Artikeln nedan publicerades i Skånskan den 16 maj i detta utförande med undantag för illustrationen som jag har lagt till på denna blogg.
Revolution med osäkert slut
(Skånska Dagbladet 16 maj 2011)
Entusiasmen över revolutionerna i Nordafrika är berättigad. Det innebär en historisk möjlighet till ett stort steg framåt för liberalism och frihet i Mellanöstern. Med detta sagt, är det dock viktigt att påpeka att det inte finns några garantier för att det utvecklar sig såsom vi alla önskar. Den generella trenden som det arabiska Mellanöstern är inne i pekar istället åt ett helt annat håll.
Folket och makteliterna i Mellanöstern kunde sannolikt inse att regionen halkade efter under 1700-talets lopp, men aldrig förr hade det varit så pass påtagligt som när Napoleon landsteg i Egypten 1798 och krossade mamlukarmén framför Gizapyramiderna. Någonting behövdes göras för att rycka upp Mellanöstern ur detta tillstånd. Svaret på frågan vad, har delat regionen i huvudsakligen två läger sedan dess. Många reaktioner förblev små eller dog ut, som de bokstavstroende som ville finna stöd i islams heliga skrifter för ett anamande av västerländska tillvägagångsätt. Istället kom två extrema motpoler att utkristallisera sig som möjliga alternativ. Antingen att totalt modernisera och sekularisera regionen för att kunna komma ifatt väst eller som islamisterna ville, följa skrifterna och låta såväl det sociala som det samhälleliga styras av Muhammeds bud och levene.
Under västmakternas beskydd spirade modernistiska tankar och levnadsätt, men aldrig utanför eliternas och de judiska och kristna gruppernas begränsade värld. Istället växte islamistiska väckelserörelser som wahhabismen sig starka. Inte förrän efter kolonialtidens slut, då det fanns ett antivästligt modernistiskt alternativ i form av socialismen, fick moderna tankar en riktig chans i arabvärlden.
Under 1950-talet övertog således den s.k. arabismen, ett hopkok av socialism och nationalism, modernismens fana. Under en period, dominerad av Egyptens ledare Nasser, tätt följd av arabister i Syrien, Libyen, Irak och PLO, såg det ut som att stora delar av arabvärlden skulle ta det slutgiltiga steget mot moderna samhällen och tankesätt. Demokratin fattades ännu, men stora steg togs gällande kvinnors rättigheter, och den allmänna synen på religionens roll i samhället. Det arabiska språket skulle vara den samlande kraften i samhället, inte religion. Muslim eller kristen, sunni eller shia, alla skulle få en likställt plats. Samhället måste således bli sekulärt.
Någon gång på 70-talet började dock den här utvecklingen vända. De socialistiska arabismregimerna blev allt mer auktoritära, korrumperade, ekonomiskt odynamiska och kanske viktigast av allt; misslyckade i kraftmätningarna med Israel. De blev helt enkelt delegitimerade i folkets ögon.
Den islamistiska rörelsen fick under början av 1900-talet ny ideologisk kraft, via egyptiern Sayyid Qutub, och växte fram som folkets alternativ till de korrupta regimerna. Den påbörjade omvälvningen tog fart efter 1979 års revolution i Iran, som inspirerade islamister över hela Mellanöstern. Sedan denna punkt har idén om det sekulära samhället allt mer tappat mark i arabvärlden och arabismen är nu förpassad till historiens skräphög.
De kristna, har nu hamnat på fel sida av historien, då de stödde sekulära diktatorer som Saddam och Assad i förhoppningen om ett samhälle där även de skulle spela en roll. Priset får de nu betala i form av etnoreligiös rensning i Irak. I konflikten om Palestina, var det länge PLO och andra sekulära organisationer som ledde kampen mot Israel. Kvinnor och kristna hade en jämställd och ofta framträdande roll att spela. Nu har det islamistiska Hamas och Hizbollah fångat arabvärldens förtroende att föra denna kamp. Hamas får även minst hälften att palestieniernas röster. Den islamistiska tendensen kan märkas överallt i Mellanöstern då det erbjuds möjlighet till fria eller halvfria val såsom i Algeriet, Egypten, Jordanien, Kuwait och Irak. I gatubilden syns det via det nu omfattande bruket av slöjor, intellektuellt via den ökade känsligheten för religionskritik och via opinonsmätningar som visar på en ökning av islamistiska värderingar. Se t.ex. Pew Research Centers undersökning publicerad i dec 2010.
Antimodernistiska reaktioner har tidigare raderat ut framsteg på det politiska planet, men det sätt på vilket det också sker på det sociala planet saknar motstycke. Den islamistiska väckelsen i Mellanöstern håller i och med förkastandet av modernismen på att att radera ut alla de sociala framsteg som har tagits under de senaste hundra åren i regionen.
Detta kan tyckas bestridas, vid första anblick av medias bevakning av händelserna i Nordafrika. Dessa beskrivs som en revolt av liberal-sekulära twittrande modernister. Det är helt klart så att en del av dessa ungdomar hyser liknande åsikter, och att de slog islamisterna på fingrarna i inledningen. De utgör ändå en minoritet av de som revolterade, och en försvinnande minoritet av den totala befolkningen, som fortfarande är en av de mest traditionella och religiösa i Mellanöstern. I Egypten vill 90% av muslimerna att islam ska ha en stor roll i samhällsbygget. Det är en bra grogrund för det Muslimska Brödraskapet, som i Egypten, precis som i övriga Mellanöstern nu utgör den enda genuina folkrörelsen, sedan arabismen tappat allt inflytande. Islamism är idag den enda ideologi som har något gediget stöd bortom eliternas elfenbenstorn.
Brödraskapet behöver inte nödvändigtvis ta en majoritet direkt i Egypten, men erfarenheten visar att parti nummer två kommer långt efter. Det troligaste scenariet är att islamisterna kommer att dominera politiken i Egypten under överskådlig tid. Man ska inte lägga för mycket vikt vid dylika saker, men det är svårt att inte observera att ju längre revolten pågick, desto vanligare blev synen av hela Tahrirtorget i samlad massbön.
Mons Krabbe 