Om Frankrike och västvärlden ska kunna försvara sig mot jihadvåldet så måste vi se ideologin bakom terroristerna!

(Bright Magasin nr 4 2015)

Jihadisternas val att angripa just Frankrike var logiskt. Frankrike utgör just nu det närmaste man kan komma ett bålverk mot anpassning till islamisternas krav. Medan Storbritannien och Tyskland steg för steg viker sig för en kombination av hotbilden från våldsverkarna och de förment ”mjuka” islamisternas krav om anpassning mot att de ska respektera oss när/om vi hamnar i minoritet. Detta sjuka ”bad cop, good cop” spel lurar de som är svaga i sin övertygelse, men de flesta fransmännen hör tack och lov inte till denna kategorin.

Den franska demokratin bygger på principer, närmare bestämt principerna från revolutionen 1789. Dessa principer utgör en väldigt viktig del av vad det innebär att vara fransman. De är inristade i folksjälen, kan man säga. Om de släpper dessa principer så överger de därmed revolutionens landvinningar och tar ett steg tillbaka mot medeltiden. Detta vet och känner alla fransmän. En av de viktigare av dessa principer är att staten och det offentliga rummet ska vara sekulärt.

Det faktum att landet har Europas största muslimska befolkning gör att det är bäddat för konflikter runt denna princip. Där många andra folk i Europa viker sig, står fransmännen fast. Burkor förbjuds, bönerum i skolorna avfärdas, religionen kritiseras. Men när den ”mjuka” påverkan inte fungerar då kommer våldets män in på scenen. Frankrike ska till varje pris förmås att vika sig.

På senare år har Frankrikes principer fått dem att engagera sig mot jihadisterna i MENA. Ingripandet i Mali sticker ut, då ingen annan lyfte ett finger, men sedan har vi Afghanistan, och bombningarna av IS i Irak och Syrien. Officiellt handlar IS attack om att få Frankrike om att dra sig tillbaka från MENA-området, men egentligen handlar det huvudsakligen om att knäcka Europas moraliska och principiella bålverk. Vinner man slaget om Frankrike så är kriget om Europa i stort sett över! För vem ska sedan stiga fram?

Vad kommer då hända framöver? Vad kan Frankrike göra egentligen? Man kan inte vinna kriget mot IS på egen hand. Det är tveksamt om man kan få USA att på allvar börja bekämpa IS i Syrien. Likväl är det av största vikt att man inte, efter bombastiska uttalanden om att ”nu är det krig” inte följs av ett tillbakadragande om ett halvår. Eftergifter och svaghet har nämligen en påeldande funktion på en kultur som präglas av aggression. Framgångar för det pågående jihadkriget ger jihadisterna blodad tand och förnyad styrka.

Eftergifter för aggression har präglat Europa i decennier. Att terrorbombningarna i Madrid 2004 fick Spanien att dra sig ut ur Irak är det mest anmärkningsvärda exemplet. Att Europa sedan oljekrisen har övergett Israel med anledning av hoten om oljeblockad från Saudiarabien är ett icke-terroranknutet exempel. Europa är svagt och står inte längre förankrat i en tydliga moraliska västerländska principer. Detta är resultatet av kulturmarxismens framgångar i samhällsdiskursen och politiken.

I Frankrike kunde vi beskåda en väldig beslutsamhet att inte vika sig för våldet efter attentatet mot Charlie Hebdo. Världens ledare gick sida vid sida och miljoner tågade på gatorna. Mindre än ett halvår senare kom dock beskedet att C.H. skulle sluta kritisera och driva med Muhammed! Jihadisterna kan gång på gång dra slutsatsen att våld lönar sig, vare sig det gäller små saker som att pressa tidningar, teatrar och gallerier, eller större som att påverka staters politik.

Det är troligt att Frankrike kommer utvisa fler radikala imamer och personer med anknytning till IS och trappa upp jakten på personer som kan knytas till terrordåd, men det finns ett grundläggande och begränsande feltänk. Vi kommer aldrig kunna vinna den här striden om vi begränsar oss till att tro att vi har ett problem med individer. Dessvärre har vi istället ett problem med en aggressiv och expansiv religiös ideologi. Om vi och framför allt fransmännen, som nu är mest hotade, inte kan inse detta så kan vi aldrig kunna upprätta ett framgångsrikt försvar av västvärlden och dess värderingar.

Då kommer vi få fortsätta med dagens meningslösa whac-a-mole liknande kamp som kommer bli allt svårare mot en fiende som blir allt mer manstark. Istället bör vi gå till botten med de demokratifientliga värderingar som frodas i moskéer och muslimska förbund. Dra in statsbidrag till demokratifiender och lagför dem som har deltagit i strid för organisationer som IS, som gör sig skyldiga till massakrer och folkmord. Och, vilket är högaktuellt idag; måste vi kräva identifikation av alla som vill in i landet och kontrollera invandringen.

Annonser

Vi lever i pöbelväldets tid!

Vi lever i en revolutionär tid! Många förstår inte detta eftersom denna revolution är lågintensiv, men ack så effektiv. Den gnager sakta men säkert sönder det politiska systemets motstånd mot dess metoder. Ända sedan -68 rörelsens begynnelse så har nymarxismens metoder varit att bruka våld i det offentliga rummet i syfte att uppnå sina mål. Överfall på politiska motståndare, störande av mötesfriheten, gatuupplopp, ockupationer av fastigheter, verksamheter och gatumiljöer i s.k. re-claim aktioner (som om dessa gator någonsin uteslutande hade hört till dessa aktivister, eller som om de på något sätt representerade det folk till vilket gatumiljön tillhör) och förstörelse av kampanjmateriel såsom nyligen skedde i Stockholm. Detta är inte demokrati! Fredliga demonstrationer som inte stör andras demonstrationer är en del av demokratin. Nymarxisternas aktioner syftar istället till att undergräva det demokratiska samtalet.

Detta är pöbelväldets seger över den tysta majoriteten. Det är konsekvensen av extremvänsterns oförmåga att acceptera det faktum att deras världsbild inte delas av denna tysta majoritet. Vänstern vill som alltid påtvinga andra sina värderingar och är nu mycket framgångsrika i denna ansträngning. Härjningarna i tunnelbanan får symbolisera vänsterns demokratisyn. Tyck som vi eller håll tyst. Demokratin är bara ett medel, inte målet i sig. Den som inte ser faran i detta lurar sig själv. Vi lever som sagt i en revolutionär tid, där den fysiska handlingen segrar över tanken i det offentliga rummet. Det yttersta beviset på detta är det faktum att poliserna bara åkte med i rulltrappan medan aktivisterna vandaliserade. Statsmakten har redan accepterat tillvägagångssättet.

Pöbeln deklarerade tvärsäkert att SD:s kampanj i tunnelbanan var rasism. Nu beslutar Justitiekanslern (JK) att det ska prövas om huruvida den utgör ”hets mot folkgrupp”. Detta är rent ut sagt bedrövligt! Rasism och ”hets mot folkgrupp” var begrepp som en gång hade en betydelse. Idag betyder de allt det som nymarxisterna vill att de ska betyda. Ursprunget till denna utveckling står att finna i den nymarxistiska s.k. Frankfurtskolan som bland annat förespråkade att vänstern skulle ta makten över språket, vilket idag betyder just att man ändrar betydelsen på ord för att kunna använda dem till sin fördel. Sovjetunionen var mycket effektiva i sitt eget språkliga propagandakrig där man började med att anklaga Polen, de baltiska staterna och det demokratiska Finland för att vara ”fascister” för att de hade mage att motsätta sig en ockupation av den röda armén. Detta togs knappast väl emot i väst, men bara två år senare lyckades Stalin ro hem jackpotten med ”den stora lögnen”, då man lyckades sälja in i väst att man slogs mot en fascistisk högerregim i form av Hitlers Tyskland. Härmed undvek man den pinsamma realiteten att det istället var två vänsterideologier som stred om livsrummet i östra Europa, vilket hade kastat en ännu mörkare skugga över den socialistiska utopin.

När det gäller vårt eget krig om språket och nymarxismens försök att forma vår världsbild så skulle jag vilja resa några invändningar. På vilket sätt är det rasism att påpeka att tiggandet är organiserat? Detta är uppenbart för de flesta svenskar. Vilken rasteori stödjer man sig mot när man kritiserar denna företeelse? På vilket sätt uttrycker man missaktning mot romerna som ”ras” (?) genom att uttrycka att man inte anser att tiggeri på allmän plats ska tillåtas? Detta går över huvudet på mig.

På vilket sätt utgör samma kampanj ”hets mot folkgrupp” mot romer? Säger den någonting nedsättande om romerna som folkgrupp? Återigen, så handlar det om kritik av det moderna slaveri som det organiserade tiggeriet innebär och den svenska regeringen för dess inaktivitet. Om några romer pekas ut så är det just de romer som organiserar tiggeriresorna till Sverige, de romer som förtrycker andra romer. Inte romerna som grupp! Så hur kan det då utgöra ”hets mot folkgupp” utan att man bär väldigt mycket våld på språket?

Den röda tråden är att så fort medlemmar ur en av vänstern favoriserad grupp inte får göra som de vill och blir kritiserad så utgör denna kritik ”rasism” och ”hets mot folkgrupp”. Det är på samma sätt rasism och hets om man kritiserar hedersvåld och förtryckande kvinnosyn inom islam. Det är rasism att vilja sätta en gräns för hur stor invandringen till Sverige får bli. Det är rasism att uttrycka att de nya svenskarna bör integreras i det svenska samhället. Vänstern bestämmer detta. Det är bara att anpassa sig. Eller?

Vem vet vad nästa steg är om nymarxisterna får sin vilja igenom? Blasfemilagar, kriminalisering av kritik mot dimensionerna på invandringen och kriminalisering av nedsättande omdömen om annans trosföreställningar eller politiska uppfattningar lurar runt hörnet. Projektet är snart fullbordat. Snart går ingen kritiker av nymarxismens värld ostraffad!

Kritik av religion ska uppmuntras, inte ursäktas!

DEBATT

(Magasinet Bright nr 3 2012)

Den senaste vågen av karikatyrer av Muhammed, har skapat upprördheten bland muslimer. Men vi kan också se hur ledarskribenter och debattörer missar målet. Man säger sig stå upp för rätten till yttrandefrihet, men detta åtföljs nästan alltid av uttalanden i stil med ”…men, denna yttrandefrihet bör inte användas till att såra religiösas känslor.” Men detta eviga ”men” är ett hot mot, inte bara vår egen yttrandefrihet, utan även mot en modernisering av Mellanöstern.

Liberala och socialistiska revolutionärer i Europa på 1800-talet visade tack och lov ingen respekt för kyrkan och de troendes känslor när de kristna dogmerna utmanades med skarp kritik. Utan denna respektlösa kritik, är det tveksamt om vi hade haft det sekulära samhälle som vi har idag.

Kritik av religiösa dogmer och religiösa ledare, levande eller sedan länge döda, ska inte följas av beklaganden, de ska uppmuntras. Det vore berömvärt om landets opinionsbildare kunde stå upp för denna, för det sekulära samhället, så viktiga princip.

Religiösa auktoriteter har idag i många länder ofta mer inflytande över människors dagliga liv än politiker. Religiösa heliga texter har mer inflytande än regeringsförklaringar och författningar. Är det då orimligt att begära att media uppmuntrar till en minst lika grundlig granskning av de religiösa auktoriteterna som de granskar en politikers liv och gärning och religionernas heliga texter som de granskar partiernas politiska program? Är det inte ett rimligt krav att ställa på samhällets politiska ledare och opinionsbildare att de uppmuntrar till denna granskning istället för att, som ofta är fallet, hävda att den är osmaklig och omoralisk?

Ska politiska ledare som Moses, Josua och Muhammed stå utanför denna granskning bara för att det även finns en religiös dimension av deras gärning? Vare sig Moses, Josua och Muhammed är faktiska personer eller fiktion, så måste de utstå denna granskning då de troende upplever dem som riktiga och följaktligen ofta, men dock inte alltid, accepterar deras gärningar som ett föredöme. Ska det faktum att Moses och Josua bedriver folkmord på invånare i Sinai och ”det heliga landet” utan att detta beskrivs som moraliskt klandervärt i Gamla testamentet, inte kritiseras? Ska det faktum att Muhammed beordrar mord på 700 judar i Medina inte föranleda kritik av Muhammed som politisk ledare och härförare? Det senare exemplet är i nuvarande debattklimat inte comme-il-faut. Detta trots att det är uppenbart hur detta agerande från muslimernas profet, parat med en rad judefientliga ställningstaganden från densamma, har lagt grunden till synen på hur judar ska behandlas inom den muslimska världen.

%d bloggare gillar detta: