Blir det krig eller en delning av Ukraina?

Ryssland skramlar med vapnen och oron sprider sig i omvärlden för en militär konflikt med Ukraina. Det är en del av den ryska arméns modus operandi att dölja förberedelserna för ett militärt angrepp med en övning, som i detta fallet bland annat består av 150.000 man och 900 stridsvagnar. Så gjorde man inför angreppet på Georgien 2008. Trupperna har då fått en sista repetition och man kan smidigt rulla direkt från övningsfältet till slagfältet. Nu är det långt från säkert att det blir så här, kanske inte ens särskilt troligt, men högst sannolikt är att Ryssland genom övningen har lagt denna möjlighet på bordet. Vad är då problemet och hur ska det lösas?

Ukraina är en splittrad stat, som alla har förstått vid det här laget. Återigen har bevis framlagts för betydelsen av nationell identitet. Ryssars och ukrainares skilda perspektiv på historien, stalintiden i synnerhet, och de skilda influenserna, där ukrainarna tenderar att se mer till vad som kommer från väst än ryssarna gör som en konsekvens av den unierade kyrkan och den polska och den habsburgska tiden, gör att man idag kanske inte kan leva ihop på ett politiskt plan. Socialt och kulturellt handlar det här om brödrafolk, men politiken och det historiska minnet är en helt annan sak.

Ukraina är precis som Kazakstan, i centralasien, en skapelse från Sovjettiden vars gränser inte har varken historisk eller etnisk grund. De båda delstaterna i Sovjetunionen blåstes upp till dubbla storleken för att ge substans till chimären att Sovjetunionen, till skillnad från föregångaren Ryssland, var en federation mellan likar och inte ett folks imperium. Olyckan är att dessa artificiellt förstorade delstater sedan blev självständiga i detta skick, med alla de problem detta medförde med minoritetsfrågor och ryskt inflytande. Ryssland har accepterat denna situation så länge de stora ryska minoriteterna har gett landet en öppen dörr in i de två ländernas politiska liv. Nu när Ukrainas ukrainska befolkning ser ut att försöka kapa detta band kan Rysslands syn på situationen radikalt förändras. Nu när ett frigjort Ukraina troligen kommer blicka mot EU framöver, så kan Ryssland komma att anse att det är bättre att ”återställa ordningen” när det gäller gränsdragningen. Det tidigare arrangemanget fungerar tydligen inte längre? Flottbasen i Sevastopol riskerar att hamna inom EU- och kanske Natoterritorium. Detta är en helt ohållbar situation för Moskva.

Det faktum att Ryssland har delat ut tiotusentals ryska pass till ryssarna på Krimhalvön är en indikator om att de har förberett ett liknande scenario som blev fallet med Georgien och provinsen Syd Ossetien, där i stort sett alla invånarna bar ryska pass. Det krävs bara en liten förevändning för att ryska armén ska slå till och om de gör det så kommer Krim falla blixtsnabbt.

Det finns en mental fastlåsthet bland många i väst vid att man inte får ändra gränser, men varför? Varför ska man inte korrigera det som är fel? Till viss del är detta kopplat till en rädsla för att separatism ska sprida sig och därmed eventuellt medföljande konflikter, men måste det vara så? Tjeckoslovakien delades på fantastiskt smidigt sätt. Det blev så här kanske främst för att man inte förvandlade landet till en tryckkokare av missnöje, utan istället pratade om problemen och sedan gick skilda vägar. Ukraina är en artificiell stat, om man ska utgå från realiteten att den nationella gemenskapen faktiskt har betydelse i dessa sammanhang, som delar mycket med fallet Tjeckoslovakien. En stat med två folk som har alla förutsättningar att komma överens socialt men som har skilda politiska erfarenheter eller skilda perspektiv på dessa erfarenheter.

Den andra invändningen från väst är ideologisk. Den stora förtjusningen vid idén om den mångkulturella staten gör att man inte vill att någon stat med olika nationaliteter ska splittras, då detta motsäger deras tes om den politiska stabiliteten i en sådan stat. Till och med Bosnien ska med tvång hållas ihop trots att det är bevisat att folken inte kan samsas. Folken behöver tid att svalna  av i skilda stater innan de kan återknyta banden igen, men denna gången från en position av ömsesidig trygghet och tillfredställdhet. Att ignorera etniska problem är inte att gångbart alternativ, vilket borde vara uppenbart två decennier efter murens fall med alla de etniska konflikter som följde i spåren av detta.

Det bästa vore om omvärlden släpper dessa låsningar och genast hjälper befolkningen i Ukraina att samtala om situationen och vid behov låta folkomröstningar avgöra vart olika landsändar ska hamna i för stat i framtiden, innan det som skulle kunnat bli ett Tjeckoslovakien istället förvandlas till ett Bosnien. Eller ännu värre, att Ryssland frestas att ta saken i egna händer. Europa måste lära sig av sina misstag och ta ett proaktivt grepp denna gången!

Annonser

Aktivisterna vill kunna opinionsbilda på skattebetalarnas bekostnad

Vad är det för slags mediaklimat vi vill ha egentligen? Frågan är berättigad att ställa nu när publicservicemediernas relevans kopplas till deras ”förmåga” att hänga med i ett allt mer åsiktsbetonat medieklimat, i eftersvallet av Soran Ismails timeout. SR och SVT´s ”relevans”, som det uttrycks, kopplas till att dess utbud blir präglat av färgstarka tyckare och agitatörer som Alexandra Pascalidou. Soran själv skriver att; Som neutral är man uddlös”, som om denna ”udd” vore viktigare än saklighet?

Denna amerikanisering av medieklimatet banar väg mot en situation där det enda som drar tittare och lyssnare är det  banala, det dramatiska och det polariserade. Detta leder till en högröstad samhällsdiskurs där oförsonlighet och konfliktfyllda kategoriska ställningstaganden är det enda som ”säljer”, vilket idag har paralyserat USA´s politiska klimat och är på god väg att göra detsamma här i Sverige. Paradoxalt nog så är det den socialdemokratiska statsvetarprofessorn Ulf Bjereld som ropar efter denna ”färgstyrka”.

Han skriver på sin blogg: ”Jag känner en oro för att SVT och Public Service i sin strävan efter opartiskhet gör sig ointressanta och marginaliserar sig själva i det offentliga samtalet”.

Men är det verkligen detta public service ska bidraga till? Ska man inte istället stå upp för en saklig och sansad debatt och ett opolitiserat informationsflöde? Public service ska verka folkbildande. Det ska stå mot en sådan här fördärvlig trend och stå upp för det som krävs för att demokratin ska fungera som den är tänkt. Vem ska annars göra det? Hur långt ska man gå för att göra sig ”intressanta” som Bjereld uttrycker det? Ska SVT´s partiledarintervjuer, med den för det mesta utmärkta Mats Knutson, bestå av att han ställer Reinfeldt mot väggen för att sedan hålla Löfven i handen under ett vänskapligt samtal? Vart går gränsen?

DN´s Björn Wiman frågar sig; ”Hur ska de två public service-företagen förena opartiskhetskravet med sin ambition att vara ledande aktörer på en alltmer eldfängd offentlig arena?” Andemeningen är att de ska anpassa sig för att kunna behålla sin ledande roll, men vilken innebörd lägger man i ordet ”leda”? Att SR/SVT är störst och marknadsledande genom att följa med i den kulturdegenererande malströmmen eller att faktiskt leda landet mot ett bättre samtalsklimat? Själv föredrar jag att SR/SVT leder landet på det senare sättet. Kommande generationer kommer i så fall tacka public service för att det har förblivit ett ljus i ett annars utbredande mörker av banaliteter och pajkastning.

Nu ser det trots det dagsaktuella ställningstagandet inte ut som att public service kommer att klara av att utgöra denna fyrbåk. I uppemot 30 år har högern förfördelats i denna public service på ett sätt som får ställningstagandet mot SD att framstå som en fotnot. Per Gudmundson påpekar i dagens SvD att SR´s journalistkår har sina lojaliteter i det röd-gröna lägret till en andel av 82%. Situationen på SVT är densamma. Rapport var från starten ett, allt utom uttalat, vänsterlojalt nyhetsprogram.

Finns det en agenda i Ulf Bjerelds önskan att släppa lös dessa krafter, att låta dem ta av den så knapphändigt sittande munkaveln? Det räcker tydligen inte längre med kraftigt vinklade reportage och illa dold opinionsbildning genom nyhetsförmedlingen, utan nu ska reportrarna även tillåtas att rakt ut deklarera sina synpunkter.

Soran Ismail speglar journalistkårens förvrängda självbild, när han skriver; ”Även om Sveriges Radio som enhet har ett perspektiv så borde det vara eftersträvansvärt att åstadkomma detta just genom sammantaget dessa individers perspektiv. Att delarna tillsammans utgör den balans som representerar samhället, i stället för att ta ner neutraliteten på individnivå.”

Att man kan inbilla sig att SR/SVT´s journalistkår på något sätt är representativ för landets befolkning är förbluffande. Det skulle innebära att landet i det närmaste är en Sovjetrepublik, en sann enpartistat, där 85% eller fler röstar på samma röda parti. Nu är det tack och lov inte så, utan landet är delat mitt i tu mellan höger- och vänsterkrafter. Landets väljare förtjänar en mer saklig och opartisk nyhetsbevakning, maktgranskning och debatt och inte mindre som alla de som är upprörda över Ismails timeout tycks vilja.

Den rätta frågan är, som Gudmundson ställer sig, hur Soran Ismail överhuvudtaget har kunnat ta sig in i SR:s lokaler. Varför ska en komiker med tydliga politiska ställningstaganden överhuvudtaget ha en sådan roll? Detta är fel på så många nivåer.

Om SR/SVT framöver ska bli mer spetsigt och tyckande så ska i alla fall inte skattebetalarna behöva stå för detta. Sådana aktiviteter får dessa journalister syssla med på sin egen nota, på sina bloggar eller andra forum. Skattebetalarna ska inte behöva förvänta sig någonting annat än saklighet och opartiskhet. Om detta för vissa framstår som torrt och tråkigt så får dessa personer vända sig någon annanstans. Soran skriver att opartiskhet inte är förenligt med hans världsbild. Han uttrycker därmed själv anledningen till varför han inte passar. Politik är en allvarlig sak och inte en arena för pajasar.

Om SR/SVT inte kan reformeras grundligt med en utrensning av personer som inte ens kan bemödas att försöka hålla sig neutrala så får man fråga sig hur dess framtid ska se ut? Ska journalisterna kvoteras in utefter deras uttalade politiska hemvister, eller finns det något annat sätt att säkerställa att dom faktiskt representerar folkets politiska sammansättning? Att de p.g.a. sin uppenbara vänsterlutning inte har lyckats särskilt väl med att förhålla sig opartiska till landets politiska skeenden är ju tämligen uppenbart vid det här laget efter decennier av vänstervinklade reportage. Är det då bättre att skära av flödet av skattekronor och låta TV-medierna delas upp i uttryckliga vänster- och högerkanaler såsom är normen i så många andra demokratier. Är det inte bättre än detta hyckleri, denna förljugenhet? Låt oss ändå inse att det inte finns neutrala och opartiska människor. Det strider mot vår natur. Varför inte då ordna förhållandena efter realiteterna?

Den oheliga alliansen mellan extremvänstern och islamismen

Varför har det växt fram en så nära allians mellan extremvänstern och islamismen? Man kan tycka att de religionsfientliga strömningarna bland de röda skulle förvandla dessa krafter till varandras motpoler. Men så har det inte blivit. De har väldigt mycket gemensamt, i den bemärkelsen att de delar hatobjekt. Både kommunismen och islamismen är; anti-nationalistiska, anti-kapitalistiska, anti-demokratiska, anti-liberala, mot kristen borgerlighet, anti-semitiska, anti-USA och slutligen, anti-Israel. Detta är en gedigen lista med ”min fiendes fiende”-skäl för dessa två krafter att slå sig ihop, men finns det mer som binder dem samman och hur har vänsterns förändrats för att kunna ta detta steg? Hur hanterar man det som borde vara uppenbara konfliktpunkter.

Min fiendes fiende

Anti-nationalism:

Extremvänstern (1) ser en allierad i islamismen för sin kamp mot vad man ser som nationens gissel. Nationen ses av kommunister som en av makteliterna påtvingad identitet som folken ska befrias från. Nationen och dess normativa komponent, nationalismen, ses som skyldigt till 18- och 1900-talens krigshärjningar, ett redskap som har brukats för att hetsa folken mot varandra för profitens skull. Nationen som en källa till identitet är socialismens värsta fiende då klassidentitet och nationsidentitet utesluter varandra per princip. Medan nationen löper lodrätt så utsträcker sig klassen horisontellt, tvärs över alla gränser. Därför är kommunismens naturliga tillstånd internationalism; strävan efter att bryta ned gränserna. Denna strävan delar de med islamisterna som ser nationen som ett främmande koncept i Mellanöstern, vilket det ju också är. Islam lär ut att den religiösa gemenskapen är den enda som människan ska känna lojalitet till. Nationen styckar upp denna gemenskap och för över makt till de världsliga ledarna vilket sätter käppar i hjulet för den islamistiska agendan. Denna agenda består i att först ställa staten under imamernas kontroll, för att sedan, när tiden är mogen, lösa upp denna stat och införa kalifatet.

Kommunisterna och islamisterna ser olika utopier framför sig, utopier som ser ut att stå i konflikt med varandra, men de är rörande överens om att nationalstaten och till och med staten, som vi känner den, ska elimineras.

Nationalismens roll i första världskriget kan inte förnekas, men ska inte heller överdrivas utan bör istället tolkas som ytterligare en motivator för att mobilisera folken i krigstider. Precis som religionerna gjorde innan dess och fortfarande gör och kommunismen och de andra aggresiva ideologierna gjorde under det andra världskriget och därefter. Det är således svårt att ta deras utpekande av nationalismen på stort allvar. Man beklagade att Europas arbetare lyssnade på de nationella ledarna istället för ropen efter att arbetarklassen skulle samlas inför det första världskriget och de konsekvenser detta  fick i skyttegravarna, men när man själva tog makten och arbetarna faktiskt lyssnade så blev resultatet den fruktansvärda slakten på det egna folket i kölvattnet av revolutionen i Ryssland. Islamisterna i Mellanöstern beklagar Saddams, Assads och Nasser halvt nationalistiska och halvt socialistiska styre, men nu när de själva flyttar fram positionerna i regionen så följer ett spår av fördrivningar, massmord och avhuggna huvuden. Detta utan att nämna ”landvinningarna” i Saudiarabien och Iran.

Deras krav på det moraliska högsätet är med andra ord mer än genomskinligt! Detta har dock mindre betydelse för idéns popularitet. Nu när många liberaler också driver agendan att nationen är roten till allt ont så lär det marxistiska projektet att montera ned nationen fortsätta obehindrat. Själv är jag mindre lockad av idén att staten ska verka i ena eller andra riktningen för att påverka hur folk identifierar sig. Detta bör få växa fram organiskt och efter folks eget tycke och där går det inte att bortse från att nationen är mer än en ”föreställd gemenskap” och har ett ursprung som löper längre tillbaka i historien än 1800-talets statliga konstruktivism. Problemet med den dekonstruerande agendan är att det tomrum som skapas kommer att fyllas av någonting annat, både avsiktligt och oavsiktligt. Vid sidan av religionens återkomst och klasshets så får vi sekter, österländsk mysticism, fanatiska ideologier, besatthet vid fotbollslag och könshat som serverat! Det är svårt att se på vilket sätt detta är bättre?

Anti-kapitalism:

Den kanske viktigaste källan till samsyn mellan islamisterna och extremvänsterns är den starka anti-kapitalism som frodas inom islam. Det ränteförbud som övervanns i den kristna världen under medeltiden finns kvar i dagens muslimska samhälle. Det paradoxala är att denna anti-kapitalism är det som cementerar klassklyftorna i Mellanöstern. Lån mot ränta möjliggör för fler att ge sig in i handel eller produktion och främjar på så sätt social mobilitet. I medeltidens frejdiga transithandel mellan öst och väst kunde bara de redan välbeställda i Mellanöstern deltaga.

Den sociala mobiliteten som följer av ett kapitalistiskt system är ett direkt hot mot social kontroll av kvinnan och bidrager därmed till nedmontering av gamla religiösa patriarkala strukturer.

Ränteförbudet och det resulterande kväsandet av den privata sektorns växtkraft är en faktor i statens dominerande roll i de arabsocialistiska regimer som växte fram i regionen på 50-talet. Detta äktenskap mellan islam och socialism indikerar hur ett gemensamt röd-svart samhällsprojekt skulle te sig. Den tunga statligheten och kapitalfientligheten passade givetvis bra för de islamistregimer som följde på dessa, såsom i Iran. Detta möjligjorde för mullor och imamer att bibehålla kontrollen över samhället.

Anti-liberalism och anti-demokrati:

De tre idéerna; liberalism, demokrati och kapitalism är så tätt sammanknutna till varandra att de får ses som delar av samma samhällsbygge.

Liberalismens idéer om individens okränkbara friheter och rättigheter lade grunden för den demokrati vi har i Europa genom såväl liberalt drivna revolutioner på kontinenten mot de autokratiska monarkierna som krypande reformer i Storbritannien och Skandinavien under 1800-talet. Vår moderna kapitalism förutsätter demokrati om  tillväxten ska vara uthållig. Autokratiskt styrd kapitalism fungerar bara i en övergångsfas på några decennier. Tveklöst måste det finnas en respekt för äganderätten och ett rättssystem värt namnet. Ett samhälle som bygger på  liberal demokrati och kapitalism strider naturligt nog mot kommunismens ideologiska grundstenar; påtvingad kollektivism och förtryck av individen, en styrd och offentligt ägd ekonomi och vägen mot utopin via styre av en politiskt skolad elit som ”vet vad som är bäst för kollektivet”.

Men varför är islamisterna också motståndare till detta liberal-demokratisk-kapitalistiska komplex? Svaret ligger i att de tre samhällsidéerna medför inte bara rösträtt och fria ekonomiska utbyten, utan så mycket mer. Ett modernt samhälle som bygger på dessa tre pelare innebär ett frigörande av individen från kollektiv som familjen, stammen och klanen. Liberalismen är en kraft för såväl individuell befrielse som ett nedmonterande av religionens kontroll över samhället. Detta moderna samhälle bygger på yttrandefrihet och rätten att kritisera och ifrågasätta och möjligheten att bedriva en konstruktiv samhällsdiskurs.

Det samhällssystem som islamisterna vill ha, där den politiska makten emanerar från de religiöst lärda  och där det manliga kollektivets inbillade rättigheter alltid går före individens, är givetvis mycket hotat av den liberal-demokratiska ordningen.

Detta motstånd mot modernismen är dock inte en ny företeelse. Det primära motståndet runt om i världen mot den modernisering som har emanerat från Europa de senaste 300 åren har återfunnits i de religiösa strukturerna. Från Ryssland, till Japan, till Indien och vidare till Mellanöstern. Det är alltid likadant. De som står att förlora mest på upplysning, personligt ansvar och individualisering är dessa religiösa etablisemang. Islamismen, som är tanken att statens affärer, såväl som medborgarnas liv och levene, ska vägledes av vad som dikteras i de religiösa texterna, står att förlora oerhört om dessa tre principer implementeras, med konsekvensen att kvinnor befrias, barn får en neutral och ifrågasättande utbildning och att människor lär sig att tänka självständigt. Effekten av detta blir då att den dogmatiska religionen tappar sitt grepp om samhället. Här finns således en grund för en naturlig allians! Man kämpar tillsammans med kommunisterna mot essensen av det moderna samhället.

Anti-USA och anti-Israel:

Kommunismens band till avkolonialiseringsrörelsen har varit starkt under hela efterkrigstiden. Efter att muren föll och deras keldjur, Sovjetunionen, kollapsade och därmed drömmen om deras ekonomiska socialistiska utopi, så var man tvungna att söka sin legitimitet på andra arenor. Feminism, Klimatmarxism,  migrationsfrågor och just solidariteten med den tredje världen. Eftersom Mellanöstern var den enda reella kvarvarande arenan för kamp mot USA och kvarstoden av Europas imperialistiska impulser, så var det där man fann sina allierade. Om man föll kort i försöken att bevisa hållbarheten i sina ekonomiska teorier så kunde man i alla fall fortfarande försöka övertyga världen om att kapitalismen var ond och således inte ett bättre alternativ. Detta genom att sätta fokus på dess flagskepp USA:s sämre sidor. Det frenetiska hatet mot USA som allt mer växer inom extremvänstern gör att de omfamnar vem som helst som bestrider USA och som kan hjälpa till att torpedera det skeppet. Inga skrupler fanns i detta spel. Milosevic, Saddam och Ahmadinejad lyftes upp ur ränstenen och tvättades av för att förvandlas till vänsterns  galjonsfigurer.

Vänstern hade vid Israels födelse tenderat att stödja judarna mot araberna, eftersom de förstnämndas sionistiska projekt hade så tydliga socialistiska drag i kontrast mot de reaktionära arabiska folkens agendor. Detta förändrades dock snabbt när judarna visade sig vara mer benägna att utvecklas via marknaden än vänstern hade hoppats på samtidigt som araberna började lockas av socialismens löfte om att med radikala svep komma ifatt väst. Av detta blev så klart intet, men bandet till kommunisterna i väst cementerades. Det faktum att PLO och andra vänsterkrafter i regionen bara delvis var vänster och för övrigt bevarade den religiösa världsbilden och retoriken bidrog till att vänstern i Europa tillvänjdes vid denna mix av vänster och islam. Anledningen att det gick så bra för PLO och andra att förena vänsterns tankar och islam och för den Europeiska vänstern att acceptera detta är som sagt ämnet för denna text.

Vänstern fick således en kraftig bias mot Israel, som inte bara var kapitalistiskt utan också uppfattades som kolonialt, men det fanns och finns fortfarande en djupare anledning till att denna bias var så lätt att ta till sig för vänstern; antisemitismen.

Antisemitismen:

Europas judar sökte under 18- och 1900-talen sin tillflykt i den liberala ideologin som det bästa skyddet mot intolerans, men en inte obetydlig andel trodde att socialismen var vägen ur förtrycket. De trodde att  de kunde undkomma stigmatiseringen genom att via socialismen bekämpa den extremnationalistiska högern och på så sätt, genom ett klasskamp-perspektiv, inte kategoriseras som den udda fågeln. Detta misslyckades dock, vilket den frodande antisemitismen i Sovjetryssland visar med all tydlighet. Varför fann då judarna inte acceptans i vänsterns kalla famn?

Orsaken till detta är att vänsterns stridsmän aldrig har kunnat komma förbi det faktum att judarna var så överrepresenterade inom arbeten som kräver högre utbildning att de rent av sågs som sammanlänkade med borgerligheten. Judarnas framgångar inom bankväsendet och andra kapitalintensiva branscher har etsat fast bilden av dem som arbetarens fiende och kapitalistiska utsugare. Antisemitismen är i själva verket vänsterns utgångsläge.

De reflexer som Ilmar Reepalu blottade vid tillfällen illustrerar detta på hemmaplan. Under ”Occupy Wallstreet” protesterna i New York var den frekventa antisemitiska hetsen påtaglig. Judarna framställdes som den utsugande kapitalismens bärande element. I förintelsens vagga, Österrike, såg folket på landsbyggden, nationella socialister såväl som socialister, judarna som ”skyldiga” för och uppbärare av själva det moderna samhället och med detta allt som de ansåg vara av ondo för arbetare och nation tillika. Wiens moderna avantgardekultur, där judarna var överrepresenterade, såg som en judisk komplott för att förstöra och korrumpera den vanliga människan. Både den internationalistiska kommunismen och den nationella socialismen delade detta ställningstagande att juden var källan till allt ont! Få har uttryckt detta band mellan antikapitalism och antisemitism bättre än själva vänsterterroristen Ulrike Meinhof:

Auschwitz meant that six million Jews were killed, and thrown on the waste-heap of Europe, for what they were considered: money-Jews. Finance capital and the banks, the hard core of the system of imperialism and capitalism, had turned the hatred of men against money and exploitation, and against the Jews. . . . Antisemitism is really a hatred of capitalism.”

Av denna anledningen kommer judars försök att finna solidaritet hos vänstern alltid vara futila. De kommer alltid att ses som klassfiender i slutändan! Av denna anledningen så har det varit så mycket lättare för kommunisterna att ha överseende med och till och med känna sympati med  den hejdlösa antisemitismen bland muslimer från Mellanöstern till Malmö.

Konfliktpunkter och lösningar!

Finns det då inga moln på himlen när dessa två likar svär varandra evig kärlek? Vid en första anblick så ser det definitivt ut som att dessa två är varandras motpoler. Socialismens ateism och propagerande för kvinnors- och homosexuellas rättigheter borde inte fungera ihop med islamismen. 60-talets och flumvänsterns sexuella frigörelse och auktoritets- och traditionstrots borde omöjligöra denna allians som växer fram nu, men likväl så växer den i styrka. Hur har vänstern löst dessa problem egentligen?

Homosexualitet:

Synen på homosexualitet är den största kvarvarande knäcknöten mellan vänstern och islam i Europa idag, där det inte är troligt att man kommer kunna uppnå samsyn, men om man ser på länder där socialismen har regerat under 1900-talet, såsom Ryssland och Kuba, så är en sådan utveckling inte omöjlig, även om man ska vara medveten om att detta är en helt annan social kontext. Men likväl så kan man se illavarslande tendenser i vårt land när Broderskapsrörelsen börjar nedprioritera HBT-frågor för att kunna samarbeta med islamister.

Kvinnans sexuella frigörelse:

När det gäller den kvinnliga frigörelsen så har man lyckats vända logiken på huvudet. Det konservativa kvinnoideal som rådde fram till 50-talet såg man då som ett sätt för mannen att kontrollera kvinnan och beskära hennes rätt att uttrycka sig fysiskt. 68-vänsterns revolution var vital när det gällde att riva ner de rådande synsätten när det gäller moral och värderingar med allt vad det kom att innebära för ”den svenska synden”. Kommersialisering av kroppen är definitivt inget vänsterfenomen, utan var på tillväxt sedan krigsåren med pinuppor och vackra kvinnor vid reklam för nästan varje produkt, men det är svårt att tänka sig att det hade lett till dagens exploatering av kvinnan om den konservativa moraliska hegemonin hade förblivit intakt. Man kan inte bortse från att vänstern har haft en vital del i  förskjutningen av synen på nakenhet som naturligt i det offentliga rummet. Utan denna avslappnade synen på nakenheten så är det svårt att föreställa sig dagens exhibitionism såväl framför webbkameran i hemmet som att kvinnor skulle så lättsamt skulle stå nakna eller halvnakna framför kamerorna i olika sammanhang idag.

I ljuset av detta så känns det ihåligt när kommunister klandrar patriarkatet för att utnyttja kvinnokroppen då det är den normförskjutning, som de själva har varit så instrumentella i  att skapa, som har möjliggjort detta. Vänstern ser inte ironin i denna situation!

Nu accepterar man inom vänstern den islamistiska världsbilden att västvärlden exploaterar kvinnor och att dessa nu måste skylas för att skyddas. Man accepterar till och med tanken att det är ett frivilligt ställningstagande från majoriteten av de kvinnor som vill skyla sig genom bruket av slöjor, trots att man bara 40 år tidigare kämpade för att befria kvinnor från normer om hur de skulle klä sig. Deras egen tidigvarandes kvinnokamp ignoreras och de systrar som fortfarande idag bedriver deras kamp på detta sätt, såsom FEMEN, förklaras nu vara fiender och gåendes i patriarkatets ledband. Måhända ska detta tolkas som en insikt om att deras egen kamp har fått för dem själva oväntade konsekvenser. Nakenhetsnormen har helt enkelt slagit tillbaka på dem själva och fått dem att omvärdera sin egen kamp. Detta nederlag har således lagt grunden för en samsyn med reaktionära religiösa krafter.

Den sunda och avslappnade synen på kroppen som de flesta besitter idag signifierar en återgång till för-kristna normer, som är till större del till det bättre så länge det inte glider över i den rena exhibitionism som numera blir allt vanligare, med resultatet att barn utnyttjas sexuellt på olika sätt att vuxna via nätet. Lösningen på detta är dock inte att alla kvinnor sveper in sig i slöjor då vi istället är tillbaka på ruta ett, där kvinnans klädsel dikteras av hur män reagerar på denna, oavsett om det är för att han vill ”beskydda” henne från exploatering eller för att han inte kan kontrollera sina egna lustar, som det dikteras i en viss religion än idag.

Kvinnans likställdhet:

Kvinnans povra position inom det som dikteras och ofta följs i den muslimska världen är en stor knöl att komma över för europeiska kommunister som har skolats i värdet av jämställdhet. Värdet av denna allians för den efter murens fall vacklande vänstern har bedömts vara så pass högt att man har tvingats till moraliska krombukter i den högre skolan. Det ägg man värpte fram heter som bekant; kulturrelativism!

Det enda försvar man har kommit fram till är att det vore överlägset och nedlåtande av oss i väst, kapitalister såväl som kommunister, om vi satte oss till doms över andra kulturer och tvärsäkert deklarerade sådana dumheter som att alla längtar efter frihet och individuellt självbestämmande oavsett var och i vilken kultur man är född, att man och kvinna ska vara jämställda oavsett var man lever i världen. Men nej, säger kulturrelativisterna, det finns inga absoluta sanningar om den mänskliga naturen. Det finns ingen naturlig mänsklig längtan! Alla kulturer har sina sammanhang och människors drifter och önskningar ska vägas relativt i relation till det sammanhang de lever i. En muslimsk kvinna vill, sägs det underförstått, vara värd hälften av en man när det gäller arvsrätt, vittnesbörd i rättssalar och under liknande omständigheter. Ja, hon vill rent av acceptera att just hennes sexualitet bedöms som den farliga, den som kan locka män till vansinne, så pass att de inte kan rå för om de våldför sig på henne, för då ska hon straffas. Kvinnor som lever under liknande strukturellt förtryck, säger kulturrelativister här i väst, gör så av egen fri vilja. Det är deras kultur som vi inte ska fälla omdömen om. På så sätt klarar vänstern sig ur att ta ansvar för den ideologi som de allierar sig med. En ideologi som verkar för att dessa förtrycksstrukturer ska inte bara permanentas utan också frodas och sprida sig till väst. Om man hade applicerat detta resonamang på vårt samhälle, som vänstern inte har sett som bundet i en särskild kultur som inte får påverkas, så hade det ansetts fullt rimligt att gifta kvinnor än idag gått klädda i sjalar när de lämnar hemmen och att de skulle än idag ha betraktats som omyndiga och under sin makes eller faders beskydd. Tack och lov så gör vi inte det, för när det gäller vår egen kultur, så erkänner vänster såväl som höger att det är varje individs strävan, oavsett om denna är kvinna eller man, att bli fri från andras kontroll, fri att fatta sina egna beslut om sitt liv och leverne.

Ateism:

Kommunismen ska ju vara religionsfientlig enligt utsaga. Detta har man hört till leda. ”Ett opium för folket” är ju ett av kommunismens ledord! Hur går detta ihop med dagens rödas vurmande för en reaktionär religiös ideologi? Svaret är att man har missuppfattat denna invändning!

Kommunismen är inte fientlig mot religion som sådan. Istället är det specifikt kristendomen som den är fientlig mot. Som den kulturrelativistiska ideologi den är så anser dagens kommunism inte sig ha rätten att ha en uppfattning om andra kulturers religioner. Det är kristendomen specifikt som kommunisterna hatar. Det är kristendomen som har förtryckt västerlandets arbetare, som har varit deras opium, som har varit borgerskapets villiga redskap för att befästa ett hierarkiskt samhälle.

Det hat som kommunismen delar med islamisterna är hatet mot den kristna borgerliga samhället. Samma kristna borgerlighet som, enligt vänstern, befäste klassordningen med religionens hjälp,  koloniserade världen och försökte påtvinga bland annat den muslimska världen, från Indien till Marocko, västerländska idéer och fördriva sådant som änkebränningar och i missionärernas ögon okristliga grymheter. Detta delade hat förenar de båda krafterna ännu idag. Även om den borgerliga västerländska mannen idag på sina håll idag är grundligt avkristnad, så vidhåller han ofta med att agera i de koloniala missionärernas anda med sitt framhärdande i de naturrättsliga principernas allmängiltiga applicerbarhet.

Samma fenomen ser vi med feminismen som allt mer antar en marxistisk karraktär. Det dessa feminister hatar är specifikt vita män och inte män i allmänhet. Det är därför de med sådan lätthet allierar sig med förtryckande islamister och med sådan lätthet avfärdar hedersvåld utfört av utomeuroperiska män här i Sverige. Denna kamp är inte deras. Alla diskussioner som avleder fokus från den frågan till problem inom andra kulturer avfärdas snabbt. Istället är det så att de söker allierade i sin egen kamp mot vad man uppfattar som sina egna förtryckande män. Om förtryckande islamister vill hjälpa till att bekämpa de europeiska feministernas ”egna” män, så är de välkomna att deltaga.

Både kommunister, feminister och islamister förenas i sitt hat mot det borgerliga samhället, med dess normkonservatism, uppförandekoder som klandras för att stänga ute folk, dess bejakande av traditioner och dess nationalism. Normupplösning har hela tiden varit ett kommunistiskt mål, då normerna har setts som borgarklassens normer. Desto mer man river ner dessa, desto mer lägger man grunden för det socialistiska samhället. De röda vill rasera allt de borgerliga står för i samhället, om inte bara för den egna segern så för att bereda mark för sina islamistiska allierade. Normlöshet är dörren till det nya, vare sig detta nya är en annan kultur eller det är interna förändringar. Nationen med dess symboler, flaggan och nationalsången, måste göras om för att inte exkludera, könen ska dekonstrueras för att inte transpersoner ska känna sig utanför och normer i människors vardagliga interaktion ska fullständigt rivas upp för att utradera alla synliga klasskillnader. Istället för att lyfta nivån på hur folk beteer sig mot varandra så ska denna sänkas. Resultatet av denna normlöshet ser vi idag, när folk vägrar hjälpa kvinnor med barnvagnar eller resa sig för äldre och gravida på bussen, vanlig artighet och hjälpsamhet ses som borgerligt poserande. Detta är företeelser som utgör en civilisations urholkning och är tveklöst en av det socialistiska samhällets frukter.

Lika barn leka bäst?

Som jag har skrivit om tidigare så finns det märkbara paralleller mellan religionen och de totalitära ideologierna från 1900-talet, såsom just kommunismen. Man kan säga att dessa totalitära ideologier vore omöjliga utan de monoteistiska religionerna. Utan en uppväxt med en kategorisk världsbild och ett dogmatiskt tänkande vore den kommunistiska samhällssynen omöjlig. Var i buddhismen eller konfucianismen finner man spår av detta? Nej, det monoteistiska arvet har skapat detta monster. Vad vore denna ideologi utan sin religiöst präglade tro på det utopiska samhället? En tro på att om alla lever rättrogna liv så väntar paradiset för oss. Bara de som är rättrogna, goda socialister, får vara med. Alla andra ska förskjutas för sitt kätteri eller, som ofta är fallet, mördas i charader till rättegångar som mest kan liknas vid häxprocesser.

Att kommunisterna hatar kristendomen, som nämnts ovan, är bara ett hinder om man betraktar detta på ett mycket ytligt sätt. Det är inte en långsökt tanke att de idéer som våra sinnen skapar är resultat av den världsbild som vi har växt upp med och att denna påverkan ofta är undermedveten. Så att en kristendomsfientlig kommunist skapar en värdsbild som är grundad i denna religionen är inte bara en möjlighet utan rent av en sannolik ironi.

Med detta i åtanke så är det förståeligt att kommunister och islamister når varandra på ett djupare plan. De tänker på samma sätt, de länkar ihop själsligen, ja det är kärlek helt enkelt. Denna förtjusning underlättas av att islam framställer sig som en egalitär religion som vill utjämna skillnader mellan de troende. Denna bild ställer man i kontrast till de stora kristna kyrkorna som under nästan hela sin existens har agerat som det hierarkiskt ordnade samhällets försvarare. Detta trots att kristendomen också började som en direkt socialistisk ideologi. Vänstern, som skydde detta kristna försvar av kung och borgerlighet, ser i islam en mer välvillig motsatts som de kan sammarbeta med. Problemet för dem själva är att de har i sin självvalda ignorans har köpt en skönmålning. Muhammed predikade precis som Jesus broderskap och jämlikhet för de troende, men det vänstern inte vill se är att det klassamhälle som de skyr i allra högsta grad finns men här är det de judar, kristna och shiamuslimer som är de permanent underordnade ”klasserna”. Kanske är det lätt att bortse från detta när man är genomsyrad av antisemitism och hat mot den kristna världen? Inte heller är klasskillnaderna  muslimerna emellan mindre än de är i västvärlden. Likväl är det detta som predikas och som sväljs med hull och hår av vänstern i väst. När kartan och verkligheten inte stämmer överens så väljer vänstern kartan, såsom man har för vana att göra när det passar syftet.

Summa Summarum

Man kan konstatera att relationen mellan islamister och kommunister är ett äktenskap mellan tvillingsjälar. De har oräkneliga delade hatobjekt, med det moderna västerländska samhället som det primära målet. Detta är en reaktionär allians som står som en blockering för utveckling och framsteg. De tvistefrågor som fanns mellan den gamla vänstern och religionen har man idag smidigt förklarat bort. På ett djupare plan inser extremvänstern att de har förlorat det ekonomiska kriget mot kapitalismen och måste nu förflytta sin kamp till andra arenor, som feminismen och klimatmarxismen, men kanske mest bedrövande är att man synes vara villiga att inordna sig i vad man förutser kommer vara ett framtida islamiserat samhälle. Tidigare generationers vänsteraktivister må vända sig i sina gravar, men som jag beskriver här ovan så är denna utveckling fullkomligt logisk!

Noter:

(1) Kommunism och extremvänster används här på ett utbytbart sätt. Syftar på allt från AFA och de autonoma till större delen av Vänsterpartiets aktiva. Begreppet marxism använder jag när jag berör kultur- och klimatpolitiska frågor.

%d bloggare gillar detta: