En Marche – men mot vad?

ANALYS

Emmanuel Macron, Frankrikes troliga nästa president, när valkampen nu summeras på söndag, är för mig en gåta. Han skapade en politisk rörelse, En Marche (På väg), som i sig är ett tomt slagord i stil med Obamas ”hope” och ”change”, vilka han för sakens skull också har brukat sig av. Likaså slagordet Ensemble (Tillsammans), vilket ekar av Hillarys likaledes ytliga kampanj. Macrons kampanj förs framåt av dessa, för många av oss, förhatliga buzzwords som ger väljarna en känsla, men samtidigt inte säger någonting om substansen. Dessa kampanjer appellerar till väljarens känslor istället för deras förstånd. De som orkade ta sig igenom de tröttsamma debatterna mellan Macron och Le Pen, såg säkerligen likheterna med debatterna mellan Hillary och Trump. Så smutsiga. Så fulla av personangrepp och anklagelser.

Emmanuel Macrons kampanj är ett stort frågetecken för väljarna. Bara 31 % av fransmännen tycker sig ha förstått vilken politik Macron vill föra. En siffra som ligger långt efter motsvarande resultat för de andra kandidaterna. Det tycks som att det enda väljarna med säkerhet vet, är att han står mot den av medierna hatade Marine Le Pen. Efter socialisternas misslyckande under president Hollande och efter att Fillons lyckats sänka sin egen kampanj med sin historia av etiskt undermåliga beslut, som grävdes fram i precis ”rätt” tid, så skapades ett tomrum. Som en blixt från klar himmel kom Macrons kampanj för att fylla detta tomrum.

Det är anmärkningsvärt att han har lyckats med konststycket att framställa sig själv som outsidern i detta val, givet hans kontakter från bankvärlden, det oreserverade stödet från alla medier, stödet från EU och Merkel. Han kan framställa sig som en förändringens vind trots att han kommer från den sittande regeringen. Allt tack vare hans väl paketerade kampanj i bästa Obama-Hillary-stil. Att väljarna köper detta med hull och hår är minst sagt oroväckande.

Hans karriär framkallar en del frågetecken. Efter 4 år i statlig tjänst som finansinspektör vid l´lnspection générale des finances rekryterades han till Rothschild & Cie Banque. Väl där började han på en relativt låg nivå, men fick snart en blixtkarriär inom banken, vilket förvånade många kolleger, som såg honom som relativt okvalificerad. Det dröjde inte länge innan han blev delägare, vilket i normala fall skulle ha tagit många år, och fick en roll i en affär som gjorde honom till mångmiljonär. 2012 är han tillbaka i politiken igen, nu i Hollands stab, och blir efter ytterligare två år utsedd till finansminister i Valls regering. Man kan resa frågetecken för denna typen av resa, med snabba växlingar mellan politiken och de stora ekonomiska aktörerna som vi är vana att se i USA, vilken där har lett till en svåråtkomlig korruption och styrning av politiken.

Macrons kampanj är oroväckande även ur ett annat perspektiv. Han för sig med den sämsta möjliga formen av populism. Populism kan vara godartad, när den yttrar sig på så sätt att politikern faktiskt lyssnar på vad väljarna vill och sedan försöker baka in denna vilja i ett fungerande politiskt program. Populism kan dock även vara malign, när den yttrar sig så att politikern för att bli vald lovar precis allt det alla grupper i samhället vill, utan den minsta tanke på att detta ska kunna gå ihop, och inte heller har för avsikt att genomdriva detta program.

Macron har tyvärr gjort precis det senare. Efter intervjuer på en massiv skala, så har han tagit reda på vad alla grupper i samhället önskar sig och nu far han land och rike runt för att lova alla att de kan få allt de vill. Han är som en politisk kameleont, som på ett utstuderat sätt lyckas förställa sig och säga rätt saker till alla, utan att väljarna genomskådar hans svängningar eller hans överbudspolitik. Han kan i den ena stunden göra nästan hysteriska patriotiska rop från scenen, men vid ett annat tillfälle lägga ut texten om fransmännens skuld i att frammana terroristernas våld mot landet. Han kan deklarera vikten av Frankrikes kristna arv, för att sekunden senare prata sig varm för mångkulturen som samhällsbärande princip. Så länge alla får se en glimt av den president de vill ha så förväntas de ignorera de glimtar av den president de absolut inte vill ha och det fungerar uppenbarligen! Detta är ett tecken på urholkningen av politiken, av en prioritering av yta över innehåll, som fördummar samhällsdebatten. Det är idag viktigare att ge en känsla och en bild av ett parti och en kandidat än att diskutera sakfrågorna.

Macron hävdar han han inte är socialist längre och hymlar inte med att han gick med i Hollands stab för att komma åt den politiska makten. Macron gör, oavsett vilken värdering man än lägger på detta, en korrekt beskrivning av tillståndet i europeisk politik. Han beskriver den stora klyftan som löper genom Europas politiska liv idag, inte som en som delar upp i vänster och höger, utan som en som delar Europa i progressivister och konservativa. Såsom många här i Sverige har kunnat konstatera så är numera ofta vänsterkrafterna och de s.k. ”liberala” ofta rörande överens i alldeles för många frågor. Man enas i att allt det gamla ska rivas upp, att alla sociala, kulturella och politiska värden ska omvälvas och att förändring har ett egenvärde i sig. Progressivism, i betydelsen framåtskridande, låter bra i mångas öron, men det är ett bedrägligt ord. Det innebär i sin politiska betydelse att samhället ska ryckas upp, med rötter och allt, skakas om och ges en ny form. Ingen respekt visas människans behov av sammanhang och tillhörighet, behov av mening och kontinuitet.

Problemet med denna typ av aktivism är att den utopi som den syftar till ofta fortsätter att hägra ouppnåeligt. I jakten på denna mirage trampas allt ner som samhället hade kunnat falla tillbaka på, när denna vision visar sig vara lika futil och destruktiv som alla andra utopier under de senaste 200 åren. Människan står där i sin ofullständighet och får se blottad sin oförmåga att förstå, och än mindre lösa, den mänskliga världens komplexitet. Det tragiska är att dagens ”liberaler” gör gemensam sak med socialisterna i att bruka statens allomfattande makt till att tvinga den lilla människan att foga sig för progressivismens vilja. Ingen kan välja bort detta projekt. Ingen kan undslippa statens lång arm när den styrs av progressivisterna.

Så när Macron drar slutsatsen att vänster eller liberalism inte är ett val som betyder någonting längre och att det enda rätta är att bilda en politisk kraft som förenar dessa båda likatänkande aktivistideologier, så drar han den för dem rätta slutsatsen. Han visar vägen för progressiva européer från vänster och höger mot deras framtid. Här hemma i Sverige kommer Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och ”Liberalerna” följa denna utstakade väg efter valet 2018. Vi som är konservativt, eller/och klassiskt liberalt lagda får ta varning och rätta våra ansträngningar därefter. Progressivsterna kommer på bred front. De spelar inte längre efter galleriet och låtsas numera inte om uppdelningen i vänster och höger. Decemberöverenskommelsen indikerade denna utveckling redan 2014, men framöver kommer den formaliseras mer, efter Macrons exempel.

I ljuset av den progressiva självbilden så är det ironiskt att dessa ”framstegsvänliga” krafter så tydligt bildar allianser med tveklöst bakåtsträvande muslimska krafter både i Frankrike och här hemma i Sverige. Tydligen är det bara viktigt med framåtanda när man vill komma åt sina politiska motståndare, den klassiska högern och dess borgerliga samhällsvärderingar. Ingen höjer på ögonbrynen över att den progressiva Macron kan tillräkna sig stöd från le Grand Mosque i Paris, där uleman vädjar till alla att en masse rösta för honom.

För att summera: Emmanuel Macron är en typ av politiker som är relativt ny för Europa. Han samlar den progressiva rörelsen bakom sig, han för en malignt populistisk politik nerlusad med intetsägande buzzwords och emotioner, som förstärker fördumningen av det politiska samtalet. Det går ej att uttyda hans politik eller hur den ska genomföras, annat än det som är det stående temat i budskapet från den vänster-liberala alliansen: att vi i Europa bär skulden för alla olyckor. Där är han för omväxlings skull väldigt tydlig. Oroväckande är också hans bakgrund som kan ses som en tecken i tiden om en amerikanisering av relationerna mellan politiken och näringslivets toppar.

Vi ser slutfasen av fördrivningen av den kristna kulturen i Mellanöstern och Väst lyfter inte ett finger!

ANALYS

Det vi upplever nu är den sista fasen av en process som började i slutet av 1800-talet; nämligen den fullkomliga fördrivningen av den kristna kulturen från centrala Mellanöstern. Så sent som under 1800-talet fanns det en livskraftig kristen kultur inom ramarna för den muslimska världen, men nu finns bara en spillra kvar av denna. Redan för hundra år sedan gav den Turkiska regimen, med villig hjälp av lokalbefolkning, bland annat beduiner och kurder, dödsstöten mot denna kultur. Det som sker nu genom IS och andra islamistiska organisationer är egentligen bara upprensningarna efter det folkmord som genomfördes då. De kristna utgjorde hälften av befolkningen i Konstantinopel så sent som 1910, medan stora kristna befolkningsgrupper av armenier, assyrier och greker utgjorde ca 25 % av befolkningen i Anatolien som helhet. Först ottomanerna och sedan den turkiska statsbildningen, utrotade eller fördrev de stora kristna befolkningsgrupperna av rädsla för deras separatism. Detta är den mer vanliga förklaringen till folkmordet på de kristna, men den ger inte hela bilden. Den förklarar inte den folkliga entusiasmen för att deltaga i detta folkmord runt om i Mindre Asien, Levanten och Irak. Den förklarar inte varför detta folkmord fortsätter än idag. För att förstå denna dynamik måste vi gå ner på djupet.

Beskrivningen nedan av drivkraften i gruppen ”muslimer” blir av nödvändighet en beskrivning av den dominanta kraften i de muslimska samhällena, intoleransens och religionens krafter som, såväl då som idag, får goda människor i det muslimska samhällena att kura av rädsla i sina hem. Det är således inte en generalisering om alla muslimers värderingar, utan en beskrivning om de starkastes värderingar som förde det muslimska samhället i denna riktning.

Etnisk karta över Mindre Asien 1910

Etnisk karta över Mindre Asien 1910

 

Klyftan mellan öst och väst exponeras

Den muslimska världen var på 1800-talet en värld som hade tappat fotfästet. Resultatet av den ekonomiska, sociala och politiska stagnationen som hade pågått under århundraden exponerades fullständigt i kontakten med det industrialiserande väst under 1700-talet och än mer under loppet av 1800-talet. Den muslimska militärmakt som hade terroriserat väst under århundraden visade sig nu vara fullständigt tandlös när den mötte de väl organiserade, disciplinerade och välutrustade västerländska arméer. Mellanösterns ekonomi kunde inte begagna sig av tekniska landvinningar från väst på grund av den låga utbildningsnivån. Man ville ha redskapen för industri och krig, men man förstod inte processerna som låg bakom skapandet av dessa. I botten låg en grundläggande brist på nyfikenhet på omvärlden (Fotnot 1). Som en kontrast kan ses det faktum att när Napoleon anlände till Egypten 1798 så tog han med sig inte bara en armé av soldater utan även en av forskare. Just Napoleons dramatiska seger över Mamlukerna vid pyramiderna 1798 var en händelse som skakade om den muslimska världen. Många tusen mamluker dödades till priset av 29 fransmän!

 

Vilken väg skulle man välja?

Synen på hur man skulle lösa detta i den arabiska och turkiska världen delades upp folk i två riktningar. En grupp ansåg att man skulle efterapa västvärlden. Inte bara när det gällde att införskaffa tekniken utan även mentalt, att förstå hur man byggde samhällen i väst och hur man förhöll sig till religion. Den andra gruppen ansåg att man skulle söka svaret till stagnationen i religionen. Man ansåg att stagnationen var priset för att man hade lämnat det som man såg som den sanna tron. Naturligt nog så valde de kristna och judiska befolkningarna i de muslimska länderna den första vägen, vägen mot modernisering. Dessa grupper hade redan kontakter i väst, ja de var rent av ofta de enda som blickade utåt överhuvudtaget. De handlade med väst och utgjorde en betydande del av diplomatkåren. Bland de inåtskådande muslimska grupperna finner vi wahhabiterna, vars lära föddes under denna period och vilken styr Saudiarabien idag och som ligger bakom mycket av dagens radikalisering av muslimer som plågar oss och den muslimska världen så nu. I princip samma konflikt uppstod på andra håll i världen när gamla samhällen konfronterades med västs moderna samhällen, såsom i Japan, Kina och Ryssland. Ingenstans har den konflikten dock tagit så lång tid som i den muslimska världen och ingenstans kan man observera en sådan stark motrörelse så sent in i processen (Fotnot 2). De muslimska krafter som skådade tillbaka mot ett ”renare” islam såg givetvis de kristna och judarna som förrädare för att de ville efterlikna väst. Fröet till den framtida stormen var sått.

Vinnare och förlorare i den nya ordningen

När det Ottomanska riket öppnade dörrarna mot västmakterna och Ryssland så framträdde ett tydligt mönster. De kristna och judarna blev vinnarna! Tack vare sina bildningsideal och de nämnda kontakterna med väst kom dessa grupper att blomstra. Ännu mer så när västmakterna framtvingade reformer i riket som gav de kristna och judarna lika rättigheter, d.v.s. avskaffade dhimmireglerna. Detta öppnade nya vägar in i byråkratin också. Muslimernas värld rasade samman. Deras artificiellt skapade position som härskarklassen i samhället rycktes undan när alla fick tävla på, relativt, lika villkor. Hierarkierna förändrades när de kristna och judarna blev allt mer ekonomiskt framgångsrika. De muslimer som inte lyckades lika bra avundades ofta denna framgång och hade svårt att hantera frustrationen. Till viss del kan man säga att fröet till fördrivningen av de kristna såddes när dessa fick lika rättigheter. Islams ”tolerans” för andra grupper sträckte sig bara så långt att de tolererades så länge dhimmifolken förblev under klacken.

Det är svårt att se en skillnad mellan de folkligt utförda folkorden på de kristna från 1800-talet till 1915 och det IS gör idag. De är samma andas barn och de har utförts med samma grymhet.

Det är svårt att se en skillnad mellan de folkligt utförda folkorden på de kristna från 1800-talet till 1915 och det IS gör idag. De är samma andas barn och de har utförts med samma grymhet och blodlust.

 

Muslimsk reaktion

1860-talet massakrerades 10,000 maroniter av druzer i en konflikt dem emellan. Detta följdes av att ytterligare tusentals kristna dödades av en galen folkmassa i Damaskus. Inget av detta var resultatet av Ottomansk policy, såsom de senare folkmorden på armenier och andra kristna. Istället var det resultatet av de folkliga frustrationer med den förändrade samhällsordningen som jag beskrivit ovan. Engelsmannen Cyril Graham som bevittnade våldet beskrev det som ”ett extraordinärt blodfrosseri” med druser skrävlande om hur många kristna skallar de hade slagit sönder. Det finns ingen skillnad mellan dessa drusers massmord på maroniter och dagens massakrer på kristna och yezidier av dagens IS. Ingen skillnad alls! De är båda samma andas barn, resultatet av samma muslimska raseri efter en förlorad position som härskarfolk.

 

Västmakternas svek

Snart sattes en olycklig växelverkan in. Ju mer de kristna makterna gick in för att skydda de kristna från övergrepp, ju mer förstärktes muslimernas känslor av att de kristna var agenter för väst. De hade helst sett att de skulle förbli i den underdåniga position som de hade satts i genom dhimmisystemet, men en person eller grupp som fått smak på frihet är svår att stoppa. Det som gjorde saken värre var att västmakterna framtvingade rättigheter för de kristna och judarna, men de gav inget reellt skydd för dem mot den motreaktion som kom. Här kan man se början på ett agerande som har fortsatt ända in i våra dagar. Efter ingripandet mot ottomanerna med enledning av massakerna på Chios under det grekiska frihetskriget, som jag har skrivit om här, förändrades framför allt britternas policy mot en uttalad turkofili som innebar ett överslätande av det som skedde innanför imperiets gränser. Till stor del var denna policy föranledd av krassa storpolitiska överväganden där man trodde sig behöva stötta det Ottomanska riket som en buffert mot Ryssland (precis som idag med Erdogans Turkiet), men likväl fanns det inflytelserika personer som var övertygade om det Ottomanska rikets positiva värden. Denna policy dog dock någon gång på 1870-talet.

Nästa stora felsteg för de västerländska makterna kom under och efter det första världskriget. Turkarna förkroppsligade nu i västerlänningarnas ögon, på goda grunder efter folkmordet, barbari och omänsklighet. Istället inbillade sig fransmännen och britterna att, i kontrast till dessa ”onda turkar”, araberna var rena som snö, i alla fall var det så man tänkte framställa dem. Vi kan här se början på en medveten och organiserad vittvättningskampanj av arabernas historia, där man framställer det så att alla brott som hade begåtts mot de kristna och minoriteterna skulle tillskrivas det Ottomanska riket, medan den arabiska eran skulle framställas som en gyllene period av tolerans. Resultatet av denna kampanj och effekten den har haft på samhällsdebatten och historieskrivningen känner vi av ännu idag.

Västmakterna vägrade erkänna de kristna gruppernas krav på autonoma områden, i norra Irak till exempel. Istället skulle de kristna tvingas att acceptera och se sig som en del av den nya ”arabiska nationen”, som man hoppades skulle bli sekulär och demokratisk. Dessa förhoppningar var byggda på mycket lös sand och stora skopor av önsketänkande. Det var som att man trodde på sin egen vittvättning av historien. De kristna och judarna som visste annorlunda lyssnade man inte på. Väst ansåg att om autonoma områden skapades så skulle detta försvåra deras integration i den nya arabiska identiteten. Mycket snart skulle dock denna arabiska identitet komma att smälta samman med den muslimska identiteten och de kristna blev återigen satta på undantag. Dhimmireglern återinfördes också i många av de ottomanska efterföljarländerna. Pressade att samarbeta med deras muslimska herrar anammade många kristna, framför allt i det heliga landet, muslimernas antisemitiska linje, vilket inte bara var tragiskt utan även av skada för dem själva, för ”efter lördagsfolket kommer söndagsfolket” som man kunde höra skanderas på gatorna. En kristen exodus från Levanten hade satt igång redan under 1800-talet och den bara ökade i styrka under denna period.

Varför, frågar man sig då, gjorde västmakterna på detta viset? Svaret är att de som kolonialmakter med miljoner av muslimska undersåtar fruktade reaktionerna som hade kommit från dessa om de hade stöttat kristet självstyre och eventuellt tagit dem under sitt beskydd. Man kan se tydliga paralleller till dagens situation, där USA efter invasionen av Irak 2003 inte lyfte ett finger för att skydda de kristna, då de ansåg att detta skulle underminera USA:s förhållande med de muslimer som de ockuperade och försökte bygga en relation till. Idag kan man se västerländska ledare göra allt för att inte dra uppmärksamheten mot att detta långa folkmord mot den kristna kulturen i regionen nu börjar närma sig sin avrundning. Allt för att inte uppröra de stora muslimska minoriteterna som nu bor i Västeuropa.

På så sätt har de kristna västerländska stormakterna svikit de kristna i Mellanöstern under snart 200 år. Vi i väst kan inte klandras för att muslimerna i regionen har utövat ett så gruvligt våld mot de kristna på grund av att moderniteten skiftade om hierarkierna i regionen. Den skuldbördan faller endast på förövarna själva. Men, en moralisk skugga faller ändå över de västerländska stormakter som hade makten att hjälpa de kristna i regionen, efter 1300 år av underordning och förnedring. Hjälpte det västmakterna att offra de kristna? Är den muslimska världen idag vänligt inställd till väst? Har de omfamnat modernismens alla välsignelser? Sekulär skola, fri press, oberoende domstolar, demokrati osv? Ingen tror väl att alla kristna skulle koncentreras till dessa autonoma områden, men det hade varit skönt för dem att ha en plats på jorden som är deras, där de slipper uppleva förföljelse och förtryck och där de också kan försvara sig själva. Då kanske de autonoma regionerna hade kunnat användas som en plattform för att påverka samhället i stort i riktning mot modernitet med ett självförtroende som kommer av vetskapen att man är trygg.

 

Fotnoter:

(1) Detta är tyvärr ett mönster som inte har brutits ännu idag, vilket man kan se genom att antalet böcker som översätts till arabiska i arabvärlden varje år är en femtedel av det antal som översätts till grekiska i Grekland.

(2) I detta fallet, beroende på när man daterar starten, men enligt undertecknad befinner vi oss nu ca 250 år in i processen. I Ryssland tog den mentala omställningen ca 100-150 år. I Japan några decennier.

Så ska vi besegra IS!

Att västmakterna kan gå in med marktrupp och krossa den islamiska statens struktur och kontroll av territorium är självskrivet. Frågan är vad som händer sedan? Jag tror att det kommer bli lika angenämt som att klippa till ett getingbo med kvasten. IS-terroristerna kommer alla flyga ut och väl ”hemma” i Europa kommer de sticka till i form av en omfattande terrorvåg. Betyder det att vi inte ska slå ut IS i Syrien och Irak? Svaret blir nej, då vi likväl vänta oss terror från IS och i allt större omfattning framöver. Det finns dock trots allt strategiska vinster med att slå till nu.

När vi överväger vad som kommer hända med IS organisation om västmakterna krossar dess statliga struktur, så kan vi betänka vad som hände med al-Qaida när USA gick in i Afghanistan. al-Qaida såg slaget ut när de efter den amerikanska invasionen i stort sett fördrevs från landet och 10 år senare när Osama bin Laden sköts till döds så menade många att de var slut som organisation. Istället spred de sig till andra platser där USA inte var berett att följa efter. Maghreb, Jemen och Syrien där al-Qaidas Nusra-fronten utgör organisationens starkaste militära element. Organisationen blev mer lös, men inte dess slagkraft. Terrorattacken mot Charlie Hebdo till exempel tillskrivs al-Qaida. Organisationens fjärde underavdelning, den i Irak, utvecklades till ISIS och så småningom IS. Detta påvisar det svårbedömda i en sådan här organisations utvecklingspotential. IS har i sig, redan nu, en större spridning från sin ursprungsregion än moderorganisationen al-Qaida har. IS har även de styrkor i Jemen, en stark närvaro i Libyen och på Sinai där de biter ifrån sig ordentligt mot Egyptiska styrkor. Skulle IS i Syrien och Irak krossas så skulle troligen framförallt närvaron i Libyen och Sinai stärkas. Där skulle troligen inte västmakterna vilja följa efter.

Skickar Frankrike Främlingslegionen för att slå ut IS?

Detta kan tyckas vara en kamp som inte går att vinna, om väst inte är berett att följa efter sin fiende till kanske ett halvt dussin nya stridszoner och sedan kanske nya efter dessa? Så blir det kanske, men det är inte ett alternativ att still åse IS använda Syrien som en trygg bas varifrån de nästan utan konsekvens, kan slå till mot väst. Vad finns det då trots detta dystra scenario att vinna på att slå ut IS i Raqqah?

 

Vikten av att spräcka ballongen!

Det som är IS styrka också är dess svaghet. IS har byggt upp en bild av organisation som den slutgiltiga jihadrörelsen, vars kalifat inom ett antal år kommer inta Rom och Paris. Denna illusionen har uppenbarligen en stor lockelse på unga frustrerade muslimska män som har svårt att pussla ihop sitt kulturella mindervärdeskomplex som blir realiteten av västs dominans och rikedom med den idé de har om islam som en överlägsen civilisation. Men en sådan illusion gör IS sårbart på ett sätt som många andra islamistiska jihadorganisationer inte är. Dessa bara gnetar på mot ett avlägset mål. IS däremot utlovar snabba resultat utefter en redan fastslagen tidsplan då de ska dominera stora delar av världen. Om västmakterna driver IS från Syrien så slår man hål på ballongen. Man krossar myten! Man visar att denna tidslinje aldrig kommer att följas och att IS är en bluff. Då sinar troligen också ganska snabbt strömmen av frivilliga. Om inte denna ballong spräcks så kommer IS bara fortsätta att sprida sig och attrahera allt fler nya jihadrekryter.

Vid en intervention av västerländska styrkor i Syrien skulle vi ställas inför ett gerillakrig liknande det som USA stod inför i Irak 2003. Hur ska väst då gå tillväga för att undvika ett långdraget och blodigt engagemang? Det finns dock sätt att undvika detta. De punkter jag tar upp nedan kan leda fram till ett framgångsrikt neutraliserande av IS närvaro i Syrien och Irak. Men lite vind i seglen så finns det en möjlighet att både IS och resterna av al-Qaida blir ordentligt marginaliserade i Sinais eller Jemens bergsregioner. Utan Syrien så blir det troligen mycket svårare för IS att locka nya rekryter och kanske tynar de bort när blivande jihadister ser att västmakterna inte alls mötte sin undergång i Dabiq?

 

1) Lämna över snabbt

I Irak 2003, utraderade USA stora delar av statsapparaten och demonterade armén. Man tog exempel från Tyskland 1945 då nazistpartiet upplöstes och nazister tvingades bort från makten och Wehrmacht upplöstes. Vad man inte förstod var att medan Tyskland var en homogen stat som kunde klara av en re-boot, så föll Irak ner i kaos innan en ny balans kunde finnas. Iraks multikulturella konflikter hölls nere av just denna statsapparat. Om väst går in i Syrien så måste det ske efter en kompromissöverenskommelse med Assads styre, YPG och de delar av den jihadistiska oppositionen som det går att föra samtal med. Dessa styrkor måste gemensamt gå in och ta kontrollen över det territorium som befrias från IS och al-Qaidas Nusra. Samma sak gäller i Irak där en intervenerande styrka skulle lämna över kontrollen till landets regering och peshmergastyrkorna.

IS:s högsta önskan är att dra in väst i ett långdraget gerilla- och terrorkrig i Syrien. De hänvisar, som sades ovan, till undergångsprofetior som säger att ”romarna” ska möta sin undergång i staden Dabiq i nordvästra Syrien. Inte minst därför är det viktigt att inte ge dem detta. Om väst ska slå ut IS så ska alla förhållanden efter kriget vara ordnade redan innan och en fredsuppgörelse med alla andra element, förutom al-Nusra, involverade finnas på plats.

 

2) Strypa det externa stödet för IS

Västmakterna måste upphöra med sitt erbarmerliga krypande inför oljestaterna runt Gulfen. Detta är påtagligt på punkt efter punkt, från Saudi i FN kommission för mänskliga rättigheter till vår egen Wallströms pudel inför Saudi nyligen.Väst fruktar en ny oljekris som skulle drabba Europas skakiga ekonomi hårt. Vad man glömmer är att det ekonomiska beroendet går åt båda hållen. Gulfstaterna har investerat enorma summor i väst sedan den förra oljekrisen och de vill inte se sina tillgångar gå förlorade.

Västmakterna måste inse att deras sakta glidning mot irrelevans på den världspolitiska scenen är tätt knutet till dess bristande vilja att stå på sig. De senaste åren kan man se att USA har låtit sig (miss)ledas av sin regionala allierade Saudiarabien i regionen, istället för att själva visa vägen. Många av USA:s misstag i regionen, som den naiva hanteringen av islamister som redskap för en politik som egentligen bara gynnar Saudiarabien, kan härleds till denna giftiga relation. USA måste vakna upp ur denna farliga slummer och visa familjen Saud och dess wahhabitiska imamer var skåpet ska stå. USA måste alltså genom påtryckningar på Saudi och Qatar sätt stopp för flödet av pengar till jihadisterna i Syrien. Det är ett känt faktum att privata donationer från Gulfen letar sig ända ner i IS och Nusras fickor. På samma sätt finansierade intressen i dessa, med USA allierade länderna, det sunnimuslimska upproret mot USA under kriget i Irak.

 

3) Ta bort de uppenbara grunderna för sunni-arabiskt missnöje i Irak och Syrien

IS styrka i Irak är avhängigt det faktum att shia-araberna konsekvent har diskriminerat sunni-araberna sedan de fick en majoritet under de första valen efter Iraks befrielse från Saddams styre. Decennier av diskriminering av shias skulle nu revancheras. Hämnd är dock ingen bra sätt att vinna freden. Det var erfarenheten som Europa fick betala ett dyrt pris för i Versailles efter VK I. Detta hade vi kunnat lära ut, om USA inte hade fört en postkolonial policy som byggt på tanken att vi inte ska lägga oss i det lokala styrelseskicket. Invadera går tydligen bra. Slå vakt om att naturtillgångar finns tillgängliga för den globala marknaden, med amerikanska möjligheter till business säkerställda, det går tydligen också bra, men inte att ha en synpunkt på hur landet styrs. Där är det tydligen hands off numera. Problemet här var inte för mycket väst, utan för lite. Den irakiska författningen var den enkla och, ska man säga renodlade, typ som passar homogena nationalstater i Västeuropa. Exilirakier fick själva skriva den och trodde kanske att den skulle passa bra även i Irak. Den innehöll inga balanserande instrument som, ironiskt nog, den amerikanska innehåller och som de med fördel hade kunnat föra in.

Inget sätt att balansera den permanenta shia majoriteten, som uppkommer med anledning av att de utgör 55-60 % av befolkningen och nästan uteslutande röstar på partier som profilerar sig som shia, fanns i den irakiska författningen. Till exempel hade man kunnat införa en senat där de tre stora befolkningsgrupperna, shia, sunni och kurder har lika andelar, som har samma funktion som den amerikanska senaten som syftar till att säkerställa de små delstaternas inflytande i landets styre. Detta hade kunnat balansera shia-arabernas maktfullkomliga utnyttjande av sin permanenta majoritet.

Givetvis måste det auktoritära styret i Syrien upphöra, men för att punkt 1 ovan ska fungera så måste detta ske i samförstånd med Assad. Den model som jag skulle kunna tänka mig skulle kunna fungera för Syrien är en Schweizisk kanton-modell med en hög grad av självstyre, som skulle kunna garantera tryggheten för minoriteterna och en hög grad av medinflytande i politiken för grupper som bara lokalt är starkt representerade, såsom alawiterna, druserna och de kristna grupperna. Det är ett genomgående problem i Mellanöstern att minoriteternas rättigheter inte respekteras. Därför behövs i en övergångsfas, på ca 50-100 år, på vägen mot modernisering skydd för dessa minoriteter. Den onda cirkeln måste brytas. Förtryck kan inte tillåtas som en hämnd för tidigare förtryck. Under denna övergångsfas måste var lands författning specialsys för att passa den lokala situationen. Med tiden, med tilltagande sekularisering, (ja den kommer till Mellanöstern också så småningom) så kommer folks beslut om vilka politiska partier de ska rösta på tas på grundval av vardagliga frågor som skatt, samhällsservice och näringslivspolitik, istället för på grundval av vilken religiös eller etnisk profil partierna har, så som är fallet nu.

Om sunni-arabernas missnöje i Irak och Syrien undanröjs på detta sättet så försvinner också mycket av det lokala stödet för IS i regionen. Fanatikerna blir givetvis kvar, men om man torkar ut dammen så får fiskarna ligga där och sprattla. Detta var strategin i Anbar under ”the surge” som drev ut al-Qaida ur dess starkaste fäste innan USA drog sig ur. Att Iraks shiastyre sedan gjorde det värsta möjliga av situationen, som jag skriver ovan, är en annan sak. Det var som sagt, ett fall av för lite väst, inte för mycket.

%d bloggare gillar detta: