Sydsvenskan missförstår MED:s integrationspolitik

DEBATT

Sydsvenskan hade i fredagens nummer (7/10) fyra helsidor om det nya partiet Medborgerlig Samling. Det är bra att ett nytt och snabbt växande parti som vårt äntligen uppmärksammas av Sydsvenskan, men tyvärr finns det anledning att invända mot sättet man hanterade vårt parti. Tyvärr konstaterar jag att bilden som framträder i artikeln är förvrängd i några avseenden och det antyds på helt felaktiga grunder att vi i det stora hela skulle ha likheter med andra partier, med vilka vi varken delar värderingar eller politik.

Som integrationspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling vill jag bemöta den felaktiga bild av vår integrationspolitik som denna blandning av utbrutna citat och reportrarnas egna texter har skapat.

Sydsvenskans artikel har tagit citatet ”fullständig anpassning” från vårt idéprogram, men citatet står inte längre i sitt rätta sammanhang och har i stället fått ett nytt sådant som ger intrycket av att vi anser att alla måste assimileras kulturellt. Så är det inte. Vad vi kräver fullständig anpassning till är de grundläggande principer som vårt moderna samhälle vilar på: Demokratin, jämställdheten, statens sekularitet, press- och yttrandefriheten, barnens rätt och likheten inför lagen. Dessa principer vill vi inte rucka på och här är det mer än befogat att kräva just ”fullständig anpassning” av dem som kommer till Sverige. Detta är en viktig ståndpunkt, då vi i dagens samhälle kan se en smygande underminering av dessa principer, när det offentliga accepterar månggifte, könssegregation, religiösa krav på samhälle och skola och faktiskt finansierar organisationer som vill avveckla demokratin.

Detta är en helt nödvändig samhällelig assimilation, men vårt parti, sprunget som det är ur liberala och konservativt frihetliga tankar, anser att en tydlig gräns skall dras mellan samhället och den privata sfären. Vi anser således att det inte är statens roll att verka för kulturell assimilation. Hur var och en väljer att leva sitt liv, värderar samhället, firar sina högtider och vad man känner samhörighet till ska givetvis inte staten ha synpunkter på, så länge man inte inskränker någon annans frihet till detsamma. Vi kräver med andra ord ingen kulturell anpassning av dem som kommer till Sverige. Att kräva detta vore, förutom att det vore en uppenbar inskränkning av den personliga friheten även, som satsning utsiktslöst, då man inte kan tvinga en person att omfamna eller känna samhörighet med en kultur eller ett samhälle.

Istället ser vi sammansmältningen av dem som kommer till vårt land, med dess majoritetskultur som en naturlig process, som givet de lärdomar som vi kan dra från historien, kommer fortskrida av egen kraft och under loppet av ett par eller tre generationer, givet att den inte aktivt motverkas av samhället, leda till en frivillig anpassning. Tyvärr blir resultatet av det normativa mångkulturella samhällsprojektet som staten driver just nu att man just motverkar denna naturliga process. Tanken att det kulturella utanförskapet, vilket blir resultatet för många grupper, ska permanentas, är märklig och gynnar varken individen eller samhället på sikt. Historiskt har över lag migrerande befolkningar frivilligt assimilerats in i värdkulturerna. Det är svårt att se varför detta skulle vara en dålig process i sig och således varför de invandrande grupperna ska uppmuntras att permanenta sitt kulturella utanförskap gentemot majoritetsbefolkningen? De franska hugenotter som flydde till England och Preussen talar inte franska idag eller har en säridentitet. De svenskar som flyttade till USA är idag fullständigt och frivilligt assimilerade i det anglosaxiska amerikanska samhället. Det är svårt att förstå på vilket sätt dessa fransmän respektive svenskar på något sätt hade mått bättre om de idag hade levt i ett permanentat kulturellt utanförskap i dessa länder.

Således är det Medborgerlig Samlings linje att inte tvinga in någon invandrare in i kulturell assimilation, men att samtidigt se till att staten inte heller aktivt motverkar den naturliga och frivilliga kulturella anpassningen till det nya landet, istället för att aktivt verka för sociokulturell splittring av samhället.

Annonser

Har Katalonien rätt till självständighet?

KOMMENTAR

En våg av separatism sveper över Europa. Gamla och tidigare, under nationalismens storhetstid, nedtryckta regionala identiteter och mindre etniska nationalismer, blossar nu upp igen. Detta inte minst stimulerat av den stora förlusten av makt som de existerande huvudstäderna har fått genomleva inom unionen. EU har lagt grunden för detta genom sin fördjupade politiska integration och centralisering. En liten stat är inte längre så utsatt och svag, eftersom alla nu är del av en större helhet. Denna trygghet har dock vara en chimär, då ingen vet om EU kommer kunna hålla ihop i framtiden och även inom EU så pågår samma maktspel som tidigare skedde externt. Tyskland, tillsammans med sin ledhund Frankrike, tenderar att köra över de flesta andra. Likväl så har EU haft den inverkan att mindre etniska gemenskaper nu känner att steget mot formell ”självständighet” är lättare och mer önskvärt att ta.

Bilden är väldigt splittrad. Å ena sidan har vi välmående regioner som är förbittrade över att tvingas betala för fattigare landsändar, såsom är fallet med hela norra Italien och mer specifikt Venedig vars lejon på sistone har börjar morra om självständighet. Här finns även en stolt tradition av oberoende som går ända tillbaka till tidig medeltid. Å andra sidan har vi regioner vars befolkningar i alla bemärkelser utgör egna nationer, såsom skottarna och baskerna. Den katalanska separatismen som är aktuell just nu, med den katalanska folkomröstningen på söndag, är en kombination av dessa båda typer. Katalonien är en förhållandevis rik region som bidrager mer till statskassan än vad som man tar ut. Dock så uppfattar jag det som att detta inte är den tyngst vägande orsaken. Istället väger det faktum att katalanerna upplever sig vara en separat nation, vars stolthet har varit sårad under alla dessa år under Madrid. Man kan tycka att sådana här känslor, som en skåning och en göteborgare också kan känna, lite med glimten i ögat, är just lite fånigt, men fråga skottar hur de känner och många, men tydligen ändå inte de flesta, drivs av klassiska nationalistiska känslor som dessa. Många som tror att Spanien är en nation, d.v.s., ett enat folk, känner inte Spaniens historia. Den nutida spanska enhetsstaten bildades i och med unionen mellan de två av de tre riken som på 1400-talet dominerade halvön. Drottningen av Kastilien förenades med kungen av Aragonien i en personalunion där man inledningsvis bara samsades om utrikespolitiken, men som senare kom att bli enhetsriket Spanien. De två halvorna kan man skönja språkligt än idag.

Kungadömet Aragonien, där Katalonien och Barcelona, som var en av Europas största städer och en handelsmetropol, var den viktigaste delen, innehade på sin storhetstid innan unionen, på 13- och 1400-talen, ett imperium som förutom det ursprungliga Aragonien i bergen nordväst om Barcelona och Katalonien, även omfattade Valencia, Mallorca, Sardinien, Neapel och besittningar i Frankrike och Grekland. Följaktligen talar man än idag katalanska även i Valencia och på Balearerna (som man kan se på den inflikade kartan). Det katalanska språket är distinkt från kastilianska på samma sätt om detta är från franskan och står faktiskt provancalskan närmast. Många katalaner motsatte sig unionen med Kastilien och denna känsla har levt kvar genom historien och har fått våldsamma uttryck vid ett flertal tillfällen.

Här ser man utbredningen av katalanskan. Områdena där katalanska och aragonesiska talas motsvarar ungefär det Aragoniska kungadömets utbredning på den iberiska halvön.

Nu står vi således vid en period av sönderfall för många stater, som inte är nationalstater. I Skottland blev det nej, men frågan lär återkomma. Om Katalonien bryter sig ur så lär Baskien följa och inspiration ges till andra länder som brottas med dessa frågor, såsom Belgien och Italien. Som jag ser det så är det två principer som ser ut att krocka här:

Den första utgår från medborgartanken, d.v.s. att alla medborgare är delägare i staten. Vi kan alla betraktas som aktieägare i företaget Sverige. Vi äger alla lika mycket av allt det som är offentligt. En skåning äger Norrland lika mycket som en norrlänning och en norrlänning Skåne lika mycket som en skåning. Eftersom vi inte har några större regionalt förankrade nationella minoriteter, med undantag för samerna som har sitt självstyre, så kan principen om medborgarnas gemensamma ägande av Sverige tillämpas utan utmaningar. I dagens Sverige så är det svårt att hävda att till exempel Skåne skulle bli självständigt. Skåningarna är ingen distinkt etniskt grupp. En stor del av befolkningen har flyttan in norrifrån och skåningar bor i resten av landet. Om Skåne ska få bryta sig ur, varför då inte Vellinge kommun? Varför kan då inte Skanör bli ett litet San Marino? Och så vidare in i absurdum.

Innan demokratins inträde hade denna tanke ingen giltighet. Allt det offentliga ägdes då av kungen och undersåtarna hade inget delägande. De hade bara att vara lojala invånare av dennas domäner. Separatism var då lättare att rättfärdiga. Till exempel med att man inte vill styras av den eller den kungen eller styrande principen. Exempel i sak är det amerikanska frihetskriget och många av de politiska frihetskamperna i Europa under 1800-talen. Inte minst när det gäller Italien.

Den andra principen är rätten till nationellt självbestämmande, såsom Woodrow Wilson deklarerade efter kriget. Denna princip skakade om i grytan, men den kom också att ge många folk deras frihet. Varför är den så viktig? Varför måste varje folk få styra sig självt? Saken är den att människan styrs av sina instinkter i mycket av det vi gör. Folk brukar lita på och hålla nära dem som liknar dem själva i beteenden och kultur. Historien visar oss att i multietniska samhällen så sjunker den allmänna tilliten och folk samarbetar mer med sina likar. I samhällen där var man känner igen sig själv och sina beteenden i sin nästa, blir etnicitet mindre viktigt, såsom länge var fallet i Sverige, men när samhällen blir mer blandade så söker man sig till vad man ser som förlängningen av familj och släkt. I flertalet etniskt blandade samhällen tenderar den dominerande gruppen att dra fördelar av sin position på bekostnad av de andra. I Jugoslaven till exempel, stack det i ögonen på folken i norr att se serbiska partitoppar leva glada dagar på allas bekostnad, inte minst i sina sommarhus i Kroatien. Det faktum att det fattigare Serbien i söder sög ut det rikare norr gjorde att statsbildningen föll samman. Nu ser vi liknande resonemang, med mindre udd dock, i Italien och Spanien.

Hur finner man en väg förbi denna krock då? I grund och botten så kan principen om delägande i staten bara sägas gälla i någorlunda homogena samhällen utan s.k. nationella minoriteter, d.v.s. minoriteter som föregick statsbildningen. Om, som i fallet Spanien, katalanerna gick in i ”kontraktet” med övriga spanjorer under förutsättningen att de skulle bli lika behandlade, så har de rätten att dra sig ur om de sedan känner att detta avtal har brutits. Det är här det blir snårigt. I en homogen stat, där alla känner samhörighet med varandra, kan det visst finnas bråk om allokering av resurser, men de flesta förstår ändå att för den nationella ekonomins skull, för det allmänna välståndets skull, så måste mer investeringar göras i industriellt och på annat sätt ekonomiskt viktiga regioner. Folk kan flytta, tillfälligt eller permanent, till var jobb, studier och utvecklingsmöjligheter finnes. I en stat som rymmer fler än en nation (eller folk om ni så vill) så går detta troligen inte ner så lätt. Då blir det lätt en mer intensiv dragkamp om resurser där känslor av att den ena gruppen utnyttjar eller suger ut den andra lätt uppstår.

Det är klart att ett land som Spanien, rent ekonomiskt, hade mått bättre av att förbli enat. Större nationella enheter har bättre chans att hävda sig gentemot globala företag och kanske ibland, rent av, mot EU. Men likväl så är det svårt att hävda att katalanerna, med den historia de har, med den för dem berättigade känslan av att de förfördelas finansiellt som finns, inte ska få rösta om och möjligen besluta om självständighet. Här måste Wilsons princip om rätten till etniskt självstyre ha företräde över konsekvensen av tanken om alla medborgare är delägande av hela landet.

 

Kampen för att degradera vår historia drivs nu även på högertidningarnas kultursidor!

DEBATT

Senaste veckan har det i debatten förekommit en antal inlägg med innebörden att vi bör plocka bort statyer av våra gamla kungar, såsom Gustav Vasa och Karl XII. Denna debatt kan ses som en spillover från motsvarande debatt i USA som orsakade händelserna i Charlotteville, fast då i än värre form, då man inte ens där vill gå så långt som att ta bort det egna landets tidigare ledare från socklarna.

Den artikel som jag riktar in mig på här är en från Expressens biträdande kulturchef, som utgör ytterligare en signal om vänstertankarnas inflytande över borgerliga tidningars kulturdelar. Jens Liljestrands resonemang går så här: Eftersom tidigare kungar har blod på sina händer och eftersom de var ”diktatorer” så förtjänar de inte att hyllas idag genom att få stå staty på våra torg! Resonemanget är minst sagt märkligt. Han menar att vi ska döma historiska personer utefter dagens etiska standards.

Detta visar sig även via ordval såsom ”diktator”, som är en modern term som åsyftar ett auktoritärt styre som är mot invånarnas vilja. Kungar som Vasa och hans efterföljare styrde, med folkets medgivande, på ett upplevt mandat från Gud. Det var auktoritärt, men det sågs som det enda möjliga styret i de flesta länder.

Det är självklart att forna tiders svenska kungar inte var perfekta. Vilka andra samtida ledare var det? Vi ska absolut ha en kritisk historisk diskurs, men att gå så långt som att plocka bort alla statyer och monument i syfte att ”vit-tvätta” historien är att gå för långt.

Jag misstänker att den agenda som finns bakom dessa krav, är en strävan att radera ut vår historia, att sudda ut vår säridentitet inför vår kulturs införlivande i det mångkulturella samhället. Vi svenskar ska inte ha någonting i vår historia, eller för den delen i vår kultur, som vi kan vara stolta över. Det får absolut inte ha funnits en svensk politisk storhetstid, som kan matcha vår nu snart avrundade ekonomiska storhetstid. Den senare, slaktas ju återkommande som bara en konsekvens av att vi inte stred mot Tyskland. Nu ser vi nästa steg.

Är krig i sig någonting som ska hyllas? Självklart inte, men vi kan inte döma forna tider utefter dagens fredliga västeuropeiska samhällen, som inte använder våld internt som ett sätt att lösa konflikter. Våld var som bekant förr ett normalt sätt att hålla ihop stater och värja sig från yttre fiender. Det senare skulle vi göra ännu idag. Det är därför vi har en försvarsmakt, även om vi innerligt hoppas att vi slipper använda densamma.

Vad, menar Liljestrand, att Gustav Vasa istället skulle ha gjort. Skulle han inte ha grundat det rike som blev det moderna Sverige? Skulle Gustav II Adolf inte ha skyddat religionsfriheten i Tyskland och Norden mot Påvens motreformation? Skulle Karl XII inte ha försvarat Sverige mot tre stora angripare? Skulle den svenska kungen inte, precis som den danska dito eller den ryska tsaren göra sin plikt och värja riket, respektive skydda landets ekonomiska intressen? Så kan man fortsätta, ända tills det blir uppenbart att man inte kan döma forna tider utefter deras brist på fredliga lösningar på konflikter.

Våra tiders statyer och monument är vårt sätt att ära dessa kungars ansträngningar för Sverige, men de är även någonting mer. De är även, om inte mer så, monument som hyllar alla svenskar som har fallit medan de har tjänat sitt land till dessa syften. Dessa monument är våra hyllningar till våra egna förfäder! Att ta bort dem vore att belöna deras uppoffringar med förakt. Tragiskt vore det om vi som land landade i ett sådant ställningstagande.

Avslutningsvis känner jag mig ändå tvungen att påpeka att även om svenska kungar har gjort sig skyldiga till sin beskärda del av missdåd, inte minst här i Skåne, så har de överlag ett större pluskonto än vad som är fallet i många andra länder. Den svenska egennyttan, i form av kontrollen av handeln i Östersjön, förde med sig mycket positivt för dem som bodde längs dess kuster. Sverige förde med sig lag och ordning och förhållanden som gynnade handel, bildning och utveckling. Hur skulle Finland ha utvecklats om landet istället hade varit under Novgorod, och senare Ryssland, under de nästan 700 åren fram tills 1809 som det var svenskt? Skulle det då vara lika välmående som det är idag?

Allt som har gjorts utifrån egenintresset har således inte varit av ondo för andra. I Baltikum ses ännu idag den svenska tiden som den gyllene tiden, en tid av välstånd och rättsstat. Sveriges styre föregicks, grovt sett, av den Tyska ordens feodala styre och utan Sverige hade regionen varit ännu längre under det oönskade ryska styret. Om vi förflyttar blicken söderut så kan vi konstatera att i norra Tyskland så ses fortfarande tiden då Sverige hade besittningar i Pommern, precis som i Baltikum, som en gyllene tid. Dessa faktum kan vi svenskar idag känna stolthet över, om vi nu fortfarande får, vill säga? Enligt liberal-vänsterns synsätt så får vi inte det. Istället vill de att vi ska se alla svenska kungar som bloddrypande mördare och vår kultur som värdlös. Men, någonting bra måste det ändå finnas i vår kultur, när Sveriges imperium har haft dessa konsekvenser i närområdet.

 

%d bloggare gillar detta: