En politikerklass utan ansvarskännande!

KOMMENTAR

En av veckans snackisar har varit miljöpartisten Hanna Lidström som pratar sig varm om flygets inverkning på klimatet, men som gärna själv flyger till när och fjärran (1, 2). Hanna är språkrör för Grön Ungdom, och om vi för en stund lämnar klimatdebatten åt sidan och bara förhåller oss till miljöpartiets egen syn i frågan, så är hennes hållning ganska anmärkningsvärd. Hennes syn på det egna ansvaret för vad hon predikar, är att, om inte alla gör rätt så har hon inget ansvar för att visa vägen. Istället ska staten träda in och tvinga. Ganska symptomatiskt för vänsterns syn på individ vs stat.

Hanna Lidströms ståndpunkt att det är rimligt att föra linjen att flygandet ska begränsas, men att samtidigt själv inte vilja sluta flyga, känns igen från tidigare miljöpartistiska klavertramp, såsom Fridolins ”Arlanda-Bromma linje”, och överutnyttjande i allmänhet, av regeringsplanet för vanliga möten i Bryssel. Den känsla som smyger sig in är dessa personer alltid anser att det är någon annan som ska kompromissa med sin livsstil, men inte dem själva, partieliten som faktiskt driver den här linjen. Såsom i Orwells ”Djurfarmen”, att ”alla är jämlika, utom vissa, som är mer jämlika än andra”.

Politiskt är det oerhört ihåligt att propagera för en linje, där man själv, som politiker inte leder från främsta ledet och visar vägen. Det är som att säga sig vara feminist, men samtidigt själv begå övergrepp på kvinnor. Det finns ju dagsaktuella exempel på detta. Det är som att säga sig vara orolig över brottsligheten, men samtidigt själv inte leva ett laglydigt liv, utan istället hävda att samhället behöver höja straffen för att avskräcka sådana som en själv från att begå brott. För att fortsätta att hamra in poängen, så är det som att tala om vikten av skattemoral, men samtidigt inte själv betala sina skatter. Ja, jag talar om dig Mona Sahlin!

Lidström säger att det vore meningslöst för henne att agera själv, eller ens att bara alla dem som bryr sig, agerar. Istället måste alla tvingas! Och det är staten som ska göra det, via lagstiftning om straffskatter. Det finns inget eget ansvar i enlighet med hennes vänstervärldsbild. Istället är allt systemets fel. Här kommer vi in på ett stående tema hos vänstern. Människan är ett offer för ondsinta strukturer och är därmed befriade från eget ansvar. Istället är det staten som ska träda in och lägga allting tillrätta. Slutprodukten av ett sådant här förhållningssätt är att vi, etiskt och moraliskt, förvandlas till zombies under den allsmäktiga staten.

Jag tycker personligen att en politiker ska leva som den lär. Ingen är perfekt, men det minsta man kan förvänta sig av en politiker, är att att denna visar vägen när det gäller de egna hjärtefrågorna. Med folkvalda som Lidström, Fridolin och Sahlin, så är det inte konstigt att folket idag hyser ett djupt förakt för politiker.

Annonser

Vellinge antog en integrationsplan med skarpa krav, men nådde inte ända fram till målet!

KOMMENTAR

Vellinges Kommunfullmäktige antog igår en ny Integrationsplan. Det som var mest kontroversiellt i denna, ur vänsterperspektiv, var att de invandrade nu får en integrationsplikt. Denna innebär att om man inte gör framsteg inom SFI, följer de aktivitetsinsatser som ska leda till arbete och får godkänt resultat på en, nu obligatorisk, kurs i samhällsorientering, så kan ersättningar komma att dras in! Ännu en gång sätter nu Vellinge ned foten, bara tre månader efter förbudet mot tiggeri.

Jag drev själv under 2015 exakt denna kravinriktade linje inom mitt tidigare lokalparti, Nya Listan (NL), vilket orsakade brytningen mellan mig och dem. Det var rätt i sak, erkände man då, men inställningen ”skavde”. Det blir aldrig bekvämt för en social-liberal när verkligheten kommer och knackar på! Följaktligen inte konstigt att NL nu invände mot Kommunstyrelsens förslag till integrationsplan.

De vanliga argumenten kom från NL:s kompisar på vänsterkanten. MP uttryckte att de inte ville att man skulle ställa några som helst krav på de som invandrat till Vellinge, vilket visar att man inte har lärt sig någonting alls från de senaste decenniernas integrationsmisslyckande.

Socialdemokraternas Axtelius deklarerade att han inte kunde acceptera en linje som ställde ensidiga krav på de invandrade. Istället, menade han, skulle man följa den mångkulturella principen att både den inhemska kulturen och den nya invandrade ska förändras för att kunna passa ihop. Varför, undrar jag? Vad är det som är fel i vår samhällskultur som nu måste ändras? Tycker ni som bor i Vellinge, eller i resten av Sverige, att vårt samhälle är så pass fel att vi måste ändra det, i riktning mot det som finns i Mellanöstern? Tycker man så, så får man väl rösta på (S), men jag tycker personligen att den svenska samhällskulturen har skapat en av de mest framgångsrika, trygga och stabila länderna i världen.

Det är just därför folk väljer att komma hit, inte sant? Normativ mångkultur är ett kapitalt misslyckande och jag hoppas att väljarna är trötta på detta experiment nu!

Moderaterna ska ha cred för sitt integrationsprogram. Några steg till så kan ni kanske till och med gå med i Medborgerlig Samling. Nåja, den piken får ni moderater kanske tåla. Vi har ju ändå legat och fortsätter ligga några steg framför er när det gäller att söka en skärpning av kraven på de som har kommit till Sverige.

Jag skulle ha velat se en tydligare formulering i integrationsprogrammet om vilka kärnvärden som man vill försvara. Ni tog upp demokrati och hedersvåld, men jag läste inget om vikten av att lära ut vilken roll yttrandefriheten har i Sverige. Att det står alla fritt att kritisera religioner och profeter och att inga blasfemilagar någonsin kommer accepteras här, såsom det ofta är i hemländerna. Vidare skulle jag vilja ha sett någon formulering om vikten av att lära ut att staten och kommunernas verksamheter är sekulära och att vi inte vill se och inte heller kommer tillåta, religiös klädnad och beslöjning på varken anställda i dessa verksamheter eller på barnen som går i skolorna.

Jag saknade också en tanke om hur man vill motverka att barn undantas av sina föräldrar från gymnastik, simning, sexualundervisning, religionsundervisning mm i skolan med anledning av föräldrarnas tro.

Således, ett steg i rätt riktning, men varför inte hela vägen fram?

En feministisk utrikespolitik som respekterar mullorna i Iran mer än landets kvinnor!

KOMMENTAR

Regeringen Löfven stoltserar med att vara den första svenska feministiska regeringen. Utrikesministern Margot Wallström slår sig för bröstet och deklarerar regeringen ska föra en feministisk utrikespolitik. Vad detta innebär har vi med all tydlighet fått illustrerat i denna kalla februarimånad. Först har vi fått se en trotsig men ack så ihålig markering mot Trumps förmodade kvinnosyn utförd av vice statsministern och tillika biståndsministern Isabella Lövin, där hon omger sig med bara kvinnor. Denna markering mot ett förmodat patriarkat i väst följs en dryg vecka senare av en mental knäböjning inför ett riktigt patriarkat i Teheran, när de kvinnliga medlemmarna av delegationen som regeringen Löfven skickar till Iran alla skrudar sig i den för iranska kvinnor påbjudna slöjan. Allt för att visa respekt för en sedvänja som påbjuds av män i syfte att beskära och kontrollera kvinnors frihet och sexualitet.

Skillnaden mellan agerandet i dessa två situationer illustrerar med alla tydlighet var feminismen står idag och vad dess syfte egentligen är. Den feministiska rörelsen av idag är, i dess huvudspår, inte en rörelse som vill verka för kvinnors befrielse. Den västerländska feminismen är sedan länge kidnappad av marxismen, vilket har inneburit att dess fokus idag ligger på att bekämpa vita västerländska män. Att krossa den vita mannen är för dem ett nödvändigt steg mot demonteringen av den borgerliga och kapitalistiska samhällsordningen. Hatet som många feminister visar mot den vita mannen är helt enkelt ett uttryck för deras hat mot västvärlden!

Isabella Lövins protest mot Trump följdes snabbt av en mental knäböjning inför de iranska mullornas kvinnosyn!

Isabella Lövins protest mot Trump följdes snabbt av en mental knäböjning inför de iranska mullornas kvinnosyn!

Således ligger det inte i deras intresse att kritisera patriarkala strukturer i de länder som utmanar denna västerländska världsordning. I dessa länder, varav de i den muslimska världen hör till de mest uttryckligt fientliga, finns ju deras allierade. I islam finner vänstern sina bröder i kampen mot kapitalismen och de vita män som de ser som stöttepelarna för denna ordning. Denna anti-kapitalistiska allians är även synlig på andra politiska plan. Bland annat när det gäller vänster- och socialdemokratiska partiers gullande med islamister såsom det Muslimska Brödraskapet som har infiltrerat väst ända från Vita huset (under Obama) till svenska partier som socialdemokraterna och miljöpartiet.

Feminismens utveckling i korthet

Feminismen som vi känner den idag, har sitt ursprung i upplysningstidens diskussioner om vilka rättigheter som kvinnorna också skulle få ta del av. Under 1800-talet fördes denna rörelse framåt av liberaler såsom John Stuart Mill som skrev ”Förtrycket av kvinnorna” och lade fram förslag om kvinnlig rösträtt i parlamentet. I början av 1900-talet blev dock vänsteridéerna allt vanligare då tanken att de bättre bemedlade feministerna hade svikit de mindre bemedlade kvinnorna började sprida sig. Vissa ansåg att bara en revolution kunde skapa de önskade förändringarna och stödde följaktligen den sovjetiska revolutionen. Det riktiga genombrottet för de marxistiska tankegångarna inom den feministiska rörelsen kom dock efter kriget i och med de Beauvoirs ”Det andra könet” och befästes under 60- och 70-talens hippierörelse. Nedgången för feminismen på 80-talet då en känsla spred sig att jämställdheten var väl avancerad i västvärlden vändes när rörelsen fick ny kraft efter det kalla krigets slut då kommunister sökte en ny väg framåt. Gudrun Schyman personifierar denna omvandling, där feminismen nu är en fullblodsmarxistisk rörelse med ett program fyllt av idéer om den stora staten, strypt kapitalism och företagande, tvång och knasiga tankar om medborgarlön. Således: Det som började med att feminister anslöt sig till marxismen som ett medel för att påskynda sin sak, vändes efter denna absorption till att marxismen nu istället är den kraft som använder feminismen som ett redskap för att nå sina mål!

Feminismen på nedgång (men inte i Sverige?)

Kvinnor över hela västvärlden blir allt mer medvetna om det femi-marxistiska hyckleriet i att bara kritisera män i väst, medan man vänder ryggen mot kvinnor utanför väst och de kvinnor som lever i väst men som befinner sig under inflytande av islam. Allt fler kvinnor reagerar inför det oblyga hatet som ofta visas mot västerländska män och många opinionsundersökningar påvisar att feminismen nu tappar stöd bland kvinnor i väst. Dock inte i Sverige, som lever vidare i sin kokong. YouGov utförde en undersökning i USA för nästan exakt ett år sedan som visade att bara 32 % av kvinnor där såg sig som feminister och där 47 % av dem som avvisade feminismen tyckte att rörelsen var för radikal.

Samtidigt skördar ett radikalt marxistiskt feministiskt parti, Fi, framgångar i Sverige. När ska även svenska kvinnor vakna och inse att feminismen som vi känner den idag, inte värnar om kvinnan för kvinnans skull. Om kvinnors rättigheter hade varit av något som helst intresse för den ”första feministiska regeringen”, så hade Löfvens delegation gjort en tydlig markering genom att inte bära slöjor. Visa att man inte böjer sig för ett sant patriarkat. Visa att man inte tänker respektera en vilja att beskära kvinnors frihet och närvara slöjfria, vilket hade varit deras rättighet som besökande utländsk delegation. Detta hade sänt en signal till iranska kvinnor att vi står bakom deras rätt att röra sig slöjfritt. Istället visade vår regering att respekten för Irans religiösa ledarskap var större än den respekt de har för Irans kvinnor. Detta val säger väldigt mycket. Jag hoppas att svenska kvinnor lyssnar (in) och fattar ett bättre beslut vid valurnorna i 2018!

Miljöpartiet är salafistens val!

Avslöjandet att den ökända salafistiska imamen Abu Raad i Gävles Moské har uppmanat sina följare att rösta på Miljöpartiet är en bekräftelse på det vi redan kunnat ana: Att MP inte bara är islamisternas, utan nu även salafisternas val!

Detta är resultatet av en politik som går tillbaka många år. Miljöpartiet har sedan Per Gahrton gjort antisemitiska utspel och mer och mer profilerats sig som ett parti som är vänligt inställt till islamismen och dess krav på särlagstiftning och religiös påverkan på samhället. Organisationen är full av aktivister som samverkar med direkt demokratifientliga organisationer och som för med sig antisemitiska- och demokratifientliga åsikter från sina hemländer. Denna infiltration stärker de krafter som vill inskränka yttrandefriheten och kriminalisera religionskritik.

Varför har man då gjort så här? Det finns två sätt att tolka detta ställningstagande. Å ena sidan kan man se partiets positionering i relation till islamisterna som ett försök att skaffa politiska allierade i en kamp för att fullständigt omvälva västvärlden, vilket är en tolkning som jag ser som mer och mer trolig. Eller så kan man se det som en rent krass beräkning, ett försök att ta den största portionen av landets snabbast växande väljargrupp; muslimerna. Dessa röstar redan till ca 90 % på vänsterblocket. Detta har undersökningar från runt om hela Europa visat. MP vill kapa åt sig så stor del som möjligt av dessa väljare i en huggsexa där även S har visat framfötterna med försöket att föra in Mustafa Omar i partistyrelsen.

Frågan är alltså om det handlar om en läpparnas bekännelse från miljöpartiets sida i syfte att vinna väljare, eller om en farlig samsyn om gemensamma fiender och angreppspunkter på vår demokrati?

Det tragiska i det hela är att miljöpartiets val av muslimska företrädare, med en stor andel islamister, är ett underkännande från vänstern av den muslimska majoritetens värderingar. Här ser vi återigen att det är vänstern som håller nedlåtande koloniala föreställningar om de utomeuropeiska folken! Högern, å sin sida, rekryterar mer ofta personer från muslimska länder i kraft av deras egen förmåga, som individer och inte som representanter för en föreställning som man har om deras kollektivt burna värderingar.

Miljöpartiet har förvandlats till en politisk rötkammare

Miljöpartiet är ett parti som helt tydligt är angripet av en politisk röta. I de slutna kretsarna odlas tankemönster som är främmande för samhället i övrigt och främmande för alla med en klar moralisk kompass. Denna process har pågått under lång tid, men det är först under Romson/Fridolins ledning som denna röta har exponerats fullständigt inför allmänheten. Man frågar sig hur Romson kan klämma ur sig det ena osmakliga uttalandet efter det andra, men egentligen är detta helt naturligt. Dessa uttalanden speglar hur man verkligen tänker i partiet.

När Romson uttryckte oro för att de 130 döda i terrordåden i Paris skulle kunna utgöra ett hinder för fokuset på den kommande klimatkonferensen, så visade hon att hon inte har någon som helst sympati för döda européer. Dessa döda européer fick inte stå i vägen för en fortsatt överföring av tillgångar från västvärlden till resten. Samma tankemönster blev tydligt igen när Romson nyligen i SVT kallade 9/11 attackerna för ”olyckor”! Hon menade säkert, som hon hävdar, att hon ville få fram att dessa ”händelser” (som hon skulle ha uttryckt det) var en olycka för Sveriges muslimer. De kunde nu utsättas för misstänkliggöranden och där, menar hon, gjorde Kaplan en ”bra” insatts tillsammans med andra islamistkramare, som på förhand anklagade oss för ”islamofobi” om vi ens tänkte tanken att dessa muslimska terrorister kunde vara inspirerade av koranens många våldsamma verser. Vad Romson uppfylldes av var alltså inte sympati för de 3000 döda amerikanerna, utan istället såg hon dessa döda som besvärliga då de kunde åkalla misstänkliggöranden mot muslimer. Dessa döda stod i vägen för hennes och ”miljö”partiets politiska vision!

Denna vision består av en fullständig avindustrialisering av väst tillsammans med en massiv invandring från muslimska länder som ska resultera i en nedmontering av vårt välstånd. Europa ska aldrig kunna bli storartat igen! Under miljöpartiets vision ska alla de värderingar som gjorde Europa storartat krossas av partiets aktivister. Dödade vita eller judar (i såväl Auschwitz som i Israel) har Romson och hennes partikamrater ingen sympati för. Miljöpartiets vision inbegriper användandet av västfientliga islamister, såsom Mehmet Kaplan, Yasri Khan mfl för att föra in den nya ordningen. Alla andra delar av partiets politik, som man säger sig stå för, såsom queer- och kvinnoaktivismen, får stå åt sidan när islamisterna ska föras fram mot makten.

Den senaste skandalen, som troligen inte kommer nå riksmedierna, är att den f.d. al-Qaida aktivisten Anna Sundberg (alias; Um-Anas) är aktiv i partiet. Hon sitter i grundskole- och gymnasienämnden. Anna Sundberg har varit gift med en al-Qaida terrorist, Said Arif, som 2004 blev dömd för planering av terrorattentat i Frankrike och var verksam inom al-Qaida i Irak under många år. Hon flyttade till ett område kontrollerat av jihadister i Kaukasus för all leva där med sin make och barn. När 9/11 attackerna utfördes så jublade hon tillsammans med de andra jihadisterna i bergen. Den omvändelse som hon beskriver för DN ger jag inte mycket för. Väl hemma i Sverige satt hon i styrelsen för den unkna organisationen ”Charta 2008”, tillsammans men Kaplan och Mattias Gardel, som verkade för frisläppandet av dömda terrorister. Att hon hamnade i miljöpartiet är väl bara naturligt. Där passar hon in perfekt!

Stenansikten och islamister

Mehmet Kaplan verkar helt oberörd av skandalen och varken Löfven eller MP avser sparka/utesluta honom. Det är tydligen fullkomligt omöjligt att få ett statsråd från vänsterblocket att lämna sin position. Dom har helt enkelt ingen skam i kroppen! Ingen politisk storm är stark nog att få deras betonghäckar ur stolarna, samtidigt som statsråden från höger blåser ur efter minsta lilla vindpust.

Beror denna skillnad på att dom har en högre grad av förakt för folkets reaktioner? Löfvens, Wallströms, Romsons och Kaplans iskyla inför sin egen inkompetens och sina övertramp mot demokratin, för mina tankar till sovjetelitens stenansikten på Lenins mausoleum på 1:a maj. Attityden att folket existerade för deras skull och inte tvärt om.

Mehmet Kaplan är en skam för vilken regering som helst som säger sig värna demokratin och vill bekämpa radikaliserad religionsutövning och fascism, men inte Löfvens. Denna Löfven som har utgjutit sig om vad han anser vara fascister på hemmaplan. Istället sopas Kaplans felsteg under mattan med ord som ”jag är övertygad om hans demokratiska värdegrund”. Hur kan han vara det?

Mehmet Kaplan har:

– Som ordförande för unga muslimer (2000-2002) bjudit in antisemitiska hatpredikanter, såsom Riyadh ul Haq, som förespråkar ett väpnat Jihad!

Jämställt de jihadister som reser ner till Syrien för att kämpa, för ett framtida religiöst styre och raserandet av en sekulär statsbildning, i organisationer som tveklöst är odemokratiskt sinnade och ofta terroristorganisationer såsom al-Qaida och IS, med våra finlandsfrivilliga som kämpade för en demokratis överlevnad mot en auktoritär jätte.

– Som statsråd fortsatt att odla kontakter med islamistiska och fascistiska organisationer, här i Sverige och nere i Turkiet, som är skyldiga till hundratals mord. Detta verkar för att ge dessa organisationer legitimitet och råg i ryggen samtidigt som det delegitimerar och försvagar demokratin i unga muslimers ögon. Detta är mycket allvarligt!

Milli Görus, vars möte Kaplan höll ett tal på, är en organisation som uttryckligen fientligt ställt mot västerlandets sekulära värderingar och som vill se en återgång till religiöst styrda värderingar. Kan man som statsråd inte vara medveten om detta när man håller tal på deras evenemang? Det är trots allt den ”ledande turkiska diasporaorganisationen i Europa”.

Jag kan bara dra slutsatsen av detta mönster att Kaplan bär på starkt odemokratiska värderingar som han gör sitt bästa för att dölja för offentligheten. Regeringen Löfven och Miljöpartiet gör allt för att blunda för detta, då de anser att islamister är det bästa sättet att få ”den muslimska rösten”. Detta är en resignerande och farlig linje som dessutom känns som en förolämpning mot de muslimer som vill integreras i Sverige och som väljer ett sekulariserat liv. Men detta är vänsterns linje, vilket vi även kunde se i samband med Omar Mustafa – affären!

%d bloggare gillar detta: