Blir det krig eller en delning av Ukraina?

Ryssland skramlar med vapnen och oron sprider sig i omvärlden för en militär konflikt med Ukraina. Det är en del av den ryska arméns modus operandi att dölja förberedelserna för ett militärt angrepp med en övning, som i detta fallet bland annat består av 150.000 man och 900 stridsvagnar. Så gjorde man inför angreppet på Georgien 2008. Trupperna har då fått en sista repetition och man kan smidigt rulla direkt från övningsfältet till slagfältet. Nu är det långt från säkert att det blir så här, kanske inte ens särskilt troligt, men högst sannolikt är att Ryssland genom övningen har lagt denna möjlighet på bordet. Vad är då problemet och hur ska det lösas?

Ukraina är en splittrad stat, som alla har förstått vid det här laget. Återigen har bevis framlagts för betydelsen av nationell identitet. Ryssars och ukrainares skilda perspektiv på historien, stalintiden i synnerhet, och de skilda influenserna, där ukrainarna tenderar att se mer till vad som kommer från väst än ryssarna gör som en konsekvens av den unierade kyrkan och den polska och den habsburgska tiden, gör att man idag kanske inte kan leva ihop på ett politiskt plan. Socialt och kulturellt handlar det här om brödrafolk, men politiken och det historiska minnet är en helt annan sak.

Ukraina är precis som Kazakstan, i centralasien, en skapelse från Sovjettiden vars gränser inte har varken historisk eller etnisk grund. De båda delstaterna i Sovjetunionen blåstes upp till dubbla storleken för att ge substans till chimären att Sovjetunionen, till skillnad från föregångaren Ryssland, var en federation mellan likar och inte ett folks imperium. Olyckan är att dessa artificiellt förstorade delstater sedan blev självständiga i detta skick, med alla de problem detta medförde med minoritetsfrågor och ryskt inflytande. Ryssland har accepterat denna situation så länge de stora ryska minoriteterna har gett landet en öppen dörr in i de två ländernas politiska liv. Nu när Ukrainas ukrainska befolkning ser ut att försöka kapa detta band kan Rysslands syn på situationen radikalt förändras. Nu när ett frigjort Ukraina troligen kommer blicka mot EU framöver, så kan Ryssland komma att anse att det är bättre att ”återställa ordningen” när det gäller gränsdragningen. Det tidigare arrangemanget fungerar tydligen inte längre? Flottbasen i Sevastopol riskerar att hamna inom EU- och kanske Natoterritorium. Detta är en helt ohållbar situation för Moskva.

Det faktum att Ryssland har delat ut tiotusentals ryska pass till ryssarna på Krimhalvön är en indikator om att de har förberett ett liknande scenario som blev fallet med Georgien och provinsen Syd Ossetien, där i stort sett alla invånarna bar ryska pass. Det krävs bara en liten förevändning för att ryska armén ska slå till och om de gör det så kommer Krim falla blixtsnabbt.

Det finns en mental fastlåsthet bland många i väst vid att man inte får ändra gränser, men varför? Varför ska man inte korrigera det som är fel? Till viss del är detta kopplat till en rädsla för att separatism ska sprida sig och därmed eventuellt medföljande konflikter, men måste det vara så? Tjeckoslovakien delades på fantastiskt smidigt sätt. Det blev så här kanske främst för att man inte förvandlade landet till en tryckkokare av missnöje, utan istället pratade om problemen och sedan gick skilda vägar. Ukraina är en artificiell stat, om man ska utgå från realiteten att den nationella gemenskapen faktiskt har betydelse i dessa sammanhang, som delar mycket med fallet Tjeckoslovakien. En stat med två folk som har alla förutsättningar att komma överens socialt men som har skilda politiska erfarenheter eller skilda perspektiv på dessa erfarenheter.

Den andra invändningen från väst är ideologisk. Den stora förtjusningen vid idén om den mångkulturella staten gör att man inte vill att någon stat med olika nationaliteter ska splittras, då detta motsäger deras tes om den politiska stabiliteten i en sådan stat. Till och med Bosnien ska med tvång hållas ihop trots att det är bevisat att folken inte kan samsas. Folken behöver tid att svalna  av i skilda stater innan de kan återknyta banden igen, men denna gången från en position av ömsesidig trygghet och tillfredställdhet. Att ignorera etniska problem är inte att gångbart alternativ, vilket borde vara uppenbart två decennier efter murens fall med alla de etniska konflikter som följde i spåren av detta.

Det bästa vore om omvärlden släpper dessa låsningar och genast hjälper befolkningen i Ukraina att samtala om situationen och vid behov låta folkomröstningar avgöra vart olika landsändar ska hamna i för stat i framtiden, innan det som skulle kunnat bli ett Tjeckoslovakien istället förvandlas till ett Bosnien. Eller ännu värre, att Ryssland frestas att ta saken i egna händer. Europa måste lära sig av sina misstag och ta ett proaktivt grepp denna gången!