Det är hög tid att göra slut på integrationslinjen!

DEBATT

I förra veckan blossade debatten om assimilation vs integration upp igen, med anledning av ett debattinlägg i Expressen av KDU:s ordförande Nike Örbrink. Svar följde från en grupp uppretade kristdemokrater. Både Nikes text och kritikernas hade dock avsevärda brister som mer fördunklar än något annat och de svenska väljarna bör förstå vad integration egentligen betyder och vad assimilation kan innebära, för att kunna fatta välunderrättade beslut vid valurnorna. Låt mig utveckla:


Nike och KDU använder begreppet ”kulturell assimilation” om saker som språk, samhällsvärdegrund, respekt för lagar och institutioner, ansvar för samhällsgemenskapen och en svensk identitet.
Längre ner skriver hon dock att ”Alla människor har rätt att värna kulturella särdrag, sin egen tro, sina högtider och kulturella utryck”. Denna begreppsförvirring leder till välförtjänt kritik från de arga kristdemokraterna, som menar att hon talar emot sig själv och att kulturell assimilation leder till förtryck av en grupps kultur och religion.


Nike måste skilja mellan kultur i traditionell mening och en samhällskultur! Kultur i traditionell bemärkelse, såsom just särdrag, seder, traditioner och tro, kan man inte tvångsassimilera i ett modernt samhälle. Därför leder det fel att tala om kulturell assimilation. Däremot kan man tala om samhällsassimilation (eller samhällskulturell assimilation), vilket innebär en anpassning till de värderingar och normer som gäller i det politiska systemet och den samhälleliga interaktionen. Här handlar det om att lära sig svenska, acceptera värdegrunden (d.v.s. respektera yttrandefriheten, barns- och kvinnors rättigheter, demokratin som sådan (människans lagar över guds) även kallat sekularismen, likhet inför lagen etc), förståelsen för samhällskontraktet och så vidare.


DETTA kan man och SKA man absolut kräva anpassning och assimilation till!


Samtidigt som det arga KD-drevet hade poänger angående begreppsförvirringen hos KDU, så stod man för sin beskärda del av denna förvirring själva när man feldefinierade begreppet integration sålunda:


”Integration: Nyanlända förväntas inte avsäga sig sin identitet men det är majoritetssamhällets normer som råder.”


Detta är komplett felaktigt och vilseledande om vad integration verkligen är och syftar till. I själva verket ska samhällsintegration definieras så här:


”En förening av skilda delar till en större helhet.”


Detta betyder att ALLA ska anpassa sig för att passa in i det nya samhället. Alla ska ner i smältdegeln och komma ut på andra sidan som ett helt nytt folk. Det är därför man talar om ”Det nya landet” och att även svenskar måste integreras i detta nya Sverige. Ingen grupp ska ha mer rätt än någon annan i formandet av dess framtid. Allra minst de ursprungliga svenskarna. Detta är vad svensken måste förstå om begreppet integration!

Integration betyder, både i teori och dagens praktik, att olika delar sammanfogas till en ny helhet. Det betyder inte, som många fortfarande tror eller inbillas, att ”det är majoritetssamhällets normer som råder”. Integration syftar istället till att skapa en ny helhet, på annan grund än det tidigare samhället.


Sedan kryddas detta och selektivt blandas med visionen om ”mångkultur”, där vissa utvalda gruppers (ej den inhemska befolkningsgruppens) identiteter ska stärkas och ”bejakas”. Med detta avses att man vill motverka den naturliga assimilationsprocessen som ofta sker när en grupp lever i ett främmande land i generationer. Det man dock ska ha klart för sig är att liberaler och socialister (och ibland ”medkännande” kristna i KD) selektivt plockar vad de vill ur denna vision och den besläktade mångkulturella dito.


Med andra ord så gäller integration för svenskar, i meningen att de ska tvingas anpassa sig till ett nytt land, där deras värderingar och normer inte sitter i högsätet och formellt och retoriskt så krävs detta även av invandrade grupper, men egentligen så gäller över lag principen ”mångkultur” för de invandrade grupperna, för medans svenskarna ska anpassa sig till en ny verklighet så uppmuntras dessa att behålla sina säridentiteter och att ställa sina särkrav på samhället. Endast svenskarna förnekas denna rätt till att bevara sina traditioner och att leva i enlighet med sina värderingar, utefter vad den mångkulturella modellen egentligen dikterar!


Allting är med andra ord speglar och dimridåer! Debatter som den mellan KDU och de uppretade inom KD är pseudodebatter där begreppsförvirringen ofta är medveten och döljer oviljan att beröra dagens realiteter i samhällsutvecklingen. Svenskarna måste se igenom dessa dimridåer för att kunna konstatera att spelet är riggat emot dem.


I slutändan måste vi kunna konstatera följande punkter:


1) Integration, i ordets rätta bemärkelse, och enligt dagens praxis, innebär att svenskarna ska tvingas kompromissa med den samhällsmodell som har skapat ett av de mest framgångsrika och harmoniska samhällena i den mänskliga historien. Den är således av ondo och policyn bör så fort som möjligt fasas ut som ledord för framtiden.


2) Politisk- och samhällelig assimilation av de till Sverige komna grupperna är den enda rätta vägen för bevarandet av ovan nämnda. Det betyder total anpassning till vårt politiska system och de rättigheter och skyldigheter som är knutna därtill.


3) Kulturell assimilation är inte bara omöjligt att framtvinga, utan också kränkande för individens rättigheter när man försöker. Det enda samhället/staten kan göra är att inte motverka den naturliga och frivilliga assimilation som ofta sker om man bara inte framhärdar i en splittrande mångkulturell politisk linje.


4) Givet faktum i punkt tre ovan och svårigheterna behäftade med punkt två ovan då kultur är värderingar och kan man inte styra kulturen så kan man svårligen styra de politiska värderingarna, så måste vi konstatera att migration till vårt samhälle av grupper med, över lag, väsensskilda värderingar och kultur, bör begränsas starkt. Migration bör inte bara vara ytterst begränsad utan även individprövad (ej asylrättslig) så att det säkerställs att dessa få är personer som har viljan och kapaciteten att verkligen uppnå anpassning och assimilation.

Demokratin på spel!

KOMMENTAR


Den 3:e November gäller det! Kanske det viktigaste valet i Västvärlden på mycket länge. Det står mer på spel än många här hemma förstår. Låt oss därför dyka ner i det! Jag talar inte här om partipolitik, utan om en djupare nivå. Det som står på spel i detta val är demokratin som sådan!

Det har sedan demokratins återuppståndelse i Europa, varit ett faktum att medierna har ett mycket stort inflytande över valresultaten, i och med att de har sådan makt att forma hur folk ser på frågor och, ja, vad de överhuvud taget ser. Den senare tiden har medierna, och inte bara privata medier, utan även statliga sådana, såsom här hemma i Sverige, allt mer kommit att ställa sig på en sida av spektrumet. Då talar jag inte om vänster-högerspektrumet, utan Globalism/Liberal-och-vänster vs Nationalism/Konservatism spektrumet. Samlingen av traditionella och statliga medier på den förstnämnda sidan har varit nästan total de senaste decennierna.

Denna obalans har medfört att det i Västvärlden har förts en politik som i mångt och mycket har varit inte bara emot den egentliga folkviljan, utan också har varit kontraintuitiv och antirationell. I vems intressen denna politik har förts kan man diskutera, men det har inte varit i de västerländska folkens intressen i alla fall. Så mycket är säkert.


Denna diskrepans mellan folkvilja och elitpolitik har skavt på våra samhällens harmoni. Folket har saknat en kraft, som framför deras vilja och talar från de djupa folklagren. In träder en person som Donald Trump. Ignorerar kutym och koder för den politiska diskursen. Han raljerar och är ofta plump, men han svingar mot både höger och vänster för att tydligt markera att han inte är en del av det vänster-höger etablissemang som inte vill folken väl. Genom detta skapar han en enorm folklig entusiasm och vinner därmed också den ultimata makten. Detta kan etablissemanget dock inte tolerera, så försök efter försök att avsätta honom sjösätts, men de sjunker alla som stenar till botten. I dessa processer skiner igenom ett fullständigt förakt för demokratin. En ovilja att acceptera valets utfall.

Aldrig tidigare har folket haft en egen förkämpe och då ska han så klart bort. Valresultat till höger eller vänster accepteras, under knorranden, men inte med denna man. Han hotar nämligen systemet som sådant. Ett system som är korrupt ända in i dess kärna. Två gånger står han mot kandidater, Clinton och Biden, vars korruption sticker i ögonen och borde vara mumma för etablissemangsmedierna att sätta tänderna i, men det gör de inte.

Talesättet lyder: ”Läser du inte tidningarna så är du oinformerad. Läser du dem så är du felinformerad!” Sanningen finner man genom att ta del av en mångfald av källor!


Man kan invända mot hans stil, hans självgodhet och hans narcissism, men det som står på spel är vida större än sånt här. Den fråga som väljarna står inför i valbåsen i USA är huruvida de ska återigen släppa fram den etablerade politiska eliten till köttgrytorna, eller om de ska fortsätta detta experiment i välvillig populism.


Eftersom det är så stora värden som står på spel för eliterna så har också extraordinära åtgärder tagits för att säkerställa att Trump inte ska kunna bli återvald. Tidigare räckte det gott med kontroll över de traditionella medierna för att kunna styra bort väljarna från politiska krafter som vill dem väl, men Trump visade att det fanns ett litet andningshål i form av de sociala medierna såsom Facebook och Twitter och möjligheten att propagera för sin sak även på You Tube. Dessa använde Trump bättre än någon tidigare och detta rullade ut mattan för hans triumftåg in i Vita huset. Givetvis gav detta etablissemanget skrämselhicka. Blott tanken på att man nu kunde kringgå deras makt!


En aldrig tidigare skådad digital utrensningskampanj inleddes följaktligen. FB, Twitter och You Tube politiserades och förmåddes att välja sida mot Trump och hans populister. Tusentals konton raderades. I princip all stora samhällsdebattörer som stöttade Trump, som twittrare eller videobloggare stängdes ner. Konton som hade fler än en miljon följare var inte för stora för att drabbas. Alla rensade ut!


Detta kom som en chock för många, då internet bar på löftet om att vara redskapet för att kunna kringgå auktoritära krafters censur. Istället blev verkligheten en annan, då ett fåtal aktörer fick en total dominans och sedan dessutom samverkade för att tysta andras möjligheter att yttra sina uppfattningar. Då var det game over för yttrandefriheten. Spontant skulle man vågat hoppas på att statsmakten skulle reglera detta, men istället, såsom i Sverige, hetsade de oftast på.


Dess ingrepp, detta bruk av FB, Twitters och YouTubes monopol är på många sätt så mycket värre än ett monopol inom de traditionella nyhetsmedierna. Nu tystar man även de enskilda medborgarens möjligheter att tala direkt med vandra. Jag har svårt att se ett samhälle, som lever under de restriktioner som vi har idag av yttrandefriheten, som ett fritt samhälle. Utan möjligheten till ett fritt samtal, så finns inte möjligheten till att fatta ett så självständigt och oberoende beslut som möjligt vid valurnorna. Utan yttrandefriheten faller även alla de andra politiska och samhälleliga friheterna. Det är där vi befinner oss NU!


Givet denna situation, så vet jag inte om man ska våga tro på att Trump i alla fall ska lyckas vinna en andra gång. Han har så mycket emot sig. Allt stöd är tystat. Lögnkampanjerna mot honom har varit massiva och i ett land som USA, där kunskap ofta är en bristvara så går folk ofta på en känsla och den känslan har blivit ordentligt inplanterad vid det här laget nu. Men kanske ändå, förstår folk att det som nu står på spel är själva demokratin som sådan. Om Trump vinner så hoppas jag att han omedelbart reglerar de sociala medierna så att de inte längre kan censurera sådant som inte är brottsligt och aldrig mer ska kunna påverka utgången av ett val!


Av denna anledning så borde det amerikanska valet vara av största intresse även för oss i Sverige, för ett sådant steg skulle hjälpa svenskarna lika mycket som amerikanerna. Den frihet som står på spel är alla västerlänningars!

När blir det ett slut på naiviteten i Väst?

KOMMENTAR

Majoriteten av västerlänningarna tycks leva kvar i inbillningens värld. Inga Fader Jacques Hamel, Lee Rigby eller Samuel Paty i världen kan väcka dem ur vanföreställningarna som de har fått sig itutade! Inga terrordåd såsom Nice, Manchester eller massvåldtäkter som i Köln, synes kunna väcka dem ur denna drömsömn.


När ska västerlänningarna förstå det existentiella hot som vi står inför? När ska ni ta lämpliga steg för att säkerställa att detta inte blir era barns framtid? Jag har undrat länge, men tycks få stå där, med frågan…


Problemen som vi står inför kan tyckas vara oöverstigliga, men det är dom inte. Allt som krävs är att tillräckligt många kvicknar till och röstar rätt i kommande val. Men det måste ske snart, för vi har kanske inte så många relativt fria val kvar.


Steg för steg stryps nämligen våra friheter ihjäl från två håll. Yttrandefriheten som är grunden för alla andra politiska och samhälleliga friheter har man naturligt nog riktat sig in på först. Från två håll klämmer denna kniptång oss. Från ena hållet, de troende muslimerna, som inte tolererar vår frihet och från andra hållet av statsmakten, som inte tolererar vår frihet att inte tolerera de intoleranta.

Manifestation för Samuel Paty vid Place de la République i Paris

Vi programmeras att inte reagera normalt på bestialiska dåd, som halshuggningen av Samuel Paty, med ett sunt folks naturliga försvarsmekanismer. Istället inbillas vi saker som att ”vi står tillsammans i detta” och att det är ”medborgarna mot extremisterna”. Faktum är istället att det inte finns någon värdegemenskap. Det finns ingen omfattande förståelse mellan européer och de nya invånarna från den muslimska världen gällande vad vi ska stå upp för i samhället. Detta är en bluff som man saluför så fort möjligheten finns!


Sanningen är istället en annan! Detta vet alla som har studerat värderingarna hos den muslimska befolkningen i Västeuropa. En undersökning från Storbritannien från 2006, visade att hela 78 % av muslimerna ansåg att de som avbildade Muhammed skulle straffas. Jag tror inte att vi kommer uppnå någon samsyn i den frågan, någon gång i framtiden. Istället är det ett faktum att värderingarna bland muslimerna i Västeuropa blir allt mer radikala för varje generation som de har levt här. Mellan 70 – 75 % har radikala åsikter inom frågor som slöjan och homosexualitet. Hela 13 % av de unga muslimerna, enligt en undersökning från samma land från 2007, sade sig vilja strida med organisationer som al-Qaida mot Väst.(1) Mer än vart åttonde ung muslim alltså, säger sig vilja föra heligt krig mot oss. Tala om en femtekolonn!


Nej, det finns ingen värdegemenskap att finna. Bara mer och mer konflikt runt de frågor som nu delar det mångkulturella samhället. Fler och mer kostsamma konflikter, är vad vi kan förvänta oss. Samtidigt intalas vi av våra ledare att allt är i sin ordning och att allt vi behöver göra är att ”stå tillsammans”.


Västerlänningarna fortsätter således att strömma till de stora manifestationer där dessa budord predikas. Men de är ihåliga manifestationer, som mer syftar till att ge folk en chans att gråta ut tillsammans, än att samla dem till handling. Jag skulle vägra att gå till en sådan manifestation för tillfredställelsen av emotionella behov. Jag skulle vägra om en sådan manifestation inte också var ett första steg mot resolut handling.


För att parafrasera en klassiker: Gärna en manifestation, men först en rejäl kursändring!

Fotnoter:

  1. Haveriet (2016). Sid 116.

Nederlaget som lade grunden för Stormaktstiden!

HISTORIA

Den svensk-polska historikern Artur Szulc uppmärksammar att det är på dagen 415 år sedan Sveriges nesliga förlust mot Polen vid Kirkholm, med dessa ord:

”17 september 1605: Polsk-litauiska styrkor besegrar svenskarna, som var numerärt starkare, i slaget vid Kirkholm. Samväldets seger säkrades av husarerna som trängt genom svenska linjer och skapat oreda. Karl IX:s armé utplånades, mer eller mindre.”

Det intressanta med denna episod, skulle jag vilja tillägga, är att lärdomen lade grunden för Gustav II Adolfs reformer som gjorde den svenska armén till ett föredöme för Europa (uppställning på linje istället för fyrkant, det lätta artilleriet, det aggressiva kavalleriet och rörligheten) vilket möjliggjorde vår storhetstid. Något som Polen sedan fick smaka på! Ödets ironi, kan man säga…

För att utveckla: Västeuropeiska arméer var byggda för belägringar och långsamt malande fältslag, med tunga formationer och tungt artilleri som inte flyttades under stridens gång. Östeuropeiska arméer var byggda runt sitt kavalleri. Polen var kända för sitt tunga kavalleri med långa lansar, som lite senare, 1683 skulle skriva in sig i historien genom att utdela det avgörande slaget mot den turkottomanska armé som då hotade Wien och i förlängningen hela Europa. Som Artur påpekar så var dock det lätta kavalleriet, det som en Västeuropeisk armé ofta hade det svårast att hantera. Kirkholm 1605 visade hur en krock mellan systemen kunde te sig.

Gustav II Adolf, med sina reformerade armé, inför slaget vid Lützen 1632

Gustav II Adolf utvecklade i Sverige en taktik för att hantera denna typ av Östeuropeiska motståndare, med en snabbare och flexiblare organisation där man istället stred på en linje bara några man djup, lätt kavalleri som gick till anfall med dragna värjor och lätt hästdraget artilleri. Normen för kavalleristriden i Väst var då den s.k. karakollen, där man red fram till några tiotals meter framför fiendens infanteri eller kavalleri för att sedan avlossa pistoler och vända tillbaka. När det svenska kavalleriet istället helt plötsligt brakade in i fienden med dragna värjor, såsom på medeltiden, var chocken således avsevärd!

Dessa reformer har skapat en plats i militärtaktikens ”hall of fame” för vår Gustav II Adolf. Hans modell med linjen förblev normen för hur europiska arméer stred fram till 1800-talets lösare formationer. Bland annat var Napoleon en stor beundrare av Gustav II Adolf och Napoleons taktiska modell ses också som maximeringen av vad man kunde göra med denna taktik och bruket av framladdat artilleri, vilket Napoleon var en mästare på, innan den industriella revolutionen gjorde sig kännande.

Med denna revolutionära taktik, kunde man alltså inte bara hantera polska och ryska arméer i Öst, utan man slog även Väst med häpnad under fälttågen i Tyskland under det 30-åriga kriget. Därmed var grunden lagd för vår storhetstid! Om man vill så kan man säga att vi stod mitt emellan Väst och Öst och utvecklade en taktik som hade lite av varje. Man kan säga att framgångsmodellen var en taktiskt form av…….lagom. Tydligen en svensk specialitet.

Vad innebär egentligen: ”Islam – Fredens religion”?

KOMMENTAR

”Islam – Fredens religion” (”The religion of peace”), denna uppenbara motsägelse i termer, är ett begrepp som lanserades av islamister i ett försök försköna islams metoder och syften. De är lätt att avfärda begreppet som löjeväckande, men jag tycker att man ska skärskåda det lite djupare än så. Då finner man nämligen essensen av det islam som vi nu dagligen måste brottas med.


Islamister och islamapologeter menar att begreppet ”fredens religion” står för den muhammedanska lärans strävan att leva i fred med sin omgivning. För dess tolerans för andra religioner och livsåskådningar. Jag vidhåller dock att sanningen är mörkare och mer illasinnad.


Enligt muslimsk dogm, delar man, för stunden, upp världen i två delar:


Den ena, dar al-Islam (Islams boning, egentligen; underkastelsens boning), är den del av världen där islam regerar. Även kallat, dar al-sulh (fredens boning).

Den andra delen, dar al-Harb (Krigets boning, House of War), är den del där islam inte styr. Den del där islam inte styr, anses alltså vara en plats för krig, en plats där muslimerna bör bedriva sitt (o)heliga krig i syfte att expandera dar al-Islam.

”Fredens religion” uppstår när alla länder inom dar al-Harb (krigets boning) har kapitulerat inför islam och underkastat sig dess dogmer!


Det följer således, att begreppet ”fredens religion” syftar på det tillstånd, som ”idealt” uppstår när islam har besegrat sina fiender och underkuvat dem. ”Fred” är en omskrivning för dominans och underkastelse! Muslimska teologer är ju ganska rättfram med att islam inte kan ha fred med sina fiender. Bara uppehåll i striderna. Olika långa beroende på om islam för stunden är svagt eller starkt, givetvis. Nu när islams styrka återigen är på tillväxt, utlovas fred, men bara till dem som underkastar sig. Annars väntar svärdet.


Fredens religion, innebär också, som jag ser det, ett tillstånd i ett samhälle där det råder mental och intellektuell ”fred” och stillhet. Inga diskussioner, inga avvikande åsikter, inga intellektuella konflikter. Bara en version av vad som är sanningen. Det är detta tillstånd som råder i större delen av den muslimska världen idag. Få böcker trycks. Inga avvikande åsikter accepteras och ingen yttrandefrihet finnes.


Den muslimska idealvärlden är en värld där alla har underkastat sig, kroppsligt såväl som mentalt. Deras mentalt fredliga värld är en fördummande och stagnerad dystopi. Hade deras ”fred” fått sprida sig över klotet, så hade det inneburit ett nesligt slut för en annars så kreativ och blomstrande mänsklighet.


Det ironiska med denna ”idealmodell”, är att inom det verkliga islam finns det ingen fred, i traditionell bemärkelse. För varje radikal muslim så tycks det alltid finnas en som är ännu mer radikal. Men denna inre konflikt hjälper inte oss, då den inte är uppbygglig. Medan vi i Väst träter om sätt att utvecklas, så är deras interna diskurs ett ”race to the bottom”, en tävling för att nå nya bottennivåer i mänskligt mörker. Slutresultatet av deras inre konflikt blir, oavsett vinnaren, ett slut på alla andras rättigheter och livsluft.


Således; låt oss alla se ”fredens religion” för vad den är. En religion vars dogmer ser vår värld som en zon för konflikt och krig, en plats som ska kuvas och underkastas för att vi ska få ta del av detta som islam kallar för fred.

Att bränna koranen

KOMMENTAR

Man kan ha väldigt olika känslor runt den stundande koranbränningen i Malmö, men kvarstår gör dock att det handlar om våra mest grundläggande rättigheter! Rätten till yttrandefrihet och religionsfrihet/rätten till att inte vara bunden av religionens dogmer!


Som en läsande person, så är jag som så många andra har uttryckt i dagarna, avigt inställd till att bränna böcker. Dock får man sätta detta i rätt perspektiv. Det handlar inte om den kulturförstörelse, som hade varit fallet om Rasmus Paludan ställt sig på torget och bränt ett mycket gammalt eller sällsynt exemplar av denna koran. Istället är det ett helt vanligt ex av en av världens mest tryckta böcker. Inte på något sätt allvarligare än det bokbrännande som våra bibliotek ägnar sig åt dagligen när de förpassar utrangerade ex till ugnarna.


Många invänder också mot ansatsen att medvetet kränka en religiös grupp. Man tycker att det är ”onödigt” att skapa konflikt runt en sådan handling. Till dessa personer vill jag säga att yttrande- och religionsfriheten är friheter som varje generation måste vinna på nytt. Om vi, som folk, inte gång efter annan testar gränserna, så vet faktiskt inte var de ligger. Om vi inte testat så vet vi inte om vi fortfarande har dessa friheter! Därför är det kanske mer nödvändigt än någonsin att medvetet provocera, för att se vad som fungerar och inte fungerar i dagens samhälle.

Är det helt enkelt en, för yttrandefriheten, nödvändig handling att bränna en koran?


Denna frågeställning blir mer och mer aktuell för varje dag som går, i ett land, och en stad, som genomgår en snabb demografisk förändring. En förändring där den snabbast växande gruppen, som ett kollektiv, håller värderingar som står i opposition till de aktuella rättigheterna. Denna muslimska befolknings ledare, som får allt mer inflytande i samhället, brukar hävda att islam är ”fredens religion”. Man talar om en historia där man har varit toleranta och vill förespegla omvärlden att allt kommer bli så bra när man får en ledande position i samhället. Just därför är det viktigt att testa denna tolerans, att testa denna fredlighet.


Att döma av den initiala uppståndelsen, så blir reaktionerna på Paludans koranbränning, allt annat är tolerant och fredlig. Inget jag har sett av islam i Väst så här långt, pekar mot en fredlig samexistens med huvuddelen av den religionens följare.

Just därför är det viktigt att koranbränningen fortskrider som planerat. För att vi ska få en värdemätare på islams påstådda tolerans och fredlighet. För att detta ska medvetandegöras, även bland dem som sover ack så djupt. För att fastslå våra rättigheter visavi kränkta känslor å en aggressiv och expansiv religions-ideologis vägnar.

UPPDATERING 1 (27 aug, efter polisens beslut om avslag):

Är det verkligen rimligt att polismyndigheten på egen hand ska få avgöra frågor av största betydelse för grundläggande rättigheter, såsom yttrandefriheten och religionsfriheten???

Först avgörs böneutrop som en bullerfråga och nu koranbränningen som en ordningsfråga!

Dessa frågor måste behandlas i enlighet med den vikt de faktiskt har för vårt samhälles framtida utveckling och ställas under politisk kontroll! Någon kanske invänder med att det hela politiseras då, men det är uppenbarligen redan fallet, då polismyndigheten redan är påtagligt politiserad. De två hänvisade besluten ovan har avgjorts efter politiska påtryckningar från både toppen och från botten, i form av vänsterpöbeln och de uttalade beslutsgrunderna är dimridåer. Det som sticker i ögonen är att dessa de facto politiska beslut helt undgår följdverkningar. Om vi sätter besluten direkt i politikernas händer så får dessa åtminstone stå till svars för sina övergrepp på demokratin och våra grundläggande rättigheter i nästa val. Som det är nu, liknar det mer en situation där polisen är redskapet för en auktoritär stat! En politisk aktör som vi inte kan påverka eller motverka i vallokalen.

UPPDATERING 2 (29 aug, efter fotboll med koranen på Stortorget och de efterföljande kravallerna):

Polisen misstänker alltså männen som sparkade runt en koran på Stortorget för ”hets mot folkgrupp”. Hur kan uppvisad aversion mot idéer och föreställningar innebära HMF?

Om jag sparkar runt ett ex av ”Kapitalet”, blir jag då skyldig till HMF mot socialister? Detta är bisarrt!

Paludan har belagts med ett 2-årigt inreseförbud med anledning av att han misstänks avse begå brott. Hur nu hans aktion kan anses vara ett brott, enl. ovan? Detta samtidigt som IS-jihadister får resa in fritt, för de kan ju aldrig misstänkas planera några brott. Eller?

En religion är en tro på ett knippe föreställningar och värderingar och skiljer sig på så sätt inte nämnvärt ifrån en politisk ideologi och ska således inte heller har något som helst skydd från kritik och aversion. Särskilt inte när islam som religion räknat har så stora inslag av politisk filosofi att det på många sätt är svårt att klassificera den helt och hållet som en religion, i jämförelse med de övriga världsreligionerna!

%d bloggare gillar detta: