Transpersonernas deltagande förstör damidrotten!

KOMMENTAR

Vi har i idrottens värld en uppdelning mellan dam- och herrutövning. Detta grundar sig på det biologiska faktumet att män överlag är starkare än kvinnor. Kvinnor får helt enkelt utöva sin idrott separat för att ha en chans att stå som vinnare, för mot de starkaste, snabbaste och mest uthålliga männen har de liten chans. Över lag så ligger de kvinnliga världsrekorden i sporter som kräver dessa förmågor runt 90 % av männens. Detta är ett faktum och vi som samhälle accepterar separat utövning för att det ska vara meningsfullt för kvinnor att satsa på sin idrott och få erkännande.

In kommer sedan transgenderpersonerna. Män som byter kön till kvinna mer specifikt. I enlighet med det nya korrekta tänkandet, som tar mer hänsyn till känslor än till fakta, får de transpersoner som självidentifierar som kvinnor tävla mot kvinnor. Detta sägs vara deras rättighet. Ett bra exempel på resonemanget kan man ta från kontroversen runt att transpersonen Rachel McKinnon nyligen blev världsmästare i en cykelgren (1).
McKinnon som själv är professor i filosofi och inriktad på genderstudier säger att; fokus på transpersonernas övertag gentemot kvinnorna är ”irrelevant”, eftersom detta är en fråga om ”rättigheter”.

 

Rachel McKinnon, som föddes som man, står som segrare i en tävling för kvinnor.

Rättighet är ett av många begrepp som har missbrukats av kulturrevolutionärerna de senaste decennierna. I filosofins begreppsvärlds så är en rättighet något som är antingen hävdvunnet eller givet av det sunda förnuftet. Jag kan inte se att mäns ”rätt” att få tävla mot kvinnor, för att de känner sig som kvinnor, är någonting som man kan komma fram till genom att bruka sitt sunda förnuft och det är ta mig tusan inte heller en hävdvunnen rättighet i ett samhälle som sätter lika förutsättningar och rent spel i första rummet.

Det slår mig att de HBTQ-aktivister som förespråkar detta vill både ha kakan och äta den. Å ena sidan så vill man ha åtskillnad mellan män och kvinnor inom sporten och kämpar för att de lägre presterande kvinnorna ska få samma uppmärksamhet som männen. Damallsvenskan får lika mycket, om inte mer, sändningstid i SVT:s sportsändningar som Allsvenskans, trots att kvaliteten och underhållsvärdet är lägre och det publika intresset för damernas ligger på en bråkdel av det för herrarnas.

Å andra sidan så vill man hävda att könet är en social konstruktion. Biologiska fakta om muskelmassa och effekt avfärdas med osakligheter som att pojkar får mer mat osv. Eftersom man inte ser någon skillnad mellan könen så kan man inte heller se något problem med att transpersoner får tävla mot det andra könet. Denna ekvation går givetvis inte ihop och nu ser vi således att förekomsten av transpersoner i damsporten underminerar dess existens.

 

Redan nu finns 150.000 tonåringar i bara USA som självidentifierar som transpersoner och fenomenet med trans i damsporten kommer bara öka. Resultatet kommer bli antingen att damsporten förvandlas till en politisk korrekt parodi, eller att dam- och herrsporten blir sammanslagen och fullständigt könsintegrerad, men det tror jag inte flertalet kvinnor egentligen vill. För dem återstår att med bitterhet se sina möjligheter att lyckas inom damsporten, försvinna som löv för vinden.

 

Annonser

Överskott av män leder till oro och konflikter!

ANALYS

Nyligen uppmärksammades i svenska medier, det faktum att allt färre svenska män får barn. Det finns tydligen ett gap mellan kvinnor och män här och det växer. Runt 22 % av de 45-åriga männen har inte fått barn, medan motsvarande siffra för kvinnor är 13 %. Inkomst och utbildning är avgörande faktorer och man kan se att för män som ligger dåligt till här så har andelen barnlösa ökat från 28 % till 41 % från 70-talet fram till idag (1,2,3).

Varför är då detta en viktig samhällsfråga? Förutom att männen själva får en försämrad livskvalitet, då. Svaret är att barnlösa män i högre grad tenderar att hänge sig till antisocialt beteende, kriminalitet och extremism. Samhällen med en stor andel män som inte kan bilda familj, tenderar att plågas av dessa konsekvenser. Frågan pockar allt mer på uppmärksamhet, efter de senaste årens stora invandring av män till Sverige. I många årskullar har könsklyftan börjat likna den i Kina och Indien, med 120 män, eller fler, på 100 kvinnor. (4)

Om vi tittar på forskningen i just Kina och Indien så förstärks denna bild. Områden där dessa ”överskottsmän” söker sig för arbete och möjligheter präglas av en förhöjd kriminalitet, bruk av prostitution eller/och sexuellt våld mot kvinnor (5). Om det blir det ena eller det andra i den sistnämnda punkten har givetvis med kulturella faktorer att göra. Det finns en politisk dimension här också. Samhällen med ett stort överskott av män, som inte kan hitta en partner, brukar bli oroliga och politiskt våldsamma (6,7).

Forskning påvisar även ett samband mellan länder som accepterar månggifte och de som har en hög nivå av internt politiskt våld, då detta slår ut många män från giftemålsmarknaden, precis som en obalans mellan könen gör (8). Min invändning är dock att, eftersom dessa länder till huvuddel är muslimska länder, det är svårt att veta om det inte istället handlar om en samvariation med andra religio-kulturella faktorer, som har en starkare påverkan på denna inre oro, och inte ett orsakssamband. Dock så är jag benägen att instämma i att detta kan vara en faktor bland många andra som förklarar Mellanösterns situation. Det är anmärkningsvärt hur till exempel IS, med stor framgång, lockade soldater till sig med hjälp av löftena om sexslavar från de besegrade folken!

För att återknyta till situationen här hemma i Sverige, så kan vi konstatera att det finns stora risker med att låta detta könsgap vidgas allt mer, genom att släppa in stora mängder män. Inte bara finns problemet redan här, att allt fler män inte kan bilda familj, utan nu blir detta existerande mönster förstärkt genom migrationen. Det är inte så svårt att förstå att risken är avsevärt förhöjd, att dessa ”överskottsmän”, med ursprung i en redan orolig region med problematiska värderingar, i sin desperation begår, inte bara sexuella övergrepp, utan även att dessa i sin samhälleliga alienering dras till radikala muslimska organisationer.

I Kanada, till exempel, har man förstått denna problematik och avser nu inte tillåta migration utan att tänka på könsbalansen. Även här i Sverige bör vi förstå detta och ta beslut om lämpliga åtgärder, där ett stop för ensamkommande unga män bör stå i första rummet!

Metoo: Från stalinistiska utrensningar till övergrepp på den demokratiska processen

DEBATT

Metoo-rörelsen inleddes som ett svar på Harvey Weinsteins svineri gentemot kvinnor, hans utnyttjande av sin makt över kvinnor som ville ha en karriär i Hollywood, och som faktiskt var möjligt att pröva i rätten, då det i många fall handlade om våldtäkter som gick att bevisa. Snabbt skiftade dock fokus till allt från en hand på rumpan till anklagelser om grova övergrepp utan några som helst bevis. Anklagelserna mot kända såväl som relativt okända män haglade. Medierna älskade detta drev och publicerade utan hänsyn till principen ”oskyldig tills dömd”. Mäktiga DN spelade helt klart en roll i drevet som fick Benny Fredriksson att ta sitt liv, vilket chefredaktören Peter Wolodarski nu försöker vessla sig ur.

Mängder med välkända män fick lämna specifika positioner, eller helt dra sig tillbaka från rampljuset. Min känsla var den av en utrensning. Att aktivister tog tillfället i akt att få bort män från positioner, för att göra plats för kvinnor. Jag tänkte skriva om denna utrensning i höstas, men när Staffan Heimerson hann före mig med sin artikel om den ”Stalinistiska utrensningen”, så fick det bli skrivbordslådan. Nu kan jag dock inte hålla tillbaka pennan längre. I denna utrensning kunde man se de typiska vänsteraktivisterna, i ledande roller. För dem spelar saklighet och rättvisa liten roll. Ändamålen helgar medlen. Detta ser vi gång på gång. För mig, är det horribelt att människor ska få sina liv förstörda av anklagelser som inte kan styrkas, där offren och vittnena ibland till och med är dolda. Detta undergräver fullständigt vårt rättsväsende. Ingen av de anklagade männen skulle ha tvingats lämna sina positioner utan att ha blivit dömda i en rättsprocess. Vi har väl ändå inte redan nått punkten av fullständigt pöbelvälde? Är Sverige inte längre en rättsstat? Svaren hänger i luften.

Anledningen till att jag nu tar upp denna tråd, är utvecklingen i USA, där Brett Kavanaugh inför utnämningen till en plats i Högsta domstolen, har utsatts för denna typen av anklagelser, som gäller påstådda händelser för så långt tillbaka som för 36 år sedan. Precis som när det gäller fallen i Sverige uppstår frågan: Varför väntar man så här länge med att komma fram med anklagelser? Troligen vet man om att dessa inte skulle hålla vid någon som helst form av rättslig prövning. Det enda vittnet till Dr Fords anklagelser säger, i ett skriftligt uttalande, sig inte minnas någon sådan händelse som hon beskriver. Ingen av hans studiekamrater eller arbetskollegor kan säga att de sett honom utföra sådana här övergrepp.

Han får inte veta vilken plats eller vilken tidpunkt han ska ha utfört det påstådda övergreppet på Dr Ford. Han kan därför inte försvara sig. Samtidigt anser rösterna i vänsterdrevet, bland dem media och demokratsenatorn Blumenthal (se videon nedan), att han har skyldigheten att bevisa sin oskuld. OMVÄND bevisbörda alltså! Bortsett från vad detta gör med hela synen på rätt, hur ska han kunna försvara sig, och till exempel påvisa var han inte var om han inte får veta var och när han anklagas för att ha utfört dessa övergrepp? Bisarrt? Ja, det är bara förnamnet.

Metoo har alltså blivit politiskt. Inte längre är ”bara” individer i fara för att utsättas för en rättsvidrig behandling. Nu är även hela vårt politiska system i farozonen för att manipuleras av rättsvidriga processer. När får vi se denna utveckling i Sverige med? Bara en fråga om tid, då allt som skapas i USA, för eller senare tar sig över Atlanten.

En ytterligare drivkraft för dem som hausade metoo i Sverige, misstänker jag starkt, var att flytta fokus mitt i en tid då våldtäkter utförda av migranter från Mena, diskuteras intensivt. Inte minst eftersom ledande aktivister i rörelsen, som sagt, ofta härrör från de vanliga vänsteraktivistkretsarna. Detta var lite för lockande, för att de skulle kunna låta bli. Vad kan passa deras narrativ, att alla män beter sig lika illa, bättre än att folk i gemen får bilden av att var och varannan vanlig man i Sverige är en sexbrottsling?

Nu är det hög tid att reagera! Högern måste våga stå upp mot dessa angrepp på allt vad som är rättvist och rimligt! Det här är en liten del av en större kulturkamp, om makten över formandet av vår världsbild. Vänstern skyr inga medel för att tvinga igenom sin bild och vi till höger måste ta upp den kampen. Rättsstaten måste försvaras till varje pris och ingen ska behöva lida av anklagelser som de som framfördes i metoo utan att först vara dömd för vad de har anklagats för.

 

%d bloggare gillar detta: