Risken för kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea kommer förbli fortsatt hög under överskådlig tid!

ANALYS

Risken för ett krig med kärnvapen är större nu än den någonsin har varit sedan det kalla krigets slut och trots att den omedelbara krisen nu kan ha lagt sig, för denna gången, så försvinner inte risken på sikt. Istället är det troligt att vi kommer få se konflikten mellan Nordkorea och USA blossa upp igen framöver. En väldigt viktig målsättning för USA:s utrikespolitik under tiden efter det kalla krigets slut har varit att inte sitta i en situation där en av de mindre, mot USA fientligt ställda, staterna har förmågan att träffa USA med kärnvapenbärande missiler. På denna lista, av vad man har kallat ”skurkstater”, har förutom Nordkorea funnits Iran, Syrien, Irak och Libyen. Två av dessa, som har haft kärnvapenprogram, har blivit invaderade. En har tvingats skriva under ett, om än undermåligt, avtal om begränsningar och det fjärde är utsatt för ett otroligt destruktivt proxykrig. USA menar med andra ord allvar med denna målsättning och bockar av länderna på den svarta listan en efter en.

Med detta sagt, så fanns det andra anledningar till att USA gick in i Irak, rent av andra skäl som var avsevärt tyngre vägande och vad gäller Libyen så hade deras kärnvapenprogram sedan länge avslutats när USA, tillsammans med Nato ”intervenerade” i landet. Det faktum att USA gick in i Libyen och Irak efter att länderna faktiskt hade terminerat sina kärnvapenprogram, gör inget för att hjälpa Kim Jong-Un att ta steget att eliminera sitt eget program. Man kan konstatera att USA nu sitter fast i en fälla de själva har skapat.

Kärnvapnen har i mångt och mycket utgjort ett skydd mot regimskifte i dessa länder och nu inser Un att han inte under några omständigheter kan tillåta sig att släppa sina. USA å andra sidan vill inte tolerera att dess befolkning befinner sig under ett permanent kärnvapenhot från ett land som det tekniskt sett befinner sig i krig med. Således är båda ländernas positioner lika orubbliga som de är lätta att ha förståelse för.

Nordkorea är dessutom, via sin export av egna framgångar, den stat som utgör, för USA, den största riskfaktorn när det gäller spridningen av kärnvapen till Iran och andra kärnvapentörstande stater. Det är i mina ögon osannolikt att USA kommer tolerera att Nordkorea besitter förmågan att orsaka nukleär förödelse i dess kärnland. På ett eller annat sätt så kommer denna fråga att få sin lösning under Trumps mandatperiod. Frågan ställs på sin spets nu och först nu, då Nordkorea har en faktisk interkontinental förmåga.

Hotet!

Ledarna

Kim Jong-Un är en ledare som inte är vuxen sin roll. Hans irrationella utspel är inte bara samma gamla vanliga Nordkoreanska propagandanummer. Nu har han tillåtit sig att dras in i en farlig prestigedans med USA, där det kan vara lätt för honom att fatta ett dåligt beslut, såsom hoten om att skjuta av missiler mot Guam. Donald Trump gör inte saken bättre när han svarar på nästan samma sätt med hot om ”eld och förstörelse”. Det är viktigt ur USA:s perspektiv, kanske viktigare än någonsin tidigare i denna relation, att sätta ned foten mot Un, men sättet han gör detta riskerar nästan att hetsa Un till ett misstag och här visar Trump upp sin dåliga sida. Det är fullt möjligt att denna retorik är avsiktlig, på så sätt att hans administration vill provocera fram en konflikt där Un gör det första misstaget och USA får chansen att slå ut hans kärnvapenförmåga? Kanske ser man det som att det inte längre finns en annan utväg och att ett, som bäst, begränsat krig på halvön är att föredra framför att hela USA får leva under ett demoklessvärd.

Kulturaspekten

Den faktor som gör en terrorbalans med kärnvapen mellan USA och någon av de s.k. ”skurkstaterna” farligare än dem med Sovjetunionen är den kulturella faktorn. Med Sovjetunionen fanns en sansad dialog och misstag på lägre nivå utgjorde generellt sett den största risken för kärnvapenkrig, men när det gäller Nordkorea, Iran mfl så spelar den kulturella faktorn in och komplicerar situationen. En kulturell klyfta minskar kommunikationen och ökar risken för misstolkningar. USA har till exempel skäl att misstänka att Iran skulle vara villiga acceptera en kärnvapenutväxling om denna samtidigt innebar att Israel förintades. Med Nordkorea så kan det handla om att man inte vet var den yviga retoriken slutar och verkligheten tar vid. Det som bör tolkas som utrikespolitiska hot avsedda för hemmamarknaden, kommer kännas mindre bekväma att lyssna på när det finns ett reellt kärnvapenhot bakom orden. Då kan det kännas lättare att ta ett steg, hur obehagligt detta än må vara, där man själv kan styra en del av händelseförloppet. Många preventiva eller pre-emptiva krig har startats baserade på mindre hot än detta!

Den tekniska utvecklingen

Utvecklingen av minikärnvapen parallellt med utvecklingen av massiva konventionella bomber (MOAB) har inneburit att gränserna mellan kärnvapen och konventionella dito har suddats ut något. Detta faktum har smittat av sig på politikerna. Både Trump och Putin har uttryckt en större villighet att använda kärnvapen än vad som man vanligen hörde från motsvarande politiker under och direkt efter det kalla kriget. Nu har det klart uttryckts från båda herrarna att de kan tänka sig att initiera bruket av kärnvapen. Denna retorik är inte huvudsakligen avhängig dem båda som personer, utan snarare av en generell avdramatisering av bruket av kärnvapen inom de två stormakternas militära etablissemang. Denna sänkta mentala tröskel kan utgöra grunden för att diskussionen om de militära alternativen för USA visavi Nordkorea förskjuts i en riktning som resulterar i en förhöjd risk för en kärnvapenutväxling.

Kinas situation

Kina är kanske den stat i världen som är mest beroende av fred och handel för sin position och för sitt välmående. Kina kommer således inte ta steget in i en konflikt lättvindigt. Frågan om Taiwans självständighet är i princip den enda fråga som Kina skulle definitivt gå till krig för i dagens läge, med Nordkorea som det enda möjliga undantaget. Oavsett hur väldigt osannolikt det är att Kina träder in i en sådan konflikt så bör man beakta de faktorer som påverkar Peking. Det är inte svårt att se hur de styrande i Peking kan känna sig väldigt utsatta, för att inte säga inringade, om USA skulle skapa ett regimskifte i Nordkorea, vilket skulle innebära att de flyttade fram stora militära resurser precis inpå Kinas tröskel för att kontrollera och eventuellt ockupera landet. Detta skulle innebära att Kinas politiska buffert i norr, gentemot USA, raderades ut och att USA blev den dominerande makten på det Östasiatiska fastlandet.

Sedan har vi prestigeförlusten av att USA knäcker en regim vars bevarande Kina redan har gått till krig med USA över en gång. För en stat som vill bli en regional stormakt så skulle detta kunna innebära en oacceptabel prestigeförlust. Sist men inte minst så har vi det faktum att även om Nordkorea har försökt att distansera sig från Peking de senaste åren så förblir regimen helt beroende av Kinas välvilja och är i princip en av dess satelliter. Om USA tillåts fälla den sista hybridkommunistiska regimen vid Pekings sida så kommer detta få återverkningar på hela Kinas politiska system. Ett sådant regimskifte, i dess sista satellit, precis invid dess gräns, skulle helt klart påverka kinesernas syn på det egna styret och elda på kraven på demokratisering. Ett regimskifte i Nordkorea har alltså potentialen att orsaka en politisk jordbävning i Kina. Kanske just därför kan hökar i USA anse att detta är ett steg som är värt risken för en eskalering.

Summa summarum

I summering, så kan vi konstatera att mycket ligger i potten för både USA och Kina, samtidigt som Nordkorea har alla skäl att hålla hårt i sina kärnvapen. Det är i sådana här situationer, med mycket rädsla och med låsta positioner, som risken för krig är väldigt hög. Världen får hoppas på en annan lösning, men jag vet inte om de inblandade parterna ser en sådan och för varje månad som positionerna förblir låsta så ser det militära alternativet mer och mer attraktivt ut för ledarskapet i Washington.

Annonser

Kampen för att degradera vår historia drivs nu även på högertidningarnas kultursidor!

DEBATT

Senaste veckan har det i debatten förekommit en antal inlägg med innebörden att vi bör plocka bort statyer av våra gamla kungar, såsom Gustav Vasa och Karl XII. Denna debatt kan ses som en spillover från motsvarande debatt i USA som orsakade händelserna i Charlotteville, fast då i än värre form, då man inte ens där vill gå så långt som att ta bort det egna landets tidigare ledare från socklarna.

Den artikel som jag riktar in mig på här är en från Expressens biträdande kulturchef, som utgör ytterligare en signal om vänstertankarnas inflytande över borgerliga tidningars kulturdelar. Jens Liljestrands resonemang går så här: Eftersom tidigare kungar har blod på sina händer och eftersom de var ”diktatorer” så förtjänar de inte att hyllas idag genom att få stå staty på våra torg! Resonemanget är minst sagt märkligt. Han menar att vi ska döma historiska personer utefter dagens etiska standards.

Detta visar sig även via ordval såsom ”diktator”, som är en modern term som åsyftar ett auktoritärt styre som är mot invånarnas vilja. Kungar som Vasa och hans efterföljare styrde, med folkets medgivande, på ett upplevt mandat från Gud. Det var auktoritärt, men det sågs som det enda möjliga styret i de flesta länder.

Det är självklart att forna tiders svenska kungar inte var perfekta. Vilka andra samtida ledare var det? Vi ska absolut ha en kritisk historisk diskurs, men att gå så långt som att plocka bort alla statyer och monument i syfte att ”vit-tvätta” historien är att gå för långt.

Jag misstänker att den agenda som finns bakom dessa krav, är en strävan att radera ut vår historia, att sudda ut vår säridentitet inför vår kulturs införlivande i det mångkulturella samhället. Vi svenskar ska inte ha någonting i vår historia, eller för den delen i vår kultur, som vi kan vara stolta över. Det får absolut inte ha funnits en svensk politisk storhetstid, som kan matcha vår nu snart avrundade ekonomiska storhetstid. Den senare, slaktas ju återkommande som bara en konsekvens av att vi inte stred mot Tyskland. Nu ser vi nästa steg.

Är krig i sig någonting som ska hyllas? Självklart inte, men vi kan inte döma forna tider utefter dagens fredliga västeuropeiska samhällen, som inte använder våld internt som ett sätt att lösa konflikter. Våld var som bekant förr ett normalt sätt att hålla ihop stater och värja sig från yttre fiender. Det senare skulle vi göra ännu idag. Det är därför vi har en försvarsmakt, även om vi innerligt hoppas att vi slipper använda densamma.

Vad, menar Liljestrand, att Gustav Vasa istället skulle ha gjort. Skulle han inte ha grundat det rike som blev det moderna Sverige? Skulle Gustav II Adolf inte ha skyddat religionsfriheten i Tyskland och Norden mot Påvens motreformation? Skulle Karl XII inte ha försvarat Sverige mot tre stora angripare? Skulle den svenska kungen inte, precis som den danska dito eller den ryska tsaren göra sin plikt och värja riket, respektive skydda landets ekonomiska intressen? Så kan man fortsätta, ända tills det blir uppenbart att man inte kan döma forna tider utefter deras brist på fredliga lösningar på konflikter.

Våra tiders statyer och monument är vårt sätt att ära dessa kungars ansträngningar för Sverige, men de är även någonting mer. De är även, om inte mer så, monument som hyllar alla svenskar som har fallit medan de har tjänat sitt land till dessa syften. Dessa monument är våra hyllningar till våra egna förfäder! Att ta bort dem vore att belöna deras uppoffringar med förakt. Tragiskt vore det om vi som land landade i ett sådant ställningstagande.

Avslutningsvis känner jag mig ändå tvungen att påpeka att även om svenska kungar har gjort sig skyldiga till sin beskärda del av missdåd, inte minst här i Skåne, så har de överlag ett större pluskonto än vad som är fallet i många andra länder. Den svenska egennyttan, i form av kontrollen av handeln i Östersjön, förde med sig mycket positivt för dem som bodde längs dess kuster. Sverige förde med sig lag och ordning och förhållanden som gynnade handel, bildning och utveckling. Hur skulle Finland ha utvecklats om landet istället hade varit under Novgorod, och senare Ryssland, under de nästan 700 åren fram tills 1809 som det var svenskt? Skulle det då vara lika välmående som det är idag?

Allt som har gjorts utifrån egenintresset har således inte varit av ondo för andra. I Baltikum ses ännu idag den svenska tiden som den gyllene tiden, en tid av välstånd och rättsstat. Sveriges styre föregicks, grovt sett, av den Tyska ordens feodala styre och utan Sverige hade regionen varit ännu längre under det oönskade ryska styret. Om vi förflyttar blicken söderut så kan vi konstatera att i norra Tyskland så ses fortfarande tiden då Sverige hade besittningar i Pommern, precis som i Baltikum, som en gyllene tid. Dessa faktum kan vi svenskar idag känna stolthet över, om vi nu fortfarande får, vill säga? Enligt liberal-vänsterns synsätt så får vi inte det. Istället vill de att vi ska se alla svenska kungar som bloddrypande mördare och vår kultur som värdlös. Men, någonting bra måste det ändå finnas i vår kultur, när Sveriges imperium har haft dessa konsekvenser i närområdet.

 

Folklig makt över rättsväsendet är en naturlig del av maktdelningen i en demokrati!

KOMMENTAR

Polen och EU tycks vara låsta i en lika långvarig som djupgående konflikt. Kärnan i denna utgörs av konflikten mellan det vänsterliberala etablissemanget, som just nu styr såväl EU som alla de västeuropeiska länderna, och den konservativa och nationalistiska väckelse som är som en knopp som precis ska brista i väst, men som redan står i full blom i öst. Att just Polen är ett av de ledande länderna i denna motrörelse är inte konstigt då landet har en lång historia av att få kämpa för sin nationella identitet under decennier, ja århundraden i ett längre perspektiv, av utländskt förtryck, vilket har gjort dem särskilt känsliga för dagens dompterande tonlägen från Bryssel och andra huvudständer inom unionen. Viktigt i sammanhanget är så klart också att Polen är naturligt konservativt, där dess levande katolska kultur spelar en avgörande roll, vilket sätter dem på kollisionskurs med detta vänsterliberala etablissemang.

Vi står inför en situation där detta vänsterliberala etablissemang till varje pris vill driva igenom sin massmigrationsagenda i EU. Priset, att organisationen kan spricka som en konsekvens, är tydligen en risk som de är villiga att ta. Redan nu har, som bekant, Storbritannien beslutat sig för att lämna EU som en konsekvens av de öppna gränserna mot Afrika och Mellanöstern. Reagerade detta etablissemang med självkritik på denna utveckling? Nej, man trycker istället på ännu mer!

Polen och de andra länderna, som inte vill ta emot migration från en kultursfär som har en problematisk historia vad gäller våldsanvändning och som kollektivt sett, har en annan syn på demokrati och mänskliga rättigheter, utsätts för ett enormt tryck. Konsekvensen av att man driver denna agenda så hårt, där Polen ska tvingas ta konsekvenserna av beslut som aldrig formellt har tagits, kan bli ytterligare söndring av unionen.

Den konflikt som har blossat upp sedan PiS (Lag och rättvisa) tog makten i Polen, gäller enligt PiS frågan om återförandet av rättsväsendet under folkets kontroll, vilket redan är fallet i större delen av västvärlden. Att folkmakten utser den dömande makten negerar lika lite maktdelningen inom statsmakten som det faktum att både den lagstiftande och den verkställande makten är utsedda av detsamma. 

PiS hävdar att den självgenererande polska domarkåren är starkt vänsterlutande och utgör en politiserad faktor i den pågående striden mellan det vänsterliberala etablissemanget och den konservativa motrörelsen. Denna fråga leder fram till diskussionen om möjligheten till objektivet i denna och andra samhällstjänande sektorer, men det berör jag längre ner.

Just nu räcker det med att konstatera att om risken föreligger att objektiviteten inte kan säkerställas så blir ett domarväsende som helt oberoende av folkets vilja ett demokratiskt problem.

Det finns poänger i en del av kritiken som har riktats mot det styrande partiet PiS reformer av rättsväsendet, men kärnan i reformen är sund. Normen i dagens demokratiska system är att domare, inklusive dem som sitter i den högsta domstolen, utses av de folkvalda. I ljuset av detta blir den upphetsade retoriken, i bland annat vårt eget land, löjeväckande. Här utses de högsta domarna av regeringen. I enlighet med PiS förslag ska istället parlamentet med 3/5 delars majoritet, utse dessa. Problemet i Polen blir när man avser kicka alla domarna på en gång, vilket innebär att den sittande majoriteten kommer dominera den högsta domstolen under den närmaste tiden. Att de folkvalda utser domarna, fungerar som princip tack vare den tröghet som blir konsekvensen av att domarna sitter länge vilket gör att ett parti har svårt att dominera utnämningarna. Att PiS sedan vill se olika pensionsåldrar för män och kvinnor, är givetvis inte en acceptabel princip och detta har även EU-kommissionen hängt upp sig på.

Det PiS kan kritiseras för är således det abrupta sätt man vill genomdriva denna reform på, men absolut inte tanken i sig, att den dömande maktens auktoritet ska komma från folket och ingen annan. Varför är detta då så självklart? Svaret är att den idé som har slagit rot i väst, kanske tack vare våra så länge väl fungerande samhällen, med dess höga etiska standards, om att mänsklig objektivitet inte bara är möjlig, utan faktiskt kan vägleda hela statsapparaten, är fullständigt falsk. Det är kanske så att med en ökande grad av tillsynes oförsonliga interna konflikter i ett samhälle, så blottas detta faktum allt mer. Vi har de senaste decennierna fått se den ena yrkesgruppen efter den andra smittas av den tilltagande politiseringen. Yrkespersoner tycks få allt svårare att skilja mellan den personliga åsikten och yrkesutövningen. De moraliska positionerna framstår för allt fler som något som har företräde över alla skyldigheter.

Själva idén om objektivitet är i grunden falsk. Ingen människa är objektiv. Alla har formats av sina respektive erfarenheter och även om man medvetet kan försöka undertrycka sin subjektivitet så kommer ingen människa någonsin lyckas med detta. Vi kan aldrig förhålla oss neutrala inför livet.

Det gäller i lika hög grad för en domare som för en journalist. Den som intalar sig själv att han är helt objektiv i sin yrkesutövning lurar ingen annan än sig själv. Likväl så har det funnits ideal som man har strävat mot här i väst, bland annat den Weberianska förvaltningsetiken, och en sådan strävan är en god målsättning och i sig en av förutsättningarna för ett fungerande samhälle, så länge man inser att målet man strävar mot aldrig kommer att uppnås i sin helhet, och drar rätt slutsatser från denna insikt.

I Sverige har vi fått se läraryrket bli grundligt politiserat, där det till och med har gått så långt som att det i skolplanen dikteras vilka politiska åsikter som är godkända. Vi har fått inse att journalistkåren aldrig kommer att fungera på ett objektivt sätt. Detta har väl ingen inbillat sig över lag, men visst fanns tanken om att de statliga medierna skulle förhålla sig lite mer objektiva inför samhället än vad de faktiskt har. Självaste universiteten, som skulle stå som objektivitetens högborg, som en plats där studenter kunde exponeras för ett brett spektrum av tankar och teorier och ges redskapen att själva kunna lära sig att analysera och dra slutsatser, har idag blivit subjektivt i sitt förhållningssätt till fakta, till den grad att politiserat nonsens idag får förtrycka den fria tanken.

Idén att rättsväsendet på något sätt skulle stå över denna trend i samhället är i mina ögon befängd. Domare och åklagare är liksom socialarbetare, lärare och journalister subjektiva människor. Själva tanken om ett rättsväsende, som står bortom folklig kontroll, baserat på idén om dessa personers okränkbara objektivitet, är som jag konstaterade tidigare, en mycket farlig sådan.

I USA, tar man för givet att domarna i HD är politiska (även om deras roll nu skiljer sig från motsvarande i Sverige). Det är allmänt känt var dessa står i frågor som är i högsta grad politiska till sin natur. Den realism som råder har resulterar i att idealet är någon form av balans mellan dessa politiserade domare och att denna balans hela tiden skiftar fram och tillbaka. Ingen inbillar sig att dessa domare är helt neutrala och objektiva personer. Hade man fört fram en sådan tanke till en amerikan så hade man möts av oförstånd.

Ledarsidorna visade med sin granskning av nätverken ”Hilda” och ”Ruben” hur dessa nätverk, som dominerar domarnämnden, vilken föreslår utnämningar till regeringen, i högsta grad är politiserade. Grundaren av advokatsamfundets ”Ruben”, advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg, är en person som har uppvisat en extrem intolerans för andra politiska värderingar än hennes egna. Man kan fråga sig hur vårt rättsväsende hade sett ut om domarkåren och dessa nätverk, fullständigt autonomt skulle ha fått utse alla domare, inklusive dem i HD. Många svenska tidningar utgjuter sig över vad de ser som en begynnande diktatur i Polen, men jag skulle vara mer benägen att se en domarkår som inte står under folklig kontroll som just steget mot en mental diktatur och åsiktsförtryck. En av bevekelsegrunderna för PiS i Polen är just att den självgenerande domarkåren är, sedan kommunisttiden, stark vänsterlutande. Att den i deras ögon har blivit en högborg för politisk aktivism som bara verkar för den ena sidan av det politiska spektrumet och är en elit som verkar mot det i grunden konservativa polska folkets intressen, gör det nuvarande systemet ohållbart. I Polen idag pågår en process där man gör upp med det kommunistiska arvet. Massgravar med offer från regimen grävs upp och alla sovjetiska krigsminnesmärken demoleras. Det är i ljuset av detta man ska se de bryska metoder som föreslås användas i försöket att demokratisera en domarkår som sitter på privilegier som de fick under kommunisttidens sista skälvande dagar. Vad man än må tycka om dessa bryska metoder, och det är rimligt att vara kritisk till processen, så är målet att ställa domarna under folklig makt och att arbeta utefter en realism om människans subjektivitet när det gäller metoden för utnämningarna av dessa, i grund någonting bra.

 

 

%d bloggare gillar detta: