Folklig makt över rättsväsendet är en naturlig del av maktdelningen i en demokrati!

KOMMENTAR

Polen och EU tycks vara låsta i en lika långvarig som djupgående konflikt. Kärnan i denna utgörs av konflikten mellan det vänsterliberala etablissemanget, som just nu styr såväl EU som alla de västeuropeiska länderna, och den konservativa och nationalistiska väckelse som är som en knopp som precis ska brista i väst, men som redan står i full blom i öst. Att just Polen är ett av de ledande länderna i denna motrörelse är inte konstigt då landet har en lång historia av att få kämpa för sin nationella identitet under decennier, ja århundraden i ett längre perspektiv, av utländskt förtryck, vilket har gjort dem särskilt känsliga för dagens dompterande tonlägen från Bryssel och andra huvudständer inom unionen. Viktigt i sammanhanget är så klart också att Polen är naturligt konservativt, där dess levande katolska kultur spelar en avgörande roll, vilket sätter dem på kollisionskurs med detta vänsterliberala etablissemang.

Vi står inför en situation där detta vänsterliberala etablissemang till varje pris vill driva igenom sin massmigrationsagenda i EU. Priset, att organisationen kan spricka som en konsekvens, är tydligen en risk som de är villiga att ta. Redan nu har, som bekant, Storbritannien beslutat sig för att lämna EU som en konsekvens av de öppna gränserna mot Afrika och Mellanöstern. Reagerade detta etablissemang med självkritik på denna utveckling? Nej, man trycker istället på ännu mer!

Polen och de andra länderna, som inte vill ta emot migration från en kultursfär som har en problematisk historia vad gäller våldsanvändning och som kollektivt sett, har en annan syn på demokrati och mänskliga rättigheter, utsätts för ett enormt tryck. Konsekvensen av att man driver denna agenda så hårt, där Polen ska tvingas ta konsekvenserna av beslut som aldrig formellt har tagits, kan bli ytterligare söndring av unionen.

Den konflikt som har blossat upp sedan PiS (Lag och rättvisa) tog makten i Polen, gäller enligt PiS frågan om återförandet av rättsväsendet under folkets kontroll, vilket redan är fallet i större delen av västvärlden. Att folkmakten utser den dömande makten negerar lika lite maktdelningen inom statsmakten som det faktum att både den lagstiftande och den verkställande makten är utsedda av detsamma. 

PiS hävdar att den självgenererande polska domarkåren är starkt vänsterlutande och utgör en politiserad faktor i den pågående striden mellan det vänsterliberala etablissemanget och den konservativa motrörelsen. Denna fråga leder fram till diskussionen om möjligheten till objektivet i denna och andra samhällstjänande sektorer, men det berör jag längre ner.

Just nu räcker det med att konstatera att om risken föreligger att objektiviteten inte kan säkerställas så blir ett domarväsende som helt oberoende av folkets vilja ett demokratiskt problem.

Det finns poänger i en del av kritiken som har riktats mot det styrande partiet PiS reformer av rättsväsendet, men kärnan i reformen är sund. Normen i dagens demokratiska system är att domare, inklusive dem som sitter i den högsta domstolen, utses av de folkvalda. I ljuset av detta blir den upphetsade retoriken, i bland annat vårt eget land, löjeväckande. Här utses de högsta domarna av regeringen. I enlighet med PiS förslag ska istället parlamentet med 3/5 delars majoritet, utse dessa. Problemet i Polen blir när man avser kicka alla domarna på en gång, vilket innebär att den sittande majoriteten kommer dominera den högsta domstolen under den närmaste tiden. Att de folkvalda utser domarna, fungerar som princip tack vare den tröghet som blir konsekvensen av att domarna sitter länge vilket gör att ett parti har svårt att dominera utnämningarna. Att PiS sedan vill se olika pensionsåldrar för män och kvinnor, är givetvis inte en acceptabel princip och detta har även EU-kommissionen hängt upp sig på.

Det PiS kan kritiseras för är således det abrupta sätt man vill genomdriva denna reform på, men absolut inte tanken i sig, att den dömande maktens auktoritet ska komma från folket och ingen annan. Varför är detta då så självklart? Svaret är att den idé som har slagit rot i väst, kanske tack vare våra så länge väl fungerande samhällen, med dess höga etiska standards, om att mänsklig objektivitet inte bara är möjlig, utan faktiskt kan vägleda hela statsapparaten, är fullständigt falsk. Det är kanske så att med en ökande grad av tillsynes oförsonliga interna konflikter i ett samhälle, så blottas detta faktum allt mer. Vi har de senaste decennierna fått se den ena yrkesgruppen efter den andra smittas av den tilltagande politiseringen. Yrkespersoner tycks få allt svårare att skilja mellan den personliga åsikten och yrkesutövningen. De moraliska positionerna framstår för allt fler som något som har företräde över alla skyldigheter.

Själva idén om objektivitet är i grunden falsk. Ingen människa är objektiv. Alla har formats av sina respektive erfarenheter och även om man medvetet kan försöka undertrycka sin subjektivitet så kommer ingen människa någonsin lyckas med detta. Vi kan aldrig förhålla oss neutrala inför livet.

Det gäller i lika hög grad för en domare som för en journalist. Den som intalar sig själv att han är helt objektiv i sin yrkesutövning lurar ingen annan än sig själv. Likväl så har det funnits ideal som man har strävat mot här i väst, bland annat den Weberianska förvaltningsetiken, och en sådan strävan är en god målsättning och i sig en av förutsättningarna för ett fungerande samhälle, så länge man inser att målet man strävar mot aldrig kommer att uppnås i sin helhet, och drar rätt slutsatser från denna insikt.

I Sverige har vi fått se läraryrket bli grundligt politiserat, där det till och med har gått så långt som att det i skolplanen dikteras vilka politiska åsikter som är godkända. Vi har fått inse att journalistkåren aldrig kommer att fungera på ett objektivt sätt. Detta har väl ingen inbillat sig över lag, men visst fanns tanken om att de statliga medierna skulle förhålla sig lite mer objektiva inför samhället än vad de faktiskt har. Självaste universiteten, som skulle stå som objektivitetens högborg, som en plats där studenter kunde exponeras för ett brett spektrum av tankar och teorier och ges redskapen att själva kunna lära sig att analysera och dra slutsatser, har idag blivit subjektivt i sitt förhållningssätt till fakta, till den grad att politiserat nonsens idag får förtrycka den fria tanken.

Idén att rättsväsendet på något sätt skulle stå över denna trend i samhället är i mina ögon befängd. Domare och åklagare är liksom socialarbetare, lärare och journalister subjektiva människor. Själva tanken om ett rättsväsende, som står bortom folklig kontroll, baserat på idén om dessa personers okränkbara objektivitet, är som jag konstaterade tidigare, en mycket farlig sådan.

I USA, tar man för givet att domarna i HD är politiska (även om deras roll nu skiljer sig från motsvarande i Sverige). Det är allmänt känt var dessa står i frågor som är i högsta grad politiska till sin natur. Den realism som råder har resulterar i att idealet är någon form av balans mellan dessa politiserade domare och att denna balans hela tiden skiftar fram och tillbaka. Ingen inbillar sig att dessa domare är helt neutrala och objektiva personer. Hade man fört fram en sådan tanke till en amerikan så hade man möts av oförstånd.

Ledarsidorna visade med sin granskning av nätverken ”Hilda” och ”Ruben” hur dessa nätverk, som dominerar domarnämnden, vilken föreslår utnämningar till regeringen, i högsta grad är politiserade. Grundaren av advokatsamfundets ”Ruben”, advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg, är en person som har uppvisat en extrem intolerans för andra politiska värderingar än hennes egna. Man kan fråga sig hur vårt rättsväsende hade sett ut om domarkåren och dessa nätverk, fullständigt autonomt skulle ha fått utse alla domare, inklusive dem i HD. Många svenska tidningar utgjuter sig över vad de ser som en begynnande diktatur i Polen, men jag skulle vara mer benägen att se en domarkår som inte står under folklig kontroll som just steget mot en mental diktatur och åsiktsförtryck. En av bevekelsegrunderna för PiS i Polen är just att den självgenerande domarkåren är, sedan kommunisttiden, stark vänsterlutande. Att den i deras ögon har blivit en högborg för politisk aktivism som bara verkar för den ena sidan av det politiska spektrumet och är en elit som verkar mot det i grunden konservativa polska folkets intressen, gör det nuvarande systemet ohållbart. I Polen idag pågår en process där man gör upp med det kommunistiska arvet. Massgravar med offer från regimen grävs upp och alla sovjetiska krigsminnesmärken demoleras. Det är i ljuset av detta man ska se de bryska metoder som föreslås användas i försöket att demokratisera en domarkår som sitter på privilegier som de fick under kommunisttidens sista skälvande dagar. Vad man än må tycka om dessa bryska metoder, och det är rimligt att vara kritisk till processen, så är målet att ställa domarna under folklig makt och att arbeta utefter en realism om människans subjektivitet när det gäller metoden för utnämningarna av dessa, i grund någonting bra.

 

 

Vilka blir konsekvenserna om regeringen Löfven avgår efter misstroendeförklaringen?

KOMMENTAR

Då har Alliansens ledare slutligen tagit steget att ”tillsammans” med Sverigedemokraterna väcka misstroende mot de tre ministrar i Löfvens regering som har misskött sina uppgifter! Varför var detta nödvändigt och vad kan bli utfallet?

För det första så måste man konstatera att detta steg var helt nödvändigt sett ur perspektivet av värnandet av demokratin. En regering som har uppvisat ett sådant ringaktande för systemets spelregler, måste utmanas av oppositionen. Värst i mina ögon är det faktum att Löfven, från det tillfälle han säger sig ha fått information i januari i år, fram tills att skandalen uppdagades, underlät att leva upp till skyldigheten att informera utrikesnämnden om det inträffade. Då denna läcka verkligen kan ha allvarligt skadat vår säkerhet så är det självklart att statschefen och övriga partier informeras.

Det är även betraktat ur perspektivet att landets goda styre måste säkerställas, viktigt att en statsminister som sätter samman en regering som brister i förmågan kommunicera den allra viktigaste informationen inom denna, utmanas och om möjligt avsätts av oppositionen. Vi har en situation där en statsminister antingen inte kan leda sin regering, eller inte är uppriktig i sin utsaga om att han inte har blivit informerad, om denna allvarliga säkerhetsläcka, som SÄPO har utrett, under ett helt års tid. Oavsett vad som är sanningen så utmynnar det i slutsatsen att regeringen Löfven inte kan fortsätta att styra landet.

Vad gäller Alliansens vägval, så drar jag slutsatsen att det ur deras perspektiv handlar om positionering inför valet nästa år. De vill inte ha en regeringsombildning eller ett nyval. Detta trots att det steg som har tagits mycket väl kan leda till att regeringen avgår självmant, då misstroende mot hela tre ministrar är ett tungt slag mot en regerings trovärdighet. Alliansen sitter fast i sitt eget rävspel. De kan inte utmana om makten då de inte kan enas om huruvida de ska bilda regering med stöd av SD, eller inte. De sitter därför som måltavlor för Löfvens möjliga motoffensiv.

Alliansens utspel är en bluff som lätt kan synas av Löfven. Eftersom de inte sitter med ett färdigt alternativ i fall Löfven väljer att avgå, d.v.s. en regeringsbildning med stöd av SD, så har detta positioneringsspel blottat dem. Löfven kan helt enkelt avgå och syna bluffen. När det framgår att Alliansen inte kan enas om en regering så ligger fältet öppet för Löfven att plocka isär Alliansen.

Centern och Liberalerna kommer då, med hänvisning till enligt dem extraordinära omständigheter, bilda en vänster-mitten regering med S och MP. Resultatet blir slutet på Alliansen och slutet för AKB. Detta är i och för sig samma resultat som vi sannolikt kommer få se efter det ordinarie valet i 2018. Enda skillnaden blir att Löfven och Lööf då kommer sitta stärkta inför den dagen, som det regeringsalternativ som nästan alla inom de etablerade medierna kommer enas om är det bästa. Vi kommer då få se en situation som liknar den under valen i Frankrike denna vår och sommar med ett kompakt mediastöd för en sida.

Det enda partipolitiskt positiva som kan komma ur en situation där Alliansens vågspel misslyckas blir att Moderaterna slutligen inser att det enda sättet som vi kan få en högerregering i Sverige igen är att Moderaterna bildar en varaktig allians med SD, KD…och…ja snart också MED!

Var är den välbehövliga kritiken av Kahin Ahmeds bristande respekt för demokrati och yttrandefrihet?

KOMMENTAR

De flesta är redan bekanta med striden mellan Kahin Ahmed (M) och Richard Jomshof (SD). Det som undertecknad just nu finner mest intressant att ta upp är det som få andra utanför SD verkar vilja diskutera; nämligen Kahin Ahmeds syn på de demokratiska och sekulära principer som upprätthåller vårt stabila samhälle. Detta är trots allt inte första gången som Ahmed visar att han inte har förstått hur vårt demokratiska samhälle fungerar. Avsaknaden av skarpa reaktioner på Ahmeds två senaste utspel speglar hur lite samhällsdebatten egentligen har förändrats de senaste åren. Moderaterna ger inte Ahmed någon form av officiell reprimand för hans odemokratiska utspel. Istället tillåts han, utan att bli synad, att dra på sig den nu så väldigt utslitna offerkoftan.

Kahin Ahmed invandrade till Sverige från Somalia, ett land som är synnerligen dysfunktionellt, med anledning av just att det faktum att det saknar en fungerande liberal demokrati och att man tillåter religionen att inskränka individens friheter. Det som är anmärkningsvärt här är att Ahmed genom sitt nyligen uppvisade demokratiförakt och det förakt han i december 2016 uppvisade för rätten till religionskritik genom sitt angrepp på Hanif Bali, indikerar att han inte har förstått två av de grundläggande principerna som har förvandlat Sverige till ett stabilt och välmående land och vars frånvaro har gjort Somalia till ett kaotiskt och fattigt dito.

Det som svider i ögonen på undertecknad är insikten att han inte strävar efter att bevara det som gjort vårt samhälle framgångsrikt och ett land som folk vill fly till, utan istället vill vidmakthålla de samhällsprinciper som har förvandlat hemlandet till en plats folk vill fly ifrån!

Det faktum att Ahmed tar sig rätten att deklarera att Sveriges, just nu, andra största parti inte bör få deltaga i ett stort politiskt evenemang indikerar alltså en bristande respekt för, och ett oförstånd inför hur en demokrati fungerar, men mer talande för vilken typ av samhälle Ahmed vill se Sverige bli, var hans utspel mot Hanif Bali i vintras. Bali skrev då ett tweet om Muhammed, på sitt sedvanliga vassa sätt, där han påpekade att dennas ”vuxna relationer” med en minderårig bör betraktas som pedofili.

Man kan ha synpunkter på vikten av att eller det lämpliga i att en riksdagsledamot lägger kraft på att diskutera detta faktum, men kvarstår gör ändå att Hanif Bali var i sin fulla rätt. Det intressanta och väldigt avslöjande var hur Kahin Ahmed motiverade sin invändning. Han skriver i sin artikel att Bali kränkt de mänskliga rättigheterna ”genom att kränka en minoritets trosbekännelse”. Han skrev vidare att Bali har ”gått över anständighets gräns när han förolämpat vår profet Mohamed” och att han avkräver honom full ”tolerans för olikheter”.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 18, utgör ett försvar för det fria utövandet av en religion, men den innebär INTE att någon religion, eller tidigare företrädare för en religion, ska få stå fri från kritik. Vad Ahmed tänker på är de blasfemilagar(1) som OIC (2) försöker genomdriva i just FN. Oavsett om FN sjunker så lågt någon gång i framtiden eller inte, så finns det inga blasfemilagar i Sverige och således står såväl riksdagsledamöter som vi andra fria att kritisera, eller förlöjliga om vi så vill, Muhammed, Jesus, Buddha med flera självutnämnda religiösa profeter.

Det enda oanständiga här ligger i Ahmeds försök att begränsa det fria samtalet. ”Tolerans” för andra innebär inte att vi ska behöva låta andras politiska eller religiösa föreställningar stå oemotsagda. Dessa föreställningar är resultatet av den samhälleliga kulturen som Ahmed är växte upp med i Somalia, där det intellektuella klimatet är stagnerat efter århundraden av tankekontroll och förbjudna ämnen, och där det styrande systemet islam är mest skyddat av alla. Just detta religio-politiska system som är, givet dess företrädares aspirationer att det ska vara ett statsbärande system, i väldigt stort behov av skärskådning.

Det är tveklöst så att moderaterna är den part som har förlorat mest på denna strid. Insikten hos väljarna om att moderaternas flörtande med krafter som inte respekterar demokratin och som vill underminera samhällets sekulära princip inte har upphört sjunker nu in. Vilket förtroende kan en demokrat ha för ett parti som låter sig representeras av en politiker som Kahin Ahmed?

Mitt svar till Kahin Ahmed blir: Dina odemokratiska och yttrandefrihetsfientliga ÅSIKTER är inte välkomna i Sverige! Min uppmaning till Kahin Ahmed lyder: Lär dig om vilka principer som har skapat Sveriges stabilitet och framgång och ta dessa till dig! Först då kan du bidra konstruktivt till vår demokratis framtida välmående.

 

Fotnoter:

  1. Bland annat förbud mot kritik av religiösa företrädare. 
  2. OIC : Organisation of Islamic Cooperation. OIC är världens största organisation för samverkan mellan muslimska stater.
%d bloggare gillar detta: