Staffanstorp och den vita flykten!

DEBATT

Christian Sonessons Staffanstorp gör reklam för sig och detta har retat många! Men varför skulle de inte göra det! Kommunen utgör nu motpolen till det mångkulturella haveriet i Malmö. Staffanstorp visar upp sig som en plats dit svenskarna kan fly och finna en trygg plats för sina fortsatta liv.

Smaka först på den karamellen en stund: Sverige tar emot mängder med människor från krigsdrabbade eller på andra sätt havererade samhällen. Nu, som en konsekvens av att tillräckligt många av dessa migranter tog med sig beteenden och värderingar hemifrån, får de etniska svenskarna i sin tur fly. Först från storstäderna, där mångkulturen är som mest påtaglig, ut till krans- och sedermera troligen till glesbygden. Detta är ett fenomen som kan beskådas i nästan hela Västvärlden. Det kallas ”vit flykt” (”white flight”). Sedan kommer nästa steg, att man lämnar landet helt och hållet. Detta dock ännu i begynnelsestadiet och kan förhoppningsvis vändas, med rätt politisk linje.

Långt ifrån alla var så godtrogna att de trodde att detta skulle falla väl ut, men samhällets officiella hållning var; Välkommen till Sverige. Nu får man känslan av; ”Farväl svenskarna”.

Det finns dock dem som kämpar emot. Vi kan som bekant se s.k. ”Visegrad-kommuner”(1) växa fram i Staffanstorp och Sölvesborg, där konservativa och nationella i samklang vill skapa platser där det svenska samhället kan re-bootas. Där vi kan få en ny chans och starta om!

 

Befolkningsprognos där utgångspunkten är det s.k. scenariot: ”Hög invandring”, vilket vi måste utgå ifrån nu när lägstanivån har stabiliserats runt 100.000/år inkl. familjeåterförening.

 

Situationen med en pågående ”vit flykt”, illustrerar hur viktigt flertalet anser att kulturell samhörighet är. Ivar Arpi tog upp detta i somras, med sin omtalade text om hur motståndet mot invandringen huvudsakligen kunde spåras till att folk vänder sig emot den demografiska förvandlingen av vårt land, som nu pågår i till och med de minsta av samhällen. Orsaken till denna motvilja mot att den etniska homogeniteten bryts upp, och ja, att svenskarna rent av håller på att förvandlas till en minoritet i sitt eget land, har mycket lite med rasism att göra. Istället handlar det om att var och en förstår att etniska grupper, som kollektiv, är bärare av värderingar. Dessa värderingar tenderar dessutom att förstärkas, i en främmande miljö. Eftersom det stora flertalet av personer, och detta inkluderar sannerligen den vänster-liberala mediala- och politiska eliten, vill leva omgivna av personer med vilka de delar de grundläggande värderingar som gör livet lite mer smidigt och friktionsfritt, så tenderar de således också att vända sig emot att andra etniska grupper tränger in i deras sociala sfär.

Etnicitet är alltså ofta lika med värderingar! Oavsett om många ur de invandrade grupperna som bryter sig ur och istället sällar sig till de svenska, anammar deras livsstil och värdegrund, så kommer de alltid vara avsevärt färre än de nyanlända. I alla fall med rådande migrationspolitik. Därför kommer de etniska spänningarna bara öka och samhället enklaviseras, och efterhand kommer fler Visegradkommuner dyka upp runt om i landet!

Många utspel som sker från de två nuvarande Visegradkommunerna, Staffanstorp och Sölvesborg, är just signalpolitiska, men detta är viktig signalpolitik för dem som just nu flyr, eller är på god väg. Dessa signaler syftar till att påvisa att detta är zoner där kulturmarxism, mångkulturalism och annan vänsterideologi inte har, eller i framtiden ska ha en plats.

Den reklamfilm som Staffanstorp har gjort för att ytterliga cementera sitt rykte som en plats dit denna ”vita flykt” bör landa, har som ett brev på posten tilldragit sig mängder av kritik från de vänster-liberala. Nazism, skriker man i högan sky! Bara för att man har gjort den film där det figurerar vita etniska svenskar. Vi har kommit till en punkt där det är nazism om etniska svenskar vänder sig till andra etniska svenskar med ett budskap som rör dem! Staffanstorps budskap är inte att personer med annat etniskt ursprung inte är välkomna, men det betyder, mellan raderna, att här är det det svenska folkets värderingar och kultur som ska gälla!

 

Det kanske mest intressanta med kritiken, är att samtidigt som man kritiserar att alla i Staffanstorp porträtteras som etniska svenskar, så har man så klart fullständigt bortsett ifrån att i scenen från Malmö, där ett gäng på fyra grabbar trakasserar mamman med barnet, så är också de svenskar! Möjligen alla av dem, enligt vad jag kan se, men minst två av gängmedlemmarna spelas av etniska svenskar, varav en som ser ut som Avici.  Det är alltid så här! Vänster-liberala vänder sig emot när etniciteter framställs negativt, eller saknas i sammanhang där personer framställs positivt, men är fullständigt blinda när vita framställs övervägande negativt (Se till exempel; Gilette-reklamen). Vad är oddsen för att ett sådant gäng består av etniska svenskar? Sedan när är det etniskt svenska gäng som får etniska svenskar att fly Malmö?

Således, genomskåda gärna dubbelmoralen i den vänster-liberala kritiken!

 

Fotnoter: 

(1) En referens till de fyra stater i Centraleuropa; Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, som kallas för Visegradländerna efter ett viktigt möte i staden Visegrad på medeltiden mellan de ungerska och den polska kungarna, vilka nu gör motstånd mot EU:s migrations- och mångkulturpolitik. Många konservativa och nationella hoppas på att det ska bildas ett kluster av oppositionella kommuner i Sverige, vilka gör motstånd mot det vänsterliberala etablissemangets agenda: Så kallade Visegradkommuner!

Turkiet och USA – Dolda agendor?

KOMMENTAR

Erdogans turkiska armé går nu in i norra Syrien, för att upprätta en buffert mellan kurdiska YPG och Turkiets egen kurdiska befolkning. Alldeles uppenbart ser man ytterligare en autonom kurdisk entitet vid sin södra gräns, som ett stort problem.

USA:s agerande reser en hel del ögonbryn, men är helt i linje med Trumps utrikespolitik. Han gör helt enkelt som generalerna alltid har velat göra: Gå in och slå till hårt, och sedan dra sig ur fortast möjligt! Trump vill inte involveras i nya långvariga konflikter.

Trump raljerar lite om att kurderna ”inte hjälpte oss med Normandie”, och menar med detta två saker. 1) USA skiljer på långvariga allierade som man delar värderingar och intressen med, och tillfälliga allianser för att lösa specifika problem. 2) Det är inget svek i den bemärkelsen att kurderna har gjort USA en tjänst, och sedan blivit svikna. Istället menar han att eftersom USA istället har hjälpt kurderna, så har de inga förpliktelser längre.

Situationen är dock lite mer komplicerad än så! IS uppstod ur den röra som USA lämnade efter sig i Irak och blev ett hot som nådde ända fram till Europa och i viss mån till USA. Kurderna blev redskapet för att städa upp denna röra och USA:s hjälp till självhjälp var således även i eget intresse, och inte bara av välvilja.

Visst kan man, med fog, hävda att USA inte har ett långsiktigt ansvar för kurderna i regionen, men samtidigt är det ett faktum att de har stått på USA:s sida i tre krig, 1991, 2003 och nu senast. I deras eget intresse ligger kanske att bygga mer förtroende med en grupp som kan ha ett modererande inflytande på islam i regionen och en säkerhetspolitiskt stabiliserande effekt, på längre sikt. Det vill säga, när har kurderna har fått sin egen stat.

Bakom USA:s ovilja att ställa sin armé som en spärr framför sin NATO-allierade Turkiets, strävan att upprätta sin buffert i norra Syrien, ligger osäkerheten runt vad den pyrande konflikten länderna emellan ska leda till. Ända sedan den misslyckade kuppförsöket i Turkiet 2016, som Erdogan ser som en amerikansk sammansvärjning mot honom, har relationerna länderna emellan varit sämre än någonsin, sedan Turkiet blev en del av NATO.

Turkiet har nu graviterat allt mer mot Rysslands sfär, vilket bland annat har resulterat i Turkiets kommande inköp av Rysslands luftvärnssystem; S-400, vilket bryter mot NATO:s regler. Troligen vill Trump, genom att dra sig tillbaka och genom att tillerkänna Turkiets, dess hävdade rätt till en buffertzon i Syrien, ta steg mot att lappa ihop den skakiga relationen med NATO-partnern.

Sedan kan man skönja en dold agenda, i ockupationen av en remsa av Syrien. Erdogan säger att han vill skapa en plats för ca 2 miljoner, av de 3,5 miljoner, syriska flyktingar som nu finns i Turkiet. Egentligen ska detta ses som en omlokaliseringspolitik i Stalins värsta anda. Eller med andra ord, en tvingande bosättningspolitik. Erdogan vill, högst troligt, blanda upp den kurdiska befolkningen vid Turkiets södra gräns, med sunniaraber, för att på så sätt förbättra landets säkerhetspolitiska situation mer långvarigt än en tillfällig buffertzon någonsin kan.

Slutligen bör noteras att Erdogan ännu en gång hotar med att skicka sina 3,5 miljoner syrier (och andra) mot Europa! Denna gång, om vi insisterar med att kalla invasionen en invasion! Hur utfallet blir, är osäkert, men en sak är säker och det är att Europas politiska etablissemang inte kommer sätta ner foten mot den turkiska halvdiktatorns hot! Man kan se på det som så, att våra politiker saknar ryggrad. Till skillnad från Trump, som inser att han kan sätta hårt mot hårt gentemot Kina i det embryo till handelskrig, som just nu råder dem emellan, tack vare att Kina är så mycket mer beroende av relationen till USA än vise versa.

Europas politiker låter sig hållas gisslan av Erdogan, vars land är fullständigt beroende av EU, för sin handel och som hade kollapsat om EU bara hade satt hårt mot hårt och krävt att landet kontrollerar sina gränser, eller i alla fall ger tusan i att aktivt släppa fram migranterna till Europa. Men dessvärre tror jag inte att ryggradslösheten är den enda faktorn i detta sammanhang. När man ser en grupp, med alla makt i sina händer, agera på ett fullständigt irrationellt och självdestruktivt sätt, så är det lätt att misstänka att det finns något annat i spel. Detta ”annat” är att detta liberal-socialistiska etablissemang egentligen vill ha den massmigration mot EU, som Erdogan ”hotar” med. Det är svårt att landa i någon annan slutsats.

Estonia – Var det verkligen en olycka?

KOMMENTAR

Estonia! Bara att nämna namnet för en in på ett nationellt trauma. 500 svenskar drunknade i Östersjöns mörka vatten, en kall och stormig septembernatt för 25 år sedan. Den senaste tiden har det stormat även i samhällsdebatten, kring denna fråga. Vi har översköljts av nya uppgifter och sammanfattningar av uppgifter som kanske gått många av oss förbi. Summan av dessa har fått många att ana att det är något lurt här. Det är för mycket information som går stick i stäv med den etablerade sanningen och om man pusslar ihop bitarna så leder det oss fram till något som kan skaka om hela vårt politiska system. Om hela sanningen kommer fram i dagsljuset, vill säga. Just därför, tror jag att vi aldrig kommer få veta vad som egentligen hände den där septembernatten. Här vill jag dock ge min syn på vad som troligen hände!

Personligen har jag aldrig varit så intresserad av Estoniafallet. Givetvis blev jag, som alla andra sunda människor, berörd av katastrofen som sådan, men jag har aldrig varit intresserad av att gräva i fallet. Jag har inte tagit del av de alternativa uppgifter som har dykt upp genom åren, med mer än en sneglande blick. Det har funnits andra, i mina ögon, mycket mer överhängande problem att ta itu med. Jag har med andra ord, haft noll och intet intresse för de konspirationsteorier som har seglat runt på nätet!

Nu, däremot, går det inte längre att titta bort! Och det är också min uppmaning till er. Min avsikt är inte här att gå på djupet i frågan, eller att säga någonting tvärsäkert, utan bara att sammanställa det jag anser vi bör betrakta som med stor sannolikt varandes fakta i fallet (alla aktuella länkar samlade nederst i texten):

1.  M/S Estonia användes för att smuggla stulen rysk vapenteknologi!

• NATO smugglade, med svensk hjälp, ut stulna ryska militära hemligheter, från Baltikum, som också har kommit Sverige till dels.
• President Boris Jeltsin utfärdade en varning till Estlands regering under sensommaren -94, i enlighet med att detta skulle upphöra.
• Det är ett känt faktum att det under denna tid var relativt enkelt att komma över sådan här teknologi, med anledning av den bristande moralen i det f.d. sovjetiska militärmaskineriet. Det var relativt lätt att muta sig till dessa.
• Redan 2004 berättar tullintendenten Lennart Henriksson om hur han, den 14 september, fått direktiv att släppa igenom en bil från Estonia, utan visitation. Trots detta tittar han i bilen, som ägs av Ericsson, och konstaterar att den innehåller militär teknologi. Den 20 september får ytterligare ett fordon, med ännu större last, passera utan visitation, i enlighet med direktivet. Den 28 september, natten Estonia förliser har vi inte uppgifter från Henriksson att förlita oss på, då han befinner sig på semester. Däremot finns det andra uppgifter som fyller i luckan.
• Överlevaren Sara Hedrenius, berättar att hon stod vid relingen och såg en militär lastbil, med motorcykeleskort, köra på färjan som sista fordon.
• En utredning, beordrad av Estlands president, och utförd av landets säkerhetstjänst, visar att åtta oregistrerade fordon fanns med på Estonia under olycksnatten.
• En estnisk värnpliktig, som vaktade i hamnen, vittnar om att minst två militära transporter kördes på Estonia under olycksnatten.
• Statsminister Göran Persson utser Johan Hirschfeldt, som utredare av de påstådda militärtransporterna, vilket kan leda honom ända fram till den tidigare statministern Ingvar Carlsson, trots att Hirschfeldt har nära kopplingar till Carlsson. Inte förvånande då, att utredningen utförs med mycket snäva ramar, på ett ofullständigt sätt, där till exempel Lennart Henriksson inte hörs, och lite redovisas och som grädde på moset förstör han sitt eget utredningsmaterial. Jag lägger därför inte mycket vikt vid hans utlåtande att det inte förekom någon militär smuggling på Estonia den 28 september. Däremot bekräftas transporterna den 14 och 20 september. Märkligt är också att Hirschfeldt inte kommer ihåg vem som gav order om att tullen skulle släppa förbi dessa transporter. Han kommer i princip inte ihåg någonting, som inte står i den sju sidor korta rapporten. Lämpligt, då hans minne är det enda som finns kvar, efter att utredningsmaterialet förstörts.

2. M/S Estonia sänktes av en explosion under vattenlinjen!

• Fartygsexpertisen är förbluffad över att Estonia sjönk så snabbt som hon gjorde. Om haverikommissionens (JAIC):s förklaring, att bogvisiret slets av och bildäcket fylldes med vatten, är utgångspunkten, så uppstår ett stort frågetecken. Då borde nämligen Estonia ha vänts upp och ner, men sedan flutit på det sättet i timmar, med anledning av den luft som fanns i däcken under bildäck.
• Det enda sättet som denna luft hade kunnat pressas ut så snabbt, hade varit om det också fanns ett hål i botten.
• Överlevande från hytterna längst ner i båten vittnar om att vatten forsade in i deras hytter i ett tidigt stadium.
• Men det mest övertygande beviset är det vittnesmål som framkommit från en av marinens röjdykare, Håkan Bergmark, som dök vid det sjunkna Estonia bara några dygn efter att hon förlist. Håkan var då krigsplacerad dykare, med kompetens i djupdykningar och sprängteknik och kallades in för att göra en bild av läget. Han vittnar om att han såg ett spränghål i skrovet på 1 x 2 meter, med utfläkta plåtbitar. Han vittnar också om att rampen var nästan stängd, vilket motsäger den officiella beskrivningen av hur Estonia sjönk, vilket egentligen inte är mer än ett antagande!
• År 2000 organiserade Jutta Rabe en dykning vid Estonia, där man svetsade loss delar från fästen för bogvisiret. Dessa delar skickades till ett antal kvalificerade laboratorier i Tyskland och Storbritannien. Resultatet var att delarna uppvisade spår av sprängning.

 

De tyngst vägande vittnesmålen är Lennart Henrikssons och Håkan Bergmarks. Den förras uppgifter har bekräftats redan och den senare kan jag inte se någon anledning till att betvivla. Varför skulle han ljuga om en sådan här sak?

När allt bottenslam har lagt sig, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att med all sannolikhet var det så att, Sverige hjälpte NATO att smuggla ryska militära hemligheter på Estonia under olycksnatten och att Estonia sänktes för att dessa inte skulle komma till sin destination!

Vad innebär då detta? Det är för mig omöjligt att ett sådant agerande skulle ske utan godkännande från högsta ort! Det vill säga; regeringen Bildt. Har även socialdemokraterna ett ansvar här, genom regeringen Carlsson? Sossarna hade kunnat sänka högern för överskådlig framtid om det blev känt att man agerat på ett sätt att man satte hundratals svenska liv i farozonen. Detta steg tog man inte, då man troligen var involverade i beslutet. Alla viktiga försvarspolitiska beslut under efterkrigstiden har tagits blocköverskridande. I det här fallet, mellan moderaterna och socialdemokraterna. Kontentan blir att man troligen samarbetade för att hålla detta oerhörda felgrepp från allmänhetens vetskap. Om sanningen hade kommit fram då, och troligen ännu värre om den kommer fram nu med insikt i alla försök att hålla sanningen nere, så hade vi stått inför en systemhotande kris. Hela det politiska etablissemanget hade då de-legitimerats!

Redan när olyckan skedde, för 25 år sedan, tyckte jag att det var märkligt att regeringen totalvägrade alla krav på att Estonia skulle bärgas. Detta trots att det fanns kapaciteten att göra så, i form av ett företag med både förmåga och resurserna i standby, i närområdet. Detta skulle dessutom ha blivit betydligt billigare än den inkapsling man istället förordade. Denna desperata strävan efter en överteckning, ja en ”cover up” på mer än ett sätt, indikerade att något var lurt.

I backspegeln, kan man konstatera att det blå-röda etablissemanget handlade naivt, något som vi skulle få se upprepas under åren som följde, när man inte insåg vilken risk man utsatte civila färjeresenärer för, när man på ett olagligt sätt smugglade kontraband på en civil färja. Man var troligen så uppsvepta av det faktum att NATO behövde Sveriges hjälp för att komma över dessa hemligheter, att man tappade huvudet. När krisen väl var ett faktum, fanns inget annat val än att dölja spåren. Här sätts ett mönster som vi svenskar har fått leva med sedan dess. Inkompetens, naivitet och en ovilja att tala ärligt om uppenbara misslyckanden! Tänk vad vi svenskar hade kunnat besparas i form av lidande och påfrestningar, om detta blå-röda etablissemangs misslyckande faktiskt hade blottats för alla att se, redan då, för 25 år sedan!

 

Källor:

1. Debattartikel i SvD av bland annat Inga-Britt Ahlenius från 19-09-20.
2. Debattartikel i Fokus från 19-10-01.
3. Artikel i Kvartal från 19-09-26.
4. Intervju med Håkan Bergmark i Swebbtv från 19-09-28.

5. Dessutom vill jag bifoga en länk till en artikel från Fria Tider med innehåll, som jag inte är lika säker på att man kan lita på. Inte på grund av tidningen som sådan, utan på grund av att innehållet känns lite mer spekulativt. Dock värt att beakta och själv ta ställning till.

 

 

 

På randen till ett nytt krig!

ANALYS

Mellanöstern står på randen till ett nytt krig, efter bombningen av Saudiarabiens oljeanläggningar! De skyldiga förmodas vara Huthirebeller som agerar med iranskt stöd. Attacken kan även i hemlighet ha utförts direkt av Iran. För denna diskussion har den distinktionen egentligen ringa betydelse, då attacken oavsett vilket syftade till att tjäna Irans position i regionen.

Hela denna kris kan karakteriseras som, vad man i freds- och konfliktforskningen kallar, en Brinkmanship kris. Brinkmanship kan beskrivas som offensiv ”krishantering”, eller närmare bestämt; konsten att skapa och sedan föra en kris till randen till krig, i syfte att utverka en eftergift från en motpart. Den initierande parten tar helt enkelt, en stor, men vad man uppfattar överskådlig, risk i syfte att få en lika stor utdelning. Detta genom att utmana en motparts utfästelse, som man inte tror att denna kommer att hålla fast vid om den leder till krig, och således att få motparten att backa från denna utfästelse. Man kan säga att man försöker syna, vad man ser som, en bluff. 

Hela skeendet den senaste tiden, med attacker på oljetankers, missiler från Jemen, mot mål i Saudiarabien och nu senast drönarattacken, är en del av den krissituation som Iran har skapat i syfte att få USA att välja väg. Få dem att visa färg! Den ultimata framgången för Iran i denna situation hade varit att få USA till förhandlingsbordet och ett tillfredställande avtal på plats, igen. Man vill helt enkelt testa USA:s vilja att löpa lina ut, med sanktionslinjen. Risken man löper är givetvis att krig utbryter, med USA. Detta är dock ingenting som man varken önskar sig eller utgår ifrån kommer ske. Just därför ger man sig på Saudiarabien, istället för USA direkt.

Brinkmanship kan också syfta till en s.k. ”trade off” (kohandel). Alternativt kan avsikten vara att förnedra och påvisa svaghet, till exempel i syfte att bryta upp en allians, som bygger på förtroende. Alla de tre målsättningarna kan sägas vara involverade i denna situation, till olika grader. Kohandeln, som man siktar in sig på, är ”om vi får sälja vår olja, så får Saudiarabien ostört sälja sin”, vilket så klart hänger tätt ihop med sanktionsfrågan. Alliansen som man vill bryta upp, är den mellan USA och Saudiarabien. Om man kan visa för saudierna att USA inte kommer skydda dem, så är den alliansen inte värd någonting. Men allt detta, är en stor chanstagning, såsom brinkmanship alltid är. Lika ofta som inte, gör den initierande parten en missbedömning av situationen och krisen leder istället till krig. Iran har dock i denna situation, väldigt få bra alternativ kvar. De måste föra denna linje och det får helt enkelt bära eller brista!

 

Irans armé på marsch under armédagen 17 april 2012.

 

Det finns, enligt teorin, två förutsättningar som bör vara uppfyllda innan en part inleder en sådan här brinkmanship-kris. Den ena är förekomsten av en intern eller extern situation, som kan avhjälpas av ett framgångsrikt genomförande av en sådan offensiv ”krishantering”. I Irans fall så är denna situation, förekomsten av de ekonomiska sanktionerna. Konsekvensen av att USA drog sig ur kärnenergiavtalet (JCPOA) och återinförde sanktionerna är att ekonomin nu befinner sig i fritt fall. Detta till den grad att regimen (helt korrekt) uppfattar det som att dess existens är i fara. Efter att Obama undertecknade avtalet med Iran, sköt landets ekonomi i taket (dock extensiv tillväxt), med en tillväxt som toppade på 12 % i 2016. Resurser fanns till att stötta Assads regim i inbördeskriget och att hjälpa de shiamuslimska Huthirebellerna i Jemen. Helt plötsligt kunde Iran stå upp emot Saudiarabien i de två kontrahenternas kamp om Mellanösterns hjärtland.

I kölvattnet efter president Trumps återinförda sanktioner, så har dock ekonomin störtdykt och är i år på väg mot en negativ tillväxt på – 6 %, enligt IMF. Irans BNP per capita, som 2012 låg nära 8000 dollar, är nu nere på 5000 dollar. Inflationen som under den första halvan av 2018 låg under 10 % är nu runt 50 %, vilket har drivit upp matpriserna med 63 %, bara fram till i våras. Nu är det ännu värre. Om det är någonting vi vet om revolutioner så är det att matbrist/skarpt höjda matpriser nästan alltid är en faktor i sammanhanget.

Regimen i Tehran har alltså anledning att vara orolig! Nästa ”gröna revolution”, kan bli den som fäller dem. Därav valet att ge sig på en så farlig politik som den man nu för gentemot Saudiarabien. Irans ledarskikt måste tilltvinga sig en normalisering, annars kommer dom troligen falla. Visavi EU sker detta genom diplomati, då den inom unionen förhärskande tanken är att ekonomisk normalisering med Iran är vägen bort från konfliktmönstret. Normalisering visavi USA, kan dock bara ske via fullständig kapitulation inför USA:s krav, vilket skulle undergräva regimen totalt, eller att få dem att backa, ställda inför hotet om krig. Allt eller inget, alltså. Det finns få saker som är mer konfliktgenererande än en auktoritär stat, ställd mot väggen.

Den andra förutsättningen är antagandet att motparten kommer backa från sin/sina utfästelse/er, vid en seriös utmaning. Detta framstår ju i det aktuella fallet som ett orimligt antagande, men med en ökad grad av desperation, följer också en ökad grad av önsketänkande. Det finns dock en viss grund för antagandet.

Amerikanerna är ordentligt trötta på krig i Mellanöstern. Undersökningar har påvisat att ett krig mot Iran är en rejält impopulär tanke. Bara 1 av 10 vill att USA ska slå till, föregripande, mot Iran. Om Iran anfaller först, är givetvis siffrorna avsevärt högre (men dock bara 40 % för en invasion). Delvis därför är det just Saudiarabien som nu befinner sig i Irans kikarsikte. Man rör sig nu i en gråzon. Hur många amerikaner vill gå till krig för Saudiarabien? Trump reagerade initialt med bestämdhet, men blev sedan snabbt mer diffus. Ett krig med Iran, skulle troligen förstöra hans chanser till återval och detta spelar Iran på nu. Hur förklarar han USA:s intressen i regionen för krigströtta väljare? Även avskedet av den säkerhetspolitiska rådgivaren John Bolton, nyligen, som förespråkar den hårda linjen, är en indikation om att Trump är osäker på om han ska löpa linan ut. Tydligen skedde detta med anledning av en diskussion runt att Trump övervägde att lätta på sanktionerna. Det är möjligt att Irans brinkmanship leder till krig, men Trump har visat sig ovillig att försvara allierade tidigare (Baltikum) och detta kan innebära en upprepning. Oavsett vilket utfall, så finns det viss grund för Irans chansning.

Det är väldigt svårt att sia om utfallet i denna kris, så jag ska inte försöka heller. Allting hänger på hur världens mäktigaste man bedömer situationen. Det finns inte brist på parter som vill att USA ska gå till krig med Iran. Allt från radikala kristna intressen och diverse judiska intressegrupper i USA, till Saudiarabien, Gulfstater och Israel. Mot dem står merparten av väljarna och det faktum att ett krig mot Iran kan bli oerhört dyrt och långvarigt, såvida Ayatollahregimen inte faller ihop i en enda stor jubelrevolution. Oavsett hur USA hanterar Irans nuvarande brinkmanship, så kvarstår det faktum att om avtalet bryts fullständigt (vilket Iran har hotat med) så kommer kärnvapenprogrammet att återupptas med full kraft. Då har USA tvingat sin egen hand. Om regimen i det läget lyckas med att anskaffa kärnvapen, innan den faller under sanktionernas tyngd, så har USA:s chansning misslyckats. Då landar man i att man måste angripa Iran i alla fall.

Scenarierna som jag ser, kan summeras så här:

1) Iran lyckas fullständigt med sin brinkmanship och ett avtal sätts på plats igen. Resultatet blir att frågan skjuts på framtiden och landar längre fram i alternativ 3, men i ett läge där Iran är starkare och USA svagare.

2) USA svarar på Irans brinkmanship, med ett angrepp som fäller regimen.

3) USA fortsätter som om ingenting har hänt, med konsekvensen att Iran lyckas med en del av sin brinkmanship, enligt ovan. Det vill säga att förtroendet för USA:s garantier till Saudiarabien (och troligen andra länder) försvagas. Sanktionerna får verka med förhoppningen att regimen faller innan kärnvapen kan byggas. Faller detta ej väl ut, återstår endast att USA angriper Iran i alla fall, förutsatt att den politiska viljan då finns.

 

Förslag på fördjupningsläsning:

”Between Peace and War – The nature of international crisis”, av Richard Ned Lebow.

Afrika åt afrikanerna, säger afrosvenskarna! Europa åt européerna, således?

KOMMENTAR

Med anledning av den gamla diktatorn Robert Mugabes död, i förrgår, delade Afrosvenskarnas riksorganisation (ASR) en länk till en artikel från siten ”This i Africa”, med titeln; ”Remembering an anti-colonial and liberation hero”……med hjärtan, RIP och allt!

Att afrosvenskarnas ASR, ställer sig bakom innehållet är ganska anmärkningsvärt, men ändå inte överraskande för undertecknad, givet de dubbelstandards som jag vet finns i sådana kretsar.

Texten består av Mugabes 10 mest berömds uttalanden, vilka inleds med en handfull välvilliga från 1980, som vi vet, baserat på vad som följde sedan, bara var läpparnas bekännelse. De som följer sedan är mer hans rätta jag.

Några citat som sticker ut är:

”Den vita mannen är inte en naturlig företeelse i Afrika. Afrika är för afrikanerna.”

”Vårt parti måste fortsätta att sätta skräck i den vita mannens hjärta, vår riktiga fiende.”

”De (homosexuella) är värre än hundar och grisar.” – Ingen Pride för ASR, alltså?

 

Afrosvenskarnas riksorganisations tweet om diktatorn och folkfördrivaren Robert Mugabe!

Det som verkligen är värt att notera här, är uttalandet om att ”Afrika är för afrikanerna”, vilket också är det uttalande som syns i tweeten, som Afrosvenskarnas riksorganisation delar.

Min stilla undran blir då, innebär detta att de också ställer upp på att Europa är för européerna och att svarta inte är en naturlig företeelse här? Hur tänker de afrosvenskar som bor i Sverige och delar denna text? Förstår dom ens vad dom själva säger, eller är dom så uppfyllda av sin dubbelmoral att dom inte kan se det? Alla folkgrupper i världen har rätt till sin sfär, har rätt till sitt land, men absolut inte vita. Det är uppenbarligen så här man tänker! Är det så man visar uppskattning mot det folk som har tagit emot en? Man vill ”sätta skräck” i våra hjärtan! Tack afrosvenskarna, för er kärlek och uppskattning!

Det är så här jargongen går, i de vänster- och vänsterliberala kretsar som dominerar och styr värdegrunden, världen över. Japanerna har rätt till sitt land. Kineserna till sitt. Araberna till sina länder. Judarna till sitt Israel. Latinamerikanerna till sina länder och Afrikanerna till sina länder, men européerna……om de hävdar rätten till sina länder, ja då är de rasister.

Bara i de vita länderna måste det vara en större mångfald av kulturer och etniska grupper. Bara där behövs det mer mångfald, för att samhällena ska vara hållbara och framgångsrika. Som om själva historien inte motbevisade just denna tes med emfas. Bara i de etniskt homogena samhällena i den vita världen och i Östasien, har riktig utveckling varit möjlig, medan länderna med mångfald har varit genomsyrade av utvecklingshämmande inre konflikter och slitningar. Den vita delen, av den del av världen som fungerar, ska till varje pris förvandlas till att efterlikna resten av världen, som inte fungerar. Detta är varken hållbart eller eftersträvansvärt!

Istället tänker jag så här: Om Afrika ska vara åt afrikanerna, så får Europa bli åt européerna! Mitt budskap till afrosvenskarna blir att: Man kan inte både ha kakan och äta den! Ni kan inte både ha ett Afrika fritt från vita, och samtidigt tro att ni ska ha rätt att bosätta er i Europa. Om afrikanerna ska ha rätt till ett hörn av världen, där deras kultur kan få förädlas och frodas i fred, ja då har givetvis européerna också samma rätt!

Givetvis kommer motargumentet att de vita ockuperade Afrika, och därför har de inga rättigheter, medan den svarta migrationen till Europa å andra sidan är en rättfärdig hämnd, för begångna oförrätter. Detta argument bygger på tanken om kollektivskuld, inte bara över grupp, utan även över tid. Logiken är att två fel blir ett rätt! För flertalet av dagens européer är landstigningarna av mängder av unga svarta män på Europas kuster, som inte kan finna sin plats här, där många irrar runt på gatorna och begår våldsbrott och våldtäkter för att till slut få ut raseriet i kravaller, lika mycket av en invasion, som kolonialimperierna någonsin var!

 

För flertalet av dagens européer är landstigningarna av mängder av unga svarta män på Europas kuster, som inte kan finna sin plats här, där många irrar runt på gatorna och begår våldsbrott och våldtäkter för att till slut få ut raseriet i kravaller, lika mycket av en invasion, som kolonialimperierna någonsin var!

 

Den Sydafrikanska frågan:

 

De vita afrikandiska bönderna, som afrosvenskarnas hjälte Mugabe drev ut ur Rhodesia/Zimbabwe, och som nu på liknande sätt hotas i Sydafrika, har bott i regionen sedan 1600-talet. Har dessa ingen hävdvunnen rätt att bo kvar i Afrika? Förstår afrosvenskarna ens vilket politiskt prejudikat man skapar för sin egen situation?

Denna aspekt åsido, får man fråga sig, när det gäller de vitas situation i södra Afrika, om alla afrikaner (läs; svarta) är en och samma grupp? Har en nigerian rätt till Sydafrika? Skulle i så fall en svensk ha rätt till Italien? Svaret bör givetvis vara att svarta inte är en mer homogen grupp än vita är och även inom dessa grupper finns kollektiva grupprättigheter. Frågan var och en får ställa sig, är vilken betydelse man tillskriver ras i denna fråga. Det hela är nämligen mer komplicerat än de flesta tänker sig.

Södra Afrikas historia kan nämligen beskrivas så här, på kortast möjliga sätt: Afrika söder om Kongos regnskogar och längs den östra kusten ända upp till Somalia, befolkades fram till 300 f.Kr. av Khoisan-folket, s.k. Bushmen, som var ett jägar- och samlarfolk med en civilisation på stenåldersnivå. De skiljer sig avsevärt genetiskt från de svarta som befolkar huvuddelen av Afrika söder om Sahara idag, vilka härstammar från Västafrika. Dessa, huvudsakligen, bantutalande grupper började då expandera söderut, och trängde undan (diplomatiskt uttryckt), införlivade eller rent av folkmördade sig genom Khoisan, tills dess att man på 1500-talet hade nått fram till dagens Zimbabwe. Av dessa bushmen, som en gång befolkade halva Afrika, finns idag bara kvar som en spillra i Kalahariöknen. Folkmordet på Khoisan är det svarta Afrikas motsvarighet till vad som hände Amerikas indianer. Men, jag antar att det bara är vita som ska bära på arvsskulder?

 

Khoisan (till vänster) och Bantu (till höger).

När holländarna på 1600-talet landsteg vid Kapudden, så mötte de och sedermera trängde undan samma khoisan som bantus redan hade trängt undan i norr. Enda skillnaden, är att Khoisan idag i princip bara lever kvar i de f.d. vita appartheidstaterna Sydafrika och Namibia. Överallt annars har de assimilerats genetiskt, om man återigen uttrycker det diplomatiskt. Om man ska hårdrar det, så är det ett faktum att de vita holländarna och hugenotterna (sedermera kallade för boer=bönder) har längre historia i södra och västra Sydafrika än vad bantufolken har. Det egentliga ursprungsfolket, khoisan, har både vita och bantus trängt undan. Det enda argument som de svarta bantufolken i Sydafrika har idag, är att de vita är en ras som, för att använda Mugabes ord, inte är ”naturlig” i Afrika. Värt att tänka på nu, är vilken sida det är som är helt besatt av ras. Med vänsterns eget språkbruk, så skulle man kanske kunna säga att de vita i Sydafrika och Zimbabwe är ”rasifierade”.

Avslutningsvis:

 

Personligen anser jag att alla folkgrupper har rätten att få utvecklas, förädlas och frodas på ett eget hörn av detta klot. Småskalig migration, pga. arbete, äktenskap, adoptioner mm, är en naturlig del av tillvaron, men storskalig migration, som resulterar i att  de som inget annat vill än att få leva sina liv med sina likatänkande och kulturellt närstående medmänniskor, berövas detta, är en styggelse. Det vi ser idag, är en migration som, ohejdad, kommer resultera i att Europa förvandlas från en plats präglad av europeisk/västerländsk kultur till något helt annat. En mångkulturell röra, vars enda definierande särdrag är en negation. Vad den INTE är. Dvs; inte västerländsk! Eftersom de som propagerar för massmigration, bara syftar till att förändra vår europeiska kultur till oigenkännlighet, och ingen annans, vilket tydliggörs av afrosvenskarnas hyllning av Mugabe, så blir det än mer uppenbart att detta är någonting som vi måste tala mer om. Någonting som vi absolut måste stå upp mot och våga vägra!

Som fallet Sydafrika illustrerar, så har det ingen betydelse att bantus och de vita i södra Afrika båda var imperialister och trängde undan ursprungsbefolkningen och båda, specifikt i Sydafrika, har like mycket såväl skuld i historien som de har rätt att bo där idag. Rätt att kalla sig afrikaner! Det enda som räknas i identitets(läs:ras)politiska grupperingar är om man är vit eller svart, och de vita ska helt sonika ut från den kontinent där de färgade, i någon form, var först. Vill man gå på den linjen, att man inte talar om etniska- eller nationella rättigheter, utan bara fokuserar på ras, så visst gör det, men kom inte och klaga sedan när svängdörren slår er i bakhuvudet, säger jag bara. Kom inte och klaga när européerna en dag verkligen säger, och med kraft bakom orden, att Europa ska vara åt européerna. Den retoriken går nämligen lika bra att använda åt båda hållen!

Är kannibalism nästa ohygglighet som vi ska tvingas att acceptera?

KOMMENTAR

Många av oss har uppmärksammat inslaget i TV 4 i tisdags, där man hade bjudit in professorn Magnus Söderlund, från Handelshögskolan, för att diskutera huruvida människor idag skulle kunna förmås att äta människokött, för att ”rädda klimatet”. Man undrar hur vi har kommit till den punkt då detta ens är någonting som diskuteras i en av våra stora TV-kanaler?

Jag reagerade när Netflix började visa serien ”Santa Clarita Diet” i 2017, och misstänkte då att vi bara såg början på ett nytt fenomen. Mycket riktigt så kan vi nu se hur det har trappats upp mer och mer. 2017 kunde vi också se storstjärnan Katy Perry göra videon ”Bon Appetit” som handlar om kannibalism. Den slutar med att hon ligger på ett matbord, omgiven av personer, som väntar på att få sluka hennes kropp, men som själva sedan hamnar i en paj. Skruvat tänker man, och vill egentligen bortse från det mönster som man börjat skönja. Väl framme i dagens datum så kan vi alltså se vart vi har hamnat. SVT hade nyligen ett program där man frågade folk på stan, vilken del av en människokropp som de kunde tänka sig att äta. P1 ägnade likaså avsevärd tid åt detta ämne.

 

Frossande i människokött i Netflixserien ”Santa Clarita Diet”.

 

Sedan har vi alltså det bisarra inslaget på TV 4. Professorn framställer det hela som en nyfiken undran över varför folk inte skulle vilja äta människokött, men hela inslaget genomsyras av ett ganska märkligt tonläge, som andas oförståelse inför oviljan att äta människokött. Samtalet avundas med att Söderlund säger att ”om vi nu måste vrida och vända på vart enda sten, i alla fall så småningom när det gäller klimat- och hållbarhetsfrågor, så är det ändå viktigt att VÄCKA (hans betoning) den här frågan”. Detta signalerar, för mig i alla fall, att syftet är seriöst och blickar framåt. Konstigt vore väl annars. Forskning vid svenska universitet utförs väl inte bara för skojs skull!

Jag tror någonstans att folk i allmänhet är för blasé idag för att greppa hur sjuka dessa tankegångar är. Den handling som troligen är belagd med det största tabut i vårt samhälle, ätandet av en annan tänkande och besjälad människa, diskuteras nu öppet som en lösning på klimatfråga. Man kan inte få en mer nedslående signal om tillståndet i vår kultur!

 

För den som tror att den senaste utvecklingen är begränsad till Sverige, så kan jag göra er besvikna genom att lyfta fram denna artikel, som publicerades den 20 augusti i år, i Newsweek. Samma aura av oförstånd inför motståndet, som kunde skönjas i inslaget i TV 4, är synligt i denna artikel. Ytligt sett är storyn en annan, men om man läser noggrant så finns det ett tydligt budskap där, som signalerar att vi är irrationella och opraktiska som inte vill ta detta steg. Exempel på detta i texten är:

 

”Our capacity to represent the personalities of the living and the departed is unparalleled. This deep connection between personhood and flesh can mean that careful reasoning in certain situations over the merits of cannibalism is overridden by our feelings of repulsion and disgust.”

och…

”So why our disgust for human flesh but not that of other animals? Philosopher William Irvine has us imagine a ranch that raises plump babies for human consumption, much like we fatten and slaughter cattle for beef. Irvine suggests that the same arguments we apply to justify the killing of cows also apply to babies. For example, they wouldn’t protest, and they’re not capable of rational thought.”

och ännu en gång….

”We suspect that we could adapt to human flesh if need be. Many people develop disgust for all kinds of meat, while morticians and surgeons quickly adapt to the initially difficult experience of handling dead bodies.”

 

Detta är bara ett knippe exempel på denna fascination vid kannibalism, som tycks bli allt mer intensifierad. Man kan se den även i andra filmer, tv-program och artiklar (1). Jag har svårt att se detta som slumpartat. Jag funderar på om detta inte är samordnat på något sätt?

 

Jag får känslan av att vi ska förberedas mentalt, för denna sjuka tanke. Inte för att vi kommer att få så ont om mat, eller att klimatet kommer kräva att vi ersätter kor med oss själva….utan i syfte att bryta ner vår mänsklighet och vår civilisation. Ja, rent av vår stolthet och värdighet. Värt att tänka på är att när européerna dominerade världen, så såg vi med avsmak på kannibalerna på Nya Guinea, som det mest primitiva och ociviliserade mänskliga tillståndet. Nu när vår egen civilisation ser ut att ha nått och kanske rent av passerat sitt zenit, så ska vi få detta uppkört i ansiktet. Det vore nästan den ultimata tillfredställelsen, för dem som anser att vi har varit för stolta, för dygdiga och rättrådiga. Vi ska inte tro att vi är speciella, etiskt och civilisatoriskt upphöjda. Vi ska få vår stolthet bruten. Tvingas att äta skalbaggar och maskar och nu människor. Är det bara jag som får dessa vibbar?

 

Noter:

(1) Serien iZombie, 2015-2019, (även den på Netflix) är formellt sett en serie om en zombie, men denna liknar ingen zombiefilm, då huvudkaraktären är fullt medveten och vid sina sinnes fulla bruk, när hon glupskt förtär hjärnor. Filmen RAW från 2017, som handlar om en ung vegetarian som får smak för först rått kött och sedan även människokött. De tre exempel jag nämnt här och i texten ovan, skiljer sig från traditionella framställningar genom att kannibalen inte är en traditionellt monstruös karaktär som Leatherface eller Hannibal Lecter, utan istället en vanlig fullt fungerande människa, som äter människor som om det vore vardagsmat. 

 

Från iZombie på Netflix

 

Post scriptum:

Vissa science fiction författare har haft en märklig förmåga att pricka rätt i sina framtidsscenarier. Vi tycks nu leva i det samhälle som George Orwell förutspådde i ”1984” och Aldous Huxley i ”Brave new world”. Detta är illa nog, men måtte vi inte hamna i det dystopiska scenario som beskrivs i filmen ”Soylent Green” (1973), som utspelar sig 2022 i ett överbefolkat samhälle, där folk ovetandes utfodras med sina egna döda, nermalda under förespeglingen att det är en typ av soyaprodukt. Hade betraktat den som en bisarr och osannolik framtidsvision om det inte hade varit för att den senaste tidens skruvade samtal och mediaintryck fick mig att tänka att en gång….långt in i framtiden….så kanske.