Har toleransen nått vägs ände?

DEBATT

Förtalsåtalet mot Ann-Sofie Hermansson borde vara en ögonöppnare. En i en lång rad av ögonöppnare, som var och en borde få oss att se klarare. Få oss att se att den tolerans som har varit förhärskande här i Väst, nu har nått vägs ände. Inte nödvändigtvis toleransen som sådan, utan den kravlösa toleransen som vi idag praktiserar. Den inflytelserika vetenskapsfilosofen Karl Popper sade att: ”Obegränsad tolerans, kan bara leda till toleransens undergång”. Han menade att om ett samhälle, utan förbehåll, tolererar de intoleranta, så kommer de senare obönhörligen vinna, eftersom de nyttjar systemet till sin fördel. Detta kan man säga, är vad som sker idag. Vår moderna form av tolerans för de avvikande och minoriteterna, har saknat krav på respekt för systemet och för majoriteten och med grupper som inte innehar egna spärrar för sitt agerande, så har vi ett recept för ett samhälle där saker och ting spårar ur.  

Om Hermansson fälls för förtal med anledning av att hon kallade Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister, så vore det så klart en rättsskandal av magnitud, men jag skulle inte bli förvånad. Inte idag. Att Fatima och Maimuna är extremister står, i mina ögon, bortom allt tvivel. Något Magnus Sandelin, från Doku, också påvisade i en utmärkt artikel i GP. Detta eviga försvarande, legitimerande och kelande med religiösa extremister och terrorister, indikerar på ett övertydligt sätt nivån på de egna värderingarna.

Det som sticker i ögonen, är hur islamistiska extremister så väl lyckas manipulera så många i vårt samhälle, till att köpa den oskyldiga bilden av islam, som de målar upp. Hur många personer, som får statliga medel för att motverka extremism, men som istället rekryterar till detsamma, som får deltaga i debattprogram, argumenterande mot den felaktiga och ”fobiska” bilden av islam i väst, men som sedan åker ner för att mörda för IS, eller som gör sig ett namn genom att säga sig verka för integration, men som istället verkar för avståndstagande från samhället, ska vi behöva se, innan folk i gemen förstår?

De två kvinnor som vill sätta dit Hermansson är aktiva inom Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Konceptet är ett dåligt skämt och på vår bekostnad. Man försöker ge bilden av att vi i Väst har någonting att lära av islam, när det gäller mänskliga rättigheter. Man vill ge bilden av att det är vi som inte respekterar deras mänskliga rättigheter. Samtidigt finns det inte ett islamdominerat land i världen, där de mänskliga rättigheterna faktiskt respekteras.

Det kan aldrig anses vara en mänsklig rättighet att förtrycka andra människor, men det är hit vår ogenomtänkta tolerans har fört oss. Tolerans, i sin godartade form, har varit ett av kännetecknen för västerlandet i århundraden. En acceptans för avvikeser, som förutsätter förmågan att kunna sätta sig in i en annans situation. På senare tid har denna tolerans dock blivit allt mer naiv och undfallande inför dem som bara kräver mer och mer och som aldrig ger tillbaka sagda tolerans, i reciprocitiv anda.

Jag ser tre huvudsakliga varianter av denna tolerans: Politisk tolerans (en mer senkommen variant), Religiös tolerans (med rötter i 1600-talet) och Social tolerans (med början i mellankrigstiden). Den liberala ideologin, kan på senare tid sägas vara förespråkaren av dess mest krav- och gränslösa varianter och i takt med att denna tolerans ifrågasätts, ifrågasätts också liberalismen. De toleranta utnyttjas idag hejdlöst av dem som vill långt mer än att bli tolererade, utan som istället vill komma att prägla samhället i sin helhet. Att bli den nya normen!

 

Politisk tolerans:

Det goda samtalet, bygger på att vi kan respektera varandras åsikter och argumentera i sak. Den konservatism som tidigare dominerade samhället, accepterade i tur och ordning liberaler och sedan demokratiska socialister in i den demokratiska värmen och så långt föll det väl ut, i bemärkelse att en ömsesidig respekt etablerades. Efter världskrigen, kom dock detta att förändras. Mer radikala kommunistiska rörelser accepterades in i den demokratiska processen, trots att de på inget sätt hade avsagt sig sin folkmordsideologi. Här i Sverige blev VPK ett respekterat parti och ingen partiledare påpekade stup i kvarten att de hade kontakter med Moskva och biföll röda massmord, såsom Pol Pots och Maos.

På 80-talet visade man en avsevärd tolerans för en annan avvikande grupp; miljöaktivisterna. Dessa radikaler formade ett parti, vars resonemang runt ekonomi-, industri- och budgetfrågor, var lika skrattretande som deras framtoning. Dessa, till synes harmlösa aktivister, tolererades av etablissemanget…..och nu har de en styrande hand över såväl höger- som vänsterregeringar. De styr vår migrationspolitik och de avvecklar vår förmåga till att förbli ett industriland.

Nu är dessa två grupper, kommunisterna och de grönskrudade kommunisterna, inte själva så toleranta. Nu finns ingen reciprocitet! Nu när den konservativism, som släppte in först den ena och sedan den andra rörelsen i värmen, har fått en renässans bland ett folk som längtar tillbaka till normaliteten, så hånas de, fryses ut och attackeras fysiskt.

Nu kan vi se slutresultatet av den stora tysta majoritetens tolerans. Det normala, de vanliga och sunda värderingarna har inte längre en plats i samhällsdiskursen.

Var finns idag toleransen, i detta samhälle som snabbt marscherar mot starkt inskränkt yttrandefrihet, blasfemilagar och fängelsestraff för dem som hävdar sin naturgivna rätt till att yttra sin åsikt i de svåraste av frågor?

 

Religiös tolerans:

Ledare för religionen islam, i Sverige, har fått höra från första dag, att de har rätten att leva som de vill i vårt land. De har fått förstå att deras rättigheter räknas som kollektiva, med all skada detta har inneburit för dem ur deras grupp som hellre har velat leva i enlighet med normen i vårt land. Denna ofattbara tolerans för en religion vars företrädare, oftare än inte, försöker implementera en totalitär kontroll över samhället, får så klart konsekvenser.

Hur den muslimska minoritetens ledarskap har tackat för vår tolerans av deras avvikelse, har påtalats ovan, men är uppenbar för alla idag. De kräver, steg för steg, vår anpassning till deras levnadsregler. De kräver att vi ska acceptera att påtvingas deras religiösa bud, i det offentliga rummet, genom små steg ned längs en trappa som vi vet vart den leder, men ändå ser många inte mörkret där nere. Avsikten är att inte väcka den sovande björnen, utan gå varsamt till väga och sedan när positionen är orubbad, accelerera tempot. Vilket det synes vara läge för nu!

När denna acceleration väl sker, så kommer det uppenbaras för även de blindaste, att deras intoleranta religion inte kommer visa någon tolerans för dem som en gång tolererade dem.

 

Social tolerans:

Tolerans av homosexualitet, är en i grunden god sak. Problemet är dock, och att säga detta i dagens Sverige är som att svära i kyrkan, att även denna tolerans behöver villkoras, med en respekt för majoriteten; de heterosexuella.

Det tråkiga i sammanhanget är att det inte har stoppat vid lika rättigheter, utan nu verkar HBTQ-aktivister för att förvandla den tidigare avvikelsen till det nya normala. Angreppen på normen, som bärs upp av majoritetens faktiska preferenser, sker på bred front, och inskränker denna majoritets rätt att få leva i ett samhälle väglett av sina värderingar.

Den sexuella minoritetens aktivister gnuggar, med statens hjälp, in sitt budskap i majoritetens ansikten, medelst skäggiga lucior, sagoläsande transdamer i Barnkanalen, anal- och oralsexundervisning i förskolor och andra redskap för att förvirra barn. Skolklasser bussas ut för att deltaga i så kallade ”pride” parader, som inte är annat än manifestationer för ohämmad exhibitionism och annat skamlöst beteende. Men det stannar som bekant inte där, utan idag utför man så kallade ”könskorrigeringar” på barn som inte ens påbörjat sin pubertet och sin formandeprocess, vilket ofta ger oerhörda mentala skador. Att operera på friska barn, borde vara straffbart, men istället kan vi se, i andra västländer, att det är statsmakten som ibland genomdriver dylika ingrepp på barn, mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Toleransen av homosexualiteten, har även, för diverse aktivister, fungerat som en murbräcka för andra sexuella avvikelser från normen. Således kan vi nu konstatera aktivism för att legalisera pedofili, nekrofili, incest, tidelag och så vidare. Hela tiden ska gränsen för vår acceptans, vår tolerans, flyttas framåt. 

 

I summering:

Det man nu kan konstatera är att den stora, och relativt tysta, majoriteten, bestående av höger och gråsossar med ganska konservativa värderingar, som har uppvisat en stor tolerans för politiska, religiösa och sexuella avvikelser, nu får se sig bli hunsad, uppläxad och påtvingad saker som strider mot dess natur. Genomgående i punkterna ovan, är att de avvikande minoriteter som tidigare har fått icke-villkorade rättigheter, nu försöker påtvinga majoriteten sin vilja.

Det som tidigare var avvikande och perifert i samhället, ska nu förvandlas till norm och få inta en central position. Avvikelsen är den nya normen. Allt detta på den faktiska majoritetens bekostnad. Det jag frågar mig är; hur länge ska den tysta majoriteten förbli tyst? När ska den stiga fram och kräva att dess tolerans för avvikelsen, bara kan fortsätta så länge avvikarna respekterar samhällets rådande spelregler och majoritetens rätt att få leva sina liv som de vill.

Om Frankrike och västvärlden ska kunna försvara sig mot jihadvåldet så måste vi se ideologin bakom terroristerna!

(Bright Magasin nr 4 2015)

Jihadisternas val att angripa just Frankrike var logiskt. Frankrike utgör just nu det närmaste man kan komma ett bålverk mot anpassning till islamisternas krav. Medan Storbritannien och Tyskland steg för steg viker sig för en kombination av hotbilden från våldsverkarna och de förment ”mjuka” islamisternas krav om anpassning mot att de ska respektera oss när/om vi hamnar i minoritet. Detta sjuka ”bad cop, good cop” spel lurar de som är svaga i sin övertygelse, men de flesta fransmännen hör tack och lov inte till denna kategorin.

Den franska demokratin bygger på principer, närmare bestämt principerna från revolutionen 1789. Dessa principer utgör en väldigt viktig del av vad det innebär att vara fransman. De är inristade i folksjälen, kan man säga. Om de släpper dessa principer så överger de därmed revolutionens landvinningar och tar ett steg tillbaka mot medeltiden. Detta vet och känner alla fransmän. En av de viktigare av dessa principer är att staten och det offentliga rummet ska vara sekulärt.

Det faktum att landet har Europas största muslimska befolkning gör att det är bäddat för konflikter runt denna princip. Där många andra folk i Europa viker sig, står fransmännen fast. Burkor förbjuds, bönerum i skolorna avfärdas, religionen kritiseras. Men när den ”mjuka” påverkan inte fungerar då kommer våldets män in på scenen. Frankrike ska till varje pris förmås att vika sig.

På senare år har Frankrikes principer fått dem att engagera sig mot jihadisterna i MENA. Ingripandet i Mali sticker ut, då ingen annan lyfte ett finger, men sedan har vi Afghanistan, och bombningarna av IS i Irak och Syrien. Officiellt handlar IS attack om att få Frankrike om att dra sig tillbaka från MENA-området, men egentligen handlar det huvudsakligen om att knäcka Europas moraliska och principiella bålverk. Vinner man slaget om Frankrike så är kriget om Europa i stort sett över! För vem ska sedan stiga fram?

Vad kommer då hända framöver? Vad kan Frankrike göra egentligen? Man kan inte vinna kriget mot IS på egen hand. Det är tveksamt om man kan få USA att på allvar börja bekämpa IS i Syrien. Likväl är det av största vikt att man inte, efter bombastiska uttalanden om att ”nu är det krig” inte följs av ett tillbakadragande om ett halvår. Eftergifter och svaghet har nämligen en påeldande funktion på en kultur som präglas av aggression. Framgångar för det pågående jihadkriget ger jihadisterna blodad tand och förnyad styrka.

Eftergifter för aggression har präglat Europa i decennier. Att terrorbombningarna i Madrid 2004 fick Spanien att dra sig ut ur Irak är det mest anmärkningsvärda exemplet. Att Europa sedan oljekrisen har övergett Israel med anledning av hoten om oljeblockad från Saudiarabien är ett icke-terroranknutet exempel. Europa är svagt och står inte längre förankrat i en tydliga moraliska västerländska principer. Detta är resultatet av kulturmarxismens framgångar i samhällsdiskursen och politiken.

I Frankrike kunde vi beskåda en väldig beslutsamhet att inte vika sig för våldet efter attentatet mot Charlie Hebdo. Världens ledare gick sida vid sida och miljoner tågade på gatorna. Mindre än ett halvår senare kom dock beskedet att C.H. skulle sluta kritisera och driva med Muhammed! Jihadisterna kan gång på gång dra slutsatsen att våld lönar sig, vare sig det gäller små saker som att pressa tidningar, teatrar och gallerier, eller större som att påverka staters politik.

Det är troligt att Frankrike kommer utvisa fler radikala imamer och personer med anknytning till IS och trappa upp jakten på personer som kan knytas till terrordåd, men det finns ett grundläggande och begränsande feltänk. Vi kommer aldrig kunna vinna den här striden om vi begränsar oss till att tro att vi har ett problem med individer. Dessvärre har vi istället ett problem med en aggressiv och expansiv religiös ideologi. Om vi och framför allt fransmännen, som nu är mest hotade, inte kan inse detta så kan vi aldrig kunna upprätta ett framgångsrikt försvar av västvärlden och dess värderingar.

Då kommer vi få fortsätta med dagens meningslösa whac-a-mole liknande kamp som kommer bli allt svårare mot en fiende som blir allt mer manstark. Istället bör vi gå till botten med de demokratifientliga värderingar som frodas i moskéer och muslimska förbund. Dra in statsbidrag till demokratifiender och lagför dem som har deltagit i strid för organisationer som IS, som gör sig skyldiga till massakrer och folkmord. Och, vilket är högaktuellt idag; måste vi kräva identifikation av alla som vill in i landet och kontrollera invandringen.

Vi lever i pöbelväldets tid!

Vi lever i en revolutionär tid! Många förstår inte detta eftersom denna revolution är lågintensiv, men ack så effektiv. Den gnager sakta men säkert sönder det politiska systemets motstånd mot dess metoder. Ända sedan -68 rörelsens begynnelse så har nymarxismens metoder varit att bruka våld i det offentliga rummet i syfte att uppnå sina mål. Överfall på politiska motståndare, störande av mötesfriheten, gatuupplopp, ockupationer av fastigheter, verksamheter och gatumiljöer i s.k. re-claim aktioner (som om dessa gator någonsin uteslutande hade hört till dessa aktivister, eller som om de på något sätt representerade det folk till vilket gatumiljön tillhör) och förstörelse av kampanjmateriel såsom nyligen skedde i Stockholm. Detta är inte demokrati! Fredliga demonstrationer som inte stör andras demonstrationer är en del av demokratin. Nymarxisternas aktioner syftar istället till att undergräva det demokratiska samtalet.

Detta är pöbelväldets seger över den tysta majoriteten. Det är konsekvensen av extremvänsterns oförmåga att acceptera det faktum att deras världsbild inte delas av denna tysta majoritet. Vänstern vill som alltid påtvinga andra sina värderingar och är nu mycket framgångsrika i denna ansträngning. Härjningarna i tunnelbanan får symbolisera vänsterns demokratisyn. Tyck som vi eller håll tyst. Demokratin är bara ett medel, inte målet i sig. Den som inte ser faran i detta lurar sig själv. Vi lever som sagt i en revolutionär tid, där den fysiska handlingen segrar över tanken i det offentliga rummet. Det yttersta beviset på detta är det faktum att poliserna bara åkte med i rulltrappan medan aktivisterna vandaliserade. Statsmakten har redan accepterat tillvägagångssättet.

Pöbeln deklarerade tvärsäkert att SD:s kampanj i tunnelbanan var rasism. Nu beslutar Justitiekanslern (JK) att det ska prövas om huruvida den utgör ”hets mot folkgrupp”. Detta är rent ut sagt bedrövligt! Rasism och ”hets mot folkgrupp” var begrepp som en gång hade en betydelse. Idag betyder de allt det som nymarxisterna vill att de ska betyda. Ursprunget till denna utveckling står att finna i den nymarxistiska s.k. Frankfurtskolan som bland annat förespråkade att vänstern skulle ta makten över språket, vilket idag betyder just att man ändrar betydelsen på ord för att kunna använda dem till sin fördel. Sovjetunionen var mycket effektiva i sitt eget språkliga propagandakrig där man började med att anklaga Polen, de baltiska staterna och det demokratiska Finland för att vara ”fascister” för att de hade mage att motsätta sig en ockupation av den röda armén. Detta togs knappast väl emot i väst, men bara två år senare lyckades Stalin ro hem jackpotten med ”den stora lögnen”, då man lyckades sälja in i väst att man slogs mot en fascistisk högerregim i form av Hitlers Tyskland. Härmed undvek man den pinsamma realiteten att det istället var två vänsterideologier som stred om livsrummet i östra Europa, vilket hade kastat en ännu mörkare skugga över den socialistiska utopin.

När det gäller vårt eget krig om språket och nymarxismens försök att forma vår världsbild så skulle jag vilja resa några invändningar. På vilket sätt är det rasism att påpeka att tiggandet är organiserat? Detta är uppenbart för de flesta svenskar. Vilken rasteori stödjer man sig mot när man kritiserar denna företeelse? På vilket sätt uttrycker man missaktning mot romerna som ”ras” (?) genom att uttrycka att man inte anser att tiggeri på allmän plats ska tillåtas? Detta går över huvudet på mig.

På vilket sätt utgör samma kampanj ”hets mot folkgrupp” mot romer? Säger den någonting nedsättande om romerna som folkgrupp? Återigen, så handlar det om kritik av det moderna slaveri som det organiserade tiggeriet innebär och den svenska regeringen för dess inaktivitet. Om några romer pekas ut så är det just de romer som organiserar tiggeriresorna till Sverige, de romer som förtrycker andra romer. Inte romerna som grupp! Så hur kan det då utgöra ”hets mot folkgupp” utan att man bär väldigt mycket våld på språket?

Den röda tråden är att så fort medlemmar ur en av vänstern favoriserad grupp inte får göra som de vill och blir kritiserad så utgör denna kritik ”rasism” och ”hets mot folkgrupp”. Det är på samma sätt rasism och hets om man kritiserar hedersvåld och förtryckande kvinnosyn inom islam. Det är rasism att vilja sätta en gräns för hur stor invandringen till Sverige får bli. Det är rasism att uttrycka att de nya svenskarna bör integreras i det svenska samhället. Vänstern bestämmer detta. Det är bara att anpassa sig. Eller?

Vem vet vad nästa steg är om nymarxisterna får sin vilja igenom? Blasfemilagar, kriminalisering av kritik mot dimensionerna på invandringen och kriminalisering av nedsättande omdömen om annans trosföreställningar eller politiska uppfattningar lurar runt hörnet. Projektet är snart fullbordat. Snart går ingen kritiker av nymarxismens värld ostraffad!

Kritik av religion ska uppmuntras, inte ursäktas!

DEBATT

(Magasinet Bright nr 3 2012)

Den senaste vågen av karikatyrer av Muhammed, har skapat upprördheten bland muslimer. Men vi kan också se hur ledarskribenter och debattörer missar målet. Man säger sig stå upp för rätten till yttrandefrihet, men detta åtföljs nästan alltid av uttalanden i stil med ”…men, denna yttrandefrihet bör inte användas till att såra religiösas känslor.” Men detta eviga ”men” är ett hot mot, inte bara vår egen yttrandefrihet, utan även mot en modernisering av Mellanöstern.

Liberala och socialistiska revolutionärer i Europa på 1800-talet visade tack och lov ingen respekt för kyrkan och de troendes känslor när de kristna dogmerna utmanades med skarp kritik. Utan denna respektlösa kritik, är det tveksamt om vi hade haft det sekulära samhälle som vi har idag.

Kritik av religiösa dogmer och religiösa ledare, levande eller sedan länge döda, ska inte följas av beklaganden, de ska uppmuntras. Det vore berömvärt om landets opinionsbildare kunde stå upp för denna, för det sekulära samhället, så viktiga princip.

Religiösa auktoriteter har idag i många länder ofta mer inflytande över människors dagliga liv än politiker. Religiösa heliga texter har mer inflytande än regeringsförklaringar och författningar. Är det då orimligt att begära att media uppmuntrar till en minst lika grundlig granskning av de religiösa auktoriteterna som de granskar en politikers liv och gärning och religionernas heliga texter som de granskar partiernas politiska program? Är det inte ett rimligt krav att ställa på samhällets politiska ledare och opinionsbildare att de uppmuntrar till denna granskning istället för att, som ofta är fallet, hävda att den är osmaklig och omoralisk?

Ska politiska ledare som Moses, Josua och Muhammed stå utanför denna granskning bara för att det även finns en religiös dimension av deras gärning? Vare sig Moses, Josua och Muhammed är faktiska personer eller fiktion, så måste de utstå denna granskning då de troende upplever dem som riktiga och följaktligen ofta, men dock inte alltid, accepterar deras gärningar som ett föredöme. Ska det faktum att Moses och Josua bedriver folkmord på invånare i Sinai och ”det heliga landet” utan att detta beskrivs som moraliskt klandervärt i Gamla testamentet, inte kritiseras? Ska det faktum att Muhammed beordrar mord på 700 judar i Medina inte föranleda kritik av Muhammed som politisk ledare och härförare? Det senare exemplet är i nuvarande debattklimat inte comme-il-faut. Detta trots att det är uppenbart hur detta agerande från muslimernas profet, parat med en rad judefientliga ställningstaganden från densamma, har lagt grunden till synen på hur judar ska behandlas inom den muslimska världen.

%d bloggare gillar detta: