Vem hade rätt att avsätta Kadafi?

Denna artikel publicerades idag på Newsmill. Rubriken nedan är inte den jag själv ville använda. Den är vald av Newsmill.

Kritiken mot Nato i Libyen syftar till att svartmåla USA

(Newsmill 24 aug 2011)

Så är den alldeles för långa kampen mot Kadafi äntligen slut. Hemma i Sverige mullrar det ännu en gång från våra lärosäten. ”Nato har överskridit FN-mandatet” hävdar professorn i internationell rätt vid Stockholms Universitet, Said Mahmoudi i DN 23 aug. (http://www.dn.se/nyheter/varlden/nato-har-overskridit-fn-mandatet)

 

Mahmoudi menar att den internationella rättsordningen har tagit skada av det faktum att Nato har agerat utefter en generös tolkning av resolution 1973. Han bortser helt ifrån den skada den internationella rättsordningen hade åsamkats om en diktator som Kadafi hade fått slakta sitt eget folk utan påföljd från det internationella samfundet.

Det faktum att FN som normalt bakbinds av Kina och Ryssland i säkerhetsrådet inte kunde prestera en starkare resolution än 1973 är det egentliga problemet.

Vi ska vara tacksamma för att Nato trots allt lyckades avsluta stridigheterna genom att göra slut på Kadafis regim. Mahmoudi säger så här om den tolkning av resolution 1973 som han menar att Nato har brukat sig av;

”I resolutionen står det att Nato får vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civilbefolkningen? Vad är en nödvändig åtgärd? Nato kan tolka det som att man skyddar civilbefolkningen genom att avsätta Khaddafi och ersätta honom med ett nytt statsskick.”

Efter att de inledande flygangreppen inte hindrade Kadafis styrkor från att t.ex beskjuta civila i Misrata eller angipa bergsbyarna i väster, så är det förståeligt att Natoländerna tolkar situationen på det viset att det enda sättet att förhindra vidare angrepp är att Kadafi störtas. Det är en generös tolkning av resolutionen, men den strider inte mot densamma. Var detta fel? Vad ville Mahmoudi att vi skulle ha för situation nu istället för att regimen har fallit? Ett utdraget inbördeskrig i stil med vad vi såg i Bosnien?

Mahmoudis ställningstaganade är mycket underligt och i mina ögon ytterligare ett exempel på en professor som använder sin position till att framlägga  politiska partsinlagor.

Den röda tråden verkar vara att allt som USA och västmakterna gör är fel. Även om resultatet är gott, så måste det vara fel någonstans, så om inte i resultatet så i metoden. Den sänder fel signaler hävdar Mahmoudi. Framtida resolutioner mot tex Syrien är i fara menar han;

”Du ser hur segt det har varit kring Syrien hittills. Ryssland har vid flera tillfällen fört fram synpunkten att det inte är någon mening med resolutionen, att Nato har gått över gränsen.”

Vad gäller sanktioner gentemot Syrien, så missuppfattar Mahmoudi situationen totalt.

Oförmågan i FNs säkerhetsråd att fatta ett beslut om sanktioner och eventuellt andra konsekvenser för Assads regim har inget med att Nato tolkade resolution 1973 på ett generöst vis att göra. Istället handlar det om två saker;

–         Ryssland, fullt medveten om vad resolution 1973 skulle kunna användas till, avstod från att rösta mot denna som en konsekvens av storpolitiska avvägningar. Syrien, vars arabsocialistiska regim sedan det kalla krigets tid har varit Sovjets/Rysslands trognaste allierade och en av deras största vapenkunder i Mellanöstern, hade Ryssland inga planer på att överge. Om de tvingas att släppa igenom en resolution som tillåter vapenmakt att användas mot Assad så blir detta ett stort diplomatiskt nederlag för Ryssland. Dock har Ryssland vunnit andrum genom att tillåta detta vad gäller Libyen som på senare år allt mer närmat sig västlägret. Rysslands ställningstagande i relation till Syrien har absolut ingenting att göra med hur resolution 1973 har tolkats av Nato. Detta exempel tjänar endast som retorisk ammunition i den diplomatiska kamp som nu tornar upp sig kring Syrien.

–         För det andra så borde det vara uppenbart att oviljan från USA att genomdriva en resolution med krav på att vapenmakt brukas mot Assads regim är den huvudsakliga orsaken till att ingenting har hänt så här långt. USA har i dagsläget varken den diplomatiska orken eller finanserna för att kunna intervenera i Syrien. Till och med den modesta interventionen i Libyen har till största delen överlåtits till övriga Nato. Syrien skulle potentiellt kunna bli en svårare nöt att knäcka. Även om det är osäkert hur stridsvillig den större delen av den reguljära syriska armen som nu är inaktiv hade varit i ett dylikt scenario, så hade denna i varje fall utgjort att betydligt svårare hinder än Kadafis hopraffsade legoarme. Således tittar USA och Nato åt ett annat håll och försöker vinna de strider som man kan och har råd att vinna i dagsläget. Realpolitiska strategiska överväganden styr just nu hur stormakterna agerar i relation till Syrien, inte rättsliga överväganden, som professor Mahmoudi gärna vill tro.

Mahmoudi  fortsätter med att även ge USA en känga för dess agerande under Gulfkriget 1990-91.

Citat nedan kommer inte från artikeln nämnd ovan. Det skickades till mig från DN som svar på min förfrågan om ett förtydligande av vad Mahmoudi hade sagt under intervjun appropå hur formuleringen ”alla nödvändiga medel” kunde resultera i mer våldsanvändning än vad som Mahmoudi anser vara nödvändigt.

”I fallet Irak-Kuwait var det klart övervåld man använde sig av. Det är en sak att tvinga Irak ut ur Kuwait, sen är frågan hur pass mycket våld som behövs. Det finns till exempel statistik om hur många irakiska soldater som bombades i onödan efter att man hade kapitulerat.”

 

Detta naiva och underliga uttalande av Mahmoudi har bara ett syfte. Nämligen att svartmåla USA och alliansen mot Saddam. Detta i relation till det mest lyckade agerandet från FNs sida sedan andra världskrigets slut. Ett av få tillfällen då FN kunde ge att otvetydigt mandat till att slå tillbaka uppenbar aggresion. Detta troligen endast på grund av att både Sovjetunionen och Kina befann sig i ett mycket sårbart läge och inte gjorde motstånd.

Vad vet Mahmoudi om krigsföring? Krig är brutalt och kaotiskt. Det finns många lagar som reglerar krig men få av dom åtföljs i realiteten. Krigets kaos skapar situationer då oskyldiga och civila dödas, soldater som försöker kapitulera dödas, eller soldater på den egna sidan beskjuts och dödas på grund av dålig sikt eller att allt går för fort och är för stressande för vad en människa egentligen klarar av. Detta var fallet i Gulfkriget liksom i alla krig som har föregått eller följt på detta.

Är dessa händelser ett bevis på att USA eller Nato medvetet använder sig av övervåld när de får stöd av en FN resolution med formuleringen ”alla nödvändiga medel”?

Ar det är inte istället på det viset att krigets dynamik är okontrollerbar för någon människa?

Men problemet är som sagt inte att resolution 1973 har tolkats för generöst utan att hela förloppet återigen har visat hur svagt skydd för mänskligheten FN egentligen är.

Det tog fyra månader efter resolution 1973 innan Kadafi föll. I mer än ett halvår har en liten obetydlig diktator hånat det internationella samfundet. Om det är några signaler som har sänts ut så är det att om man bara är något starkare än Kadafi så kan man troligen stå emot hela det demokratiska internationella samfundet. Hjälp och stöd kommer från giganterna Ryssland och Kina och en mångfald av mindre stater som till exempel Venezuela och Vitryssland. Stater som Nordkorea och Iran gör rätteligen bedömningen att de inte har någonting att frukta från demokratierna, oavsett vad de gör med sina befolkningar, eller vilka massförstörelsevapen de utrustar sig med.

%d bloggare gillar detta: