Om konsten att alltid förlora, men ändå bli en vinnare i slutändan!

HISTORIA

Idag börjar jag skriva under en ny kategori här på bloggen. Jag har haft ett livslångt intresse för historia, och har genom åren samlat på mig ett antal observationer, som det kliar i fingrarna att sätta på pränt. Det handlar inte om djuplodande essäer, men inte heller kåserier, utan helt enkelt lite mer lättsamma texter, som jag hoppas ska kunna intressera även dem som vanligtvis inte plöjer mycket historia. Under ”Om Bloggen” kan ni läsa mer om detta. Håll till godo!

Nu till dagens text:

Italien har, sedan processen mot grundandet påbörjades, varit notoriskt usla i krig. Skälet till detta förhållande är inte ämnet för denna text, så det räcker med att konstatera att krig är en enormt komplicerad verksamhet. Det är en otillräcklig förklaring att påstå att det har handlat om usla generaler (Första världskriget), eller bristande vilja eller uselt materiel (Andra världskriget). Många nationer har övervunnit liknande svårigheter med andra styrkor. Nej, istället får man konstatera att en krigsmakt är ett mycket komplicerat maskineri, där saker som utbildning, administration och försörjning, sammanhållning och förtroende, väger tungt. På ett flertal punkter brister det uppenbarligen i de krigsorganisationer som Italien förmått pumpa fram, år efter år. Landet har till exempel utmärkt sig som det enda europeiska land som förlorade ett krig mot en afrikansk nation under kolonialismens storhetstid, 1800-talet, när man mosades av Etiopien vid Adowa 1896.

”Italien är som en stek”

Ett uttalande som tillskrivs den tyska kanslern Otto von Bismarck, som styrde Tyskland till återförening, lyder: ”Italien är som en stek. Ju mer man bankar på den, ju mer växer den.”

Uttalandet är en kommentar till det faktum, som är temat för dagens text, nämligen att Italien är notoriskt misslyckade i krig, men ändå alltid landar på fötterna i slutändan, ja rent av oftast på den vinnande sidan.

Italienarna kan vara nöjda. De kommer alltid på vinnarsidan i slutändan…..

Hitler tillskrivs uttalandet att han inte skulle kunna förlora kriget med två sådana allierade som Japan och Italien. Japan hade aldrig blivit invaderat och Italien förlorade förvisso alla krig, men hamnade alltid på den vinnande sidan.

Detta hjälpte dock föga, då Japan gav upp utan att någon behövde invadera deras hemöar. Kärnvapnen såg till detta. Italien förlorade mycket riktigt och kom också mycket riktigt på den vinnande sidan i kriget, till slut. Den Allierade sidan.

Italien är inte till mycket nytta för någon i ett krig. För tyskarna hade det varit mycket bättre om italienarna varit neutrala istället. Inget krig på Balkan och inget i Nordafrika. Kanske hade Operation Barbarossa fungerat bättre om tyskarna inte hade förlorat den essentiella sommarmånad som det kostade att reda ut den röra som Mussolinis misslyckade äventyr i Grekland medförde? Där även lilla Grekland var dem övermäktiga.

Det här med Italiens förmåga att landa på fötterna är det dock värt att dröja sig kvar vid, för uttalandet om att de alltid förlorar, men ändå vinner finns det mycket fog för.

…..trots att de förlorar krigen. Här mot Österrike vid Navarra 1849.

Embryot till dagens Italien var Kungadömet Sardinien, som runt mitten av 1800-talet gick i krig med Österrike-Ungern två gånger, i syfte att driva dem ur norra Italien. Givetvis blev man ordentligt tillplattat, men Frankrike trädde in och vips var Italien grundat. Dock saknades Kyrkostaten och Venedig. Den senare alltjämt i Österrikes ägo.

1866 gjorde Italien gemensam sak med Preussen i kampen mot Österrike-Ungern. Ungefär samtidigt som preussarna mosade den österrikiska armén vid Königgrätz, fick italienarna stryk av österrikarna både till lands och till sjöss, trots dubbla styrkan i båda fallen. Vid freden var de i alla fall vinnare och tilldelades Venedig.

Under det Första Världskriget ställde Italien upp på Ententens sida, men intet lyckades man uppnå. Elva gånger stångade man sig blodig mot österrikarna, utan annat att visa upp än hundratusentals döda och en bruten moral. I och för sig inget ovanligt i sig under detta krig, men när Österrike-Ungern, med lite hjälp från Tyskland, till slut slog tillbaka så rämnade den italienska armén direkt.

Inte förrän hjälp anlände från Ententen, räddades man från undergången och freden kom som en befrielse för ett utmattat Italien. Trots de svaga insatserna fick man territorier, såsom Sydtyrolen och öar i Egeiska havet. Men inte tillräckligt mycket, enligt italienarna, vilket var ett av skälen till inträdet i nästa Världskrig.

Även där gick det åt pipsvängen som bekant, men med hjälp av en snabb kappvändning, där man kastade ut Mussolini och gick över till de Allierades sida, slapp man att egentligen räknas till förlorarmakterna och behövde inte ockuperas, behövde inte få sin generalstab manglad i en Nürnbergrättegång eller få sina krigsbrott granskade. Man fick även hjälp av Västmakterna att behålla den viktiga staden Trieste, som Tito krävde att få, när gränsen ritades om rörande Istrien. De sympatiska italienarna behövde inte som tyskarna, få sneda blickar riktade emot sig runt om i Europa, under de efterföljande decennierna.

Man skulle vilja säga att italienarna ska ägna sig åt mat, vin och sportbilar och hålla sig borta från krig, men kanske är just det omvända det riktiga. Det har tydligen ingen betydelse om de vinner eller förlorar krigen. I slutändan vinner de ändå.

Värst är det alltid för deras allierade, som får bära en tung och otacksam börda. Både potentiella motståndare och allierade till Italien kan dock idag pusta ut, eftersom det numera råder fred i Europa. Här strider vi bara om hur EU-bidragen ska fördelas. Även här lyckas dock italienarna med konststycket att förlora ”kriget”, men vinna ”freden”.

7 kommentarer

    • Många tack Hans och Pia! Jag tror att italienarna helt enkelt var för älskvärda för att behöva lida några konsekvenser av det senaste Världskriget…. 😉

      Gilla

  1. De har också snygga uniformer ;-). Och om jag tillåter mig själv att vara lite kontroversiell, en av de högsta regionala medel-IQ i Norditalien. Denna region har desdutom näst intill perfekt klimat, och en av de högsts BNP i Europa. Unbreakable?

    Gilla

  2. Skulle vara intressant att veta incitamenten för att andra nationer ska ”ge” Italien territorium när desamma har förlorat.
    Hade man en hållhake på någon med stort beslutande mandat?
    Eller var man skickliga förhandlare?
    Eller var man kanske inte fullt så odugliga på slagfältet som du vill göra gällande?
    Ser fram emot din teori kring denna frågeställning.

    Gilla

    • Jompa,

      Jag tror att man kan koka ner det till två övergripande punkter:

      1) Italien var inte starkt nog att utgöra ett hot mot någon granne. Ofta är det så att inom en allians av segrare kan det blir oroliga tankar efter segern om någon av parterna har växt till sig för mycket relativt de andra. Genom historien kan man se exempel på att forna alliansbröder snabbt har varit på varandras strupar, i kamp om bytet. Exempel i sak är det andra Balkankriget (1913), som följde mycket kort efter det första Balkankriget (1912-13). I det andra angrep de forna vapenbröderna Grekland och Serbien, Bulgarien, som hade nått för stora framgångar i det föregående kriget. Till och med så pass att de allierade sig med den forna fienden Turkiet.

      Ingen sådan här rädsla har någon hyst visavi Italien. Det Andra Världskrigets italienska slutfas kan ses med dessa ögon. Tyskland hyste britter, fransmän och ryssar en ingrodd rädsla för. Således ville man tillintetgöra Tyskland. Italien däremot, var det ingen som fruktade, vare sig före eller efter kriget. Därför var man också villiga att ge dem silkesbehandlingen.

      Sedan har vi 1866-års krig. Österrike-Ungern var hårt pressat av Preussen och Italiens förmånliga fred handlar mycket om att styret i Wien fruktade Preussen så mycket mer att man bara ville bli av med fiendskapen visavi Italien, så att man kunde fokusera på hotet från norr. Ända fram till 1870 konspirerade ett revanschistiskt Österrike för att få till en allians med Frankrike mot Preussen, där till och med Italien skulle ingå. Oklart vad de senare skulle vinna på detta dock.

      2) Delvis också knutet till punkt 1 ovan, så har Italien varit en bricka i andra staters spel. Vid enighetskrigen och sedan under första Världskriget så var Italien Frankrikes vapen mot arvfienden Österrike-Ungern. Det låg i deras intressen att Italien fick territorium från Österrike-Ungern, oavsett hur deras framgångar/motgångar hade sett ut.

      Således; Italien som en nästan harmlös spelbricka! Det blir det korta svaret på din fråga.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s