Varför stödjer Västmakterna ett heligt krig i Syrien?

ANALYS

Varför Syrien?

Ännu en gång har USA med allierade bombat Syriens regim. Engagemanget i landet har pågått sedan krigets början, och varit lika oklart och diffust som kriget har varit långt. Det officiella narrativet antyder att det bara handlar om att skydda landets civila och inte långt in i konflikten kom det även att handla om att få bort Assad, ett s.k. regimskifte. 

Den första ansatsen uppnås väldigt illa genom att bejaka den andra. Genom att ösa in stöd och militära medel, såsom USA och dess dåvarande regionala allierade Turkiet, Saudiarabien och Qatar, har gjort, förlängs istället lidandet och kriget kan inte upphöra på sin egen bristande dynamik. Givetvis matchas varje steg som dessa parter tar, av motparterna; Ryssland, Iran och Irak, och under den senare tiden med avsevärt större framgång.

Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället och ett exportförbud av olja, och genom drivit detta med beslutsamhet. Hade dialogen mellan stormakterna varit sundare så hade det inte varit svårt att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet hade kunnat knådas fram. Men nu var/är detta inte fallet! Anledningen är att motiven för agerande i regionen inte är altruistiska. Uppenbarligen drivs såväl västmakterna som andra regionala och globala makter av realpolitiska motiv, såsom alltid tidigare i historien. Tillgången till oljan, möjligheten att dra oljepipelines och rätten till baser som vaktar dessa, måste säkras genom att säkerställa vänligt sinnade regimer. Dessa behov har styrt agerandet i regionen sedan oljan upptäcktes där och inget har förändrats sedan dess. Särskilt inte nu när denna tycks sina.

Således var västmakterna mycket snabba med att försöka genomdriva ett regimskifte i Syrien, såsom man precis hade gjort i Libyen, vilket klart gick emot FN:s direktiv, medan man obekymrat vände bort blicken medan Bahrain med våld, förtryck och tortyr slog ned de fredliga protesterna under sin ”arabiska vår”, till slut med hjälp av saudiska pansarfordon! På vilket sätt var Syriens initiala hårdhänta sätt att hantera sin släng av den ”arabiska våren” på ett avgörande sätt annorlunda? På vilket sätt är Assads auktoritära men ändå sekulära regim värre än den teokratiska diktaturen i Saudiarabien? Skillnaden låg i att Syrien var allierat med Ryssland och Iran, medan Bahrain var värd för USA:s största marinbas i regionen. Således förvandlades ”skydda de civila” snabbt till ”regimskifte”.

Saudiska trupper kör över bron till Bahrain för att slå ner demonstrationerna i landet våren 2011.

Vilka är Västs allierade i Syrien?

USA under Bush Sr, Jr, Clinton och Obama har uppenbarligen inte sett det Muslimska brödraskapet (MB) som en problematisk rörelse, trots dess uttalade mål att infiltrera och underminera västvärlden, och infiltrera är just vad de har gjort. De befinner sig som rådgivare till underrättelsetjänsterna i främst USA, men även Storbritannien, och där verkar de för att man ska alliera sig med MB i Mellanöstern. Inte för att jag tror att man behöver mycket mer uppmuntran, då USA har använt sig av olika typer av militanta radikala muslimska organisationer, och rena jihadister, i ett flertal krig redan, i allt från Afghanistan, Bosnien, Libyen till nu i Syrien. Storbritannien använde jihadister som militära redskap mot sina fiender, redan på 1830-talet. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är således inget som överraskar att USA inte oroades av den uppenbara kopplingen mellan de grupper som tog till vapen mot regimen Assad 2011 och det uppror som det muslimska brödraskapet ledde mot Assad Sr på 80-talet, där terrorbombningar mot civila var flitigt förekommande. Man inbillade sig att det fanns moderata grupper i landet, men snabbt försvann den illusionen. Likväl fortsatte man med det omfattande stöd som slussades till rebellerna. Blicken vändes bort, när betydande grupper allierade sig med al-Qaida, som det var tanken att man skulle bekämpa efter 9/11. Än värre blev det när avsevärda resurser slussades vidare till det som senare blev IS. Det är alltså dessa gruppers ord, vi nu ska ta som sanning, vad gäller vad som egentligen händer på plats i Syrien. Hur kunde vi hamna så här fel?

Jag antar att talesättet ”ändamålen helgar medlen” är något man har tagit till hjärtat i realpolitiken, mer än någon annanstans. Detta blir än mer beklagansvärt när ändamålen i sig, inte är i närheten av att vara berömvärda!

Senator John McCain, som var en av de starkaste tidiga förespråkarna av intervention och regimskifte, poserar här med vad han påstod var ”moderata” islamister, varav flera senare skulle ge med i IS.

Regimskifte och nationsbyggande

Ända sedan konfliktens början har ropen på regimskifte och demokratisering hörts från väst. Tydligen har vi inget lärt från erfarenheten i Irak 2003-, Afghanistan 2001- och Libyen 2011, där det visat sig vara mycket svårt att införa demokrati, i betydelsen liberal demokrati, det vill säga den form av demokrati som vi har i väst.

Formell demokrati är inte svårt att införa. Att upprätta ett parlament och låta folk gå och rösta. Nu innebär dock inte denna formella förändring ett särskilt stort steg framåt, utan brukar istället bara innebära att nya etnoreligiösa grupper sätts att förtrycka de andra. Religionen är och kommer under överskådlig tid förbli den främsta källan till identitet och tillhörighet i Mellanöstern.

Utan de beståndsdelar som vi i väst tillskriver begreppet liberal demokrati, så blir det inte mycket bättre än så. Dessa är yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, ett system fritt från manipulation, politiskt förtryck och slutligen, men absolut inte minst, en sekulär och förnuftsstyrd statsapparat.

Dessa kvaliteter saknas genomgående i de nya ”demokratierna”, som väst har bombat fram. En annan aspekt av demokratiseringen av regionen, är att man genomgående röstar utefter sin etno-religiösa tillhörighet, istället utefter eventuell politisk åskådning. Detta resulterar i låsta politiska positioner och om en grupp har en demografisk majoritet så blir den gruppen också den permanenta maktinnehavaren. Ta till exemplet med shiamuslimerna i Irak, som naturligtvis, givet den politiska kulturen och synen på minoriteter, har gravt missbrukat sin maktställning. Vilket förtroende för demokratin har då sunniaraberna i det landet, när de inte ens kan skymta möjligheten att få politiskt inflytande igen, på demokratisk väg. Därav framväxten av IS. Innan arabvärlden kan demokratiseras, i egentlig mening, måste regionen således först moderniseras, se en höjd utbildningsnivå, dämpa de etniska konflikterna och, kanske viktigast, sekulariseras!

Följaktligen är det en mycket dålig idé att försöka framtvinga demokrati i länder som Syrien, ett land som består av mängder med olika etniska och religiösa grupper. Det är ett recept för katastrof!

Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner således inte påbörjas.

Den interventionsanda och nationsbyggandepolitik som de neokonservativa driver har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyftan mellan Europa och de starka reaktionära krafter i MENA vidgats allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!

Gasattacker och straffbombningar

Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det är tveklöst att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013 (1,2) . På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter (3,4). Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp (5), så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.

Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis (6) för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, såsom OPCW (7), hade fått tillgång till platsen, vilket är på gång just nu. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.

Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt. Sverige, som den lilla aktör vi är, är extra utsatt i ett globalt politiskt system där de överenskomna gemensamma spelreglerna allt oftare åsidosätts. 

 

Noter:

(7) OPCW står för; Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons.

 

Annonser

Böneutrop kränker individens rättigheter

DEBATT

(MED Bloggen 19 feb 2018)

 

Växjö muslimers ansökan om att få ha böneutrop från sin moské har rivit upp en ordentlig debatt. Mest anmärkningsvärt är kanske ändå det märkliga ställningstagande som kommunens handläggare tar, när det gäller böneutropen, vilket sätter fingret på ett problem i dessa sammanhang. Frågan om religionens roll i samhället och frågan om hur religionsfriheten ska tolkas, är för stor för att avgöras av ett miljö- och hälsoskyddskontor på kommunal nivå. Här måste riktlinjer dras upp på nationell nivå, och frågan ska givetvis avgöras med hänsyn till dess egentliga natur, och inte som en eventuell olägenhet.

Vad gäller frågan som sådan så är påståendet, från den lokala imamen Ismail Abu Helal, att det är en del av religionsfriheten att tillåta böneutrop, inte i linje med vår moderna syn på begreppet. Rätten att utöva sin religion får nämligen enligt denna syn, inte ske på bekostnad av en annan rättighet. Nämligen rätten att slippa att påtvingas religiösa budskap i det offentliga rummet och i sin egen personliga sfär. Tanken att man i sitt hem ska behöva höra religiösa budskap skalla mellan väggarna är fullkomligt absurd i ett modernt samhälle.

I ljuset av denna självklarhet måste man ifrågasätta Växjö kommuns ställningstagande, att det inte är någon principiell skillnad mellan böneutrop och oljudet från glassbilen. En besläktad jämförelse är likställandet av böneutrop med kyrkornas klockringningar. Biskopen Fredrik Modéus var inne på detta spår när han välkomnade både klockringningar och böneutrop över Växjö. Skillnaden är dock avsevärd, eftersom klockringningen inte för ut ett budskap, utan bara markerar en händelse, såsom ett bröllop eller en begravning, eller för att ange tiden. Klockringning har dessutom historiskt sett haft en bred användning som går långt utöver det religiösa. Rådhus har klockor, som ringer varje timme. Skolor hade förr klockor som ringde för att kalla barnen till lektion. Bruket att ringa i klockor har alltså långt ifrån endast en religiös betydelse, och kan knappast ses som ett fenomen som påtvingar landets invånare religiös propaganda, som är fallet med böneutropen.

Böneutrop kränker inte bara individens rättigheter, utan även är en signal om den tilltagande kamp om utrymmet i det offentliga rummet, som det normativt mångkulturella samhället tveklöst leder till. Denna kamp om utrymme är destruktiv och verkar för samhällelig splittring. Alla har rätt till sin egen tro, men utövandet av denna tro ska ske på ett sådant sätt att andra inte påtvingas densamma på ett orimligt vis. 

Imamen Helal säger att böneutropen är nödvändiga för att muslimerna ska kunna känna sig hemma i Sverige. Detta uttalande signalerar en djup oförmåga till insikt i varför så många muslimer har kommit till Sverige i överhuvud taget. Den stora förekomsten av politiskt dysfunktionella länder, sekteristiska konflikter och underpresterande ekonomier i Mellanöstern har en direkt anknytning till den stora roll som man har tillåtit religionen att spela i samhället. Den politiska oron och de frekventa inbördeskrigen kan knytas till just kampen om det offentliga utrymmet och makten över människornas liv. Vare sig man har flytt till Sverige från konflikterna i regionen, eller från den ekonomiska underutvecklingen, så är källan till problemen densamma: religionens makt över politiken!

Om man, som imamen, nu säger att man behöver ha mer islam i samhället för att kunna känna sig hemma så visar man att man inte har förstått problemet. Det är ibland förståeligt att närheten och de känslomässiga banden förhindrar en sådan här insikt, men då faller det på vårt samhälle, att säga stopp och belägg. Vi måste markera att Sverige är ett land där det offentliga är sekulärt och religionen är en privatsak. Vi kan inte tillåta att de tankemönster som bevisligen inte har varit gynnsamma för Mellanöstern, nu etablerar sig här.

En politikerklass utan ansvarskännande!

KOMMENTAR

En av veckans snackisar har varit miljöpartisten Hanna Lidström som pratar sig varm om flygets inverkning på klimatet, men som gärna själv flyger till när och fjärran (1, 2). Hanna är språkrör för Grön Ungdom, och om vi för en stund lämnar klimatdebatten åt sidan och bara förhåller oss till miljöpartiets egen syn i frågan, så är hennes hållning ganska anmärkningsvärd. Hennes syn på det egna ansvaret för vad hon predikar, är att, om inte alla gör rätt så har hon inget ansvar för att visa vägen. Istället ska staten träda in och tvinga. Ganska symptomatiskt för vänsterns syn på individ vs stat.

Hanna Lidströms ståndpunkt att det är rimligt att föra linjen att flygandet ska begränsas, men att samtidigt själv inte vilja sluta flyga, känns igen från tidigare miljöpartistiska klavertramp, såsom Fridolins ”Arlanda-Bromma linje”, och överutnyttjande i allmänhet, av regeringsplanet för vanliga möten i Bryssel. Den känsla som smyger sig in är dessa personer alltid anser att det är någon annan som ska kompromissa med sin livsstil, men inte dem själva, partieliten som faktiskt driver den här linjen. Såsom i Orwells ”Djurfarmen”, att ”alla är jämlika, utom vissa, som är mer jämlika än andra”.

Politiskt är det oerhört ihåligt att propagera för en linje, där man själv, som politiker inte leder från främsta ledet och visar vägen. Det är som att säga sig vara feminist, men samtidigt själv begå övergrepp på kvinnor. Det finns ju dagsaktuella exempel på detta. Det är som att säga sig vara orolig över brottsligheten, men samtidigt själv inte leva ett laglydigt liv, utan istället hävda att samhället behöver höja straffen för att avskräcka sådana som en själv från att begå brott. För att fortsätta att hamra in poängen, så är det som att tala om vikten av skattemoral, men samtidigt inte själv betala sina skatter. Ja, jag talar om dig Mona Sahlin!

Lidström säger att det vore meningslöst för henne att agera själv, eller ens att bara alla dem som bryr sig, agerar. Istället måste alla tvingas! Och det är staten som ska göra det, via lagstiftning om straffskatter. Det finns inget eget ansvar i enlighet med hennes vänstervärldsbild. Istället är allt systemets fel. Här kommer vi in på ett stående tema hos vänstern. Människan är ett offer för ondsinta strukturer och är därmed befriade från eget ansvar. Istället är det staten som ska träda in och lägga allting tillrätta. Slutprodukten av ett sådant här förhållningssätt är att vi, etiskt och moraliskt, förvandlas till zombies under den allsmäktiga staten.

Jag tycker personligen att en politiker ska leva som den lär. Ingen är perfekt, men det minsta man kan förvänta sig av en politiker, är att att denna visar vägen när det gäller de egna hjärtefrågorna. Med folkvalda som Lidström, Fridolin och Sahlin, så är det inte konstigt att folket idag hyser ett djupt förakt för politiker.

%d bloggare gillar detta: