Presidentvalet kan utgöra ett vägval i utrikespolitiken för en vacklande supermakt

ANALYS

USA är en supermakt på fallrepet. En haltande ekonomi som dräneras allt mer på produktion som genererar exportintäkter har skapat ett stort underskott i handelsbalansen. Därmed har man fått ett växande budgettunderskott och följaktligen en historiskt stor och tillika växande statsskuld. Upprätthållandet av ett (i detta fall) informellt imperium med säkerställd militär överlägsenhet blir en tung börda för en stormakt på nedgång. Historikern Paul Kennedy myntade begreppet ”imperial overstretch” som en beskrivning på detta tillstånd när den globala hegemonens förmåga inte längre håller jämna steg med viljan. Som grädde på moset har vi den ohållbara situationen med åtagandena i systemet för sociala försäkringar som går back och någon gång på 2030-talet kommer börja belasta statskassan avsevärt. Ställda inför denna typ av avvägning valde britterna efter kriget att prioritera det sociala skyddet och som en konsekvens därmed avveckla imperiet. Det ser ut som att USA:s tid som världens supermakt kommer gå mot en avsevärd prövning, för att uttrycka det milt. Hur ställer sig då USA:s politiker till detta faktum?

Grovt sett kan man summera de tidigare strategierna för att hantera ett sådant här nedgångsscenario enligt nedan;

1) Acceptans:

Här vill man åldras med värdighet, inser landets brister och försöka skapa ett mjukt fall där man samarbetar med andra makter för att bibehålla stabiliteten i världsordningen. Här söker hegemonen dela bördan av ledarskapet med allierade samtidigt som den söker, om inte vänliga, så i alla fall rimliga eller neutrala relationer till utmanade makter. I dagens läge skulle det innebära att USA förlitar sig mer på att en ny internationell ordning som bygger på att demokratiska regionala stormakter såsom Brasilien, Indien och Japan tar ett större ansvar för sina närområden. Denna acceptansen kan dock även medföra en isolationistisk dragning, som om den fullföljs helt, kan medföra en avsevärd instabilitet i det globala politiska systemet.

2) Förnekelse:

Här gör den fallande stormaktens politikerklass allt den kan för att försöka upprätthålla landets dominans, trots det underminerade ekonomiska fundamentet. Man kan genom att bruka de militära resurserna försöka mjölka sitt informella imperium. USA gör det idag genom att försöka behålla kontrollen över nödvändiga råvaror och säkerställa dollarns värde som transaktionsvaluta vilket ger avsevärda ekonomiska fördelar. För den fallande supermakten som lever i förnekelse så blir det essentiellt att trycka till alla potentiella utmanare, såsom i det här fallet Kina och Ryssland. Mot slutet av en stormaktshegemons tid som ledande stat så brukar frekvensen av konflikter går upp och hegemonen brukar deltaga i dessa konflikter. Under de senaste två decennierna har vi sett en militär aktivitet från USA:s sida som inte finner motstycke under perioden efter andra världskriget.

Historiska paralleller

Man kan se slutet på Hollands stormaktstid och roll som navet i den globala ekonomin och havens dominant, som ett exempel på scenario 1. Holland, som stod inför minskade andelar av handeln med östern och ett växande militärt hot från det expansiva Frankrike, valde att samverka med engelska eliter för att transferera sin maktposition till det blivande Storbritannien som en del av den ”Ärorika revolutionen” där den holländska kungen till och med blev engelsk kung. England (Storbritannien från 1707) gick vidare från denna episod med ny styrka och besegrade Ludvig XIV:s aspirationer på europeisk dominans och intog rollen som den nya globala hegemonen, medan Holland sjönk tillbaka till en status som en mindre allierad.

Slutet på Storbritanniens period som dominant makt såg mer ut som i scenario 2. Britterna hade ett avsevärt större imperium och en roll som den internationella ordningens väktare, som man såg det som självklart att man skulle behålla, trots att det vänligt inställda USA redan innan sekelskiftet hade växt sig större och trots att man stod inför en utmaningar från ett flertal stater såsom Tyskland och Frankrike som ville ha sin del av kakan. Britterna var precis som amerikanerna av idag involverade i ett flertal krig, såsom Boerkriget, och kriser där man stod näsa mot näsa med andra stormakter runt sekelskiftet. Dessa kriser kan sett ur båda parternas perspektiv ses som brinkmanship-kriser, d.v.s. situationer där de tävlande makterna utmanar varandra i sökandet efter svagheter i syfte att provocera fram eftergifter, med risken för krig som en medveten och acceptabel risk. Sådana situationer är vanliga när en ledande hegemon börjar påvisa svagheter. Svaghet i ledarskap provocerar, vilket jag ska återkomma till längre ner. Vid Faschoda 1898 stod Frankrike och Storbritannien öga mot öga i en uppgörelse om makten över södra Sudan och möjligheten att binda ihop sina imperier genom Afrika. Länderna förberedde sig för krig, men fransmännen backade till slut. I Marocko försökte Tyskland 1905 påvisa att Frankrike stod ensamt och därmed tvinga fram eftergifter i Nordafrika, men Storbritannien reagerade och ställde sig bakom Frankrike. Krig var nära, men krutet sparades några år till. Storbritannien hade varken viljan eller ett realistiskt alternativ för att dela med sig av makten till en vänligt sinnad makt, eftersom USA var så ointresserade av makt utanför sin egen sfär. Hade en överföring av makt skett mellan Storbritannien och USA runt sekelskiftet, såsom mellan Holland och England två hundra år tidigare så hade vi troligen undvikit de båda världskrigen, men nu fanns det inget intresse av en sådan utveckling. Britterna var inte mottagliga för detta och amerikanerna inte redo förrän efter de två förödande världskrigen.

Vilken linje vill Trump respektive Clinton se?

Trump; har mer gemensamt med tidigare konservativa riktningar i USA än med dagens neocons eller demokraterna som båda tycks föra samma linje i utrikespolitiken. Han tycks mig stå för en policy som har vissa dragningar av den isolationism som republikaner förde under båda världskrigen när de ville hålla USA utanför. Samtidigt så ska det sägas att han inte för en renodlad isolationistisk linje då han vill slå till mot de hot som finns mot USA i form av dagens IS och troligen också liknande hot som kan framträda under ett eventuellt presidentskap för Trump. Skillnaden är att han enligt linjen i scenario 1, har synen att USA har inte råd med fler utrikes äventyr utan ska istället koncentrera sig på att bygga upp USA igen. Detta innebär att han inte har intresse av att ”forma” Mellanöstern genom att pressa fram ett regimskifte i Syrien och kommer därmed verka för en fredsöverenskommelse i landet efter att IS har utplånats. Han är inte heller intresserad av att betvinga Ryssland, som ärligt talat inte är mycket av en utmanare till USA med en femtedel av dess BNP och en tiondel av dess försvarsbudget, även om vi i Sverige upplever ett legitimt regionalt hot.

Trump har fått kritik för uttalandet att USA inte längre tänker stå ensamt för Europas och Japans säkerhet. Dessa uttalanden, på typiskt klumpigt Trumpmanér, har skapat en del oro för att Nato ska överges, men i grunden är detta samma sak som USA har sagt till Natoländerna under mer än 50 år nu, om än på ett mer diplomatisk sätt. Det är helt enkelt ett faktum att den ekonomiskt försvagade hegemonen USA inte längre kan stå för försvaret av både Europa och Japan utan att dessa bidrager på ett rimligt sätt. USA överspenderar på sin militär, medan vi européer missköter våra försvar på ett mycket ansvarslöst sätt. En korrigering av dessa förhållanden är helt enkelt nödvändig och kommer ske i den närmaste framtiden.

Clinton; står för en fortsättning av de desperata försöken att hålla USA på topp, trots en försvagad ekonomi. Jakten på kontrollen över oljan i Mellanöstern kommer fortsätta och därmed också krigen i regionen. Clinton och den Obama-administration som hon var en essentiell del av har tydligt deklarerat att en fredsöverenskommelse med Assad inte är aktuell. Således blir hennes första steg efter att hon eventuellt har tillträtt i januari, att planera för en insatts mot Syrien så fort IS är krossat. Denna utgångspunkt, som grundlades redan i Libyen (där Ryssland kände sig lurat) kommer resultera i en tidstypisk brinkmanship-situation där USA och Ryssland står öga mot öga om inflytandet över Syriens framtida styre. Detta kommer antingen resultera i att Ryssland får backa ur regionen med svansen mellan benen eller att det urartar i krig. En sak man ska ha klart för sig är att Clinton är mycket kallare än Obama. Det var Obamas svaghet som ”provocerade” fram (enligt ovan) den ryska utmaningen av USA:s roll i Mellanöstern och ledde troligen även i förlängningen till hur situationen i Ukraina utvecklade sig. Oavsett hur framgångsrikt den personligen har förts av olika presidenter så har denna linje utgjort en policykontinuitet sedan 90-talet, vilken har gått ut på att att Ryssland ska ringas in politiskt, i syfte att beskära landets på dess traditionella intressesfärer. Detta ska leda till att en eventuell framtida utmaning från Ryssland mot USA:s med tiden försvagade ledarskap ska förhindras. Detta är taget direkt ur Zbigniew Brezezinskis ”spelbok” för Ryssland. Han är den utrikespolitiska nestorn som har utgjort grunden för kontinuiteten i den amerikanska politiken i östra Europa över såväl republikanska såväl som demokratiska administrationer. (Lästips: ”The Grand Chessboard” av Brezezinski)

Vad är en rimlig strategi för USA?

USA har inte lyxen att ha tillgång till en stor demokratisk styrd och vänligt sinnad makt som kan ta över i framtiden, såsom Holland och Storbritannien hade, vilket gjorde deras övergångar till mindre aktörer så mycket lättre att svälja och mindre behäftade med negativa konsekvenser för det internationella politiska systemet. Istället kommer USA behöva släppa ifrån sig en del av sin roll till ett multipolärt system av regionala demokratiska makter som Brasilien, Indien, Japan och vad som nu finns kvar av Europa, men troligen Storbritannien, Tyskland och Frankrike genom Natostrukturen eller/och EU som vill ta på sig en större säkerhetspolitisk roll. Om Trump vill dra tillbaka USA helt i någon form av isolationism så vore det mycket skadligt för det globala politiska systemets stabilitet. Det skulle locka fram en rad regionala utmaningar från länder som Iran, Kina och Ryssland. Å andra sidan så vore det inte fördelaktigt om USA fortsätter på dagens väg, där man ”slänger runt sin tyngd i rummet” i syfte att desperat hålla borta utmanare och behålla kontrollen över råvaror. Båda tillvägagångssätten leder till mer krig och fler brinkmanship-scenarier under denna nedgångsfas. Det vore önskvärt om stormakten USA kunde lära sig från historien i syfte att utveckla en mellanväg som leder till fred istället för ett nytt storkrig, som de tidigare nedgångarna har resulterat i.

USA måste inte tro att man ensamt behöver upprätthålla ordningen. Washington bör avkräva sina demokratiska allierade mer ansvar och vara beredd att ge dem detta ansvar när det väl kommer till kritan. Varje tänkbar avigt inställd utmanare, såsom Ryssland eller Kina måste inte ringas in genom att militära resurser placeras på deras tröskel, för då blir deras utmaningar av ordningen en självuppfyllande profetia. Å andra sidan ska USA, koordinerat med sina regionala samarbetspartners, vara tydliga med att ingen militär aggression kommer att tillåtas. Genom att leva som man lär så blir detta mer trovärdigt. En hegemon som gör som den vill tappar snabbt sin legitimitet som försvararen av den internationella ordningen! Men det är klart, en sådan linje som jag stakar ut här, kräver stor diplomatisk förmåga och avsevärt mer förmåga till självinsikt än vad som finns i Washington idag, så jag kanske ”skäller mot fel träd”?

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

2 Responses to Presidentvalet kan utgöra ett vägval i utrikespolitiken för en vacklande supermakt

  1. mittja says:

    Du analyserar skickligt och jag länkar dig gärna. Men. snälla, lägg av med svengelskan. ”[S]länger runt sin tyngd i rummet”, ”skäller mot fel träd”. Vaffan?

    • Mons Krabbe says:

      Jag tyckte att det passade att lägga in dessa uttryck eftersom artikeln handlar om USA. Jag förstår om alla inte uppskattar dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: