Har våra politiker inget ansvar för sina beslut?

Veckan efter terrordådet på Drottninggatan har fyllts av kärleksyttringar, tal om förlåtelse och att vi ska ta oss igenom detta. Man kan undra var den berättigade ilskan är? Var är ansvarsutkrävandet? Eller har våra politiker inget ansvar för sina beslut?

Den klass av politiker som vi har fått hålla till godo med i dessa tider har en förmåga att flyta ovanpå allt som händer i samhället och det tragiska är att vi som folk låter dem göra detta. Alla negativa händelser i samhället, som faktiskt kan spåras tillbaka till specifika beslut, behandlas av politiker som om de vore naturfenomen vilka de inte har haft någon möjlighet att förebygga. Istället är detta händelser som vi ska ”ta oss igenom”.

Stefan Löfven har fått beröm för sitt ”ledarskap”. Vilket ledarskap kan man fråga sig? Talen fyllda av plattityder? Oviljan att ta ansvar för det terrordåd som är en direkt konsekvens av den förda migrationspolitiken? Detta är inte ledarskap. Man kan undra om statsministern ser bilden framför sig av den sönderslitna 11-åriga flickans kropp när han ska sova? Var den förda politiken värd detta?

De öppna dörrarna för en aldrig tidigare skådad migrationsvåg och de konsekvenser som detta fick för, specifikt i detta fallet, oförmågan hos polisen att utvisa de ca 12 500 personer som nu gömmer sig, beslutet att inte tillskjuta tillräckliga resurser till polisen så att de kunde sköta sitt uppdrag på ett bättre sätt, beslutet att inte upprätta inre kontroller för att fånga in de illegala, beslutet att inte ta nödvändiga steg för att sätta potentiellt farliga personer i förvar inför dessa utvisningar. Dessa beslut ledde fram till inte bara de dödade och skadade på Drottninggatan, utan även alla andra, ofta onämnda som har överfallits, våldtagits eller mördats av personer som inte skulle ha befunnit sig i landet.

Är det inte en av statsministerns viktigaste uppgifter att sörja för medborgarnas fysiska trygghet? Hur kan en statsminister som så uppenbart har brustit i denna bemärkelse och sedan inte ens tagit det moraliska ansvaret för dem som har lidit skada eller till och med dött som en konsekvens av tagna beslut, kunna anse ha gjort ett bra jobb? Ska allt detta kunna slätas över av ett par tal fyllda av floskler?

Ansvaret för terrordådet i Stockholm faller dock inte bara på statsministern. Det är anmärkningsvärt att den moderata ledaren AKB tillåts upprepa som en papegoja att hon vill utreda varför polisen har misslyckats med utvisningarna av de 12 500 som gömmer sig, utan att någon reporter ställer en kritisk motfråga. Vilken är hennes eget partis roll i att polisen har fått en oöverkomlig uppgift? Vilken roll hade det budskap som Fredrik Reinfeldts regering förde ut i världen om Sveriges öppna dörrar för den migrationsvåg som hela tiden har stegrats sedan hans styre? Invände AKB mot denna politik? Nej, det gjorde hon inte och såldes har inte bara hennes parti utan även hon själv ett medansvar för det som har inträffat. Istället för att vara lite ödmjuk inför detta faktum så ser vi henne istället stå inför medierna med en vilja att söka syndabockar och plocka politiska poänger från en moraliskt högst tvivelaktig position.

Jag hoppas att svenskarna nu, om inte förr, inser att landet behöver en ny typ av politiker. Personer som är beredda att i första hand se till medborgarnas intressen. Personer som ser till att sköta sina primära uppgifter, istället för att försöka sörja för hela världens behov, och dessutom på det minst effektiva sätt som man kan tänka sig. Medborgarna har rätt att förvänta sig att deras politiker ska ta itu med de krafter som hotar vårt samhälles grundvalar och befolkningens säkerhet på ett erforderligt sätt! 2018 är det upp till er medborgare att låta era röster skaka om ett etablissemang som inte längre känner att de är ansvariga inför er!

Sverige måste upphöra med interventioner i USA:s ledband!

Afghanistanutredningens dom över den svenska insatsen i Afghanistan var nedslående, men likväl väntad, läsning. Länge har intrycket varit att denna kortsiktiga insats inte skulle nå de vidlyftiga mål som sattes upp. Kärnan i problemet är att Sverige anslöt sig till en amerikansk intervention och lät sig ledas av en amerikansk regimskiftes-strategi för Afghanistan som snabbt visade sig vara lika dåligt genomtänkt som den man två år senare drog upp för Irak. Lärdomen från insatsen i Afghanistan måste vara att vi inte ska deltaga i fler insatser som har denna karaktär. Det är omöjligt att lämna ett bestående avtryck på bara ett tiotal år. Det är ännu svårare att göra detta om man tvingas agera med bakbundna händer!

Utredningens slutsatser

 

Utredningen identifierar sex målsättningar för insatsen i Afghanistan 2002-2014:

– Fattigdomsbekämpning
– Säkerhet och stabilitet
– Social- och ekonomisk utveckling
– Ett demokratiskt samhälle
– Stärkande av kvinnans position
– Ett stärkande av Sveriges trovärdighet som partner i internationella insatser (tillsammans med NATO, ska man underförstått läsa)

 

Resultatet:

Slutsatserna från utredningen är som sagt nedslående.

– Ingen förbättring har uppnåtts vad gäller fattigdomen
– Ingen förbättring heller vad gäller säkerhetsläget
– Små förbättringar när det gäller sociala frågor, såsom att fler flickor nu går i skolan.
– ”Grundstenar” till ett demokratiskt samhälle har lagts, men det är ”en lång väg att gå” säger utredningen. Det var nog årets understatement.
– På samma sätt, små förbättringar vad gäller kvinnors rättigheter.
– Den enda ljuspunkten, vilket värde man nu lägger i den, är att, som utredningen uttrycker det, målet att stärka Sveriges trovärdighet vid internationella insatser är uppnått.

Utredarna lägger, vid presskonferensen, till att en ljusglimt var att vi nu vet vad vi inte ska göra. Den lärdomen kostade ”bara” 27,5 miljarder kronor!

Mina slutsatser

Ska man tolka vikten av den sjätte punkten som att insatsen var ett sätt för oss att kvalificera oss in i Nato? Vad det därför regeringen ledde oss in i ett äventyr olikt något annat som vi har gett oss in på, där våra fullständigt orealistiska målsättningar var dikterade av USA:s Mellanösternpolitik under början av 2000-talet?

Man kan lätt konstatera att de mål som sattes upp i Afghanistan inom ramen för USA:s regimskifte-och-statsbyggnads-strategi var fullständigt orimliga i ljuset av de metoder man brukade för att uppnå dessa mål. De grundläggande felen i denna strategi, som även Sverige följde i sin insats i Afghanistan var:

– Kortsiktighet: Det är orimligt att tro att Sverige, USA och den övriga västvärlden ska kunna påverka ett land som Afghanistan och uppnå varaktiga förändringar vad gäller ekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati under en tidsperiod av 10-15 år. Här finns så grundläggande brister vad gäller infrastruktur, sociala strukturer och humankapital att det, om något, som uppnås under loppet av 10-15 år riskerar att raderas ut så fort insatsen har avslutats.

– Ingen kontroll över hur det nya statsskicket ser ut: I Tyskland och Japan efter andra världskriget, såg USA till att författningarna var konstruerade så att fortsatt militär aggression var nästan omöjlig. Man gjorde upp med gamla preussiska militärideal resp den japanska militarismen för att säkerställa att framtiden för de båda länderna skulle bli demokratisk och fredlig. Och vilken framgångssaga dessa länder sedan blev! Den regimskiftespolitik som USA har bedrivit i Mellanöstern, vilken Sverige alltså var en del av, byggde på att länderna själva skulle bygga sitt önskade ”nya” statsskick. Resultatet blev givetvis logiskt. I både Irak och Afghanistan fick vi författningar som byggde på sharialagen och inga strukturella problem överhuvudtaget blev korrigerade. Många av de målsättningar som vi satte upp för insatsen i Afghanistan var helt meningslösa i ljuset av detta. Vilken är framgångsutsiken finns för att långsiktigt påverka situationen för kvinnorna i landet om lagen samtidigt bygger på sharia, vilken dikterar att kvinnan är mindre värd än mannen och exemplifierar detta på punkt efter punkt. Dessa politiskt korrekta interventioner i Mellanöstern, där inga ömma tår får trampas på, som vi nu tycks ha satt oss för att fortsätta med kan inte få någon långsiktig effekt. Den dagen stövlarna lämnar landet börjar resultatet av reformerna rinna ut i sanden.

Detta hänsynstagande tassande runt elefanten i rummet, den faktor som håller regionen i dagens situation av fattigdom, underutveckling och ger kvinnor och barn en usel status, nämligen den oerhört skadliga effekten av att religionen islam har en så genomgripande påverkan på samhället, gör att vi i väst inte kan genomföra de reformer som är nödvändiga. Om vi inte kan ta oss ur detta tänkande så är det bättre att vi inte intervenerar alls i regionen. Vi bör håll oss till det vi av tradition gör bra i våra FN-insatser, såsom att bevaka fredsöverenskommelser mellan stater som har legat i krig, såsom i Sinai eller att kortsiktigt skydda civila som utsätts för massakrer och folkmord, såsom i Bosnien. Interventioner tillsammans med USA som har en egen agenda, vilka är kortsiktiga och i vilka man träder in med fel utgångspunkter är inte någonting som Sverige ska ta del av!

Således har insatsen i Afghanistan blivit ett misslyckande på varje punkt utom att bevisa att vi kan genomföra komplexa, men likväl misslyckade, insatser tillsammans med NATO. Om detta var det huvudsakliga målet så förstår jag om regeringen är nöjd, men det är inte Medborgerlig Samling. Insatsen i Afghanistan dränerade försvaret på nödvändiga resurser och bidrog till framtvingandet av den nya militärdoktrinen som gick ut på att nationellt försvar inte längre var nödvändigt och att försvarsmakten istället skulle inrikta sig på insatser utomlands.

Afghanistaninsatsen blev en gökunge för försvarsmakten som således inte bara vad gäller kostnader utan även vad gäller tänkandet gjorde en oerhörd skada på vår nationella försvarsförmåga.

Den lika dåligt genomtänkta insatsen i Mali

Tyvärr har Sverige efter Afghanistan gett sig in på ännu en insats. Nu i Mali, där målsättningarna liknar dem i Afghanistan. FN vill att insatsen ska återupprätta Malis kontroll över dess territorium och återskapa demokratin. Frågan är hur FN anser att insatsen ska kunna lösa djupgående problem, såsom den etniska splittringen av staten?

Den djupare frågan är dock; vilket ansvar är det för Sverige att deltaga i ansträngningarna att hålla ihop en stat som uppenbarligen inte har förutsättningarna för det. Mali är splittrat mellan en norra halva, dominerad av tuareger med en nomadkultur å ena sidan och en södra halva som visserligen även den är muslimsk, men som har karaktären av jordbrukarsamhället och är präglad av de franska kontakterna såväl som den kristna minoriteten. Tuaregerna och de andra grupperna i norr vill desperat bryta sig loss och bilda staten Azawad, vilket har lett till tre uppror sedan 1962 innan det som föranledde den franska insatsen. Den moderata rörelsen MNLA, som samlade dessa krafter drev slutligen ut regeringens styrkor och utropade självständigheten innan de själva dukade under inför numerärt svagare men tydligen mer kompetenta jihadister kopplade till al-Qaida.

Man kan undra vilken utsikt till framgång denna insats har, även om MNLA för stunden mer talar om autonomi och jihadisterna har dragit sig tillbaka över gränser där de är säkra? Är det verkligen vårt ansvar att ”återupprätta Malis (söderns) kontroll över sitt territorium (Azawad)”? Den franska insatsen finns det inte skäl att ifrågasätta. Jihadister ska tryckas ner vart de än sticker upp sina trynen. Däremot så finns det skäl att ifrågasätta FN-insatsen, dess målsättning och vårt deltagande däri. Hade det inte varit mer värdefullt om FNs ansträngningar i området hade syftat till en varaktig lösning, varigenom folkomröstningar hade avgjort den norra landsändans framtid? Gick det bra att genomföra en delning av Sudan, så måste det gå lika bra för Mali. Det kan inte vara FNs roll att tvinga självständighetssträvande landsändar tillbaka under en centralregerings kontroll! Precis som i Afghanistan så har Sveriges regering inte tänkt igenom vad man gör i denna insats och om detta mål är rimligt att uppnå, och än mindre om det är önskvärt.

Mot en ny linje

Den svenska försvarsmakten måste återgå till att se försvaret av Sverige territorium som den ohotat primära uppgiften. Därmed måste vi avstå från ogenomtänkta utländska interventioner som har låga utsikter till långsiktig framgång. Vi har inte råd med fler gökungar i försvarsmakten! Att försvarsmakten bidrager, efter rimlig förmåga, till FN-uppdrag av traditionell natur är inget problem, så länge dessa inte hotar den primära verksamheten. Fler insatser i syfte att understödja amerikanska drömmar om att omstöpa hela nationer på tiotalet år eller att upprätthålla en orimlig politisk ordning, ska vi inte deltaga i!

IS slår till i Sverige?

KOMMENTAR

Har nu IS blivit aktiva i Sverige? Dådet där en man brände ned en föreningslokal i Malmö genom att kasta in molotovcocktails i byggnaden, beskrivs av åklagaren som ett terrordåd. IS har tagit på sig ansvaret för dådet och i 30-åringens hem fanns material som hyllade IS på hans dator liksom beskrivningar av hur man tillverkar bomber.

Lokalen som var målet för dådet inhyste en shiamuslimsk föreningslokal, eller som åklagaren beskriver den, en bönelokal. Möjligen fanns det ett dubbelt nyttjande av lokalen, vilket inte är ovanligt. 30-åringen hade, enligt åklagaren, som syfte att ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkningsgrupp, i detta fall muslimska shiiter”. Om detta stämmer, så har vi således det första fallet av IS-terrorism i Sverige.

I så fall hade Trump rätt om detta dåd som han beskrev som ett terrordåd, vilket resulterade i att han möttes av först oförstånd och sedan stora protester från svenskt håll! Vi är, som land, inte direkt benägna att se faran som ligger i den jihadism som plågar västvärlden just nu och vi vill inte se att den befinner sig rätt under näsan på oss.

Magnus Ranstorp avfärdar kopplingen till IS, men jag skulle vilja påstå att den annars utmärkta terrorforskaren har fel på en viktig punkt. IS fungerar inte på så sätt att en grupp nere i Raqqa sitter och planerar alla terrordåd och att de dåd som inte är planerade på det viset, eller av andra ”formella” medlemmar, inte kan tillskrivas dem. IS fungerar lika mycket som en inspirationskälla och ett moraliskt ledarskap för jihadisterna, som en formell struktur. Dom hetsar muslimer i Europa att slå till mot oss. Förövaren var i detta fall bevisligen inspirerad av IS och det är så organisationen till stor del jobbar. Alla dåd som är inspirerade av IS, alla dåd av ensamvargar som kan sägas ha inspirerats av dem, ska betecknas som IS-dåd! Den fiende som vi står inför idag är inte så mycket en organisation som ett löst nätverk av jihadister.

%d bloggare gillar detta: