Därför behövs Borgerlig Framtid i svensk politik!

DEBATT

Borgerlig Framtid står för någonting helt nytt i svensk politik och är inte bara ytterligare ett borgerligt parti i mängden. Vi vill bryta med det dominerande vänstertänkande som har fört vårt samhälle så fel under de senaste decennierna.

Till stor del innebar inte regeringarna Reinfeldt något frånsteg från detta dominerande vänsterparadigm. Det faktum att moderaterna tvingades till en så kraftig vänstersväng för att kunna ta makten indikerar egentligen att regeringarna Reinfeldt om något befäste socialdemokratins problemformuleringsprivilegium och därmed dominans över svensk politik. Reinfeldt och de nyliberaler som dominerar M, C och L försökte aldrig ens utmana detta vänsterparadigm. Istället kom man att anamma dess föresatser som sina egna och suddade därmed ut linjen mellan vänster och höger.

Ett rationellt, kyligt och realistiskt handhavande av statens relationer med dess medborgare och dem som befinner sig i landet har fått ge vika för den irrationella emotionalism som socialdemokraterna har låtit genomsyra hela det politiska systemet under de senaste decennierna. När emotionalismen triumferar över rationalismen i statens handhavande så ersätts evidensbaserad politik med beslut fattade på önsketänkande och kvasivetenskap. Man kan vara säker på att den politik som förs på denna grund blir kontraproduktiv i sitt resultat. Detta är det bästa sättet att degradera effektiviteten och nyttan med statens funktioner, vare sig det handlar om skolan, de sociala tjänsterna eller migrationspolitiken. Den genomsyrande emotionalismen förhindrar statens tjänstemän och de politiker som leder dem från att hantera de skattemedel som de förfogar över på ett ansvarsfullt sätt.

Emotionalismen har även mynnat ut i det för samhällsdebatten så kvävande politiskt korrekta tänkandet som har fått oss att överge det kritiska tänkandet när vi upplever att det som framkommer genom en öppen diskussion kommer att såra känslor. Detta har fört vårt samhälle till en punkt där inga problem längre löses och växande hot mot samhällsordningen inte kan identifieras och behandlas genom samhällsdiskursen. Därmed blir samhällets motståndskraft mot irrationella motparter till det politiska systemet underminerad. Vi tvingas visa förståelse för ideologier som förespråkar att människor underordnar sig nedvärderande strukturer och förekomsten på universiteten av teorier om genus som ofta har en högst tveksam vetenskaplig grund.

Vi befinner oss nu i intellektuella återvändsgränder när det gäller näst intill varje problem som samhället står inför. Ett genomgående tema i det socialistiska narrativet är att ansvaret för alla problem i samhället kan härledas till socio-ekonomiska strukturer. Bemötandet av kriminaliteten sticker ut, men denna förklaringsmodell förkommer även i debatten om skolan, utanförskapet i förorterna och genomförandet av s.k. jihadresor. Sociala omständigheter är en faktor, men inte den enda, eller ens den dominerande i avgörandet av hur en individs liv kommer att se ut. Vi fattar alla beslut om hur vi ska ta oss genom livet givet våra förutsättningar. Vissa fattar bra beslut och andra dåliga. Samhället måste upphöra med att befria individerna från konsekvenserna av deras egna beslut, inte bara för att det är moraliskt nedbrytande för såväl dem själva som för samhället, utan även för att det förhindrar lösningar på problemen. Om man befriar individen från ansvaret för dennas handlingar och intalar denna att han är ett offer för strukturerna så blir det också svårare att kräva en förändring.

Vissa växer upp med bättre förutsättningar än andra, men vi har byggt upp en fri skola som är likvärdig i kvalitet så länge eleverna inte själva degraderar den. Vi har ett socialt skydd som gör att inget barn behöver distraheras från skolarbetet. Det är upp till var och en att ta tillvara på dessa förutsättningar. Ingen social omständighet tvingar individen att missköta sitt skolarbete, att begå brott eller åka på jihadresor. Det är helt enkelt dags att vi återinför kravet på individens ansvar för det egna handlandet.

Borgerlig Framtid är det enda partiet som vill göra upp med denna irrationella emotionalism som förhindrar samhället att lösa problem och bemöta hot som vi står inför! Borgerlig Framtid vill återinföra ordning och ansvar, både inom offentligheten och för den enskilda individen.

Inte längre två pizzor och Netflix…?

KOMMENTAR

Rambergs senaste utspel om att vi måste ge avkall på välfärden för att kunna ta emot flyktingar (migranter) signalerar ett skifte bland aktivisteliten. Ja, Anne Ramberg är advokatsamfundets generalsekreterare, men hon är fortfarande lika mycket en del av aktivisteliten som Henrik ”två pizzor” Schyffert och Malena Ernman, när hon gör sådana här uttalanden.

Förskjutningen från Schyfferts avfärdande av kostnaderna inbegripna i att öppna dörrarna på vid gavel för världens alla migranter, genom det nu välkända resonemanget om pizzor och Netflix, är betydande. Nu när man har insett att det kommer kosta det svenska folket ganska dyrt att ta ta emot alla dem som kan ta sig hit, så nu har resonemanget förskjutits till att det är vår moraliska skyldighet att dra ner på vårt välstånd för att göra detta möjligt. Värt att notera är att denna värdering återigen kommer från en person som är väldigt välbärgad, såsom Ramberg är, boendes i en lägenhet värd 25 miljoner. Inte konstigt att det väcker ont blod när Ramberg resonerar runt uppoffringar uppe på sin elfenbenstron.

Ramberg fortsätter med att raljera om sina meningsmotståndare som ”råttor”. Oklart vilka som ska täckas av det tillmälet. Vilka är det som är ”bruna”, som hon uttrycker det? Är det alla som har en avvikande åsikt från hennes ståndpunkt om fri migration, som är ”råttor”? Detta är anmärkningsvärda uttalanden då Ramberg är ledamot i Värdegrundsdelegationen, som syftar till att ta fram ”en statlig värdegrund” (vilket känns som ett organ som kan missbrukas på ett ”1984”-liknande sätt). Är det inbegripet i denna statliga värdegrund att kalla meningsmotståndare för ”råttor”? Det finns en väldigt arrogant elitism i Rambergs resonemang. Hon beskriver sina motståndare som en ”undervegetation”, där hat förekommer, som hon själv, underförstått, tornar över som ett ädelträd. Hur detta går ihop med att kalla folk av annan åsikt för ”råttor” förblir för mig lite oklart.

Riksdagsmannen Hanif Bali, som blir angripen av Ramberg med omdömet att hans politiska diskurs hör hemma i rännstenen, svarar sarkastiskt att det som sägs ”måste vara i linje med den goda värdegrunden” (…) Ramberg är ledamot i Värdegrundsdelegationen (…) Då är jag väl en brun råtta som förtjänar att vara i rännstenen”.

Oklart blir det också för mig, på vilket sätt Ramberg tycker att man från politiskt håll kan anses sig ha rätten att beröva det svenska folket den välfärd som det har jobbat så hårt för? Detta är ett uppenbart brott mot folkets äganderätt över landets tillgångar och det medborgarkontrakt som innebär att inbetalad skatt ska komma medborgarna till godo i första hand. Ramberg försäkrar att nedskärningarna inte ska behöva gå ut över de fattigaste, men det är precis det som sker nu. Fattigpensionärerna lever, på tal om råttor, som kyrkråttor och på äldreboendena sparar man in på ägg och juice och annat som anses vara onödigt.

Om Ramberg hade velat lätta på bördorna för dessa samhällets svagaste så hade hon kunnat sälja sin dyra bostad och frivilligt betalat mer i skatt. Sänkt sin välfärd, som hon säger. Eller är det bara andra som ska göra uppoffringar för Rambergs inbillat höga moral? Jag skriver inbillat, för jag kan inte se hur det kan anses vara moraliskt att se till att fattiga i Sverige får det ännu sämre och kvinnor och barn nere i krigszoner ska berövas det bistånd som vi annars skulle ha gett dem, så att vi ska kunna försörja de friska och starka unga män som har haft möjligheten att ta sig ända hit till vårt land. Detta är inte god moral på långa vägar!

Den nya rasismen!

KOMMENTAR

Att SSU annonserade nyligen ett ras-segregerat möte som ska hållas i socialdemokraternas eget partihögkvarter är bara ytterligare en pusselbit i det mönster som blir allt mer tydligt. En ny rasism håller på att växa sig stark i vårt samhälle. Denna gången riktad mot vita, med en särskild udd mot vita heterosexuella män.

Begreppet ”rasifierad” är ett klurigt sätt för vänstern att ge uttryck för sin nyvunna besatthet vid ras och rasism. Det innefattar, som jag har förstått det, dem som anser sig vara tillskrivna rasmässiga karaktärsdrag av utomstående. Det hela blir mer än genomskinligt eftersom de själva på ett mycket rasistiskt sätt kollektivt dömer och utesluter en hel grupp människor som de kallar vita (man ska troligen läsa ”den vita rasen” att döma av resonemanget). För om ras är en ”social konstruktion”, vilket man samtidigt bestämt slår fast, hur kan man då kollektivt tillskriva alla vita åsikter och beteenden som framtvingar att man måste skapa ”ett tryggt rum” för att värja sig mot dessa?

Det har varit ett genomgående tema i debattutspelen från dessa ”rasifierade”, vare sig det handlar om förhållandena i förorterna, eller slöjan eller frågan om kulturkonflikter, att vita inte har rätt att uttala sig i frågor som de anser sig stå närmre. Detta är en variation på det klassiska vänsterresonemanget att de som inte tycker som dem, gör så på grund av att de försvarar förtryckande strukturer och därmed ska uteslutas från debatten. Förr var det ekonomiska strukturer, nu fokuserar man på ras. Kontentan är att vita inte ska få ha någon som helst synpunkt på det som sker i landets förorter eller med dess invandrade befolkning. Detta kan ses som ett parallellt tema till strävan efter religiös särlagstiftning. Båda ansträngningarna strävar mot samma mål: ett uppdelat och segregerat samhälle med olika regler för olika grupper!

Detta jagande efter vita står inte bara de s.k. ”rasifierade” för. Miljöpartiets Åsa Romson stod i Almedalen 2014 och pekade ut vita heterosexuella män som det stora problemet i samhället. Hade man bytt ut ”vit” mot ”svart” så hade det ansetts vara ett solklart fall av hets mot folkgrupp och rasism. Men uppenbarligen inte när det gäller vita! Fi maler likaså på vid varje tillfälle om hur hemska vita s.k. CIS-män är. Många företrädare går så långt som till att förespråka att dessa vita män helt ska utrotas. Denna förintelseretorik från 30-talet är tydligen comme-il-faut idag, så länge den riktas åt rätt håll vill säga!

Vart leder denna dubbelmoral oss? Svaret är att man blundar inför all den rasism, de rasistiska brott (1) som utförs mot vita och den diskriminering som sker mot vita i den ”positiva särbehandlingens” namn. Det faktum att det vänsterdominerade systemet tillåter detta tolkar jag som en acceptans för den kollektiva bestraffning av vita som extrema tänkare vill se (2) med anledning av vad man klandrar vita för i historien. Oavsett vad man tycker om det som har hänt i historien, så räcker det tydligen inte med att vi har tagit emot ca 1,5 miljoner människor och har gett dem ett nytt liv här i vårt land. Vi som är vita ska tydligen konstant sitta i skambänken! Man kan fråga sig vad den unga pojke som blir rånad och slagen av invandrade pojkar på väg hem från skolan, just för att han är vit, har med detta att göra? Vad bär han för skuld? Varför ska de hatbrotten inte kallas vid sitt rätta namn? Varför ska vi inte behandla alla som bor i vårt land lika?

 

Noter:

(1) Se bland annat denna artikel i DN (se länken i texten) där invandrade ungdomar erkänner att dom bara rånar vita! De säger bland annat att ”När vi är ute på stan och rånar så krigar vi, vi krigar mot de svenska”.

(2) Som till exempel när Tobias Hubinette, som senare kom att bli en statlig utredare, 1996 skrev i ”Creol” att han ville se ”den vita rasens västerland gå under i blod och lidande”.