Trygghet Wallström, den finner du i de nationalistiska samhällen du fördömer!

KOMMENTAR

Utrikesminister Margot Wallström följde upp tidigare uttalanden av statsministern, när hon i sin utrikesdeklaration hävdade att nationalisterna i Europa utgör att hot mot demokratin. Dessa nämns i samma andetag som extremister, vilket ska tolkas som att nationalismen idag ska ses som lika hotfull mot demokratin som till exempel muslimsk extremism och jihadism. Kanske rent av att nationalisterna själva är en form av extremister? Man kan ju fundera över vilken samhällsmodell som är extrem egentligen.

”Nationalister och extremister utmanar politiska system över vår kontinent, över världen. Vi som har framtidstro behöver nu samla oss för att bekämpa otryggheten.”

Det är anmärkningsvärt att utrikesministern för vårt land idag anser att nationalismen leder till ”otrygghet”. Låt oss bena ut hur bisarrt hennes uttalande faktiskt är.

Det första hotet mot demokratin, är att en utrikesminister inte vill acceptera folkviljan och det demokratiska val som folken i Polen och Ungern har gjort, vilka är de två länderna som utgör måltavlorna för Wallströms formuleringar. Det svider så klart i den socialdemokratiska pälsen att vänsterpartierna i dessa två länder är nästintill utraderade och idag inte spelar någon roll i formandet av den nationella politiken. Att dessa folkvalda regeringar väljer att, som i Polen, omforma hur domarkåren utses, i syfte att skapa möjligheten till ett demokratiskt hållbart rättsväsende i stället för den självreproducerande odemokratiska socialistiska koloss som tidigare har kastat en lång röd skugga över landet, eller som i Ungern, väljer att försvåra utländsk inblandning i inrikespolitiska frågor, är inte odemokratiskt.

Varför ska en man som Soros, som tveklöst ska betecknas som en en-mans-gräshoppssvärm i den internationella ekonomin, fritt få verka för att underminera Ungerns samhälle? Hur mycket de internationella eliterna än omfamnar honom. Inklusive Wallström. Det ungerska folket vill uppenbarligen inte vet av hans massmigrationsagenda! Jag har full förståelse för att man inte vill att en utländsk makt, eller organisation, ska påverka den nationella debatten. Jag hade känt på liknande sätt här i Sverige. Här hemma går vågorna höga om påverkansoperationer från grannen i öst. Jag vill inte se påverkansoperationer från varken öst eller väst. Varken från Putin eller Soros! Svensk politik ska formas av det svenska folket. Punkt slut!

Wallström säger sedan att de ”som har framtidstro” måste bekämpa ”otryggheten”. Jag häpnar inför detta stycke. Har nationalisterna ingen framtidstro? Har de ingen vision om hur den nationella gemenskapen ska frodas i framtiden? Jag skulle säga att Ungerns policy för att öka det inhemska barnafödandet är en sådan vision, som andas framtidstro.

Sedan kan man fråga sig vilken otrygghet som Polen och Ungern genererar? Länderna hör till de mest trygga i Europa! Mest av allt som en konsekvens av valet att neka den massinvandring som är redskapet som Wallström och andra socialdemokrater runt om i Europa har använt för att skapa det multikulturella samhället, som inte har inneburit annat än en fullständig katastrof för den inhemska befolkningen. Det multi-allt-samhälle är det som är otryggt, vilket jag knappast behöver lägga ut texten om här, då det är uppenbart för alla. Hyckleriet sticker i ögonen. Inte minst eftersom Budapest är en stad där judar kan leva avsevärt tryggare än i Wallströms multikulturella paradexempel; Malmö.

Det är uppenbart att de samhällen i Europa som är trygga idag är de nationalistiska. De är homogena och har begränsade inre konflikter. Just det faktum att de är homogena och deras befolkningar känner sig trygga i att deras livsstil inte hotas gör att de kan vara generösa mot de minoritetsgrupper som har funnits i deras länder sedan århundraden. I våra multikulturella samhällen, å andra sidan, råder allas krig mot alla. Jag föredrar ett nationalistiskt samhälle, som har en hållbar framtidsvision att förlita sig på, över det multikulturella. Här finns det verkligen skäl att tala om framtidstro!

Annonser

FN:s Generalsekreterare verkar för massmigration till Europa och multikulturella samhällen!

KOMMENTAR

 

Utnämningen av Antonio Guterres till positionen som FN:s generalsekreterare, blev startskottet till en acceleration av ansträngningarna att använda FN som ett redskap för att smörja massmigrationen till Europa. FN:s migrationsavtal är ett uttryck för denna agenda och de som satte Guterres där gjorde så för att han skulle kunna genomdriva den.

I november 2016, precis innan Guterres skulle tillträda som generalsekreterare efter årsskiftet, såg jag ett antal intervjuer och framträdanden, där han deklarerade sina målsättningar (1, 2, 3, 4, 5) . Anmärkningsvärt öppen var han med vad han ville göra och detta kom sedan att bli huvudlinjerna i FN:s migrationsdokument. Jag tänkte skriva en artikel, men den blev tyvärr inte av. Synd, inser jag så här i efterhand, då jag hade kunnat bidra lite till att skicka varningssignaler. Nu får denna text istället fungera som bakgrund till dagens utveckling.

Antonio Guterres, en f.d. premiärminister i Portugal och ordförande för Socialist Internationalen, blev därifrån rekryterad till att bli chef för UNHCR 2005 där han stannade i drygt 10 år. Under denna tid, opinionsbildade han för att Europa skulle öppna sina gränser och spred den vanliga mytbildningen om migrationen som oundviklig och omöjlig att förhindra.

Nu blev det så, att många länder under migrationskrisen faktiskt hade ett val, att en del faktiskt stängde sina gränser, medan andra bara öppnade på vid gavel. Detta grus i migrationsmaskineriet, skulle givetvis plockas bort. I detta skeende har vi migrationsavtalets födelse. När Guterres placerades som FN:s generalsekreterare, ett år efter avslutat uppdrag vid UNHCR, så var det för att FN nu skulle börja brukas på allvar, för att tvinga Europa att öppna upp sig fullständigt för den folkvandring som vi vet att vi bara befinner oss i begynnelsen av.

Guterres har under sin tid som chef för UNHCR, och sedan igen som generalsekreterare, vid upprepade tillfällen pläderat för att Europa behöver migration från Afrika och Mena, för att kompensera för den låga nativiteten. Man kan undra vad FN har med Europas migrationspolitik att göra? FN ska hjälpa till att sörja för och koordinera samlade insatser till förmån för, världens flyktingar, i de länder där de hamnar, d.v.s. första säkra land. Att jaga Europas politiker med krav på att kontinenten ska ta emot stora flöden av icke granskade migranter, varav majoriteten bevisligen inte är riktiga flyktingar, hör verkligen inte till hans uppgifter.

 

Guterres argumenterade under tiden som chef på UNHCR, för att Europa skulle öppna portarna.

Guterres sade i november 2016, inför tillträdet som generalsekreterare, att han ville övertyga, européerna underförstått, om att ”migrationen är oundviklig och att de multietniska, multireligiösa och multikulturella samhällena som byggs är en tillgång”. Samtidigt vill han att EU ska tvinga medlemsländerna att ta emot migranter, för att ”dela bördan”. Det är lite svårt att få ihop det här: Om det multi-allt-samhälle som nu byggs är en tillgång, hur kan då migranterna samtidigt sägas vara en börda? Om individerna är en börda, hur kan då helheten vara en tillgång? Denna resonemangsdefekt kan vi även se i migrationsdebatten här hemma.

Temat Guterres följer är att ”migrationen är inte ett problem, utan lösningen”. Man kan undra vilket problem det är vi, i Europa, har haft som måste lösas? Var våra relativt monokulturella samhällen inte välmående innan mångkulturen blev en del av vår verklighet?

Om det är demografin som åsyftas, så är det inte så lite märkligt, eftersom FN har kablat ut i decennier att det stora problemet är överbefolkningen varefter uppmaningar har riktats mot, inte minst oss i Europa, att vi ska få färre barn. Nu när den agendan har fått genomslag i Europa så kallar man idag den tidigare lösningen för ett problem och detta ska lösas med migration. Vilket för oss tillbaka till det ursprungliga ”problemet”, med befolkningsökning.
Någonstans måste det gå upp ett ljus för oss i Europa! Insikten måste växa fram att den socialism som Guterres företräder, ser oss, den vita västerländska kulturen, som ett problem. Man anser att våra samhällens homogenitet och relativa harmoni, frammanar känslor av egenvärde och stolthet över nation och folk. Detta måste en globalist förhindra till varje pris, då det skapar lojalitet till nationalstaten och en ovilja till att lämna bort politisk makt.

Framgångsrika samhällen är således ett hinder för politisk globalisering. Finns det inget problem i dem, så måste den som vill ha en annan utveckling, följaktligen skapa ett, för att ”lösningen” ska kunna accepteras.

Guterres säger att våra samhällen måste omfamna mångkulturen för att skapa sammanhållning och tillhörighet, men detta får man genom att verka för anpassning till den lokala kulturen och inte genom att omfamna just det som skapar splittring och alienation. När ingen ifrågasätter, kan sjukan presenteras som medicinen!

Guterres spådde 2010, att alla samhällen kommer att bli multikulturella i framtiden. Det blir så om man framtvingar det, men det är inte en självklar utveckling. Genom mänsklighetens historia har de flesta tenderat att vilja leva tillsammans med dem som de delar värderingar och samhällssyn med. Guterres oroades sig över detta och uppmanade regeringarna att göra insatser syftandes till att få folken i Europa att acceptera migranterna. I november 2016 följde han upp detta med att uppmana politikerna från etablissemanget att ignorera folkviljan när det gäller migrationen. Denna folkvilja avfärdade han som populism. Politik baserad på vad folk egentligen vill är uppenbarligen något mycket negativt. 

FN:s migrationsavtal förkroppsligar Guterres syn på migrationsfrågan: Att den är omöjlig att stoppa, att alla måste deltaga i att bära bördan och att folkets vilja ska formas och om det inte går, ignoreras. Det är bara att inse att FN i dagsläget är en fiende till alla ansträngningar att motverka den pågående folkvandringen och att försvara de västerländska kulturerna.

Kommer massmigrationen leda till militärkupper i Europa?

 

ANALYS

De förändringar som Europa har genomgått de senaste decennierna är enorma. Den stora och icke-upphörande invandringen från muslimska länder har skapat en ny konfliktlinje genom de europeiska samhällena. De mest tongivande representanterna för de muslimska grupperna visar liten eller rent av ingen vilja till anpassning till våra samhällens normer och kultur. I de s.k. ”utanförskapsområdena” växer laglösheten och distansen till majoritetssamhällena, genom ett till synes märkligt, men vid eftertanke kanske ändå inte så märkligt (1), samförstånd mellan områdenas religiösa och dess kriminella. Röster har redan höjts i Frankrike om att dessa områden borde bli, inte bara de facto självstyrande, utan även de jure. Än är det dock få som lyssnar på sådana defaitistiska röster.

 

Problemet kvarstår dock, att vi idag inte har någon som helst lösning på problemet ”Islam i Europa”. Klyftan mellan den muslimska befolkningen i Västeuropa och värdkulturerna vidgas allt mer för varje ny generation (2), samtidigt som befolkningsprognoserna indikerar att den muslimska minoriteten kan bli en majoritet inom en inte så avlägsen framtid. Detta är redan ett faktum i många stora städer i Europa. Med en växande andel av befolkningen så växer också kraven på oss att anpassa oss till islam. Terrordåden agerar påminnelser till oss om hur det blir om vi inte accepterar och böjer oss. Allt för många är tyvärr allt för böjbara!

Vad väntar i Europas framtid? Är vägen redan utstakad , eller kan någon göras? Min avsikt är att verka inom demokratins ramar. Opinionsbilda så mycket jag kan och om jag får möjlighet, verka som politiker, mot denna utveckling. Samtidigt är det många som anser att mer radikala metoder tarvas. Jag misstänker att vi kommer få se mer av denna varan, om inte folkopinionen svänger snart. Således, till dagens ämne: Militära statskupper!

 

Militära kupper i Europas framtid?

 

Frågan är berättigad. Kommer hemliga militära, eller militär-politiska, etablisemang ta makten i europeiska länder i framtiden, som en sista utväg ur en till synes desperat situation? Min bedömning är att det är fullt möjligt. Som jag ser det så kommer dessa militärer/etablisemangspolitiker gå igenom följande tre steg: 1) Medvetenhet om problemet 2) Viljan att agera politiskt 3) Viljan att agera militärt.

 

1) Medvetenhet om problemet:

 

Schweiz ÖB, André Blattmann, varnade i en julkrönika 2015, för att Europa står inför ett inbördeskrig. Social oro, orsakat av invandringen och spänningar orsakade av terrordåden, menade han, skulle leda till ett europeiskt inbördeskrig mellan muslimer och kristna. Han jämställde dagens situation med den innan världskrigen och manade schweizarna att förbereda sig på ”krig, kriser och katastrofer”.

Den följande sommaren, i juli 2016, kom nästa uppseendeväckande uttalande, när Patrick Calvar, chefen för Frankrikes säkerhetstjänst DGSI, varnade för att ”Vi är på randen till ett inbördeskrig”. Han fortsatte med att säga att ”Jag tror att en konfrontation (”mellan muslimer och högerextrema grupper”) kommer äga rum. Ett eller två terrordåd till och det kommer ske.” Han varnade för att Frankrike kommer förvandlas till ett okontrollerbart land där alla beväpnar sig för att skapa rättvisa och följer upp med att säga att det är det här som är ämnet som oroar när han talar med kollegor och att en beslutsamhet finns att skaka fram resurser för att ta itu med problemet.

I oktober 2018 avgick Emmanuel Macrons inrikesminister sedan valet sommaren -17, Gerard Collomb. I sitt avskedstal varnade han för ett kommande inbördeskrig i Frankrike! Han säger att läsandet av de dagliga polisraporterna var en nedslående övning. Slutsatsen var att folken inte längre vill leva tillsammans. En tuff insikt för en socialist. Han säger således att han inte vill se mer migration till landet. Insikten att folken i Frankrike strider mot varandra och att ”det blir allt mer våldsamt” dem emellan, har tagit död på alla tankar om ”vivre-ensemble” (”leva tillsammans”).

På frågan om ”när”, så blir svaret; att ”efter 5 år från idag, så är situationen irreversibel. Ja, vi har fem, sex år år.”

Sådana här uttalanden låter troligen helt absurda i svenska öron, men det beror på att vi befinner oss i en mediabubbla. Inget av detta rapporteras vidare till de svenska tittarna.

Atmosfären i en del kretsar har blivit defaitistisk. Professor Christian de Moline har föreslagit att landet ska delas upp i en muslimsk och en kristen del, för att undvika det öde som förutspås. Alla är dock inte lika undflyende. En del börjar istället nära tankar på handling.

 

2) Viljan att agera politiskt:

 

Kort efter att Macron tillträtt, i juli 2017, uppstod en konflikt mellan honom och landets ÖB, General Pierre de Villiers. Villiers kunde inte acceptera besparingarna på en redan pressad försvarsmakt pch deklarerade att han inte kunde garantera landets säkerhet. Således tvingades han bort! Han lämnade sitt kontor till soldaternas hurrarop.

Nästa uppseendeväckande steg togs nyligen, under decembers protester av Gula västarna mot Macrons maktfullkomliga styre. Många av de ledande figurerna bland gula västarna började ropa på general Villiers att ta över. Att han helt enkelt skulle tvinga bort Macron med våld. Det är i oroliga tider som tanken om den starka mannen dyker upp. Det förvånar mig inte det minsta att folk, i den desperation de känner, anser att detta är den enda utvägen. Mannen på gatan ser, med en del grund, det politiska systemet som riggat och inget som någonsin kommer brukas till deras fördel. På senare år har en växande andel börjat tvivla på demokratins förmåga att räta ut frågetecknen.

 

General Pierre de Villiers

 

Enligt en undersökning publicerad av Pew Research i 2017, så kan vi se, om vi nu fokuserar på Frankrike som utgör epicentrum för denna utveckling, att bara 35 % är fasta i sin tro på demokratin. I Frankrike och Sydeuropa är många missnöjda med hur demokratin fungerar. I de arga böndernas hemland är siffran 65 % (jämfört med Sveriges 20 %). Blott 17 % tror att landets regering gör vad som är bra för landet. Detta påvisar en grundläggande systemskepticism som finns över partigränserna, vilket vi kan se bland de gula västarna idag. Där samlas både vänster och höger i sitt hat mot vad de ser som de förtryckande klasserna. Den revolutionära ådran går inte ur, men djupare kulturella mönster förklarar en hel del, vilket jag tidigare har skrivit om.

Hela 18 % tycker att demokratin är direkt dålig som system och 44 % anser att det hade varit bättre för landet att om den folkvalda regeringen ersatts av en grupp opolitiska experter (lycka till att hitta dem). Här ligger Sverige faktiskt inte långt efter med sina 40 %! Och, för att komma till poängen, i Frankrike, Napoleons hemland, vill hela 17 % ha en militärregim istället för demokratin. Lika många som idag stödjer presidenten. Siffran stiger när man korrigerar för lägre utbildning. Drygt var femte av gula västarna stödjer alltså tanken om Villiers och en majoritet av dem är skeptiska till demokratin och vad den gör för dem, utan att dra den tanken hela vägen fram. Grogrunden finns alltså där. Väger man in ålder, så finns det andra undersökningar, här hemifrån, som visar att ca 30 % av 18-29-åringar inte avfärdar tanken om en stark ledare.

I Kölvattnet av protesterna mot Macron kom steget som många, trots detta, häpnade inför. Tio generaler, en amiral och en fd försvarsminister författade ett öppet brev, där de anklagade president Macron för landsförräderi. Anledningen var påskriften på FN:s Migrationsavtal. Brevet, vars huvudförfattare var den islamskeptiska generalen Antoine Martinez, riktade anklagelsen att Macron underminerade den nationella självständigheten och visade således förståelse för de gula västarnas raseri. Generalerna skriver att det var fel att skriva på avtalet utan ens en debatt, då 80 % av fransmännen vill begränsa migrationen.

Frågan som uppstår är: Hur lång tid tar det tills att generaler som dessa, tillsammans med personer inom polis- och säkerhetssektorerna, anser att det är deras plikt att rätta till en situation där politikerna inte utför folkviljan, samtidigt som de själva kanske har dragit slutsatsen att landet, ja hela kontinenten är på väg mot inbördeskrig? Det är tyvärr till denna punkt som det politiska etablissemanget har fört oss, genom sitt förakt för vanligt folks vilja och som vi kan se i vårt eget land, folkets faktiskt lagda röst. Som en demokrat, så smärtar det att vi kanske snart är vid den punkten att detta steg kan komma att tas.

 

Tyska elitstyrkan KSK

 

3) Viljan att agera militärt:

 

Ja, vi befinner oss troligen bara i förstadiet av detta tredje steg i processen, men egenligen vet vi väldigt lite om vad som sägs bakom stängda dörrar. En nyhet, som sannolikt väldigt få svenskar känner till och som var den som fick mig att skriva denna artikel, slog ner som en bomb i november förra året (3,4)! Vad var det då för nyhet som var så anmärkningsvärd?

Jo, att Tyskland i november avslöjat ett nätverk av tyska elitsoldater och utlandsveteraner som planerade sin hämnd på inre fiender. Organisationen fick ett rejält tillskott under 2015, när Merkel öppnade gränserna, och bestod nu av 200 soldater. Säkerhetstjänsten trodde först att det var fantasier, innan de fick ett erkännande av en flygvapenmajor. Soldaterna, varav många hörde till det tyska SAS, anti-terrorstyrkan KSK, planerade för något som de kallade ”Dag X”, när lag och ordning kollapsat i landet, vilket de bedömde ligga i den nära framtiden. På ”Dag X” skulle de avrätta ett stort antal uppfattade inre fiender, såsom partiledaren för det gröna partiet Claudia Roth, ledaren för vänsterpartiet, en fd president och utrikesministern Heiko Maas och en serie andra vänsterpolitiker. Dessa personer skulle föras till en plats och massavrättas. Vad nästa steg var är oklart och vi får väl inte veta heller, för detta troligen kommer begravas efter bästa förmåga av tyskarna. Dock avslöjades att detta nätverk redan upprättat vapen, ammunition och bränsledepåer för den planerade operationen och tiden därefter. Anmärkningsvärt är också att polisens utredning försvårades av att nätverket fick information om att den pågick, av en överstelöjtnant i den militära säkerhetstjänsten.

Man kan fundera över om det fanns högre militärer som var invigda i planerna. Man kan också fundera runt om detta är toppen på isberget. Hur ser det ut i andra länder? Finns det fler nätverk? Eftersom vi inte vet så kan vi bara spekulera, men jag drar denna slutsats:

I det militära etablissemanget och säkerhetssektorn finns det många, från ministrar och generaler ner till fotsoldater, som oroas starkt över den utveckling vi kan se i Europa. Om vi inte klarar av att lösa detta politiskt, om vi inte lyckas bryta upp det politiska etablissemangets strypgrepp på demokratin, så kan det sluta med att sådana här nätverk till slut tar makten. Inbördeskrig kan det bli oavsett vilket, men om vi ska rädda demokratin så får vi börja ta utvecklingen på allvar. Undlåtenhet att agera för att ta Europa ur denna situation kan leda till att demokratin går under, antingen genom islamisternas händer, eller genom militärernas.

 

Noter:

1) Islamisterna rekryterar från de kriminella gängen, på ett sätt som inte skiljer sig på ett avgörande sätt från hur Muhammed rekryterade rövarband att deltaga i hans Jihad. De kriminella gängen får å sin sida legitimitet från islamisterna, som fotsoldaterna som håller statsmakten borta. Win-win!

2) Jag har beskrivit detta i kapitel 7 av ”Haveriet”.

Ny inriktning för Bloggen!

Kära läsare!

 

Jag har låtit denna blogg slumra lite det senaste året. Huvudsakligen av tidsbrist, på grund av mitt politiska engagemang. Nu avser jag göra något av en reboot! Ett problem, som jag har insett, är att bloggen har blivit för tätt knuten till just det nämnda politiska engagemanget. Denna koppling ska nu upphöra. Bloggen ska åter vara för personer av alla tänkbara politiska inriktningar….ja de flesta i alla fall….och för dem helt utan.

2015/2016 när MED var ett helt nybakt parti, och med få sätt att nå ut till potentiella väljare, så var min, Ilans och Josefins bloggar de bästa kanalerna. Idag är situationen annorlunda, då MED nu har en FB-sida som följs av 20.000 och en MED Blogg som är mycket välbesökt. Därför kommer jag framöver inte skriva mina MED-texter på denna blogg, utan istället använda mig av dessa kanaler, såväl som av min egen politikersida på FB. De av er som är intresserade av MED går således inte miste om något, och ni som är ointresserade slipper helt!

Jag ser nu fram emot något av en nystart av bloggen och nedan följer några av de teman som kommer figurera här under de kommande åren:

– Sällan diskuterade aspekter av och perspektiv på första- och andra världskriget och tiden runt om kring! Ja, rent av lite historierevision, där det tarvas. Jag har studerat denna period till och från sedan tidig ungdom, men på senare år har jag kommit att omvärdera mycket. Detta kör igång redan under våren.

– Civilisationers och stormakters upp och nedgång! Detta ämne har varit ett kärt barn sedan jag läste Paul Kennedy i gymnasiet och Oswald Spengler och George Modelski under min Lundatid, men jag har i princip inte skrivit någonting i detta ämne tidigare, men det ska bli ändring på det nu. Det finns lärdommar att dra och varningar att beakta för vår tid!

– Kulturhistoriska essäer om vad som präglat vår kultur, och hur den skiljer sig från den sydeuropeiska. Kvinnornas roller, etik och moral och politisk kultur och hur vi kan se resultatet av detta idag.

– Djupdykningar i den muslimska världen, med artiklar om slaveri, synen på krigsföring, dess roll i historien och den heta frågan om varför regionen brister i mental, social, ekonomisk och politisk utveckling.

– Vår tids folkvandring! Perspektiv på vad som driver massmigrationen, vilka intressen som finns, vad den kommer göra med våra samhällen och vad som bör göras.

– Djupdykningar i ideologierna nazism, fascism och kommunism.

Dessa teman kommer få egna platser i sidofältet, så att det blir lätt att hålla koll. Givetvis kommer jag samtidigt fortsätta med mina vanliga kommentarer av den politiska utvecklingen i Sverige, USA, Mellanöstern, EU och Östeuropa och säkerhetspolitik i största allmänhet.

Jag hoppas att detta ska vara av intresse, men glöm inte: Det tar mycket tid att fördjupa sig och förbereda dessa texter. Överväg därför att sponsra mitt arbete med bloggen. Länk finns i sidofältet. Tack på förhand!

FN:s migrationsavtal hotar rätten att opponera sig mot invandringen!

DEBATT

Upprördheten över övergångsregeringens avsikt att skriva under FN:s migrationsavtal (Global Compact for Migration) är stor och med rätta så. Avtalet är omfattande, så jag ska bara beröra några aspekter som jag anser vara värda att uppmärksammas.

På TV4 igår kväll sades att det sprids lögner om avtalet och att det uttryckligen står skrivet att staternas självbestämmanderätt förblir intakt. Så är det klart, så länge vi inte har en världsregering eller ett FN med makt över medlemsstaterna som kan genomdrivas med våld. Problemet är ett annat. Nämligen att Sverige och andra undertecknare av sina egna fria viljor säger sig vara redo att verka för det man förbinder sig att verka för, i detta avtal. Sverige har varit djupt insyltat i skapandet av detta dokument och med tanke på de initiativ som tas här på hemmaplan när det gäller att begränsa press- och yttrandefriheten, så är det inte långsökt om man är bekymrad för att de som styr Sverige, oavsett färg på regeringen, kommer vara benägna att följa upp direktiven i avtalet som vill stoppa allt presstöd till nyhetsförmedlare som inte ser migrationen utmynna i en gyllene framtid för oss alla.

Det finns all anledning att anta att svenska höger- såväl som vänsterregeringar kommer följa detta frivilliga avtal så nära som bara möjligt. Varför skulle vi, trogna internationalister, inte vilja följa det avtal som vårt utrikesdepartement har varit en sådan entusiastisk supporter av? Inte minst indikerat av viljan att få till stånd uppföljningsmekanismer av efterlevnaden av avtalet bland undertecknarna.

Sveriges främsta politiska globalist, Carl Bildt, medgav nyligen på Twitter att avtalet är, om inte juridiskt bindande, så i alla fall politiskt bindande. Detta tolkar jag som att han menar att Sverige känner den politiska pressen, inte minst från vårt eget samvete, att nitiskt implementera dess mål i vår migrationspolitik. Har vi inte för avsikt att verka i dess anda, så ska vi som land absolut inte skriva under!

 

Synen på migration som naturlig och endast godartad

 

Det första som slår mig när jag läser avtalet är den grundläggande utgångspunkten; att migration är en naturlig företeelse, som vi inte ska eller ens kan begränsa. Inget kunde vara mer falskt och den premissen avslöjar andan i avtalet.

Migration av mindre omfattning har alltid varit en del av den mänskliga upplevelsen. Det är inte en rättighet, men väl något som man kan förvänta sig, välordnade länder emellan. Johan från Sverige som åker till USA för att studera, Kim från Korea som flyttar till Tyskland för att jobba eller Nguyen som flyttar från Thailand till Storbritannien för att gifta sig. Precis som folk gärna ville kunna flytta tvärs över Europa redan på Medeltiden för att studera eller tjäna vid någon kyrklig institution. Det är denna drift som gör att det folk uppskattar mest med EU, är den inre rörligheten.

Den storskaliga migrationen, som vi ser idag, är dock av en annan natur. Den har mer karaktären av en folkvandring. Detta fenomen är absolut inte en naturlig del i den mänskliga tillvaron. Folkförflyttningar av den digniteten sker vid två typer av tillfällen.

 

1) När en civilisation eller kultur expanderar, såsom när den västerländska dito nådde sin expansionsfas på 1800-talet och befolkade sparsamt befolkade områden på den civiliserade världens periferi.

2) När en civilisation stagnerar och befinner sig, kulturellt sett, på nedgång. Med försvagad försvarsvilja och tro på den egna kulturen, blir den inbjudande för grupper som lockas av välståndet och som vill ha en del av kakan innan denna smulas sönder helt och hållet. Ett exempel är de stora folkvandringarna i samband med Roms nedgång och fall.

Dessa folkvandringar är således ganska ovanliga företeelser. Europa har inte upplevt stora migrationsvågor sedan 800-talet. Det dröjde fram tills mitten av nittonhundratalet innan vi såg större interna folkförflyttningar igen och början på migration utifrån. Migrationen av tyskar och judar till Central- och Östeuropa då, frågar kanske någon. Nej, den var inte storskalig alls, utan handlade om några tiotusen individer under en mycket utdragen tidsperiod. Våra egna valloner, holländare och tyskar uppgick bara till några hundratal individer.

Nej, att ”flytta” runt på eget bevåg var förbehållet de välbeställda och migration i grupp var en ovanlighet och då nästan alltid på direkt inbjudan. Annars handlade det om erövringståg!
Det är fullt naturligt att en svensk och en britt idag kan flytta till och verka i varandras länder, men det finns inget som helst naturligt med att hundratusentals personer från fjärran länder bara helt sonika tar sig hit och bosätter sig. Det är mer likt den antikens stora folkvandringar, där alla sökte sig till Rom, för att ta del av dess välstånd och högtstående kultur, men i processen kom att omintetgöra dessa.

Den utvecklade världen har, till skillnad från vad som menas i FN:s migrationsavtal, all rätt att stoppa denna migration. Att bygga upp en ny Limes till vårt skydd (1). Vi behöver inte bara hantera denna på ”bästa sätt”, lika lite som romarna var skyldiga att sköta mottagandet av vandalerna och hunnerna på ett ”humant” sätt (2).

 

Vår tids Vandaler?

 

Föreställningen att det är ok att staten skriver under ett avtal där det stipuleras att den ska vara partisk i migrationsfrågan!

 

En av de grundläggande utgångspunkterna i avtalet är att staten ska övertyga medborgare, skola press och i allmänhet driva föreställningen att migration är bra för oss. Bara tanken att staten, med alla dess förment objektiva tjänstemän, ska driva en linje som är politisk och subjektiv till sin natur är horribel. Sverige ska alltså skriva på ett avtal som binder oss politiskt, enligt Bildts ord, till att driva en migrationslinje som i normalfallet ska avgöras av majoriteten i riksdagen. Staten binder sig vid att den ska samla in och använda data om fördelarna med migrationen, samtidigt som ingenting förväntas sägas om den data som indikerar att massmigrationen inte är så bra för oss. Är det rimligt att staten ska skriva på ett avtal som uppmanar den att bli en part i en central fråga i samhällsdiskursen?

 

Uppmaningen till staterna att begränsa yttrandefriheten

 

Vidare står det att staten ska verka för att ”eliminera” all ”intolerans mot migration”, vilket betyder att staten ska gå in och tysta dem som inte vill ha massmigrationen till sitt land. Media ska s.k. ”utbildas” för att kunna ge en bild av migrationen som passar andan i avtalet och de medier som inte följer den utstakade vägen ska avfinansieras och hindras för att få annat stöd.

Dokumentet är genomsyrat av dubbelspråk. Indianerna kallade det att tala med kluven tunga och inget uttryck kunde vara mer passande här. Så kallad ”intolerans” ska elimineras, men yttrandefriheten ska säkerställas. Pressen ska styras med en hård ideologisk hand, men pressfriheten ska säkerställas.

Nyckeln till att dyrka upp denna synbara motsättning ligger i hur man definierar ord som ”intolerans” och ”rasism”. Med tanke på hur framför allt begreppet ”rasism” missbrukas idag av såväl medier som myndighetsföreträdare så finns det all anledning att förvänta sig att alla kritiker av migrationen kommer anses vara just rasister. Därmed inkluderas de inte i förbehållen att ”yttrandefriheten och pressfriheten ska skyddas”. De är då tankebrottslingar vars yttrandefrihet inte ska respekteras!

Avslutande ord

 

Avtalet som helhet är en partsinlaga, skriven med föreställningen att storskalig migration bara är av godo. Detta framgår redan på sida 2 av dokumentet. Detta är dock inte min erfarenhet. Migrationen till Europa, från tredje världen, har över lag inte varit positiv för vår kontinent och vår kultur. Den har lett till samhällelig och social kamp och djupa klyftor i samhället. Den har lett till försök att radera ut vår kultur och vår historia, för att göra plats för den nya mångkulturen. Den har lett till brottslighet och terrorism och en otrygghet i våra samhällen som inte har skådats i fredstid under den moderna eran.

Avtalet vill att undertecknande stater stoppar alla avvikande åsikter, som pekar på problemen, på ett sätt som bryter mot vår tradition av yttrandefrihet. Den ger mer näring till de krafter som anser att den normativa mångkulturen är en eftertraktansvärd samhällsmodell, i och med att den efterfrågar mer hänsyn till de invandrandes kulturer.
Ingenting sägs om de mer problematiska aspekterna av dessa kulturer, såsom sexual- och kvinnosynen, demokratisynen, synen på yttrandefrihet och så vidare. Ska vi helt okritisk visa respekt för dessa synsätt? Avtalet indikerar att det ska vi.

De tvetydiga formuleringarna om press- och yttrandefrihet finns där av en anledning. Det formella avståndstagandet är bara där som kosmetika. Oavsett hur man tolkar detta, så är tvetydigheten en fullgod anledning att neka en underskrift av avtalet. Det får inte ens finnas en antydan om att staten ska förbinda sig att beskära yttrandefriheten i ett sådant här dokument.

Avslutningsvis, för att anknyta till där texten började, så kan man se att det genomgående temat i avtalstexten är att vi ska underlätta migrationen på alla tänkbara sätt. Göra så att den funkar ”för allah”…förlåt ”alla” stod det visst. Inte tillstymmelse av problematisering av fenomenet som sådant. Vi ska ordna hjälp på vägen, ordna med fler räddningsinsatser på haven (med andra ord veritabla färjelinjer från Libyen och Marocko till Italien och Spanien), ge migranterna fullständiga rättigheter till alla service och vård, som om de vore medborgare, oavsett om de är illegala eller mer reguljära kvotflyktingar.

Allt detta sammantaget, kan bara resultera i att migrationsströmmarna mot Västvärlden kommer öka mer och mer. Inga signaler sänds om att Europas invånare inte vill ha mer migration. Ett sådant här avtal skulle inte fått tvingas på vår befolkning, utan en folkomröstning. Det innebär i princip att staten tar ställning för att massmigrationen är bra för Sverige och att den ska fortsätta ohejdad. Borde staten få ta ett sådant ställningstagande utan att folket har fått säga sitt först? Utan att de har fått bli vederbörligen informerade? Är detta verkligen demokratiskt?

 

Noter:

(1) Limes var den Romerska statens försvarssystem längs gränsen, som till stora delar bestod av murar.

(2) Vandalerna det folk som är kända för att ha plundrat Rom på ett synnerligen genomgripande sätt.

Transpersonernas deltagande förstör damidrotten!

KOMMENTAR

Vi har i idrottens värld en uppdelning mellan dam- och herrutövning. Detta grundar sig på det biologiska faktumet att män överlag är starkare än kvinnor. Kvinnor får helt enkelt utöva sin idrott separat för att ha en chans att stå som vinnare, för mot de starkaste, snabbaste och mest uthålliga männen har de liten chans. Över lag så ligger de kvinnliga världsrekorden i sporter som kräver dessa förmågor runt 90 % av männens. Detta är ett faktum och vi som samhälle accepterar separat utövning för att det ska vara meningsfullt för kvinnor att satsa på sin idrott och få erkännande.

In kommer sedan transgenderpersonerna. Män som byter kön till kvinna mer specifikt. I enlighet med det nya korrekta tänkandet, som tar mer hänsyn till känslor än till fakta, får de transpersoner som självidentifierar som kvinnor tävla mot kvinnor. Detta sägs vara deras rättighet. Ett bra exempel på resonemanget kan man ta från kontroversen runt att transpersonen Rachel McKinnon nyligen blev världsmästare i en cykelgren (1).
McKinnon som själv är professor i filosofi och inriktad på genderstudier säger att; fokus på transpersonernas övertag gentemot kvinnorna är ”irrelevant”, eftersom detta är en fråga om ”rättigheter”.

 

Rachel McKinnon, som föddes som man, står som segrare i en tävling för kvinnor.

Rättighet är ett av många begrepp som har missbrukats av kulturrevolutionärerna de senaste decennierna. I filosofins begreppsvärlds så är en rättighet något som är antingen hävdvunnet eller givet av det sunda förnuftet. Jag kan inte se att mäns ”rätt” att få tävla mot kvinnor, för att de känner sig som kvinnor, är någonting som man kan komma fram till genom att bruka sitt sunda förnuft och det är ta mig tusan inte heller en hävdvunnen rättighet i ett samhälle som sätter lika förutsättningar och rent spel i första rummet.

Det slår mig att de HBTQ-aktivister som förespråkar detta vill både ha kakan och äta den. Å ena sidan så vill man ha åtskillnad mellan män och kvinnor inom sporten och kämpar för att de lägre presterande kvinnorna ska få samma uppmärksamhet som männen. Damallsvenskan får lika mycket, om inte mer, sändningstid i SVT:s sportsändningar som Allsvenskans, trots att kvaliteten och underhållsvärdet är lägre och det publika intresset för damernas ligger på en bråkdel av det för herrarnas.

Å andra sidan så vill man hävda att könet är en social konstruktion. Biologiska fakta om muskelmassa och effekt avfärdas med osakligheter som att pojkar får mer mat osv. Eftersom man inte ser någon skillnad mellan könen så kan man inte heller se något problem med att transpersoner får tävla mot det andra könet. Denna ekvation går givetvis inte ihop och nu ser vi således att förekomsten av transpersoner i damsporten underminerar dess existens.

 

Redan nu finns 150.000 tonåringar i bara USA som självidentifierar som transpersoner och fenomenet med trans i damsporten kommer bara öka. Resultatet kommer bli antingen att damsporten förvandlas till en politisk korrekt parodi, eller att dam- och herrsporten blir sammanslagen och fullständigt könsintegrerad, men det tror jag inte flertalet kvinnor egentligen vill. För dem återstår att med bitterhet se sina möjligheter att lyckas inom damsporten, försvinna som löv för vinden.