Vi lever i pöbelväldets tid!

Vi lever i en revolutionär tid! Många förstår inte detta eftersom denna revolution är lågintensiv, men ack så effektiv. Den gnager sakta men säkert sönder det politiska systemets motstånd mot dess metoder. Ända sedan -68 rörelsens begynnelse så har nymarxismens metoder varit att bruka våld i det offentliga rummet i syfte att uppnå sina mål. Överfall på politiska motståndare, störande av mötesfriheten, gatuupplopp, ockupationer av fastigheter, verksamheter och gatumiljöer i s.k. re-claim aktioner (som om dessa gator någonsin uteslutande hade hört till dessa aktivister, eller som om de på något sätt representerade det folk till vilket gatumiljön tillhör) och förstörelse av kampanjmateriel såsom nyligen skedde i Stockholm. Detta är inte demokrati! Fredliga demonstrationer som inte stör andras demonstrationer är en del av demokratin. Nymarxisternas aktioner syftar istället till att undergräva det demokratiska samtalet.

Detta är pöbelväldets seger över den tysta majoriteten. Det är konsekvensen av extremvänsterns oförmåga att acceptera det faktum att deras världsbild inte delas av denna tysta majoritet. Vänstern vill som alltid påtvinga andra sina värderingar och är nu mycket framgångsrika i denna ansträngning. Härjningarna i tunnelbanan får symbolisera vänsterns demokratisyn. Tyck som vi eller håll tyst. Demokratin är bara ett medel, inte målet i sig. Den som inte ser faran i detta lurar sig själv. Vi lever som sagt i en revolutionär tid, där den fysiska handlingen segrar över tanken i det offentliga rummet. Det yttersta beviset på detta är det faktum att poliserna bara åkte med i rulltrappan medan aktivisterna vandaliserade. Statsmakten har redan accepterat tillvägagångssättet.

Pöbeln deklarerade tvärsäkert att SD:s kampanj i tunnelbanan var rasism. Nu beslutar Justitiekanslern (JK) att det ska prövas om huruvida den utgör ”hets mot folkgrupp”. Detta är rent ut sagt bedrövligt! Rasism och ”hets mot folkgrupp” var begrepp som en gång hade en betydelse. Idag betyder de allt det som nymarxisterna vill att de ska betyda. Ursprunget till denna utveckling står att finna i den nymarxistiska s.k. Frankfurtskolan som bland annat förespråkade att vänstern skulle ta makten över språket, vilket idag betyder just att man ändrar betydelsen på ord för att kunna använda dem till sin fördel. Sovjetunionen var mycket effektiva i sitt eget språkliga propagandakrig där man började med att anklaga Polen, de baltiska staterna och det demokratiska Finland för att vara ”fascister” för att de hade mage att motsätta sig en ockupation av den röda armén. Detta togs knappast väl emot i väst, men bara två år senare lyckades Stalin ro hem jackpotten med ”den stora lögnen”, då man lyckades sälja in i väst att man slogs mot en fascistisk högerregim i form av Hitlers Tyskland. Härmed undvek man den pinsamma realiteten att det istället var två vänsterideologier som stred om livsrummet i östra Europa, vilket hade kastat en ännu mörkare skugga över den socialistiska utopin.

När det gäller vårt eget krig om språket och nymarxismens försök att forma vår världsbild så skulle jag vilja resa några invändningar. På vilket sätt är det rasism att påpeka att tiggandet är organiserat? Detta är uppenbart för de flesta svenskar. Vilken rasteori stödjer man sig mot när man kritiserar denna företeelse? På vilket sätt uttrycker man missaktning mot romerna som ”ras” (?) genom att uttrycka att man inte anser att tiggeri på allmän plats ska tillåtas? Detta går över huvudet på mig.

På vilket sätt utgör samma kampanj ”hets mot folkgrupp” mot romer? Säger den någonting nedsättande om romerna som folkgrupp? Återigen, så handlar det om kritik av det moderna slaveri som det organiserade tiggeriet innebär och den svenska regeringen för dess inaktivitet. Om några romer pekas ut så är det just de romer som organiserar tiggeriresorna till Sverige, de romer som förtrycker andra romer. Inte romerna som grupp! Så hur kan det då utgöra ”hets mot folkgupp” utan att man bär väldigt mycket våld på språket?

Den röda tråden är att så fort medlemmar ur en av vänstern favoriserad grupp inte får göra som de vill och blir kritiserad så utgör denna kritik ”rasism” och ”hets mot folkgrupp”. Det är på samma sätt rasism och hets om man kritiserar hedersvåld och förtryckande kvinnosyn inom islam. Det är rasism att vilja sätta en gräns för hur stor invandringen till Sverige får bli. Det är rasism att uttrycka att de nya svenskarna bör integreras i det svenska samhället. Vänstern bestämmer detta. Det är bara att anpassa sig. Eller?

Vem vet vad nästa steg är om nymarxisterna får sin vilja igenom? Blasfemilagar, kriminalisering av kritik mot dimensionerna på invandringen och kriminalisering av nedsättande omdömen om annans trosföreställningar eller politiska uppfattningar lurar runt hörnet. Projektet är snart fullbordat. Snart går ingen kritiker av nymarxismens värld ostraffad!

Kritik av religion ska uppmuntras, inte ursäktas!

DEBATT

(Magasinet Bright nr 3 2012)

Den senaste vågen av karikatyrer av Muhammed, har skapat upprördheten bland muslimer. Men vi kan också se hur ledarskribenter och debattörer missar målet. Man säger sig stå upp för rätten till yttrandefrihet, men detta åtföljs nästan alltid av uttalanden i stil med ”…men, denna yttrandefrihet bör inte användas till att såra religiösas känslor.” Men detta eviga ”men” är ett hot mot, inte bara vår egen yttrandefrihet, utan även mot en modernisering av Mellanöstern.

Liberala och socialistiska revolutionärer i Europa på 1800-talet visade tack och lov ingen respekt för kyrkan och de troendes känslor när de kristna dogmerna utmanades med skarp kritik. Utan denna respektlösa kritik, är det tveksamt om vi hade haft det sekulära samhälle som vi har idag.

Kritik av religiösa dogmer och religiösa ledare, levande eller sedan länge döda, ska inte följas av beklaganden, de ska uppmuntras. Det vore berömvärt om landets opinionsbildare kunde stå upp för denna, för det sekulära samhället, så viktiga princip.

Religiösa auktoriteter har idag i många länder ofta mer inflytande över människors dagliga liv än politiker. Religiösa heliga texter har mer inflytande än regeringsförklaringar och författningar. Är det då orimligt att begära att media uppmuntrar till en minst lika grundlig granskning av de religiösa auktoriteterna som de granskar en politikers liv och gärning och religionernas heliga texter som de granskar partiernas politiska program? Är det inte ett rimligt krav att ställa på samhällets politiska ledare och opinionsbildare att de uppmuntrar till denna granskning istället för att, som ofta är fallet, hävda att den är osmaklig och omoralisk?

Ska politiska ledare som Moses, Josua och Muhammed stå utanför denna granskning bara för att det även finns en religiös dimension av deras gärning? Vare sig Moses, Josua och Muhammed är faktiska personer eller fiktion, så måste de utstå denna granskning då de troende upplever dem som riktiga och följaktligen ofta, men dock inte alltid, accepterar deras gärningar som ett föredöme. Ska det faktum att Moses och Josua bedriver folkmord på invånare i Sinai och ”det heliga landet” utan att detta beskrivs som moraliskt klandervärt i Gamla testamentet, inte kritiseras? Ska det faktum att Muhammed beordrar mord på 700 judar i Medina inte föranleda kritik av Muhammed som politisk ledare och härförare? Det senare exemplet är i nuvarande debattklimat inte comme-il-faut. Detta trots att det är uppenbart hur detta agerande från muslimernas profet, parat med en rad judefientliga ställningstaganden från densamma, har lagt grunden till synen på hur judar ska behandlas inom den muslimska världen.

Kritik av religion är absolut nödvändigt

(Newsmill 2012-09-17)

Jan Hjärpe hävdar inte bara att det är omoraliskt att kritisera islam då det kan leda till våldshandlingar och människors bortgång, men även att det är särdeles olämpligt just i denna period av transition i Mellanöstern.

Vad gäller själva religionskritiken som idé, som Hjärpe försvarar ur juridisk synvinkel, men sedan förkastar som ”djupt omoralisk”, så är han inne på samma linje som Obama. Den nuvarande amerikanska administrationen fördömer denna typ av religionskritik med att säga att man inte ska uttala sig kränkande och nedsättande om någon religiös övertygelse. USA har en annan tradition än vi i Europa har. Religionen har en större betydelse i samhället, då Amerika, i första skeendet, till stor del koloniserades av religiösa extremister som ville fly undan granskning och förföljelse i moderländerna. Här i Europa så har vi dock byggt vårt nuvarande liberala samhälle på just en skarp kritik av religion och religiösa auktoriteter. Denna har ofta kunnat upplevas av religiösa som just kränkande och nedsättande för deras trosuppfattningar. Det borde inte vara okänt för någon som bor på denna kontinent, att denna kritik har räddat otaliga miljoner européer från att leva sina liv nedsänkta i ignorans och förtryck.

Nej, Jan Hjärpe, att inte kritisera förtryckande religiösa föreställningar och att inte utsätta religiösa auktoriteter, levande eller döda, för kritik är det som är omoraliskt!

Detta är inte den första och säkerligen inte den sista konfrontationen mellan de som vill försvara religionen och dess auktoriteter och de som vill bryta ner dessa medelst skarp kritik. Det är hög tid att vi som står för utveckling står fast och inte backar tillbaka mer. Det borde vara självklart för en professor i islamologi vid Lunds Universitet att det är och alltid kommer att vara en essentiell del av vårt moderna samhälle att alla medborgare fritt kan och bör framföra ovan nämnda form av kritik. En professorstitel inom islamologi betyder inte att vederbörande ska ägna sig åt att okritiskt försvara alla företeelser inom den muslimska världen, bra eller dåliga. Om professorn ska delta i debatten runt händelser i regionen så borde avsikten vara att hjälpa till med att utveckla och modernisera denna och den tro som är där förhärskande. Inte att försvara de krafter som vill motverka modernisering och en i vår tid fungerande livssyn.

Den amerikanska ambassaden i Kairo stormas

Vad gäller tidspunkten för lanseringen av denna film, så vill jag fråga Hjärpe; finns det någon tidpunkt som är lämplig för kritik av religion i Mellanöstern?

När oroligheterna i samband med Muhammed-karikatyrerna blossade upp, innan den arabiska våren, utnyttjade regimer som den syriska tillfället för att lätta på trycket från de frustrationer som hade byggts upp mot den allmänna situationen i landet. Demonstranter tilläts storma den danska ambassaden utan att polisen ingrep mer än symboliskt. Nu efter de arabiska ”våren” så blossar våldet upp extra mycket i de länder som just har genomlevt omvälvningar. Anledningen till detta är primärt att regimer som den i Egypten tillåter dessa stormningar av ambassader. Finns det någon som inbillar sig att Egypten med dess väl tilltagna armé och med god förvarning om protesterna i centrala Kairo, inte kan hindra några tusen personer från att storma den amerikanska ambassaden om de vill det? Svaret på varför de inte gör vad de kan, och vad som stipuleras i internationella avtal angående ambassader, är att det islamistiska muslimska brödraskapet är rädda för att tappa folkligt stöd till de ännu mer islamistiska salafisterna, som utförde stormningen. Hur ser situationen ut om 5 år? Vilka är de rådande omständigheter då som omöjliggör kritik av Muhammed och hans troslära? Kommer det framöver finnas något lämpligt tillfälle att kritisera religionens inflytande i Mellanöstern?

Detta är i grund och botten ett felaktigt resonemang av Hjärpe. Jag skulle vilja vända på resonemanget. Under de omvälvningar och revolutioner som drabbade Europa under 17- 1800-talen så var skarp religionskritik central och kanske avgörande för att vår kontinent skulle ta steget mot sekularism. Omständigheterna i Europa då och Mellanöstern nu skiljer sig från varandra, men faktum kvarstår att det nu finns ett fönster för att motverka religionens negativa grepp om samhället. Alternativet är att lämna fältet fritt för de radikala islamister som nu försöker sätta sin prägel på de respektive samhällena såväl som på dessas relationer till USA och övriga omvälden.

Hur ska västvärlden då kunna påverka? President Mursi gjorde ett tydligt val när han visade att han var räddare för salafisterna än för konsekvenserna av att låta den amerikanska ambassaden stormas. USA och andra drabbade länder måste tydligare visa att det blir konsekvenser av sådana val. Först och främst i form av indraget bistånd. USA ger Egypten 1,5 miljarder dollar årligen. Detta borde nu ifrågasättas.

De militanta islamistiska krafterna måste kringskäras, de måste förhindras att skrämma sin omgivning till att respektera deras religiösa föreställningar. Att ge sig inför hot om våld, som Hjärpe tycks mena, är inte ett alternativ!

%d bloggare gillar detta: