Nederlaget som lade grunden för Stormaktstiden!

HISTORIA

Den svensk-polska historikern Artur Szulc uppmärksammar att det är på dagen 415 år sedan Sveriges nesliga förlust mot Polen vid Kirkholm, med dessa ord:

”17 september 1605: Polsk-litauiska styrkor besegrar svenskarna, som var numerärt starkare, i slaget vid Kirkholm. Samväldets seger säkrades av husarerna som trängt genom svenska linjer och skapat oreda. Karl IX:s armé utplånades, mer eller mindre.”

Det intressanta med denna episod, skulle jag vilja tillägga, är att lärdomen lade grunden för Gustav II Adolfs reformer som gjorde den svenska armén till ett föredöme för Europa (uppställning på linje istället för fyrkant, det lätta artilleriet, det aggressiva kavalleriet och rörligheten) vilket möjliggjorde vår storhetstid. Något som Polen sedan fick smaka på! Ödets ironi, kan man säga…

För att utveckla: Västeuropeiska arméer var byggda för belägringar och långsamt malande fältslag, med tunga formationer och tungt artilleri som inte flyttades under stridens gång. Östeuropeiska arméer var byggda runt sitt kavalleri. Polen var kända för sitt tunga kavalleri med långa lansar, som lite senare, 1683 skulle skriva in sig i historien genom att utdela det avgörande slaget mot den turkottomanska armé som då hotade Wien och i förlängningen hela Europa. Som Artur påpekar så var dock det lätta kavalleriet, det som en Västeuropeisk armé ofta hade det svårast att hantera. Kirkholm 1605 visade hur en krock mellan systemen kunde te sig.

Gustav II Adolf, med sina reformerade armé, inför slaget vid Lützen 1632

Gustav II Adolf utvecklade i Sverige en taktik för att hantera denna typ av Östeuropeiska motståndare, med en snabbare och flexiblare organisation där man istället stred på en linje bara några man djup, lätt kavalleri som gick till anfall med dragna värjor och lätt hästdraget artilleri. Normen för kavalleristriden i Väst var då den s.k. karakollen, där man red fram till några tiotals meter framför fiendens infanteri eller kavalleri för att sedan avlossa pistoler och vända tillbaka. När det svenska kavalleriet istället helt plötsligt brakade in i fienden med dragna värjor, såsom på medeltiden, var chocken således avsevärd!

Dessa reformer har skapat en plats i militärtaktikens ”hall of fame” för vår Gustav II Adolf. Hans modell med linjen förblev normen för hur europiska arméer stred fram till 1800-talets lösare formationer. Bland annat var Napoleon en stor beundrare av Gustav II Adolf och Napoleons taktiska modell ses också som maximeringen av vad man kunde göra med denna taktik och bruket av framladdat artilleri, vilket Napoleon var en mästare på, innan den industriella revolutionen gjorde sig kännande.

Med denna revolutionära taktik, kunde man alltså inte bara hantera polska och ryska arméer i Öst, utan man slog även Väst med häpnad under fälttågen i Tyskland under det 30-åriga kriget. Därmed var grunden lagd för vår storhetstid! Om man vill så kan man säga att vi stod mitt emellan Väst och Öst och utvecklade en taktik som hade lite av varje. Man kan säga att framgångsmodellen var en taktiskt form av…….lagom. Tydligen en svensk specialitet.

Vad innebär egentligen: ”Islam – Fredens religion”?

KOMMENTAR

”Islam – Fredens religion” (”The religion of peace”), denna uppenbara motsägelse i termer, är ett begrepp som lanserades av islamister i ett försök försköna islams metoder och syften. De är lätt att avfärda begreppet som löjeväckande, men jag tycker att man ska skärskåda det lite djupare än så. Då finner man nämligen essensen av det islam som vi nu dagligen måste brottas med.


Islamister och islamapologeter menar att begreppet ”fredens religion” står för den muhammedanska lärans strävan att leva i fred med sin omgivning. För dess tolerans för andra religioner och livsåskådningar. Jag vidhåller dock att sanningen är mörkare och mer illasinnad.


Enligt muslimsk dogm, delar man, för stunden, upp världen i två delar:


Den ena, dar al-Islam (Islams boning, egentligen; underkastelsens boning), är den del av världen där islam regerar. Även kallat, dar al-sulh (fredens boning).

Den andra delen, dar al-Harb (Krigets boning, House of War), är den del där islam inte styr. Den del där islam inte styr, anses alltså vara en plats för krig, en plats där muslimerna bör bedriva sitt (o)heliga krig i syfte att expandera dar al-Islam.

”Fredens religion” uppstår när alla länder inom dar al-Harb (krigets boning) har kapitulerat inför islam och underkastat sig dess dogmer!


Det följer således, att begreppet ”fredens religion” syftar på det tillstånd, som ”idealt” uppstår när islam har besegrat sina fiender och underkuvat dem. ”Fred” är en omskrivning för dominans och underkastelse! Muslimska teologer är ju ganska rättfram med att islam inte kan ha fred med sina fiender. Bara uppehåll i striderna. Olika långa beroende på om islam för stunden är svagt eller starkt, givetvis. Nu när islams styrka återigen är på tillväxt, utlovas fred, men bara till dem som underkastar sig. Annars väntar svärdet.


Fredens religion, innebär också, som jag ser det, ett tillstånd i ett samhälle där det råder mental och intellektuell ”fred” och stillhet. Inga diskussioner, inga avvikande åsikter, inga intellektuella konflikter. Bara en version av vad som är sanningen. Det är detta tillstånd som råder i större delen av den muslimska världen idag. Få böcker trycks. Inga avvikande åsikter accepteras och ingen yttrandefrihet finnes.


Den muslimska idealvärlden är en värld där alla har underkastat sig, kroppsligt såväl som mentalt. Deras mentalt fredliga värld är en fördummande och stagnerad dystopi. Hade deras ”fred” fått sprida sig över klotet, så hade det inneburit ett nesligt slut för en annars så kreativ och blomstrande mänsklighet.


Det ironiska med denna ”idealmodell”, är att inom det verkliga islam finns det ingen fred, i traditionell bemärkelse. För varje radikal muslim så tycks det alltid finnas en som är ännu mer radikal. Men denna inre konflikt hjälper inte oss, då den inte är uppbygglig. Medan vi i Väst träter om sätt att utvecklas, så är deras interna diskurs ett ”race to the bottom”, en tävling för att nå nya bottennivåer i mänskligt mörker. Slutresultatet av deras inre konflikt blir, oavsett vinnaren, ett slut på alla andras rättigheter och livsluft.


Således; låt oss alla se ”fredens religion” för vad den är. En religion vars dogmer ser vår värld som en zon för konflikt och krig, en plats som ska kuvas och underkastas för att vi ska få ta del av detta som islam kallar för fred.

Att bränna koranen

KOMMENTAR

Man kan ha väldigt olika känslor runt den stundande koranbränningen i Malmö, men kvarstår gör dock att det handlar om våra mest grundläggande rättigheter! Rätten till yttrandefrihet och religionsfrihet/rätten till att inte vara bunden av religionens dogmer!


Som en läsande person, så är jag som så många andra har uttryckt i dagarna, avigt inställd till att bränna böcker. Dock får man sätta detta i rätt perspektiv. Det handlar inte om den kulturförstörelse, som hade varit fallet om Rasmus Paludan ställt sig på torget och bränt ett mycket gammalt eller sällsynt exemplar av denna koran. Istället är det ett helt vanligt ex av en av världens mest tryckta böcker. Inte på något sätt allvarligare än det bokbrännande som våra bibliotek ägnar sig åt dagligen när de förpassar utrangerade ex till ugnarna.


Många invänder också mot ansatsen att medvetet kränka en religiös grupp. Man tycker att det är ”onödigt” att skapa konflikt runt en sådan handling. Till dessa personer vill jag säga att yttrande- och religionsfriheten är friheter som varje generation måste vinna på nytt. Om vi, som folk, inte gång efter annan testar gränserna, så vet faktiskt inte var de ligger. Om vi inte testat så vet vi inte om vi fortfarande har dessa friheter! Därför är det kanske mer nödvändigt än någonsin att medvetet provocera, för att se vad som fungerar och inte fungerar i dagens samhälle.

Är det helt enkelt en, för yttrandefriheten, nödvändig handling att bränna en koran?


Denna frågeställning blir mer och mer aktuell för varje dag som går, i ett land, och en stad, som genomgår en snabb demografisk förändring. En förändring där den snabbast växande gruppen, som ett kollektiv, håller värderingar som står i opposition till de aktuella rättigheterna. Denna muslimska befolknings ledare, som får allt mer inflytande i samhället, brukar hävda att islam är ”fredens religion”. Man talar om en historia där man har varit toleranta och vill förespegla omvärlden att allt kommer bli så bra när man får en ledande position i samhället. Just därför är det viktigt att testa denna tolerans, att testa denna fredlighet.


Att döma av den initiala uppståndelsen, så blir reaktionerna på Paludans koranbränning, allt annat är tolerant och fredlig. Inget jag har sett av islam i Väst så här långt, pekar mot en fredlig samexistens med huvuddelen av den religionens följare.

Just därför är det viktigt att koranbränningen fortskrider som planerat. För att vi ska få en värdemätare på islams påstådda tolerans och fredlighet. För att detta ska medvetandegöras, även bland dem som sover ack så djupt. För att fastslå våra rättigheter visavi kränkta känslor å en aggressiv och expansiv religions-ideologis vägnar.

UPPDATERING 1 (27 aug, efter polisens beslut om avslag):

Är det verkligen rimligt att polismyndigheten på egen hand ska få avgöra frågor av största betydelse för grundläggande rättigheter, såsom yttrandefriheten och religionsfriheten???

Först avgörs böneutrop som en bullerfråga och nu koranbränningen som en ordningsfråga!

Dessa frågor måste behandlas i enlighet med den vikt de faktiskt har för vårt samhälles framtida utveckling och ställas under politisk kontroll! Någon kanske invänder med att det hela politiseras då, men det är uppenbarligen redan fallet, då polismyndigheten redan är påtagligt politiserad. De två hänvisade besluten ovan har avgjorts efter politiska påtryckningar från både toppen och från botten, i form av vänsterpöbeln och de uttalade beslutsgrunderna är dimridåer. Det som sticker i ögonen är att dessa de facto politiska beslut helt undgår följdverkningar. Om vi sätter besluten direkt i politikernas händer så får dessa åtminstone stå till svars för sina övergrepp på demokratin och våra grundläggande rättigheter i nästa val. Som det är nu, liknar det mer en situation där polisen är redskapet för en auktoritär stat! En politisk aktör som vi inte kan påverka eller motverka i vallokalen.

UPPDATERING 2 (29 aug, efter fotboll med koranen på Stortorget och de efterföljande kravallerna):

Polisen misstänker alltså männen som sparkade runt en koran på Stortorget för ”hets mot folkgrupp”. Hur kan uppvisad aversion mot idéer och föreställningar innebära HMF?

Om jag sparkar runt ett ex av ”Kapitalet”, blir jag då skyldig till HMF mot socialister? Detta är bisarrt!

Paludan har belagts med ett 2-årigt inreseförbud med anledning av att han misstänks avse begå brott. Hur nu hans aktion kan anses vara ett brott, enl. ovan? Detta samtidigt som IS-jihadister får resa in fritt, för de kan ju aldrig misstänkas planera några brott. Eller?

En religion är en tro på ett knippe föreställningar och värderingar och skiljer sig på så sätt inte nämnvärt ifrån en politisk ideologi och ska således inte heller har något som helst skydd från kritik och aversion. Särskilt inte när islam som religion räknat har så stora inslag av politisk filosofi att det på många sätt är svårt att klassificera den helt och hållet som en religion, i jämförelse med de övriga världsreligionerna!

Ärkeglobalisten Soros vill utnyttja att ”folk är desorienterade och rädda” i spåren av Corona!

KOMMENTAR

Ärkeglobalisten och originalbankstern George Soros intervjuas i italienska La Repubblica, med anledning av sin 90-års dag. Där klagar på att Sverige inte vill skuldsätta sig mer och orerar om att vi, som har lagt så mycket resurser på att ta emot migranter och betalar i topp per capita till EU, är ”själviska”. Han klagar på att EU:s ”sparsamma” inte vill ha eviga lån som han och hans vänner kan få eviga räntor ifrån.

Han yrar om andra, som han menar ”underminerar demokratin från insidan”, samtidigt som han själv stödjer gatumobbar som bränner, plundrar och mördar, med pengar i syfte att påverka den demokratiska processen. Vilket skämt!

Han talar om det ”öppna samhället” som egentligen betyder de öppna gränsernas samhälle och det västerländskas underkastelse.

Givetvis citerar SvD hans dimridåer, där han menar att all kritik mot hans illasinnade gärning är antisemitism, vilket givetvis är kvalificerat skitsnack.

Men utanför lämnar SvD, mycket lämpligt för agendan, det mest uppseendeväckande uttalandet som Soros gör i den refererade intervjun i italienska La Repubblica, för att inte väcka någon svensk som sover.

Cynikern Soros säger rakt ut, att Coronaepidemin, är ett bra tillfälle att avancera globalismen, eftersom folk nu är rädda och desorienterade!

“I would describe it as a revolutionary moment when the range of possibilities is much greater than in normal times,” he said. “What is inconceivable in normal times becomes not only possible but actually happens. People are disoriented and scared.

Och denna person erbjuder svensk MSM utrymme, utan erforderlig varningstext! Utan någon granskning av han agenda får han framföra sitt budskap! Skandalöst!

Om konsten att alltid förlora, men ändå bli en vinnare i slutändan!

HISTORIA

Idag börjar jag skriva under en ny kategori här på bloggen. Jag har haft ett livslångt intresse för historia, och har genom åren samlat på mig ett antal observationer, som det kliar i fingrarna att sätta på pränt. Det handlar inte om djuplodande essäer, men inte heller kåserier, utan helt enkelt lite mer lättsamma texter, som jag hoppas ska kunna intressera även dem som vanligtvis inte plöjer mycket historia. Under ”Om Bloggen” kan ni läsa mer om detta. Håll till godo!

Nu till dagens text:

Italien har, sedan processen mot grundandet påbörjades, varit notoriskt usla i krig. Skälet till detta förhållande är inte ämnet för denna text, så det räcker med att konstatera att krig är en enormt komplicerad verksamhet. Det är en otillräcklig förklaring att påstå att det har handlat om usla generaler (Första världskriget), eller bristande vilja eller uselt materiel (Andra världskriget). Många nationer har övervunnit liknande svårigheter med andra styrkor. Nej, istället får man konstatera att en krigsmakt är ett mycket komplicerat maskineri, där saker som utbildning, administration och försörjning, sammanhållning och förtroende, väger tungt. På ett flertal punkter brister det uppenbarligen i de krigsorganisationer som Italien förmått pumpa fram, år efter år. Landet har till exempel utmärkt sig som det enda europeiska land som förlorade ett krig mot en afrikansk nation under kolonialismens storhetstid, 1800-talet, när man mosades av Etiopien vid Adowa 1896.

”Italien är som en stek”

Ett uttalande som tillskrivs den tyska kanslern Otto von Bismarck, som styrde Tyskland till återförening, lyder: ”Italien är som en stek. Ju mer man bankar på den, ju mer växer den.”

Uttalandet är en kommentar till det faktum, som är temat för dagens text, nämligen att Italien är notoriskt misslyckade i krig, men ändå alltid landar på fötterna i slutändan, ja rent av oftast på den vinnande sidan.

Italienarna kan vara nöjda. De kommer alltid på vinnarsidan i slutändan…..

Hitler tillskrivs uttalandet att han inte skulle kunna förlora kriget med två sådana allierade som Japan och Italien. Japan hade aldrig blivit invaderat och Italien förlorade förvisso alla krig, men hamnade alltid på den vinnande sidan.

Detta hjälpte dock föga, då Japan gav upp utan att någon behövde invadera deras hemöar. Kärnvapnen såg till detta. Italien förlorade mycket riktigt och kom också mycket riktigt på den vinnande sidan i kriget, till slut. Den Allierade sidan.

Italien är inte till mycket nytta för någon i ett krig. För tyskarna hade det varit mycket bättre om italienarna varit neutrala istället. Inget krig på Balkan och inget i Nordafrika. Kanske hade Operation Barbarossa fungerat bättre om tyskarna inte hade förlorat den essentiella sommarmånad som det kostade att reda ut den röra som Mussolinis misslyckade äventyr i Grekland medförde? Där även lilla Grekland var dem övermäktiga.

Det här med Italiens förmåga att landa på fötterna är det dock värt att dröja sig kvar vid, för uttalandet om att de alltid förlorar, men ändå vinner finns det mycket fog för.

…..trots att de förlorar krigen. Här mot Österrike vid Navarra 1849.

Embryot till dagens Italien var Kungadömet Sardinien, som runt mitten av 1800-talet gick i krig med Österrike-Ungern två gånger, i syfte att driva dem ur norra Italien. Givetvis blev man ordentligt tillplattat, men Frankrike trädde in och vips var Italien grundat. Dock saknades Kyrkostaten och Venedig. Den senare alltjämt i Österrikes ägo.

1866 gjorde Italien gemensam sak med Preussen i kampen mot Österrike-Ungern. Ungefär samtidigt som preussarna mosade den österrikiska armén vid Königgrätz, fick italienarna stryk av österrikarna både till lands och till sjöss, trots dubbla styrkan i båda fallen. Vid freden var de i alla fall vinnare och tilldelades Venedig.

Under det Första Världskriget ställde Italien upp på Ententens sida, men intet lyckades man uppnå. Elva gånger stångade man sig blodig mot österrikarna, utan annat att visa upp än hundratusentals döda och en bruten moral. I och för sig inget ovanligt i sig under detta krig, men när Österrike-Ungern, med lite hjälp från Tyskland, till slut slog tillbaka så rämnade den italienska armén direkt.

Inte förrän hjälp anlände från Ententen, räddades man från undergången och freden kom som en befrielse för ett utmattat Italien. Trots de svaga insatserna fick man territorier, såsom Sydtyrolen och öar i Egeiska havet. Men inte tillräckligt mycket, enligt italienarna, vilket var ett av skälen till inträdet i nästa Världskrig.

Även där gick det åt pipsvängen som bekant, men med hjälp av en snabb kappvändning, där man kastade ut Mussolini och gick över till de Allierades sida, slapp man att egentligen räknas till förlorarmakterna och behövde inte ockuperas, behövde inte få sin generalstab manglad i en Nürnbergrättegång eller få sina krigsbrott granskade. Man fick även hjälp av Västmakterna att behålla den viktiga staden Trieste, som Tito krävde att få, när gränsen ritades om rörande Istrien. De sympatiska italienarna behövde inte som tyskarna, få sneda blickar riktade emot sig runt om i Europa, under de efterföljande decennierna.

Man skulle vilja säga att italienarna ska ägna sig åt mat, vin och sportbilar och hålla sig borta från krig, men kanske är just det omvända det riktiga. Det har tydligen ingen betydelse om de vinner eller förlorar krigen. I slutändan vinner de ändå.

Värst är det alltid för deras allierade, som får bära en tung och otacksam börda. Både potentiella motståndare och allierade till Italien kan dock idag pusta ut, eftersom det numera råder fred i Europa. Här strider vi bara om hur EU-bidragen ska fördelas. Även här lyckas dock italienarna med konststycket att förlora ”kriget”, men vinna ”freden”.

Det mångkulturella samhället står i brand!

ANALYS

Amerika står, ännu en gång, i lågor som en konsekvens av spänningar mellan etniciteter och rasgrupper i landet. Ännu en gång påvisas det vanskliga med att låta ett samhälle vila på den skakiga grund som det multikulturella samhället utgör.

Först några ord om George Floyds dödsfall: Som alltid så hoppar vänstern och svarta intressegrupper till den slutsats som passar deras narrativ. Det är inte bevisat att Floyd dog av kvävning (1). Istället har rättsmedicinsk undersökning indikerat att han dog av hjärtinfarkt. Han hade en hjärtsjukdom och huruvida hans missbruk sedan minst ett decennium tillbaka spelade in i detta förlopp vågar jag inte uttala mig om, men han hade spår av fentanyl (en form av syntetisk opium som är 70 ggr starkare) och metamfetamin i blodet när han dog. Allt detta kommer utredas i sinom tid. Vänstern och aktivistgrupper vill dock inte vänta och se, utan vill passa på och nyttja tillfället till att elda på rashatet mot vita i USA.

Kravallerna och ilskan som medel för att uppnå: Underkastelse!

Det anmärkningsvärda, när det gäller raskravallerna som nu rullar runt i USA, är hur det vänsterliberala etablissemanget ursäktar, rättfärdigar och till och med underblåser dessa som legitima uttryck för frustrationer. Ett demokratdistrikt kallade dem för framsteg (”progress”). Etablissemangensmedier som CNN och NBC fylls med aversion mot vita som kollektiv. Alla vita bär en skuld för vad som hände, är narrativet. Kollektiv skuld och arvsynd alltså. Det är svårt att tro sina ögon. Det som tidigare bara sades av radikala vänsterprofessorer, framförs nu av nyhetsankare i mainstream medierna.

Det blir mer och mer uppenbart att vad man är ute efter, inte är rasharmoni och en fungerande samlevnad, utan vit underkastelse.

 

 

Man kan från USA se videor där vita i stora grupper knäböjer inför svarta, för att be om ursäkt för sitt ”vita privilegium”, slaveriet och andra historiska oförrätter. En del går ner på ett knä, men många står på två knän. Detta är inte ödmjukhet, utan ett uttryck för fullständig underkastelse och kapitulation. Nyligen har vi sett detta sprida sig till Sverige, där en kvinnlig polis knäade (och därmed deltog i) inför den demonstration som hon hade uppgift att upplösa.

 

 

Det här med att gå ner på två knän, för direkt mina tankar till förnedringsrånen som invandrare från Afrika och Mena, utför mot unga svenskar, där de tvingas stå på två knän inför våldsmännen, fullständigt underkastad deras vilja och godtycke. Det vi nu ser är en politisk och storskalig motsvarighet till denna handling. Den handlar bara om en sak: Underkastelse och förnedring!

 

Verkligheten bakom polisernas påstådda rasism

Det officiella skälet till dessa handlingar och de våldsamma kravallerna som alltjämt rullar vidare i USA, den påstådda rasismen inom poliskåren och det påstådda överdrivna dödandet av svarta av denna poliskår. Hur står det då till med detta?

Det korta svaret är att det är en fullständig och ogenerad lögn!

Faktum är att svarta poliser är mer sannolika att skjuta vita personer, än vita poliser är att skjuta svarta personer! Svarta och latinamerikanska poliser skjuter också oftare svarta personer än sina vita kollegor gör. Rent av är det så att svarta poliser använder sina tjänstevapen 3,3 ggr fler gånger än sina vita kollegor. Detta enligt två studier, av Justitiedepartementet respektive Pennsylvania universitet.

En kartläggning som Tucker Carlson, på Fox News, gjorde rörande dessa dödsfall från 2019, påvisade att blott 10 svarta personer, av de 250 det året som sköts ihjäl av polisen, var obeväpnade. 10 personer! Av dessa tio hade 5 st angripit och nära på övermannat poliserna, som tvingats skjuta. I ett fall hade ett vapen riktats mot polisen tidigare av förövaren. Såldes; en försvinnande liten siffra, som kan jämföras med de ca 50 poliser som skjuts ihjäl varje år.

I summering: Ut genom fönstret flyger tesen om övervåld mot svarta av rasistiska vita poliser!

De svartas brottsbelastning

Motargumentet kommer som ett brev på posten. Det skjuts ändå oproportionerligt många svarta av polisen, säger man. 50 % av alla skjutna av polisen är vita, enligt en studien av Washington Post (2019), medan 26 % är svarta. Detta att jämföra med att 62 % av befolkningen är vit, medan 13 % är svart. Vad man inte tar hänsyn till här är den svarta befolkningens mycket större grad av brottsbelastning.

Justitiedepartementets statistik påvisar att de svarta står för 62 % av rån, 57 % av mord, 45 % av överfall, i de 75 största kommunerna i USA (där de utgör 15 %). I storstäderna blir det ännu värre. I Chicago, där svarta utgör 35 %, står de för 76 % av morden, medan de vita som utgör 28 %, står för 4 % av dessa handlingar. Samma siffror kan upprepas för flertalet stora städer såsom L.A. Och New York.

Om vi tittar mer nationellt heltäckande så visar statistik från samma källa som ovan, att mellan 1980-2008 så begick 52,5 % av alla mord. Vita (inkl. latinos) 45,3 %. Om vi avrundar med att titta på andelen av män som sitter i fängelse (2009), så landar vi på 0,7 % av de vita och hela 4,7 % av de svarta.

Således har vi en bild av en minoritet som är tungt brottsbelastad och vars relativt högre andel av de som skjuts av polisen matchas av dess högre andel förövare vid grova brott.

 

Husen brinner, men egentligen är det USA:s mångkulturella dröm som står i brand!

 

Svart mot svart

Det riktiga problemet för den svarta befolkningen i USA, är inte polisvåld, utan att svarta mördar varandra i sådan hög utsträckning, men detta vill man inte tala om, för då finns ingen yttre fiende att mobilisera mot. Runt 6000 svarta dödas varje år av andra svarta. Detta är jämföra med de ca 250 personer som varje år skjuts av poliser för att de drar vapen mot dem.

 

Rasvåldet

Över lag sker huvuddelen av morden inom rasgrupperna. Detta är sant även vad gäller vita, om än till en lägre grad. Man dödar i de kretsar där man interagerar. Inom familjer och snäva kretsar och eftersom landet lever segregerat så sker också mycket av våldet på detta vis.

Men eftersom ”Black lives matter” och andra vänster-liberala aktivister vill göra gällande att det finns ett rasistisk övervåld mot svarta i USA, så behöver saker och ting redas ut. Faktum är att det istället handlar om den raka motsatsen.

Enligt FBI:s databas så dödades år 2016, 243 svarta av vita. Av dessa vita var 95 latinos. Alltså har vi kvar 148 svarta dödade av icke-latino vita. Samtidigt dödades 533 vita av svarta personer. Resultatet blir att svarta är 16 ggr troligare att mörda en vit, än vice versa. Om man räknar på alla våldsamma brott så blir skillnaden ännu mer påtaglig. Då är utförs 44 våldsamma brott av en svart mot en vit, för varje enskilt brott av en vit mot en svart. Detta enligt Bureau of Justice statistics, med data från 2018.

 

 

Denna nedslående bild från USA matchas tyvärr även av bilden i princip varje samhälle där vita och svarta samlever i större antal. Vi har samma bild i såväl Frankrike och Storbritannien som här hemma i Sverige, där det rasmässiga våldet (och ofta också rasmässigt motiverade våldet) mot vita är ytterst påtagligt i samhället. Se till exempel de s.k. ”ungdomsrånen” och förnedringsövergreppen. Man kan också konstatera att det i Sydafrika pågår ett veritabelt etniskt krig mot den vita befolkningen, utfört av de svarta majoriteten. Mönstret går som sagt igen på alla dessa platser.

Hela denna bild illustreras väl av den mängd osmakligt videomaterial som nu strömmar in från USA, där man kan se stora folkmassor, av huvudsakligen svarta personer, som på ett bestialiskt sätt misshandlar ensamma vita personer, som försvarar sin egendom eller vågar sig på att ha en motstridig åsikt om kravallerna. Värt att notera är att denna typen av våld sällan syns i statistiken, som till stor del är baserad på en förövare/ett offer.

Myten om det rasistiska vita våldet mot svarta, måste stampas ut. Det är en myt och inget annat. Istället för att dras med i detta, vilket till exempel SVT och TV4 gör när de talar om demonstrationer mot rasism (istället för att neutralt och faktabaserat referera till ”demonstrationer mot upplevd rasism/ alt. vad man ser som rasism”), så behöver vi prata mer om den svarta våldsbelastningen och det svarta våldet mot vita. Även vita liv räknas faktiskt….

Mångkulturen i brand!

I summering, så vill jag ha noterat, att oavsett vad man anser vara skälet för ”slitningarna” mellan etniska och rasmässiga grupper i USA, vem som bär ansvaret för dem, så kvarstår likväl det faktum och att det rationella, det faktabaserade, sällan kan trumfa det emotionella i de allt mer uppskruvade konflikter etniska grupper och rasgrupper emellan. Denna svaghet i det mångkulturella samhället, som förstärks av de krafter som vill splittra och nå makt genom denna splittring, gör att harmonisk samlevnad bara blir en dröm, en långväga illusion. I det lilla perspektivet, inom den lilla gruppen av nära vänner, kan denna modell verka hållbar, men som vi allt oftare ser, så är den fullständigt ohållbar i det stora perspektivet. Det går inte att bortse från det brinnande hat, mot framför allt den vita majoriteten, som blir synligt i förlopp som det vi nu kan se i USA.

Det är inte bara städer som brinner. Det är hela idén om det mångkulturella samhället som står i brand!

 

Fotnoter:

(1) Allt detta åsido, så vill jag tillägga att jag personligen har svårt för att se poliser sitta på folks bröstkorgar eller nackar under långa stunder. Detta är en ful och farlig ovana. Och dessutom helt onödig. Jag säger inte att polisen ska vara så vek som svenska poliser ibland visar sig vara. Kriminella ska definitivt tas hårt, men det finns andra grepp. Jag lärde mig sådana under min tid i det militära. De är mycket effektiva och ganska enkla att nyttja. Har också sett polis här i Sverige använda sådana grepp, med bra effekt. De gör att man slipper sitta på en omhändertagen på det sätt man kunde se poliserna sitta på Floyd.

%d bloggare gillar detta: