Det är hög tid att göra slut på integrationslinjen!

DEBATT

I förra veckan blossade debatten om assimilation vs integration upp igen, med anledning av ett debattinlägg i Expressen av KDU:s ordförande Nike Örbrink. Svar följde från en grupp uppretade kristdemokrater. Både Nikes text och kritikernas hade dock avsevärda brister som mer fördunklar än något annat och de svenska väljarna bör förstå vad integration egentligen betyder och vad assimilation kan innebära, för att kunna fatta välunderrättade beslut vid valurnorna. Låt mig utveckla:


Nike och KDU använder begreppet ”kulturell assimilation” om saker som språk, samhällsvärdegrund, respekt för lagar och institutioner, ansvar för samhällsgemenskapen och en svensk identitet.
Längre ner skriver hon dock att ”Alla människor har rätt att värna kulturella särdrag, sin egen tro, sina högtider och kulturella utryck”. Denna begreppsförvirring leder till välförtjänt kritik från de arga kristdemokraterna, som menar att hon talar emot sig själv och att kulturell assimilation leder till förtryck av en grupps kultur och religion.


Nike måste skilja mellan kultur i traditionell mening och en samhällskultur! Kultur i traditionell bemärkelse, såsom just särdrag, seder, traditioner och tro, kan man inte tvångsassimilera i ett modernt samhälle. Därför leder det fel att tala om kulturell assimilation. Däremot kan man tala om samhällsassimilation (eller samhällskulturell assimilation), vilket innebär en anpassning till de värderingar och normer som gäller i det politiska systemet och den samhälleliga interaktionen. Här handlar det om att lära sig svenska, acceptera värdegrunden (d.v.s. respektera yttrandefriheten, barns- och kvinnors rättigheter, demokratin som sådan (människans lagar över guds) även kallat sekularismen, likhet inför lagen etc), förståelsen för samhällskontraktet och så vidare.


DETTA kan man och SKA man absolut kräva anpassning och assimilation till!


Samtidigt som det arga KD-drevet hade poänger angående begreppsförvirringen hos KDU, så stod man för sin beskärda del av denna förvirring själva när man feldefinierade begreppet integration sålunda:


”Integration: Nyanlända förväntas inte avsäga sig sin identitet men det är majoritetssamhällets normer som råder.”


Detta är komplett felaktigt och vilseledande om vad integration verkligen är och syftar till. I själva verket ska samhällsintegration definieras så här:


”En förening av skilda delar till en större helhet.”


Detta betyder att ALLA ska anpassa sig för att passa in i det nya samhället. Alla ska ner i smältdegeln och komma ut på andra sidan som ett helt nytt folk. Det är därför man talar om ”Det nya landet” och att även svenskar måste integreras i detta nya Sverige. Ingen grupp ska ha mer rätt än någon annan i formandet av dess framtid. Allra minst de ursprungliga svenskarna. Detta är vad svensken måste förstå om begreppet integration!

Integration betyder, både i teori och dagens praktik, att olika delar sammanfogas till en ny helhet. Det betyder inte, som många fortfarande tror eller inbillas, att ”det är majoritetssamhällets normer som råder”. Integration syftar istället till att skapa en ny helhet, på annan grund än det tidigare samhället.


Sedan kryddas detta och selektivt blandas med visionen om ”mångkultur”, där vissa utvalda gruppers (ej den inhemska befolkningsgruppens) identiteter ska stärkas och ”bejakas”. Med detta avses att man vill motverka den naturliga assimilationsprocessen som ofta sker när en grupp lever i ett främmande land i generationer. Det man dock ska ha klart för sig är att liberaler och socialister (och ibland ”medkännande” kristna i KD) selektivt plockar vad de vill ur denna vision och den besläktade mångkulturella dito.


Med andra ord så gäller integration för svenskar, i meningen att de ska tvingas anpassa sig till ett nytt land, där deras värderingar och normer inte sitter i högsätet och formellt och retoriskt så krävs detta även av invandrade grupper, men egentligen så gäller över lag principen ”mångkultur” för de invandrade grupperna, för medans svenskarna ska anpassa sig till en ny verklighet så uppmuntras dessa att behålla sina säridentiteter och att ställa sina särkrav på samhället. Endast svenskarna förnekas denna rätt till att bevara sina traditioner och att leva i enlighet med sina värderingar, utefter vad den mångkulturella modellen egentligen dikterar!


Allting är med andra ord speglar och dimridåer! Debatter som den mellan KDU och de uppretade inom KD är pseudodebatter där begreppsförvirringen ofta är medveten och döljer oviljan att beröra dagens realiteter i samhällsutvecklingen. Svenskarna måste se igenom dessa dimridåer för att kunna konstatera att spelet är riggat emot dem.


I slutändan måste vi kunna konstatera följande punkter:


1) Integration, i ordets rätta bemärkelse, och enligt dagens praxis, innebär att svenskarna ska tvingas kompromissa med den samhällsmodell som har skapat ett av de mest framgångsrika och harmoniska samhällena i den mänskliga historien. Den är således av ondo och policyn bör så fort som möjligt fasas ut som ledord för framtiden.


2) Politisk- och samhällelig assimilation av de till Sverige komna grupperna är den enda rätta vägen för bevarandet av ovan nämnda. Det betyder total anpassning till vårt politiska system och de rättigheter och skyldigheter som är knutna därtill.


3) Kulturell assimilation är inte bara omöjligt att framtvinga, utan också kränkande för individens rättigheter när man försöker. Det enda samhället/staten kan göra är att inte motverka den naturliga och frivilliga assimilation som ofta sker om man bara inte framhärdar i en splittrande mångkulturell politisk linje.


4) Givet faktum i punkt tre ovan och svårigheterna behäftade med punkt två ovan då kultur är värderingar och kan man inte styra kulturen så kan man svårligen styra de politiska värderingarna, så måste vi konstatera att migration till vårt samhälle av grupper med, över lag, väsensskilda värderingar och kultur, bör begränsas starkt. Migration bör inte bara vara ytterst begränsad utan även individprövad (ej asylrättslig) så att det säkerställs att dessa få är personer som har viljan och kapaciteten att verkligen uppnå anpassning och assimilation.

Att bränna koranen

KOMMENTAR

Man kan ha väldigt olika känslor runt den stundande koranbränningen i Malmö, men kvarstår gör dock att det handlar om våra mest grundläggande rättigheter! Rätten till yttrandefrihet och religionsfrihet/rätten till att inte vara bunden av religionens dogmer!


Som en läsande person, så är jag som så många andra har uttryckt i dagarna, avigt inställd till att bränna böcker. Dock får man sätta detta i rätt perspektiv. Det handlar inte om den kulturförstörelse, som hade varit fallet om Rasmus Paludan ställt sig på torget och bränt ett mycket gammalt eller sällsynt exemplar av denna koran. Istället är det ett helt vanligt ex av en av världens mest tryckta böcker. Inte på något sätt allvarligare än det bokbrännande som våra bibliotek ägnar sig åt dagligen när de förpassar utrangerade ex till ugnarna.


Många invänder också mot ansatsen att medvetet kränka en religiös grupp. Man tycker att det är ”onödigt” att skapa konflikt runt en sådan handling. Till dessa personer vill jag säga att yttrande- och religionsfriheten är friheter som varje generation måste vinna på nytt. Om vi, som folk, inte gång efter annan testar gränserna, så vet faktiskt inte var de ligger. Om vi inte testat så vet vi inte om vi fortfarande har dessa friheter! Därför är det kanske mer nödvändigt än någonsin att medvetet provocera, för att se vad som fungerar och inte fungerar i dagens samhälle.

Är det helt enkelt en, för yttrandefriheten, nödvändig handling att bränna en koran?


Denna frågeställning blir mer och mer aktuell för varje dag som går, i ett land, och en stad, som genomgår en snabb demografisk förändring. En förändring där den snabbast växande gruppen, som ett kollektiv, håller värderingar som står i opposition till de aktuella rättigheterna. Denna muslimska befolknings ledare, som får allt mer inflytande i samhället, brukar hävda att islam är ”fredens religion”. Man talar om en historia där man har varit toleranta och vill förespegla omvärlden att allt kommer bli så bra när man får en ledande position i samhället. Just därför är det viktigt att testa denna tolerans, att testa denna fredlighet.


Att döma av den initiala uppståndelsen, så blir reaktionerna på Paludans koranbränning, allt annat är tolerant och fredlig. Inget jag har sett av islam i Väst så här långt, pekar mot en fredlig samexistens med huvuddelen av den religionens följare.

Just därför är det viktigt att koranbränningen fortskrider som planerat. För att vi ska få en värdemätare på islams påstådda tolerans och fredlighet. För att detta ska medvetandegöras, även bland dem som sover ack så djupt. För att fastslå våra rättigheter visavi kränkta känslor å en aggressiv och expansiv religions-ideologis vägnar.

UPPDATERING 1 (27 aug, efter polisens beslut om avslag):

Är det verkligen rimligt att polismyndigheten på egen hand ska få avgöra frågor av största betydelse för grundläggande rättigheter, såsom yttrandefriheten och religionsfriheten???

Först avgörs böneutrop som en bullerfråga och nu koranbränningen som en ordningsfråga!

Dessa frågor måste behandlas i enlighet med den vikt de faktiskt har för vårt samhälles framtida utveckling och ställas under politisk kontroll! Någon kanske invänder med att det hela politiseras då, men det är uppenbarligen redan fallet, då polismyndigheten redan är påtagligt politiserad. De två hänvisade besluten ovan har avgjorts efter politiska påtryckningar från både toppen och från botten, i form av vänsterpöbeln och de uttalade beslutsgrunderna är dimridåer. Det som sticker i ögonen är att dessa de facto politiska beslut helt undgår följdverkningar. Om vi sätter besluten direkt i politikernas händer så får dessa åtminstone stå till svars för sina övergrepp på demokratin och våra grundläggande rättigheter i nästa val. Som det är nu, liknar det mer en situation där polisen är redskapet för en auktoritär stat! En politisk aktör som vi inte kan påverka eller motverka i vallokalen.

UPPDATERING 2 (29 aug, efter fotboll med koranen på Stortorget och de efterföljande kravallerna):

Polisen misstänker alltså männen som sparkade runt en koran på Stortorget för ”hets mot folkgrupp”. Hur kan uppvisad aversion mot idéer och föreställningar innebära HMF?

Om jag sparkar runt ett ex av ”Kapitalet”, blir jag då skyldig till HMF mot socialister? Detta är bisarrt!

Paludan har belagts med ett 2-årigt inreseförbud med anledning av att han misstänks avse begå brott. Hur nu hans aktion kan anses vara ett brott, enl. ovan? Detta samtidigt som IS-jihadister får resa in fritt, för de kan ju aldrig misstänkas planera några brott. Eller?

En religion är en tro på ett knippe föreställningar och värderingar och skiljer sig på så sätt inte nämnvärt ifrån en politisk ideologi och ska således inte heller har något som helst skydd från kritik och aversion. Särskilt inte när islam som religion räknat har så stora inslag av politisk filosofi att det på många sätt är svårt att klassificera den helt och hållet som en religion, i jämförelse med de övriga världsreligionerna!

Ärkeglobalisten Soros vill utnyttja att ”folk är desorienterade och rädda” i spåren av Corona!

KOMMENTAR

Ärkeglobalisten och originalbankstern George Soros intervjuas i italienska La Repubblica, med anledning av sin 90-års dag. Där klagar på att Sverige inte vill skuldsätta sig mer och orerar om att vi, som har lagt så mycket resurser på att ta emot migranter och betalar i topp per capita till EU, är ”själviska”. Han klagar på att EU:s ”sparsamma” inte vill ha eviga lån som han och hans vänner kan få eviga räntor ifrån.

Han yrar om andra, som han menar ”underminerar demokratin från insidan”, samtidigt som han själv stödjer gatumobbar som bränner, plundrar och mördar, med pengar i syfte att påverka den demokratiska processen. Vilket skämt!

Han talar om det ”öppna samhället” som egentligen betyder de öppna gränsernas samhälle och det västerländskas underkastelse.

Givetvis citerar SvD hans dimridåer, där han menar att all kritik mot hans illasinnade gärning är antisemitism, vilket givetvis är kvalificerat skitsnack.

Men utanför lämnar SvD, mycket lämpligt för agendan, det mest uppseendeväckande uttalandet som Soros gör i den refererade intervjun i italienska La Repubblica, för att inte väcka någon svensk som sover.

Cynikern Soros säger rakt ut, att Coronaepidemin, är ett bra tillfälle att avancera globalismen, eftersom folk nu är rädda och desorienterade!

“I would describe it as a revolutionary moment when the range of possibilities is much greater than in normal times,” he said. “What is inconceivable in normal times becomes not only possible but actually happens. People are disoriented and scared.

Och denna person erbjuder svensk MSM utrymme, utan erforderlig varningstext! Utan någon granskning av han agenda får han framföra sitt budskap! Skandalöst!

Det mångkulturella samhället står i brand!

ANALYS

Amerika står, ännu en gång, i lågor som en konsekvens av spänningar mellan etniciteter och rasgrupper i landet. Ännu en gång påvisas det vanskliga med att låta ett samhälle vila på den skakiga grund som det multikulturella samhället utgör.

Först några ord om George Floyds dödsfall: Som alltid så hoppar vänstern och svarta intressegrupper till den slutsats som passar deras narrativ. Det är inte bevisat att Floyd dog av kvävning (1). Istället har rättsmedicinsk undersökning indikerat att han dog av hjärtinfarkt. Han hade en hjärtsjukdom och huruvida hans missbruk sedan minst ett decennium tillbaka spelade in i detta förlopp vågar jag inte uttala mig om, men han hade spår av fentanyl (en form av syntetisk opium som är 70 ggr starkare) och metamfetamin i blodet när han dog. Allt detta kommer utredas i sinom tid. Vänstern och aktivistgrupper vill dock inte vänta och se, utan vill passa på och nyttja tillfället till att elda på rashatet mot vita i USA.

Kravallerna och ilskan som medel för att uppnå: Underkastelse!

Det anmärkningsvärda, när det gäller raskravallerna som nu rullar runt i USA, är hur det vänsterliberala etablissemanget ursäktar, rättfärdigar och till och med underblåser dessa som legitima uttryck för frustrationer. Ett demokratdistrikt kallade dem för framsteg (”progress”). Etablissemangensmedier som CNN och NBC fylls med aversion mot vita som kollektiv. Alla vita bär en skuld för vad som hände, är narrativet. Kollektiv skuld och arvsynd alltså. Det är svårt att tro sina ögon. Det som tidigare bara sades av radikala vänsterprofessorer, framförs nu av nyhetsankare i mainstream medierna.

Det blir mer och mer uppenbart att vad man är ute efter, inte är rasharmoni och en fungerande samlevnad, utan vit underkastelse.

 

 

Man kan från USA se videor där vita i stora grupper knäböjer inför svarta, för att be om ursäkt för sitt ”vita privilegium”, slaveriet och andra historiska oförrätter. En del går ner på ett knä, men många står på två knän. Detta är inte ödmjukhet, utan ett uttryck för fullständig underkastelse och kapitulation. Nyligen har vi sett detta sprida sig till Sverige, där en kvinnlig polis knäade (och därmed deltog i) inför den demonstration som hon hade uppgift att upplösa.

 

 

Det här med att gå ner på två knän, för direkt mina tankar till förnedringsrånen som invandrare från Afrika och Mena, utför mot unga svenskar, där de tvingas stå på två knän inför våldsmännen, fullständigt underkastad deras vilja och godtycke. Det vi nu ser är en politisk och storskalig motsvarighet till denna handling. Den handlar bara om en sak: Underkastelse och förnedring!

 

Verkligheten bakom polisernas påstådda rasism

Det officiella skälet till dessa handlingar och de våldsamma kravallerna som alltjämt rullar vidare i USA, den påstådda rasismen inom poliskåren och det påstådda överdrivna dödandet av svarta av denna poliskår. Hur står det då till med detta?

Det korta svaret är att det är en fullständig och ogenerad lögn!

Faktum är att svarta poliser är mer sannolika att skjuta vita personer, än vita poliser är att skjuta svarta personer! Svarta och latinamerikanska poliser skjuter också oftare svarta personer än sina vita kollegor gör. Rent av är det så att svarta poliser använder sina tjänstevapen 3,3 ggr fler gånger än sina vita kollegor. Detta enligt två studier, av Justitiedepartementet respektive Pennsylvania universitet.

En kartläggning som Tucker Carlson, på Fox News, gjorde rörande dessa dödsfall från 2019, påvisade att blott 10 svarta personer, av de 250 det året som sköts ihjäl av polisen, var obeväpnade. 10 personer! Av dessa tio hade 5 st angripit och nära på övermannat poliserna, som tvingats skjuta. I ett fall hade ett vapen riktats mot polisen tidigare av förövaren. Såldes; en försvinnande liten siffra, som kan jämföras med de ca 50 poliser som skjuts ihjäl varje år.

I summering: Ut genom fönstret flyger tesen om övervåld mot svarta av rasistiska vita poliser!

De svartas brottsbelastning

Motargumentet kommer som ett brev på posten. Det skjuts ändå oproportionerligt många svarta av polisen, säger man. 50 % av alla skjutna av polisen är vita, enligt en studien av Washington Post (2019), medan 26 % är svarta. Detta att jämföra med att 62 % av befolkningen är vit, medan 13 % är svart. Vad man inte tar hänsyn till här är den svarta befolkningens mycket större grad av brottsbelastning.

Justitiedepartementets statistik påvisar att de svarta står för 62 % av rån, 57 % av mord, 45 % av överfall, i de 75 största kommunerna i USA (där de utgör 15 %). I storstäderna blir det ännu värre. I Chicago, där svarta utgör 35 %, står de för 76 % av morden, medan de vita som utgör 28 %, står för 4 % av dessa handlingar. Samma siffror kan upprepas för flertalet stora städer såsom L.A. Och New York.

Om vi tittar mer nationellt heltäckande så visar statistik från samma källa som ovan, att mellan 1980-2008 så begick 52,5 % av alla mord. Vita (inkl. latinos) 45,3 %. Om vi avrundar med att titta på andelen av män som sitter i fängelse (2009), så landar vi på 0,7 % av de vita och hela 4,7 % av de svarta.

Således har vi en bild av en minoritet som är tungt brottsbelastad och vars relativt högre andel av de som skjuts av polisen matchas av dess högre andel förövare vid grova brott.

 

Husen brinner, men egentligen är det USA:s mångkulturella dröm som står i brand!

 

Svart mot svart

Det riktiga problemet för den svarta befolkningen i USA, är inte polisvåld, utan att svarta mördar varandra i sådan hög utsträckning, men detta vill man inte tala om, för då finns ingen yttre fiende att mobilisera mot. Runt 6000 svarta dödas varje år av andra svarta. Detta är jämföra med de ca 250 personer som varje år skjuts av poliser för att de drar vapen mot dem.

 

Rasvåldet

Över lag sker huvuddelen av morden inom rasgrupperna. Detta är sant även vad gäller vita, om än till en lägre grad. Man dödar i de kretsar där man interagerar. Inom familjer och snäva kretsar och eftersom landet lever segregerat så sker också mycket av våldet på detta vis.

Men eftersom ”Black lives matter” och andra vänster-liberala aktivister vill göra gällande att det finns ett rasistisk övervåld mot svarta i USA, så behöver saker och ting redas ut. Faktum är att det istället handlar om den raka motsatsen.

Enligt FBI:s databas så dödades år 2016, 243 svarta av vita. Av dessa vita var 95 latinos. Alltså har vi kvar 148 svarta dödade av icke-latino vita. Samtidigt dödades 533 vita av svarta personer. Resultatet blir att svarta är 16 ggr troligare att mörda en vit, än vice versa. Om man räknar på alla våldsamma brott så blir skillnaden ännu mer påtaglig. Då är utförs 44 våldsamma brott av en svart mot en vit, för varje enskilt brott av en vit mot en svart. Detta enligt Bureau of Justice statistics, med data från 2018.

 

 

Denna nedslående bild från USA matchas tyvärr även av bilden i princip varje samhälle där vita och svarta samlever i större antal. Vi har samma bild i såväl Frankrike och Storbritannien som här hemma i Sverige, där det rasmässiga våldet (och ofta också rasmässigt motiverade våldet) mot vita är ytterst påtagligt i samhället. Se till exempel de s.k. ”ungdomsrånen” och förnedringsövergreppen. Man kan också konstatera att det i Sydafrika pågår ett veritabelt etniskt krig mot den vita befolkningen, utfört av de svarta majoriteten. Mönstret går som sagt igen på alla dessa platser.

Hela denna bild illustreras väl av den mängd osmakligt videomaterial som nu strömmar in från USA, där man kan se stora folkmassor, av huvudsakligen svarta personer, som på ett bestialiskt sätt misshandlar ensamma vita personer, som försvarar sin egendom eller vågar sig på att ha en motstridig åsikt om kravallerna. Värt att notera är att denna typen av våld sällan syns i statistiken, som till stor del är baserad på en förövare/ett offer.

Myten om det rasistiska vita våldet mot svarta, måste stampas ut. Det är en myt och inget annat. Istället för att dras med i detta, vilket till exempel SVT och TV4 gör när de talar om demonstrationer mot rasism (istället för att neutralt och faktabaserat referera till ”demonstrationer mot upplevd rasism/ alt. vad man ser som rasism”), så behöver vi prata mer om den svarta våldsbelastningen och det svarta våldet mot vita. Även vita liv räknas faktiskt….

Mångkulturen i brand!

I summering, så vill jag ha noterat, att oavsett vad man anser vara skälet för ”slitningarna” mellan etniska och rasmässiga grupper i USA, vem som bär ansvaret för dem, så kvarstår likväl det faktum och att det rationella, det faktabaserade, sällan kan trumfa det emotionella i de allt mer uppskruvade konflikter etniska grupper och rasgrupper emellan. Denna svaghet i det mångkulturella samhället, som förstärks av de krafter som vill splittra och nå makt genom denna splittring, gör att harmonisk samlevnad bara blir en dröm, en långväga illusion. I det lilla perspektivet, inom den lilla gruppen av nära vänner, kan denna modell verka hållbar, men som vi allt oftare ser, så är den fullständigt ohållbar i det stora perspektivet. Det går inte att bortse från det brinnande hat, mot framför allt den vita majoriteten, som blir synligt i förlopp som det vi nu kan se i USA.

Det är inte bara städer som brinner. Det är hela idén om det mångkulturella samhället som står i brand!

 

Fotnoter:

(1) Allt detta åsido, så vill jag tillägga att jag personligen har svårt för att se poliser sitta på folks bröstkorgar eller nackar under långa stunder. Detta är en ful och farlig ovana. Och dessutom helt onödig. Jag säger inte att polisen ska vara så vek som svenska poliser ibland visar sig vara. Kriminella ska definitivt tas hårt, men det finns andra grepp. Jag lärde mig sådana under min tid i det militära. De är mycket effektiva och ganska enkla att nyttja. Har också sett polis här i Sverige använda sådana grepp, med bra effekt. De gör att man slipper sitta på en omhändertagen på det sätt man kunde se poliserna sitta på Floyd.

Coronakrisen utnyttjas av globalister!

KOMMENTAR

Talesättet lyder: ”Varje kris är en möjlighet”. Så också när det gäller den nuvarande Coronakrisen. Det finns politiker och andra aktörer på den internationella arenan som tar varje chans att föra fram sina argument för, ja rent av kräva, en global överstatlighet med exekutiv funktion. Dessa personer kallar vi globalister, i korthet, men mer specifikt är de politiska globalister. För att skilja från ekonomiska globalister, som strävar efter att riva ner hinder för fri handel, och således påskynda den ekonomiska globaliseringsprocessen, vilken förvisso också har sitt eget momentum.

De ekonomiska och de politiska globalisterna överlappar förvisso ofta i sina gärningar. De stora ekonomiska globalistaktörerna är ofta stora multinationella företag, som inte vill se sin verksamhet förhindrad av nationens beslutanderätt. Den politiska globalisten har ofta samma bevekelsegrund, i meningen att han menar att det bästa sättet att få bort hinder för de multinationella, är att helt enkelt få bort staterna som sådana. Men även andra skäl än att få bort hinder för storföretagen finnes så klart, men så djupt in i den globalistiska ideologin ska vi inte dyka idag. Det räcker med att konstatera att det finns starka krafter som vill beröva statsmakten, folkens representanter, makt för att sedan föra över denna till en nivå som skulle bli ännu mer avlägsen, otillgänglig och icke-transparant än vad maktapparaten är i Bryssel, till exempel.

Klimatfrågan har länge nyttjats som ett slagträ av dessa globalister, som ett argument för statens otillräcklighet. Resonemangen har genomsyrats av förakt för demokratiska processer och folkvilja och har oftast landat i rop efter ett auktoritärt teknokratstyre på global nivå.

Bara för att ta några exempel: Den 24 mars 2019 skrevs en artikel i Expressen av en rad klimataktivister, där statsminister Löfven uppmanades att åsidosätta demokratin, för att kunna agera i enlighet med vad man ansåg att klimatet behövde. Pär Holmgren, som nu sitter i Europaparlamentet för MP, är ökänd för att ha sagt: ”Om jag blir statsminister skulle jag avskaffa alla val. Det finns inte tid för käbbel”. Denna attityd finns hela vägen upp i FN, vars program med klimatåtgärder, Agenda 2030, är full av inskränkningar i såväl individers grundläggande mänskliga rättigheter såväl som inskränkningar i statsmaktens befogenheter.

Och nu har vi alltså fått Corona på halsen. Sjuk- och dödstalen är svåra och utgör en påfrestning för sjukvårdssystemen, men ändock utgör Corona inget systemhot. Baserat på en del förslag, som jag ska diskutera här, så kan man dock ledas att tro det.

Många svagheter med det globaliserade ekonomiska systemet har blottats i och med Corona. Diversifiering av produktion kan vara en bra idé i normaltillståndet, men under krig och kris är den uppenbar svaghet att inte producera de nödvändigaste sjukvårdsprodukterna i sitt eget land. Den globala marknaden blir på så sätt första steget mot den globala staten, eftersom ropen efter en global makt som kan fördela produkterna kommer som ett brev på posten. Lösningen på problemet blir då ännu ett problem, det vill säga att vi därmed också förlorar vår demokrati. Det finns sundare sätt att överleva i en globaliserad värld, såsom att ha ordentliga beredskapslager av mat och andra nödvändigheter. Allt kan inte bygga på att en bräcklig ”just-in-time” kedja ska hålla. Kanske lär sig folket att ställa dessa krav på sina politiker nu?

Konsten att göra det mesta av en tragedi

 

Trots att Corona alltså inte, ännu i alla fall, har nått ens i närheten av de dödstal som världen fick uppleva under Spanska sjukan för hundra år sedan, har ändå tunga politiska aktörer nu gått ut med krav på en global politisk makt, med exekutiva maktbefogenheter. Två av dessa är de förra regeringscheferna i Storbritannien och Sverige; Gordon Brown och Carl Bildt!

Gordon Brown, som var premiärminister i en Labourregering 2007-2010, framförde en artikel i the Guardian att svaret på Coronakrisen är en Världsregering. Brown hävdar att krisen har varit så allvarlig och statsmakternas otillräcklighet av den dimensionen att det nu krävs en överstatlig makt, med exekutiva maktbefogenheter. Detta är ett oerhört drastiskt uttalande. En förutsägelse om ett sådant förslag, för bara något år sedan, hade renderat i en omedelbar foliehatt!

Detta förslag till åtgärd kommer inte ifrån en klarblå himmel, utan är resultatet av en långsiktig planering och tålmodigt väntande på rätt tillfälle, rätt kris, som kan utgöra fertil mark att plantera idén i.

Brown ser framför sig en världsregering, bestående av världsledare och experter, möjligen dragna från G20 och FN:s säkerhetsråd, som skulle få verkställande myndighet över världsomspännande insatser mot Coronaviruset. Denna regering skulle dels få makt över vaccin och tillverkning och distribution av läkemedel och utrustning, men också makt över såväl nationella centralbanker som nationell finansiell politik.

Dessa åtgärder hade varit oerhört långtgående, för att bara bekämpa ett virus, och hade inneburit ett slut på den nationella suveräniteten.

 

 

Brown försäkrar att denna världsregering bara skulle vara tillfällig och styra så länge de medicinska och ekonomiska effekterna är kännbara. Detta är mycket försåtligt, då de medicinska effekterna kan kännas av under flera år och nu hör man allt oftare att viruset kanske aldrig försvinner och de ekonomiska effekterna kan sitta i under mer än ett decennium.

Och när denna kris har lagt sig så kan man räkna med att det snart kommer dyka upp nya situationer som kommer anses kräva att denna världsregerings mandat förläng ytterligare. Om det saknas en sådan ny ”tillfällig” kris, så kan man räkna kallt med att klimatfrågan kommer brukas som skäl för att göra denna permanent. Klimataktivister har ju ropat efter en sådan i åratal och det stipuleras att en sådan krävs, i Agenda 2030.

Oavsett utfall, så handlar detta om tillvänjning. Debattartikeln handlar om att plantera idén i folks medvetande. Om det skulle gå så långt som att den realiseras och blir tillfällig, eller bara delvis genomförd, så har man uppnått två steg framåt och ett steg bakåt. Det vill säga en generalrepetition i väntan på en ännu värre kris då man verkligen kan genomdriva idén med full kraft. De globalister som, sedan det Andra Världskriget, bit för bit har flyttat suveränitet från staten till internationella organisationer, har inte tvingats att backa tillbaka denna utveckling ett enda steg. Jag kan således inte tänka mig att denna världsregering som Gordon Brown föreslår, skulle bli det minsta tillfällig.

Som ett brev på posten, kommer TRE dagar senare, vår egen ledande globalist, Carl Bildt, med ett ”eget” utspel i Sydsvenskan, i samma riktning. Inte lika uttalat och lite mer kryptiskt, men med samma andemening. Bildt menar att statsmakten har visat sig inkapabel att hantera Coronakrisen, trots att WHO och andra internationella organisationer inte har presterat bättre över lag. En av Bildts teser är, enligt manus, att eftersom den ekonomiska sfären har globaliserats så måste också politiken globaliseras. Samma argument som bakom EU:s politiska centralisering. Den ekonomiska integrationen skapar nya problem som bara kan lösas med mer integration, såväl ekonomisk som politisk.

Bildt säger att ”en ny global institution behöver både ha auktoritet och maktmedel för att kunna ingripa med den kraft som krävs för att hejda utbrott innan de tar fart”. Han påpekar, helt korrekt, att Kinas missgrepp, med att inte rapportera utbrottet i tid, har gjort situationen avsevärt värre än den hade behövt vara, men är det troligt att den Västvärldsorienterade globala kraft som han talar om, kommer lyckas inordna auktoritära Kina i sitt system? Högst osannolikt! Även om man lyckas, så vill man alltså lösa effekterna av ett odemokratiskt systems brister genom att skapa ett nytt odemokratiskt system som ersättning, men nu av globala dimensioner.


Budskapet att den politiska globaliseringen är en oundviklighet, är en stapelvara för en globalistisk debattör. Bildt skriver att ”virus lär varken börja bry sig om gränser eller anmäla sig i passkontroller” och således är det bättre att bara ge upp och skänka över all politisk makt, som nu har demokratisk legitimitet, till en allsmäktig teknokratregering? Vad han villigt bortser ifrån, i sitt absurda resonemang, är det faktum att man absolut kan stänga en gräns för ett virus. En del länder gjorde så med stor framgång. Det handlar bara om att agera i tid och med beslutsamhet. Således mer gränser, inte mindre! Man kan till och med upprätta tillfälliga ”gränser” inom ett land, genom att isolera platser där ett farligt virus har brutit ut.

Bildts genomskinliga ”lösning” blir att låta det spridas över hela globen, för att sedan ”behöva” hantera det med en global makt. Man får lätt intrycket att detta virus är medlet och världsregeringen målet i sig.

För en globalist som Carl Bildt, så är Corona mumma som en murbräcka för att bryta ner motstånd mot den ordning han tänker sig. Han utgjuter sig över att stater kan få fortsätta att beakta sina ”futtiga” säkerhetspolitiska hänsyn, i tider av en pandemi. Detta agerande är, enligt Bildt, ”helt oacceptabelt”.

 

Det unkna tankegodset

 

”Utförarna” inom globalismen är politiska eliter som styr men inte fullt ut kan kontrollera befolkningarna (ni vet, den här besvärliga folkviljan som man nu försöker måla upp som själva hotet mot demokratin) och som således tycker att det blir lättare att uppnå denna kontroll om de bara flyttar den politiska makten ännu ett steg längre upp. Ännu ett steg ur folkets räckvidd. Där kan man i tysthet genomdriva sina ambitioner. Såsom FN-avtalet om migration, som författades på ett sätt som stred mot folkviljan, i princip alla västländer, men ändå accepterades nästan överallt. Den gången gick det vägen, men när som helst kan ju en folkvald riksdag riva upp ett sådant avtal. Hemska tanke, va?

 

Henry Kissinger: En av globalismens riktiga tungviktare.

Bildt och Brown är samma andas barn, men fäderna är det äldre gardet av globalister såsom Rockefeller, Soros och Kissinger. Just Kissinger skrev en text på WSJ som går att läsa på hans egen websida, på den 3 april. Där orerade han om hur Coronaviruset skulle ändra den existerande världsordningen (den baserad på stater). Han förutspår att många länders befolkningar kommer att ha tappat förtroendet för sina nationella institutioner, i spåren av krisen, men utelämnar lämpligt nog, på vilket sätt de kommer dra slutsatsen att de internationella dito, med WHO och FN i spetsen, kommer att ha fånga att upp detta förtroende.

Kissinger är allt som oftast diffus nog att de som är införstådda förstår men de som inte är det missar vad han siktar mot. Hans tes kan kokas ned till att nationen inte har någon chans att ta sig igenom krisen, och således ska man istället utveckla en ”global vision”. I hans senaste bok, ”World order” (”Världsordning”) från 2015, som jag har i bokhyllan, är han likaledes diffus, när han talar om vad som ligger framför oss. Han orerar om att ekonomin är globaliserad, men att politiken inte ännu har hunnit ifatt. Lösningen ska ligga i att världens stater utvecklar en global kultur, med ett strukturellt och juridiskt ramverk, vars perspektiv och ideal för världsordning går bortom den enskilda statens horisont.

Låter det inte som en bra idé? Ordning och kanske fred i det globala politiska systemet! Tja…det låter nog lockande, men frågan är till vilket pris? Hur går det med demokratin, medborgarnas inflytande och insyn, när makten flyttas längre och längre ifrån dem? Och, vems värderingar är det som i så fall skulle vägleda en sådan här nyordning? Ska vi verkligen våga tro att det är någonting liknande våra svenska värderingar, eller ens demokratiska sådana, eller är det någonting mer liknande Kinas, Saudiarabien eller någonting som hämtas ur det unkna tankegods som idag allt mer växter sig starkt här i de djupa korridorerna i vår egen Västvärld, med en allt mer sned bild av hur en demokrati egentligen ska fungera och attityder till yttrandefrihet, personlig frihet och integritet som skrämmer fler än bara undertecknad. En global politisk makt skulle vara den perfekta platsen för att förädla sådana här nedriga föreställningar om hur framtiden ska formas, så långt som möjligt bort från den lilla människans räckvidd.

Om Kissinger ofta är diffus i officiella sammanhang och publikationer så är han troligen mer öppen med sina tankar i de slutna sällskapen. Enligt schweizaren Michael Ringier, koncernchef för Ringier Inc, har han en inspelning som han gjorde av Kissingers tal vid Bilderbergmötet i Evian 1992, där denna säger följande:

”Idag skulle Amerika bli upprört om FN-trupper gick in i L.A. för att återställa ordningen (syftandes på raskravallerna i L.A. samma år). Imorgon kommer de vara tacksamma. Detta är speciellt sant om de får veta att det fanns ett externt hot, vare sig verkligt eller förkunnat, som hotade oss. (-) När detta scenario rullas upp, kommer individuella rättigheter att villigt ges upp mot säkerställandet av deras välbefinnande, som deras världsregering kommer (utlova) ge”.

Låter det bekant? Det finns alltid anledning att ifrågasätta sådana här utsagor, men när scenariot passar så väl in på det som sker nu och åtgärderna som Brown och Bildt föreslår, så finns det skäl att beakta.

Strävan mot en världsregering går långt tillbaka i tiden. Åtminstone till tiden för det Andra Världskriget. Och ofta inte uttryckt i så mjuka termer, utan mer med tanken att denna skulle genomdrivas med hårda nypor. James Warburg, son till CFR-grundaren Paul Warburg, och rådgivare till den förra presidenten F.D. Roosevelt, redogjorde i ett vittnesmål till den amerikanska senatens Utrikespolitiska utskott (Foreign Relations Committee) 17 feb 1950 för tanken med dessa ord:

”Vi kommer att få en Världsregering vare sig ni tycker om det eller inte, genom erövring eller samtycke.”

Anmärkningsvärda ord, från en person som verkligen befann sig i den innersta kretsen.

Samma år som Kissinger tillskrevs det uppseendeväckande uttalandet ovan, 1992, uttalar sig Bill Clintons vice utrikesminister Stobe Talbot i Time, i enlighet med att stater snart är passé och att alla snart kommer erkänna ”en enda, global auktoritet”. Han fortsätter, märkligt nog eftersom han representerar en stat och dess folk, med att säga att ”nationellt självbestämmande var inte en så bra idé trots allt”.

Att globalister av denna kaliber skulle existera, har länge hävdats vara en konspirationsteori, men här står framför oss; två f.d. regeringschefer på folkligt mandat, som en gång representerade sina medborgare, vilka genom sina gärningar sätter tryck bakom orden jag ovan har citerat, när de hävdar att staten inte räcker till längre, som yttersta myndighet, utan ska ersättas av en världsomspännande makt. Denna makt, som lovar guld och gröna skogar, men som i realiteten inte bryr sig om dig och mig, utan istället skulle komma att representera globala företag och som hade gjort allt för att sudda ut våra friheter. Låt oss se till att göra vad vi kan för att motverka sådana krafter.

Det tragiska är att staten en gång var folkets representanter, och satt på vår sida av gungbrädan, och agerade på så viss motvikt till storkapital och finansiella intressen. Nu däremot, är flertalet statsmakter och politiska elitgrupperingar i Västvärlden duperade av dessa krafter som strävar mot en politisk globalisering och sitter på deras sida av gungbrädan. Möjligheterna för folket, för var och en som vill slå fast sina rättigheter och värna vår demokrati, är således så mycket sämre nu än för några decennier sedan. Om folk i allmänhet inte får upp ögonen för vad politisk globalisering är och innebär för våra liv, så finns det noll och ingen chans att på sikt lyckas motverka planer såsom de som Brown och Bildt propagerar för.

Folkhälsomyndigheten sätter tusentals svenskars liv i fara!

KOMMENTAR

Det har nu blivit direkt uttalat att Folkhälsomyndigheten och statsepidemiologen Anders Tegnell, följer samma strategi för hanteringen av Covid-19, som man gör i Storbritannien. Denna strategi, som Sverige och UK nu synes vara ensamma om att följa, går ut på att låta 60 % av befolkningen bli smittade, medan man försöker styra bort smittan från riskgrupper, såsom de äldre än 70-års ålder och personer med ett antal medicinska tillstånd. På så vis utgår man ifrån att de smittade ur lågriskgrupperna ska utveckla s.k. ”flockimmunitet”, som sedan ger ett skydd mot vidare spridning.

Ett par frågetecken dyker omedelbart upp:

– Hur kan man vara säker på att de redan smittade utvecklar immunitet?

WHO:s talesperson Margaret Harris är kritisk till antagandet och säger: ”Vi vet inte tillräckligt mycket om vetenskapen kring detta virus, det har inte funnits i vår befolkning tillräckligt länge för att vi ska veta hur det fungerar rent immunitetsmässigt.” Vår egen statsepidemiolog Anders Tegnell, deklarerar att Sverige följer ”en lite mer vetenskaplig linje”, men kan man kalla denna linje vetenskaplig när det faktiskt inte finns några bevis för att det skulle gå att utveckla immunitet mot Covid-19? Viruset utmärker sig genom att mutera väldigt snabbt!

– Hur kan man vara så säker på att det går att styra bort viruset från en så stor riskgrupp, som alla över 70 års ålder, samtidigt som hela 60 % av befolkningen drabbas av viruset?

Detta känns som ett oerhört risktagande med stora delar av svenska befolkningens liv och hälsa. WHO’s generaldirektör, Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus, varnar Storbritannien för deras linje och säger ”Låt inte denna eld brinna”! 431 forskare och experter skrev ett öppet brev i The Times där man påpekade att regeringens linje ”kommer att öka pressen på sjukvården och riskera fler liv än nödvändigt”.

En högt uppsatt källa inom NHS (National Health Service) bedömer att 80 % kommer att smittas och om man beräknar att mellan 0,6% – 1% kommer avlida så blir siffran för Storbritannien 300.000-500.000 döda. För Sverige kan det då handla om tiotusentals döda.

Resonemanget är överlag märkligt. Anders Tegnells föregångare som statsepidemiolog, Annika Linde, svarade i en intervju i Di, apropå immunitetsteorin: ”Skulle 60 procent av svenskarna ha blivit smittade till hösten skulle vi få väldigt liten spridning jämfört med de länder som stängt ner hela sina samhällen”. Hur kan 60 % smittade anses vara ”en väldigt liten spridning”? Eller avser man smittspridning under hösten, specifikt? Vad har det då för betydelse om få blir smittade under hösten, relativt Italien till exempel, om 60 % REDAN har blivit smittade under våren? Var finns vinsten?

Hur kan man genomdriva en så pass äventyrlig linje, när man inte har någon riktigt belägg för att den kommer skydda befolkningen bättre än en mer försiktig sådan? Det är ju inte så att Tegnells bedömningar har ingett någon form av förtroende så här långt. Inledningsvis ansåg han risken för smittspridning i Sverige minimal och flyg från Kina, Iran och Italien stoppades inte i tid. Från den märkliga starten har det svajats och justerats från dag till dag. Mycket på grund av överdrivet optimistiska analyser, istället för en mentalitet där man för säkerhets skulle utgår ifrån det värsta scenariot och därmed har en beredskap för detta, vilket hade varit en mycket sundare linje. Jag vill i alla fall inte sätta närstående sårbara personers liv i hans inkompetenta händer!

Nu behöver Sverige tänka om och det snabbt!

 

Länkar:

The Guardian, The SUN, Di, Aftonbladet 1 och 2.

Läs mer av inlägget

%d bloggare gillar detta: