Om konsten att alltid förlora, men ändå bli en vinnare i slutändan!

HISTORIA

Idag börjar jag skriva under en ny kategori här på bloggen. Jag har haft ett livslångt intresse för historia, och har genom åren samlat på mig ett antal observationer, som det kliar i fingrarna att sätta på pränt. Det handlar inte om djuplodande essäer, men inte heller kåserier, utan helt enkelt lite mer lättsamma texter, som jag hoppas ska kunna intressera även dem som vanligtvis inte plöjer mycket historia. Under ”Om Bloggen” kan ni läsa mer om detta. Håll till godo!

Nu till dagens text:

Italien har, sedan processen mot grundandet påbörjades, varit notoriskt usla i krig. Skälet till detta förhållande är inte ämnet för denna text, så det räcker med att konstatera att krig är en enormt komplicerad verksamhet. Det är en otillräcklig förklaring att påstå att det har handlat om usla generaler (Första världskriget), eller bristande vilja eller uselt materiel (Andra världskriget). Många nationer har övervunnit liknande svårigheter med andra styrkor. Nej, istället får man konstatera att en krigsmakt är ett mycket komplicerat maskineri, där saker som utbildning, administration och försörjning, sammanhållning och förtroende, väger tungt. På ett flertal punkter brister det uppenbarligen i de krigsorganisationer som Italien förmått pumpa fram, år efter år. Landet har till exempel utmärkt sig som det enda europeiska land som förlorade ett krig mot en afrikansk nation under kolonialismens storhetstid, 1800-talet, när man mosades av Etiopien vid Adowa 1896.

”Italien är som en stek”

Ett uttalande som tillskrivs den tyska kanslern Otto von Bismarck, som styrde Tyskland till återförening, lyder: ”Italien är som en stek. Ju mer man bankar på den, ju mer växer den.”

Uttalandet är en kommentar till det faktum, som är temat för dagens text, nämligen att Italien är notoriskt misslyckade i krig, men ändå alltid landar på fötterna i slutändan, ja rent av oftast på den vinnande sidan.

Italienarna kan vara nöjda. De kommer alltid på vinnarsidan i slutändan…..

Hitler tillskrivs uttalandet att han inte skulle kunna förlora kriget med två sådana allierade som Japan och Italien. Japan hade aldrig blivit invaderat och Italien förlorade förvisso alla krig, men hamnade alltid på den vinnande sidan.

Detta hjälpte dock föga, då Japan gav upp utan att någon behövde invadera deras hemöar. Kärnvapnen såg till detta. Italien förlorade mycket riktigt och kom också mycket riktigt på den vinnande sidan i kriget, till slut. Den Allierade sidan.

Italien är inte till mycket nytta för någon i ett krig. För tyskarna hade det varit mycket bättre om italienarna varit neutrala istället. Inget krig på Balkan och inget i Nordafrika. Kanske hade Operation Barbarossa fungerat bättre om tyskarna inte hade förlorat den essentiella sommarmånad som det kostade att reda ut den röra som Mussolinis misslyckade äventyr i Grekland medförde? Där även lilla Grekland var dem övermäktiga.

Det här med Italiens förmåga att landa på fötterna är det dock värt att dröja sig kvar vid, för uttalandet om att de alltid förlorar, men ändå vinner finns det mycket fog för.

…..trots att de förlorar krigen. Här mot Österrike vid Navarra 1849.

Embryot till dagens Italien var Kungadömet Sardinien, som runt mitten av 1800-talet gick i krig med Österrike-Ungern två gånger, i syfte att driva dem ur norra Italien. Givetvis blev man ordentligt tillplattat, men Frankrike trädde in och vips var Italien grundat. Dock saknades Kyrkostaten och Venedig. Den senare alltjämt i Österrikes ägo.

1866 gjorde Italien gemensam sak med Preussen i kampen mot Österrike-Ungern. Ungefär samtidigt som preussarna mosade den österrikiska armén vid Königgrätz, fick italienarna stryk av österrikarna både till lands och till sjöss, trots dubbla styrkan i båda fallen. Vid freden var de i alla fall vinnare och tilldelades Venedig.

Under det Första Världskriget ställde Italien upp på Ententens sida, men intet lyckades man uppnå. Elva gånger stångade man sig blodig mot österrikarna, utan annat att visa upp än hundratusentals döda och en bruten moral. I och för sig inget ovanligt i sig under detta krig, men när Österrike-Ungern, med lite hjälp från Tyskland, till slut slog tillbaka så rämnade den italienska armén direkt.

Inte förrän hjälp anlände från Ententen, räddades man från undergången och freden kom som en befrielse för ett utmattat Italien. Trots de svaga insatserna fick man territorier, såsom Sydtyrolen och öar i Egeiska havet. Men inte tillräckligt mycket, enligt italienarna, vilket var ett av skälen till inträdet i nästa Världskrig.

Även där gick det åt pipsvängen som bekant, men med hjälp av en snabb kappvändning, där man kastade ut Mussolini och gick över till de Allierades sida, slapp man att egentligen räknas till förlorarmakterna och behövde inte ockuperas, behövde inte få sin generalstab manglad i en Nürnbergrättegång eller få sina krigsbrott granskade. Man fick även hjälp av Västmakterna att behålla den viktiga staden Trieste, som Tito krävde att få, när gränsen ritades om rörande Istrien. De sympatiska italienarna behövde inte som tyskarna, få sneda blickar riktade emot sig runt om i Europa, under de efterföljande decennierna.

Man skulle vilja säga att italienarna ska ägna sig åt mat, vin och sportbilar och hålla sig borta från krig, men kanske är just det omvända det riktiga. Det har tydligen ingen betydelse om de vinner eller förlorar krigen. I slutändan vinner de ändå.

Värst är det alltid för deras allierade, som får bära en tung och otacksam börda. Både potentiella motståndare och allierade till Italien kan dock idag pusta ut, eftersom det numera råder fred i Europa. Här strider vi bara om hur EU-bidragen ska fördelas. Även här lyckas dock italienarna med konststycket att förlora ”kriget”, men vinna ”freden”.