Ryssland som det tredje Rom: En stormakt med frälsarambitioner!

 

En viktig del av anledningen till Rysslands polemiska relation till väst är synen på Ryssland som ”det tredje Rom”. När Konstantinopel föll i turkarnas händer 1453, var Ryssland den enda kvarvarande delen av den ortodoxa kyrkans domäner. Patriarken i Moskva blev nu det nya överhuvudet för ”den sanna tron” som bar arvet från det senantika kristna Rom. Det antika Rom var ”det första Rom” vilket följdes av det Bysantiska riket som ”det andra Rom”. Som är bekant så har talet tre en viktig funktion i den kristna tron. Således tänkte den ryska ortodoxa kyrkan att det ”tredje Rom” skulle bli den fullkomliga skapelsen, den kraft som skulle garantera kristenhetens slutgiltiga seger.

Den ortodoxa kyrkan är i sig en reaktionär kraft som motsätter sig de nytolkningar av tron som har skett i väst. Nu bildades ett äktenskap mellan denna kyrka och en statsmakt som kom att ha som sin mission att förverkliga dess önskemål, samtidigt som denna legitimerade makten, precis som idag. Ryssland av idag, precis som under de senaste fem hundra åren, ser det som att de vill beskydda väst från sig självt. De ser det som att demokrati och liberalism har förstört den kristna kulturen. Den kamp för kvinnors jämställdhet och HBTQ-rättigheter som har skett i väst ser ryssen i gemen som ett underminerande av samhällets samlande värderingar. Denna syn kan västerlänningar tycka vara en märkligt utgångspunkt från en stat som befinner sig i den europeiska civilisationens periferi, men ryssarna ser inte västeuropa som det sanna Europa. Det är ett inte helt ovanlig synsätt att betrakta Centraleuropa som den europeiska kulturens hjärta, istället för västeuropas Frankrike och Storbritannien. I väst ligger den ekonomiska makten och har oftast huserat den politiska, men centraleuropéerna kan tyckas vara berättigade i sitt anspråk på att utgöra det riktiga Europa. Tankarna går till de desperata vädjandena till väst över radion från Prag 1968, som bönföll oss att ingripa för att rädda ”Europa”, med innebörden, som troligen gick de flesta förbi, att Prag VAR Europa och nu på väg in i mörkret igen efter en kort glimt av ljuset. Detta dock med en inverterad syn på vad detta centrala Europa bestod av, i relation till det konservativa synsätt som diskuteras här, men exemplet är ändå belysande när det gäller centraleuropéernas syn på sin egen roll i Europa, som inte en periferi till väst utan som själva kärnan.

Medan Västeuropa genomgick reformationen, upplysningen och slutligen den liberala omvälvningen som medförde demokrati, så fick mycket lite av detta fäste i Ryssland och centrala Europa kom att utgöra slagfältet mellan det gamla och det nya. Centrala och östra Europa stod 1914 som en kontrast till det moderna väst med sina mer eller mindre auktoritära regimer i Berlin, Wien och St. Petersburg. Under krigets propagandakampanjer ställdes Storbritanniens och Frankrikes ”västerländska civilisation” mot Tysklands, som man såg det, mer ”genuina kultur”. Det låg mer djup i denna upplevda uppdelning än man tänker sig idag. Det var en kamp mellan liberal demokrati och en konservativ kultursyn under skydd av auktoritärt styre.

Resultatet av först ett varmt krig till och sedan ett kallt, var att väst spred sin liberala syn till Centraleuropa, vilket kan beskådas som slutresultatet av en 200-årig liberal kamp. Detta framflyttande av positionerna har dock inte skett utan motstånd. Den gamla anti-liberala konservatismen i Centraleuropa är fortfarande stark och som synes, på återväxt. Ungerns konservativa premiärminister Viktor Orbans deklaration; att vår liberala demokrati inte är önskvärd ger ett eko av gamla tiders konfrontation mellan liberal civilisation och ”genuin” kultur.

Ryssland som nu står som fyrbåken för denna konservativa motrörelse ser väst som anomalin och det konservativa centrala och det östra Europa som den sanna europeiska kulturen. Ryssland har ända sedan den franska revolutionen tagit en aktiv roll i att bekämpa liberalismens framväxt. Detta är den mission som landet ser sig utpekat att utföra som en följd av dess roll som det ”tredje Rom”, beskyddaren av den kristna världens sanna värden. Dagens ryska ledare ser den liberala civilisationen, med rätta, som det element som raserade den rådande samhällsordningen och Rysslands position som, inte bara en av kontinentens stormakter, utan även dess position som en självklar del av Europa. Europa har förändrats men inte Ryssland. När större delen av Europa var som Ryssland så var detta band självklart, men nu är det ifrågasatt och många vill istället sträva tillbaka till det asiatiska. Rysslands elitskikt, åtminstone, sörjer detta faktum. De sörjer det faktum att Ryssland drevs in i det socialistiska mörkret som satte landet i konflikt med Europa som civilisation, en socialism som förvisso fortsatte den konservativa oppositionen mot liberalismen, men inte på det sätt som föregångarna hade önskat. Istället för att agera och påverka systemet inifrån så stod nu Ryssland, i sin sovjetiska skrud, nu utanför!

Ryssland, som avskydde Napoleons utmaning mot den etablerade ordningen, gjorde det till sin mission att stoppa vidare utbrott av liberal reformiver i Europa. Efter Wienkongressen stod landet som garanten för den konservativa ordning som där etablerades. Under ett halvt sekel for ryska arméer runt om i Europa och kväste liberala uppror, ett faktum som är okänt för de flesta idag. Nu är det istället rubler som Moskva sprider runt om i Europa i detta återuppväckta kulturkrig. Med lite perspektiv så kan man konstatera att detta agerande innebär inte, ur ryskt perspektiv, ett försök att angripa Europa utifrån, utan istället en ansträngning att återta sin position inne i Europa. Man vill helt enkelt återskapa det Europa där man har en naturlig plats och roll att spela. Detta kan tyckas vara långsökt, ur ett västerländskt perspektiv, men Ryssland följer bara sin upplevda historiska mission som Europas frälsare.

 

Feghet inför frihetens fiender

Det svenska samhället och den svenska staten står handfallna inför hur man ska hantera de män som åker utomlands för att deltaga i religiösa jihadkrig. Denna vilsenhet är resultatet av att samhället i decennier har marinerats i postmoderna idéer. Vägran att bestraffa dessa jihadister är resultatet av en relativistisk ovilja att fördöma företeelser inom andra kulturer. I kontrast till detta borde vi istället deklarera att dessa jihadister för krig mot de värden som vårt samhälle står för och borde skydda och därmed i förlängningen även mot oss själva och att vi ska behandla dem därefter!

I dagens postmoderna samhälle skyr man själva idén om gemensamma värderingar. Det finns ingen nation och inget folk. Vi är bara en mängd personer som råkar bo i detta land. Själva tanken att det samhälle som vi tillsammans formar skulle bygga på värden som vi håller högt, högre än många andras värderingar, avskys som pesten. Liberalismen har enligt min mening idag dessutom misstolkats, i enlighet med postmod, till att betyda att alla får göra precis vad de vill i alla möjliga situationer. Vill man åka utomlands för att kriga och halshugga några oskyldiga civila så…visst…varför inte. Det är tydligen inte någonting som samhället ska ha rätten att uttala sig om. Mer frihet till folket!

Är detta osolidariskt med det globala samfundet? Absolut! Detta rimmar illa med vänsterns påstådda solidariska mission som så ofta istället slår fel. I själva verket är det ofta vänsterns allierade, eller mer radikala avknoppningar från dessa, som gör livet surt för folk i den fattigare delen av världen. Det solidariska vore att verka för modernismens sekulära ideal istället för att flörta med en islamistisk värld som man varken förstå eller kan hantera.

I den postmoderna världen tror man inte på någonting. Man får inte deklarera att dessa värden tror vi på och vi anser att de är bättre än de värden som ni tror på. Därför kan en miljöpartist som Mehmet Kaplan vräka ur sig att jihadisterna i Syrien för en lika rättfärdig kamp som de svenska frivilliga i det finska vinterkriget utan att utsättas av en storm av protester från sina kolleger i parlamentet eller få en allvarligt menad tillsägelse från sin partistyrelse. Jihad i syfte att skapa en demokratifientlig och förtryckande regim kan alltså likställas med en kamp till skydd för en liten demokrati mot världens då största autokrati? Det är där vi nu befinner oss.

Sverige har en sentida historia av att inte våga ta ställning, inte våga stå upp för det som är rätt, av rädsla för att själva bli utsatta för aggression. Detta ur moralisk synvinkel mer än tveksama drag har nu fått sin fullbordan genom postmodernismen. Man kan nästan tro att vi rent av har varit instrumentella i dess framväxt. Denna skyddsmekanism inför aggressiva stormakter i vår närhet som stavas; ”Ni behöver inte se oss som ett hot för vi är neutrala. Inte bara neutrala politiskt sätt, på så sätt att vi inte vill skilja på USA:s och USSR:s gärning i Europa, vi är neutrala inför de flesta ideologiska synsätt. Vi tror inte på någonting och kan därför aldrig anamma en linje som blir ett hot mot er, vad ni än själva tror på. Vi utgör ett moraliskt vaccum, en plats där ingen får tycka eller tro på någonting som någon annan, stat eller person, kan ta illa upp av.” Undantaget till detta är givetvis den giftiga tunga som vi brukar mot de som inte utgör ett hot mot oss, vilket brukar vara våra mest närstående demokratier. Detta excellerade Palme in när han kallade USA för ”satans mördare” för att sedan åka till Moskva för att kela med sovjetledningen.

Så länge en person inte angriper mål i Sverige så kan han åka till vilket terroristläger eller krigszon som helst utan att staten anser sig ha rätten att ingripa, för varför ska vi ha synpunkter på detta? Den enas terrorist är väl den andres frihetskämpe? Varför bry sig om att det faktiskt finns accepterade definitioner att gå efter som skiljer dessa två företeelser åt?

Huruvida det är rädslan eller avsaknaden av en tro på våra värderingar och hur dessa två har samverkat för att skapa det tillstånd vi befinner oss i idag är av akademisk natur idag. Kvarstår gör det faktum att vårt agerande tycks präglas av en vilja att servera våra vänner till krokodilen i förhoppningen att han ska äta oss till sist. Som det ser ut nu så, att döma av de hot som kommer från Islamiska Staten, så tycks krokodilen i alla fall vara inställd på att sluka oss i första ledet. Sverige är redan nu hotat av IS. Feghetens strategi tycks inte ens ha lyckats med att köpa kycklingarna platsen som den sista rätten i buffen. Finns det längre någonting att vinna, ens ur ett moraliskt högst tveksamt perspektiv, på att förhålla sig neutralt inför IS angrepp på moderniteten?

Vi vägrar att hjälpa till med att beväpna ett folk, kurderna och dess yezider, som hotas av utrotning av rädsla för att vi själva ska bli en måltavla. Istället kommer vi flygande med filtar och tält. Låt för all del andra ta konsekvenserna av att ha tagit ett modigt beslut! Vi vägrar lagföra de jihadister som åker ner för att utföra handlingarna av rädsla för att de ska vända sig mot oss när de kommer hem, i ett försök att bibehålla illusionen att Sverige inte ingår i deras planer i slutändan.

Detta är ingenting nytt i Sverige. Under hela efterkrigstiden har vi huserat den ena terrororganisationen efter den andra på vårt territorium under förhoppningen att de inte ska vända sig mot oss. Så länge de bara spränger människor i bitar i andra länder så går det bra. Denna moraliska urholkning har steg för steg fört oss fram till dagens situation, där vi låter folk åka ner och skära av huvuden med finansiering från socialkontoret för att sedan komma hem hit för att vila upp sig inför nästa sejour söderöver.

Nej, så här kan vi inte ha det längre! Samhället består inte bara av en samling människor som råkar leva på en viss plats på jorden. Det finns värderingar som vi delar och som vi förväntar oss att alla ska respektera; demokrati, yttrande- och pressfrihet, religionsfrihet och rätten till frihet från religionens påverkan, separationen mellan trosuppfattningar och statens och skolornas verksamheter, jämställdhet mellan könen och olika sexuella läggningar. Var och en får tycka som de vill, men vi kan inte acceptera fysiska angrepp på det samhälle som upprätthåller dessa värden.

Vi är en gemenskap som bygger på att vi delar dessa värden. De har växt fram genom århundradena som en konsekvens av kultur och politiska omständigheter. Från en postmodern utgångspunkt så förringas detta gärna med omdömen som att vad får oss att tro att vi har utformat den bästa samhällsordningen och de sundaste värderingarna. Detta kan vi inte veta, men vi kan dra våra slutsatser baserat på det samhälle som dessa värderingar har skapat, på det välstånd som är dessas resultat och på detta samhälles attraktivitet för migranter och dess anseende runt om i världen. Med detta i ryggen så kan vi våga tro på vår modell och faktiskt deklarera att detta är vad vi står för och dessa värderingar avser vi försvara, här och runt om i världen. Det mest beklämmande med postmodernismen är att den skalar bort viljan till att hjälpa de krafter runt om i världen som vill verka för det vi själva tror på. Den reducerar verklig solidaritet med de som bäst hade behövt den. Missriktad så kallad solidaritet som bara stärker förtryckande religiösa eller patriarkala strukturer i den fattiga delen av världen bör vi betacka oss från.

Således; beväpna kurderna, yeziderna och de kristna och stötta dem i deras kamp för överlevnad. Kasta ut alla terror- och terroranknutna organisationer som vi huserar i vårt land. Förbjud Hizb ut-Tahrir och andra organisationer som verkar för att nedmontera vår demokrati. Men kanske framför allt stifta en ny lag som deklarerar att är utgör ett brott att strida för en främmande makt eller en utländsk organisation utan den svenska regeringens uttryckliga medgivande. De som bryter mot denna lag ska drabbas av hårda straff, inklusive möjligheten till utvisning och berövande av medborgarskap. Detta ska även gälla de som är födda här och som räknas av allmänheten som etniska svenskar, för varför ska gemenskapen acceptera personer som verkar för en förstörelse av dess mest kära värden? Varifrån har vi fått idén att medborgarskapet är en rättighet som inte också är behäftad med skyldigheter?

Det bör således falla på regeringen, manifestationen av majoritetens vilja, att bedöma om huruvida en person ska få gemenskapens tillstånd att ta till vapen för en annan makt och om huruvida denna aktion strider mot vårt bästa eller inte. Ska man till exempel få lov att ta värvning i USA:s armé, eller IDF eller Främlingslegionen? Troligen blir det så, men om man inte är nöjd med beslutet så står det en fritt att rösta med fötterna.

När det gäller jämförelsen med Vinterkriget, så var det svenska deltagandet sanktionerat av regeringen, vilket var det enda rimliga beslutet, och svenska soldater fick tillstånd att lämna sina förband för att bli frivilliga. Huruvida det var ett korrekt beslut att förbjuda de svenska frivilliga till den republikanska sidan i det spanska inbördeskriget kan diskuteras, men likväl så var det detta beslut som fattades och bara att förhålla sig efter. Dock, så var enligt vad jag vet, påföljderna måttliga för de som bröt mot förbudet. På samma sätt fick de svenskar som tog värvning i Waffen-SS inte uppleva några vidare påföljder än ett samtal vid hemkomsten som enligt Waffen-SS-veteranen Erik Wallin huvudsakligen kom att handla om vart uniformspersedlarna hade tagit vägen när han hade deserterat från den svenska armén för att ansluta sig till den tyska. Dylik flathet har vi illa råd med idag!

Ska man få lov att bära vapen utomlands i en rörelse som för islamistiskt jihad med avsikt att påtvinga andra sin egen tros begränsningar och regler, vilket är själva frågan idag? Självklart inte! Att ta del av en sådan strid ska jämställas med att föra krig mot oss själva, att föra krig mot Sverige! Det är en kamp för att införa ett system som står i kontrast till allting vårt kollektiv står för och dessutom med universella ambitioner. Således är det att likställa med en individuell krigsförklaring mot oss alla.

Varför ska en sådan person få välkomnas hem igen? Storbritannien lutar redan nu mot att implementera denna linjen. Man kan bekvämt luta sig mot domen i Nürnbergrättegångarna där medlemmar i SS-Einsatzgruppen, Gestapo och liknande organisationer ansågs vara kriminella och blotta medlemskapet i dessa förband räckte för att man skulle kunna förstå vad vederbörande hade haft för sig under kriget. Samma sak anser jag bör gälla för medlemmar av ISIS/IS i Syrien och Irak. Gruppens själva modus operandi bygger på att utöva en ofattbar grymhet mot civila och krigsfångar i syfte att sprida skräck. Själva deltagandet i sig ska kriminaliseras! Har man varit på plats så kan man förutsätta att brott har utförts. Om inte handgripligen så har man i alla fall deltagit i möjliggörandet av dessa brott och accepterat dem genom sitt frivilliga deltagande i organisationen.

Samtidigt händer ingenting i neutrala Sverige. Vi är sannerligen neutrala. Neutrala inför ondskan. Neutrala inför de oskyldigas rop på hjälp. Neutrala inför de brottslingar som återvänder till vårt land efter att ha fullgjort sitt smutsiga värv. Nu får det räcka med neutralitet!!!

%d bloggare gillar detta: