Ryssland som det tredje Rom: En stormakt med frälsarambitioner!

 

En viktig del av anledningen till Rysslands polemiska relation till väst är synen på Ryssland som ”det tredje Rom”. När Konstantinopel föll i turkarnas händer 1453, var Ryssland den enda kvarvarande delen av den ortodoxa kyrkans domäner. Patriarken i Moskva blev nu det nya överhuvudet för ”den sanna tron” som bar arvet från det senantika kristna Rom. Det antika Rom var ”det första Rom” vilket följdes av det Bysantiska riket som ”det andra Rom”. Som är bekant så har talet tre en viktig funktion i den kristna tron. Således tänkte den ryska ortodoxa kyrkan att det ”tredje Rom” skulle bli den fullkomliga skapelsen, den kraft som skulle garantera kristenhetens slutgiltiga seger.

Den ortodoxa kyrkan är i sig en reaktionär kraft som motsätter sig de nytolkningar av tron som har skett i väst. Nu bildades ett äktenskap mellan denna kyrka och en statsmakt som kom att ha som sin mission att förverkliga dess önskemål, samtidigt som denna legitimerade makten, precis som idag. Ryssland av idag, precis som under de senaste fem hundra åren, ser det som att de vill beskydda väst från sig självt. De ser det som att demokrati och liberalism har förstört den kristna kulturen. Den kamp för kvinnors jämställdhet och HBTQ-rättigheter som har skett i väst ser ryssen i gemen som ett underminerande av samhällets samlande värderingar. Denna syn kan västerlänningar tycka vara en märkligt utgångspunkt från en stat som befinner sig i den europeiska civilisationens periferi, men ryssarna ser inte västeuropa som det sanna Europa. Det är ett inte helt ovanlig synsätt att betrakta Centraleuropa som den europeiska kulturens hjärta, istället för västeuropas Frankrike och Storbritannien. I väst ligger den ekonomiska makten och har oftast huserat den politiska, men centraleuropéerna kan tyckas vara berättigade i sitt anspråk på att utgöra det riktiga Europa. Tankarna går till de desperata vädjandena till väst över radion från Prag 1968, som bönföll oss att ingripa för att rädda ”Europa”, med innebörden, som troligen gick de flesta förbi, att Prag VAR Europa och nu på väg in i mörkret igen efter en kort glimt av ljuset. Detta dock med en inverterad syn på vad detta centrala Europa bestod av, i relation till det konservativa synsätt som diskuteras här, men exemplet är ändå belysande när det gäller centraleuropéernas syn på sin egen roll i Europa, som inte en periferi till väst utan som själva kärnan.

Medan Västeuropa genomgick reformationen, upplysningen och slutligen den liberala omvälvningen som medförde demokrati, så fick mycket lite av detta fäste i Ryssland och centrala Europa kom att utgöra slagfältet mellan det gamla och det nya. Centrala och östra Europa stod 1914 som en kontrast till det moderna väst med sina mer eller mindre auktoritära regimer i Berlin, Wien och St. Petersburg. Under krigets propagandakampanjer ställdes Storbritanniens och Frankrikes ”västerländska civilisation” mot Tysklands, som man såg det, mer ”genuina kultur”. Det låg mer djup i denna upplevda uppdelning än man tänker sig idag. Det var en kamp mellan liberal demokrati och en konservativ kultursyn under skydd av auktoritärt styre.

Resultatet av först ett varmt krig till och sedan ett kallt, var att väst spred sin liberala syn till Centraleuropa, vilket kan beskådas som slutresultatet av en 200-årig liberal kamp. Detta framflyttande av positionerna har dock inte skett utan motstånd. Den gamla anti-liberala konservatismen i Centraleuropa är fortfarande stark och som synes, på återväxt. Ungerns konservativa premiärminister Viktor Orbans deklaration; att vår liberala demokrati inte är önskvärd ger ett eko av gamla tiders konfrontation mellan liberal civilisation och ”genuin” kultur.

Ryssland som nu står som fyrbåken för denna konservativa motrörelse ser väst som anomalin och det konservativa centrala och det östra Europa som den sanna europeiska kulturen. Ryssland har ända sedan den franska revolutionen tagit en aktiv roll i att bekämpa liberalismens framväxt. Detta är den mission som landet ser sig utpekat att utföra som en följd av dess roll som det ”tredje Rom”, beskyddaren av den kristna världens sanna värden. Dagens ryska ledare ser den liberala civilisationen, med rätta, som det element som raserade den rådande samhällsordningen och Rysslands position som, inte bara en av kontinentens stormakter, utan även dess position som en självklar del av Europa. Europa har förändrats men inte Ryssland. När större delen av Europa var som Ryssland så var detta band självklart, men nu är det ifrågasatt och många vill istället sträva tillbaka till det asiatiska. Rysslands elitskikt, åtminstone, sörjer detta faktum. De sörjer det faktum att Ryssland drevs in i det socialistiska mörkret som satte landet i konflikt med Europa som civilisation, en socialism som förvisso fortsatte den konservativa oppositionen mot liberalismen, men inte på det sätt som föregångarna hade önskat. Istället för att agera och påverka systemet inifrån så stod nu Ryssland, i sin sovjetiska skrud, nu utanför!

Ryssland, som avskydde Napoleons utmaning mot den etablerade ordningen, gjorde det till sin mission att stoppa vidare utbrott av liberal reformiver i Europa. Efter Wienkongressen stod landet som garanten för den konservativa ordning som där etablerades. Under ett halvt sekel for ryska arméer runt om i Europa och kväste liberala uppror, ett faktum som är okänt för de flesta idag. Nu är det istället rubler som Moskva sprider runt om i Europa i detta återuppväckta kulturkrig. Med lite perspektiv så kan man konstatera att detta agerande innebär inte, ur ryskt perspektiv, ett försök att angripa Europa utifrån, utan istället en ansträngning att återta sin position inne i Europa. Man vill helt enkelt återskapa det Europa där man har en naturlig plats och roll att spela. Detta kan tyckas vara långsökt, ur ett västerländskt perspektiv, men Ryssland följer bara sin upplevda historiska mission som Europas frälsare.

 

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

7 Responses to Ryssland som det tredje Rom: En stormakt med frälsarambitioner!

  1. Helt lysande skrivet, Mons. Delar denna text med glädje.

    Vänligen, Anders Moberg

  2. Tjafset om ”postmodernitet skrämmer bort de flesta läsarna. Göm inte kloka inlägg bakom tjusiga tirader!

    • monskrabbe says:

      Tack, men nu tänker du väl på en annan artikel, för i denna tar jag inte upp postmodernismen? Vad gäller postmodernismen så är den svår att undvika att ta upp eftersom dessa tankemönster står för mycket av västvärldens självknutar i vår tid. Postmodernismen innebär slutet på den era av intellektuell modernitet som inleddes med renässansen och fullbordades med upplysningen. Att man nu överger dess ledord, såsom rationalism och vetenskaplighet (tyckande över verklighet), bland annat, kan bara leda till vårt inre förfall. Men, jag tar till mig av vad du säger Janne, och ska förklara detta bättre i artiklarna framöver, med fler fotnoter om så behövs!

  3. Tänker verkligen Putin och hans ”stormtrupper” så här? Är det inte bara ett akademiskt spekulerande om ett tänkande, som egentligen inte finns. Det som finns verkar bara vara råa attityder.

    I min filosofi finns attityderna under begreppet ande, dvs begär, lidelser, värderingar och känslor. Sådana är aldrig logiska, men kan vara onda eller goda. Det du beskriver är exempel på det, som det logiska intellektet hittar på för att motivera anden (begären, lidelserna, värderingarna och känslorna).

    I min filosofi kallas det slingriga intellektet vår grubblande själ, fruktodlaren i Kunskapens Träd, eller Lögnens Furste, vilket ofta kan vara en träffande beteckning.

    Din analys kan alltså vara en beskrivning av Putins m.fl. påhitt för att motivera sina handlingar, men är de verkligen så intellektuella?

    • monskrabbe says:

      Idén om det ”Tredje Rom” var en uttalad tankekonstruktion åtminstone mellan 1500- och 1800-talen. Huruvida den fortfarande är så i Putins Ryssland låter jag vara osagt. Troligen bland en del av hans intellektuella, såsom Dugin och den Ortodoxa kyrkan, men för övriga så tänker jag mig att denna tankekonstruktion har påverkat samhällets elit i så hög grad att den nu verkar till stor del oartikulerat i en uppfattning om Rysslands särskilda roll som utvald nation.

  4. ”… den nu verkar till stor del oartikulerat…” är för mig en ganska bra beskrivning av det som styr vår galna värld. Slughet och smarthet kan vara bra ord, men vishet och insikt är inte vad intellekten i Kreml visar upp idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: