Folkhälsomyndigheten sätter tusentals svenskars liv i fara!

KOMMENTAR

Det har nu blivit direkt uttalat att Folkhälsomyndigheten och statsepidemiologen Anders Tegnell, följer samma strategi för hanteringen av Covid-19, som man gör i Storbritannien. Denna strategi, som Sverige och UK nu synes vara ensamma om att följa, går ut på att låta 60 % av befolkningen bli smittade, medan man försöker styra bort smittan från riskgrupper, såsom de äldre än 70-års ålder och personer med ett antal medicinska tillstånd. På så vis utgår man ifrån att de smittade ur lågriskgrupperna ska utveckla s.k. ”flockimmunitet”, som sedan ger ett skydd mot vidare spridning.

Ett par frågetecken dyker omedelbart upp:

– Hur kan man vara säker på att de redan smittade utvecklar immunitet?

WHO:s talesperson Margaret Harris är kritisk till antagandet och säger: ”Vi vet inte tillräckligt mycket om vetenskapen kring detta virus, det har inte funnits i vår befolkning tillräckligt länge för att vi ska veta hur det fungerar rent immunitetsmässigt.” Vår egen statsepidemiolog Anders Tegnell, deklarerar att Sverige följer ”en lite mer vetenskaplig linje”, men kan man kalla denna linje vetenskaplig när det faktiskt inte finns några bevis för att det skulle gå att utveckla immunitet mot Covid-19? Viruset utmärker sig genom att mutera väldigt snabbt!

– Hur kan man vara så säker på att det går att styra bort viruset från en så stor riskgrupp, som alla över 70 års ålder, samtidigt som hela 60 % av befolkningen drabbas av viruset?

Detta känns som ett oerhört risktagande med stora delar av svenska befolkningens liv och hälsa. WHO’s generaldirektör, Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus, varnar Storbritannien för deras linje och säger ”Låt inte denna eld brinna”! 431 forskare och experter skrev ett öppet brev i The Times där man påpekade att regeringens linje ”kommer att öka pressen på sjukvården och riskera fler liv än nödvändigt”.

En högt uppsatt källa inom NHS (National Health Service) bedömer att 80 % kommer att smittas och om man beräknar att mellan 0,6% – 1% kommer avlida så blir siffran för Storbritannien 300.000-500.000 döda. För Sverige kan det då handla om tiotusentals döda.

Resonemanget är överlag märkligt. Anders Tegnells föregångare som statsepidemiolog, Annika Linde, svarade i en intervju i Di, apropå immunitetsteorin: ”Skulle 60 procent av svenskarna ha blivit smittade till hösten skulle vi få väldigt liten spridning jämfört med de länder som stängt ner hela sina samhällen”. Hur kan 60 % smittade anses vara ”en väldigt liten spridning”? Eller avser man smittspridning under hösten, specifikt? Vad har det då för betydelse om få blir smittade under hösten, relativt Italien till exempel, om 60 % REDAN har blivit smittade under våren? Var finns vinsten?

Hur kan man genomdriva en så pass äventyrlig linje, när man inte har någon riktigt belägg för att den kommer skydda befolkningen bättre än en mer försiktig sådan? Det är ju inte så att Tegnells bedömningar har ingett någon form av förtroende så här långt. Inledningsvis ansåg han risken för smittspridning i Sverige minimal och flyg från Kina, Iran och Italien stoppades inte i tid. Från den märkliga starten har det svajats och justerats från dag till dag. Mycket på grund av överdrivet optimistiska analyser, istället för en mentalitet där man för säkerhets skulle utgår ifrån det värsta scenariot och därmed har en beredskap för detta, vilket hade varit en mycket sundare linje. Jag vill i alla fall inte sätta närstående sårbara personers liv i hans inkompetenta händer!

Nu behöver Sverige tänka om och det snabbt!

 

Länkar:

The Guardian, The SUN, Di, Aftonbladet 1 och 2.

Öppna gränsen……till Gulfstaterna!

DEBATT

Elefanten i rummet

Är det inte märkligt att dessa oändliga strömmar av människor, strävar efter att komma in i Europa, medans ingen tar sig till de rika Gulfstaterna. Att de reser hundratals mil ända till kalla Norden, istället för tiotals mil söderut, till några av de rikaste samhällena på denna Jord. Är det inte märkligt att det vänsterliberala etablissemanget och dess svans av gråterskor, skriker i högan sky om vårt ansvar att ta hand om världens fattiga, men samtidigt inte ens berör tanken om rimligheten i att de väldigt rika och välmående muslimska staterna runt Persiska viken (1) tar just detta ansvar. Ansvar betyder nämligen ”att leva upp till en skyldighet” och vilka kan ha en större moralisk skyldighet att ta hans om världens fattiga muslimer än just dessa rika muslimska stater, med det Saudiarabien i spetsen som säger sig vara den muslimska världens vagga och ledare? Varför är det vi som är inhumana, när vi säger ”det räcker nu”, och därmed får bannor från FN, medan de undviker all kritik när de gör samma sak? Detta är elefanten i rummet i den globala migrationsdebatten!

 

Varför kommer de hit?

Svaret är i all korthet: Att dels så lockar det överdrivet generösa ekonomiska bistånd som vissa europeiska länder öser över migranterna. Det faktum att vi inte kräver att de är de-facto flyktingar längre, utan kallar alla migranter för flyktingar. Att vi sedan inte kräver att dessa identifierar sig så att vi just kan särskilja flyktingar från migranter. Men bortom dessa omedelbara problem har vi det faktum att det finns organisationer från USA, Europa och till och med Israel, som medvetet styr migranterna mot Europa. Vi har ett FN som tar fram migrationsavtal, som är helt och hållet riktat mot att bryta ner motståndet mot migrationen till specifikt Europa och resten av den västerländska världen. Vi har starka krafter på alla plan, från det lokala till det globala, som driver på denna migration eftersom de vill bruka den till att luckra upp de västerländska samhällenas homogena identitet och självbild i syfte att ersätta dem med mångkulturella samhällen.

Med detta sagt, viktigt som det är, så är detta en separat diskussion och idag ska jag istället lägga fokus på att föra fram argument för att det är Saudiarabien och de andra Gulfstaterna som ska öppna gränserna, och inte vi i Europa. Det är upp till oss, de vanliga svenskarna, att styra om debatten. Det är upp till oss att peka på den stora svullna elefanten i rummet som ingen annan talar om när ord som ”ansvar” slängs till höger och vänster.

 

Välståndet runt Gulfen, såsom i Dubai som syns i bilden, är anmärkningsvärt. Det är svårt för en europé att se varför denna region inte ska ta sitt ansvar för världens fattiga muslimer, men utgår ifrån att vi ska göra det istället.

 

Varför istället till Gulfen?

Det mest uppenbara skälet är att staterna runt Persiska viken befolkas av dessa migranters religionsfränder och kulturella likar. Medan vi i Europa har enorma problem med att integrera/anpassa dessa personer till våra samhällen som är sekulära, till stor del på kristen grund, och finner stora svårigheter att hantera klanstrukturer som ofta leder till korruption, nepotism och rent av kriminell verksamhet, så är detta redan normen i Gulfstaterna. Det framstår som den mest uppenbara självklarheten, att FN ska verka för att strömmen av muslimska migranter ska styras om och hjälpas till dessa stater, där de kan snabbt anpassa sig till sina nya liv, bland en befolkning som delar tro, kultur och värderingar med dem. Bara Saudi är wahhabitiskt, men dit kan alla de som vill leva salafistiskt och bära heltäckande slöja ta sig. Gudarna vet att vi har fått många av dessa individer hit till oss. Men även Saudi förändras, så där finns utrymme för även något mer moderata. Om detta inte fungerar så finns runt Gulfen hela spektret av stater, ända ut till det ganska liberala Förenade Arabemiraten, dit den internationella kändiseliten åker för att festa. Regionen är heller inte begränsad till sunnis, då Bahrain har en majoritet shias och iranier bor i hundratusentals redan, runt om i Gulfstaterna. Även i Saudi finns en betydande shiaminoritet, även om denna inte är så önskad av ledarskapet i Riyad.

Det sägs ofta, ställda som vi är inför migrationens kostnader, att ”vi har råd”, men det har vi faktiskt inte när vår sjukvård inte fungerar och vi inte kan ta hand om äldre och upprätthålla den allmänna ordningen. De som däremot HAR råd är Gulfstaterna. Qatar toppar världsrankingen av BNP/capita (PPP-justerat, enl. IMF 2016) och på topp-10-listan finns ytterligare två till; Kuwait och Förenade Arabemiraten. Även Saudi och Bahrain finns på topp-15. Att de inte tar emot flyktingar, om nu inte migranter, låter som ett dåligt skämt.

Istället är man i till exempel Qatar och Saudi, mer intresserat av att lägga oljerikedomar på att rusta upp militärt och sprida en hårdför och militant jihadism. Bland annat till oss i Väst. De kan göra detta, eftersom vi låter dem, genom att vi tar hand om kostnaden för såväl islams fattiga som för dess mer förslagna typer.

Saudiarabien, islams vagga, dit miljoner muslimer vallfärdar årligen, borde inte vara främmande för att ta emot världens muslimer i sitt land, men ändå sker detta inte. Rimligen borde detta de-legitimera deras anspråk på att utgöra den muslimska världens samlande kraft, men uppenbarligen blir detta inte konsekvensen. Varför? Rimligen för att islam är en missionerande och expansiv religion där det finns lite mervärde i att föra muslimer till redan muslimska länder. Detta vet såväl imamen som den vanliga troende. Varför ska man missa chansen att leva på de ”otrognas” bekostnad och sprida islam? Som en modern form av jizya, den straffskatt som lades på de kristna i det Ottomanska riket. Samtidigt kan de få sin ”själavård” här, levererad av Saudi och Qatar, utan att vi invänder det minsta. Win-Win!

En annan aspekt är svårigheten med att integrera okvalificerade och lågutbildade från Mellanöstern, på arbetsmarknaderna i Europa. I våra moderna ekonomier finns det lite behov av denna arbetskraft. I Gulfstaterna å andra sidan, tycks det finnas ett oändligt behov av lågutbildad arbetskraft. Miljoner från Pakistan till Filipinerna, åker till Saudiarabien och de andra Gulfstaterna för att jobba på byggen, i butiken eller som tjänstefolk i hemmen. Det hör till saken att den lokala arabiska eliten är ganska arbetsskygg och tar in allt från högkvalificerade västerlänningar till dessa asiatiska lågutbildade för att sköta allt från himmel till jord i sina samhällen. Gulfstaterna låter till och med sina väpnade styrkor till stor del bemannas med pakistanier och annan inhyrd personal. Potentialen för att istället ta emot dessa migranter från närområdet borde vara avsevärd…..om de som nu kommer, kommer för att jobba vill säga.

Vidare kan man konstatera att språkbarriären, in till arbetsmarknaden, inte existerar. Inte heller den kulturella barriären. Om något så kan man säga att den lokala arabiska eliten skulle hålla hårt i såväl den politiska som den ekonomiska makten. I alla fall initialt. Men nu sägs det att man flyr för sina liv, så det borde kanske vara underordnat att få möjligheten att styra den nya samhället. Kan man tycka i alla fall.

Avslutningsvis kan man konstatera att vi i Europa, idag tycks vara besatta av klimatförändringar. Om vi för en stund lägger alla former av tvivel åt sidan, för argumentets skull, så kan man konstatera att det mest vansinniga man kan göra idag, ur klimatsynvinkel, att föra in miljoner med människor i våra samhällen, eftersom man därmed omedelbart höjer deras klimatpåverkan till samma nivå som våran.

Hur stor del av våra ansträngningar att skära ner på vårt s.k. klimat-fotavtryck, negeras av befolkningstillskottet från migrationen? Om man påtalar detta för en vänster-liberal som oftast både är klimatfrälst och migrationsförespråkande, så blir det härdsmälta i ledartornet.

Runt Persiska viken, å andra sidan, finns oändliga möjligheter för ren och klimatneutral energi genom bruk av solpaneler. Redan nu finns omfattande solpanelsparker och dessa kan utvidgas för att försörja en växande befolkning. Den goda tillgången till el ger också tillgång till dricksvatten genom de-salinisering, vilket man också redan nu sysslar med. Städerna runt Gulfen har således kapaciteten att växa till klimatvänliga megastäder, som kan sluka alla migranter som den arabiska världen kan frammana. Bara viljan finns!

 

Stäng en gräns. Öppna en annan!

Således européer, det finns ingen som helst anledning för oss att späka oss själva med känslor av dåligt samvete, eller för oss att låta våra samhällen gå åt pipsvängen, bara för att FN hetsar oss till det. Det bästa för såväl oss som för migranterna själva är att de som nu försöker forcera sig genom den grekisk-turkiska gränsen, istället omdirigeras till Gulfstaterna. EU bör tala med klar och tydlig stämma till FN och deklarera att nu räcker det. Eftersom den arabiska världen faktiskt på egen hand har kapaciteten att ta emot de som flyr, eller bara migrerar mot en bättre tillvaro, så ska den göra så.

Inte en enda gång till vill vi höra att det är vårt ansvar, vår skyldighet, att ta emot dessa personer. Inte förrän Gulfstaterna har tagit emot tiotals miljoner av migranter från den värld, som de själv säger sig leda, ska vi vara beredda att diskutera denna fråga igen. Och då med utgångspunkten att detta mottagande runt Gulfen har fallit så väl ut att det inte finns mer anledning att diskutera arabisk invandring till Europa igen, då det alltid har varit fallet, och fortsätter vara så att var folkgrupp, var kultur, har rätten att utvecklas på sina egna villkor och dess invånare har rätten att leva sina liv omgivna av personer med liknande värderingar.

Ingen ska behöva acceptera att få sin tillvaro vänd upp och ned och känna sig otrygg och hotad, slagen och pissad på, i sitt eget hemland. Det talas i migrationsfrågan, mycket om mänskliga rättigheter, men jag ser inte att våra egna mänskliga rättigheter beaktas på något plan. Vår rätt till trygghet, liv och egendom. Vår rätt att inte fördrivas, tryckas ner och ersättas i våra egna länder ÄR en mänsklig rättighet och den kommer först i mina ögon!

Jag föreslår att vi unisont deklarerar att det räcker nu! Från och med nu ska vi inte ta emot en enda migrant till i Europa, från den arabiska världen. Nödhjälp ska ges lokalt och permanent omlokalisering får bli Gulfstaternas eget ansvar! 

 

Fotnoter:

(1) Namnen ”Persiska viken” och det idag vanligare förekommande, anglifierade namnet, ”Gulfen” kommer användas på ett utbytbart sätt.

Även SAS är nu en propagandamaskin för mångkulturen!

DEBATT

SAS, vårt skandinaviska flygbolag, lade för två dagar sedan ut en ny s.k. ”reklamfilm” i förklädnad, som egentligen var en propagandafilm för det mångkulturella samhället. Genom att inbilla folk att det inte finns något inhemskt skandinaviskt, utan att ”Skandinavien fördes hit”, så vill man angripa vår identitet och stolthet över den egna kulturen och på så sätt rulla ut mattan för mer invandring och mer mångkultur.

Syftet var således inte att locka fler kunder, för det kan man väl knappast ha räknat med, utan att använda sin position till att påverka folks uppfattning av verkligheten. Priset för detta ansåg man sig ha råd med. Det är dock upp till oss att se till att priset blir avsevärt dyrare än de hade räknat med.

Det centrala budskapet är att ”det finns ingenting som är verkligen skandinaviskt”. Detta låter som en variant på Reinfeldts ökända uttalande om att ”det finns ingenting som är svenskt, mer än barbariet”. SAS:s linje är att allting som vi ser som skandinaviskt, har kommit utifrån, och att det kommer fortsätta att vara så. På sin höjd har vi vidareutvecklat vissa saker.

 

 

För att landa i denna slutsats, så listar man upp en rad mer eller mindre banala saker. Många av dessa påstår man var saker som särpräglar vårt Skandinavien, men som inte har ursprung här. Saker som, jag i alla fall, aldrig har tänkt på som särpräglat skandinaviska. Såsom: Lakrits, gem, cykeln, vindmöllor (associerar jag själv med Holland), Wienerbröd (som bara på engelska heter ”danish”). För att verkligen sätta in ”dödsstöten”, så drar man upp att midsommarstången först dök upp i Tyskland, till åminnelse av en fornnordisk fertilitetsrit. Detta svider inte särskilt mycket, eftersom vi delar den germanska kulturen med tyskarna och våra fornnordiska gudar även fanns där nere, fast med andra namn. Oden hette där Wotan! Köttbullar slänger man in, men vem har inbillat sig att bara vi gör köttbullar? Italian meatballs anyone? Och slutligen rågbröd. Vi är bra på dessa, här i norr, men att vi skulle vara ensamma om dem?

Mycket av detta ser mer ut som ett angrepp på amerikanska fördomar om oss, än på vad vi skandinaver själva tror. Vi riktiga skandinaver rycker på axlarna åt ett sådant här angrepp, då det missar målet….med god marginal.

Detta resonemang speglar synen på mångkultur som beståendes av pizza och kebab och några färgstarka folkdanser. Kultur kan kategoriseras i dels detta ytliga, men även den djupare kulturen, den som resulterar i politiska och samhälleliga värderingar. Den senare kategorin av värderingar är i mina ögon egentligen viktigare.

I inledningen av filmen, berör man att Skandinavien inte var först med kvinnors rättigheter eller föräldraledighet. Det må vara sant, men är existensen av en skandinavisk kultur avhängigt dessa moderna milstolpar?

Viktigare att påpeka är, att i den germanska järnålderskulturen var kvinnor relativt fria. Mycket mer så än i det antika Rom eller Grekland. Det var införandet av katolicismen i Skandinavien, som präglats av denna romanska värld och Mellanösterns kvinnosyn, som inskränkte dessa rättigheter för kvinnorna. Det finns dock tecken på att idén om kvinnans roll i samhället aldrig helt har kunnat sopas under mattan, då den vid återkommande tillfällen i den skandinaviska historien har stuckit upp näsan, såsom när många män var borta i eller stupade i krig. Då tog kvinnorna över tyglarna och styrde mycket av samhället, utan att någon invände. Idag kan man mena att den skandinaviska kvinnan med besked återtagit sin forna ställning och mer därtill. Därav skillnaden mot förhållandena i till exempel Sydeuropa, eller längre söderut för den delen. Schweiz och USA är dessutom delar av just denna germanska kultursfär, som i forntiden präglades av fria kvinnor. Det som importerats från denna kultursfär, ser jag inte som kulturimporter, i ordets sanna mening, utan mer som en rundgång.

Man säger också att demokratin skapades i Grekland, som en knäpp på våra näsor. Vår självbild som demokrater, ska därmed få en nedtagning. Den atenska demokratin ÄR en förebild för Västeuropas moderna demokrati. Så mycket är sant. Det vad man dock INTE berör, är att de germanska folken uppe i norra Europa, utvecklade sin egen form av demokrati, med valda hövdingar och kungar och politiskt medinflytande för en självägande bondeklass. Kontinuiteten från denna tid, fram tills vår tid (vilket jag nyligen har skrivit om här, och tidigare om här), har gjort oss mer mottagliga för de demokratiska tankar som i den moderna eran spreds från Holland och England, än många andra folk. Just vår djupa demokratiska ådra, är en av de saker som särskiljer oss skandinaver.

Således SAS, det finns visst saker som är ”verkligen skandinaviska”. Både rötterna till en politisk och samhällelig kultur och med grund i dessa, en litterär, konstnärlig och musikalisk tradition, som är särpräglat skandinavisk. För att inte nämna alla fantastiska uppfinningar som har sitt ursprung i vår fria och kreativa skandinaviska kultur. Det som gör oss till skandinaver är inte era banaliteter, såsom maträtter och vårt cyklande, utan värderingar, föreställningar och särdrag som löper mycket djupare.

Tilliten som var vår styrka, leder nu till förlusten av vårt land!

ANALYS

Det svenska folkets största styrka genom historien, har varit vår sammanhållning och vår höga nivån av inbördes tillit. Detta har skapat en relativt sett hög grad av harmoni och lugn i samhället, vilket har möjliggjort att energi har kunnat riktas i nyttig riktning, istället för att ägnas åt att dämpa destruktivitet. Denna tillit och sammanhållning är huvudsakligen ett resultat av en närhet mellan den politiska eliten och det folk som de har styrt. Medan Medelhavsregionens greko-romanska experiment i demokrati rann ut i despotism och sedan den katolska kyrkans hierarkiska ställning, så resulterade den egalitära germanska traditionen i folkligt medinflytande med valda hövdingar och kungar ända in i Högmedeltiden, och senare det protestantiska uppbrottet med Påvens Rom, med anledning av den katolska cynismen och maktfullkomligheten.

Historien:

Här i Norden, fanns dessutom heller inte, vid denna tid, förutsättningarna för en absolut makt över invånarna i det väglösa och otillgängliga landskapet, när väl makteliterna blev lite influerade av kontinentens förhållanden, med början i Medeltiden. Till skillnad från hur det var där, så fick aldrig livegenskapen fullt fotfäste här. Den självägande bondeklassen förblev intakt och kungamakten hade vett nog att respektera den. Sverige var det enda land i Europa, där bönder var stadigt representerade i riksdagen, under förmodern tid. Ett av få exempel på omfattande socialt betingad bonderevolt i Sverige, skedde som en konsekvens av utländska fogdars hårda framfart mot den svenska allmogen.

Om man ska generalisera något, så kan se det så som att i det germanska och protestantiska Nordeuropa så har folket krävt respekt och medinflytande, samtidigt som den politiska eliten har varit tillmötesgående. Samtidigt nere i det romanska och katolska Sydeuropa, så har folket varit kuvat och ofritt, medans deras eliter har varit maktfullkomliga, arroganta och har sett sin makt som självklar, om inte rent av gudagiven.

Däremellan, har vi kunnat se att det funnit en zon, där dessa två världar har överlappat varandra. Denna zon kallar jag ”revolutionsbältet”, vilket man kan läsa mer om i denna länkade artikel. Detta bälte löper i princip från norra halvan av Frankrike och Belgien och österut bort till Prag. I denna zon anammar folk och eliter det förhållningssätt som passar just dem. Eliterna är influerade av den romano-katolska traditionen (Kung Sol), medan folket ser mot norr, och de rättigheter som finns där (de franska upplysningsfilosofierna var influerade av förhållandena i Storbritannien). Denna missmatch mellan folkets och elitens synsätt skapar givetvis en grogrund för våldsamma konflikter, vilket förklarar bland annat Frankrikes våldsamma period (1789-1871) och det faktum att fransmännen än i dag så lätt tänder till när en ledare, såsom Macron, uppvisar sitt förakt för dem.

 

”Into the unknown” från 1900, får stå som illustration till svenskens godtrogna marsch mot undergången.

 

Idag:

Sydeuropas nedtryckta befolkning försökte, i skiftet till den moderna tiden, ersätta sina maktfullkomliga eliter. Men eftersom de var så kulturellt präglade, så kom de att ersätta dem med mer av samma sak. Lösningen på problemet, var en del av problemet!

Därför fick både fascism och kommunism ett sådant grepp om Sydeuropa under 1900-talet och därför är kommunismen fortfarande så stark där nere. Efter 70-talet, kan man säga att ”revolutionsbältet” har flyttats söderut, och att folken idag har sundare sätt att uttrycka sitt missnöje gentemot makteliten, men likväl så kan man observera att den typen av populism som är vanlig i Sydeuropa, såsom Beppe Grillos raljanta Femstjärne-rörelse, är indikativ på att den osunda relationen mellan makt och folk fortfarande är en realitet.

Ett fenomen som däremot är mer nedslående, är att elit-attityderna inom EU:s organisation, är en blåkopia av de som var förhärskande inom den romano-katolska världen. De är som ett spöke från det förgångna, som tar en sista chans att hemsöka oss. Den stora konfliktlinjen inom EU, synbar i EU-parlamentet bland annat, går mellan å ena sidan ett romano-katolskt influerat etablissemang och å andra sidan en allians mellan germano-protestantiska partier, vägledda av närhetsprincipen och det sydeuropeiska populistmotståndet. Framtiden får utvisa, om den Sydeuropeiska elitmodellen ska triumfera, i denna sista kamp om hur Europa ska styras, för annars ser jag det som den naturliga utvecklingen att vår Nordeuropeiska modell, med tiden kommer att få överhanden, i takt med att folk blir allt mer upplysta. Även om detta kan ta sin tid. I den verkligheten är ett projekt som EU:s superstat dödsdömt!

Samtidigt, förädlade vi i Nordeuropa, genom inträdet i den moderna tiden, den germano-protestantiska samhällsmodellen. Folkhemmet, var uttrycket för den omsorg som eliten visade folket. I gengäld stärktes folket i sin tilltro till sagda elit. Det finns fortfarande inte ens i tanken, och särskilt inte hos de som föddes före 80-talet, att staten INTE skulle vilja vårt bästa! Vi är så invaggade i denna starka tillit till eliterna att de inte kan tro att de vi har valt för att ta hand om land och folk, helt plötsligt skulle svika det förtroendet, för att istället sätta helt andra intressen före vårt väl och ve. Denna, idag väldig naiva, tro, är själva förutsättningen för det svenska folkets nedgång och kommande fall. 

Förtroendet och tilliten, det som en gång gjorde vårt samhälle starkt, är alltså det som nu leder till förlusten av vårt land. Vem kunde ha anat det för 100 år sedan?

Har toleransen nått vägs ände?

DEBATT

Förtalsåtalet mot Ann-Sofie Hermansson borde vara en ögonöppnare. En i en lång rad av ögonöppnare, som var och en borde få oss att se klarare. Få oss att se att den tolerans som har varit förhärskande här i Väst, nu har nått vägs ände. Inte nödvändigtvis toleransen som sådan, utan den kravlösa toleransen som vi idag praktiserar. Den inflytelserika vetenskapsfilosofen Karl Popper sade att: ”Obegränsad tolerans, kan bara leda till toleransens undergång”. Han menade att om ett samhälle, utan förbehåll, tolererar de intoleranta, så kommer de senare obönhörligen vinna, eftersom de nyttjar systemet till sin fördel. Detta kan man säga, är vad som sker idag. Vår moderna form av tolerans för de avvikande och minoriteterna, har saknat krav på respekt för systemet och för majoriteten och med grupper som inte innehar egna spärrar för sitt agerande, så har vi ett recept för ett samhälle där saker och ting spårar ur.  

Om Hermansson fälls för förtal med anledning av att hon kallade Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister, så vore det så klart en rättsskandal av magnitud, men jag skulle inte bli förvånad. Inte idag. Att Fatima och Maimuna är extremister står, i mina ögon, bortom allt tvivel. Något Magnus Sandelin, från Doku, också påvisade i en utmärkt artikel i GP. Detta eviga försvarande, legitimerande och kelande med religiösa extremister och terrorister, indikerar på ett övertydligt sätt nivån på de egna värderingarna.

Det som sticker i ögonen, är hur islamistiska extremister så väl lyckas manipulera så många i vårt samhälle, till att köpa den oskyldiga bilden av islam, som de målar upp. Hur många personer, som får statliga medel för att motverka extremism, men som istället rekryterar till detsamma, som får deltaga i debattprogram, argumenterande mot den felaktiga och ”fobiska” bilden av islam i väst, men som sedan åker ner för att mörda för IS, eller som gör sig ett namn genom att säga sig verka för integration, men som istället verkar för avståndstagande från samhället, ska vi behöva se, innan folk i gemen förstår?

De två kvinnor som vill sätta dit Hermansson är aktiva inom Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Konceptet är ett dåligt skämt och på vår bekostnad. Man försöker ge bilden av att vi i Väst har någonting att lära av islam, när det gäller mänskliga rättigheter. Man vill ge bilden av att det är vi som inte respekterar deras mänskliga rättigheter. Samtidigt finns det inte ett islamdominerat land i världen, där de mänskliga rättigheterna faktiskt respekteras.

Det kan aldrig anses vara en mänsklig rättighet att förtrycka andra människor, men det är hit vår ogenomtänkta tolerans har fört oss. Tolerans, i sin godartade form, har varit ett av kännetecknen för västerlandet i århundraden. En acceptans för avvikeser, som förutsätter förmågan att kunna sätta sig in i en annans situation. På senare tid har denna tolerans dock blivit allt mer naiv och undfallande inför dem som bara kräver mer och mer och som aldrig ger tillbaka sagda tolerans, i reciprocitiv anda.

Jag ser tre huvudsakliga varianter av denna tolerans: Politisk tolerans (en mer senkommen variant), Religiös tolerans (med rötter i 1600-talet) och Social tolerans (med början i mellankrigstiden). Den liberala ideologin, kan på senare tid sägas vara förespråkaren av dess mest krav- och gränslösa varianter och i takt med att denna tolerans ifrågasätts, ifrågasätts också liberalismen. De toleranta utnyttjas idag hejdlöst av dem som vill långt mer än att bli tolererade, utan som istället vill komma att prägla samhället i sin helhet. Att bli den nya normen!

 

Politisk tolerans:

Det goda samtalet, bygger på att vi kan respektera varandras åsikter och argumentera i sak. Den konservatism som tidigare dominerade samhället, accepterade i tur och ordning liberaler och sedan demokratiska socialister in i den demokratiska värmen och så långt föll det väl ut, i bemärkelse att en ömsesidig respekt etablerades. Efter världskrigen, kom dock detta att förändras. Mer radikala kommunistiska rörelser accepterades in i den demokratiska processen, trots att de på inget sätt hade avsagt sig sin folkmordsideologi. Här i Sverige blev VPK ett respekterat parti och ingen partiledare påpekade stup i kvarten att de hade kontakter med Moskva och biföll röda massmord, såsom Pol Pots och Maos.

På 80-talet visade man en avsevärd tolerans för en annan avvikande grupp; miljöaktivisterna. Dessa radikaler formade ett parti, vars resonemang runt ekonomi-, industri- och budgetfrågor, var lika skrattretande som deras framtoning. Dessa, till synes harmlösa aktivister, tolererades av etablissemanget…..och nu har de en styrande hand över såväl höger- som vänsterregeringar. De styr vår migrationspolitik och de avvecklar vår förmåga till att förbli ett industriland.

Nu är dessa två grupper, kommunisterna och de grönskrudade kommunisterna, inte själva så toleranta. Nu finns ingen reciprocitet! Nu när den konservativism, som släppte in först den ena och sedan den andra rörelsen i värmen, har fått en renässans bland ett folk som längtar tillbaka till normaliteten, så hånas de, fryses ut och attackeras fysiskt.

Nu kan vi se slutresultatet av den stora tysta majoritetens tolerans. Det normala, de vanliga och sunda värderingarna har inte längre en plats i samhällsdiskursen.

Var finns idag toleransen, i detta samhälle som snabbt marscherar mot starkt inskränkt yttrandefrihet, blasfemilagar och fängelsestraff för dem som hävdar sin naturgivna rätt till att yttra sin åsikt i de svåraste av frågor?

 

Religiös tolerans:

Ledare för religionen islam, i Sverige, har fått höra från första dag, att de har rätten att leva som de vill i vårt land. De har fått förstå att deras rättigheter räknas som kollektiva, med all skada detta har inneburit för dem ur deras grupp som hellre har velat leva i enlighet med normen i vårt land. Denna ofattbara tolerans för en religion vars företrädare, oftare än inte, försöker implementera en totalitär kontroll över samhället, får så klart konsekvenser.

Hur den muslimska minoritetens ledarskap har tackat för vår tolerans av deras avvikelse, har påtalats ovan, men är uppenbar för alla idag. De kräver, steg för steg, vår anpassning till deras levnadsregler. De kräver att vi ska acceptera att påtvingas deras religiösa bud, i det offentliga rummet, genom små steg ned längs en trappa som vi vet vart den leder, men ändå ser många inte mörkret där nere. Avsikten är att inte väcka den sovande björnen, utan gå varsamt till väga och sedan när positionen är orubbad, accelerera tempot. Vilket det synes vara läge för nu!

När denna acceleration väl sker, så kommer det uppenbaras för även de blindaste, att deras intoleranta religion inte kommer visa någon tolerans för dem som en gång tolererade dem.

 

Social tolerans:

Tolerans av homosexualitet, är en i grunden god sak. Problemet är dock, och att säga detta i dagens Sverige är som att svära i kyrkan, att även denna tolerans behöver villkoras, med en respekt för majoriteten; de heterosexuella.

Det tråkiga i sammanhanget är att det inte har stoppat vid lika rättigheter, utan nu verkar HBTQ-aktivister för att förvandla den tidigare avvikelsen till det nya normala. Angreppen på normen, som bärs upp av majoritetens faktiska preferenser, sker på bred front, och inskränker denna majoritets rätt att få leva i ett samhälle väglett av sina värderingar.

Den sexuella minoritetens aktivister gnuggar, med statens hjälp, in sitt budskap i majoritetens ansikten, medelst skäggiga lucior, sagoläsande transdamer i Barnkanalen, anal- och oralsexundervisning i förskolor och andra redskap för att förvirra barn. Skolklasser bussas ut för att deltaga i så kallade ”pride” parader, som inte är annat än manifestationer för ohämmad exhibitionism och annat skamlöst beteende. Men det stannar som bekant inte där, utan idag utför man så kallade ”könskorrigeringar” på barn som inte ens påbörjat sin pubertet och sin formandeprocess, vilket ofta ger oerhörda mentala skador. Att operera på friska barn, borde vara straffbart, men istället kan vi se, i andra västländer, att det är statsmakten som ibland genomdriver dylika ingrepp på barn, mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Toleransen av homosexualiteten, har även, för diverse aktivister, fungerat som en murbräcka för andra sexuella avvikelser från normen. Således kan vi nu konstatera aktivism för att legalisera pedofili, nekrofili, incest, tidelag och så vidare. Hela tiden ska gränsen för vår acceptans, vår tolerans, flyttas framåt. 

 

I summering:

Det man nu kan konstatera är att den stora, och relativt tysta, majoriteten, bestående av höger och gråsossar med ganska konservativa värderingar, som har uppvisat en stor tolerans för politiska, religiösa och sexuella avvikelser, nu får se sig bli hunsad, uppläxad och påtvingad saker som strider mot dess natur. Genomgående i punkterna ovan, är att de avvikande minoriteter som tidigare har fått icke-villkorade rättigheter, nu försöker påtvinga majoriteten sin vilja.

Det som tidigare var avvikande och perifert i samhället, ska nu förvandlas till norm och få inta en central position. Avvikelsen är den nya normen. Allt detta på den faktiska majoritetens bekostnad. Det jag frågar mig är; hur länge ska den tysta majoriteten förbli tyst? När ska den stiga fram och kräva att dess tolerans för avvikelsen, bara kan fortsätta så länge avvikarna respekterar samhällets rådande spelregler och majoritetens rätt att få leva sina liv som de vill.

Skåningar och smålänningar!

KOMMENTAR

SVT skriver att en skåning är gripen för skjutningen i London, nyligen. En Malmöbo, förtydligar men sedan med i texten, men detta är inte begrepp som kan likställas. SVT:s senaste grepp är att rutinmässigt tillskriva invandrade, inte bara svensk identitet, utan även regionala identiteter, som det inte är självklart att ens svenskar som flyttat dit anammar! 

Kent Ekeroth, påtalade det orimliga med att kalla de nyligen anlända unga afghanerna som avled i flygkraschen i Iran, för smålänningar. Ganska dålig timing efter en sådan händelse, vilket han också sedan erkände, men i sak hade han rätt. Hanif Bali invände med att han gärna hade blivit hänvisad till som ”Solnabo”, om han avlidit, men detta är som sagt inte samma sak. Malmöbo och Solnabo indikerar platsen där man är bosatt. Detta blir man så fort man har fast adress där. Det finns ingen djupare betydelse däri.

Skåning och smålänning, däremot, blir man inte per automatik. Det innebär en regional identitet som man, för det första ska vara villig att anamma. Det finns till exempel stockholmare som bor nästan ett helt liv i Skåne utan att bli skåningar, på grundval av ett sådant ställningstagande. För det andra så är skåning, smålänning…och ja, norrlänning, dalkarl, gotlänning med mera, identiteter som implicerar en särskild sammanhållning, en särskild kärlek till hembygden och ofta även ett särskilt synsätt på samhälle och den lokala historien. De sociala koder som man ska anamma, för att ses av omgivningen som sådan, är ofta svårare än de som krävs för att bli accepterad som svensk.

Det hör till mönstret att SVT gör sitt för att tona ned sådant här. Allt för att ge intrycket att det inte finns barriärer att ta sig över, för dem som kommer till vårt land, men en afghan blir inte smålänning för att han sätter sin fot här. En tunisier blir inte skåning, för att han mellanlandar här på en ”resa” som ändar med att han blir förövare i ett skjutningsdåd i London. Detta på samma sätt som man inte blir svensk för att man ”åker tunnelbana” i Stockholm. Jag hoppas att ni inte låter sådant här försåtligt språkbruk, påverka er.

 

P.s. På ett personligt plan, så är jag Skanörsbo, svensk, europé och skåning…..i den ordningen. Jag kan inte påstå att jag, mer än till en liten del, anammat en skånsk identitet, trots att jag är född här och har mina anfäder här, men sedan är ju Skanör också något av ”Skåne-light”. Min hembygd är det absoluta närområdet, min politiska identitet, inklusive samhälleliga referensramar och värderingar är svensk, men kulturellt så känner jag mig mer hemma i Wien än i Tomelilla och den skånska myllan, mer i Berlin och Dresden än i Stockholm. Så här komplext kan det vara, så ge tusan i att sätta etiketter på folk, vars innebörd ni inte förstår, eller vill förstå, SVT!