Coronakrisen utnyttjas av globalister!

KOMMENTAR

Talesättet lyder: ”Varje kris är en möjlighet”. Så också när det gäller den nuvarande Coronakrisen. Det finns politiker och andra aktörer på den internationella arenan som tar varje chans att föra fram sina argument för, ja rent av kräva, en global överstatlighet med exekutiv funktion. Dessa personer kallar vi globalister, i korthet, men mer specifikt är de politiska globalister. För att skilja från ekonomiska globalister, som strävar efter att riva ner hinder för fri handel, och således påskynda den ekonomiska globaliseringsprocessen, vilken förvisso också har sitt eget momentum.

De ekonomiska och de politiska globalisterna överlappar förvisso ofta i sina gärningar. De stora ekonomiska globalistaktörerna är ofta stora multinationella företag, som inte vill se sin verksamhet förhindrad av nationens beslutanderätt. Den politiska globalisten har ofta samma bevekelsegrund, i meningen att han menar att det bästa sättet att få bort hinder för de multinationella, är att helt enkelt få bort staterna som sådana. Men även andra skäl än att få bort hinder för storföretagen finnes så klart, men så djupt in i den globalistiska ideologin ska vi inte dyka idag. Det räcker med att konstatera att det finns starka krafter som vill beröva statsmakten, folkens representanter, makt för att sedan föra över denna till en nivå som skulle bli ännu mer avlägsen, otillgänglig och icke-transparant än vad maktapparaten är i Bryssel, till exempel.

Klimatfrågan har länge nyttjats som ett slagträ av dessa globalister, som ett argument för statens otillräcklighet. Resonemangen har genomsyrats av förakt för demokratiska processer och folkvilja och har oftast landat i rop efter ett auktoritärt teknokratstyre på global nivå.

Bara för att ta några exempel: Den 24 mars 2019 skrevs en artikel i Expressen av en rad klimataktivister, där statsminister Löfven uppmanades att åsidosätta demokratin, för att kunna agera i enlighet med vad man ansåg att klimatet behövde. Pär Holmgren, som nu sitter i Europaparlamentet för MP, är ökänd för att ha sagt: ”Om jag blir statsminister skulle jag avskaffa alla val. Det finns inte tid för käbbel”. Denna attityd finns hela vägen upp i FN, vars program med klimatåtgärder, Agenda 2030, är full av inskränkningar i såväl individers grundläggande mänskliga rättigheter såväl som inskränkningar i statsmaktens befogenheter.

Och nu har vi alltså fått Corona på halsen. Sjuk- och dödstalen är svåra och utgör en påfrestning för sjukvårdssystemen, men ändock utgör Corona inget systemhot. Baserat på en del förslag, som jag ska diskutera här, så kan man dock ledas att tro det.

Många svagheter med det globaliserade ekonomiska systemet har blottats i och med Corona. Diversifiering av produktion kan vara en bra idé i normaltillståndet, men under krig och kris är den uppenbar svaghet att inte producera de nödvändigaste sjukvårdsprodukterna i sitt eget land. Den globala marknaden blir på så sätt första steget mot den globala staten, eftersom ropen efter en global makt som kan fördela produkterna kommer som ett brev på posten. Lösningen på problemet blir då ännu ett problem, det vill säga att vi därmed också förlorar vår demokrati. Det finns sundare sätt att överleva i en globaliserad värld, såsom att ha ordentliga beredskapslager av mat och andra nödvändigheter. Allt kan inte bygga på att en bräcklig ”just-in-time” kedja ska hålla. Kanske lär sig folket att ställa dessa krav på sina politiker nu?

Konsten att göra det mesta av en tragedi

 

Trots att Corona alltså inte, ännu i alla fall, har nått ens i närheten av de dödstal som världen fick uppleva under Spanska sjukan för hundra år sedan, har ändå tunga politiska aktörer nu gått ut med krav på en global politisk makt, med exekutiva maktbefogenheter. Två av dessa är de förra regeringscheferna i Storbritannien och Sverige; Gordon Brown och Carl Bildt!

Gordon Brown, som var premiärminister i en Labourregering 2007-2010, framförde en artikel i the Guardian att svaret på Coronakrisen är en Världsregering. Brown hävdar att krisen har varit så allvarlig och statsmakternas otillräcklighet av den dimensionen att det nu krävs en överstatlig makt, med exekutiva maktbefogenheter. Detta är ett oerhört drastiskt uttalande. En förutsägelse om ett sådant förslag, för bara något år sedan, hade renderat i en omedelbar foliehatt!

Detta förslag till åtgärd kommer inte ifrån en klarblå himmel, utan är resultatet av en långsiktig planering och tålmodigt väntande på rätt tillfälle, rätt kris, som kan utgöra fertil mark att plantera idén i.

Brown ser framför sig en världsregering, bestående av världsledare och experter, möjligen dragna från G20 och FN:s säkerhetsråd, som skulle få verkställande myndighet över världsomspännande insatser mot Coronaviruset. Denna regering skulle dels få makt över vaccin och tillverkning och distribution av läkemedel och utrustning, men också makt över såväl nationella centralbanker som nationell finansiell politik.

Dessa åtgärder hade varit oerhört långtgående, för att bara bekämpa ett virus, och hade inneburit ett slut på den nationella suveräniteten.

 

 

Brown försäkrar att denna världsregering bara skulle vara tillfällig och styra så länge de medicinska och ekonomiska effekterna är kännbara. Detta är mycket försåtligt, då de medicinska effekterna kan kännas av under flera år och nu hör man allt oftare att viruset kanske aldrig försvinner och de ekonomiska effekterna kan sitta i under mer än ett decennium.

Och när denna kris har lagt sig så kan man räkna med att det snart kommer dyka upp nya situationer som kommer anses kräva att denna världsregerings mandat förläng ytterligare. Om det saknas en sådan ny ”tillfällig” kris, så kan man räkna kallt med att klimatfrågan kommer brukas som skäl för att göra denna permanent. Klimataktivister har ju ropat efter en sådan i åratal och det stipuleras att en sådan krävs, i Agenda 2030.

Oavsett utfall, så handlar detta om tillvänjning. Debattartikeln handlar om att plantera idén i folks medvetande. Om det skulle gå så långt som att den realiseras och blir tillfällig, eller bara delvis genomförd, så har man uppnått två steg framåt och ett steg bakåt. Det vill säga en generalrepetition i väntan på en ännu värre kris då man verkligen kan genomdriva idén med full kraft. De globalister som, sedan det Andra Världskriget, bit för bit har flyttat suveränitet från staten till internationella organisationer, har inte tvingats att backa tillbaka denna utveckling ett enda steg. Jag kan således inte tänka mig att denna världsregering som Gordon Brown föreslår, skulle bli det minsta tillfällig.

Som ett brev på posten, kommer TRE dagar senare, vår egen ledande globalist, Carl Bildt, med ett ”eget” utspel i Sydsvenskan, i samma riktning. Inte lika uttalat och lite mer kryptiskt, men med samma andemening. Bildt menar att statsmakten har visat sig inkapabel att hantera Coronakrisen, trots att WHO och andra internationella organisationer inte har presterat bättre över lag. En av Bildts teser är, enligt manus, att eftersom den ekonomiska sfären har globaliserats så måste också politiken globaliseras. Samma argument som bakom EU:s politiska centralisering. Den ekonomiska integrationen skapar nya problem som bara kan lösas med mer integration, såväl ekonomisk som politisk.

Bildt säger att ”en ny global institution behöver både ha auktoritet och maktmedel för att kunna ingripa med den kraft som krävs för att hejda utbrott innan de tar fart”. Han påpekar, helt korrekt, att Kinas missgrepp, med att inte rapportera utbrottet i tid, har gjort situationen avsevärt värre än den hade behövt vara, men är det troligt att den Västvärldsorienterade globala kraft som han talar om, kommer lyckas inordna auktoritära Kina i sitt system? Högst osannolikt! Även om man lyckas, så vill man alltså lösa effekterna av ett odemokratiskt systems brister genom att skapa ett nytt odemokratiskt system som ersättning, men nu av globala dimensioner.


Budskapet att den politiska globaliseringen är en oundviklighet, är en stapelvara för en globalistisk debattör. Bildt skriver att ”virus lär varken börja bry sig om gränser eller anmäla sig i passkontroller” och således är det bättre att bara ge upp och skänka över all politisk makt, som nu har demokratisk legitimitet, till en allsmäktig teknokratregering? Vad han villigt bortser ifrån, i sitt absurda resonemang, är det faktum att man absolut kan stänga en gräns för ett virus. En del länder gjorde så med stor framgång. Det handlar bara om att agera i tid och med beslutsamhet. Således mer gränser, inte mindre! Man kan till och med upprätta tillfälliga ”gränser” inom ett land, genom att isolera platser där ett farligt virus har brutit ut.

Bildts genomskinliga ”lösning” blir att låta det spridas över hela globen, för att sedan ”behöva” hantera det med en global makt. Man får lätt intrycket att detta virus är medlet och världsregeringen målet i sig.

För en globalist som Carl Bildt, så är Corona mumma som en murbräcka för att bryta ner motstånd mot den ordning han tänker sig. Han utgjuter sig över att stater kan få fortsätta att beakta sina ”futtiga” säkerhetspolitiska hänsyn, i tider av en pandemi. Detta agerande är, enligt Bildt, ”helt oacceptabelt”.

 

Det unkna tankegodset

 

”Utförarna” inom globalismen är politiska eliter som styr men inte fullt ut kan kontrollera befolkningarna (ni vet, den här besvärliga folkviljan som man nu försöker måla upp som själva hotet mot demokratin) och som således tycker att det blir lättare att uppnå denna kontroll om de bara flyttar den politiska makten ännu ett steg längre upp. Ännu ett steg ur folkets räckvidd. Där kan man i tysthet genomdriva sina ambitioner. Såsom FN-avtalet om migration, som författades på ett sätt som stred mot folkviljan, i princip alla västländer, men ändå accepterades nästan överallt. Den gången gick det vägen, men när som helst kan ju en folkvald riksdag riva upp ett sådant avtal. Hemska tanke, va?

 

Henry Kissinger: En av globalismens riktiga tungviktare.

Bildt och Brown är samma andas barn, men fäderna är det äldre gardet av globalister såsom Rockefeller, Soros och Kissinger. Just Kissinger skrev en text på WSJ som går att läsa på hans egen websida, på den 3 april. Där orerade han om hur Coronaviruset skulle ändra den existerande världsordningen (den baserad på stater). Han förutspår att många länders befolkningar kommer att ha tappat förtroendet för sina nationella institutioner, i spåren av krisen, men utelämnar lämpligt nog, på vilket sätt de kommer dra slutsatsen att de internationella dito, med WHO och FN i spetsen, kommer att ha fånga att upp detta förtroende.

Kissinger är allt som oftast diffus nog att de som är införstådda förstår men de som inte är det missar vad han siktar mot. Hans tes kan kokas ned till att nationen inte har någon chans att ta sig igenom krisen, och således ska man istället utveckla en ”global vision”. I hans senaste bok, ”World order” (”Världsordning”) från 2015, som jag har i bokhyllan, är han likaledes diffus, när han talar om vad som ligger framför oss. Han orerar om att ekonomin är globaliserad, men att politiken inte ännu har hunnit ifatt. Lösningen ska ligga i att världens stater utvecklar en global kultur, med ett strukturellt och juridiskt ramverk, vars perspektiv och ideal för världsordning går bortom den enskilda statens horisont.

Låter det inte som en bra idé? Ordning och kanske fred i det globala politiska systemet! Tja…det låter nog lockande, men frågan är till vilket pris? Hur går det med demokratin, medborgarnas inflytande och insyn, när makten flyttas längre och längre ifrån dem? Och, vems värderingar är det som i så fall skulle vägleda en sådan här nyordning? Ska vi verkligen våga tro att det är någonting liknande våra svenska värderingar, eller ens demokratiska sådana, eller är det någonting mer liknande Kinas, Saudiarabien eller någonting som hämtas ur det unkna tankegods som idag allt mer växter sig starkt här i de djupa korridorerna i vår egen Västvärld, med en allt mer sned bild av hur en demokrati egentligen ska fungera och attityder till yttrandefrihet, personlig frihet och integritet som skrämmer fler än bara undertecknad. En global politisk makt skulle vara den perfekta platsen för att förädla sådana här nedriga föreställningar om hur framtiden ska formas, så långt som möjligt bort från den lilla människans räckvidd.

Om Kissinger ofta är diffus i officiella sammanhang och publikationer så är han troligen mer öppen med sina tankar i de slutna sällskapen. Enligt schweizaren Michael Ringier, koncernchef för Ringier Inc, har han en inspelning som han gjorde av Kissingers tal vid Bilderbergmötet i Evian 1992, där denna säger följande:

”Idag skulle Amerika bli upprört om FN-trupper gick in i L.A. för att återställa ordningen (syftandes på raskravallerna i L.A. samma år). Imorgon kommer de vara tacksamma. Detta är speciellt sant om de får veta att det fanns ett externt hot, vare sig verkligt eller förkunnat, som hotade oss. (-) När detta scenario rullas upp, kommer individuella rättigheter att villigt ges upp mot säkerställandet av deras välbefinnande, som deras världsregering kommer (utlova) ge”.

Låter det bekant? Det finns alltid anledning att ifrågasätta sådana här utsagor, men när scenariot passar så väl in på det som sker nu och åtgärderna som Brown och Bildt föreslår, så finns det skäl att beakta.

Strävan mot en världsregering går långt tillbaka i tiden. Åtminstone till tiden för det Andra Världskriget. Och ofta inte uttryckt i så mjuka termer, utan mer med tanken att denna skulle genomdrivas med hårda nypor. James Warburg, son till CFR-grundaren Paul Warburg, och rådgivare till den förra presidenten F.D. Roosevelt, redogjorde i ett vittnesmål till den amerikanska senatens Utrikespolitiska utskott (Foreign Relations Committee) 17 feb 1950 för tanken med dessa ord:

”Vi kommer att få en Världsregering vare sig ni tycker om det eller inte, genom erövring eller samtycke.”

Anmärkningsvärda ord, från en person som verkligen befann sig i den innersta kretsen.

Samma år som Kissinger tillskrevs det uppseendeväckande uttalandet ovan, 1992, uttalar sig Bill Clintons vice utrikesminister Stobe Talbot i Time, i enlighet med att stater snart är passé och att alla snart kommer erkänna ”en enda, global auktoritet”. Han fortsätter, märkligt nog eftersom han representerar en stat och dess folk, med att säga att ”nationellt självbestämmande var inte en så bra idé trots allt”.

Att globalister av denna kaliber skulle existera, har länge hävdats vara en konspirationsteori, men här står framför oss; två f.d. regeringschefer på folkligt mandat, som en gång representerade sina medborgare, vilka genom sina gärningar sätter tryck bakom orden jag ovan har citerat, när de hävdar att staten inte räcker till längre, som yttersta myndighet, utan ska ersättas av en världsomspännande makt. Denna makt, som lovar guld och gröna skogar, men som i realiteten inte bryr sig om dig och mig, utan istället skulle komma att representera globala företag och som hade gjort allt för att sudda ut våra friheter. Låt oss se till att göra vad vi kan för att motverka sådana krafter.

Det tragiska är att staten en gång var folkets representanter, och satt på vår sida av gungbrädan, och agerade på så viss motvikt till storkapital och finansiella intressen. Nu däremot, är flertalet statsmakter och politiska elitgrupperingar i Västvärlden duperade av dessa krafter som strävar mot en politisk globalisering och sitter på deras sida av gungbrädan. Möjligheterna för folket, för var och en som vill slå fast sina rättigheter och värna vår demokrati, är således så mycket sämre nu än för några decennier sedan. Om folk i allmänhet inte får upp ögonen för vad politisk globalisering är och innebär för våra liv, så finns det noll och ingen chans att på sikt lyckas motverka planer såsom de som Brown och Bildt propagerar för.

Folkhälsomyndigheten sätter tusentals svenskars liv i fara!

KOMMENTAR

Det har nu blivit direkt uttalat att Folkhälsomyndigheten och statsepidemiologen Anders Tegnell, följer samma strategi för hanteringen av Covid-19, som man gör i Storbritannien. Denna strategi, som Sverige och UK nu synes vara ensamma om att följa, går ut på att låta 60 % av befolkningen bli smittade, medan man försöker styra bort smittan från riskgrupper, såsom de äldre än 70-års ålder och personer med ett antal medicinska tillstånd. På så vis utgår man ifrån att de smittade ur lågriskgrupperna ska utveckla s.k. ”flockimmunitet”, som sedan ger ett skydd mot vidare spridning.

Ett par frågetecken dyker omedelbart upp:

– Hur kan man vara säker på att de redan smittade utvecklar immunitet?

WHO:s talesperson Margaret Harris är kritisk till antagandet och säger: ”Vi vet inte tillräckligt mycket om vetenskapen kring detta virus, det har inte funnits i vår befolkning tillräckligt länge för att vi ska veta hur det fungerar rent immunitetsmässigt.” Vår egen statsepidemiolog Anders Tegnell, deklarerar att Sverige följer ”en lite mer vetenskaplig linje”, men kan man kalla denna linje vetenskaplig när det faktiskt inte finns några bevis för att det skulle gå att utveckla immunitet mot Covid-19? Viruset utmärker sig genom att mutera väldigt snabbt!

– Hur kan man vara så säker på att det går att styra bort viruset från en så stor riskgrupp, som alla över 70 års ålder, samtidigt som hela 60 % av befolkningen drabbas av viruset?

Detta känns som ett oerhört risktagande med stora delar av svenska befolkningens liv och hälsa. WHO’s generaldirektör, Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus, varnar Storbritannien för deras linje och säger ”Låt inte denna eld brinna”! 431 forskare och experter skrev ett öppet brev i The Times där man påpekade att regeringens linje ”kommer att öka pressen på sjukvården och riskera fler liv än nödvändigt”.

En högt uppsatt källa inom NHS (National Health Service) bedömer att 80 % kommer att smittas och om man beräknar att mellan 0,6% – 1% kommer avlida så blir siffran för Storbritannien 300.000-500.000 döda. För Sverige kan det då handla om tiotusentals döda.

Resonemanget är överlag märkligt. Anders Tegnells föregångare som statsepidemiolog, Annika Linde, svarade i en intervju i Di, apropå immunitetsteorin: ”Skulle 60 procent av svenskarna ha blivit smittade till hösten skulle vi få väldigt liten spridning jämfört med de länder som stängt ner hela sina samhällen”. Hur kan 60 % smittade anses vara ”en väldigt liten spridning”? Eller avser man smittspridning under hösten, specifikt? Vad har det då för betydelse om få blir smittade under hösten, relativt Italien till exempel, om 60 % REDAN har blivit smittade under våren? Var finns vinsten?

Hur kan man genomdriva en så pass äventyrlig linje, när man inte har någon riktigt belägg för att den kommer skydda befolkningen bättre än en mer försiktig sådan? Det är ju inte så att Tegnells bedömningar har ingett någon form av förtroende så här långt. Inledningsvis ansåg han risken för smittspridning i Sverige minimal och flyg från Kina, Iran och Italien stoppades inte i tid. Från den märkliga starten har det svajats och justerats från dag till dag. Mycket på grund av överdrivet optimistiska analyser, istället för en mentalitet där man för säkerhets skulle utgår ifrån det värsta scenariot och därmed har en beredskap för detta, vilket hade varit en mycket sundare linje. Jag vill i alla fall inte sätta närstående sårbara personers liv i hans inkompetenta händer!

Nu behöver Sverige tänka om och det snabbt!

 

Länkar:

The Guardian, The SUN, Di, Aftonbladet 1 och 2.

Läs mer av inlägget

Även SAS är nu en propagandamaskin för mångkulturen!

DEBATT

SAS, vårt skandinaviska flygbolag, lade för två dagar sedan ut en ny s.k. ”reklamfilm” i förklädnad, som egentligen var en propagandafilm för det mångkulturella samhället. Genom att inbilla folk att det inte finns något inhemskt skandinaviskt, utan att ”Skandinavien fördes hit”, så vill man angripa vår identitet och stolthet över den egna kulturen och på så sätt rulla ut mattan för mer invandring och mer mångkultur.

Syftet var således inte att locka fler kunder, för det kan man väl knappast ha räknat med, utan att använda sin position till att påverka folks uppfattning av verkligheten. Priset för detta ansåg man sig ha råd med. Det är dock upp till oss att se till att priset blir avsevärt dyrare än de hade räknat med.

Det centrala budskapet är att ”det finns ingenting som är verkligen skandinaviskt”. Detta låter som en variant på Reinfeldts ökända uttalande om att ”det finns ingenting som är svenskt, mer än barbariet”. SAS:s linje är att allting som vi ser som skandinaviskt, har kommit utifrån, och att det kommer fortsätta att vara så. På sin höjd har vi vidareutvecklat vissa saker.

 

 

För att landa i denna slutsats, så listar man upp en rad mer eller mindre banala saker. Många av dessa påstår man var saker som särpräglar vårt Skandinavien, men som inte har ursprung här. Saker som, jag i alla fall, aldrig har tänkt på som särpräglat skandinaviska. Såsom: Lakrits, gem, cykeln, vindmöllor (associerar jag själv med Holland), Wienerbröd (som bara på engelska heter ”danish”). För att verkligen sätta in ”dödsstöten”, så drar man upp att midsommarstången först dök upp i Tyskland, till åminnelse av en fornnordisk fertilitetsrit. Detta svider inte särskilt mycket, eftersom vi delar den germanska kulturen med tyskarna och våra fornnordiska gudar även fanns där nere, fast med andra namn. Oden hette där Wotan! Köttbullar slänger man in, men vem har inbillat sig att bara vi gör köttbullar? Italian meatballs anyone? Och slutligen rågbröd. Vi är bra på dessa, här i norr, men att vi skulle vara ensamma om dem?

Mycket av detta ser mer ut som ett angrepp på amerikanska fördomar om oss, än på vad vi skandinaver själva tror. Vi riktiga skandinaver rycker på axlarna åt ett sådant här angrepp, då det missar målet….med god marginal.

Detta resonemang speglar synen på mångkultur som beståendes av pizza och kebab och några färgstarka folkdanser. Kultur kan kategoriseras i dels detta ytliga, men även den djupare kulturen, den som resulterar i politiska och samhälleliga värderingar. Den senare kategorin av värderingar är i mina ögon egentligen viktigare.

I inledningen av filmen, berör man att Skandinavien inte var först med kvinnors rättigheter eller föräldraledighet. Det må vara sant, men är existensen av en skandinavisk kultur avhängigt dessa moderna milstolpar?

Viktigare att påpeka är, att i den germanska järnålderskulturen var kvinnor relativt fria. Mycket mer så än i det antika Rom eller Grekland. Det var införandet av katolicismen i Skandinavien, som präglats av denna romanska värld och Mellanösterns kvinnosyn, som inskränkte dessa rättigheter för kvinnorna. Det finns dock tecken på att idén om kvinnans roll i samhället aldrig helt har kunnat sopas under mattan, då den vid återkommande tillfällen i den skandinaviska historien har stuckit upp näsan, såsom när många män var borta i eller stupade i krig. Då tog kvinnorna över tyglarna och styrde mycket av samhället, utan att någon invände. Idag kan man mena att den skandinaviska kvinnan med besked återtagit sin forna ställning och mer därtill. Därav skillnaden mot förhållandena i till exempel Sydeuropa, eller längre söderut för den delen. Schweiz och USA är dessutom delar av just denna germanska kultursfär, som i forntiden präglades av fria kvinnor. Det som importerats från denna kultursfär, ser jag inte som kulturimporter, i ordets sanna mening, utan mer som en rundgång.

Man säger också att demokratin skapades i Grekland, som en knäpp på våra näsor. Vår självbild som demokrater, ska därmed få en nedtagning. Den atenska demokratin ÄR en förebild för Västeuropas moderna demokrati. Så mycket är sant. Det vad man dock INTE berör, är att de germanska folken uppe i norra Europa, utvecklade sin egen form av demokrati, med valda hövdingar och kungar och politiskt medinflytande för en självägande bondeklass. Kontinuiteten från denna tid, fram tills vår tid (vilket jag nyligen har skrivit om här, och tidigare om här), har gjort oss mer mottagliga för de demokratiska tankar som i den moderna eran spreds från Holland och England, än många andra folk. Just vår djupa demokratiska ådra, är en av de saker som särskiljer oss skandinaver.

Således SAS, det finns visst saker som är ”verkligen skandinaviska”. Både rötterna till en politisk och samhällelig kultur och med grund i dessa, en litterär, konstnärlig och musikalisk tradition, som är särpräglat skandinavisk. För att inte nämna alla fantastiska uppfinningar som har sitt ursprung i vår fria och kreativa skandinaviska kultur. Det som gör oss till skandinaver är inte era banaliteter, såsom maträtter och vårt cyklande, utan värderingar, föreställningar och särdrag som löper mycket djupare.

Tilliten som var vår styrka, leder nu till förlusten av vårt land!

ANALYS

Det svenska folkets största styrka genom historien, har varit vår sammanhållning och vår höga nivån av inbördes tillit. Detta har skapat en relativt sett hög grad av harmoni och lugn i samhället, vilket har möjliggjort att energi har kunnat riktas i nyttig riktning, istället för att ägnas åt att dämpa destruktivitet. Denna tillit och sammanhållning är huvudsakligen ett resultat av en närhet mellan den politiska eliten och det folk som de har styrt. Medan Medelhavsregionens greko-romanska experiment i demokrati rann ut i despotism och sedan den katolska kyrkans hierarkiska ställning, så resulterade den egalitära germanska traditionen i folkligt medinflytande med valda hövdingar och kungar ända in i Högmedeltiden, och senare det protestantiska uppbrottet med Påvens Rom, med anledning av den katolska cynismen och maktfullkomligheten.

Historien:

Här i Norden, fanns dessutom heller inte, vid denna tid, förutsättningarna för en absolut makt över invånarna i det väglösa och otillgängliga landskapet, när väl makteliterna blev lite influerade av kontinentens förhållanden, med början i Medeltiden. Till skillnad från hur det var där, så fick aldrig livegenskapen fullt fotfäste här. Den självägande bondeklassen förblev intakt och kungamakten hade vett nog att respektera den. Sverige var det enda land i Europa, där bönder var stadigt representerade i riksdagen, under förmodern tid. Ett av få exempel på omfattande socialt betingad bonderevolt i Sverige, skedde som en konsekvens av utländska fogdars hårda framfart mot den svenska allmogen.

Om man ska generalisera något, så kan se det så som att i det germanska och protestantiska Nordeuropa så har folket krävt respekt och medinflytande, samtidigt som den politiska eliten har varit tillmötesgående. Samtidigt nere i det romanska och katolska Sydeuropa, så har folket varit kuvat och ofritt, medans deras eliter har varit maktfullkomliga, arroganta och har sett sin makt som självklar, om inte rent av gudagiven.

Däremellan, har vi kunnat se att det funnit en zon, där dessa två världar har överlappat varandra. Denna zon kallar jag ”revolutionsbältet”, vilket man kan läsa mer om i denna länkade artikel. Detta bälte löper i princip från norra halvan av Frankrike och Belgien och österut bort till Prag. I denna zon anammar folk och eliter det förhållningssätt som passar just dem. Eliterna är influerade av den romano-katolska traditionen (Kung Sol), medan folket ser mot norr, och de rättigheter som finns där (de franska upplysningsfilosofierna var influerade av förhållandena i Storbritannien). Denna missmatch mellan folkets och elitens synsätt skapar givetvis en grogrund för våldsamma konflikter, vilket förklarar bland annat Frankrikes våldsamma period (1789-1871) och det faktum att fransmännen än i dag så lätt tänder till när en ledare, såsom Macron, uppvisar sitt förakt för dem.

 

”Into the unknown” från 1900, får stå som illustration till svenskens godtrogna marsch mot undergången.

 

Idag:

Sydeuropas nedtryckta befolkning försökte, i skiftet till den moderna tiden, ersätta sina maktfullkomliga eliter. Men eftersom de var så kulturellt präglade, så kom de att ersätta dem med mer av samma sak. Lösningen på problemet, var en del av problemet!

Därför fick både fascism och kommunism ett sådant grepp om Sydeuropa under 1900-talet och därför är kommunismen fortfarande så stark där nere. Efter 70-talet, kan man säga att ”revolutionsbältet” har flyttats söderut, och att folken idag har sundare sätt att uttrycka sitt missnöje gentemot makteliten, men likväl så kan man observera att den typen av populism som är vanlig i Sydeuropa, såsom Beppe Grillos raljanta Femstjärne-rörelse, är indikativ på att den osunda relationen mellan makt och folk fortfarande är en realitet.

Ett fenomen som däremot är mer nedslående, är att elit-attityderna inom EU:s organisation, är en blåkopia av de som var förhärskande inom den romano-katolska världen. De är som ett spöke från det förgångna, som tar en sista chans att hemsöka oss. Den stora konfliktlinjen inom EU, synbar i EU-parlamentet bland annat, går mellan å ena sidan ett romano-katolskt influerat etablissemang och å andra sidan en allians mellan germano-protestantiska partier, vägledda av närhetsprincipen och det sydeuropeiska populistmotståndet. Framtiden får utvisa, om den Sydeuropeiska elitmodellen ska triumfera, i denna sista kamp om hur Europa ska styras, för annars ser jag det som den naturliga utvecklingen att vår Nordeuropeiska modell, med tiden kommer att få överhanden, i takt med att folk blir allt mer upplysta. Även om detta kan ta sin tid. I den verkligheten är ett projekt som EU:s superstat dödsdömt!

Samtidigt, förädlade vi i Nordeuropa, genom inträdet i den moderna tiden, den germano-protestantiska samhällsmodellen. Folkhemmet, var uttrycket för den omsorg som eliten visade folket. I gengäld stärktes folket i sin tilltro till sagda elit. Det finns fortfarande inte ens i tanken, och särskilt inte hos de som föddes före 80-talet, att staten INTE skulle vilja vårt bästa! Vi är så invaggade i denna starka tillit till eliterna att de inte kan tro att de vi har valt för att ta hand om land och folk, helt plötsligt skulle svika det förtroendet, för att istället sätta helt andra intressen före vårt väl och ve. Denna, idag väldig naiva, tro, är själva förutsättningen för det svenska folkets nedgång och kommande fall. 

Förtroendet och tilliten, det som en gång gjorde vårt samhälle starkt, är alltså det som nu leder till förlusten av vårt land. Vem kunde ha anat det för 100 år sedan?

Har toleransen nått vägs ände?

DEBATT

Förtalsåtalet mot Ann-Sofie Hermansson borde vara en ögonöppnare. En i en lång rad av ögonöppnare, som var och en borde få oss att se klarare. Få oss att se att den tolerans som har varit förhärskande här i Väst, nu har nått vägs ände. Inte nödvändigtvis toleransen som sådan, utan den kravlösa toleransen som vi idag praktiserar. Den inflytelserika vetenskapsfilosofen Karl Popper sade att: ”Obegränsad tolerans, kan bara leda till toleransens undergång”. Han menade att om ett samhälle, utan förbehåll, tolererar de intoleranta, så kommer de senare obönhörligen vinna, eftersom de nyttjar systemet till sin fördel. Detta kan man säga, är vad som sker idag. Vår moderna form av tolerans för de avvikande och minoriteterna, har saknat krav på respekt för systemet och för majoriteten och med grupper som inte innehar egna spärrar för sitt agerande, så har vi ett recept för ett samhälle där saker och ting spårar ur.  

Om Hermansson fälls för förtal med anledning av att hon kallade Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister, så vore det så klart en rättsskandal av magnitud, men jag skulle inte bli förvånad. Inte idag. Att Fatima och Maimuna är extremister står, i mina ögon, bortom allt tvivel. Något Magnus Sandelin, från Doku, också påvisade i en utmärkt artikel i GP. Detta eviga försvarande, legitimerande och kelande med religiösa extremister och terrorister, indikerar på ett övertydligt sätt nivån på de egna värderingarna.

Det som sticker i ögonen, är hur islamistiska extremister så väl lyckas manipulera så många i vårt samhälle, till att köpa den oskyldiga bilden av islam, som de målar upp. Hur många personer, som får statliga medel för att motverka extremism, men som istället rekryterar till detsamma, som får deltaga i debattprogram, argumenterande mot den felaktiga och ”fobiska” bilden av islam i väst, men som sedan åker ner för att mörda för IS, eller som gör sig ett namn genom att säga sig verka för integration, men som istället verkar för avståndstagande från samhället, ska vi behöva se, innan folk i gemen förstår?

De två kvinnor som vill sätta dit Hermansson är aktiva inom Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Konceptet är ett dåligt skämt och på vår bekostnad. Man försöker ge bilden av att vi i Väst har någonting att lära av islam, när det gäller mänskliga rättigheter. Man vill ge bilden av att det är vi som inte respekterar deras mänskliga rättigheter. Samtidigt finns det inte ett islamdominerat land i världen, där de mänskliga rättigheterna faktiskt respekteras.

Det kan aldrig anses vara en mänsklig rättighet att förtrycka andra människor, men det är hit vår ogenomtänkta tolerans har fört oss. Tolerans, i sin godartade form, har varit ett av kännetecknen för västerlandet i århundraden. En acceptans för avvikeser, som förutsätter förmågan att kunna sätta sig in i en annans situation. På senare tid har denna tolerans dock blivit allt mer naiv och undfallande inför dem som bara kräver mer och mer och som aldrig ger tillbaka sagda tolerans, i reciprocitiv anda.

Jag ser tre huvudsakliga varianter av denna tolerans: Politisk tolerans (en mer senkommen variant), Religiös tolerans (med rötter i 1600-talet) och Social tolerans (med början i mellankrigstiden). Den liberala ideologin, kan på senare tid sägas vara förespråkaren av dess mest krav- och gränslösa varianter och i takt med att denna tolerans ifrågasätts, ifrågasätts också liberalismen. De toleranta utnyttjas idag hejdlöst av dem som vill långt mer än att bli tolererade, utan som istället vill komma att prägla samhället i sin helhet. Att bli den nya normen!

 

Politisk tolerans:

Det goda samtalet, bygger på att vi kan respektera varandras åsikter och argumentera i sak. Den konservatism som tidigare dominerade samhället, accepterade i tur och ordning liberaler och sedan demokratiska socialister in i den demokratiska värmen och så långt föll det väl ut, i bemärkelse att en ömsesidig respekt etablerades. Efter världskrigen, kom dock detta att förändras. Mer radikala kommunistiska rörelser accepterades in i den demokratiska processen, trots att de på inget sätt hade avsagt sig sin folkmordsideologi. Här i Sverige blev VPK ett respekterat parti och ingen partiledare påpekade stup i kvarten att de hade kontakter med Moskva och biföll röda massmord, såsom Pol Pots och Maos.

På 80-talet visade man en avsevärd tolerans för en annan avvikande grupp; miljöaktivisterna. Dessa radikaler formade ett parti, vars resonemang runt ekonomi-, industri- och budgetfrågor, var lika skrattretande som deras framtoning. Dessa, till synes harmlösa aktivister, tolererades av etablissemanget…..och nu har de en styrande hand över såväl höger- som vänsterregeringar. De styr vår migrationspolitik och de avvecklar vår förmåga till att förbli ett industriland.

Nu är dessa två grupper, kommunisterna och de grönskrudade kommunisterna, inte själva så toleranta. Nu finns ingen reciprocitet! Nu när den konservativism, som släppte in först den ena och sedan den andra rörelsen i värmen, har fått en renässans bland ett folk som längtar tillbaka till normaliteten, så hånas de, fryses ut och attackeras fysiskt.

Nu kan vi se slutresultatet av den stora tysta majoritetens tolerans. Det normala, de vanliga och sunda värderingarna har inte längre en plats i samhällsdiskursen.

Var finns idag toleransen, i detta samhälle som snabbt marscherar mot starkt inskränkt yttrandefrihet, blasfemilagar och fängelsestraff för dem som hävdar sin naturgivna rätt till att yttra sin åsikt i de svåraste av frågor?

 

Religiös tolerans:

Ledare för religionen islam, i Sverige, har fått höra från första dag, att de har rätten att leva som de vill i vårt land. De har fått förstå att deras rättigheter räknas som kollektiva, med all skada detta har inneburit för dem ur deras grupp som hellre har velat leva i enlighet med normen i vårt land. Denna ofattbara tolerans för en religion vars företrädare, oftare än inte, försöker implementera en totalitär kontroll över samhället, får så klart konsekvenser.

Hur den muslimska minoritetens ledarskap har tackat för vår tolerans av deras avvikelse, har påtalats ovan, men är uppenbar för alla idag. De kräver, steg för steg, vår anpassning till deras levnadsregler. De kräver att vi ska acceptera att påtvingas deras religiösa bud, i det offentliga rummet, genom små steg ned längs en trappa som vi vet vart den leder, men ändå ser många inte mörkret där nere. Avsikten är att inte väcka den sovande björnen, utan gå varsamt till väga och sedan när positionen är orubbad, accelerera tempot. Vilket det synes vara läge för nu!

När denna acceleration väl sker, så kommer det uppenbaras för även de blindaste, att deras intoleranta religion inte kommer visa någon tolerans för dem som en gång tolererade dem.

 

Social tolerans:

Tolerans av homosexualitet, är en i grunden god sak. Problemet är dock, och att säga detta i dagens Sverige är som att svära i kyrkan, att även denna tolerans behöver villkoras, med en respekt för majoriteten; de heterosexuella.

Det tråkiga i sammanhanget är att det inte har stoppat vid lika rättigheter, utan nu verkar HBTQ-aktivister för att förvandla den tidigare avvikelsen till det nya normala. Angreppen på normen, som bärs upp av majoritetens faktiska preferenser, sker på bred front, och inskränker denna majoritets rätt att få leva i ett samhälle väglett av sina värderingar.

Den sexuella minoritetens aktivister gnuggar, med statens hjälp, in sitt budskap i majoritetens ansikten, medelst skäggiga lucior, sagoläsande transdamer i Barnkanalen, anal- och oralsexundervisning i förskolor och andra redskap för att förvirra barn. Skolklasser bussas ut för att deltaga i så kallade ”pride” parader, som inte är annat än manifestationer för ohämmad exhibitionism och annat skamlöst beteende. Men det stannar som bekant inte där, utan idag utför man så kallade ”könskorrigeringar” på barn som inte ens påbörjat sin pubertet och sin formandeprocess, vilket ofta ger oerhörda mentala skador. Att operera på friska barn, borde vara straffbart, men istället kan vi se, i andra västländer, att det är statsmakten som ibland genomdriver dylika ingrepp på barn, mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Toleransen av homosexualiteten, har även, för diverse aktivister, fungerat som en murbräcka för andra sexuella avvikelser från normen. Således kan vi nu konstatera aktivism för att legalisera pedofili, nekrofili, incest, tidelag och så vidare. Hela tiden ska gränsen för vår acceptans, vår tolerans, flyttas framåt. 

 

I summering:

Det man nu kan konstatera är att den stora, och relativt tysta, majoriteten, bestående av höger och gråsossar med ganska konservativa värderingar, som har uppvisat en stor tolerans för politiska, religiösa och sexuella avvikelser, nu får se sig bli hunsad, uppläxad och påtvingad saker som strider mot dess natur. Genomgående i punkterna ovan, är att de avvikande minoriteter som tidigare har fått icke-villkorade rättigheter, nu försöker påtvinga majoriteten sin vilja.

Det som tidigare var avvikande och perifert i samhället, ska nu förvandlas till norm och få inta en central position. Avvikelsen är den nya normen. Allt detta på den faktiska majoritetens bekostnad. Det jag frågar mig är; hur länge ska den tysta majoriteten förbli tyst? När ska den stiga fram och kräva att dess tolerans för avvikelsen, bara kan fortsätta så länge avvikarna respekterar samhällets rådande spelregler och majoritetens rätt att få leva sina liv som de vill.

Skåningar och smålänningar!

KOMMENTAR

SVT skriver att en skåning är gripen för skjutningen i London, nyligen. En Malmöbo, förtydligar men sedan med i texten, men detta är inte begrepp som kan likställas. SVT:s senaste grepp är att rutinmässigt tillskriva invandrade, inte bara svensk identitet, utan även regionala identiteter, som det inte är självklart att ens svenskar som flyttat dit anammar! 

Kent Ekeroth, påtalade det orimliga med att kalla de nyligen anlända unga afghanerna som avled i flygkraschen i Iran, för smålänningar. Ganska dålig timing efter en sådan händelse, vilket han också sedan erkände, men i sak hade han rätt. Hanif Bali invände med att han gärna hade blivit hänvisad till som ”Solnabo”, om han avlidit, men detta är som sagt inte samma sak. Malmöbo och Solnabo indikerar platsen där man är bosatt. Detta blir man så fort man har fast adress där. Det finns ingen djupare betydelse däri.

Skåning och smålänning, däremot, blir man inte per automatik. Det innebär en regional identitet som man, för det första ska vara villig att anamma. Det finns till exempel stockholmare som bor nästan ett helt liv i Skåne utan att bli skåningar, på grundval av ett sådant ställningstagande. För det andra så är skåning, smålänning…och ja, norrlänning, dalkarl, gotlänning med mera, identiteter som implicerar en särskild sammanhållning, en särskild kärlek till hembygden och ofta även ett särskilt synsätt på samhälle och den lokala historien. De sociala koder som man ska anamma, för att ses av omgivningen som sådan, är ofta svårare än de som krävs för att bli accepterad som svensk.

Det hör till mönstret att SVT gör sitt för att tona ned sådant här. Allt för att ge intrycket att det inte finns barriärer att ta sig över, för dem som kommer till vårt land, men en afghan blir inte smålänning för att han sätter sin fot här. En tunisier blir inte skåning, för att han mellanlandar här på en ”resa” som ändar med att han blir förövare i ett skjutningsdåd i London. Detta på samma sätt som man inte blir svensk för att man ”åker tunnelbana” i Stockholm. Jag hoppas att ni inte låter sådant här försåtligt språkbruk, påverka er.

 

P.s. På ett personligt plan, så är jag Skanörsbo, svensk, europé och skåning…..i den ordningen. Jag kan inte påstå att jag, mer än till en liten del, anammat en skånsk identitet, trots att jag är född här och har mina anfäder här, men sedan är ju Skanör också något av ”Skåne-light”. Min hembygd är det absoluta närområdet, min politiska identitet, inklusive samhälleliga referensramar och värderingar är svensk, men kulturellt så känner jag mig mer hemma i Wien än i Tomelilla och den skånska myllan, mer i Berlin och Dresden än i Stockholm. Så här komplext kan det vara, så ge tusan i att sätta etiketter på folk, vars innebörd ni inte förstår, eller vill förstå, SVT!

%d bloggare gillar detta: