denna standard vi numera sätter för planering? Romson svarade i en tv-intervju på frågan om huruvida vi skulle behöva upprätta gränskontroller, två dagar innan gränskontroller upprättades, att hon inte hoppades att detta skulle bli nödvändigt.

En regering som var vuxen sin uppgift skulle, som så många andra, redan innan sommaren 2015 kunnat inse att beskedet om permanenta uppehållstillstånd för alla syrier för eller senare skulle leda till en ohållbar situation. När det som inte kan beskrivas som något annat än en folkvandring fick fart under sommaren med uppemot en miljon människor i rörelse, så borde det vara enkelt att räkna ut hur länge våra resurser och vår möjlighet att husera människor skulle räcka. Varför låtsades regeringen som att det inte fanns en gräns, när detta var fullständigt uppenbart att denna gräns snart var nådd? Är detta ett seriöst sätt att bedriva politik? Är detta ett professionellt sätt att styra staten?

Istället gråter landets andra högsta ledare ut i en presskonferens som om detta skulle göra statsministerns och hennes misslyckande med att utforma en fungerande policy mindre allvarligt. Det rimliga hade varit att erkänna att man har misslyckats fullständigt och sedan avgå. Misslyckandet ligger givetvis i att man har låtit statens styre grunda sig på idealism istället för realism. Jag förväntar mig att statens politik ska grunda sig på verkligheten, att dess styre ska bedrivas på ett moget sätt med landets bästa för ögonen. Istället har dagens infantiliserade ungdomstänkande nu nått ända upp i regeringen. Jag hyser inga förhoppningar om att dagens ungdomförbundspolitik som dominerar i både höger- och vänsterblocken kommer kunna leverera svaren på detta och andra problem som ligger framför oss.

Dagens garanterade uppehållstillstånd till syrier har satt igång en massiv migration i riktning mot Sverige från hela MENA-området, från Marocko till Afghanistan, som inte bara har fört Sveriges alla sociala system till kollapsens brant, utan även har bidragit till att EU har börjat spricka. Detta får Sverige ta på sig i sällskap med Tyskland. Migrationen har, kanske permanent, rämnat Schengen och skapat stora klyftor inom Unionen. Det är i högsta grad oseriöst att locka folk med löften som inte kan uppfyllas, för att sedan be resten av EU att hjälpa till med att bära konsekvenserna av dessa locktoner. Kan vi ta emot hela Syriens befolkning? Inte? Men då ska man kanske inte utlova PUT till alla syrier som tar sig hit? I avsaknaden av en sådan kapacitet, så hade det varit rimligare och mer realistiskt av både regeringarna Reinfeldt och Löfven att istället lägga huvuddelen av de resurser som fanns till buds för att hjälpa i närområdet där man dessutom hade fått ett större värde för pengarna och sedan verkat diplomatiskt för en lösning på konflikten som båda Assad och rebellerna (med undantag för IS) kunde acceptera.

Så ska vi besegra IS!

Att västmakterna kan gå in med marktrupp och krossa den islamiska statens struktur och kontroll av territorium är självskrivet. Frågan är vad som händer sedan? Jag tror att det kommer bli lika angenämt som att klippa till ett getingbo med kvasten. IS-terroristerna kommer alla flyga ut och väl ”hemma” i Europa kommer de sticka till i form av en omfattande terrorvåg. Betyder det att vi inte ska slå ut IS i Syrien och Irak? Svaret blir nej, då vi likväl vänta oss terror från IS och i allt större omfattning framöver. Det finns dock trots allt strategiska vinster med att slå till nu.

När vi överväger vad som kommer hända med IS organisation om västmakterna krossar dess statliga struktur, så kan vi betänka vad som hände med al-Qaida när USA gick in i Afghanistan. al-Qaida såg slaget ut när de efter den amerikanska invasionen i stort sett fördrevs från landet och 10 år senare när Osama bin Laden sköts till döds så menade många att de var slut som organisation. Istället spred de sig till andra platser där USA inte var berett att följa efter. Maghreb, Jemen och Syrien där al-Qaidas Nusra-fronten utgör organisationens starkaste militära element. Organisationen blev mer lös, men inte dess slagkraft. Terrorattacken mot Charlie Hebdo till exempel tillskrivs al-Qaida. Organisationens fjärde underavdelning, den i Irak, utvecklades till ISIS och så småningom IS. Detta påvisar det svårbedömda i en sådan här organisations utvecklingspotential. IS har i sig, redan nu, en större spridning från sin ursprungsregion än moderorganisationen al-Qaida har. IS har även de styrkor i Jemen, en stark närvaro i Libyen och på Sinai där de biter ifrån sig ordentligt mot Egyptiska styrkor. Skulle IS i Syrien och Irak krossas så skulle troligen framförallt närvaron i Libyen och Sinai stärkas. Där skulle troligen inte västmakterna vilja följa efter.

Skickar Frankrike Främlingslegionen för att slå ut IS?

Detta kan tyckas vara en kamp som inte går att vinna, om väst inte är berett att följa efter sin fiende till kanske ett halvt dussin nya stridszoner och sedan kanske nya efter dessa? Så blir det kanske, men det är inte ett alternativ att still åse IS använda Syrien som en trygg bas varifrån de nästan utan konsekvens, kan slå till mot väst. Vad finns det då trots detta dystra scenario att vinna på att slå ut IS i Raqqah?

 

Vikten av att spräcka ballongen!

Det som är IS styrka också är dess svaghet. IS har byggt upp en bild av organisation som den slutgiltiga jihadrörelsen, vars kalifat inom ett antal år kommer inta Rom och Paris. Denna illusionen har uppenbarligen en stor lockelse på unga frustrerade muslimska män som har svårt att pussla ihop sitt kulturella mindervärdeskomplex som blir realiteten av västs dominans och rikedom med den idé de har om islam som en överlägsen civilisation. Men en sådan illusion gör IS sårbart på ett sätt som många andra islamistiska jihadorganisationer inte är. Dessa bara gnetar på mot ett avlägset mål. IS däremot utlovar snabba resultat utefter en redan fastslagen tidsplan då de ska dominera stora delar av världen. Om västmakterna driver IS från Syrien så slår man hål på ballongen. Man krossar myten! Man visar att denna tidslinje aldrig kommer att följas och att IS är en bluff. Då sinar troligen också ganska snabbt strömmen av frivilliga. Om inte denna ballong spräcks så kommer IS bara fortsätta att sprida sig och attrahera allt fler nya jihadrekryter.

Vid en intervention av västerländska styrkor i Syrien skulle vi ställas inför ett gerillakrig liknande det som USA stod inför i Irak 2003. Hur ska väst då gå tillväga för att undvika ett långdraget och blodigt engagemang? Det finns dock sätt att undvika detta. De punkter jag tar upp nedan kan leda fram till ett framgångsrikt neutraliserande av IS närvaro i Syrien och Irak. Men lite vind i seglen så finns det en möjlighet att både IS och resterna av al-Qaida blir ordentligt marginaliserade i Sinais eller Jemens bergsregioner. Utan Syrien så blir det troligen mycket svårare för IS att locka nya rekryter och kanske tynar de bort när blivande jihadister ser att västmakterna inte alls mötte sin undergång i Dabiq?

 

1) Lämna över snabbt

I Irak 2003, utraderade USA stora delar av statsapparaten och demonterade armén. Man tog exempel från Tyskland 1945 då nazistpartiet upplöstes och nazister tvingades bort från makten och Wehrmacht upplöstes. Vad man inte förstod var att medan Tyskland var en homogen stat som kunde klara av en re-boot, så föll Irak ner i kaos innan en ny balans kunde finnas. Iraks multikulturella konflikter hölls nere av just denna statsapparat. Om väst går in i Syrien så måste det ske efter en kompromissöverenskommelse med Assads styre, YPG och de delar av den jihadistiska oppositionen som det går att föra samtal med. Dessa styrkor måste gemensamt gå in och ta kontrollen över det territorium som befrias från IS och al-Qaidas Nusra. Samma sak gäller i Irak där en intervenerande styrka skulle lämna över kontrollen till landets regering och peshmergastyrkorna.

IS:s högsta önskan är att dra in väst i ett långdraget gerilla- och terrorkrig i Syrien. De hänvisar, som sades ovan, till undergångsprofetior som säger att ”romarna” ska möta sin undergång i staden Dabiq i nordvästra Syrien. Inte minst därför är det viktigt att inte ge dem detta. Om väst ska slå ut IS så ska alla förhållanden efter kriget vara ordnade redan innan och en fredsuppgörelse med alla andra element, förutom al-Nusra, involverade finnas på plats.

 

2) Strypa det externa stödet för IS

Västmakterna måste upphöra med sitt erbarmerliga krypande inför oljestaterna runt Gulfen. Detta är påtagligt på punkt efter punkt, från Saudi i FN kommission för mänskliga rättigheter till vår egen Wallströms pudel inför Saudi nyligen.Väst fruktar en ny oljekris som skulle drabba Europas skakiga ekonomi hårt. Vad man glömmer är att det ekonomiska beroendet går åt båda hållen. Gulfstaterna har investerat enorma summor i väst sedan den förra oljekrisen och de vill inte se sina tillgångar gå förlorade.

Västmakterna måste inse att deras sakta glidning mot irrelevans på den världspolitiska scenen är tätt knutet till dess bristande vilja att stå på sig. De senaste åren kan man se att USA har låtit sig (miss)ledas av sin regionala allierade Saudiarabien i regionen, istället för att själva visa vägen. Många av USA:s misstag i regionen, som den naiva hanteringen av islamister som redskap för en politik som egentligen bara gynnar Saudiarabien, kan härleds till denna giftiga relation. USA måste vakna upp ur denna farliga slummer och visa familjen Saud och dess wahhabitiska imamer var skåpet ska stå. USA måste alltså genom påtryckningar på Saudi och Qatar sätt stopp för flödet av pengar till jihadisterna i Syrien. Det är ett känt faktum att privata donationer från Gulfen letar sig ända ner i IS och Nusras fickor. På samma sätt finansierade intressen i dessa, med USA allierade länderna, det sunnimuslimska upproret mot USA under kriget i Irak.

 

3) Ta bort de uppenbara grunderna för sunni-arabiskt missnöje i Irak och Syrien

IS styrka i Irak är avhängigt det faktum att shia-araberna konsekvent har diskriminerat sunni-araberna sedan de fick en majoritet under de första valen efter Iraks befrielse från Saddams styre. Decennier av diskriminering av shias skulle nu revancheras. Hämnd är dock ingen bra sätt att vinna freden. Det var erfarenheten som Europa fick betala ett dyrt pris för i Versailles efter VK I. Detta hade vi kunnat lära ut, om USA inte hade fört en postkolonial policy som byggt på tanken att vi inte ska lägga oss i det lokala styrelseskicket. Invadera går tydligen bra. Slå vakt om att naturtillgångar finns tillgängliga för den globala marknaden, med amerikanska möjligheter till business säkerställda, det går tydligen också bra, men inte att ha en synpunkt på hur landet styrs. Där är det tydligen hands off numera. Problemet här var inte för mycket väst, utan för lite. Den irakiska författningen var den enkla och, ska man säga renodlade, typ som passar homogena nationalstater i Västeuropa. Exilirakier fick själva skriva den och trodde kanske att den skulle passa bra även i Irak. Den innehöll inga balanserande instrument som, ironiskt nog, den amerikanska innehåller och som de med fördel hade kunnat föra in.

Inget sätt att balansera den permanenta shia majoriteten, som uppkommer med anledning av att de utgör 55-60 % av befolkningen och nästan uteslutande röstar på partier som profilerar sig som shia, fanns i den irakiska författningen. Till exempel hade man kunnat införa en senat där de tre stora befolkningsgrupperna, shia, sunni och kurder har lika andelar, som har samma funktion som den amerikanska senaten som syftar till att säkerställa de små delstaternas inflytande i landets styre. Detta hade kunnat balansera shia-arabernas maktfullkomliga utnyttjande av sin permanenta majoritet.

Givetvis måste det auktoritära styret i Syrien upphöra, men för att punkt 1 ovan ska fungera så måste detta ske i samförstånd med Assad. Den model som jag skulle kunna tänka mig skulle kunna fungera för Syrien är en Schweizisk kanton-modell med en hög grad av självstyre, som skulle kunna garantera tryggheten för minoriteterna och en hög grad av medinflytande i politiken för grupper som bara lokalt är starkt representerade, såsom alawiterna, druserna och de kristna grupperna. Det är ett genomgående problem i Mellanöstern att minoriteternas rättigheter inte respekteras. Därför behövs i en övergångsfas, på ca 50-100 år, på vägen mot modernisering skydd för dessa minoriteter. Den onda cirkeln måste brytas. Förtryck kan inte tillåtas som en hämnd för tidigare förtryck. Under denna övergångsfas måste var lands författning specialsys för att passa den lokala situationen. Med tiden, med tilltagande sekularisering, (ja den kommer till Mellanöstern också så småningom) så kommer folks beslut om vilka politiska partier de ska rösta på tas på grundval av vardagliga frågor som skatt, samhällsservice och näringslivspolitik, istället för på grundval av vilken religiös eller etnisk profil partierna har, så som är fallet nu.

Om sunni-arabernas missnöje i Irak och Syrien undanröjs på detta sättet så försvinner också mycket av det lokala stödet för IS i regionen. Fanatikerna blir givetvis kvar, men om man torkar ut dammen så får fiskarna ligga där och sprattla. Detta var strategin i Anbar under ”the surge” som drev ut al-Qaida ur dess starkaste fäste innan USA drog sig ur. Att Iraks shiastyre sedan gjorde det värsta möjliga av situationen, som jag skriver ovan, är en annan sak. Det var som sagt, ett fall av för lite väst, inte för mycket.

Anledningen till att Ryssland står på Assads sida!

Det finns två sätt att förklara varför Ryssland tar ställning för Assad i det syriska inbördeskriget, det ena ser till ytan och den andra tar hänsyn till mer djupgående strategiska överväganden. I svenska medier får läsarna bara sig till dels den lite ytligare versionen.

Tidningsversionen lyder så här: ”Ryssland har gamla relationer till Syrien, som man också säljer vapen till. I Syrien har man också tillgång till en mindre flottbas i Tartus.”

Om man utvecklar detta synsätt lite så kan man konstatera att Ryssland, mycket riktigt, har ett band till Syriens regim som går tillbaka till 50-talet och Baathpartiets tidiga dagar. Sovjetunionen insåg snabbt att de arabsocialistiska regimerna i Syrien, Egypten och Irak kunde bli viktiga allierade i kampen om regionens olja. Dessa regimer utmanade tveklöst den reaktionära islamistiska regimen i Saudiarabien genom subversion och i ett proxykrig(1) i Jemen, men till ryssarnas besvikelse så kom de mesta av dessa regimers energier att riktas mot Israel. Likväl så utvecklades kampen mellan arabstaterna och Israel till en kamp mellan supermakterna om inflytande i regionen. En kamp som 1973 mycket väl hade kunnat gå från kallt krig till varmt krig.

Idag är denna kamp mellan socialistregimer och reaktionära monarkier ett minne blott och andra drivkrafter ligger bakom konflikterna i regionen. Ryssland har få direkta intressen kvar. Landet har inget större hopp om att rädda de sekulära regimernas existens i regionen, kanske heller ingen avsikt att göra just detta då Ryssland självt allt mer ser ut att genomsyras av religionens ande. Visst är det viktigt för Ryssland att få sälja vapen, där varje såld stridsvagn inte bara är en intäkt utan även innebär en mindre såld stridsvagn av ärkefienden USA. De gamla reflexerna sitter definitivt i ryggmärgen. På så sätt har inflytande i ett land nästan ett egenvärde vid sidan av de intäkter som vapenförsäljningen resulterar i. Den gamla björnen må vara luggsliten men den minns fortfarande principerna för supermakternas dans över kartan.

Viktigt för Ryssland är också att inte, till skillnad från hur USA gör, svika sina allierade. En sann realpolitisk aktör förstår att förtroenden mellan stater är lika känsliga som mellan företag i affärsvärlden. En svekfull allierad kan förvänta sig att det blir ytterst svårt att bygga upp förtroendekapitalet igen. Ryssland hade annars mycket väl kunnat byta sida och precis som USA odla kontakterna med den grupp som troligen blir Syriens framtida härskare, om det inte vore för att det ryska strategiska tänkandet är mer långsiktigt. Ryssland lägger nämligen till skillnad från USA en långsiktig strategisk plan för hur man ska agera i regionen för att möta det för närvarande största hotet mot dess säkerhet.

I södra Ryssland och på landets södra gränser, framför allt i Centralasien, lever 82 miljoner sunnimuslimer som Ryssland i mer än 150 år har haft en vansklig relation till. Ryssarna har vid många tillfällen handskats med uppror bland den muslimska befolkningen, som infogats i riket, på ett hårdhänt sätt, bland annat genom att flytta hela folkgrupper. Relationen har alltid varit spänd, men sedan Sovjetunionens fall så har Ryssland befunnit sig i ett nästan permanent konflikttillstånd med olika muslimska folkgrupper i Kaukasus.

Sedan det första Tjetjenienkriget 1994-96, har sunnimuslimska islamistiska jihadkrigare flockats till Kaukasus för att slåss mot Ryssland. Väldigt många av dem från Saudiarabien under ledningen av, den numera avlidna, saudiska rebell-”generalen” Ibn al-Khattab. Pengar och ideologiskt stöd till de sunnimuslimska jihadisterna på Rysslands södra flank kommer i strid ström från Saudiarabien.

Saudiarabien kommer inte sluta försöka radikalisera sunnimuslimerna i södra Ryssland eller sluta stödja ett krypande jihad. Snarare kommer detta bara bli värre över tid. En total seger i Mellanöstern för den sunniradikala alliansen, med Saudiarabien och Qatar i spetsen, kommer göra Rysslands situation mycket prekär. Näst efter Israel så är Rysslands södra regioner det stora målet för dessa radikala jihadkrigare. Ryssland har inget annat val än att försöka hindra en sådan seger. Landet hyser inga varma känslor för shiamuslimska islamister heller, men dessa har inget fotfäste i södra Ryssland och har inga aspirationer där och utgör således inget hot. Därför är Iran och dess allierade i Hizbollah och Syrien Rysslands bästa allierade i denna ansträngning. De är Rysslands bästa försäkring mot ett mer omfattande jihad i söder. Ett jihad som skulle splittra Ryssland och söndra dess samhälle!

Rysslands långsiktiga strategi handlar inte, till skillnad från USAs, om att skydda tillgången till en råvara eller att bekämpa en tillfällig fiende, utan om att värja sig mot ett geopolitiskt hot av första digniteten. Shiamuslimska radikaler är inga allierade som någonsin kommer skada Ryssland. USA däremot allierar sig med krafter som i det långa loppet söker USAs och västs förgörelse. Här påvisar USA att de är noviserna och Ryssland att de är rävarna i det geopolitiska spelet.

Noter:

(1)     Krig via ombud. Egypten och Saudiarabien förde mellan 1962 och 1970 ett krig via ombud i Jemen. Egypten gjorde också stora truppinsattser.

Slaget om Mellanöstern

Inbördeskriget i Syrien är inte bara ett inbördeskrig, det är samtidigt en storpolitisk konflikt om kontrollen av landet som utgör Levantens hjärta. Två maktblock står mot varandra, det ena med Iran i centrum och det andra med Saudiarabien i centrum.

När USA gick in i Irak 2003 ritades den strategiska kartan om på ett dramatiskt vis. Shiamuslimerna som dessförinnan inte hade haft makten i något arabland skulle nu få makten över Irak via valurnorna. Detta förändrade förutsättningarna för den kamp om kontrollen över regionen, mellan Teheran och Riyadh, som hade pågått sedan 1979. Iran skulle nu inom några år få en stark allierad i Irak och därmed ett pärlband av allierade från Irak, via Syrien till södra Libanon under Hizbollahs kontroll. Syrien hade sedan tidigt 80-tal allt mer glidit över i Irans läger, sedan dess alawitiska regim fann fördelar i att spela på det shiamuslimska bandet. Alawiterna är formellt en shiamuslimsk sekt, men ses av de flesta muslimer inte som muslimer överhuvudtaget. Deras sekulariserade religionssyn står i bjärt kontrast mot de radikala shiamuslimerna i resten av regionen från Iran till Libanon.

Den arabiska våren skapade förutsättningar för de sunniradikala att snabbt vända på spelbrädet. Det genomgående skeendet i den arabiska våren är att det var de arabsocialistiska regimerna och andra sekulära regimer, som föll i de folkliga upproren. Ett enormt maktvakuum uppstod när den enda motvikten till regionens religiöst radikala sopades bort. I Egypten, Libyen och Tunisien tog sunniradikaler snabbt greppet, stöttade av Saudiarabien och Qatar.

Detta skeende har kommit att åter förändra situationen i regionen. Saudiarabiens makt och inflytande har ökat avsevärt och de av dem stödda sunniradikalerna har tagit initiativet och drivit de av Iran stödda shiaradikalerna på defensiven. Den första stora stötestenen i detta sunnimuslimska svep över regionen uppenbarade sig i Syrien. Den sunnimuslimska aversionen mot Assad är inte bara grundad i att han är lierad med Teheran, utan lika mycket i att hans alawitiska trosfränder ses som kättare. Iran förbiser detta och deras stöd är mer realpolitiskt grundat, då de bland annat vill behålla förbindelselänken till Hizbollah. Det vi ser nu i Syrien är ett inbördeskrig, men samtidigt en storpolitisk maktkamp mellan Iran och Saudiarabien. Det är en kamp mellan sunniradikaler och shiaradikaler om Mellanösterns hjärtland.

Där har vi i väst ingen roll att spela. Det vore mycket naivt att tro att USA eller EU ska kunna styra sunniradikala krafter som nu bekämpar Assad. Det enda intresse som vi har i Syrien är de civilas intressen och dessa kan inte tillgodoses genom att vi stödjer den ena sidan över den andra. Det enda som det resulterar i är att den andra sidans civila kommer mer till skada. Det borde vara etablerat vid detta lag att båda sidornas trupper har gjort sig skyldiga till vedervärdiga massakrer på kvinnor och barn. Det enda vi i väst kan göra för civilbefolkningen i Syrien är att blockera införseln av vapen och verka för en förhandlingslösning. Den sida som vinner kommer med all säkerhet att behandla den förlorande partens stridande och civila med den yttersta grymhet. Om sunniradikalerna vinner kan vi också räkna med att Syriens kristna kommer att fördrivas på samma sätt som har skett i Irak.

Faktum är att en stor portion av de flyende irakiska kristna hamnade i Syrien, som numera är den sista stora bastionen för den arabiska kristenheten i centrala Mellanöstern. De kristna har, tack vare alawiterna, fått leva sina liv relativt obehindrat. Detta kommer få ett slut den dag sunnirebellerna vinner. Endast en förhandlingslösning kan rädda de kristna från fördrivning.

Till Assads hjälp strömmar stridande från hela den shiamuslimska världen. Iranska republikanska gardet, Hizbollah, frivilliga från Mahdiarmen i Irak osv, men vilka är sunnirebellerna som USA, Frankrike och Storbritannien nu så gärna vill stödja? Inte är det några sekulära twittrare som vi såg på Tahrirtorget i alla fall. NY Times skriver att ”det finns inte en sekulär rebellstyrka av betydelse någonstans i landet”. John McCain tycks mena att General Idris, som för befäl över Free Syrian Army (FSA) är att lita på. Hans styrka domineras av befälhavare från det muslimska brödraskapet och andra salafister. Även Al-Qaida har en stark närvaro via sin front i Syrien; Al-Nusri. Kontakterna mellan Nusri och mindre radikala grupper är frekventa och täta, ofta är grupperna rent av överlappande. General Idris två närmaste befälhavare är djupt insyltade i organisationer som vill etablera en islamistisk stat i Syrien.

I upprorets begynnelse antog många grupper en nationalistisk retorik, men efterhand som Saudiarabien har blivit allt mer engagerad i konflikten och efterhand som allt fler utländska jihadister har strömmat till, så har agendan fått en klar sekteristisk prägel. Kristna har fördrivits från rebellområden, kristna statliga tjänstemän har avrättats och alawiter har massakrerats. Det Saudiska engagemanget är dock av gammalt ursprung. Redan under det muslimska brödraskapets uppror som ledde fram till Hama-massakern 1982, stöttade Saudi dem och efter att upproret krossats tog de tillflykt till Saudi. Nu är de tillbaka i Syrien igen och denna gången med än mer stöd och resurser. Saudiarabiens underrättelsetjänst har varit involverad i en lång rad våldsdåd inne i Syrien. Mest spektakulärt av dessa var ett bombdåd som dödade flera ur Assads högsta militärledning.

Precis som i Bosnien och Irak, så lär det vara svårt att uppnå försoning när vapnen tystnar, men försoning är det enda hoppet. Seger för endera sidan, inte minst den väst väljer att stödja, kommer bara leda till mer lidande. Vi i väst kan inte gå djupare in i en konflikt vars drivkrafter och vars deltagares avsikter så få av våra ledare förstår.

De starka krafterna i USA som verkar för att landet ska ställa sig på rebellernas sida i Syrien, väcker frågan om vad amerikanerna har lärt sig av tidigare misstag i regionen. Förstår de inte att det motverkar USA:s intressen att stödja jihadister? Amerikanska senatorer som John McCain och Lindsey Graham verkar så förbehållslöst för stöd till de uppenbart jihadistiska rebellerna, att jag undrar vilken agenda de egentligen har? Kalla krigets balanspolitik som på många sätt hjälpte väst att vinna kampen mot kommunismen har kommit att, i just Mellanöstern, få mer djupgående negativa konsekvenser än vad det fanns att vinna genom detta spel. Orsaken är att USA i Mellanöstern laborerade med religiösa krafter som de inte hade något hopp om att varken förstå eller än mindre kontrollera. Konsekvenserna av att stötta islamister i realpolitiska maktspel är uppenbara för alla idag. Trots detta så ställde sig Obama på deras linje och godkände militärt stöd till rebellerna i juni. Är de verkligen så naiva att de tror att de ska kunna kontrollera rebellerna i Syrien, eller för de helt enkelt en agenda som inte är deras egen. Saudiarabiens agenda? Är detta priset USA betalar för att få behålla sin enda trygga allierade i regionen? Handlar det om samma gamla balanspolitik som under kalla kriget, eller ett ännu mer cyniskt maktspel där man dansar efter Saudis pipa, för deras politik, i utbyte mot säkra oljeleveranser. Vad är orsaken till denna för vår framtid så ödesdigra politik? Vad driver vansinnet?

McCains ogenomtänkta strategi för Syrien

I veckan (5 mars) annonserade förre presidentkandidaten John McCain sin åsikt att USA borde bomba den Syriska krigsmakten som ett skydd för de civila upprorsmännen. Är detta verkligen en genomtänkt strategi? Jag undrar om senatorn har en plan för hur USA ska gå vidare efter de första veckorna av bombningar är avklarade?

Konflikten i Syrien är en riktigt svår situation som det inte finns några bra lösningar på. Detta har de flesta västerländska ledare insett och som en konsekvens avstått från att dras in i den, utom såklart John McCain. Inget ont om McCain från min sida. Jag anser precis som han gör, att USA ska bedriva en aktiv utrikespolitik och ingripa för att skydda utsatta människor runt om i världen när USA kan göra detta. Problemet är att USA inte längre har de ekonomiska resurserna att involvera sig in i en konflikt där man inte har en tydlig ”exit strategy”. Har McCain funderat över vad USA ska göra om bombningarna inte ger önskat resultat?

McCain uppvisar en oförmåga att lära av de senaste 20 årens händelser. Det är mycket svårt att endast med hjälp av bombflyg skydda civila. Kosovo lärde oss det och element av samma mönster har vi sett i alla liknande ingripanden därefter, inklusive Libyen. Istället kan en bomboffensiv leda till att Assad trappar upp sina försök att radera ut upprorsmännen. När han väl är angripen av USA så finns det inte längre någonting att förlora. Så resonerade Milosevic angående kosovoalbanerna. Det trädlösa landskapet i Syrien skiljer sig från skogarna i Kosovo och utgör mindre svårigheter för USA´s bombflyg, men likväl är det svårt att stoppa angreppen på de civila. I Libyen såg vi detta, när invånarna i Misrata fick utstå många veckor av bombardemang även efter att NATO´s flygoffensiv hade inletts.

En bomboffensiv mot Syrien skulle att döma av erfarenheterna komma att pågå under minst ett halvår. Vad som händer under den perioden är svårt att överblicka. Kommer USA av misstag att bomba civila i Damaskus och på så sätt kanske rent av stärka stödet för Assad i hans kretsar? Till skillnad från Kadaffi som bara hade stöd av lösa allianser med diverse stammar så har Assad stöd av en väsentlig andel av befolkningen. Inte bara alawiter, utan även många kristna, druser, shia och alla andra oavsett religion som gynnas av regimen och som kommer kämpa för att slippa se Syrien komma under, som de ser det, Saudiarabiskt och sunniextremistiskt inflytande.

Det är inte troligt att det skulle bli så lätt att bomba bort dessa grupper från makten. Särskilt inte så länge som Ryssland, Kina och Iran stödjer Assad. Putin skulle se det som en allvarlig utmaning av deras nationella intressen om USA ingriper. Fulltgott skäl i sig till att USA inte kommer att ingripa.

Men även om USA skulle ingripa på ett mer fullständigt sätt, med marktrupper, för att undvika scenariet beskrivet ovan, så är det behäftat med stora svårigheter. Invasionen av Irak 2003 visar detta med all tydlighet. Även om det går att genomföra s.k. ”regime change” så blir det till priset av väldiga svårigheter för landets religiösa minoriteter.

Senator McCain lever kvar i en värld där vi kunde förlita oss på att USA skulle avlägsna personer som Saddam, Milosevic, Karadcic och Kadaffi, men denna värld blir allt mer avlägsen. USA kommer inte ingripa i Syrien. De har helt enkel inte råd att dras in i ytterligare en konflikt med oöverblickbar utveckling.  Särskilt inte samtidigt som ett ingripande mot Iran ser ut att bli allt mer nödvändigt. USA sparar sina resurser till de största hoten. För övrigt så drar man sig allt mer tillbaka och det är bara för oss att vänja sig vid att vi nu lever i den post-amerikanska eran. En sak är säker, den kommer att bli avsevärt mer anarkisk än vi är beredda att acceptera.

%d bloggare gillar detta: