FN:s migrationsavtal hotar rätten att opponera sig mot invandringen!

DEBATT

Upprördheten över övergångsregeringens avsikt att skriva under FN:s migrationsavtal (Global Compact for Migration) är stor och med rätta så. Avtalet är omfattande, så jag ska bara beröra några aspekter som jag anser vara värda att uppmärksammas.

På TV4 igår kväll sades att det sprids lögner om avtalet och att det uttryckligen står skrivet att staternas självbestämmanderätt förblir intakt. Så är det klart, så länge vi inte har en världsregering eller ett FN med makt över medlemsstaterna som kan genomdrivas med våld. Problemet är ett annat. Nämligen att Sverige och andra undertecknare av sina egna fria viljor säger sig vara redo att verka för det man förbinder sig att verka för, i detta avtal. Sverige har varit djupt insyltat i skapandet av detta dokument och med tanke på de initiativ som tas här på hemmaplan när det gäller att begränsa press- och yttrandefriheten, så är det inte långsökt om man är bekymrad för att de som styr Sverige, oavsett färg på regeringen, kommer vara benägna att följa upp direktiven i avtalet som vill stoppa allt presstöd till nyhetsförmedlare som inte ser migrationen utmynna i en gyllene framtid för oss alla.

Det finns all anledning att anta att svenska höger- såväl som vänsterregeringar kommer följa detta frivilliga avtal så nära som bara möjligt. Varför skulle vi, trogna internationalister, inte vilja följa det avtal som vårt utrikesdepartement har varit en sådan entusiastisk supporter av? Inte minst indikerat av viljan att få till stånd uppföljningsmekanismer av efterlevnaden av avtalet bland undertecknarna.

Sveriges främsta politiska globalist, Carl Bildt, medgav nyligen på Twitter att avtalet är, om inte juridiskt bindande, så i alla fall politiskt bindande. Detta tolkar jag som att han menar att Sverige känner den politiska pressen, inte minst från vårt eget samvete, att nitiskt implementera dess mål i vår migrationspolitik. Har vi inte för avsikt att verka i dess anda, så ska vi som land absolut inte skriva under!

 

Synen på migration som naturlig och endast godartad

 

Det första som slår mig när jag läser avtalet är den grundläggande utgångspunkten; att migration är en naturlig företeelse, som vi inte ska eller ens kan begränsa. Inget kunde vara mer falskt och den premissen avslöjar andan i avtalet.

Migration av mindre omfattning har alltid varit en del av den mänskliga upplevelsen. Det är inte en rättighet, men väl något som man kan förvänta sig, välordnade länder emellan. Johan från Sverige som åker till USA för att studera, Kim från Korea som flyttar till Tyskland för att jobba eller Nguyen som flyttar från Thailand till Storbritannien för att gifta sig. Precis som folk gärna ville kunna flytta tvärs över Europa redan på Medeltiden för att studera eller tjäna vid någon kyrklig institution. Det är denna drift som gör att det folk uppskattar mest med EU, är den inre rörligheten.

Den storskaliga migrationen, som vi ser idag, är dock av en annan natur. Den har mer karaktären av en folkvandring. Detta fenomen är absolut inte en naturlig del i den mänskliga tillvaron. Folkförflyttningar av den digniteten sker vid två typer av tillfällen.

 

1) När en civilisation eller kultur expanderar, såsom när den västerländska dito nådde sin expansionsfas på 1800-talet och befolkade sparsamt befolkade områden på den civiliserade världens periferi.

2) När en civilisation stagnerar och befinner sig, kulturellt sett, på nedgång. Med försvagad försvarsvilja och tro på den egna kulturen, blir den inbjudande för grupper som lockas av välståndet och som vill ha en del av kakan innan denna smulas sönder helt och hållet. Ett exempel är de stora folkvandringarna i samband med Roms nedgång och fall.

Dessa folkvandringar är således ganska ovanliga företeelser. Europa har inte upplevt stora migrationsvågor sedan 800-talet. Det dröjde fram tills mitten av nittonhundratalet innan vi såg större interna folkförflyttningar igen och början på migration utifrån. Migrationen av tyskar och judar till Central- och Östeuropa då, frågar kanske någon. Nej, den var inte storskalig alls, utan handlade om några tiotusen individer under en mycket utdragen tidsperiod. Våra egna valloner, holländare och tyskar uppgick bara till några hundratal individer.

Nej, att ”flytta” runt på eget bevåg var förbehållet de välbeställda och migration i grupp var en ovanlighet och då nästan alltid på direkt inbjudan. Annars handlade det om erövringståg!
Det är fullt naturligt att en svensk och en britt idag kan flytta till och verka i varandras länder, men det finns inget som helst naturligt med att hundratusentals personer från fjärran länder bara helt sonika tar sig hit och bosätter sig. Det är mer likt den antikens stora folkvandringar, där alla sökte sig till Rom, för att ta del av dess välstånd och högtstående kultur, men i processen kom att omintetgöra dessa.

Den utvecklade världen har, till skillnad från vad som menas i FN:s migrationsavtal, all rätt att stoppa denna migration. Att bygga upp en ny Limes till vårt skydd (1). Vi behöver inte bara hantera denna på ”bästa sätt”, lika lite som romarna var skyldiga att sköta mottagandet av vandalerna och hunnerna på ett ”humant” sätt (2).

 

Vår tids Vandaler?

 

Föreställningen att det är ok att staten skriver under ett avtal där det stipuleras att den ska vara partisk i migrationsfrågan!

 

En av de grundläggande utgångspunkterna i avtalet är att staten ska övertyga medborgare, skola press och i allmänhet driva föreställningen att migration är bra för oss. Bara tanken att staten, med alla dess förment objektiva tjänstemän, ska driva en linje som är politisk och subjektiv till sin natur är horribel. Sverige ska alltså skriva på ett avtal som binder oss politiskt, enligt Bildts ord, till att driva en migrationslinje som i normalfallet ska avgöras av majoriteten i riksdagen. Staten binder sig vid att den ska samla in och använda data om fördelarna med migrationen, samtidigt som ingenting förväntas sägas om den data som indikerar att massmigrationen inte är så bra för oss. Är det rimligt att staten ska skriva på ett avtal som uppmanar den att bli en part i en central fråga i samhällsdiskursen?

 

Uppmaningen till staterna att begränsa yttrandefriheten

 

Vidare står det att staten ska verka för att ”eliminera” all ”intolerans mot migration”, vilket betyder att staten ska gå in och tysta dem som inte vill ha massmigrationen till sitt land. Media ska s.k. ”utbildas” för att kunna ge en bild av migrationen som passar andan i avtalet och de medier som inte följer den utstakade vägen ska avfinansieras och hindras för att få annat stöd.

Dokumentet är genomsyrat av dubbelspråk. Indianerna kallade det att tala med kluven tunga och inget uttryck kunde vara mer passande här. Så kallad ”intolerans” ska elimineras, men yttrandefriheten ska säkerställas. Pressen ska styras med en hård ideologisk hand, men pressfriheten ska säkerställas.

Nyckeln till att dyrka upp denna synbara motsättning ligger i hur man definierar ord som ”intolerans” och ”rasism”. Med tanke på hur framför allt begreppet ”rasism” missbrukas idag av såväl medier som myndighetsföreträdare så finns det all anledning att förvänta sig att alla kritiker av migrationen kommer anses vara just rasister. Därmed inkluderas de inte i förbehållen att ”yttrandefriheten och pressfriheten ska skyddas”. De är då tankebrottslingar vars yttrandefrihet inte ska respekteras!

Avslutande ord

 

Avtalet som helhet är en partsinlaga, skriven med föreställningen att storskalig migration bara är av godo. Detta framgår redan på sida 2 av dokumentet. Detta är dock inte min erfarenhet. Migrationen till Europa, från tredje världen, har över lag inte varit positiv för vår kontinent och vår kultur. Den har lett till samhällelig och social kamp och djupa klyftor i samhället. Den har lett till försök att radera ut vår kultur och vår historia, för att göra plats för den nya mångkulturen. Den har lett till brottslighet och terrorism och en otrygghet i våra samhällen som inte har skådats i fredstid under den moderna eran.

Avtalet vill att undertecknande stater stoppar alla avvikande åsikter, som pekar på problemen, på ett sätt som bryter mot vår tradition av yttrandefrihet. Den ger mer näring till de krafter som anser att den normativa mångkulturen är en eftertraktansvärd samhällsmodell, i och med att den efterfrågar mer hänsyn till de invandrandes kulturer.
Ingenting sägs om de mer problematiska aspekterna av dessa kulturer, såsom sexual- och kvinnosynen, demokratisynen, synen på yttrandefrihet och så vidare. Ska vi helt okritisk visa respekt för dessa synsätt? Avtalet indikerar att det ska vi.

De tvetydiga formuleringarna om press- och yttrandefrihet finns där av en anledning. Det formella avståndstagandet är bara där som kosmetika. Oavsett hur man tolkar detta, så är tvetydigheten en fullgod anledning att neka en underskrift av avtalet. Det får inte ens finnas en antydan om att staten ska förbinda sig att beskära yttrandefriheten i ett sådant här dokument.

Avslutningsvis, för att anknyta till där texten började, så kan man se att det genomgående temat i avtalstexten är att vi ska underlätta migrationen på alla tänkbara sätt. Göra så att den funkar ”för allah”…förlåt ”alla” stod det visst. Inte tillstymmelse av problematisering av fenomenet som sådant. Vi ska ordna hjälp på vägen, ordna med fler räddningsinsatser på haven (med andra ord veritabla färjelinjer från Libyen och Marocko till Italien och Spanien), ge migranterna fullständiga rättigheter till alla service och vård, som om de vore medborgare, oavsett om de är illegala eller mer reguljära kvotflyktingar.

Allt detta sammantaget, kan bara resultera i att migrationsströmmarna mot Västvärlden kommer öka mer och mer. Inga signaler sänds om att Europas invånare inte vill ha mer migration. Ett sådant här avtal skulle inte fått tvingas på vår befolkning, utan en folkomröstning. Det innebär i princip att staten tar ställning för att massmigrationen är bra för Sverige och att den ska fortsätta ohejdad. Borde staten få ta ett sådant ställningstagande utan att folket har fått säga sitt först? Utan att de har fått bli vederbörligen informerade? Är detta verkligen demokratiskt?

 

Noter:

(1) Limes var den Romerska statens försvarssystem längs gränsen, som till stora delar bestod av murar.

(2) Vandalerna det folk som är kända för att ha plundrat Rom på ett synnerligen genomgripande sätt.

Annonser

Transpersonernas deltagande förstör damidrotten!

KOMMENTAR

Vi har i idrottens värld en uppdelning mellan dam- och herrutövning. Detta grundar sig på det biologiska faktumet att män överlag är starkare än kvinnor. Kvinnor får helt enkelt utöva sin idrott separat för att ha en chans att stå som vinnare, för mot de starkaste, snabbaste och mest uthålliga männen har de liten chans. Över lag så ligger de kvinnliga världsrekorden i sporter som kräver dessa förmågor runt 90 % av männens. Detta är ett faktum och vi som samhälle accepterar separat utövning för att det ska vara meningsfullt för kvinnor att satsa på sin idrott och få erkännande.

In kommer sedan transgenderpersonerna. Män som byter kön till kvinna mer specifikt. I enlighet med det nya korrekta tänkandet, som tar mer hänsyn till känslor än till fakta, får de transpersoner som självidentifierar som kvinnor tävla mot kvinnor. Detta sägs vara deras rättighet. Ett bra exempel på resonemanget kan man ta från kontroversen runt att transpersonen Rachel McKinnon nyligen blev världsmästare i en cykelgren (1).
McKinnon som själv är professor i filosofi och inriktad på genderstudier säger att; fokus på transpersonernas övertag gentemot kvinnorna är ”irrelevant”, eftersom detta är en fråga om ”rättigheter”.

 

Rachel McKinnon, som föddes som man, står som segrare i en tävling för kvinnor.

Rättighet är ett av många begrepp som har missbrukats av kulturrevolutionärerna de senaste decennierna. I filosofins begreppsvärlds så är en rättighet något som är antingen hävdvunnet eller givet av det sunda förnuftet. Jag kan inte se att mäns ”rätt” att få tävla mot kvinnor, för att de känner sig som kvinnor, är någonting som man kan komma fram till genom att bruka sitt sunda förnuft och det är ta mig tusan inte heller en hävdvunnen rättighet i ett samhälle som sätter lika förutsättningar och rent spel i första rummet.

Det slår mig att de HBTQ-aktivister som förespråkar detta vill både ha kakan och äta den. Å ena sidan så vill man ha åtskillnad mellan män och kvinnor inom sporten och kämpar för att de lägre presterande kvinnorna ska få samma uppmärksamhet som männen. Damallsvenskan får lika mycket, om inte mer, sändningstid i SVT:s sportsändningar som Allsvenskans, trots att kvaliteten och underhållsvärdet är lägre och det publika intresset för damernas ligger på en bråkdel av det för herrarnas.

Å andra sidan så vill man hävda att könet är en social konstruktion. Biologiska fakta om muskelmassa och effekt avfärdas med osakligheter som att pojkar får mer mat osv. Eftersom man inte ser någon skillnad mellan könen så kan man inte heller se något problem med att transpersoner får tävla mot det andra könet. Denna ekvation går givetvis inte ihop och nu ser vi således att förekomsten av transpersoner i damsporten underminerar dess existens.

 

Redan nu finns 150.000 tonåringar i bara USA som självidentifierar som transpersoner och fenomenet med trans i damsporten kommer bara öka. Resultatet kommer bli antingen att damsporten förvandlas till en politisk korrekt parodi, eller att dam- och herrsporten blir sammanslagen och fullständigt könsintegrerad, men det tror jag inte flertalet kvinnor egentligen vill. För dem återstår att med bitterhet se sina möjligheter att lyckas inom damsporten, försvinna som löv för vinden.

 

Överskott av män leder till oro och konflikter!

ANALYS

Nyligen uppmärksammades i svenska medier, det faktum att allt färre svenska män får barn. Det finns tydligen ett gap mellan kvinnor och män här och det växer. Runt 22 % av de 45-åriga männen har inte fått barn, medan motsvarande siffra för kvinnor är 13 %. Inkomst och utbildning är avgörande faktorer och man kan se att för män som ligger dåligt till här så har andelen barnlösa ökat från 28 % till 41 % från 70-talet fram till idag (1,2,3).

Varför är då detta en viktig samhällsfråga? Förutom att männen själva får en försämrad livskvalitet, då. Svaret är att barnlösa män i högre grad tenderar att hänge sig till antisocialt beteende, kriminalitet och extremism. Samhällen med en stor andel män som inte kan bilda familj, tenderar att plågas av dessa konsekvenser. Frågan pockar allt mer på uppmärksamhet, efter de senaste årens stora invandring av män till Sverige. I många årskullar har könsklyftan börjat likna den i Kina och Indien, med 120 män, eller fler, på 100 kvinnor. (4)

Om vi tittar på forskningen i just Kina och Indien så förstärks denna bild. Områden där dessa ”överskottsmän” söker sig för arbete och möjligheter präglas av en förhöjd kriminalitet, bruk av prostitution eller/och sexuellt våld mot kvinnor (5). Om det blir det ena eller det andra i den sistnämnda punkten har givetvis med kulturella faktorer att göra. Det finns en politisk dimension här också. Samhällen med ett stort överskott av män, som inte kan hitta en partner, brukar bli oroliga och politiskt våldsamma (6,7).

Forskning påvisar även ett samband mellan länder som accepterar månggifte och de som har en hög nivå av internt politiskt våld, då detta slår ut många män från giftemålsmarknaden, precis som en obalans mellan könen gör (8). Min invändning är dock att, eftersom dessa länder till huvuddel är muslimska länder, det är svårt att veta om det inte istället handlar om en samvariation med andra religio-kulturella faktorer, som har en starkare påverkan på denna inre oro, och inte ett orsakssamband. Dock så är jag benägen att instämma i att detta kan vara en faktor bland många andra som förklarar Mellanösterns situation. Det är anmärkningsvärt hur till exempel IS, med stor framgång, lockade soldater till sig med hjälp av löftena om sexslavar från de besegrade folken!

För att återknyta till situationen här hemma i Sverige, så kan vi konstatera att det finns stora risker med att låta detta könsgap vidgas allt mer, genom att släppa in stora mängder män. Inte bara finns problemet redan här, att allt fler män inte kan bilda familj, utan nu blir detta existerande mönster förstärkt genom migrationen. Det är inte så svårt att förstå att risken är avsevärt förhöjd, att dessa ”överskottsmän”, med ursprung i en redan orolig region med problematiska värderingar, i sin desperation begår, inte bara sexuella övergrepp, utan även att dessa i sin samhälleliga alienering dras till radikala muslimska organisationer.

I Kanada, till exempel, har man förstått denna problematik och avser nu inte tillåta migration utan att tänka på könsbalansen. Även här i Sverige bör vi förstå detta och ta beslut om lämpliga åtgärder, där ett stop för ensamkommande unga män bör stå i första rummet!

%d bloggare gillar detta: