Erdogan hotar Europa med heligt krig?

ANALYS

Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu, deklarerar att europeisk motvilja mot invandring från den muslimska världen kommer leda till heligt krig i Europa! Det blir en tolkningsfråga om man ska se detta som bara en analys, eller som ett underförstått hot om något som kommer ske om Europa inte lägger ner sitt motstånd mot invandringen (Fotnot 1). I linje med tidigare uttalanden från Erdogans styre så lutar jag mot det senare, att detta är ett illa förtäckt hot från Ankara! Underkasta er vår vilja att låta våra trosbröder invandra fritt, eller få se kontinenten härjad av jihad!

Man ska även se detta och liknande uttalanden som ett led i en ansträngning att skapa mer splittring mellan den muslimska minoriteten och majoritetsbefolkningen i Europa.

Jag blir mer benägen att tolka den turkiska utrikesministerns uttalande som ett förtäckt hot när jag betraktar Erdogans och hans ministrars allt mer aggressiva ton mot Europa sedan kuppförsöket i somras. Europa hotas till höger och vänster med grava konsekvenser varje gång han stöter på patrull, vad gäller allt från gulenister till uteblivna framsteg i medlemsförhandlingarna. Erdogan talar med en ton som man skulle kunna förvänta sig från en diktator i spetsen för en militär stormakt. Många tolkar hans beteende som att han inbillar sig vara en ny ottomansk Sultan, vars mission är att göra Turkiet till just denna stormakt igen. Klart är i alla fall att EU vacklar inför dessa verbala attacker och förmår inte hålla en gemensam front. Erdogans upprepade hot om att använda sig av ”migrationsvapnet” håller Europas politiker på hälarna.

Drömmer Erdogan om att plocka upp de ottomanska sultanernas mantel?

Det som verkligen sätter in utrikesministerns uttalande i ett retoriskt mönster är det tal som Erdogan själv höll bara några timmar senare, där han deklarerade att han såg Europadomstolens beslut om slöjor på arbetsplatser som startskottet på ”en konflikt mellan korset och halvmånen”. Denna retorik rimmar väl med uttalandet om att heligt krig mellan kristendomen och islam snart kommer rasa i Europa.

Detta visar hur hans världsbild ser ut och indikerar, som jag nämnde ovan, att han mentalt troligen lever i sultanernas tid, med stora drabbningar mellan det muslimska imperiet och det kristna väst. Det är i alla fall så här han gärna beskriver konflikten, då han vet att det går hem hos en turkisk befolkning som inte har glömt storhetstidens dagar, eller den förnedring som turkarna fick genomlida när det Ottomanska riket kollapsade för västerlänningarnas händer.

Denna världsbild är falsk eftersom faktum är att detta inte alls är en konflikt mellan två religioner. Istället är den värderingskonflikt som nu rasar över Europa en konflikt mellan hans radikala muslimska ideologi och det sekulariserade moderna samhället. Det är dock ingen valvinnare att hetsa mot det moderna samhället i Turkiet, ett land som trots allt länge har stått och vägt på detta samhälles tröskel. Det är inget sätt att samla turkar som bor utspridda över Europa under fanan. Det är enklare då att ställa islam mot kristendomen och spela på historien. Det som trots allt indikerar att Erdogan ändå förstår vad denna konflikt handlar om är sättet han angrep EU på, i talet med anledning av domslutet om slöjan. Han sade; ”Ner med era principer, värderingar och rättsuppfattning”. Han förstår mer än väl att för oss handlar detta om en kamp för moderna principer och värderingar och inte om tro.

Vad har då Erdogan i tankarna? Inte många tänker att Erdogan avser, eller ens har förmågan till att, uppvigla till heligt krig i EU. Detta trots att han sedan många år redan stödjer ett heligt krig i Syrien. Det som oroar ligger istället på längre sikt. Erdogan verkar långsiktigt för att vidga den redan avsevärda klyftan mellan muslimerna boendes här och det moderna sekulära samhället. Syftet är att öka sitt inflytande över de europeiska länder som har stora turkiska minoriteter och om han får in Turkiet i EU kunna träda in som en dominerande maktfaktor med inte bara samma röstetal som Tyskland, utan även ha möjlighet att påverka flera andra EU-medlemmars ställningstaganden, genom sin roll som alla muslimers förkämpe i Europa. EU skulle splittras i två identitära block och all anpassningsinriktad integration av Europas muslimer skulle bli än svårare än vad den är idag.

Om Erdogan lyckas med sitt uppsåt, att så ytterligare split mellan muslimerna och vad vissa ser som den kristna fienden, så kan Cavusoglus förutsägelse kanske ändå bli sann på sikt. Således, på mer än ett sätt, är Turkiets uttalanden om heliga krig och kamp mellan islam och västvärlden ett reellt hot mot vår inre stabilitet.

 

Fotnoter:

(1) För att sätta detta uttalande i perspektiv så kan vi göra en tankelek. Hur skulle vi ha reagerat om man byter ut länderna? Turkiet till Ryssland och Holland till Estland. Säg att många ryssar vill invandra till Estland. En opinion i Estland byggs upp mot att den redan ansenliga ryska befolkningen i landet ska få växa ännu mer. Putin träder in och fördömer detta motstånd och deklarerar att alla estniska politiker är fascister och nazister. Han följer upp med att ”konstatera” att inbördeskrig mellan ester och ryssar kommer utbryta i Estland mycket snart. Trots att detta är, liksom är fallet med Holland, en långt ifrån överhängande risk i dagsläget. Skulle vi bara se Putins uttalande som en analys av läget? Skulle det inte ligga närmare till hands att läsa in ett förtäckt hot i denna ”analys”? Att man rent av skulle verka för att detta scenario blev en verklighet, om den egna etniska gruppen fick som den ville. Tidningsrubrikerna dagen efter skulle skrika ut att snart står ”små gröna män” på gatorna i Narva och Tallin.

Sverige har blivit en trygg bas för terrorister!

DEBATT

(Edward Nordén (v.ordf MED Skåne) och jag har skrivit denna artikel tillsammans för MED-bloggen där den publicerades 16/3)

Alice Bah Kunke (MP), Demokratiminister med ansvar för frågan om IS-terroristers återvändande till Sverige, gjorde i veckan en uppmärksammad SVT-intervju i ämnet. Demokratiministern uppvisade bristande kunskaper i ämnet och hade antingen inte fått en korrekt briefing av sin stab eller saknat intresse för frågorna under hela sin tid som minister. Det är lika obegripligt oavsett skäl.

Här talar vi om svenska medborgare som anslutit sig till en av de värsta terrorsekterna i modern tid, vilken genomför massakrer och bedriver folkmord. De är skälet till många tusen flyktingars resa till Sverige. Vi har släppt iväg hundratals mördare till ett tredje land, för att sedan känna oss goda när en del av deras offer flyr hit. När mördarna och extremisterna återkommer så händer i regel ingenting. Trots att terrorbrott kan rendera många års fängelse, så häktas dessa inte ens för att fastställa vad de har gjort och om de utgör en fara för samhället. Detta trots att det är väl etablerat runt om i Europa att de utgör en påtaglig säkerhetsrisk. I Sverige vet vi inte var dom tar vägen eller etablerar för kontakter.

Hänvisningen till att det är ett ”nytt fenomen” är beklämmande och helt felaktigt. Svenska medborgare – samt inresta – som har deltagit i terrororganisationers utbildningar, träningsläger och organisation är tvärtom en företeelse med mångåriga rötter i Sverige. Vi gör bara ingenting åt det.

När det 2008 visade sig att andremannen för Al Qaida i Irak var svensk medborgare så hände ingenting. Mannen var på träningsläger i Afghanistan, liksom många andra svenska medborgare, redan på 90-talet. Den 10 mars 2010 pekas Sverige ut av FNs särskilda kommitté som en central plats för rekrytering, propaganda och stöd åt islamistiska terrorgrupper. En av terrorgruppen Al Shabaabs ledare bodde också i Rinkeby i mer än 10 år och undervisade i en moské innan återupptagandet av rollen som terrorledare. Deras hemsida drevs från Sverige, vilket var väl känt. Svenska toppnamnet för globala Hizb Ut Thahrir, som vill avskaffa demokratin och införa shariastat, var också ordförande för KTH Muslimska Studenter utan att det ansågs vara besynnerligt.

Samma Hizb Ut Thahrir – stort i bland annat Centralasien – hade en imam som landade i Strömsund som kvotflykting. Det är mycket anmärkningsvärt att han trots efterlysning av Interpol för vapenbrott och terrorism fick uppehållstillstånd och fick arbeta som SO-lärare innan han sköts i huvudet i vad som misstänks vara ett utländskt beställningsjobb. Hans uzbekiska församling hade svårigheter med SFI eftersom männen föredrog att kvinnorna satt längst bak i klassrummet, bärande niqab utan tillåtelse att tala för sig själva. SFI gick förstås med på könsuppdelade rum innan kompromiss nåddes med bildskärmar.

Algeriska terrorgruppen GIA (Groupe Islamique Armé), som massakrerat hela byar, fanns i Sverige på 90-talet och en redaktör för deras tidning bodde i Haninge. När Jyllandspostens redaktion skulle halshuggas så var samtliga fyra gripna terrorister svenskar. Huvudmannens förehavanden är en följetong med gripanden i både Afrika och Pakistan.

När en ung svensk döms i Bosnien för att ha förberett ett terrordåd så sker transfer till Sverige efter en kortare tid. Väl här släpps han för att sedan gripas återigen i Grekland med kniv och uniform. Vem hade kunnat ana?

Dåden i Paris och Bryssel har svenska kopplingar. I ämneslitteratur om jihadism från Tjetjenien, Indonesien, till USA och Marocko omnämns Sverige anmärkningsvärt ofta. Vi kan stapla exempel på varandra länge till, men mönstret är tydligt. Det finns knappt en islamistisk terrorgrupp som inte har befunnit sig i Sverige. De flesta har verkat helt ostörda. Man kan tolka läget i Sverige som att vi sedan decennier har hanterat terrorgrupper med silkesvantar utefter principen att ”om vi låter er vara ifred, så angriper ni inte oss”. Detta agerande kan betraktas som en etisk fortsättning på Sveriges policy under andra världskriget att inte ta ställning med närandet av förhoppningen att vi därmed inte själva skulle bli en måltavla. Vi har sannerligen inte lärt oss någonting av den erfarenheten. Tanken på att detta är ett nytt fenomen är alltså nonsens. Andra Världskrigets diaspora av nazistiska krigsförbrytare som aldrig dömdes och flydde till Sverige från grannländer borde har utgjort en lärdom för dagens politiker.

Tanken på att kommunerna i Sverige ska kunna hantera detta är fullständigt orealistisk. Att kommunernas socialtjänst som redan nu går på knä av belastning, ska kunna avradikalisera så pass fanatiska extremister – ideologiskt övertygade medlemmar av en terrorsekt som skär huvudet från kroppen och korsfäster civila – är en tanke som saknar verklighetsförankring. Vi har sannolikt ett par vandrade bomber i Sverige som vi alltså inte vet mycket om. Vi verkar inte vilja veta heller. Många av de ditresta är redan döda och en del som återvänder är kvinnor och barn sannolikt med en väldigt komplex rehabiliteringsväg – om dessa kvinnor nu faktiskt är intresserade av det. Vad barnen har sett och marinerats i är ännu svårare att veta. Men som sagt, ansvarig minister vet inte något om detta.

Denna kontinuerliga underlåtelse att agera mot terrorister och våldsbejakande extremister har pågått under decennier. Alliansen – med förra demokratiministern Birgitta Ohlsson i spetsen – presterade inte bättre. Relevant lagstiftning antogs inte heller av riksdagen under deras åtta år i regeringsställning. Konsekvensen har blivit att människor i tredje land har mördats, våldtagits och fördrivits och att ett akut inre säkerhetshot i Sverige har växt sig starkt. Med demokratiministerns intervju framgår det att vi inte ens idag har lagstiftning för att hantera denna situation. Detta är lika skandalöst som tanken på att Allianspartierna häcklar henne för att ha gjort ett precis lika obefintligt arbete som de själva har gjort.

Vad behöver då göras politiskt? Demokratiministern behöver fråntas ansvaret för hela ämnet, liksom samordnaren för våldsbejakande extremism ska fråntas sina ämnesområden. Frågorna ska istället samlas under MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Där ska användas befintlig expertis med befintlig och erkänd kompetens i sak. Många av våra experter arbetar ibland utomlands och ibland med helt andra frågor i samma lyteskomiska anda. Låt sedan dessa kompetenta individer i organiserad form agera för att förekomma radikaliserade individer och grupper, möjligheten att avradikalisera och avprogrammera de radikaliserade, häkta återvändande med utredning direkt vid ankomst och förbereda samhället på potentiella terrorattacker – både från terrororganisationer och så kallade ensamvargar. Sedan kommer det att vara omöjligt att avradikalisera och återintegrera alla under en överskådlig tid. Fram tills det att man är en funktionell individ som avstår våldsam extremism så kan man inte vara fri och oövervakad i det samhälle man delar med oss andra.

Den nödvändiga konservativa ideologin!

ESSÄ

Förutsättningen för en väckelse inom högern är en återgång till konservatismens grundläggande tankegångar. Ett sådant återtagande av konservativ ideologi innebär dock inte dogmatism i någon som helst form. Konservatismen är nämligen den mest pragmatiska ideologin som man kan tänka sig.  Dock så finns det ett antal vägledande intellektuella principer som man anser har gjort västerlandet storartat, vilka jag tycker att vi ska ta till hjärtat. Två av de mest grundläggande av dessa principer är: Tilltron till en naturrätt bestående av universella objektiva moraliska sanningar och behovet av en ackumulerande utveckling. När vi har hållit fast vid naturrättens principer så har väst blomstrat. När vi har avvikit från den ackumulerande utvecklingen så har Europa störtats in i en våldscykel av revolutioner, blodsutgjutelse och totalitära ideologier såsom marxism och nazism.

Naturrätten

Idén om naturrätten är central inom konservatismen. Här drar man inspiration från en mer än 2400 år gammal filosofisk idétradition som går tillbaka till Platon och Aristoteles, som myntade begreppet. Grundtanken som har formats genom dessa år av idédiskurs är att det finns grundläggande rättigheter, oavsett vilket juridiskt system som råder och ej nödvändigtvis knutet till detta, som bygger på universella moraliska principer. Rätten till liv och trygghet, till egendom och rättssäkerhet, rätten till individuellt självbestämmande. Enligt naturrätten är dessa rättigheter objektivt uppenbara och ett samhälle som utvecklas i enlighet med dessa principer blir också harmoniskt och stabilt. Denna idétradition ligger till grund för inte bara den engelska Bill off Rights (1689), den amerikanska självständighetsdeklarationen och den franska förklaringen av människans och medborgarens rättigheter under revolutionen 1789, utan även FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Denna idétradition stötte på motstånd under 1800-talet då värdenihilismen växte fram, vars förespråkare hävdade att det inte fanns någon objektiv sanning, inga moraliskt sanna värden. Idén om naturrätten och värdenihilismen är varandras naturliga motpoler. Den logiska fortsättningen på nihilismen är kulturrelativismen som idag undergräver vår kulturs förmåga att kritisera brister och brott mot naturrätten inom andra kulturer. Enligt kulturrelativismen, som idag till stor del är vänsterns skötebarn, kan man inte säga att de moraliska principerna inom en kultur är bättre än de som råder inom en annan kultur. Alla kulturer ska bedömas efter sina egna standards och ingen moralisk princip är giltig utanför den enskilda kulturen.

Att denna tankefåra har fått ett sådant grepp om västvärlden är ett resultat av att kulturmarxismen har varit framgångsrik i att profitera på det västerländska självtvivlet i kölvattnet av de två världskrigen. Efter krigen tänkte många intellektuella att kanske allting som vi gjorde i väst var fel? Vilka var vi att deklarera att moraliska principer som var framväxta ur den judeokristna traditionen och dessutom var formade i den europeiska kontexten, ägde allmänmänsklig giltighet? Slutsatsen var dock felaktig. Problemet var inte de höga moraliska principer som västerlandet byggde sin utveckling på, eller att argumentet om dessas naturrättsliga giltighet! Problemet låg i det faktum att dessa inte hade fått ett tillräckligt starkt grepp om alla samhällen i Europa när de teknologiska genombrotten som möjliggjorde krigen kom. Vi var inte ännu tillräckligt immuna mot totalitärt, kollektivistiskt och utopiskt tänkande. Mer betoning på naturrätten borde ha varit svaret, inte mindre! Istället för detta förnuftiga svar så har vi nu fått se en 2300 år gammal filosofisk tradition brytas till förmån för en kulturmarxistisk dominans inom alla utbildningsinstanser, medierna och politiken.

Den verkan kulturrelativismen har fått genom vänsterns försorg blir uppenbar när vi betraktar den misslyckade integrationen av invandrare till vårt land. Eftersom inga traditioner eller vanor kan ses som stridande mot naturliga mänskliga rättigheter, så har kulturellt och religiöst förtryck, hedersvåld, religiösa irrläror och vetenskapsförakt fått härja fritt i vårt samhälle utan åtgärd. Att detta är skadligt för så väl individen som utsätts för det som för samhället i övrigt borde vara uppenbart.

Vi vill se en återgång till ett samhälle som bygger på idén om objektiva universella mänskliga rättigheter. Vi vill se att vårt land återupprättar tilltron till den västerländska civilisationens och vetenskapens frukter. Det är dags att skörda igen!

Ackumulerande utveckling

Den andra av konservatismens två grundpelare är tanken att samhället mår bäst av att utvecklas gradvis. Det Edmund Burke kallade för innovation är det ständiga ackumulerandet av goda erfarenheter från samhällets alla medlemmar genom historiens gång. Detta ska inte lättvindigt förkastas, då det borgar för en stabil och gynnsam samhällsordning. Konservatismen ska dock inte vara ett försvar för en stelnande social och politisk ordning. De samhällen som utvecklas i enlighet med naturrätten gör så med framgång. De andra stagnerar. Förtryckande strukturer som inte kan förmås att lösgöra sitt grepp om individen ska kunna få hjälp på vägen. Detta ska dock ske med största möjliga försiktighet och långsiktighet, då revolutionerande omvälvningar ofta medför svåröverskådliga konsekvenser.

Behovet av en stegvis utveckling som bygger på ett åtföljande av naturlagarna är en nödvändighet enligt konservatismen då man konstaterar att den enskilda människans förnuft inte räcker till för att förstå ett samhälles alla drivkrafter och således inte räcker till för att på ett tillfredsställande sätt radikalt omforma detta samhälle. Detta innebär att konservatismen utgör själva motpolen till utopiska fantasier. Dessa är dömda att misslyckas då de bygger på två felaktiga premisser. Den första är som sagt att en person eller en liten grupp av personer inte kan förstå samhället bra nog för att radikalt rita om detta. Bevis i sak är marxismen vars teorier visade sig vara fullständigt inkompatibla med den mänskliga naturen. Detta leder in till den andra felaktiga premissen; antagandet att alla människor är förnuftiga och i grunden goda. Konservatismen inser att människan är dualistisk. Hon är både god och ond. Hon är både altruistisk och självisk. Marxismen byggde sin katastrofala samhällsmodell på den orealistiska tanken att människan skulle prestera sitt bästa helt utan egenintresse. Kapitalismen, å andra sidan, förstår att det individuella egenintresset genererar det största värdet för det allmännas bästa.

De som förespråkar utopier som omvandlar samhället förespråkar ofta som en konsekvens stora ingrepp i individens liv och en stor stat. Beslut ska fattas över huvudet på folket av de som tror sig veta bättre om hur individen ska leva. Detta appellerar till människans värsta sidor. När man sätter folk i en position att utöva den sortens makt över sin nästa så kommer denna makt obönhörligen eskalera och missbrukas. Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser, som talesättet lyder.

Det är därför vi som konservativa ser den ackumulerande utvecklingen som det bästa skyddet för individen. Vi vill minska statens roll i individens och familjens liv. Ingen byråkrat eller politiker kan överblicka vilka behov alla individer eller familjer har och således är de inte skickade att bestämma om hur dessa ska fördela föräldrapenningen eller ta liknande beslut. En utopi som samhället lider under idag är den radikala feminismen som vill mena att könet är en social konstruktion och vill kvotera bort alla inbillade orättvisor. Såsom är fallet med all form av socialt ingenjörskap så finns det en förlorare för varje vinnare med en kvoteringspolitik. Vi anser att detta inte är statens roll. Varje övergrepp på en individs rättigheter är en tragedi.

%d bloggare gillar detta: