SVT använder ett barns död i sin opinionsbildning för fri migration!

DEBATT

 

I onsdags körde SVT:s Rapport och Aktuellt ett reportage om den pappa som drunknade i Rio Grande, tillsammans med sin två-åriga dotter. Anmärkningsvärt nog visade SVT bilder av de två liggandes döda tillsammans vid vattenbrynet. Det är svårt att inte bli berörd, vilket givetvis är syftet. Anmärkningsvärt var, att de två fick ligga där, utan att någon täckte över dem, vilket är sedvanligt. Detta trots att det svärmade av poliser och journalister runt om kring. Det finns tydliga paralleller till Alan Kurdi, i detta avseende, där fotografer svärmade runt omkring den döda kroppen, på ett mycket ovärdigt sätt. Alltihop känns väldigt medvetet.

De här bilderna har givetvis kablats ut på bred front av mainstream medierna i USA, precis som man gjorde i Europa med bilderna av Alan Kurdi. Ett barns död blir propaganda och SVT tvekar givetvis inte över att haka på. Det framgår tydligt av studiosamtalet, att man har en agenda i sammanhanget. Nyhetsankaret frågar, med ett tonläge som indikerar vad hon vill ha för utfall: ”Bilder på döda barn, kan det leda till en förändring?”. Syftandes på USA:s ökande vilja att hålla sina gränser. Svaret blir givetvis det förväntade ”ja”.

Man kan absolut diskutera huruvida det är lämpligt att visa döda barn på nyheterna. Det finns goda argument för båda sidorna av en sådan diskussion, men det jag vänder mig mot är att SVT, precis som så många andra mainstream medier, är väldigt selektiva i vilka döda barn de visar. Detta urval påvisar i vilken riktning man på den statliga televisionen vill påverka folkopinionen. Man visar som vi kan se döda migrantbarn, i syfte att väcka opinion mot alla ansträngningar att stänga gränserna, men man vägrar att visa barn dödade i terrordåd i Västvärlden, av rädsla för att opinion ska väckas för att just stänga dessa gränser. Man visar, vad man uppfattar som, konsekvenserna av att vi försöker stoppa migrationen, men man visar inte konsekvenserna av att låta den fortsätta ohejdad.

Är konsekvenserna för våra egna barn så mycket mindre viktiga? Alla bilder av lemlästade barn på Promenade des Anglais i Nice, eller i konsertsalen i Manchester eller på vår egen Ebba på Drottninggatan, blockerades av statliga- och övriga mainstream medier runt om i Europa. De döda kropparna täcktes snabbt över, som brukligt är. Inga fotografer cirklade runt Ebbas kropp, som en flock gamar. Bara migrantbarnen ligger kvar i strålkastarljuset för att utnyttjas av liberalvänsterns agenda.

 

SVT visar gärna döda migranter, men avstår från att visa dödsoffren för terrorn i Europa. Vilket visar tydligt att SVT är en agendadriven propagandamaskin. Om de ska visa döda barn i Rio Grande eller på Medelhavets stränder, så bör de också visa bilder som den här.

 

SVT:s ankare förklarade dödsfallen med Trumps ansträngningar att stänga av gränsen, vilket ska ha resulterat i ”farligare vägar att gå”. Till att börja med: 4500 försöker ta sig in i USA från Mexiko varje dag. Runt att dussin har omkommit i år. Med andra ord, inte direkt en massdöd. Rio Grande är inte en väldigt farlig flod att korsa. Kanske om man försöker simma med en två-åring på den djupa delen, men vem tvingade pappan att göra det? Var finns det individuella ansvaret i denna situation? Alan Kurdis far hade det bra nog i Turkiet, men ville ha bättre förhållanden och ja, fri tandvård sägs det. Konsekvensen blev att hans son drunknade. Vems fel är det?

SVT och andra vänster-liberala aktörer vill få er att tro att allt detta är vårt fel. Att när Europa och USA begränsar migrationen, så blir de också skyldiga till alla dödsfall bland dem som försöker ta sig in illegalt. Tanken är givetvis fullständigt absurd!

Har vi i Väst ingen rätt att själva bestämma över vem som ska få komma och leva i våra samhällen? För det är andemeningen som framförs av dem som trycker upp sådana här bilder av döda barn i våra ansikten. Dessa personer försöker skuldbelägga oss för utövandet av denna självklara självbestämmanderätt! SVT tog aldrig upp frågan om den två-åriga flickans pappas ansvar, för att ha orsakat hennes död. Den vinkeln finns aldrig med!

Denna ensidiga propaganda, där man visar dödsoffer i den ena vågskålen, men inte i den andra, kommer fortsätta så länge vi tolererar att de statliga nyhetsmedierna är uppenbart partiska och agendadrivande! Hur länge till gör vi det?

Annonser

Ett ödesval om migrationen och vår framtid!

DEBATT

Söndagens EU-val är ett ödesval. Inte det enda, men ett i en serie av ödesval under kommande 10-års period. På både nationell och EU-nivå. Desto förr vi kan få en förändring till stånd, desto bättre är våra chanser att få skutan på rätt köl igen. Greta har således rätt om de tio åren, men inte på det sätt som hon tror. Inte i närheten!

Jag har skrivit en del om migrationen till Europa den senaste tiden och här kommer en till. Det får ni stå ut med. Frågan är nämligen viktig. Mycket viktig! Europa håller på att förändras på grund av en migration som bara kommer att växa och växa i styrka. För mig som älskar Europa och som håller den västerländska civilisationen som den främsta som mänskligheten har frambringat, är detta fasansfullt. Ja, jag uttrycker mig på detta viset, och jag gör det trots att det låter högtravande i vissas öron. Jag vill nämligen väcka er ur er slummer. Något som inte bara är värdefullt för oss som lever idag, utan för mänskligheten som helhet, håller på att gå förlorat. Den västerländska civilisationen har nämligen fört ett ljus med sig till världens alla hörn, som inte finner en motsvarighet i historien. Den har spridet det goda ordet, om värdet av demokrati och yttrandefrihet, om individuella rättigheter och könens likställdhet, om värdet av en okorrumperad och välskött statsmakt, om fria medier och en opartisk rättsstat. Detta är en appell till er alla om att stå upp för detta! Stå upp för dessa landvinningar i civilisationens tjänst!

 

Vår tids barbarer!

Dessa landvinningar är nämligen hotade. Detta är inte en fantasi utan något som pågår mitt framför oss, varje dag och i varje land i Europa. Många av dessa inskränkningar av det som vi bör skydda, utförs för att vissa av oss vill tillfredsställa önskemålen hos personer som kommer hit ifrån länder där man, som kollektiv, inte värderar dessa attribut lika högt som vi gör, om ens alls. Vi intalas att göra dessa inskränkningar av representanter för intellektuella traditioner på vänsterflanken. Dess resonemang brukas dock fritt av politiska krafter över nästan hela det politiska spektret. Så pass korrumperad är högerns moraliska kompass idag! Det finns ingen uppfattning om vad som gör vårt samhälle starkt och framgångsrikt. Det finns, i denna tid av historielöshet, ingen känsla för vad det är för arv vi bör föra vidare till kommande generationer.

I denna tid av både yttre tryck och inre förfall är det av största vikt att de som förstår, samlas och kämpar för en renässans för de värden som har byggt Väst!

Det finns hopp, men tiden är knapp:

Det vore i så fall i sista stund, för tiden är emot oss. Man kan förvisso skönja en ung och konservativ generation, som vägrar indoktrineras att inte lita till sitt goda förnuft, men massutbildningens-, massmediernas- och masspsykosens makt är stor och ofta överväldigande. Man kan skönja begynnelsen av en traditionalistisk motståndsrörelse runt om i Europa, men frågan är om denna hinner växa sig stark i tid, då de demografiska förändringarna som nu sker är en kraftfull faktor i sammanhanget och migrationen till Europa ser ut att bara öka i styrka. Alla prognoser som jag har sett indikerar att vi bara befinner oss i begynnelsen av tidernas största folkvandring. De flesta av oss som lever idag kommer få uppleva Roms fall, som om vi satt med näsan djupt ner i historieböckerna. Vi kommer att få leva….och lida oss igenom historien.

Den kända historikern Walter Laqueur ställde sig frågan, i sin bok, ”The last days of Europe; Epitaph for an Old Continent”, om ”Europa kan förbli detsamma med en annan befolkning”? Svaret är givetvis ett rungande: Nej! Kultur och dess värderingar formar ett samhälle. Tar man hit den tredje världens dysfunktionella samhällens befolkningar i stora mängder så kommer vårt samhälle med tiden också att bli ett dysfunktionellt samhälle. Ingen inbillad tanke om massintegration kan rucka på detta faktum. Inte ens massassimilation. Assimilation kan fungera, under gynnsamma förhållanden, med mindre grupper av människor, som gärna ska vara bildade och västerländskt sinnade. Sverige har haft tur med en del av våra migranter. Personer som har kommit hit av olika anledningar, men som enas av att dom alla har flytt från själva motpolerna till detta samhälle, såsom en stat styrd av religion och vidskeplighet, ett samhälle under ett patriarkats tunga hand eller en tillvaro i en intellektuellt beskuren och förtryckande miljö. De som känner sig träffade vet vad jag talar om och förstår vad jag vill säga. Dessvärre kom dessa personer inte ensamma i den stora migrationen till Väst. Där finns också en stor grupp, av opinions- och värderingsmätningar  att döma, rent av en majoritet, som är direkt fientliga i sin hållning till de värderingar som fram tills nu har upprätthållit vårt samhälles stabilitet.

 

Parallellen till Rom:

En del av dem vet dock inte ens om det. Denna kategori av aningslösa personer har dragits till Väst för att de ser välståndet, men de har ingen som helst uppfattning om vad som har skapat detta välstånd. De förstår inte att deras småskaliga gnagande på Västs fundament sakta men säkert underminerar detta välstånd.

Man kan dra en tydlig parallell till Roms fall: Germanerna, som i och för sig inte var utan goda värderingar, vilket manifesterades i deras återuppbyggnad av den romerska civilisationen ett antal hundra år senare i form av det som vi idag känner som Väst, kom till det romerska riket av precis samma anledningar som dagens migranter. De såg välståndet och ville ha en del av kakan.

De konverterade ofta till kristendomen, ibland redan innan de korsade gränsen, och gjorde ibland allt de kunde för att bli romare. De förstod dock inte att de inte bar på de romerska värderingar som en gång gjorde Rom till världens centrum. De må ha haft en kärlek till Rom, men de föraktade den bildning som utgör gränsen mellan civilisation och barbari. Skrivkunnigheten och utbildningen förföll snabbt och därmed alla möjligheter att administrera ett sådant rike och upprätthålla dess tekniska landvinningar. Vi ser tyvärr samma scenario idag. En vilja att ha frukterna av civilisationen, men ingen uppfattning om hur denna skapas. Vi ser det från de stökiga klassrummen där lärdom anses vara omanligt och aggression blir statusskaparen, till salafisterna i Syriens öken, som gärna vill använda en GPS eller en trådstyrd pansarvärnsmissil, men som föraktar den vetenskap som frambringat desamma. Förr eller senare skapas en kritisk massa av personer som vill ha men som inte gör någonting för att generera värden. Från denna punkt och framåt kommer systemet haverera i en allt snabbare takt.

 

Inre och yttre faktorer:

De inre och de yttre faktorerna samverkar starkt här. Utan bildning vet vi inte vad vi ska bevara och varför. Vi vet inte tyngden av kultur och vi förstår inte hur detta scenario tidigare har utspelats i historien. Vi förstår inte att det inte räcker med en god vilja för att allt mirakulöst ska falla på plats. Vi har nått en nivå av dumhet och hysteri i vårt samhälle som får oss med bibehållet förstånd att nästan ha en utanför-kroppen-upplevelse när vi förbluffade åser skeendet.

Många blir passiva av detta. Det får vi inte bli! Vi måste agera innan det har gått för långt. Vi måste mobilisera alla vettiga krafter som finns kvar där ute. Vi måste få dessa att verka för migrationsstop till inte bara Sverige, utan till hela Europa. Skapa effektiva sätt att avvisa illegala migranter. Fatta politiska beslut som säkerställer att vår lagstiftning kommer att stå oinskränkt och ohotad under många år in i framtiden. Finna lagliga sätt att bekämpa dem som hotar våra friheter. Gör vi allt detta så kommer den Europeiska civilisationen kanske överleva och fortsätta att utgöra en fyrbåk och ett exempel för världen. Även kunna ta emot begränsade mängder personer som är likatänkande och som har ett behov av beskydd i framtiden och således kunna ha ett utbyte med omvärlden till allas förmån.

Det är upp till oss, här och nu, att avgöra vilken typ av samhälle våra kommande generationer ska leva i. Jag, för min del, vill att dessa ska leva i ett samhälle som liknar det goda samhälle som jag växte upp i, så mycket som möjligt och tänker kämpa vidare för det. Jag tycker att dom förtjänar den ansträngningen från vår sida! Så gå ut nu på söndag och rösta. Rösta rätt och om ni inte gjort det tidigare; engagera er!

Västs agerande mot Centraleuropa är skamligt!

KOMMENTAR

Västeuropas traditionella höger står enad med vänstern i att de länder inom EU som inte vill bli påtvingade migration, ska straffas med bland annat förlust av ekonomiskt stöd från unionens strukturfonder. Jag anser själv att detta bidragssystem stater emellan, bör trappas ner och så småningom helt tas bort, men att använda deras vara eller icke vara som ett redskap till att framtvinga lydnad i en sådan här fråga, säger tyvärr något mycket beklämmande om var vi har hamnat.

EU var aldrig avsett att vara ett instrument för fördelningen av migranter från 3:e världen. Migranter som på det stora hela inte ens har sökt sig till länderna i Visegradgruppen, för att inte nämna Portugal, Grekland eller baltstaterna, ska nu tvångsfördelas dit. De söker sig nämligen inte till länder där det ekonomiska stödet är måttligt, utan istället till dem där mjölk och honung tycks flöda i gatorna, såsom Tyskland och vårt eget Sverige. Det är de länder som har genom sina locktoner orsakat denna situation som ska ta ansvaret, och då inte genom någon inbillad skyldighet att ta emot utan istället att tona ner dessa locktoner.

Nej, EU bildades för att européerna skulle hjälpa varandra, så att Europa igen skulle kunna bli inte bara en välmående kontinent utan en faktor att räkna med på den internationella arenan. I alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv. Bistånd rent generellt har inte skapat välstånd i de länder som har blivit föremålen för vår generositet. Korruption och våld har istället följt i denna generositets spår. I ljuset av denna erfarenhet så har väl hjälpen till Centraleuropa genererat mer värde, över lag. Vi ska inte heller glömma hur det kom att bli så, att det har uppstått ett behov av bistånd.

Central- och Östeuropa har, som bekant, fått uthärda 45 år av nedbrytande kommunistisk diktatur. Inte alla problem kan spåras till denna tid, det ska sägas, då regionen släpade efter Väst redan innan Världskrigen, men det är klart att kommunisttiden skapade en svåröverbryggbar klyfta och främst länderna i Centraleuropa, tog tydliga steg tillbaka. Tjeckoslovakien, till exempel, hade under mellankrigstiden en stark och industrialiserad ekonomi och en stabil demokrati.

Våra ”egna” röda i Väst, gjorde under kommunisttiden, sitt bästa för att legitimera förtryckarregimerna. Nu när Centraleuropas länder försöker återvinna ställningen som stabila demokratier och därmed skapar ett tydligare band mellan folkviljan och makten, så är Västs röda och deras ”enablers” till höger, framme igen och försöker nu underminera denna lyhörda politik. De ska straffas för att de inte vill göra om våra misstag, för att de väljer nationalism istället för mångkultur. För att de gör vad deras folk egentligen vill. Detta måste vänstern i Väst sätta stopp för. Om inte för annat, så för att det sätter tanken i västeuropéernas huvuden, att de ju aldrig fått säga sitt i denna fråga. Nu börjar tankar om manipulation och spel under bordet väckas. Var det inte i Väst som demokratin hade sin boning? Varför lyssnar då ledarna i Öst mer på sina befolkningar? Där har folket lärt sig att demokratin får man kämpa för. Här firar våra främsta statsvetare demokratin genom att skriva en bok där man beklagar sig över det farliga med att folket har för mycket makt.

 

En historia av svek:

Hur kom det sig då att Centraleuropa fick uthärda 45 år av bolsjevikiskt tyranni, medan Väst fick vara fritt?

De Västeuropeiska stormakterna, och idag tillika EU-medlemmarna, Frankrike och Storbritannien gick in i det Andra världskriget för att skydda Polen och förhindra att Nazityskland skaffade sig ett imperium i öster. Kriget slutade istället med att Polen övergavs och Bolsjevikryssland tilläts få sitt eftersträvade imperium i väster.

Relationen till Polen, under Andra världskriget, präglades av svek. Frankrike och Storbritannien hade gått in som garanter för Polens säkerhet och det var dessa garantier som formellt sett uppfylldes den 3 september 1939, när krig förklarades mot det anfallande Tyskland. Inte att finger lyftes av de två västerländska stormakterna för att faktiskt hjälpa Polen!

När Sovjet ca två veckor senare invaderade den andra halvan av Polen reagerade man inte. Inte heller när Sovjet tog de Baltiska staterna eller Bessarabien från Rumänien. Inte heller när de anföll Finland.

 

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Förband skapades sedermera av polacker i exil, i brittisk regi, och dessa stred uppoffrande under hela kriget, i tron att de stred för ett fritt Polen. När den röda armén närmade sig Warszawa 1944 så gjorde polackerna uppror mot det tyska styret. Stalin beordrade dock halt, för att upproret skulle kunna slås ner och förutsättningarna skulle bli de rätta för den nyligen skapade röda ”regeringen” i Lublin. En indikation om framtiden. De allierade fick inte tillstånd att mellanlanda de flygplan som flög in hjälp till den polska ”Hemmaarmén”, på sovjetiskt territorium. Detta förtret svalda man från Västs sida utan att knorra för mycket, trots att man var allierade och den legitima polska regeringen satt i London.

Fanns det inget att göra då? Absolut fanns det! Sovjet var beroende av många särskilda komponenter från Väst, för sin krigsmaskin. Ingen uppräkning är nödvändig här, men bara för att nämna en detalj så kan jag berätta att det röda flygvapnet nästan helt och hållet flög på amerikanskt flygbränsle. Ett beslut och veckor senare så hade hela flygvapnet stått på plattan. Finkänslighet krävdes gentemot Stalin, säger kanske någon. Det låg ju i västs intresse att ryssen fortsatte strida. Argumentet utgår ifrån att Stalin inte hade ett eget intresse av att kunna fortsätta angripa. Varje meter mark av Centraleuropa som man inte lade under sina stövlar var en meter mindre av det kommande röda imperiet i väster. Självklart hade man tyngd bakom orden, men man valde att svika sina ursprungliga löften till Polen. Principerna hade inte längre ett värde!

Likaledes accepterade man att Stalin svek alla sina löften om fria och demokratiska val i länderna som han ockuperat, efter kriget. Inom tre år var de alla röda diktaturer. Väst ställde inga krav, trots att man hade ett massivt övertag på Sovjet, i form av atombomben. Så slutade det andra världskriget som det började: Med acceptans för Sovjets ockupation av sina grannar i Central- och Östeuropa.

Jag skuldbelägger, som kanske nu är bekant, inte generellt länder som inte aktivt förde sig själva in i kriget. Inklusive Sverige! Bara de två nämnda västeuropeiska makterna gjorde så. Inte heller tror jag på arvsskulder för nationer, men…..det Andra världskriget startade som det faktiskt gjorde genom att Frankrike och Storbritannien gav Polen säkerhetsgarantier vilka gav polackerna råg i ryggen att stå emot Tysklands krav på Danzig och korridoren. Utan dessa garantier hade vi haft ett nytt München, men att ge sådana garantier förpliktigar faktiskt. Man kan inte sedan helt skamlöst bara lämna över det landet i en annan diktaturs händer.

Faktum är att västmakternas agerande, USA definitivt inkluderat, lade grunden för 45 år av förtryck, vilket resulterade inte bara i mänskligt lidande utan även ekonomisk eftersläpning. Nu kommer EU, som under ledning av samma allierade plus den tidigare angriparen Tyskland gav öst ekonomiskt stöd för att Central- och Östeuropa skulle kunna ta igen förlorad tid, och säger att stödet prompt ska dras tillbaka om dessa nyligen fria och demokratiserade stater inte accepterar massmigration till sina länder. Dessa folk som precis har kommit ut i ljuset och fått uppleva lite självbestämmande och möjlighet att staka ut sina respektive nationella öden, ska nu hunsas av desamma stater som antingen invaderade dem eller som gav bort deras frihet av ren och skär ryggradslöshet.

Detta är inget annat än skamligt!

Västeuropas höger har en chans att göra rätt här, men misslyckas fullständigt och följer istället i vänsterns fotspår. Vi har en möjlighet att skapa ett enat Europa och läka sår, men istället väljer Väst att trampa på de länder som redan har utstått så mycket. Detta agerande skapar bara splittring och aversion. Själva motsatsen till vad EU faktiskt var avsett att skapa.

Är det verkligen en lockande vision att vår framtid ligger i Afrika?

DEBATT

EU-federalisternas och den politiska globalismens okrönte ledare, Emmanuel Macron, gjorde i veckan en appell till Europas invånare (Se fotnot 1 nedan för en förklaring av globalism). Han varnade för nationalismen och ville förklara varför hans vision av EU, med en allt mer fördjupad politisk integration och en öppenhet gentemot Afrika, är det bästa för européerna.

Macron är den tomma politiska retorikens mästare! Han öser ur sig värdeord och kommer undan med att lova allt till alla, vilket han ironiskt nog i appellen anklagar motståndarsidan för. Det var så han fick fransmännen till att välja honom till president och det är så han avser förleda oss européer att välja globalismens väg. Frihet, skydd och framsteg! Under ”frihet”, lyckas han ”lova” både demokrati och förtryck av yttrandefrihet. Under ”skydd” lyckas han lova såväl gränsskydd som tvingande migration för medlemsländerna. Och slutligen, under ”framsteg” lovar han såväl socialt skydd som en migration som hans inspiratör Stephen Smith (se nedan) säger kommer krossa välfärden.

Min uppmaning till mina läsare är: Låt er inte bedras! Gör inte samma misstag som de arma fransmännen.

Det är ganska anmärkningsvärt att Macron vill inta ledarrollen för Europa, när han inte ens accepteras av sitt eget folk längre. Samtidigt kanske man inte ska förvånas, då han alltid har varit tydlig med att han ser sin mission som större än att vara Frankrikes ledare, en sann globalist som han är. På samma sätt som Obama ville framstå som en president för hela världen, på bekostnad av amerikanerna, så vill Macron vara detsamma för Europa. Amerikanerna sparkade bakut och valde in den mest nationalistiska presidentkandidaten man hade att välja på, som hans efterträdare, precis som fransmännen idag har tröttnat rejält på ”Solkungen”. En nationalistisk reaktion är att vänta i EU-valet och det är det han nu försöker förhindra, men redan i inledningen så sätter han foten fel, med hälsningsfrasen; ”Medborgare i Europa”.

EU är ingen stat och har inga medborgare, hur mycket han än vill att det ska vara så. De europeiska ländernas riktiga medborgare kommer visa honom detta den 26 maj.

Det fanns aspekter av EU-samarbetet som Macron tog upp som jag ser som självklarheter. Vi ska värna och vårda den inre marknaden och göra gemensamma satsningar på innovation. Europa är starkt om vi samarbetar, inom och utanför EU. Ta till exempel CERN. Ta Neuronprojektet, som ska lägga grunden för nästa generation av europeisk stridsflygsteknologi. Vi behöver göra fler sådana här satsningar. Både civila och militära. Vi behöver samarbeta i kampen mot organiserad kriminalitet och islamistisk terrorism och jihadism. Kollektiv europeisk säkerhet, är ett måste, ställda som vi är inför en osäker framtid, med en dalande supermakt som allt mer drar sig tillbaka från världen och kommer lägga sitt sista krut på Ostasien och ansträngningarna att ringa in utmanaren Kina. Här kommer banden till Europa kännas allt mer dimmiga. Inte minst i ljuset av förändringar i den etnokulturella sammansättningen av den amerikanska väljarkåren.

Snabbt kommer dock Macron in på spår som vi svenskar bör rygga tillbaka inför! Han vandrar från område till område, där vi bara måste samarbeta. Arbetsmarknadsåtgärder, socialförsäkringssystem, hälsovård osv. Inget bör stå bortom den centraliserade superstaten EU:s räckvidd. Det jag dock vill sätta strålkastarljuset på här är två oroande aspekter av hans tal: Åsiktsförtrycket och framtidsvisionen där Europa ska smälta samman med Afrika!

 

Åsiktsförtryck maskerad som frihet:

Macron säger sig vilja värna friheten och säger i nästa andetag att ”den demokratiska friheten att välja våra ledare genom val” är vår främsta frihet, trots att det enda vi väljer i EU-valet är ett ganska impotent europeiskt parlament, medan de riktiga ledarna står bortom väljarnas makt.

Bortsett från denna brist på verklighetsförankring så är det stora bekymret att han vill ”genom europeiska riktlinjer förbjuda alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet”. En spontan motfråga blir troligen: Vad är det för fel med att förbjuda hat? Ja, som man säger, ”vägen till helvetet är kantad med goda intentioner”. Vi befinner oss just nu i en process, i större delen av Europa, där man kriminaliserar uttryck och analyser som anses kunna kränka någon, eller ses som rasistiskt och stigmatiserande. Det första problemet ligger i svårigheten att objektivt avgöra vad som är hat. Frågan blir väldigt snabbt politiserad och subjektiv. Risken med denna utveckling, som Macron så gärna vill skynda på, är att den grupp som för stunden innehar hegemonin inom samhällsdebatten och således tolkningsföreträdet, blir den grupp som kommer avgöra vad som är hat.

Exempel i sak är vår egen lag om ”hets mot folkgrupp”, som allt mer har kommit att användas som en blasfemilag, där kritik av islam allt oftare bestraffas med fängelse och böter. Även kritik av en öppen invandringspolitik kommer att betraktas som hat. Allt detta är dessutom i linje med FN-avtalet om migration, där det efterfrågades ingrepp av myndigheterna mot dem som kritiserar migration eller religioner. Intressant för dem som trodde att dessa paragrafer inte skulle påverka oss på riktigt.

I höstas accepterade EU-parlamentet en resolution som avkräver medlemsländerna att de ska förbjuda neo-nazistiska och neo-fascistiska organisationer och upprätta polisstyrkor som kan bekämpa hatbrott. Man kan undra vad som händer när dessa förbud ska upprätthållas av den vänsterliberala hegemonin? Alla som inte ställer upp på vänsterns världsbild idag är nazister! Ledarredaktioner på landets största tidningar, partiledare för stora borgerliga partier, ja hela det lilla liberalkonservativa MED är tvärnazistiskt, om vi ska följa vänsterns definitioner av nazism. I princip hela knippet av oppositionell högermedia på nätet är nazistisk enligt denna världsbild. Problemet med att staten (d.v.s. den som för stunden sitter i förarsätet) ska definiera vad som är hatbrott och vad som är nazism och fascism borde vara fullständigt uppenbart! Det är som att ta det första steget ner för en hal och mycket brant backe! Vi vet inte vart det kommer ända, men vi kan vara säkra på i vilken riktning det kommer gå och att det kommer gå allt fortare.

Hela vårt demokratiska system befinner sig i riskzonen, om vi fortsätter på den utstakade vägen. En demokrati måste kunna tåla att folk uttrycker sina politiska åsikter och en grupp människor eller enskilda individer, måste kunna tåla att man kritiserar deras livsåskådning, ja till och med att man smädar och häcklar denna.

Att detta steg, precis som Macrons budskap, är kopplat till FN-avtalet om Migration, kan man förstå genom att medlemsstaterna varken rekommenderas att förbjuda våldsamma vänsterextremistiska eller dito muslimska organisationer. Inte ens de som återkommande stör gatumöten som sker i god demokratisk ordning och organiserar gatukravaller, såsom ANTIFA, de egentliga fascisterna, eller de islamister som agiterar för att västerlandet och dess demokrati ska förgöras. Syftet med vad Macron föreslår, är att motståndet mot massinvandring och islamism, ska tystas ner. Helt i linje med vad FN vill att vi ska göra.

 

President Macron poserar med Europas framtid!

 

Ska vi dela framtid med Afrika?

Macron säger i sin appell att han vill se ett Europa vars ”blickar ut i världen ska vara vänt mot Afrika, som vi bör ingå en framtidspakt med” där européerna ska förmås ”acceptera ett gemensamt öde” med Afrika.

Han säger att vi inte ska vara defensiva gentemot Afrika, vilket rimmar med stycket om migration, där han säger att alla medlemmar av Schengenområdet måste vara ”solidariska” när det gäller mottagandet av migranter och att vi måste vakta ”våra värderingar” precis som våra gränser. Dessa värderingar ska tolkas som en vilja att med öppen famn ta emot dem som kommer. Macron hör till dem som ger läpparnas bekännelse till kodord såsom ”kontroll” och ”trygga gränser”, men vid närmare inspektion så går dessa inte väl ihop med hans större vision. Om man inte har en vilja att returnera illegala redan på Medelhavet, eller senast vid landstigningsögonblicket, så hjälper ingen ”noggrann kontroll” i världen, för då är migranten här för att stanna. Det finns knappt någon repatriering av illegala idag. Detta har EU bittert fått erfara. Avsändarländerna vill inte ta tillbaka någon som inte kan bevisa sin härkomst, så har dom gått i land så stannar dom.

Det är inte bara Macron som drömmer om en Europeisk-Afrikansk union. Eller en Europa-Mellanösternunion för den delen. Drömmarna om dessa utvidgningsplaner och allianser går decennier tillbaka och har många anhängare bland dem som kan betecknas som globalister, strävande efter allt större politiska sammanslutningar, som steg mot slutmålet. Det är lite märkligt dock, att han å ena sidan talar varmt om europeiska gemensamma värderingar, och i nästa stycke orerar om fördjupat samarbete och integration med Afrika, en kontinent med vilken vi delar väldigt lite värderingsmässigt och nästintill ingenting kulturellt sett.

 

Låt mig nu förklara vad det är för tankar som inspirerar Macron:

I april 2018 framförde Macron i direktsänd TV att ”befolkningsexplosionen” i Afrika kommer skapa en ”aldrig tidigare skådad tid av massmigration” med destination Europa. Han hävdade att som en konsekvens av denna massmigration kommer Europas och Afrikas öden att vara sammanbundna. Vi kommer att dela framtid! Han refererade till den fransk-amerikanska författaren Stephen Smiths bok, The Rush To Europe, som enligt honom ”mycket väl beskriver” det förväntade förloppet.

Smith bedömer att de nio miljoner afrikaner (från söder om Sahara) som lever i Europa idag, kommer växa till mellan 150 och 200 miljoner om 30 år. Han menar att vi bara befinner oss i inledningsfasen av en enorm befolkningsförflyttning.

Denna migration, menar han, har satts i rullning av vårt bistånd, som har skapat ekonomiska obalanser i de afrikanska samhällena. Samma bistånd som Macron nu vill öka på, trots att det bevisligen inte ger utveckling, utan bara korruption och lätta pengar för vissa samhällsgrupper.

Enligt Smiths analys, är det bästa möjliga utfallet av denna migration att det skapas ett multietniskt och blandat Europa. Det säger sig självt att invandring av den dimensionen skulle göra slut på den europeiska kulturen och snabbt förvandla den ursprungliga befolkningen till en sorglig minoritet.

Personligen är jag inte lockad det minsta av detta scenario, som Macron utan minsta motstånd planerar för. Jag kan precis som alla andra se hur vita behandlas i Afrika. Det i sig räcker för att säga nej, men givetvis finns värnandet av den europeiska kulturens fortsatta existens som huvudsaklig motivation för att ta upp kampen.

Vi delar som sagt väldigt lite med Afrika, vad gäller grundläggande värderingar och jag kan inte se annat än att Macrons scenario, där vi delar framtid med Afrika, med öppna dörrar inför migrationen från Afrika, inte ligger i vårt intresse. Däremot ligger det givetvis i en globalists intresse. Inget är mer av värde för en globalist som Macron, än att nationella identiteter luckras upp och det bästa sättet att uppnå detta mål är genom att använda migrationen som vapen.

Macrons nya profet, Stephen Smith, skriver att motstånd mot denna migration vore ”skamfullt” och rent av ”utsiktslöst” när de 200.000 som kommer årligen idag, förvandlas till ”tiotals miljoner”. I nästa andetag medges, trots allt, att migrationsavtalen med Turkiet och Libyen, har varit effektiva och att en ”fästning Europa” faktiskt kan bli framgångsrik. Det är just därför att denna linje får allt mer stöd runt om i Europa som Macron har gjort den aktuella appellen. Han vill stävja försöken att stoppa migrationen och de globaliserande krafter som han själv företräder. Om Europa ska ha en chans att stävja denna framtida massmigration till vår kontinent, så måste ett system sättas på plats nu, innan det uppstår en situation som vi inte kan hantera.

Som jag har sagt många gånger tidigare, så måste migrantbåtar vändas åter till Afrikas kuster, vare sig de fångas upp på havet eller når fram till vår kust. Vi måste helt enkelt anamma en ny syn på asylkonceptet, där ingen som tar sig fram på ett olovligt sätt ska tillåtas ansöka. Australien är här ett föredöme och i likhet med deras linje så finns det initiativ inom EU, i enighet med att externa mottagningsläger bör skapas. Fungerar detta inte så får vi helt enkelt bara bogsera tillbaka båtarna till avsändarkusten. Vi måste bli hårdare här, för annars kommer systemet krascha när migrationstrycket skruvas upp igen vid nästa migrationsvåg och det är bara en tidsfråga innan den kommer. Just nu håller politiker som Macron, Merkel och Löfven på med fördröjningar, så att vi inte ska hinna bli förberedda. Det är detta valet till stor del handlar om. Det handlar inte om frihandeln eller fred i Europa. Det handlar om huruvida den europeiska kulturen ska tillåtas överleva våra barns levnadstid, ja kanske till och med vår egen.

Macron försöker avfärda de nationalister, eller/och européister, som kan sänka hans plan för en blandning av de europeiska och afrikanska kulturerna, med att de saknar en vision. Han kör en halmgubbe när han menar att nationalisterna inte kan försvara ”vår identitet” genom att begränsa EU. Det finns dock ingen stark europeisk identitet som ska försvaras. En samhörighet, ja, men inte en identitet. Europas kultur är en kultur av nationer och nationella identiteter. Nationalisterna av idag vill försvara den europeiska mångfalden av nationella kulturer, mot den framväxande enfaldiga och intetsägande mångkulturella kulturmixen som globalisten Macron eftersträvar. Den nationalistiska visionen för samhället är både hållbar och historiskt beprövad (2).

De flesta nationalister, såsom undertecknad, vill även försvara den europeiska kulturen, eller civilisationen, om man så vill, om man inkluderar den politiska dimensionen, men detta görs INTE genom att förena Afrika och Europa! Den saken är säker. Om inte ställer upp bakom Macrons vision för utvecklingen, så se då till att rösta i EU-valet, och rösta rätt! Rösta inte på något av de globalistiska partierna, för då är detta precis vad ni får!

 

Noter:

(1) Politisk globalism (i resten av texten skriver jag bara globalism): Tanken att allt mer politisk makt ska flyttas till överstatliga organisationer i syfte att göra staten överflödig. Slutmålet för en sann globalist är en världsregering, en global valuta och ett FN med makt och befogenhet att agera militärt för att upprätthålla den här ordningen. Motståndaren till globalisten tror på principen att så många beslut som möjligt ska fattas så nära medborgaren som möjligt.

Storskalig migration mellan världsdelarna, helst från söder till norr, ligger oftast en globalist varmt om hjärtat, då det blir ett redskap för att sudda ut nationella identiteter, som står i vägen för överförande av politisk makt till överstatliga institutioner.

(2) En nyckel till Europas storhet, när vi började sprida vårt inflytande över jorden, var just de självstyrande staterna inom den västerländska civilisationen, i kontrast till imperierna som då dominerade såväl Kina, som Indien och Mellanöstern. I imperierna rådde likriktning och konformism som ströp utvecklingen, medan européerna konkurrerade med vandra om de bästa innovationerna och de mest vågade projekten.

Se ovan mer som lite kuriosa, men visst finns det något att ta med sig från detta. Europas länder ska samarbeta, men att fullständigt samstämma alla regler och skatter, tar ifrån länderna dess förmåga att bedriva den ekonomiska politik som kan ge konkurrensfördelar. Om federalisternas vision går igenom helt och hållet, så kommer Europas stater ha mindre chans att sätta fart på näringslivet lokalt än vad delstaterna i USA har, som kan till exempel reglera skatterna. Om det inte finns möjligheter att påvisa vad som fungerar och vad som inte fungerar, så kan systemet förstelna helt under betungande byråkrati och skattetryck. I USA blomstrar de stater som för en företagarvänlig lågskattelinje. Hur hade det gått om hela USA hade fört en politik som i Detroit och Kalifornien? Möjligheten till nyttig konkurrens bör således finnas kvar och fullständig standardisering behöver inte vara en god sak.

Vi behöver en ny Nürnbergrättegång för att hantera IS!

KOMMENTAR

 

Hur mördargänget från den Islamiska Staten ska hanteras är en av vår tids svåra frågor. Vänstern ser dem som offer för omständigheter, i enlighet med hur de alltid har sett på sociala frågor, och vill ta hem dem hit för att ta hand om dem. IS-mördarna är, precis som kriminella, offer för ”utsatta” områden och svåra omständigheter. Aldrig finns det ett eget ansvar. Aldrig kan individen lastas för de oetiska val som denna gör. Högern, över lag, vill ofta väl, men är alldeles för senfärdig och fångad i vänsterns förtrollning av den politiska diskursen. Sällan bryter de sig ur denna förtrollning och vågar vägra deras narrativ.

Från vänstern har man i dagarna fått höra budskapet att om vi inte tar emot terroristerna, jihadisterna och slaktarna från IS och/eller överväger att ta deras medborgarskap, så kommer vi alienera muslimerna som grupp, från vårt samhälle, vilket kommer leda till mer extremism och mer terror mot vårt samhälle. Bekämpa terrorn och priset blir mer terror, med andra ord. Låter mer som ett hot än en verklighetsbeskrivning, i mina öron. Veronica Palm skrev ett tweet som skulle tolkas som ”rör IS och blodet kommer flyta på gatorna”. Vänstern kanske vill leva under jihadismens terrorvälde, men jag vägrar i alla fall.

Den senfärdighet att ta tag i problemet med jihadresenärerna, mynnar ur en generell skräck för att uppröra den muslimska befolkningen, som finns inom både vänster och höger. Man kan undra vilken situationsanalys man gör, om man utgår ifrån att flertalet muslimer kommer bli upprörda om vi går hårt åt IS. Har man, outtalat, egentligen samma syn på den muslimska minoritetens värderingar som de mer uttalat islam-skeptiska? Rimligen borde dock en mer pessimistisk syn istället leda till en vilja att ta itu med problematiken, istället för att ge upp motståndet, innan det är för sent, men tydligen inte.

I dagsläget synes vi stå inför valet att ta ”hem” dessa missdådare, eller att låta dem dömas på plats, i de länder där de har begått sina brott. Jag uppfattar det som att majoriteten av svenskarna inte är överväldigade av dåligt samvete, inför de hårda straff dessa individer kan ha ådragit sig. När det gäller hälften av de ca 300 jihadresenärerna till IS, så finns ingen sådan här valsituation, då de redan är åter i Sverige. Så, vad gör vi?

Från såväl vänster- som högerhåll så säger man att vi inte kan lagstifta retroaktivt, men det behövs ingen ny lagstiftning per se. Det finns ett lysande historiskt exempel på retroaktivt handlande mot krigsbrottslingar; och det är givetvis Nürnbergrättegångarna! Den krigsförbrytartribunal som upprättades efter kriget, dömde i vissa fall, för nya  typer av brott. Det är inget konstigt i sig att man reder ut vad som har hänt efter ett krig och att det då finns situationer som man innan dess inte hade kunnat förutse. Det är inget etiskt fel i att man i efterhand identifierar handlingar som är uppenbart omoraliska. Att det var omoraliskt och direkt brottsligt att följa brottsliga order, var någonting man slog fast i Nürnberg, i efterhand, men likväl borde förövarna ha förstått detta i stunden. Följer man en sund inre kompass så riskerar man inte trampa fel. Medlemmarna av IS, däremot, har hela tiden varit medvetna om vilka illdåd som organisationen utfört, då dessa har publicerats med med fanfarer på internet i en medveten strategi, syftandes till att sätta skräck i omvärlden. Ingen möjlighet att hävda okunskap, med andra ord.

 

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

 

Europas länder behöver tillsammans bygga upp en ny krigsförbrytartribunal där Nürnbergrättegångarna står som förebild! 

IS har deklarerat sig vara i krig med hela sin omvärld och detta måsta lösas kollektivt. Jag ser inte mycket chans till att vi kan komma överens med alla länder i denna fråga, men vi kan i alla fall komma överens inom Europa och det är gott nog. Islamiska statens jihadister ska inte kunna flytta runt i Europa, i jakten på en fristad. Vi måste ta tag i detta kollektivt. Sverige ligger efter andra länder i Europa och vår senfärdighet kommer göra att vi kommer dra till oss ännu fler terrorister, än vad som redan är fallet idag och bli jihadismens huvudsakliga bas i Europa, om vi inte agerar nu!

Jag förväntar mig att en sådan tribunal kriminaliserar, retroaktivt, allt samröre med den Islamiska Staten, precis som deltagande i diverse organisationer i det Tredje riket, kriminaliserades i Nürnberg. Alla som har rest ner för att på något sätt hjälpa den rörelsen, gifta sig med dess medlemmar, eller samlat in pengar till dem osv, ska dömas kollektivt till kännbara fängelsestraff. Efter avtjänade fängelsestraff så får vart och ett land givetvis hantera dem som de önskar, men att de blir av med sina medborgarskap är ett rimligt steg.

Av de 300 ”svenska” IS-jihadisterna var 75 % svenska medborgare. Hur ska frågan om de som bara har svenskt medborgarskap hanteras?

Idag finns det inte lagutrymme för att göra en person statslös. Att ta bort medborgarskapet, för en person som har dubbelt dito, är en sak, men att göra någon statslös är lite mer komplicerat. Frågan är dock om detta ens skulle blivit aktuellt. Skillnaden mellan den Islamiska Staten och andra jihad-organisationer som har föregått den, är att den sade sig utgöra just en stat. Den Islamiska Staten var inte erkänd av någon annan stat, och en status som medborgare i IS kan kanske bestridas, rent juridiskt, då IS inte utfärdade formella medborgarskap, enligt vad jag förstått iaf, utan istället var de undersåtar i Kalifatet. Likväl kallade man sig en stat och man hade ett territorium där statsmakten hade suverän kontroll, en militär- och en polismakt och ett rättsväsende.

IS uppfyllde kriterierna för en stat, helt enkelt. Vare sig omvärlden erkände den eller inte. De som reste ner för att kriga eller på annat sätt verka i denna islamiska stat, måste anses ha uttryckligen lagt sin lojalitet hos denna nya stat, istället för hos Sverige. Att man inte sade upp sina medborgarskap här hemma, var ren och skär beräkning, i enlighet med att vi skulle gå att mjölka på resurser ytterligare många år, oavsett om de bodde där nere eller kom tillbaka hit. Så, om man vill slänga deras cynism tillbaka i ansiktet på dem så kan man hävda att dom kan bli fråntagna sitt svenska medborgarskap, då de kan anses ha en annat medborgarskap i den Islamiska Staten. Ja, detta är en möjlighet att fundera över i alla fall!

I summering: Det är inte försent att agera. Det är inte försent att åtala alla som har deltagit i Islamiska Statens smutsiga krig mot mänskligheten. Det finns faktiskt ett juridiskt prejudikat i internationell rätt för att döma krigsbrottslingar retroaktivt!

Hela vår syn på medborgarskapet måste ses över i den nära framtiden, då principerna som det bygger på är framtagna i en annan tid, med en annan verklighet. Inre fiender har alltid funnits, men inte interna hot av denna dignitet, där som det förhåller sig idag, medborgare kan ostraffat strida för en annan makt, som har som uttalat mål att förgöra den egna staten.

Medborgarskapet måste ses mer som ett samhällskontrakt, där det inte ska gå att strida mot den politiska gemenskapen den utgör och samtidigt vara medborgare i den. Man bör inte kunna slinka ur denna realitet bara för att man är infödd, blond och blåögd, såsom Michael Skråmo. Har man valt en organisation som IS så ska man inte längre kunna kalla sig svensk. Här måste vi ta en diskussion om hur vi ska ha det framöver, där vi inte är rädda för att tänka i nya banor.

Vi måste inse att IS bara var en försmak av ett problem som kommer att bli värre och värre. Frågan om en ny och starkare islamisk stat i framtiden bör vara en fråga om NÄR och inte en fråga OM det kan ske. Det finns gott om korrupta och förtryckande stater i Mellanöstern och det folkliga trycket på förändring är starkt och de enda som kan kanalisera detta tryck i regionen är just de religiöst radikala krafterna.

Trygghet Wallström, den finner du i de nationalistiska samhällen du fördömer!

KOMMENTAR

Utrikesminister Margot Wallström följde upp tidigare uttalanden av statsministern, när hon i sin utrikesdeklaration hävdade att nationalisterna i Europa utgör att hot mot demokratin. Dessa nämns i samma andetag som extremister, vilket ska tolkas som att nationalismen idag ska ses som lika hotfull mot demokratin som till exempel muslimsk extremism och jihadism. Kanske rent av att nationalisterna själva är en form av extremister? Man kan ju fundera över vilken samhällsmodell som är extrem egentligen.

”Nationalister och extremister utmanar politiska system över vår kontinent, över världen. Vi som har framtidstro behöver nu samla oss för att bekämpa otryggheten.”

Det är anmärkningsvärt att utrikesministern för vårt land idag anser att nationalismen leder till ”otrygghet”. Låt oss bena ut hur bisarrt hennes uttalande faktiskt är.

Det första hotet mot demokratin, är att en utrikesminister inte vill acceptera folkviljan och det demokratiska val som folken i Polen och Ungern har gjort, vilka är de två länderna som utgör måltavlorna för Wallströms formuleringar. Det svider så klart i den socialdemokratiska pälsen att vänsterpartierna i dessa två länder är nästintill utraderade och idag inte spelar någon roll i formandet av den nationella politiken. Att dessa folkvalda regeringar väljer att, som i Polen, omforma hur domarkåren utses, i syfte att skapa möjligheten till ett demokratiskt hållbart rättsväsende i stället för den självreproducerande odemokratiska socialistiska koloss som tidigare har kastat en lång röd skugga över landet, eller som i Ungern, väljer att försvåra utländsk inblandning i inrikespolitiska frågor, är inte odemokratiskt.

Varför ska en man som Soros, som tveklöst ska betecknas som en en-mans-gräshoppssvärm i den internationella ekonomin, fritt få verka för att underminera Ungerns samhälle? Hur mycket de internationella eliterna än omfamnar honom. Inklusive Wallström. Det ungerska folket vill uppenbarligen inte vet av hans massmigrationsagenda! Jag har full förståelse för att man inte vill att en utländsk makt, eller organisation, ska påverka den nationella debatten. Jag hade känt på liknande sätt här i Sverige. Här hemma går vågorna höga om påverkansoperationer från grannen i öst. Jag vill inte se påverkansoperationer från varken öst eller väst. Varken från Putin eller Soros! Svensk politik ska formas av det svenska folket. Punkt slut!

Wallström säger sedan att de ”som har framtidstro” måste bekämpa ”otryggheten”. Jag häpnar inför detta stycke. Har nationalisterna ingen framtidstro? Har de ingen vision om hur den nationella gemenskapen ska frodas i framtiden? Jag skulle säga att Ungerns policy för att öka det inhemska barnafödandet är en sådan vision, som andas framtidstro.

Sedan kan man fråga sig vilken otrygghet som Polen och Ungern genererar? Länderna hör till de mest trygga i Europa! Mest av allt som en konsekvens av valet att neka den massinvandring som är redskapet som Wallström och andra socialdemokrater runt om i Europa har använt för att skapa det multikulturella samhället, som inte har inneburit annat än en fullständig katastrof för den inhemska befolkningen. Det multi-allt-samhälle är det som är otryggt, vilket jag knappast behöver lägga ut texten om här, då det är uppenbart för alla. Hyckleriet sticker i ögonen. Inte minst eftersom Budapest är en stad där judar kan leva avsevärt tryggare än i Wallströms multikulturella paradexempel; Malmö.

Det är uppenbart att de samhällen i Europa som är trygga idag är de nationalistiska. De är homogena och har begränsade inre konflikter. Just det faktum att de är homogena och deras befolkningar känner sig trygga i att deras livsstil inte hotas gör att de kan vara generösa mot de minoritetsgrupper som har funnits i deras länder sedan århundraden. I våra multikulturella samhällen, å andra sidan, råder allas krig mot alla. Jag föredrar ett nationalistiskt samhälle, som har en hållbar framtidsvision att förlita sig på, över det multikulturella. Här finns det verkligen skäl att tala om framtidstro!