Västs agerande mot Centraleuropa är skamligt!

KOMMENTAR

Västeuropas traditionella höger står enad med vänstern i att de länder inom EU som inte vill bli påtvingade migration, ska straffas med bland annat förlust av ekonomiskt stöd från unionens strukturfonder. Jag anser själv att detta bidragssystem stater emellan, bör trappas ner och så småningom helt tas bort, men att använda deras vara eller icke vara som ett redskap till att framtvinga lydnad i en sådan här fråga, säger tyvärr något mycket beklämmande om var vi har hamnat.

EU var aldrig avsett att vara ett instrument för fördelningen av migranter från 3:e världen. Migranter som på det stora hela inte ens har sökt sig till länderna i Visegradgruppen, för att inte nämna Portugal, Grekland eller baltstaterna, ska nu tvångsfördelas dit. De söker sig nämligen inte till länder där det ekonomiska stödet är måttligt, utan istället till dem där mjölk och honung tycks flöda i gatorna, såsom Tyskland och vårt eget Sverige. Det är de länder som har genom sina locktoner orsakat denna situation som ska ta ansvaret, och då inte genom någon inbillad skyldighet att ta emot utan istället att tona ner dessa locktoner.

Nej, EU bildades för att européerna skulle hjälpa varandra, så att Europa igen skulle kunna bli inte bara en välmående kontinent utan en faktor att räkna med på den internationella arenan. I alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv. Bistånd rent generellt har inte skapat välstånd i de länder som har blivit föremålen för vår generositet. Korruption och våld har istället följt i denna generositets spår. I ljuset av denna erfarenhet så har väl hjälpen till Centraleuropa genererat mer värde, över lag. Vi ska inte heller glömma hur det kom att bli så, att det har uppstått ett behov av bistånd.

Central- och Östeuropa har, som bekant, fått uthärda 45 år av nedbrytande kommunistisk diktatur. Inte alla problem kan spåras till denna tid, det ska sägas, då regionen släpade efter Väst redan innan Världskrigen, men det är klart att kommunisttiden skapade en svåröverbryggbar klyfta och främst länderna i Centraleuropa, tog tydliga steg tillbaka. Tjeckoslovakien, till exempel, hade under mellankrigstiden en stark och industrialiserad ekonomi och en stabil demokrati.

Våra ”egna” röda i Väst, gjorde under kommunisttiden, sitt bästa för att legitimera förtryckarregimerna. Nu när Centraleuropas länder försöker återvinna ställningen som stabila demokratier och därmed skapar ett tydligare band mellan folkviljan och makten, så är Västs röda och deras ”enablers” till höger, framme igen och försöker nu underminera denna lyhörda politik. De ska straffas för att de inte vill göra om våra misstag, för att de väljer nationalism istället för mångkultur. För att de gör vad deras folk egentligen vill. Detta måste vänstern i Väst sätta stopp för. Om inte för annat, så för att det sätter tanken i västeuropéernas huvuden, att de ju aldrig fått säga sitt i denna fråga. Nu börjar tankar om manipulation och spel under bordet väckas. Var det inte i Väst som demokratin hade sin boning? Varför lyssnar då ledarna i Öst mer på sina befolkningar? Där har folket lärt sig att demokratin får man kämpa för. Här firar våra främsta statsvetare demokratin genom att skriva en bok där man beklagar sig över det farliga med att folket har för mycket makt.

 

En historia av svek:

Hur kom det sig då att Centraleuropa fick uthärda 45 år av bolsjevikiskt tyranni, medan Väst fick vara fritt?

De Västeuropeiska stormakterna, och idag tillika EU-medlemmarna, Frankrike och Storbritannien gick in i det Andra världskriget för att skydda Polen och förhindra att Nazityskland skaffade sig ett imperium i öster. Kriget slutade istället med att Polen övergavs och Bolsjevikryssland tilläts få sitt eftersträvade imperium i väster.

Relationen till Polen, under Andra världskriget, präglades av svek. Frankrike och Storbritannien hade gått in som garanter för Polens säkerhet och det var dessa garantier som formellt sett uppfylldes den 3 september 1939, när krig förklarades mot det anfallande Tyskland. Inte att finger lyftes av de två västerländska stormakterna för att faktiskt hjälpa Polen!

När Sovjet ca två veckor senare invaderade den andra halvan av Polen reagerade man inte. Inte heller när Sovjet tog de Baltiska staterna eller Bessarabien från Rumänien. Inte heller när de anföll Finland.

 

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Förband skapades sedermera av polacker i exil, i brittisk regi, och dessa stred uppoffrande under hela kriget, i tron att de stred för ett fritt Polen. När den röda armén närmade sig Warszawa 1944 så gjorde polackerna uppror mot det tyska styret. Stalin beordrade dock halt, för att upproret skulle kunna slås ner och förutsättningarna skulle bli de rätta för den nyligen skapade röda ”regeringen” i Lublin. En indikation om framtiden. De allierade fick inte tillstånd att mellanlanda de flygplan som flög in hjälp till den polska ”Hemmaarmén”, på sovjetiskt territorium. Detta förtret svalda man från Västs sida utan att knorra för mycket, trots att man var allierade och den legitima polska regeringen satt i London.

Fanns det inget att göra då? Absolut fanns det! Sovjet var beroende av många särskilda komponenter från Väst, för sin krigsmaskin. Ingen uppräkning är nödvändig här, men bara för att nämna en detalj så kan jag berätta att det röda flygvapnet nästan helt och hållet flög på amerikanskt flygbränsle. Ett beslut och veckor senare så hade hela flygvapnet stått på plattan. Finkänslighet krävdes gentemot Stalin, säger kanske någon. Det låg ju i västs intresse att ryssen fortsatte strida. Argumentet utgår ifrån att Stalin inte hade ett eget intresse av att kunna fortsätta angripa. Varje meter mark av Centraleuropa som man inte lade under sina stövlar var en meter mindre av det kommande röda imperiet i väster. Självklart hade man tyngd bakom orden, men man valde att svika sina ursprungliga löften till Polen. Principerna hade inte längre ett värde!

Likaledes accepterade man att Stalin svek alla sina löften om fria och demokratiska val i länderna som han ockuperat, efter kriget. Inom tre år var de alla röda diktaturer. Väst ställde inga krav, trots att man hade ett massivt övertag på Sovjet, i form av atombomben. Så slutade det andra världskriget som det började: Med acceptans för Sovjets ockupation av sina grannar i Central- och Östeuropa.

Jag skuldbelägger, som kanske nu är bekant, inte generellt länder som inte aktivt förde sig själva in i kriget. Inklusive Sverige! Bara de två nämnda västeuropeiska makterna gjorde så. Inte heller tror jag på arvsskulder för nationer, men…..det Andra världskriget startade som det faktiskt gjorde genom att Frankrike och Storbritannien gav Polen säkerhetsgarantier vilka gav polackerna råg i ryggen att stå emot Tysklands krav på Danzig och korridoren. Utan dessa garantier hade vi haft ett nytt München, men att ge sådana garantier förpliktigar faktiskt. Man kan inte sedan helt skamlöst bara lämna över det landet i en annan diktaturs händer.

Faktum är att västmakternas agerande, USA definitivt inkluderat, lade grunden för 45 år av förtryck, vilket resulterade inte bara i mänskligt lidande utan även ekonomisk eftersläpning. Nu kommer EU, som under ledning av samma allierade plus den tidigare angriparen Tyskland gav öst ekonomiskt stöd för att Central- och Östeuropa skulle kunna ta igen förlorad tid, och säger att stödet prompt ska dras tillbaka om dessa nyligen fria och demokratiserade stater inte accepterar massmigration till sina länder. Dessa folk som precis har kommit ut i ljuset och fått uppleva lite självbestämmande och möjlighet att staka ut sina respektive nationella öden, ska nu hunsas av desamma stater som antingen invaderade dem eller som gav bort deras frihet av ren och skär ryggradslöshet.

Detta är inget annat än skamligt!

Västeuropas höger har en chans att göra rätt här, men misslyckas fullständigt och följer istället i vänsterns fotspår. Vi har en möjlighet att skapa ett enat Europa och läka sår, men istället väljer Väst att trampa på de länder som redan har utstått så mycket. Detta agerande skapar bara splittring och aversion. Själva motsatsen till vad EU faktiskt var avsett att skapa.

Annonser

Kommer massmigrationen leda till militärkupper i Europa?

 

ANALYS

De förändringar som Europa har genomgått de senaste decennierna är enorma. Den stora och icke-upphörande invandringen från muslimska länder har skapat en ny konfliktlinje genom de europeiska samhällena. De mest tongivande representanterna för de muslimska grupperna visar liten eller rent av ingen vilja till anpassning till våra samhällens normer och kultur. I de s.k. ”utanförskapsområdena” växer laglösheten och distansen till majoritetssamhällena, genom ett till synes märkligt, men vid eftertanke kanske ändå inte så märkligt (1), samförstånd mellan områdenas religiösa och dess kriminella. Röster har redan höjts i Frankrike om att dessa områden borde bli, inte bara de facto självstyrande, utan även de jure. Än är det dock få som lyssnar på sådana defaitistiska röster.

 

Problemet kvarstår dock, att vi idag inte har någon som helst lösning på problemet ”Islam i Europa”. Klyftan mellan den muslimska befolkningen i Västeuropa och värdkulturerna vidgas allt mer för varje ny generation (2), samtidigt som befolkningsprognoserna indikerar att den muslimska minoriteten kan bli en majoritet inom en inte så avlägsen framtid. Detta är redan ett faktum i många stora städer i Europa. Med en växande andel av befolkningen så växer också kraven på oss att anpassa oss till islam. Terrordåden agerar påminnelser till oss om hur det blir om vi inte accepterar och böjer oss. Allt för många är tyvärr allt för böjbara!

Vad väntar i Europas framtid? Är vägen redan utstakad , eller kan någon göras? Min avsikt är att verka inom demokratins ramar. Opinionsbilda så mycket jag kan och om jag får möjlighet, verka som politiker, mot denna utveckling. Samtidigt är det många som anser att mer radikala metoder tarvas. Jag misstänker att vi kommer få se mer av denna varan, om inte folkopinionen svänger snart. Således, till dagens ämne: Militära statskupper!

 

Militära kupper i Europas framtid?

 

Frågan är berättigad. Kommer hemliga militära, eller militär-politiska, etablisemang ta makten i europeiska länder i framtiden, som en sista utväg ur en till synes desperat situation? Min bedömning är att det är fullt möjligt. Som jag ser det så kommer dessa militärer/etablisemangspolitiker gå igenom följande tre steg: 1) Medvetenhet om problemet 2) Viljan att agera politiskt 3) Viljan att agera militärt.

 

1) Medvetenhet om problemet:

 

Schweiz ÖB, André Blattmann, varnade i en julkrönika 2015, för att Europa står inför ett inbördeskrig. Social oro, orsakat av invandringen och spänningar orsakade av terrordåden, menade han, skulle leda till ett europeiskt inbördeskrig mellan muslimer och kristna. Han jämställde dagens situation med den innan världskrigen och manade schweizarna att förbereda sig på ”krig, kriser och katastrofer”.

Den följande sommaren, i juli 2016, kom nästa uppseendeväckande uttalande, när Patrick Calvar, chefen för Frankrikes säkerhetstjänst DGSI, varnade för att ”Vi är på randen till ett inbördeskrig”. Han fortsatte med att säga att ”Jag tror att en konfrontation (”mellan muslimer och högerextrema grupper”) kommer äga rum. Ett eller två terrordåd till och det kommer ske.” Han varnade för att Frankrike kommer förvandlas till ett okontrollerbart land där alla beväpnar sig för att skapa rättvisa och följer upp med att säga att det är det här som är ämnet som oroar när han talar med kollegor och att en beslutsamhet finns att skaka fram resurser för att ta itu med problemet.

I oktober 2018 avgick Emmanuel Macrons inrikesminister sedan valet sommaren -17, Gerard Collomb. I sitt avskedstal varnade han för ett kommande inbördeskrig i Frankrike! Han säger att läsandet av de dagliga polisraporterna var en nedslående övning. Slutsatsen var att folken inte längre vill leva tillsammans. En tuff insikt för en socialist. Han säger således att han inte vill se mer migration till landet. Insikten att folken i Frankrike strider mot varandra och att ”det blir allt mer våldsamt” dem emellan, har tagit död på alla tankar om ”vivre-ensemble” (”leva tillsammans”).

På frågan om ”när”, så blir svaret; att ”efter 5 år från idag, så är situationen irreversibel. Ja, vi har fem, sex år år.”

Sådana här uttalanden låter troligen helt absurda i svenska öron, men det beror på att vi befinner oss i en mediabubbla. Inget av detta rapporteras vidare till de svenska tittarna.

Atmosfären i en del kretsar har blivit defaitistisk. Professor Christian de Moline har föreslagit att landet ska delas upp i en muslimsk och en kristen del, för att undvika det öde som förutspås. Alla är dock inte lika undflyende. En del börjar istället nära tankar på handling.

 

2) Viljan att agera politiskt:

 

Kort efter att Macron tillträtt, i juli 2017, uppstod en konflikt mellan honom och landets ÖB, General Pierre de Villiers. Villiers kunde inte acceptera besparingarna på en redan pressad försvarsmakt pch deklarerade att han inte kunde garantera landets säkerhet. Således tvingades han bort! Han lämnade sitt kontor till soldaternas hurrarop.

Nästa uppseendeväckande steg togs nyligen, under decembers protester av Gula västarna mot Macrons maktfullkomliga styre. Många av de ledande figurerna bland gula västarna började ropa på general Villiers att ta över. Att han helt enkelt skulle tvinga bort Macron med våld. Det är i oroliga tider som tanken om den starka mannen dyker upp. Det förvånar mig inte det minsta att folk, i den desperation de känner, anser att detta är den enda utvägen. Mannen på gatan ser, med en del grund, det politiska systemet som riggat och inget som någonsin kommer brukas till deras fördel. På senare år har en växande andel börjat tvivla på demokratins förmåga att räta ut frågetecknen.

 

General Pierre de Villiers

 

Enligt en undersökning publicerad av Pew Research i 2017, så kan vi se, om vi nu fokuserar på Frankrike som utgör epicentrum för denna utveckling, att bara 35 % är fasta i sin tro på demokratin. I Frankrike och Sydeuropa är många missnöjda med hur demokratin fungerar. I de arga böndernas hemland är siffran 65 % (jämfört med Sveriges 20 %). Blott 17 % tror att landets regering gör vad som är bra för landet. Detta påvisar en grundläggande systemskepticism som finns över partigränserna, vilket vi kan se bland de gula västarna idag. Där samlas både vänster och höger i sitt hat mot vad de ser som de förtryckande klasserna. Den revolutionära ådran går inte ur, men djupare kulturella mönster förklarar en hel del, vilket jag tidigare har skrivit om.

Hela 18 % tycker att demokratin är direkt dålig som system och 44 % anser att det hade varit bättre för landet att om den folkvalda regeringen ersatts av en grupp opolitiska experter (lycka till att hitta dem). Här ligger Sverige faktiskt inte långt efter med sina 40 %! Och, för att komma till poängen, i Frankrike, Napoleons hemland, vill hela 17 % ha en militärregim istället för demokratin. Lika många som idag stödjer presidenten. Siffran stiger när man korrigerar för lägre utbildning. Drygt var femte av gula västarna stödjer alltså tanken om Villiers och en majoritet av dem är skeptiska till demokratin och vad den gör för dem, utan att dra den tanken hela vägen fram. Grogrunden finns alltså där. Väger man in ålder, så finns det andra undersökningar, här hemifrån, som visar att ca 30 % av 18-29-åringar inte avfärdar tanken om en stark ledare.

I Kölvattnet av protesterna mot Macron kom steget som många, trots detta, häpnade inför. Tio generaler, en amiral och en fd försvarsminister författade ett öppet brev, där de anklagade president Macron för landsförräderi. Anledningen var påskriften på FN:s Migrationsavtal. Brevet, vars huvudförfattare var den islamskeptiska generalen Antoine Martinez, riktade anklagelsen att Macron underminerade den nationella självständigheten och visade således förståelse för de gula västarnas raseri. Generalerna skriver att det var fel att skriva på avtalet utan ens en debatt, då 80 % av fransmännen vill begränsa migrationen.

Frågan som uppstår är: Hur lång tid tar det tills att generaler som dessa, tillsammans med personer inom polis- och säkerhetssektorerna, anser att det är deras plikt att rätta till en situation där politikerna inte utför folkviljan, samtidigt som de själva kanske har dragit slutsatsen att landet, ja hela kontinenten är på väg mot inbördeskrig? Det är tyvärr till denna punkt som det politiska etablissemanget har fört oss, genom sitt förakt för vanligt folks vilja och som vi kan se i vårt eget land, folkets faktiskt lagda röst. Som en demokrat, så smärtar det att vi kanske snart är vid den punkten att detta steg kan komma att tas.

 

Tyska elitstyrkan KSK

 

3) Viljan att agera militärt:

 

Ja, vi befinner oss troligen bara i förstadiet av detta tredje steg i processen, men egenligen vet vi väldigt lite om vad som sägs bakom stängda dörrar. En nyhet, som sannolikt väldigt få svenskar känner till och som var den som fick mig att skriva denna artikel, slog ner som en bomb i november förra året (3,4)! Vad var det då för nyhet som var så anmärkningsvärd?

Jo, att Tyskland i november avslöjat ett nätverk av tyska elitsoldater och utlandsveteraner som planerade sin hämnd på inre fiender. Organisationen fick ett rejält tillskott under 2015, när Merkel öppnade gränserna, och bestod nu av 200 soldater. Säkerhetstjänsten trodde först att det var fantasier, innan de fick ett erkännande av en flygvapenmajor. Soldaterna, varav många hörde till det tyska SAS, anti-terrorstyrkan KSK, planerade för något som de kallade ”Dag X”, när lag och ordning kollapsat i landet, vilket de bedömde ligga i den nära framtiden. På ”Dag X” skulle de avrätta ett stort antal uppfattade inre fiender, såsom partiledaren för det gröna partiet Claudia Roth, ledaren för vänsterpartiet, en fd president och utrikesministern Heiko Maas och en serie andra vänsterpolitiker. Dessa personer skulle föras till en plats och massavrättas. Vad nästa steg var är oklart och vi får väl inte veta heller, för detta troligen kommer begravas efter bästa förmåga av tyskarna. Dock avslöjades att detta nätverk redan upprättat vapen, ammunition och bränsledepåer för den planerade operationen och tiden därefter. Anmärkningsvärt är också att polisens utredning försvårades av att nätverket fick information om att den pågick, av en överstelöjtnant i den militära säkerhetstjänsten.

Man kan fundera över om det fanns högre militärer som var invigda i planerna. Man kan också fundera runt om detta är toppen på isberget. Hur ser det ut i andra länder? Finns det fler nätverk? Eftersom vi inte vet så kan vi bara spekulera, men jag drar denna slutsats:

I det militära etablissemanget och säkerhetssektorn finns det många, från ministrar och generaler ner till fotsoldater, som oroas starkt över den utveckling vi kan se i Europa. Om vi inte klarar av att lösa detta politiskt, om vi inte lyckas bryta upp det politiska etablissemangets strypgrepp på demokratin, så kan det sluta med att sådana här nätverk till slut tar makten. Inbördeskrig kan det bli oavsett vilket, men om vi ska rädda demokratin så får vi börja ta utvecklingen på allvar. Undlåtenhet att agera för att ta Europa ur denna situation kan leda till att demokratin går under, antingen genom islamisternas händer, eller genom militärernas.

 

Noter:

1) Islamisterna rekryterar från de kriminella gängen, på ett sätt som inte skiljer sig på ett avgörande sätt från hur Muhammed rekryterade rövarband att deltaga i hans Jihad. De kriminella gängen får å sin sida legitimitet från islamisterna, som fotsoldaterna som håller statsmakten borta. Win-win!

2) Jag har beskrivit detta i kapitel 7 av ”Haveriet”.

Har Katalonien rätt till självständighet?

KOMMENTAR

En våg av separatism sveper över Europa. Gamla och tidigare, under nationalismens storhetstid, nedtryckta regionala identiteter och mindre etniska nationalismer, blossar nu upp igen. Detta inte minst stimulerat av den stora förlusten av makt som de existerande huvudstäderna har fått genomleva inom unionen. EU har lagt grunden för detta genom sin fördjupade politiska integration och centralisering. En liten stat är inte längre så utsatt och svag, eftersom alla nu är del av en större helhet. Denna trygghet har dock vara en chimär, då ingen vet om EU kommer kunna hålla ihop i framtiden och även inom EU så pågår samma maktspel som tidigare skedde externt. Tyskland, tillsammans med sin ledhund Frankrike, tenderar att köra över de flesta andra. Likväl så har EU haft den inverkan att mindre etniska gemenskaper nu känner att steget mot formell ”självständighet” är lättare och mer önskvärt att ta.

Bilden är väldigt splittrad. Å ena sidan har vi välmående regioner som är förbittrade över att tvingas betala för fattigare landsändar, såsom är fallet med hela norra Italien och mer specifikt Venedig vars lejon på sistone har börjar morra om självständighet. Här finns även en stolt tradition av oberoende som går ända tillbaka till tidig medeltid. Å andra sidan har vi regioner vars befolkningar i alla bemärkelser utgör egna nationer, såsom skottarna och baskerna. Den katalanska separatismen som är aktuell just nu, med den katalanska folkomröstningen på söndag, är en kombination av dessa båda typer. Katalonien är en förhållandevis rik region som bidrager mer till statskassan än vad som man tar ut. Dock så uppfattar jag det som att detta inte är den tyngst vägande orsaken. Istället väger det faktum att katalanerna upplever sig vara en separat nation, vars stolthet har varit sårad under alla dessa år under Madrid. Man kan tycka att sådana här känslor, som en skåning och en göteborgare också kan känna, lite med glimten i ögat, är just lite fånigt, men fråga skottar hur de känner och många, men tydligen ändå inte de flesta, drivs av klassiska nationalistiska känslor som dessa. Många som tror att Spanien är en nation, d.v.s., ett enat folk, känner inte Spaniens historia. Den nutida spanska enhetsstaten bildades i och med unionen mellan de två av de tre riken som på 1400-talet dominerade halvön. Drottningen av Kastilien förenades med kungen av Aragonien i en personalunion där man inledningsvis bara samsades om utrikespolitiken, men som senare kom att bli enhetsriket Spanien. De två halvorna kan man skönja språkligt än idag.

Kungadömet Aragonien, där Katalonien och Barcelona, som var en av Europas största städer och en handelsmetropol, var den viktigaste delen, innehade på sin storhetstid innan unionen, på 13- och 1400-talen, ett imperium som förutom det ursprungliga Aragonien i bergen nordväst om Barcelona och Katalonien, även omfattade Valencia, Mallorca, Sardinien, Neapel och besittningar i Frankrike och Grekland. Följaktligen talar man än idag katalanska även i Valencia och på Balearerna (som man kan se på den inflikade kartan). Det katalanska språket är distinkt från kastilianska på samma sätt om detta är från franskan och står faktiskt provancalskan närmast. Många katalaner motsatte sig unionen med Kastilien och denna känsla har levt kvar genom historien och har fått våldsamma uttryck vid ett flertal tillfällen.

Här ser man utbredningen av katalanskan. Områdena där katalanska och aragonesiska talas motsvarar ungefär det Aragoniska kungadömets utbredning på den iberiska halvön.

Nu står vi således vid en period av sönderfall för många stater, som inte är nationalstater. I Skottland blev det nej, men frågan lär återkomma. Om Katalonien bryter sig ur så lär Baskien följa och inspiration ges till andra länder som brottas med dessa frågor, såsom Belgien och Italien. Som jag ser det så är det två principer som ser ut att krocka här:

Den första utgår från medborgartanken, d.v.s. att alla medborgare är delägare i staten. Vi kan alla betraktas som aktieägare i företaget Sverige. Vi äger alla lika mycket av allt det som är offentligt. En skåning äger Norrland lika mycket som en norrlänning och en norrlänning Skåne lika mycket som en skåning. Eftersom vi inte har några större regionalt förankrade nationella minoriteter, med undantag för samerna som har sitt självstyre, så kan principen om medborgarnas gemensamma ägande av Sverige tillämpas utan utmaningar. I dagens Sverige så är det svårt att hävda att till exempel Skåne skulle bli självständigt. Skåningarna är ingen distinkt etniskt grupp. En stor del av befolkningen har flyttan in norrifrån och skåningar bor i resten av landet. Om Skåne ska få bryta sig ur, varför då inte Vellinge kommun? Varför kan då inte Skanör bli ett litet San Marino? Och så vidare in i absurdum.

Innan demokratins inträde hade denna tanke ingen giltighet. Allt det offentliga ägdes då av kungen och undersåtarna hade inget delägande. De hade bara att vara lojala invånare av dennas domäner. Separatism var då lättare att rättfärdiga. Till exempel med att man inte vill styras av den eller den kungen eller styrande principen. Exempel i sak är det amerikanska frihetskriget och många av de politiska frihetskamperna i Europa under 1800-talen. Inte minst när det gäller Italien.

Den andra principen är rätten till nationellt självbestämmande, såsom Woodrow Wilson deklarerade efter kriget. Denna princip skakade om i grytan, men den kom också att ge många folk deras frihet. Varför är den så viktig? Varför måste varje folk få styra sig självt? Saken är den att människan styrs av sina instinkter i mycket av det vi gör. Folk brukar lita på och hålla nära dem som liknar dem själva i beteenden och kultur. Historien visar oss att i multietniska samhällen så sjunker den allmänna tilliten och folk samarbetar mer med sina likar. I samhällen där var man känner igen sig själv och sina beteenden i sin nästa, blir etnicitet mindre viktigt, såsom länge var fallet i Sverige, men när samhällen blir mer blandade så söker man sig till vad man ser som förlängningen av familj och släkt. I flertalet etniskt blandade samhällen tenderar den dominerande gruppen att dra fördelar av sin position på bekostnad av de andra. I Jugoslaven till exempel, stack det i ögonen på folken i norr att se serbiska partitoppar leva glada dagar på allas bekostnad, inte minst i sina sommarhus i Kroatien. Det faktum att det fattigare Serbien i söder sög ut det rikare norr gjorde att statsbildningen föll samman. Nu ser vi liknande resonemang, med mindre udd dock, i Italien och Spanien.

Hur finner man en väg förbi denna krock då? I grund och botten så kan principen om delägande i staten bara sägas gälla i någorlunda homogena samhällen utan s.k. nationella minoriteter, d.v.s. minoriteter som föregick statsbildningen. Om, som i fallet Spanien, katalanerna gick in i ”kontraktet” med övriga spanjorer under förutsättningen att de skulle bli lika behandlade, så har de rätten att dra sig ur om de sedan känner att detta avtal har brutits. Det är här det blir snårigt. I en homogen stat, där alla känner samhörighet med varandra, kan det visst finnas bråk om allokering av resurser, men de flesta förstår ändå att för den nationella ekonomins skull, för det allmänna välståndets skull, så måste mer investeringar göras i industriellt och på annat sätt ekonomiskt viktiga regioner. Folk kan flytta, tillfälligt eller permanent, till var jobb, studier och utvecklingsmöjligheter finnes. I en stat som rymmer fler än en nation (eller folk om ni så vill) så går detta troligen inte ner så lätt. Då blir det lätt en mer intensiv dragkamp om resurser där känslor av att den ena gruppen utnyttjar eller suger ut den andra lätt uppstår.

Det är klart att ett land som Spanien, rent ekonomiskt, hade mått bättre av att förbli enat. Större nationella enheter har bättre chans att hävda sig gentemot globala företag och kanske ibland, rent av, mot EU. Men likväl så är det svårt att hävda att katalanerna, med den historia de har, med den för dem berättigade känslan av att de förfördelas finansiellt som finns, inte ska få rösta om och möjligen besluta om självständighet. Här måste Wilsons princip om rätten till etniskt självstyre ha företräde över konsekvensen av tanken om alla medborgare är delägande av hela landet.

 

En Marche – men mot vad?

ANALYS

Emmanuel Macron, Frankrikes troliga nästa president, när valkampen nu summeras på söndag, är för mig en gåta. Han skapade en politisk rörelse, En Marche (På väg), som i sig är ett tomt slagord i stil med Obamas ”hope” och ”change”, vilka han för sakens skull också har brukat sig av. Likaså slagordet Ensemble (Tillsammans), vilket ekar av Hillarys likaledes ytliga kampanj. Macrons kampanj förs framåt av dessa, för många av oss, förhatliga buzzwords som ger väljarna en känsla, men samtidigt inte säger någonting om substansen. Dessa kampanjer appellerar till väljarens känslor istället för deras förstånd. De som orkade ta sig igenom de tröttsamma debatterna mellan Macron och Le Pen, såg säkerligen likheterna med debatterna mellan Hillary och Trump. Så smutsiga. Så fulla av personangrepp och anklagelser.

Emmanuel Macrons kampanj är ett stort frågetecken för väljarna. Bara 31 % av fransmännen tycker sig ha förstått vilken politik Macron vill föra. En siffra som ligger långt efter motsvarande resultat för de andra kandidaterna. Det tycks som att det enda väljarna med säkerhet vet, är att han står mot den av medierna hatade Marine Le Pen. Efter socialisternas misslyckande under president Hollande och efter att Fillons lyckats sänka sin egen kampanj med sin historia av etiskt undermåliga beslut, som grävdes fram i precis ”rätt” tid, så skapades ett tomrum. Som en blixt från klar himmel kom Macrons kampanj för att fylla detta tomrum.

Det är anmärkningsvärt att han har lyckats med konststycket att framställa sig själv som outsidern i detta val, givet hans kontakter från bankvärlden, det oreserverade stödet från alla medier, stödet från EU och Merkel. Han kan framställa sig som en förändringens vind trots att han kommer från den sittande regeringen. Allt tack vare hans väl paketerade kampanj i bästa Obama-Hillary-stil. Att väljarna köper detta med hull och hår är minst sagt oroväckande.

Hans karriär framkallar en del frågetecken. Efter 4 år i statlig tjänst som finansinspektör vid l´lnspection générale des finances rekryterades han till Rothschild & Cie Banque. Väl där började han på en relativt låg nivå, men fick snart en blixtkarriär inom banken, vilket förvånade många kolleger, som såg honom som relativt okvalificerad. Det dröjde inte länge innan han blev delägare, vilket i normala fall skulle ha tagit många år, och fick en roll i en affär som gjorde honom till mångmiljonär. 2012 är han tillbaka i politiken igen, nu i Hollands stab, och blir efter ytterligare två år utsedd till finansminister i Valls regering. Man kan resa frågetecken för denna typen av resa, med snabba växlingar mellan politiken och de stora ekonomiska aktörerna som vi är vana att se i USA, vilken där har lett till en svåråtkomlig korruption och styrning av politiken.

Macrons kampanj är oroväckande även ur ett annat perspektiv. Han för sig med den sämsta möjliga formen av populism. Populism kan vara godartad, när den yttrar sig på så sätt att politikern faktiskt lyssnar på vad väljarna vill och sedan försöker baka in denna vilja i ett fungerande politiskt program. Populism kan dock även vara malign, när den yttrar sig så att politikern för att bli vald lovar precis allt det alla grupper i samhället vill, utan den minsta tanke på att detta ska kunna gå ihop, och inte heller har för avsikt att genomdriva detta program.

Macron har tyvärr gjort precis det senare. Efter intervjuer på en massiv skala, så har han tagit reda på vad alla grupper i samhället önskar sig och nu far han land och rike runt för att lova alla att de kan få allt de vill. Han är som en politisk kameleont, som på ett utstuderat sätt lyckas förställa sig och säga rätt saker till alla, utan att väljarna genomskådar hans svängningar eller hans överbudspolitik. Han kan i den ena stunden göra nästan hysteriska patriotiska rop från scenen, men vid ett annat tillfälle lägga ut texten om fransmännens skuld i att frammana terroristernas våld mot landet. Han kan deklarera vikten av Frankrikes kristna arv, för att sekunden senare prata sig varm för mångkulturen som samhällsbärande princip. Så länge alla får se en glimt av den president de vill ha så förväntas de ignorera de glimtar av den president de absolut inte vill ha och det fungerar uppenbarligen! Detta är ett tecken på urholkningen av politiken, av en prioritering av yta över innehåll, som fördummar samhällsdebatten. Det är idag viktigare att ge en känsla och en bild av ett parti och en kandidat än att diskutera sakfrågorna.

Macron hävdar han han inte är socialist längre och hymlar inte med att han gick med i Hollands stab för att komma åt den politiska makten. Macron gör, oavsett vilken värdering man än lägger på detta, en korrekt beskrivning av tillståndet i europeisk politik. Han beskriver den stora klyftan som löper genom Europas politiska liv idag, inte som en som delar upp i vänster och höger, utan som en som delar Europa i progressivister och konservativa. Såsom många här i Sverige har kunnat konstatera så är numera ofta vänsterkrafterna och de s.k. ”liberala” ofta rörande överens i alldeles för många frågor. Man enas i att allt det gamla ska rivas upp, att alla sociala, kulturella och politiska värden ska omvälvas och att förändring har ett egenvärde i sig. Progressivism, i betydelsen framåtskridande, låter bra i mångas öron, men det är ett bedrägligt ord. Det innebär i sin politiska betydelse att samhället ska ryckas upp, med rötter och allt, skakas om och ges en ny form. Ingen respekt visas människans behov av sammanhang och tillhörighet, behov av mening och kontinuitet.

Problemet med denna typ av aktivism är att den utopi som den syftar till ofta fortsätter att hägra ouppnåeligt. I jakten på denna mirage trampas allt ner som samhället hade kunnat falla tillbaka på, när denna vision visar sig vara lika futil och destruktiv som alla andra utopier under de senaste 200 åren. Människan står där i sin ofullständighet och får se blottad sin oförmåga att förstå, och än mindre lösa, den mänskliga världens komplexitet. Det tragiska är att dagens ”liberaler” gör gemensam sak med socialisterna i att bruka statens allomfattande makt till att tvinga den lilla människan att foga sig för progressivismens vilja. Ingen kan välja bort detta projekt. Ingen kan undslippa statens lång arm när den styrs av progressivisterna.

Så när Macron drar slutsatsen att vänster eller liberalism inte är ett val som betyder någonting längre och att det enda rätta är att bilda en politisk kraft som förenar dessa båda likatänkande aktivistideologier, så drar han den för dem rätta slutsatsen. Han visar vägen för progressiva européer från vänster och höger mot deras framtid. Här hemma i Sverige kommer Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och ”Liberalerna” följa denna utstakade väg efter valet 2018. Vi som är konservativt, eller/och klassiskt liberalt lagda får ta varning och rätta våra ansträngningar därefter. Progressivsterna kommer på bred front. De spelar inte längre efter galleriet och låtsas numera inte om uppdelningen i vänster och höger. Decemberöverenskommelsen indikerade denna utveckling redan 2014, men framöver kommer den formaliseras mer, efter Macrons exempel.

I ljuset av den progressiva självbilden så är det ironiskt att dessa ”framstegsvänliga” krafter så tydligt bildar allianser med tveklöst bakåtsträvande muslimska krafter både i Frankrike och här hemma i Sverige. Tydligen är det bara viktigt med framåtanda när man vill komma åt sina politiska motståndare, den klassiska högern och dess borgerliga samhällsvärderingar. Ingen höjer på ögonbrynen över att den progressiva Macron kan tillräkna sig stöd från le Grand Mosque i Paris, där uleman vädjar till alla att en masse rösta för honom.

För att summera: Emmanuel Macron är en typ av politiker som är relativt ny för Europa. Han samlar den progressiva rörelsen bakom sig, han för en malignt populistisk politik nerlusad med intetsägande buzzwords och emotioner, som förstärker fördumningen av det politiska samtalet. Det går ej att uttyda hans politik eller hur den ska genomföras, annat än det som är det stående temat i budskapet från den vänster-liberala alliansen: att vi i Europa bär skulden för alla olyckor. Där är han för omväxlings skull väldigt tydlig. Oroväckande är också hans bakgrund som kan ses som en tecken i tiden om en amerikanisering av relationerna mellan politiken och näringslivets toppar.

Vi ser slutfasen av fördrivningen av den kristna kulturen i Mellanöstern och Väst lyfter inte ett finger!

ANALYS

Det vi upplever nu är den sista fasen av en process som började i slutet av 1800-talet; nämligen den fullkomliga fördrivningen av den kristna kulturen från centrala Mellanöstern. Så sent som under 1800-talet fanns det en livskraftig kristen kultur inom ramarna för den muslimska världen, men nu finns bara en spillra kvar av denna. Redan för hundra år sedan gav den Turkiska regimen, med villig hjälp av lokalbefolkning, bland annat beduiner och kurder, dödsstöten mot denna kultur. Det som sker nu genom IS och andra islamistiska organisationer är egentligen bara upprensningarna efter det folkmord som genomfördes då. De kristna utgjorde hälften av befolkningen i Konstantinopel så sent som 1910, medan stora kristna befolkningsgrupper av armenier, assyrier och greker utgjorde ca 25 % av befolkningen i Anatolien som helhet. Först ottomanerna och sedan den turkiska statsbildningen, utrotade eller fördrev de stora kristna befolkningsgrupperna av rädsla för deras separatism. Detta är den mer vanliga förklaringen till folkmordet på de kristna, men den ger inte hela bilden. Den förklarar inte den folkliga entusiasmen för att deltaga i detta folkmord runt om i Mindre Asien, Levanten och Irak. Den förklarar inte varför detta folkmord fortsätter än idag. För att förstå denna dynamik måste vi gå ner på djupet.

Beskrivningen nedan av drivkraften i gruppen ”muslimer” blir av nödvändighet en beskrivning av den dominanta kraften i de muslimska samhällena, intoleransens och religionens krafter som, såväl då som idag, får goda människor i det muslimska samhällena att kura av rädsla i sina hem. Det är således inte en generalisering om alla muslimers värderingar, utan en beskrivning om de starkastes värderingar som förde det muslimska samhället i denna riktning.

Etnisk karta över Mindre Asien 1910

Etnisk karta över Mindre Asien 1910

 

Klyftan mellan öst och väst exponeras

Den muslimska världen var på 1800-talet en värld som hade tappat fotfästet. Resultatet av den ekonomiska, sociala och politiska stagnationen som hade pågått under århundraden exponerades fullständigt i kontakten med det industrialiserande väst under 1700-talet och än mer under loppet av 1800-talet. Den muslimska militärmakt som hade terroriserat väst under århundraden visade sig nu vara fullständigt tandlös när den mötte de väl organiserade, disciplinerade och välutrustade västerländska arméer. Mellanösterns ekonomi kunde inte begagna sig av tekniska landvinningar från väst på grund av den låga utbildningsnivån. Man ville ha redskapen för industri och krig, men man förstod inte processerna som låg bakom skapandet av dessa. I botten låg en grundläggande brist på nyfikenhet på omvärlden (Fotnot 1). Som en kontrast kan ses det faktum att när Napoleon anlände till Egypten 1798 så tog han med sig inte bara en armé av soldater utan även en av forskare. Just Napoleons dramatiska seger över Mamlukerna vid pyramiderna 1798 var en händelse som skakade om den muslimska världen. Många tusen mamluker dödades till priset av 29 fransmän!

 

Vilken väg skulle man välja?

Synen på hur man skulle lösa detta i den arabiska och turkiska världen delades upp folk i två riktningar. En grupp ansåg att man skulle efterapa västvärlden. Inte bara när det gällde att införskaffa tekniken utan även mentalt, att förstå hur man byggde samhällen i väst och hur man förhöll sig till religion. Den andra gruppen ansåg att man skulle söka svaret till stagnationen i religionen. Man ansåg att stagnationen var priset för att man hade lämnat det som man såg som den sanna tron. Naturligt nog så valde de kristna och judiska befolkningarna i de muslimska länderna den första vägen, vägen mot modernisering. Dessa grupper hade redan kontakter i väst, ja de var rent av ofta de enda som blickade utåt överhuvudtaget. De handlade med väst och utgjorde en betydande del av diplomatkåren. Bland de inåtskådande muslimska grupperna finner vi wahhabiterna, vars lära föddes under denna period och vilken styr Saudiarabien idag och som ligger bakom mycket av dagens radikalisering av muslimer som plågar oss och den muslimska världen så nu. I princip samma konflikt uppstod på andra håll i världen när gamla samhällen konfronterades med västs moderna samhällen, såsom i Japan, Kina och Ryssland. Ingenstans har den konflikten dock tagit så lång tid som i den muslimska världen och ingenstans kan man observera en sådan stark motrörelse så sent in i processen (Fotnot 2). De muslimska krafter som skådade tillbaka mot ett ”renare” islam såg givetvis de kristna och judarna som förrädare för att de ville efterlikna väst. Fröet till den framtida stormen var sått.

Vinnare och förlorare i den nya ordningen

När det Ottomanska riket öppnade dörrarna mot västmakterna och Ryssland så framträdde ett tydligt mönster. De kristna och judarna blev vinnarna! Tack vare sina bildningsideal och de nämnda kontakterna med väst kom dessa grupper att blomstra. Ännu mer så när västmakterna framtvingade reformer i riket som gav de kristna och judarna lika rättigheter, d.v.s. avskaffade dhimmireglerna. Detta öppnade nya vägar in i byråkratin också. Muslimernas värld rasade samman. Deras artificiellt skapade position som härskarklassen i samhället rycktes undan när alla fick tävla på, relativt, lika villkor. Hierarkierna förändrades när de kristna och judarna blev allt mer ekonomiskt framgångsrika. De muslimer som inte lyckades lika bra avundades ofta denna framgång och hade svårt att hantera frustrationen. Till viss del kan man säga att fröet till fördrivningen av de kristna såddes när dessa fick lika rättigheter. Islams ”tolerans” för andra grupper sträckte sig bara så långt att de tolererades så länge dhimmifolken förblev under klacken.

Det är svårt att se en skillnad mellan de folkligt utförda folkorden på de kristna från 1800-talet till 1915 och det IS gör idag. De är samma andas barn och de har utförts med samma grymhet.

Det är svårt att se en skillnad mellan de folkligt utförda folkorden på de kristna från 1800-talet till 1915 och det IS gör idag. De är samma andas barn och de har utförts med samma grymhet och blodlust.

 

Muslimsk reaktion

1860-talet massakrerades 10,000 maroniter av druzer i en konflikt dem emellan. Detta följdes av att ytterligare tusentals kristna dödades av en galen folkmassa i Damaskus. Inget av detta var resultatet av Ottomansk policy, såsom de senare folkmorden på armenier och andra kristna. Istället var det resultatet av de folkliga frustrationer med den förändrade samhällsordningen som jag beskrivit ovan. Engelsmannen Cyril Graham som bevittnade våldet beskrev det som ”ett extraordinärt blodfrosseri” med druser skrävlande om hur många kristna skallar de hade slagit sönder. Det finns ingen skillnad mellan dessa drusers massmord på maroniter och dagens massakrer på kristna och yezidier av dagens IS. Ingen skillnad alls! De är båda samma andas barn, resultatet av samma muslimska raseri efter en förlorad position som härskarfolk.

 

Västmakternas svek

Snart sattes en olycklig växelverkan in. Ju mer de kristna makterna gick in för att skydda de kristna från övergrepp, ju mer förstärktes muslimernas känslor av att de kristna var agenter för väst. De hade helst sett att de skulle förbli i den underdåniga position som de hade satts i genom dhimmisystemet, men en person eller grupp som fått smak på frihet är svår att stoppa. Det som gjorde saken värre var att västmakterna framtvingade rättigheter för de kristna och judarna, men de gav inget reellt skydd för dem mot den motreaktion som kom. Här kan man se början på ett agerande som har fortsatt ända in i våra dagar. Efter ingripandet mot ottomanerna med enledning av massakerna på Chios under det grekiska frihetskriget, som jag har skrivit om här, förändrades framför allt britternas policy mot en uttalad turkofili som innebar ett överslätande av det som skedde innanför imperiets gränser. Till stor del var denna policy föranledd av krassa storpolitiska överväganden där man trodde sig behöva stötta det Ottomanska riket som en buffert mot Ryssland (precis som idag med Erdogans Turkiet), men likväl fanns det inflytelserika personer som var övertygade om det Ottomanska rikets positiva värden. Denna policy dog dock någon gång på 1870-talet.

Nästa stora felsteg för de västerländska makterna kom under och efter det första världskriget. Turkarna förkroppsligade nu i västerlänningarnas ögon, på goda grunder efter folkmordet, barbari och omänsklighet. Istället inbillade sig fransmännen och britterna att, i kontrast till dessa ”onda turkar”, araberna var rena som snö, i alla fall var det så man tänkte framställa dem. Vi kan här se början på en medveten och organiserad vittvättningskampanj av arabernas historia, där man framställer det så att alla brott som hade begåtts mot de kristna och minoriteterna skulle tillskrivas det Ottomanska riket, medan den arabiska eran skulle framställas som en gyllene period av tolerans. Resultatet av denna kampanj och effekten den har haft på samhällsdebatten och historieskrivningen känner vi av ännu idag.

Västmakterna vägrade erkänna de kristna gruppernas krav på autonoma områden, i norra Irak till exempel. Istället skulle de kristna tvingas att acceptera och se sig som en del av den nya ”arabiska nationen”, som man hoppades skulle bli sekulär och demokratisk. Dessa förhoppningar var byggda på mycket lös sand och stora skopor av önsketänkande. Det var som att man trodde på sin egen vittvättning av historien. De kristna och judarna som visste annorlunda lyssnade man inte på. Väst ansåg att om autonoma områden skapades så skulle detta försvåra deras integration i den nya arabiska identiteten. Mycket snart skulle dock denna arabiska identitet komma att smälta samman med den muslimska identiteten och de kristna blev återigen satta på undantag. Dhimmireglern återinfördes också i många av de ottomanska efterföljarländerna. Pressade att samarbeta med deras muslimska herrar anammade många kristna, framför allt i det heliga landet, muslimernas antisemitiska linje, vilket inte bara var tragiskt utan även av skada för dem själva, för ”efter lördagsfolket kommer söndagsfolket” som man kunde höra skanderas på gatorna. En kristen exodus från Levanten hade satt igång redan under 1800-talet och den bara ökade i styrka under denna period.

Varför, frågar man sig då, gjorde västmakterna på detta viset? Svaret är att de som kolonialmakter med miljoner av muslimska undersåtar fruktade reaktionerna som hade kommit från dessa om de hade stöttat kristet självstyre och eventuellt tagit dem under sitt beskydd. Man kan se tydliga paralleller till dagens situation, där USA efter invasionen av Irak 2003 inte lyfte ett finger för att skydda de kristna, då de ansåg att detta skulle underminera USA:s förhållande med de muslimer som de ockuperade och försökte bygga en relation till. Idag kan man se västerländska ledare göra allt för att inte dra uppmärksamheten mot att detta långa folkmord mot den kristna kulturen i regionen nu börjar närma sig sin avrundning. Allt för att inte uppröra de stora muslimska minoriteterna som nu bor i Västeuropa.

På så sätt har de kristna västerländska stormakterna svikit de kristna i Mellanöstern under snart 200 år. Vi i väst kan inte klandras för att muslimerna i regionen har utövat ett så gruvligt våld mot de kristna på grund av att moderniteten skiftade om hierarkierna i regionen. Den skuldbördan faller endast på förövarna själva. Men, en moralisk skugga faller ändå över de västerländska stormakter som hade makten att hjälpa de kristna i regionen, efter 1300 år av underordning och förnedring. Hjälpte det västmakterna att offra de kristna? Är den muslimska världen idag vänligt inställd till väst? Har de omfamnat modernismens alla välsignelser? Sekulär skola, fri press, oberoende domstolar, demokrati osv? Ingen tror väl att alla kristna skulle koncentreras till dessa autonoma områden, men det hade varit skönt för dem att ha en plats på jorden som är deras, där de slipper uppleva förföljelse och förtryck och där de också kan försvara sig själva. Då kanske de autonoma regionerna hade kunnat användas som en plattform för att påverka samhället i stort i riktning mot modernitet med ett självförtroende som kommer av vetskapen att man är trygg.

 

Fotnoter:

(1) Detta är tyvärr ett mönster som inte har brutits ännu idag, vilket man kan se genom att antalet böcker som översätts till arabiska i arabvärlden varje år är en femtedel av det antal som översätts till grekiska i Grekland.

(2) I detta fallet, beroende på när man daterar starten, men enligt undertecknad befinner vi oss nu ca 250 år in i processen. I Ryssland tog den mentala omställningen ca 100-150 år. I Japan några decennier.

Så ska vi besegra IS!

Att västmakterna kan gå in med marktrupp och krossa den islamiska statens struktur och kontroll av territorium är självskrivet. Frågan är vad som händer sedan? Jag tror att det kommer bli lika angenämt som att klippa till ett getingbo med kvasten. IS-terroristerna kommer alla flyga ut och väl ”hemma” i Europa kommer de sticka till i form av en omfattande terrorvåg. Betyder det att vi inte ska slå ut IS i Syrien och Irak? Svaret blir nej, då vi likväl vänta oss terror från IS och i allt större omfattning framöver. Det finns dock trots allt strategiska vinster med att slå till nu.

När vi överväger vad som kommer hända med IS organisation om västmakterna krossar dess statliga struktur, så kan vi betänka vad som hände med al-Qaida när USA gick in i Afghanistan. al-Qaida såg slaget ut när de efter den amerikanska invasionen i stort sett fördrevs från landet och 10 år senare när Osama bin Laden sköts till döds så menade många att de var slut som organisation. Istället spred de sig till andra platser där USA inte var berett att följa efter. Maghreb, Jemen och Syrien där al-Qaidas Nusra-fronten utgör organisationens starkaste militära element. Organisationen blev mer lös, men inte dess slagkraft. Terrorattacken mot Charlie Hebdo till exempel tillskrivs al-Qaida. Organisationens fjärde underavdelning, den i Irak, utvecklades till ISIS och så småningom IS. Detta påvisar det svårbedömda i en sådan här organisations utvecklingspotential. IS har i sig, redan nu, en större spridning från sin ursprungsregion än moderorganisationen al-Qaida har. IS har även de styrkor i Jemen, en stark närvaro i Libyen och på Sinai där de biter ifrån sig ordentligt mot Egyptiska styrkor. Skulle IS i Syrien och Irak krossas så skulle troligen framförallt närvaron i Libyen och Sinai stärkas. Där skulle troligen inte västmakterna vilja följa efter.

Skickar Frankrike Främlingslegionen för att slå ut IS?

Detta kan tyckas vara en kamp som inte går att vinna, om väst inte är berett att följa efter sin fiende till kanske ett halvt dussin nya stridszoner och sedan kanske nya efter dessa? Så blir det kanske, men det är inte ett alternativ att still åse IS använda Syrien som en trygg bas varifrån de nästan utan konsekvens, kan slå till mot väst. Vad finns det då trots detta dystra scenario att vinna på att slå ut IS i Raqqah?

 

Vikten av att spräcka ballongen!

Det som är IS styrka också är dess svaghet. IS har byggt upp en bild av organisation som den slutgiltiga jihadrörelsen, vars kalifat inom ett antal år kommer inta Rom och Paris. Denna illusionen har uppenbarligen en stor lockelse på unga frustrerade muslimska män som har svårt att pussla ihop sitt kulturella mindervärdeskomplex som blir realiteten av västs dominans och rikedom med den idé de har om islam som en överlägsen civilisation. Men en sådan illusion gör IS sårbart på ett sätt som många andra islamistiska jihadorganisationer inte är. Dessa bara gnetar på mot ett avlägset mål. IS däremot utlovar snabba resultat utefter en redan fastslagen tidsplan då de ska dominera stora delar av världen. Om västmakterna driver IS från Syrien så slår man hål på ballongen. Man krossar myten! Man visar att denna tidslinje aldrig kommer att följas och att IS är en bluff. Då sinar troligen också ganska snabbt strömmen av frivilliga. Om inte denna ballong spräcks så kommer IS bara fortsätta att sprida sig och attrahera allt fler nya jihadrekryter.

Vid en intervention av västerländska styrkor i Syrien skulle vi ställas inför ett gerillakrig liknande det som USA stod inför i Irak 2003. Hur ska väst då gå tillväga för att undvika ett långdraget och blodigt engagemang? Det finns dock sätt att undvika detta. De punkter jag tar upp nedan kan leda fram till ett framgångsrikt neutraliserande av IS närvaro i Syrien och Irak. Men lite vind i seglen så finns det en möjlighet att både IS och resterna av al-Qaida blir ordentligt marginaliserade i Sinais eller Jemens bergsregioner. Utan Syrien så blir det troligen mycket svårare för IS att locka nya rekryter och kanske tynar de bort när blivande jihadister ser att västmakterna inte alls mötte sin undergång i Dabiq?

 

1) Lämna över snabbt

I Irak 2003, utraderade USA stora delar av statsapparaten och demonterade armén. Man tog exempel från Tyskland 1945 då nazistpartiet upplöstes och nazister tvingades bort från makten och Wehrmacht upplöstes. Vad man inte förstod var att medan Tyskland var en homogen stat som kunde klara av en re-boot, så föll Irak ner i kaos innan en ny balans kunde finnas. Iraks multikulturella konflikter hölls nere av just denna statsapparat. Om väst går in i Syrien så måste det ske efter en kompromissöverenskommelse med Assads styre, YPG och de delar av den jihadistiska oppositionen som det går att föra samtal med. Dessa styrkor måste gemensamt gå in och ta kontrollen över det territorium som befrias från IS och al-Qaidas Nusra. Samma sak gäller i Irak där en intervenerande styrka skulle lämna över kontrollen till landets regering och peshmergastyrkorna.

IS:s högsta önskan är att dra in väst i ett långdraget gerilla- och terrorkrig i Syrien. De hänvisar, som sades ovan, till undergångsprofetior som säger att ”romarna” ska möta sin undergång i staden Dabiq i nordvästra Syrien. Inte minst därför är det viktigt att inte ge dem detta. Om väst ska slå ut IS så ska alla förhållanden efter kriget vara ordnade redan innan och en fredsuppgörelse med alla andra element, förutom al-Nusra, involverade finnas på plats.

 

2) Strypa det externa stödet för IS

Västmakterna måste upphöra med sitt erbarmerliga krypande inför oljestaterna runt Gulfen. Detta är påtagligt på punkt efter punkt, från Saudi i FN kommission för mänskliga rättigheter till vår egen Wallströms pudel inför Saudi nyligen.Väst fruktar en ny oljekris som skulle drabba Europas skakiga ekonomi hårt. Vad man glömmer är att det ekonomiska beroendet går åt båda hållen. Gulfstaterna har investerat enorma summor i väst sedan den förra oljekrisen och de vill inte se sina tillgångar gå förlorade.

Västmakterna måste inse att deras sakta glidning mot irrelevans på den världspolitiska scenen är tätt knutet till dess bristande vilja att stå på sig. De senaste åren kan man se att USA har låtit sig (miss)ledas av sin regionala allierade Saudiarabien i regionen, istället för att själva visa vägen. Många av USA:s misstag i regionen, som den naiva hanteringen av islamister som redskap för en politik som egentligen bara gynnar Saudiarabien, kan härleds till denna giftiga relation. USA måste vakna upp ur denna farliga slummer och visa familjen Saud och dess wahhabitiska imamer var skåpet ska stå. USA måste alltså genom påtryckningar på Saudi och Qatar sätt stopp för flödet av pengar till jihadisterna i Syrien. Det är ett känt faktum att privata donationer från Gulfen letar sig ända ner i IS och Nusras fickor. På samma sätt finansierade intressen i dessa, med USA allierade länderna, det sunnimuslimska upproret mot USA under kriget i Irak.

 

3) Ta bort de uppenbara grunderna för sunni-arabiskt missnöje i Irak och Syrien

IS styrka i Irak är avhängigt det faktum att shia-araberna konsekvent har diskriminerat sunni-araberna sedan de fick en majoritet under de första valen efter Iraks befrielse från Saddams styre. Decennier av diskriminering av shias skulle nu revancheras. Hämnd är dock ingen bra sätt att vinna freden. Det var erfarenheten som Europa fick betala ett dyrt pris för i Versailles efter VK I. Detta hade vi kunnat lära ut, om USA inte hade fört en postkolonial policy som byggt på tanken att vi inte ska lägga oss i det lokala styrelseskicket. Invadera går tydligen bra. Slå vakt om att naturtillgångar finns tillgängliga för den globala marknaden, med amerikanska möjligheter till business säkerställda, det går tydligen också bra, men inte att ha en synpunkt på hur landet styrs. Där är det tydligen hands off numera. Problemet här var inte för mycket väst, utan för lite. Den irakiska författningen var den enkla och, ska man säga renodlade, typ som passar homogena nationalstater i Västeuropa. Exilirakier fick själva skriva den och trodde kanske att den skulle passa bra även i Irak. Den innehöll inga balanserande instrument som, ironiskt nog, den amerikanska innehåller och som de med fördel hade kunnat föra in.

Inget sätt att balansera den permanenta shia majoriteten, som uppkommer med anledning av att de utgör 55-60 % av befolkningen och nästan uteslutande röstar på partier som profilerar sig som shia, fanns i den irakiska författningen. Till exempel hade man kunnat införa en senat där de tre stora befolkningsgrupperna, shia, sunni och kurder har lika andelar, som har samma funktion som den amerikanska senaten som syftar till att säkerställa de små delstaternas inflytande i landets styre. Detta hade kunnat balansera shia-arabernas maktfullkomliga utnyttjande av sin permanenta majoritet.

Givetvis måste det auktoritära styret i Syrien upphöra, men för att punkt 1 ovan ska fungera så måste detta ske i samförstånd med Assad. Den model som jag skulle kunna tänka mig skulle kunna fungera för Syrien är en Schweizisk kanton-modell med en hög grad av självstyre, som skulle kunna garantera tryggheten för minoriteterna och en hög grad av medinflytande i politiken för grupper som bara lokalt är starkt representerade, såsom alawiterna, druserna och de kristna grupperna. Det är ett genomgående problem i Mellanöstern att minoriteternas rättigheter inte respekteras. Därför behövs i en övergångsfas, på ca 50-100 år, på vägen mot modernisering skydd för dessa minoriteter. Den onda cirkeln måste brytas. Förtryck kan inte tillåtas som en hämnd för tidigare förtryck. Under denna övergångsfas måste var lands författning specialsys för att passa den lokala situationen. Med tiden, med tilltagande sekularisering, (ja den kommer till Mellanöstern också så småningom) så kommer folks beslut om vilka politiska partier de ska rösta på tas på grundval av vardagliga frågor som skatt, samhällsservice och näringslivspolitik, istället för på grundval av vilken religiös eller etnisk profil partierna har, så som är fallet nu.

Om sunni-arabernas missnöje i Irak och Syrien undanröjs på detta sättet så försvinner också mycket av det lokala stödet för IS i regionen. Fanatikerna blir givetvis kvar, men om man torkar ut dammen så får fiskarna ligga där och sprattla. Detta var strategin i Anbar under ”the surge” som drev ut al-Qaida ur dess starkaste fäste innan USA drog sig ur. Att Iraks shiastyre sedan gjorde det värsta möjliga av situationen, som jag skriver ovan, är en annan sak. Det var som sagt, ett fall av för lite väst, inte för mycket.

%d bloggare gillar detta: