På randen till ett nytt krig!

ANALYS

Mellanöstern står på randen till ett nytt krig, efter bombningen av Saudiarabiens oljeanläggningar! De skyldiga förmodas vara Huthirebeller som agerar med iranskt stöd. Attacken kan även i hemlighet ha utförts direkt av Iran. För denna diskussion har den distinktionen egentligen ringa betydelse, då attacken oavsett vilket syftade till att tjäna Irans position i regionen.

Hela denna kris kan karakteriseras som, vad man i freds- och konfliktforskningen kallar, en Brinkmanship kris. Brinkmanship kan beskrivas som offensiv ”krishantering”, eller närmare bestämt; konsten att skapa och sedan föra en kris till randen till krig, i syfte att utverka en eftergift från en motpart. Den initierande parten tar helt enkelt, en stor, men vad man uppfattar överskådlig, risk i syfte att få en lika stor utdelning. Detta genom att utmana en motparts utfästelse, som man inte tror att denna kommer att hålla fast vid om den leder till krig, och således att få motparten att backa från denna utfästelse. Man kan säga att man försöker syna, vad man ser som, en bluff. 

Hela skeendet den senaste tiden, med attacker på oljetankers, missiler från Jemen, mot mål i Saudiarabien och nu senast drönarattacken, är en del av den krissituation som Iran har skapat i syfte att få USA att välja väg. Få dem att visa färg! Den ultimata framgången för Iran i denna situation hade varit att få USA till förhandlingsbordet och ett tillfredställande avtal på plats, igen. Man vill helt enkelt testa USA:s vilja att löpa lina ut, med sanktionslinjen. Risken man löper är givetvis att krig utbryter, med USA. Detta är dock ingenting som man varken önskar sig eller utgår ifrån kommer ske. Just därför ger man sig på Saudiarabien, istället för USA direkt.

Brinkmanship kan också syfta till en s.k. ”trade off” (kohandel). Alternativt kan avsikten vara att förnedra och påvisa svaghet, till exempel i syfte att bryta upp en allians, som bygger på förtroende. Alla de tre målsättningarna kan sägas vara involverade i denna situation, till olika grader. Kohandeln, som man siktar in sig på, är ”om vi får sälja vår olja, så får Saudiarabien ostört sälja sin”, vilket så klart hänger tätt ihop med sanktionsfrågan. Alliansen som man vill bryta upp, är den mellan USA och Saudiarabien. Om man kan visa för saudierna att USA inte kommer skydda dem, så är den alliansen inte värd någonting. Men allt detta, är en stor chanstagning, såsom brinkmanship alltid är. Lika ofta som inte, gör den initierande parten en missbedömning av situationen och krisen leder istället till krig. Iran har dock i denna situation, väldigt få bra alternativ kvar. De måste föra denna linje och det får helt enkelt bära eller brista!

 

Irans armé på marsch under armédagen 17 april 2012.

 

Det finns, enligt teorin, två förutsättningar som bör vara uppfyllda innan en part inleder en sådan här brinkmanship-kris. Den ena är förekomsten av en intern eller extern situation, som kan avhjälpas av ett framgångsrikt genomförande av en sådan offensiv ”krishantering”. I Irans fall så är denna situation, förekomsten av de ekonomiska sanktionerna. Konsekvensen av att USA drog sig ur kärnenergiavtalet (JCPOA) och återinförde sanktionerna är att ekonomin nu befinner sig i fritt fall. Detta till den grad att regimen (helt korrekt) uppfattar det som att dess existens är i fara. Efter att Obama undertecknade avtalet med Iran, sköt landets ekonomi i taket (dock extensiv tillväxt), med en tillväxt som toppade på 12 % i 2016. Resurser fanns till att stötta Assads regim i inbördeskriget och att hjälpa de shiamuslimska Huthirebellerna i Jemen. Helt plötsligt kunde Iran stå upp emot Saudiarabien i de två kontrahenternas kamp om Mellanösterns hjärtland.

I kölvattnet efter president Trumps återinförda sanktioner, så har dock ekonomin störtdykt och är i år på väg mot en negativ tillväxt på – 6 %, enligt IMF. Irans BNP per capita, som 2012 låg nära 8000 dollar, är nu nere på 5000 dollar. Inflationen som under den första halvan av 2018 låg under 10 % är nu runt 50 %, vilket har drivit upp matpriserna med 63 %, bara fram till i våras. Nu är det ännu värre. Om det är någonting vi vet om revolutioner så är det att matbrist/skarpt höjda matpriser nästan alltid är en faktor i sammanhanget.

Regimen i Tehran har alltså anledning att vara orolig! Nästa ”gröna revolution”, kan bli den som fäller dem. Därav valet att ge sig på en så farlig politik som den man nu för gentemot Saudiarabien. Irans ledarskikt måste tilltvinga sig en normalisering, annars kommer dom troligen falla. Visavi EU sker detta genom diplomati, då den inom unionen förhärskande tanken är att ekonomisk normalisering med Iran är vägen bort från konfliktmönstret. Normalisering visavi USA, kan dock bara ske via fullständig kapitulation inför USA:s krav, vilket skulle undergräva regimen totalt, eller att få dem att backa, ställda inför hotet om krig. Allt eller inget, alltså. Det finns få saker som är mer konfliktgenererande än en auktoritär stat, ställd mot väggen.

Den andra förutsättningen är antagandet att motparten kommer backa från sin/sina utfästelse/er, vid en seriös utmaning. Detta framstår ju i det aktuella fallet som ett orimligt antagande, men med en ökad grad av desperation, följer också en ökad grad av önsketänkande. Det finns dock en viss grund för antagandet.

Amerikanerna är ordentligt trötta på krig i Mellanöstern. Undersökningar har påvisat att ett krig mot Iran är en rejält impopulär tanke. Bara 1 av 10 vill att USA ska slå till, föregripande, mot Iran. Om Iran anfaller först, är givetvis siffrorna avsevärt högre (men dock bara 40 % för en invasion). Delvis därför är det just Saudiarabien som nu befinner sig i Irans kikarsikte. Man rör sig nu i en gråzon. Hur många amerikaner vill gå till krig för Saudiarabien? Trump reagerade initialt med bestämdhet, men blev sedan snabbt mer diffus. Ett krig med Iran, skulle troligen förstöra hans chanser till återval och detta spelar Iran på nu. Hur förklarar han USA:s intressen i regionen för krigströtta väljare? Även avskedet av den säkerhetspolitiska rådgivaren John Bolton, nyligen, som förespråkar den hårda linjen, är en indikation om att Trump är osäker på om han ska löpa linan ut. Tydligen skedde detta med anledning av en diskussion runt att Trump övervägde att lätta på sanktionerna. Det är möjligt att Irans brinkmanship leder till krig, men Trump har visat sig ovillig att försvara allierade tidigare (Baltikum) och detta kan innebära en upprepning. Oavsett vilket utfall, så finns det viss grund för Irans chansning.

Det är väldigt svårt att sia om utfallet i denna kris, så jag ska inte försöka heller. Allting hänger på hur världens mäktigaste man bedömer situationen. Det finns inte brist på parter som vill att USA ska gå till krig med Iran. Allt från radikala kristna intressen och diverse judiska intressegrupper i USA, till Saudiarabien, Gulfstater och Israel. Mot dem står merparten av väljarna och det faktum att ett krig mot Iran kan bli oerhört dyrt och långvarigt, såvida Ayatollahregimen inte faller ihop i en enda stor jubelrevolution. Oavsett hur USA hanterar Irans nuvarande brinkmanship, så kvarstår det faktum att om avtalet bryts fullständigt (vilket Iran har hotat med) så kommer kärnvapenprogrammet att återupptas med full kraft. Då har USA tvingat sin egen hand. Om regimen i det läget lyckas med att anskaffa kärnvapen, innan den faller under sanktionernas tyngd, så har USA:s chansning misslyckats. Då landar man i att man måste angripa Iran i alla fall.

Scenarierna som jag ser, kan summeras så här:

1) Iran lyckas fullständigt med sin brinkmanship och ett avtal sätts på plats igen. Resultatet blir att frågan skjuts på framtiden och landar längre fram i alternativ 3, men i ett läge där Iran är starkare och USA svagare.

2) USA svarar på Irans brinkmanship, med ett angrepp som fäller regimen.

3) USA fortsätter som om ingenting har hänt, med konsekvensen att Iran lyckas med en del av sin brinkmanship, enligt ovan. Det vill säga att förtroendet för USA:s garantier till Saudiarabien (och troligen andra länder) försvagas. Sanktionerna får verka med förhoppningen att regimen faller innan kärnvapen kan byggas. Faller detta ej väl ut, återstår endast att USA angriper Iran i alla fall, förutsatt att den politiska viljan då finns.

 

Förslag på fördjupningsläsning:

”Between Peace and War – The nature of international crisis”, av Richard Ned Lebow.

Annonser

Afrika åt afrikanerna, säger afrosvenskarna! Europa åt européerna, således?

KOMMENTAR

Med anledning av den gamla diktatorn Robert Mugabes död, i förrgår, delade Afrosvenskarnas riksorganisation (ASR) en länk till en artikel från siten ”This i Africa”, med titeln; ”Remembering an anti-colonial and liberation hero”……med hjärtan, RIP och allt!

Att afrosvenskarnas ASR, ställer sig bakom innehållet är ganska anmärkningsvärt, men ändå inte överraskande för undertecknad, givet de dubbelstandards som jag vet finns i sådana kretsar.

Texten består av Mugabes 10 mest berömds uttalanden, vilka inleds med en handfull välvilliga från 1980, som vi vet, baserat på vad som följde sedan, bara var läpparnas bekännelse. De som följer sedan är mer hans rätta jag.

Några citat som sticker ut är:

”Den vita mannen är inte en naturlig företeelse i Afrika. Afrika är för afrikanerna.”

”Vårt parti måste fortsätta att sätta skräck i den vita mannens hjärta, vår riktiga fiende.”

”De (homosexuella) är värre än hundar och grisar.” – Ingen Pride för ASR, alltså?

 

Afrosvenskarnas riksorganisations tweet om diktatorn och folkfördrivaren Robert Mugabe!

Det som verkligen är värt att notera här, är uttalandet om att ”Afrika är för afrikanerna”, vilket också är det uttalande som syns i tweeten, som Afrosvenskarnas riksorganisation delar.

Min stilla undran blir då, innebär detta att de också ställer upp på att Europa är för européerna och att svarta inte är en naturlig företeelse här? Hur tänker de afrosvenskar som bor i Sverige och delar denna text? Förstår dom ens vad dom själva säger, eller är dom så uppfyllda av sin dubbelmoral att dom inte kan se det? Alla folkgrupper i världen har rätt till sin sfär, har rätt till sitt land, men absolut inte vita. Det är uppenbarligen så här man tänker! Är det så man visar uppskattning mot det folk som har tagit emot en? Man vill ”sätta skräck” i våra hjärtan! Tack afrosvenskarna, för er kärlek och uppskattning!

Det är så här jargongen går, i de vänster- och vänsterliberala kretsar som dominerar och styr värdegrunden, världen över. Japanerna har rätt till sitt land. Kineserna till sitt. Araberna till sina länder. Judarna till sitt Israel. Latinamerikanerna till sina länder och Afrikanerna till sina länder, men européerna……om de hävdar rätten till sina länder, ja då är de rasister.

Bara i de vita länderna måste det vara en större mångfald av kulturer och etniska grupper. Bara där behövs det mer mångfald, för att samhällena ska vara hållbara och framgångsrika. Som om själva historien inte motbevisade just denna tes med emfas. Bara i de etniskt homogena samhällena i den vita världen och i Östasien, har riktig utveckling varit möjlig, medan länderna med mångfald har varit genomsyrade av utvecklingshämmande inre konflikter och slitningar. Den vita delen, av den del av världen som fungerar, ska till varje pris förvandlas till att efterlikna resten av världen, som inte fungerar. Detta är varken hållbart eller eftersträvansvärt!

Istället tänker jag så här: Om Afrika ska vara åt afrikanerna, så får Europa bli åt européerna! Mitt budskap till afrosvenskarna blir att: Man kan inte både ha kakan och äta den! Ni kan inte både ha ett Afrika fritt från vita, och samtidigt tro att ni ska ha rätt att bosätta er i Europa. Om afrikanerna ska ha rätt till ett hörn av världen, där deras kultur kan få förädlas och frodas i fred, ja då har givetvis européerna också samma rätt!

Givetvis kommer motargumentet att de vita ockuperade Afrika, och därför har de inga rättigheter, medan den svarta migrationen till Europa å andra sidan är en rättfärdig hämnd, för begångna oförrätter. Detta argument bygger på tanken om kollektivskuld, inte bara över grupp, utan även över tid. Logiken är att två fel blir ett rätt! För flertalet av dagens européer är landstigningarna av mängder av unga svarta män på Europas kuster, som inte kan finna sin plats här, där många irrar runt på gatorna och begår våldsbrott och våldtäkter för att till slut få ut raseriet i kravaller, lika mycket av en invasion, som kolonialimperierna någonsin var!

 

För flertalet av dagens européer är landstigningarna av mängder av unga svarta män på Europas kuster, som inte kan finna sin plats här, där många irrar runt på gatorna och begår våldsbrott och våldtäkter för att till slut få ut raseriet i kravaller, lika mycket av en invasion, som kolonialimperierna någonsin var!

 

Den Sydafrikanska frågan:

 

De vita afrikandiska bönderna, som afrosvenskarnas hjälte Mugabe drev ut ur Rhodesia/Zimbabwe, och som nu på liknande sätt hotas i Sydafrika, har bott i regionen sedan 1600-talet. Har dessa ingen hävdvunnen rätt att bo kvar i Afrika? Förstår afrosvenskarna ens vilket politiskt prejudikat man skapar för sin egen situation?

Denna aspekt åsido, får man fråga sig, när det gäller de vitas situation i södra Afrika, om alla afrikaner (läs; svarta) är en och samma grupp? Har en nigerian rätt till Sydafrika? Skulle i så fall en svensk ha rätt till Italien? Svaret bör givetvis vara att svarta inte är en mer homogen grupp än vita är och även inom dessa grupper finns kollektiva grupprättigheter. Frågan var och en får ställa sig, är vilken betydelse man tillskriver ras i denna fråga. Det hela är nämligen mer komplicerat än de flesta tänker sig.

Södra Afrikas historia kan nämligen beskrivas så här, på kortast möjliga sätt: Afrika söder om Kongos regnskogar och längs den östra kusten ända upp till Somalia, befolkades fram till 300 f.Kr. av Khoisan-folket, s.k. Bushmen, som var ett jägar- och samlarfolk med en civilisation på stenåldersnivå. De skiljer sig avsevärt genetiskt från de svarta som befolkar huvuddelen av Afrika söder om Sahara idag, vilka härstammar från Västafrika. Dessa, huvudsakligen, bantutalande grupper började då expandera söderut, och trängde undan (diplomatiskt uttryckt), införlivade eller rent av folkmördade sig genom Khoisan, tills dess att man på 1500-talet hade nått fram till dagens Zimbabwe. Av dessa bushmen, som en gång befolkade halva Afrika, finns idag bara kvar som en spillra i Kalahariöknen. Folkmordet på Khoisan är det svarta Afrikas motsvarighet till vad som hände Amerikas indianer. Men, jag antar att det bara är vita som ska bära på arvsskulder?

 

Khoisan (till vänster) och Bantu (till höger).

När holländarna på 1600-talet landsteg vid Kapudden, så mötte de och sedermera trängde undan samma khoisan som bantus redan hade trängt undan i norr. Enda skillnaden, är att Khoisan idag i princip bara lever kvar i de f.d. vita appartheidstaterna Sydafrika och Namibia. Överallt annars har de assimilerats genetiskt, om man återigen uttrycker det diplomatiskt. Om man ska hårdrar det, så är det ett faktum att de vita holländarna och hugenotterna (sedermera kallade för boer=bönder) har längre historia i södra och västra Sydafrika än vad bantufolken har. Det egentliga ursprungsfolket, khoisan, har både vita och bantus trängt undan. Det enda argument som de svarta bantufolken i Sydafrika har idag, är att de vita är en ras som, för att använda Mugabes ord, inte är ”naturlig” i Afrika. Värt att tänka på nu, är vilken sida det är som är helt besatt av ras. Med vänsterns eget språkbruk, så skulle man kanske kunna säga att de vita i Sydafrika och Zimbabwe är ”rasifierade”.

Avslutningsvis:

 

Personligen anser jag att alla folkgrupper har rätten att få utvecklas, förädlas och frodas på ett eget hörn av detta klot. Småskalig migration, pga. arbete, äktenskap, adoptioner mm, är en naturlig del av tillvaron, men storskalig migration, som resulterar i att  de som inget annat vill än att få leva sina liv med sina likatänkande och kulturellt närstående medmänniskor, berövas detta, är en styggelse. Det vi ser idag, är en migration som, ohejdad, kommer resultera i att Europa förvandlas från en plats präglad av europeisk/västerländsk kultur till något helt annat. En mångkulturell röra, vars enda definierande särdrag är en negation. Vad den INTE är. Dvs; inte västerländsk! Eftersom de som propagerar för massmigration, bara syftar till att förändra vår europeiska kultur till oigenkännlighet, och ingen annans, vilket tydliggörs av afrosvenskarnas hyllning av Mugabe, så blir det än mer uppenbart att detta är någonting som vi måste tala mer om. Någonting som vi absolut måste stå upp mot och våga vägra!

Som fallet Sydafrika illustrerar, så har det ingen betydelse att bantus och de vita i södra Afrika båda var imperialister och trängde undan ursprungsbefolkningen och båda, specifikt i Sydafrika, har like mycket såväl skuld i historien som de har rätt att bo där idag. Rätt att kalla sig afrikaner! Det enda som räknas i identitets(läs:ras)politiska grupperingar är om man är vit eller svart, och de vita ska helt sonika ut från den kontinent där de färgade, i någon form, var först. Vill man gå på den linjen, att man inte talar om etniska- eller nationella rättigheter, utan bara fokuserar på ras, så visst gör det, men kom inte och klaga sedan när svängdörren slår er i bakhuvudet, säger jag bara. Kom inte och klaga när européerna en dag verkligen säger, och med kraft bakom orden, att Europa ska vara åt européerna. Den retoriken går nämligen lika bra att använda åt båda hållen!

Är kannibalism nästa ohygglighet som vi ska tvingas att acceptera?

KOMMENTAR

Många av oss har uppmärksammat inslaget i TV 4 i tisdags, där man hade bjudit in professorn Magnus Söderlund, från Handelshögskolan, för att diskutera huruvida människor idag skulle kunna förmås att äta människokött, för att ”rädda klimatet”. Man undrar hur vi har kommit till den punkt då detta ens är någonting som diskuteras i en av våra stora TV-kanaler?

Jag reagerade när Netflix började visa serien ”Santa Clarita Diet” i 2017, och misstänkte då att vi bara såg början på ett nytt fenomen. Mycket riktigt så kan vi nu se hur det har trappats upp mer och mer. 2017 kunde vi också se storstjärnan Katy Perry göra videon ”Bon Appetit” som handlar om kannibalism. Den slutar med att hon ligger på ett matbord, omgiven av personer, som väntar på att få sluka hennes kropp, men som själva sedan hamnar i en paj. Skruvat tänker man, och vill egentligen bortse från det mönster som man börjat skönja. Väl framme i dagens datum så kan vi alltså se vart vi har hamnat. SVT hade nyligen ett program där man frågade folk på stan, vilken del av en människokropp som de kunde tänka sig att äta. P1 ägnade likaså avsevärd tid åt detta ämne.

 

Frossande i människokött i Netflixserien ”Santa Clarita Diet”.

 

Sedan har vi alltså det bisarra inslaget på TV 4. Professorn framställer det hela som en nyfiken undran över varför folk inte skulle vilja äta människokött, men hela inslaget genomsyras av ett ganska märkligt tonläge, som andas oförståelse inför oviljan att äta människokött. Samtalet avundas med att Söderlund säger att ”om vi nu måste vrida och vända på vart enda sten, i alla fall så småningom när det gäller klimat- och hållbarhetsfrågor, så är det ändå viktigt att VÄCKA (hans betoning) den här frågan”. Detta signalerar, för mig i alla fall, att syftet är seriöst och blickar framåt. Konstigt vore väl annars. Forskning vid svenska universitet utförs väl inte bara för skojs skull!

Jag tror någonstans att folk i allmänhet är för blasé idag för att greppa hur sjuka dessa tankegångar är. Den handling som troligen är belagd med det största tabut i vårt samhälle, ätandet av en annan tänkande och besjälad människa, diskuteras nu öppet som en lösning på klimatfråga. Man kan inte få en mer nedslående signal om tillståndet i vår kultur!

 

För den som tror att den senaste utvecklingen är begränsad till Sverige, så kan jag göra er besvikna genom att lyfta fram denna artikel, som publicerades den 20 augusti i år, i Newsweek. Samma aura av oförstånd inför motståndet, som kunde skönjas i inslaget i TV 4, är synligt i denna artikel. Ytligt sett är storyn en annan, men om man läser noggrant så finns det ett tydligt budskap där, som signalerar att vi är irrationella och opraktiska som inte vill ta detta steg. Exempel på detta i texten är:

 

”Our capacity to represent the personalities of the living and the departed is unparalleled. This deep connection between personhood and flesh can mean that careful reasoning in certain situations over the merits of cannibalism is overridden by our feelings of repulsion and disgust.”

och…

”So why our disgust for human flesh but not that of other animals? Philosopher William Irvine has us imagine a ranch that raises plump babies for human consumption, much like we fatten and slaughter cattle for beef. Irvine suggests that the same arguments we apply to justify the killing of cows also apply to babies. For example, they wouldn’t protest, and they’re not capable of rational thought.”

och ännu en gång….

”We suspect that we could adapt to human flesh if need be. Many people develop disgust for all kinds of meat, while morticians and surgeons quickly adapt to the initially difficult experience of handling dead bodies.”

 

Detta är bara ett knippe exempel på denna fascination vid kannibalism, som tycks bli allt mer intensifierad. Man kan se den även i andra filmer, tv-program och artiklar (1). Jag har svårt att se detta som slumpartat. Jag funderar på om detta inte är samordnat på något sätt?

 

Jag får känslan av att vi ska förberedas mentalt, för denna sjuka tanke. Inte för att vi kommer att få så ont om mat, eller att klimatet kommer kräva att vi ersätter kor med oss själva….utan i syfte att bryta ner vår mänsklighet och vår civilisation. Ja, rent av vår stolthet och värdighet. Värt att tänka på är att när européerna dominerade världen, så såg vi med avsmak på kannibalerna på Nya Guinea, som det mest primitiva och ociviliserade mänskliga tillståndet. Nu när vår egen civilisation ser ut att ha nått och kanske rent av passerat sitt zenit, så ska vi få detta uppkört i ansiktet. Det vore nästan den ultimata tillfredställelsen, för dem som anser att vi har varit för stolta, för dygdiga och rättrådiga. Vi ska inte tro att vi är speciella, etiskt och civilisatoriskt upphöjda. Vi ska få vår stolthet bruten. Tvingas att äta skalbaggar och maskar och nu människor. Är det bara jag som får dessa vibbar?

 

Noter:

(1) Serien iZombie, 2015-2019, (även den på Netflix) är formellt sett en serie om en zombie, men denna liknar ingen zombiefilm, då huvudkaraktären är fullt medveten och vid sina sinnes fulla bruk, när hon glupskt förtär hjärnor. Filmen RAW från 2017, som handlar om en ung vegetarian som får smak för först rått kött och sedan även människokött. De tre exempel jag nämnt här och i texten ovan, skiljer sig från traditionella framställningar genom att kannibalen inte är en traditionellt monstruös karaktär som Leatherface eller Hannibal Lecter, utan istället en vanlig fullt fungerande människa, som äter människor som om det vore vardagsmat. 

 

Från iZombie på Netflix

 

Post scriptum:

Vissa science fiction författare har haft en märklig förmåga att pricka rätt i sina framtidsscenarier. Vi tycks nu leva i det samhälle som George Orwell förutspådde i ”1984” och Aldous Huxley i ”Brave new world”. Detta är illa nog, men måtte vi inte hamna i det dystopiska scenario som beskrivs i filmen ”Soylent Green” (1973), som utspelar sig 2022 i ett överbefolkat samhälle, där folk ovetandes utfodras med sina egna döda, nermalda under förespeglingen att det är en typ av soyaprodukt. Hade betraktat den som en bisarr och osannolik framtidsvision om det inte hade varit för att den senaste tidens skruvade samtal och mediaintryck fick mig att tänka att en gång….långt in i framtiden….så kanske.

Ni röstade för det!

KOMMENTAR

FB har svämmat över av indignation efter den gruvliga skjutningen av en kvinna med sitt barn i famnen i Malmö. Jag är inte en av dem som tänker älta detta. Ni vet redan att jag tycker så. Istället vill jag uttrycka min indignation över det svenska folket. Ni röstade för detta!

Man brukar i samhällsdebatten referera till Hitlers valtriumf och säga ”aldrig mer” men jag skulle vilja säga att det händer igen och igen och igen och vi västerländska väljare inser inte detta. Vi intalas att tro att detta är vad vi vill. Att vi vill snabbt och hårdhänt förändra vårt samhälle från ett baserat på västerländska normer, där kriminalitet är en anomali som trycks ut i periferin av samhället, till ett som domineras av en, för oss främmande, våldskultur, där dödligt våld, våldtäkter och hot inte är perifert beteende utan istället finns i hjärtat av detta samhälle och är accepterat som konfliktlösningsnorm.

Politiker på båda sidorna av den f.d. höger-vänster-skiljelinjen deltager i blåsning. Trots att en majoritet idag är emot denna samhällsomvandling så röstar bara en lite andel mot den. Varje gång en etablissemangspolitiker säger att ”nu ska det bli förändring”, så låter sig dessa invändande väljare luras av detta, utan att inse att det är ett spel, för att dämpa känslorna och vagga till sömns….tills att det är för sent. Höger-vänster har INGEN betydelse idag! Den enda skiljelinjen som finns är mellan dem som vill förändra vårt samhälle bortom all återvändo, och dem som vill rädda det som går att rädda. Detta är den enda frågan av vikt idag, den enda fråga vi ska tänka på när vi går till valurnorna. Nästan alla övriga frågor råder det nämligen konsensus runt, eller är besläktade med just denna fråga.

 

Väljarna i Väst har för mycket förtroende för etablissemangspolitikerna och låter sig luras gång på gång av samma löften. Ibland tar det sig till och med uttryck i idoldyrkan och personkulter som leder tankarna till en annan tid.

 

Någon kanske invänder mot referensen till Hitler, men vad ska man annars kalla den fullkomliga idoldyrkan som riktades mot Obama, trots allt han sedermera gjorde. Vad ska man kalla den blåsning som den mycket charmiga Macron utförde på bekostnad av det franska folket, när han på ett aldrig tidigare skådat sätt svepte in från ingenstans och lovade allt till alla i sin marsch mot Elyséepalatset, för att sedan blåsa dessa alla, utom storkapitalet vill säga.

I Sverige har vi inte sådana här karismatiska politiker som charmar folket, men dessa är bara symbolerna för en tid av massbedrägeri. Istället är det den vardagliga desinformationen och skrämseln som får oss svenskar att tro och återigen tro på dem som ljuger oss rakt upp i ansiktet. Jag vill bara fråga er, det svenska folket: Hur länge till ska ni låter er luras? När har ni fått nog, egentligen? Krävs det att bebisen också skjuts nästa gång, eller krävs det att era barns förskola ska sprängas? För det här är bara sorgligt att se! Vårt samhälle berövas oss, rakt framför våra näsor, för att ni inte ser till att få er vilja igenom vid valurnorna!

SVT fantiserar och fabulerar om kvinnliga vikingakrigare!

KOMMENTAR

Jag hör till dem som såg SVT:s ”dokumentär”…hmm…”Den kvinnliga vikingakrigaren” och blev konfunderad över innehållet. Varför måsta allting idag paketeras och formas i enlighet med den för dagen styrande samhällselitens världsbild? Detta angrepp på alla fronter, med alla verktyg, med alla medel, mot verkligheten, ger känslan av att man bor i ett auktoritärt samhälle. Om inte annat så lever vi i alla fall i ett intellektuellt auktoritärt samhälle idag.

Allt vad fakta och rimlighet flyger ut genom fönstret, för att ersättas med fantasier och önsketänkande, på rent sovjetiska nivåer. Hela historien ska skrivas om för att den ska passa narrativet som är på modet idag. Så jäkla beklämmande, rent ut sagt, att man idag inte ska kunna se ett enda historieprogam på SVT utan att känna att avsändaren tror att man är en idiot!

Till att börja med, visst fanns det kvinnliga krigsgudinnor. Atena, gudinnan för det ordnade kriget i den grekiska mytologin, till exempel, men Freja var inte en sådan. Så banalt att försöka tänja på verkligheten på det sättet i statlig television!

Sedan det här med den påhittade envigen som dokumentärens krigarkvinna har med en dubbelt så stor man. Visst, allt är väl möjligt, men att kvinnor skulle ha nytta av att ha låg tyngdpunkt! Hmm…..ok. Ungefär lika mycket nytta som små män då? Vilket aldrig har varit en fördel vid något tillfälle alls, under den tid vi använde spjut, sköld och svärd. Skulle kvinnor ha fördel av att vara smidigare i strid? Jag vet inte det, jag. Ni kvinnor ska inte gå i taket nu, men det är ganska väletablerat att män har bättre kroppslig koordination, vilket visar sig i till exempel sporter där båda kraft och smidighet ska appliceras, vilket är en högst tillämpbar förmåga i en strid man mot…hmm….kvinna.

Jag minns en tjej som bodde på min studentkorridor i Uppsala. Hon och hennes pojkvän höll på med s.k. ”live-spel”, där man fäktas med träsvärd och liknande. Man fick, om jag förstod det hela korrekt, poäng för beröringar med svärden på olika kroppsdelar, eller att dessa efter träff inte kunde användas, eller något i den stilen. Ja, ni förstår. Hon tyckte att hon hade varit bättre än mig i en riktig strid. Jag hade lite svårt att förbli seriös, men försökte förklara för henne att en riktig strid inte ser ut som en fäktningsscen i en kass Hollywoodfilm med Errol Flynn. I en riktig strid, med svärd och sköld till exempel, så handlar det lika mycket om kraft som vapenteknik. Försökte förklara för henne att i deras live-spel så var det ingen som ville skada varandra och således brukades lite av denna kraft. Om hon hade fått en rejäl sköldtackling så hade hon flugit som en vante och sedan hade det varit över. Jag vill inte vara elak, men detta är realiteten. Ungefär så såg jag på SVT:s tramsiga strid mellan den kvinnliga vikingen och den dubbelt så stora mannen. I och för sig, så var han i detta fall lite äldre och ganska fetlagd, så det var väl inte en helt representativ stridssituation.

Det här narrativet med kvinnliga krigare, känns sammankopplat med trenden på bio, med kvinnliga krigare och actionhjältar som gör processen kort med män i en handvändning. Sedan går unga tjejer på självförsvarskurser, vars utlärda tekniker överlag är rent ut sagt löjeväckande och orealistiska och tror att de uppspelande scenarierna liknar någonting från verkligheten. Det är inget som helst fel med att kvinnor lär sig att försvara sig, tvärt om, men detta måste vara rotat i verkligheten. Annars byggs en falsk känsla av säkerhet upp, som kan få mycket tragiska konsekvenser i slutändan.

En representativ bild för såväl ett hoplitslag, som ses på bilden, som ett slag på vikingatiden. Nästan lika mycket trycka och knuffa som att svinga med svärd och spjut!

Det talas mycket om sköldmör, och dessa fanns säkerligen, såsom den legendomspunna Lagerdha, som också porträtteras i serien ”Vikings”. Dock är det inte troligt att det var så vanligt att dessa tog plats i sköldväggen.

Slagen från antiken och fram till tidiga medeltiden kan nämligen ofta beskrivas som en enda stor fysisk kraftmätning, där sköldlinjerna trycker och trycker mot varandra. Under slagen i det gamla Grekland, när hoplitarméerna rök ihop så pressade de mot varandra på detta sätt, tills att ena sidan kollapsade och därefter, när raset var ett faktum, erhöll den förlorande sidan 90 % av sina förluster. Vikingarna och deras fiender, frankerna och saxarna, stred på i princip samma sätt. Sköldväggen måste hålla! Skulle man då verkligen riskera en svag länk i denna kedja av…män. Detta är anledningen till att jag har svårt att köpa alla dessa fantasifulla ”rön” om hur vanligt det ska ha varit med krigande vikingakvinnor.

Kvinnor följde säkerligen med på krigstågen. Det har kvinnor ofta gjort genom historien, men detta är en helt annan sak. Det var till exempel vanligt att kvinnor plundrade fallna krigare på slagfältet…och gjorde slut på dem vid behov. Ett krigståg, vare sig på vikingatiden eller under 30-åriga kriget kunde vara en familjeaffär, där man hjälptes åt att plundra. Jag säger alltså inte att det inte har funnits kvinnor som drog på viking eller andra olika former av krigsrelaterade aktiviteter, där vissa faktiskt rakt av var krigare, genom historien, men dagens historiker har en förmåga att fabulera fritt, för att vinna gunst från etablissemanget och gör väldigt gärna en riktigt stor höna av en fjäder. Detta är inte seriöst!

Det var mina 2 cents i alla fall….

P.s. En mer utförlig kritik av programmet kan läsas här på Kvartal. Väl värd att klicka in på!

Sveriges politik gentemot diktaturer ska vara konsekvent och i Sveriges bästa intressen!

DEBATT

Hanif Bali är stenhård mot Carl Bildt apropå den iranska utrikesministerns besök och skriver på Twitter:

”Sverige fullföljer Bildt-doktrinen. I täten för att normalisera relationen med regimen. Passande att doktrinen är döpt efter en man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiska skeende någonsin.”

I grunden har Bali rätt om Bildt, som har trampat fel avsevärt fler gånger än han har satt foten rätt, så överlag är kritiken befogad, MEN….i just detta specifika fall har Bali fel. Vägen framåt med Iran är inte isolering. Det leder bara till mer polarisering och att den hårda linjen vinner i Teheran. Dessutom vore det ett gravt hyckleri, eftersom vi har kontakt med andra diktaturer. Vi bryter inte relationerna med Saudiarabien eller Kina. Nej, för det hade vi förlorat enormt på.

 

Vi ska behandla alla diktaturer på ett likvärdigt sätt. Hålla kanalerna öppna för diplomati, låta vårt näringsliv göra affärer (så länge vår säkerhet inte riskeras), men inte fjäska och legitimera deras styre. Realpolitik, med andra ord. För Sveriges bästa.

Det finns affärer att göra i Iran. Dessa vore inte mer omoraliska än de vi gör med ett Saudiarabien som stöttar radikaliseringen av muslimer i vårt land, eller ett Kina som just nu försöker krossa demokratiseringsrörelsen i Hong Kong!

Vår utrikespolitik kan inte styras av huruvida ett land står på USA ”elak-lista”, eller inte!

 

Kritikerna av mötet med Irans utrikesminister Javad Zarif, vill att relationerna ska brytas, men samtidigt har vi djupa relationer med Saudiarabien, vars bombningar i urbana områden i Jemen har resulterat omfattande civila dödsoffer, varav en väldigt hög andel är barn.

 

Faktum är att konflikten mellan USA och EU, rörande Iran, till stor del handlar om handel. För det första så anser EU att det bästa sättet att hantera Irans kärnenergi/kärnvapen-program är avtalet JCPOA, och för det andra så vill man inte avbryta alla de stora affärer som europiska företag har inlett i Iran, sedan avtalet skrevs under. Avtal som motsvarande amerikanska företag nog sneglar avundsjukt på. Spelar säkerligen en viss roll i hur USA agerar.

Handel som knyter Iran tätare ihop med västvärldens ekonomier, är inte bara bra sett ur egenintresset, utan är även ett steg mot en nedtrappning av konflikterna mellan Väst och Iran. Argumentet att den iranska regimen då får pengar att spendera på krig, är hyckleri. De som framför det bör fråga sig vart Saudiarabien får sina resurser ifrån, som de använder till att bomba Jemen, sponsra ett inbördeskrig i Syrien och föra Europa till randen av samma situation!

Om vi ska gå den hårda vägen, och jag är inte den som säger att vi absolut inte kan göra det om vi svenskar är beredda att ta konsekvenserna av ett sådant steg, så får vi vara konsekventa och införa ett handelsembargo även mot Saudiarabien och deltaga i ett handelskrig mot Kina, tills att fusket, spioneriet, stölderna av intellektuella rättigheter mm upphör! Vi får helt enkelt välja en väg och vara konsekventa! Det är väl inte för mycket begärt?

Avslutningsvis så vill jag uttrycka hur defekt det vore om vi hade vår utrikespolitik gentemot ett specifikt land dikterad av våra minoriteters känslor för eller antipati mot detta land. Sveriges utrikespolitik ska föras i Sveriges bästa intressen och i ingen annans!