Skåningar och smålänningar!

KOMMENTAR

SVT skriver att en skåning är gripen för skjutningen i London, nyligen. En Malmöbo, förtydligar men sedan med i texten, men detta är inte begrepp som kan likställas. SVT:s senaste grepp är att rutinmässigt tillskriva invandrade, inte bara svensk identitet, utan även regionala identiteter, som det inte är självklart att ens svenskar som flyttat dit anammar! 

Kent Ekeroth, påtalade det orimliga med att kalla de nyligen anlända unga afghanerna som avled i flygkraschen i Iran, för smålänningar. Ganska dålig timing efter en sådan händelse, vilket han också sedan erkände, men i sak hade han rätt. Hanif Bali invände med att han gärna hade blivit hänvisad till som ”Solnabo”, om han avlidit, men detta är som sagt inte samma sak. Malmöbo och Solnabo indikerar platsen där man är bosatt. Detta blir man så fort man har fast adress där. Det finns ingen djupare betydelse däri.

Skåning och smålänning, däremot, blir man inte per automatik. Det innebär en regional identitet som man, för det första ska vara villig att anamma. Det finns till exempel stockholmare som bor nästan ett helt liv i Skåne utan att bli skåningar, på grundval av ett sådant ställningstagande. För det andra så är skåning, smålänning…och ja, norrlänning, dalkarl, gotlänning med mera, identiteter som implicerar en särskild sammanhållning, en särskild kärlek till hembygden och ofta även ett särskilt synsätt på samhälle och den lokala historien. De sociala koder som man ska anamma, för att ses av omgivningen som sådan, är ofta svårare än de som krävs för att bli accepterad som svensk.

Det hör till mönstret att SVT gör sitt för att tona ned sådant här. Allt för att ge intrycket att det inte finns barriärer att ta sig över, för dem som kommer till vårt land, men en afghan blir inte smålänning för att han sätter sin fot här. En tunisier blir inte skåning, för att han mellanlandar här på en ”resa” som ändar med att han blir förövare i ett skjutningsdåd i London. Detta på samma sätt som man inte blir svensk för att man ”åker tunnelbana” i Stockholm. Jag hoppas att ni inte låter sådant här försåtligt språkbruk, påverka er.

 

P.s. På ett personligt plan, så är jag Skanörsbo, svensk, europé och skåning…..i den ordningen. Jag kan inte påstå att jag, mer än till en liten del, anammat en skånsk identitet, trots att jag är född här och har mina anfäder här, men sedan är ju Skanör också något av ”Skåne-light”. Min hembygd är det absoluta närområdet, min politiska identitet, inklusive samhälleliga referensramar och värderingar är svensk, men kulturellt så känner jag mig mer hemma i Wien än i Tomelilla och den skånska myllan, mer i Berlin och Dresden än i Stockholm. Så här komplext kan det vara, så ge tusan i att sätta etiketter på folk, vars innebörd ni inte förstår, eller vill förstå, SVT!

Mångkulturell assimilation i skolorna

KOMMENTAR

Per Bolund (MP), skriver på expressen att man ska motverka dåliga skolresultat genom att tvångsintegrera eleverna i mångkulturen. Vänstern resonerar, som vanligt, i linje med att det är värt att förstöra för de elever som det går bra för, i syfte att lyfta de som misslyckas bara några millimeter. Istället för att ta itu med det kaos som den mångkulturella blandningen har skapat i skolmiljön, så ska nu de elever, som inte redan påverkats, tvingas att deltaga i detta kaos. Mycket bra lösning på problemet Bolund! 

Någonting säger mig dock att en lösning, är det sista man eftersträvar. Istället är det ett självändamål att svenskarna ska tvingas deltaga i detta misslyckade sociala projekt, eftersom det inte är skolresultat som finns på måltavlan, utan den mångkulturella assimilationen. Han skriver vidare:

”Skolsegregationen är också ett problem för hela samhället. Om barn med olika bakgrund inte möter varandra i samtalen på samhällskunskapen och i leken på rasten så sätter vi vår största tillgång på spel, vår tillit till varandra.”

Kruxet här är bara att tillit inte skapas i ett samhälle där folkgrupper har så skilda bakgrunder, som idag är fallet i Sverige. Kollisionerna mellan svensk kultur och mellanösternkultur, skapar bara mindre tillit. Mobbing av svenska pojkar, och sexuella trakasserier av svenska flickor, i skolor där mellanösternkulturen är dominerande, skapar definitivt inte tillit. Istället förstärker den känslan hos dessa unga av vem det är som bestämmer nu.

Jag ska inte uttala mig om Bolunds avsikter här. Han kan mycket väl vara naiv, på det där speciella vänsterviset, men en vanlig tanke bland de av kulturmarxismen influerade vänsterpolitikerna, är att svenskarna ska, inte ens integreras, utan assimileras in i ”det nya Landet”. Få kompromissa på sin kulturella särart och sina värderingar. Bli en del av ett samhälle, där de inte längre kan förvänta sig att ha någon särskild rätt att se detta samhälle bli väglett in i framtiden av sin kultur och sina värderingar.

 

 

Den maniska agendan med att blanda elever från olika etnoreligiösa tillhörigheter i klassrummen, är i syfte att luckra upp den tidigare kulturen och sammanhållningen och kasta ut svensken i en rotlös tillvaro. Det här med att man vill skapa ”tillit”, är rent nonsens. Det vet var och en att tillit inte byggs i konflikthärdar. Konflikten, i skolorna, är ett redskap för att mala ner den tidigare samhällsmodellen och den gamla tilliten. Ty, en ny ordning, ett nytt ”normaltillstånd”, kan bara uppnås om det gamla underkastar sig det nya.

Ingen ska kunna fly! Ingen ska kunna rösta med fötterna och ta sig till ”svenskzoner”, i syfte att bevara sin kultur. Det går inte längre att fly, svensk! Ni måste ta ställning och kämpa mot en stat som allt mer tar skepnaden av en auktoritär ångvält!

Ska minnen från förintelsen få styra över dagens svenska politik?

KOMMENTAR

Mycket väsen har gjorts över det faktum att Ulf Kristersson lovade förintelseöverlevaren Hedi Fried, att inte samarbeta med SD. Nu går Fried ut stort med att Kristersson svikit sitt löfte till henne. Man kan se att det var ett emotionellt ögonblick, när de träffades, och att han kände sig tvungen att ge detta löfte till en gammal dam, men det är ändå inte särskilt seriöst av en man som aspirerar på att bli statsminister att låta sina emotioner styra på det viset, istället för att föra ett rationellt resonemang med henne om detta.

Jag har den största hänsyn för de känslor Sveriges judar har inför förintelsen, men….och detta är ett massivt men, denna hänsyn får inte ta överhanden och innebära att minnen från förintelsen ska styra Sveriges utveckling idag!

Hedi Frieds upplevelse är viktig, men det är också vilken som helst av berättelserna från någon av de likaledes gamla damer som har blivit misshandlade och rånade i detta nya Sverige. Jag har svårt att förstå varför Kristersson måste ta mer hänsyn till en berättelse från historien och ett annat land, än han tar till de många berättelser om övergrepp som sker här och nu, i vårt eget land. Det skedde faktiskt ingen förintelse i Sverige, även om man kan tro det, givet tongångarna i debatten!

Att tala om Sverigedemokraterna som nazister, är inte bara ogrundat, utan även djupt förolämpande mot var fjärde/var femte svensks politiska värderingar. Sverige är, tillsammans med Tyskland, unikt i att Hitlertiden är en så pass levande del av dagens politiska liv. Allt motstånd mot massinvandring till dessa två länder stämplas per automatik som nazism. Förintelsen används idag som ett redskap för att bereda vägen för massinvandring!

Det talas ibland om att inte missbruka parallellen, och det måste man verkligen säga att man gör här. Förintelsen används som en slägga av vänstern, på ett djupt ohederligt sätt. Högern måste lära sig att stå emot dessa härskartekniker som man har böjt sig för tillräckligt länge nu.

Jag kan förstå att Sveriges judar bär på en oro för att de ännu en gång ska hamna i strålkastarljuset, men måste avvärjandet av detta medföra att det istället blir svensken som blir nästa offer? Många judar verkar för mångkulturen, då de tror sig vara säkrare i den än som en litet minoritet i ett samhälle dominerat av en monolitisk majoritet. Men, som Dan Korn menar, är majoriteten mer öppen för att respektera en minoritets rättigheter om denna själv först är säker i sin position. En situation med en krympande majoritetsbefolkning och ett samhälle som förvandlats till en arena för allas kamp mot alla, lägger inte grund för samma generositet.

Det är ett stort fel-tänk att tro att judarna skulle vara mindre utsatta i ett mångkulturellt samhälle, där man delar plats med en stor minoritet från den muslimska kultursfären, där det som bekant frodas djupt antisemitiska värderingar. Judarnas väl och ve hänger på om det gemensamma västerländska samhälle, som vi har byggt tillsammans, bevaras som just ett samhälle som vilar på judeo-kristen, såväl som grekisk-romersk-germansk grund!

Staffanstorp och den vita flykten!

DEBATT

Christian Sonessons Staffanstorp gör reklam för sig och detta har retat många! Men varför skulle de inte göra det! Kommunen utgör nu motpolen till det mångkulturella haveriet i Malmö. Staffanstorp visar upp sig som en plats dit svenskarna kan fly och finna en trygg plats för sina fortsatta liv.

Smaka först på den karamellen en stund: Sverige tar emot mängder med människor från krigsdrabbade eller på andra sätt havererade samhällen. Nu, som en konsekvens av att tillräckligt många av dessa migranter tog med sig beteenden och värderingar hemifrån, får de etniska svenskarna i sin tur fly. Först från storstäderna, där mångkulturen är som mest påtaglig, ut till krans- och sedermera troligen till glesbygden. Detta är ett fenomen som kan beskådas i nästan hela Västvärlden. Det kallas ”vit flykt” (”white flight”). Sedan kommer nästa steg, att man lämnar landet helt och hållet. Detta dock ännu i begynnelsestadiet och kan förhoppningsvis vändas, med rätt politisk linje.

Långt ifrån alla var så godtrogna att de trodde att detta skulle falla väl ut, men samhällets officiella hållning var; Välkommen till Sverige. Nu får man känslan av; ”Farväl svenskarna”.

Det finns dock dem som kämpar emot. Vi kan som bekant se s.k. ”Visegrad-kommuner”(1) växa fram i Staffanstorp och Sölvesborg, där konservativa och nationella i samklang vill skapa platser där det svenska samhället kan re-bootas. Där vi kan få en ny chans och starta om!

 

Befolkningsprognos där utgångspunkten är det s.k. scenariot: ”Hög invandring”, vilket vi måste utgå ifrån nu när lägstanivån har stabiliserats runt 100.000/år inkl. familjeåterförening.

 

Situationen med en pågående ”vit flykt”, illustrerar hur viktigt flertalet anser att kulturell samhörighet är. Ivar Arpi tog upp detta i somras, med sin omtalade text om hur motståndet mot invandringen huvudsakligen kunde spåras till att folk vänder sig emot den demografiska förvandlingen av vårt land, som nu pågår i till och med de minsta av samhällen. Orsaken till denna motvilja mot att den etniska homogeniteten bryts upp, och ja, att svenskarna rent av håller på att förvandlas till en minoritet i sitt eget land, har mycket lite med rasism att göra. Istället handlar det om att var och en förstår att etniska grupper, som kollektiv, är bärare av värderingar. Dessa värderingar tenderar dessutom att förstärkas, i en främmande miljö. Eftersom det stora flertalet av personer, och detta inkluderar sannerligen den vänster-liberala mediala- och politiska eliten, vill leva omgivna av personer med vilka de delar de grundläggande värderingar som gör livet lite mer smidigt och friktionsfritt, så tenderar de således också att vända sig emot att andra etniska grupper tränger in i deras sociala sfär.

Etnicitet är alltså ofta lika med värderingar! Oavsett om många ur de invandrade grupperna som bryter sig ur och istället sällar sig till de svenska, anammar deras livsstil och värdegrund, så kommer de alltid vara avsevärt färre än de nyanlända. I alla fall med rådande migrationspolitik. Därför kommer de etniska spänningarna bara öka och samhället enklaviseras, och efterhand kommer fler Visegradkommuner dyka upp runt om i landet!

Många utspel som sker från de två nuvarande Visegradkommunerna, Staffanstorp och Sölvesborg, är just signalpolitiska, men detta är viktig signalpolitik för dem som just nu flyr, eller är på god väg. Dessa signaler syftar till att påvisa att detta är zoner där kulturmarxism, mångkulturalism och annan vänsterideologi inte har, eller i framtiden ska ha en plats.

Den reklamfilm som Staffanstorp har gjort för att ytterliga cementera sitt rykte som en plats dit denna ”vita flykt” bör landa, har som ett brev på posten tilldragit sig mängder av kritik från de vänster-liberala. Nazism, skriker man i högan sky! Bara för att man har gjort den film där det figurerar vita etniska svenskar. Vi har kommit till en punkt där det är nazism om etniska svenskar vänder sig till andra etniska svenskar med ett budskap som rör dem! Staffanstorps budskap är inte att personer med annat etniskt ursprung inte är välkomna, men det betyder, mellan raderna, att här är det det svenska folkets värderingar och kultur som ska gälla!

 

Det kanske mest intressanta med kritiken, är att samtidigt som man kritiserar att alla i Staffanstorp porträtteras som etniska svenskar, så har man så klart fullständigt bortsett ifrån att i scenen från Malmö, där ett gäng på fyra grabbar trakasserar mamman med barnet, så är också de svenskar! Möjligen alla av dem, enligt vad jag kan se, men minst två av gängmedlemmarna spelas av etniska svenskar, varav en som ser ut som Avici.  Det är alltid så här! Vänster-liberala vänder sig emot när etniciteter framställs negativt, eller saknas i sammanhang där personer framställs positivt, men är fullständigt blinda när vita framställs övervägande negativt (Se till exempel; Gilette-reklamen). Vad är oddsen för att ett sådant gäng består av etniska svenskar? Sedan när är det etniskt svenska gäng som får etniska svenskar att fly Malmö?

Således, genomskåda gärna dubbelmoralen i den vänster-liberala kritiken!

 

Fotnoter: 

(1) En referens till de fyra stater i Centraleuropa; Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, som kallas för Visegradländerna efter ett viktigt möte i staden Visegrad på medeltiden mellan de ungerska och den polska kungarna, vilka nu gör motstånd mot EU:s migrations- och mångkulturpolitik. Många konservativa och nationella hoppas på att det ska bildas ett kluster av oppositionella kommuner i Sverige, vilka gör motstånd mot det vänsterliberala etablissemangets agenda: Så kallade Visegradkommuner!

Estonia – Var det verkligen en olycka?

KOMMENTAR

Estonia! Bara att nämna namnet för en in på ett nationellt trauma. 500 svenskar drunknade i Östersjöns mörka vatten, en kall och stormig septembernatt för 25 år sedan. Den senaste tiden har det stormat även i samhällsdebatten, kring denna fråga. Vi har översköljts av nya uppgifter och sammanfattningar av uppgifter som kanske gått många av oss förbi. Summan av dessa har fått många att ana att det är något lurt här. Det är för mycket information som går stick i stäv med den etablerade sanningen och om man pusslar ihop bitarna så leder det oss fram till något som kan skaka om hela vårt politiska system. Om hela sanningen kommer fram i dagsljuset, vill säga. Just därför, tror jag att vi aldrig kommer få veta vad som egentligen hände den där septembernatten. Här vill jag dock ge min syn på vad som troligen hände!

Personligen har jag aldrig varit så intresserad av Estoniafallet. Givetvis blev jag, som alla andra sunda människor, berörd av katastrofen som sådan, men jag har aldrig varit intresserad av att gräva i fallet. Jag har inte tagit del av de alternativa uppgifter som har dykt upp genom åren, med mer än en sneglande blick. Det har funnits andra, i mina ögon, mycket mer överhängande problem att ta itu med. Jag har med andra ord, haft noll och intet intresse för de konspirationsteorier som har seglat runt på nätet!

Nu, däremot, går det inte längre att titta bort! Och det är också min uppmaning till er. Min avsikt är inte här att gå på djupet i frågan, eller att säga någonting tvärsäkert, utan bara att sammanställa det jag anser vi bör betrakta som med stor sannolikt varandes fakta i fallet (alla aktuella länkar samlade nederst i texten):

1.  M/S Estonia användes för att smuggla stulen rysk vapenteknologi!

  • NATO smugglade, med svensk hjälp, ut stulna ryska militära hemligheter, från Baltikum, som också har kommit Sverige till dels.
  • President Boris Jeltsin utfärdade en varning till Estlands regering under sensommaren -94, i enlighet med att detta skulle upphöra.
  • Det är ett känt faktum att det under denna tid var relativt enkelt att komma över sådan här teknologi, med anledning av den bristande moralen i det f.d. sovjetiska militärmaskineriet. Det var relativt lätt att muta sig till dessa.
  • Redan 2004 berättar tullintendenten Lennart Henriksson om hur han, den 14 september, fått direktiv att släppa igenom en bil från Estonia, utan visitation. Trots detta tittar han i bilen, som ägs av Ericsson, och konstaterar att den innehåller militär teknologi. Den 20 september får ytterligare ett fordon, med ännu större last, passera utan visitation, i enlighet med direktivet. Den 28 september, natten Estonia förliser har vi inte uppgifter från Henriksson att förlita oss på, då han befinner sig på semester. Däremot finns det andra uppgifter som fyller i luckan.
  • Överlevaren Sara Hedrenius, berättar att hon stod vid relingen och såg en militär lastbil, med motorcykeleskort, köra på färjan som sista fordon.
  • En utredning, beordrad av Estlands president, och utförd av landets säkerhetstjänst, visar att åtta oregistrerade fordon fanns med på Estonia under olycksnatten.
  • En estnisk värnpliktig, som vaktade i hamnen, vittnar om att minst två militära transporter kördes på Estonia under olycksnatten.
  • Statsminister Göran Persson utser Johan Hirschfeldt, som utredare av de påstådda militärtransporterna, vilket kan leda honom ända fram till den tidigare statministern Ingvar Carlsson, trots att Hirschfeldt har nära kopplingar till Carlsson. Inte förvånande då, att utredningen utförs med mycket snäva ramar, på ett ofullständigt sätt, där till exempel Lennart Henriksson inte hörs, och lite redovisas och som grädde på moset förstör han sitt eget utredningsmaterial. Jag lägger därför inte mycket vikt vid hans utlåtande att det inte förekom någon militär smuggling på Estonia den 28 september. Däremot bekräftas transporterna den 14 och 20 september. Märkligt är också att Hirschfeldt inte kommer ihåg vem som gav order om att tullen skulle släppa förbi dessa transporter. Han kommer i princip inte ihåg någonting, som inte står i den sju sidor korta rapporten. Lämpligt, då hans minne är det enda som finns kvar, efter att utredningsmaterialet förstörts.

2. M/S Estonia sänktes av en explosion under vattenlinjen!

  • Fartygsexpertisen är förbluffad över att Estonia sjönk så snabbt som hon gjorde. Om haverikommissionens (JAIC):s förklaring, att bogvisiret slets av och bildäcket fylldes med vatten, är utgångspunkten, så uppstår ett stort frågetecken. Då borde nämligen Estonia ha vänts upp och ner, men sedan flutit på det sättet i timmar, med anledning av den luft som fanns i däcken under bildäck.
  • Det enda sättet som denna luft hade kunnat pressas ut så snabbt, hade varit om det också fanns ett hål i botten.
  • Överlevande från hytterna längst ner i båten vittnar om att vatten forsade in i deras hytter i ett tidigt stadium.
  • Men det mest övertygande beviset är det vittnesmål som framkommit från en av marinens röjdykare, Håkan Bergmark, som dök vid det sjunkna Estonia bara några dygn efter att hon förlist. Håkan var då krigsplacerad dykare, med kompetens i djupdykningar och sprängteknik och kallades in för att göra en bild av läget. Han vittnar om att han såg ett spränghål i skrovet på 1 x 2 meter, med utfläkta plåtbitar. Han vittnar också om att rampen var nästan stängd, vilket motsäger den officiella beskrivningen av hur Estonia sjönk, vilket egentligen inte är mer än ett antagande!
  • År 2000 organiserade Jutta Rabe en dykning vid Estonia, där man svetsade loss delar från fästen för bogvisiret. Dessa delar skickades till ett antal kvalificerade laboratorier i Tyskland och Storbritannien. Resultatet var att delarna uppvisade spår av sprängning.

 

De tyngst vägande vittnesmålen är Lennart Henrikssons och Håkan Bergmarks. Den förras uppgifter har bekräftats redan och den senare kan jag inte se någon anledning till att betvivla. Varför skulle han ljuga om en sådan här sak?

När allt bottenslam har lagt sig, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att med all sannolikhet var det så att, Sverige hjälpte NATO att smuggla ryska militära hemligheter på Estonia under olycksnatten och att Estonia sänktes för att dessa inte skulle komma till sin destination!

Vad innebär då detta? Det är för mig omöjligt att ett sådant agerande skulle ske utan godkännande från högsta ort! Det vill säga; regeringen Bildt. Har även socialdemokraterna ett ansvar här, genom regeringen Carlsson? Sossarna hade kunnat sänka högern för överskådlig framtid om det blev känt att man agerat på ett sätt att man satte hundratals svenska liv i farozonen. Detta steg tog man inte, då man troligen var involverade i beslutet. Alla viktiga försvarspolitiska beslut under efterkrigstiden har tagits blocköverskridande. I det här fallet, mellan moderaterna och socialdemokraterna. Kontentan blir att man troligen samarbetade för att hålla detta oerhörda felgrepp från allmänhetens vetskap. Om sanningen hade kommit fram då, och troligen ännu värre om den kommer fram nu med insikt i alla försök att hålla sanningen nere, så hade vi stått inför en systemhotande kris. Hela det politiska etablissemanget hade då de-legitimerats!

Redan när olyckan skedde, för 25 år sedan, tyckte jag att det var märkligt att regeringen totalvägrade alla krav på att Estonia skulle bärgas. Detta trots att det fanns kapaciteten att göra så, i form av ett företag med både förmåga och resurserna i standby, i närområdet. Detta skulle dessutom ha blivit betydligt billigare än den inkapsling man istället förordade. Denna desperata strävan efter en överteckning, ja en ”cover up” på mer än ett sätt, indikerade att något var lurt.

I backspegeln, kan man konstatera att det blå-röda etablissemanget handlade naivt, något som vi skulle få se upprepas under åren som följde, när man inte insåg vilken risk man utsatte civila färjeresenärer för, när man på ett olagligt sätt smugglade kontraband på en civil färja. Man var troligen så uppsvepta av det faktum att NATO behövde Sveriges hjälp för att komma över dessa hemligheter, att man tappade huvudet. När krisen väl var ett faktum, fanns inget annat val än att dölja spåren. Här sätts ett mönster som vi svenskar har fått leva med sedan dess. Inkompetens, naivitet och en ovilja att tala ärligt om uppenbara misslyckanden! Tänk vad vi svenskar hade kunnat besparas i form av lidande och påfrestningar, om detta blå-röda etablissemangs misslyckande faktiskt hade blottats för alla att se, redan då, för 25 år sedan!

 

Källor:

  1. Debattartikel i SvD av bland annat Inga-Britt Ahlenius från 19-09-20.
  2. Debattartikel i Fokus från 19-10-01.
  3. Artikel i Kvartal från 19-09-26.
  4. Intervju med Håkan Bergmark i Swebbtv från 19-09-28.

5. Dessutom vill jag bifoga en länk till en artikel från Fria Tider med innehåll, som jag inte är lika säker på att man kan lita på. Inte på grund av tidningen som sådan, utan på grund av att innehållet känns lite mer spekulativt. Dock värt att beakta och själv ta ställning till.

 

 

 

Är kannibalism nästa ohygglighet som vi ska tvingas att acceptera?

KOMMENTAR

Många av oss har uppmärksammat inslaget i TV 4 i tisdags, där man hade bjudit in professorn Magnus Söderlund, från Handelshögskolan, för att diskutera huruvida människor idag skulle kunna förmås att äta människokött, för att ”rädda klimatet”. Man undrar hur vi har kommit till den punkt då detta ens är någonting som diskuteras i en av våra stora TV-kanaler?

Jag reagerade när Netflix började visa serien ”Santa Clarita Diet” i 2017, och misstänkte då att vi bara såg början på ett nytt fenomen. Mycket riktigt så kan vi nu se hur det har trappats upp mer och mer. 2017 kunde vi också se storstjärnan Katy Perry göra videon ”Bon Appetit” som handlar om kannibalism. Den slutar med att hon ligger på ett matbord, omgiven av personer, som väntar på att få sluka hennes kropp, men som själva sedan hamnar i en paj. Skruvat tänker man, och vill egentligen bortse från det mönster som man börjat skönja. Väl framme i dagens datum så kan vi alltså se vart vi har hamnat. SVT hade nyligen ett program där man frågade folk på stan, vilken del av en människokropp som de kunde tänka sig att äta. P1 ägnade likaså avsevärd tid åt detta ämne.

 

Frossande i människokött i Netflixserien "Santa Clarita Diet".

Frossande i människokött i Netflixserien ”Santa Clarita Diet”.

 

Sedan har vi alltså det bisarra inslaget på TV 4. Professorn framställer det hela som en nyfiken undran över varför folk inte skulle vilja äta människokött, men hela inslaget genomsyras av ett ganska märkligt tonläge, som andas oförståelse inför oviljan att äta människokött. Samtalet avundas med att Söderlund säger att ”om vi nu måste vrida och vända på vart enda sten, i alla fall så småningom när det gäller klimat- och hållbarhetsfrågor, så är det ändå viktigt att VÄCKA (hans betoning) den här frågan”. Detta signalerar, för mig i alla fall, att syftet är seriöst och blickar framåt. Konstigt vore väl annars. Forskning vid svenska universitet utförs väl inte bara för skojs skull!

Jag tror någonstans att folk i allmänhet är för blasé idag för att greppa hur sjuka dessa tankegångar är. Den handling som troligen är belagd med det största tabut i vårt samhälle, ätandet av en annan tänkande och besjälad människa, diskuteras nu öppet som en lösning på klimatfråga. Man kan inte få en mer nedslående signal om tillståndet i vår kultur!

 

För den som tror att den senaste utvecklingen är begränsad till Sverige, så kan jag göra er besvikna genom att lyfta fram denna artikel, som publicerades den 20 augusti i år, i Newsweek. Samma aura av oförstånd inför motståndet, som kunde skönjas i inslaget i TV 4, är synligt i denna artikel. Ytligt sett är storyn en annan, men om man läser noggrant så finns det ett tydligt budskap där, som signalerar att vi är irrationella och opraktiska som inte vill ta detta steg. Exempel på detta i texten är:

 

”Our capacity to represent the personalities of the living and the departed is unparalleled. This deep connection between personhood and flesh can mean that careful reasoning in certain situations over the merits of cannibalism is overridden by our feelings of repulsion and disgust.”

och…

”So why our disgust for human flesh but not that of other animals? Philosopher William Irvine has us imagine a ranch that raises plump babies for human consumption, much like we fatten and slaughter cattle for beef. Irvine suggests that the same arguments we apply to justify the killing of cows also apply to babies. For example, they wouldn’t protest, and they’re not capable of rational thought.”

och ännu en gång….

”We suspect that we could adapt to human flesh if need be. Many people develop disgust for all kinds of meat, while morticians and surgeons quickly adapt to the initially difficult experience of handling dead bodies.”

 

Detta är bara ett knippe exempel på denna fascination vid kannibalism, som tycks bli allt mer intensifierad. Man kan se den även i andra filmer, tv-program och artiklar (1). Jag har svårt att se detta som slumpartat. Jag funderar på om detta inte är samordnat på något sätt?

 

Jag får känslan av att vi ska förberedas mentalt, för denna sjuka tanke. Inte för att vi kommer att få så ont om mat, eller att klimatet kommer kräva att vi ersätter kor med oss själva….utan i syfte att bryta ner vår mänsklighet och vår civilisation. Ja, rent av vår stolthet och värdighet. Värt att tänka på är att när européerna dominerade världen, så såg vi med avsmak på kannibalerna på Nya Guinea, som det mest primitiva och ociviliserade mänskliga tillståndet. Nu när vår egen civilisation ser ut att ha nått och kanske rent av passerat sitt zenit, så ska vi få detta uppkört i ansiktet. Det vore nästan den ultimata tillfredställelsen, för dem som anser att vi har varit för stolta, för dygdiga och rättrådiga. Vi ska inte tro att vi är speciella, etiskt och civilisatoriskt upphöjda. Vi ska få vår stolthet bruten. Tvingas att äta skalbaggar och maskar och nu människor. Är det bara jag som får dessa vibbar?

 

Noter:

(1) Serien iZombie, 2015-2019, (även den på Netflix) är formellt sett en serie om en zombie, men denna liknar ingen zombiefilm, då huvudkaraktären är fullt medveten och vid sina sinnes fulla bruk, när hon glupskt förtär hjärnor. Filmen RAW från 2017, som handlar om en ung vegetarian som får smak för först rått kött och sedan även människokött. De tre exempel jag nämnt här och i texten ovan, skiljer sig från traditionella framställningar genom att kannibalen inte är en traditionellt monstruös karaktär som Leatherface eller Hannibal Lecter, utan istället en vanlig fullt fungerande människa, som äter människor som om det vore vardagsmat. 

 

Från iZombie på Netflix

 

Post scriptum:

Vissa science fiction författare har haft en märklig förmåga att pricka rätt i sina framtidsscenarier. Vi tycks nu leva i det samhälle som George Orwell förutspådde i ”1984” och Aldous Huxley i ”Brave new world”. Detta är illa nog, men måtte vi inte hamna i det dystopiska scenario som beskrivs i filmen ”Soylent Green” (1973), som utspelar sig 2022 i ett överbefolkat samhälle, där folk ovetandes utfodras med sina egna döda, nermalda under förespeglingen att det är en typ av soyaprodukt. Hade betraktat den som en bisarr och osannolik framtidsvision om det inte hade varit för att den senaste tidens skruvade samtal och mediaintryck fick mig att tänka att en gång….långt in i framtiden….så kanske.

%d bloggare gillar detta: