Det Europeiska sveket

Denna artikel som handlar om hur Europa svek Georgien efter det ryska övergreppet 2008, publicerades i två tidningar, men i väldigt olika format. Först 23 november i Sydsvenskan, och sedan 30 november i UNT. Artikeln nedan är en version som är avsevärt längre och mer uttömande än de båda tidningsversionerna.

Ett europeiskt svek!

Var EU:s insatser i efterspelet till kriget i Georgien bara resultatet av den eftergiftspolitik som Västeuropas politiker har förfinat till en konstart sedan 30-talet, eller var det betingat av en rädsla för att de ryska gasleveranserna skulle störas? Det verkar finnas en liknöjdhet bland Europas politiker inför en återgång till läget innan det senaste krigsutbrottet i landet, trots att detta vore att belöna den ryska aggressionen. Detta är ett stort svek mot de ideal som Europa borde stå för. Den ryska invasionen var en ovedersäglig kränkning av internationell rätt, och bör behandlas därefter!

När Västeuropas agerande gentemot Ryssland ska utvärderas måste man först summera hur dess ledare rimligen kan ha sett på konflikten i Georgien. Helt klart är att alla paralleller med konflikten i Kosovo är fullständigt orimliga. Att antyda att de västeuropeiska ledarna kände sig bakbundna med anledning av likheter mellan deras egen intervention i Kosovo och den ryska dito i Sydossetien är orimligt.

Det finns i Georgiens agerande ingen motsvarighet till de förföljelser som Serbien utsatte Kosovoalbanerna för. Abchazien och Sydossetien bröt sig ur Georgien knappt ett år efter att den georgiska självständigheten proklamerats, utan att Georgien hade påvisat några tecken till att diskriminera de två minoriteterna. Georgien varken initierade eller provocerade striderna med de två minoritetsgrupperna. Det fanns inga försvarbara skäl för osseterna och abchazierna att ta till vapen mot den georgiska staten.

De folkrättsliga grunderna för abchaziskt eller ossetiskt oberoende är mycket svaga. Båda provinserna var ytterligt blandade i etniskt avseende. Det fanns inget större område som skulle kunna karvas ut som etniskt homogent. I Abchaziernas fall var de dessutom, enligt statistik från 1989, i minoritet i Abchazien, då de bara utgjorde ca 18 % av befolkningen i den autonoma republiken, medan georgierna utgjorde ca 45 %.

Eventuella tvistefrågor gentemot den georgiska staten rörande folkrepresentationen skulle ha lösts medelst förhandlingar och vid behov, utländsk medling. Abchazierna och osseterna grep istället direkt till vapen utan att ge de fredliga medlen tillstymmelsen till en chans.

Slobodan Milosevic, som var gestalten bakom folkmorden och de etniska rensningarna i Bosnien på 90-talet, stod 1999 i begrepp att inleda ett nytt folkmord i Kosovo. Att Nato (läs USA) inte var berett att acceptera detta, är helt i enlighet med folkrätten. Denna föreskriver att den nationella suveräniteten kan åsidosättas vid folkmord, och det fanns inga tvivel om vilken väg Milosevic hade valt att ge sig in på i Kosovo.

Kosovoalbanerna hade inte bara en mer legitim utgångspunkt, med tanke på den demografiska situationen och förtrycket från Serbiens sida, utan sökte även under många år en förhandlingslösning. Milosevic svarade med mer förtryck och slutligen en våldsupptrappning som inte var acceptabel.

I fallet Georgien var situationen den omvända. Det georgiska folket är tveklöst offer för ett övergrepp. När abchazierna och osseterna, med omfattande hjälp från Ryssland och diverse kriminella friskaror från norra Kaukasus, drev bort centralmaktens trupper, passade de också på att etniskt rensa de två provinserna från alla etniska georgier och andra oönskade folkgrupper. 250 000 georgier fördrevs från Abchazien och tusentals mördades under denna process. Detta faktum bekräftas av OSSE:s uppgifter. Under kriget i augusti i år drevs ytterligare tiotusentals georgier ut från Sydossetien och angränsande ockuperade områden i Georgien.

Den ryska inblandningen i dessa folks aggression mot den georgiska centralmakten, följer samma mönster som har varit synligt sedan 1800-talet. Moskva använder dessa två minoriteter som verktyg till att destabilisera Georgien under de perioder då landet försöker frigöra sig från rysk ockupation. Den ryska interventionen var ren och skär realpolitik, och hade ingenting med altruistiska principer att göra.

Georgiens svar på denna utveckling har från Västeuropas sida i många fall betecknats som dumdristigt. Måhända var det dumdristigt att tro att en demokrati inte skulle få mer stöd, från det internationella samfundet i sin ansträngning att upprätthålla sin folkrättsligt stadgade territoriella integritet. Det kan inte råda något tvivel, mot bakgrund av utvecklingen sedan 1991, om att Georgien hade full rätt att med våld, om så krävdes, återställa kontrollen över sitt territorium och säkerställa sin integritet som stat. Ingen utomstående stat eller organisation hade rätt att ingripa för att förhindra detta, såvida inte ett folkmord hade förekommit, vilket rysk propaganda hävdade. Ingen vettig analytiker kunde vid tillfället ta dessa uppgifter på allvar. I efterhand har också misstanken om en rysk bluff, med säkerhet bekräftats.

Denna bild av händelserna och bakgrunden i Georgien är baserad på kända fakta och inte på tolkningar. Detta är lika uppenbart för ledningen i EU:s medlemsländer som det är för undertecknad. Ändå har Västeuropas ledare valt att tiga, sånär som på diplomatiska beklaganden om ”den överdrivna ryska reaktionen”. Ingen påtalar att Ryssland inte hade någon som helst rätt att ”reagera” överhuvud taget. En kraftfull reaktion till stöd för Georgien hade istället varit på sin plats!

Carl Bildt protesterade föredömligt, men även om Ryssland inte bör liknas vid Nazityskland så finns lärdomar att dra från den historiska parallellen. Eftergivenhet inspirerar bara till fortsatt aggression, då som nu.

Frågan som man bör ställa sig är, varför denna eftergiftspolitik åter visar upp sig i Europa? Har vi inte lärt någonting av historien? Europa är och förblir Europa, på gott och ont, som jag ska utveckla mer nedan Enligt min mening så kan det europeiska agerandet, eller snarare bristen därpå, förklaras med hjälp av endera, eller båda, av nedanstående scenarier.

I scenario ett är det realpolitiska överväganden som ligger till grund. De europeiska ledarna är så pass oroliga för att gasleveranserna från Ryssland ska störas att de är villiga att sälja ut sina principer, och därmed en demokratisk medlem av världssamfundet. Om detta är fallet, innebär det att Europa tar steget ”ur askan, i elden” när vi flyttar vårt energiberoende från Mellanöstern till Ryssland.

I scenario två kan det europeiska agerandet härledas ur ett ideologiskt tillkortakommande. Detta problem ligger på en avsevärt djupare nivå och påverkar beslutsfattandet på ett mer fundamentalt vis.

Vid en jämförelse mellan den amerikanska och den europeiska hållningen i utrikespolitiska spörsmål, kan man konstatera tydliga skillnader. Europeiska politiker, å ena sidan, ser ofta mer till konflikternas komplexitet, med konsekvensen att beslutsvånda ofta inhiberar handlingsförmågan. Man vill inte agera förrän de juridiska aspekterna är fullständigt klarlagda, vilket sällan är möjligt i en värld som inte är svart eller vitt utan grå.

Amerikanerna, å andra sidan, hänger inte upp sig onödigt mycket på komplexiteten i konflikterna, utan fattar istället sina snabba beslut baserat på sina principer, när det gäller t.ex. värdet i att försvara demokratier mot diktaturer och skydda den angripna och ofta svagare parten i en konflikt, helt enkelt att upprätthålla ordningen i det politiska systemet.

Den amerikanska utgångspunktens negativa konsekvenser, som att de ibland oöverlagt rusar in i svårlösta situationer, är vi i Europa ofta snabba att håna. Många glömmer då värdet i att snabbt ta ställning för demokrati och utsatta parter. Amerikanerna har ett idealistiskt drag i synen på sin roll i världen, som demokratiernas försvarare.

Den, som jag ser det, beklämmande sidan av det europeiska tankesättet, är att det allt för ofta resulterar i eftergiftspolitik. Medan USA klart och tydligt försvarade Georgiens rätt till att hävda sin territoriella integritet och fördömde den ryska invasionen, diskuterade europeiska politiker hur Ryssland bäst skulle fås att rätta sig i ledet. Priset vi var beredda att betala var delar av Georgiens territorium, om ännu inte de jure, så de facto. Problemen med det europeiska ”komplexitetstänkandet” är lätta att finna i den moderna historien. München-överenskommelsen rättfärdigades exempelvis med att det ”faktiskt fanns tyskar i Sudetenlandet”. Principerna om den okränkbara suveräniteten övergavs med hjälp av självbedrägliga resonemang baserade på tanken att även ”herr Hitler” hade en legitim poäng.

Under Bosnienkriget intalade sig de europeiska ledarna länge att det inte fanns en ”bov” att peka ut, som man kunde ingripa mot. Precis som i Georgien, markerades tydligt att inget beslut ännu hade tagits om vilken part som var aggressorn. Den starkare och aggressivare parten fick på så sätt moralisk styrka via Europas svaghet. Hade inte USA tröttnat på den europeiska oförmågan att lösa knutarna på Balkan så hade folkmordet i Bosnien sannolikt pågått tills att den sista muslimen var död. I Kosovo hade samma händelseförlopp sedan upprepats ännu en gång.

Europa måste vakna ur sin slummer, och börja lära sig lite av USA när det gäller att stå för sina principer, ta ställning när vi vet att det är rätt.

Europa måste stå upp mot ett revanschistiskt Ryssland! Vi kan inte kalkylera med att USA alltid står vid vår sida när eftergiftspolitiken har gått för långt. Nato och EU bör i och för sig inte skynda fram medlemskap för Georgien, så länge konflikterna är olösta, men säkerhetsgarantier bör lämnas och trupp bör stationeras i landet om Georgien så önskar. Givetvis bör inte Ryssland isoleras, det vinner ingen på, men tydliga signaler bör sändas till Moskva om att dess agerande inte accepteras i Europa. Nato och EU bör således avbryta allt politiskt samarbete med Ryssland tills att de ryska ockupationstrupperna helt dragits tillbaks från georgiskt territorium, givetvis inklusive även Ossetien och Abchazien, och georgiska flyktingar har tillåtits att flytta hem igen.

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

6 Responses to Det Europeiska sveket

  1. Max Jernberg says:

    Fast förtrycket från Serbiens sida var ju bara påhittat, det har man ju konstaterat i efterhand. USA:s stöd till muslimerna i f.d. Jugoslavien handlade ju om att smörja upp USA:s allierade diktaturer i mellanöstern inför Irakkriget.

    Vidare har ju det svalnade intresset för Georgien inget med Kosovoexemplet att göra. Ryssland motiverade sig ju med den praxis som USA etablerade med Kosovo, och om den ska anses vara giltig så gjorde ju Ryssland rätt.
    Men sådant har aldrig stört USA eller EU.

    Frågan handlar istället om Afghanistan. Säkerhetsrådet antar bara tidsbegränsade resolutioner om Afghanistan. Ryssland låter bli sin veto-pistol så länge USA och EU håller käft om Tjetjenien och Georgien. Kina låter bli sin veto-pistol så länge USA och EU håller käft om Tibet och Burma.

    Den intressanta frågan idag är väl vad Ryssland och Kina fick för Libyen.

  2. monskrabbe says:

    Vilken pålitlig källa har du till att förtrycket var påhittat? Om inte annat så var det strukturellt. Det handlade bla om att förneka kosovoalbanerna möjligheter i livet och andra ”mjuka” åtgärder för att hålla en motståndare nere. Vidare kan du inte förneka att den serbiska polisen/militären bedrev utrensningar innan USA ingrep. Detta är dokumenterat.

    Vad gäller Georgien vs Kosovo så argumenterar jag utförligt för vad skillnaden är mellan de båda fallen i texten. Gå tillbaka och läs.

    Den typ av hypotetisk kohandel som du tar upp, som kan ha bedrivits med Kina och Ryssland, illustrerar i så fall ytterligare hur defekt FN systemet är, när det ska vara nödvändigt för att demokratierna ska kunna intervenera mot brott mot mänskligheten.

  3. Max Jernberg says:

    monskrabbe:
    Det är enligt de utredningar man har gjort efter ockupationen.
    Man han hittat (2007) ca 1800 dödsoffer efter avrättningar eller i massgravar som tros vara kosovoalbaner eller albaner dödade av serber. SAMTLIGA dessa är dödade under den serbiska reträtten.
    (vilket kan jämföras med 2 400 civila serber dödade av amerikanska krigshandlingar och ca 5000 dödade av albaner i Kosovo)

    Konflikten i Kosovo hade ju inte ens sitt ursprung i Kosovo. Det var en albansk gerilla som gick in i Kosovo med målet att återskapa Storalbanien. Samma albanska intressen vill också ha 1/3 av makedonien, en bit av Montenegro, och en bit av Bosnien. Men där får de ingen hjälp (än).

    Men dina argument bygger ju på felaktiga fakta. T.ex. så var albanerna i minoritet av Kosovo innan ockupationen.
    USA:s inblandning hade ingenting med några övergrepp, folkrätt eller demokrati att göra. Men det fanns en ENORM symbolik gentemot deras islamistiska allierade att man erövrade trastfälten från kristna och gav det till muslimer.
    USA som mördat miljoner i Irak skulle knappast uppröras av något tusental i Kosovo.

  4. monskrabbe says:

    Den utredningen skulle jag vilja se! Det existerar många politiserade utredningar idag. Vänstern har kommit dragandes med lögner om Kosovo sedan 1999. Jag väntar mig ingen pålitlig info från er sida. Många journalister dokumenterade serbiska övergrepp innan USA intervenerade. Detta var den utlösande faktorn. Världen kunde inte stillatigande åse ännu ett folkmord av Milosevic. Därför agerade NATO snabbt. Att albanernas hämnd blev gruvlig, var väntat, men inte mer rättfärdig för den sakens skull.

    Det är du som har fått fakta om bakfoten. Befolkningen i Kosovo var under 90-talet ca 90% albaner! Detta går inte att tvista om! Det är fakta!
    Albanernas agenda fanns dock där, precis som serberna hade sin.

    För att upprepa mig; Detta faktum legitimerar inte etnisk rensning från serbisk sida!

  5. Max Jernberg says:

    monskrabbe:
    Det är flera utredningar. Googla så hittar du dem snabbt.
    Vilka journalister dokumenterade vilka övergrepp?

    Men etnisk rensning från amerikansk sida är legitim?

  6. monskrabbe says:

    Det var länge sedan. Leta du på nätet i artiklar från 1999 så hittar du det du med. Jag har tyvärr annat att göra än att göra bakgrunds research åt dig.

    Vad menar du med att USA har bedrivit etnisk rensning? Förklara gärna det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: