Den nödvändiga konservativa ideologin!

ESSÄ

Förutsättningen för en väckelse inom högern är en återgång till konservatismens grundläggande tankegångar. Ett sådant återtagande av konservativ ideologi innebär dock inte dogmatism i någon som helst form. Konservatismen är nämligen den mest pragmatiska ideologin som man kan tänka sig.  Dock så finns det ett antal vägledande intellektuella principer som man anser har gjort västerlandet storartat, vilka jag tycker att vi ska ta till hjärtat. Två av de mest grundläggande av dessa principer är: Tilltron till en naturrätt bestående av universella objektiva moraliska sanningar och behovet av en ackumulerande utveckling. När vi har hållit fast vid naturrättens principer så har väst blomstrat. När vi har avvikit från den ackumulerande utvecklingen så har Europa störtats in i en våldscykel av revolutioner, blodsutgjutelse och totalitära ideologier såsom marxism och nazism.

(Texten nedan har egentligen legat i ”byrålådan” i 1 1/2 år, då den ursprungligen skrevs för ett syfte den inte brukades till. Publicerar för första gången nu istället. (Fotnot 1))

Naturrätten

Idén om naturrätten är central inom konservatismen. Här drar man inspiration från en mer än 2400 år gammal filosofisk idétradition som går tillbaka till Platon och Aristoteles, som myntade begreppet. Grundtanken som har formats genom dessa år av idédiskurs är att det finns grundläggande rättigheter, oavsett vilket juridiskt system som råder och ej nödvändigtvis knutet till detta, som bygger på universella moraliska principer. Rätten till liv och trygghet, till egendom och rättssäkerhet, rätten till individuellt självbestämmande. Enligt naturrätten är dessa rättigheter objektivt uppenbara och ett samhälle som utvecklas i enlighet med dessa principer blir också harmoniskt och stabilt. Denna idétradition ligger till grund för inte bara den engelska Bill off Rights (1689), den amerikanska självständighetsdeklarationen och den franska förklaringen av människans och medborgarens rättigheter under revolutionen 1789, utan även FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Denna idétradition stötte på motstånd under 1800-talet då värdenihilismen växte fram, vars förespråkare hävdade att det inte fanns någon objektiv sanning, inga moraliskt sanna värden. Idén om naturrätten och värdenihilismen är varandras naturliga motpoler. Den logiska fortsättningen på nihilismen är kulturrelativismen som idag undergräver vår kulturs förmåga att kritisera brister och brott mot naturrätten inom andra kulturer. Enligt kulturrelativismen, som idag till stor del är vänsterns skötebarn, kan man inte säga att de moraliska principerna inom en kultur är bättre än de som råder inom en annan kultur. Alla kulturer ska bedömas efter sina egna standards och ingen moralisk princip är giltig utanför den enskilda kulturen.

Att denna tankefåra har fått ett sådant grepp om västvärlden är ett resultat av att kulturmarxismen har varit framgångsrik i att profitera på det västerländska självtvivlet i kölvattnet av de två världskrigen. Efter krigen tänkte många intellektuella att kanske allting som vi gjorde i väst var fel? Vilka var vi att deklarera att moraliska principer som var framväxta ur den judeokristna traditionen och dessutom var formade i den europeiska kontexten, ägde allmänmänsklig giltighet? Slutsatsen var dock felaktig. Problemet var inte de höga moraliska principer som västerlandet byggde sin utveckling på, eller att argumentet om dessas naturrättsliga giltighet! Problemet låg i det faktum att dessa inte hade fått ett tillräckligt starkt grepp om alla samhällen i Europa när de teknologiska genombrotten som möjliggjorde krigen kom. Vi var inte ännu tillräckligt immuna mot totalitärt, kollektivistiskt och utopiskt tänkande. Mer betoning på naturrätten borde ha varit svaret, inte mindre! Istället för detta förnuftiga svar så har vi nu fått se en 2300 år gammal filosofisk tradition brytas till förmån för en kulturmarxistisk dominans inom alla utbildningsinstanser, medierna och politiken.

Den verkan kulturrelativismen har fått genom vänsterns försorg blir uppenbar när vi betraktar den misslyckade integrationen av invandrare till vårt land. Eftersom inga traditioner eller vanor kan ses som stridande mot naturliga mänskliga rättigheter, så har kulturellt och religiöst förtryck, hedersvåld, religiösa irrläror och vetenskapsförakt fått härja fritt i vårt samhälle utan åtgärd. Att detta är skadligt för så väl individen som utsätts för det som för samhället i övrigt borde vara uppenbart.

Vi vill se en återgång till ett samhälle som bygger på idén om objektiva universella mänskliga rättigheter. Vi vill se att vårt land återupprättar tilltron till den västerländska civilisationens och vetenskapens frukter. Det är dags att skörda igen!

Ackumulerande utveckling

Den andra av konservatismens två grundpelare är tanken att samhället mår bäst av att utvecklas gradvis. Det Edmund Burke kallade för innovation är det ständiga ackumulerandet av goda erfarenheter från samhällets alla medlemmar genom historiens gång. Detta ska inte lättvindigt förkastas, då det borgar för en stabil och gynnsam samhällsordning. Konservatismen ska dock inte vara ett försvar för en stelnande social och politisk ordning. De samhällen som utvecklas i enlighet med naturrätten gör så med framgång. De andra stagnerar. Förtryckande strukturer som inte kan förmås att lösgöra sitt grepp om individen ska kunna få hjälp på vägen. Detta ska dock ske med största möjliga försiktighet och långsiktighet, då revolutionerande omvälvningar ofta medför svåröverskådliga konsekvenser.

Behovet av en stegvis utveckling som bygger på ett åtföljande av naturlagarna är en nödvändighet enligt konservatismen då man konstaterar att den enskilda människans förnuft inte räcker till för att förstå ett samhälles alla drivkrafter och således inte räcker till för att på ett tillfredsställande sätt radikalt omforma detta samhälle. Detta innebär att konservatismen utgör själva motpolen till utopiska fantasier. Dessa är dömda att misslyckas då de bygger på två felaktiga premisser. Den första är som sagt att en person eller en liten grupp av personer inte kan förstå samhället bra nog för att radikalt rita om detta. Bevis i sak är marxismen vars teorier visade sig vara fullständigt inkompatibla med den mänskliga naturen. Detta leder in till den andra felaktiga premissen; antagandet att alla människor är förnuftiga och i grunden goda. Konservatismen inser att människan är dualistisk. Hon är både god och ond. Hon är både altruistisk och självisk. Marxismen byggde sin katastrofala samhällsmodell på den orealistiska tanken att människan skulle prestera sitt bästa helt utan egenintresse. Kapitalismen, å andra sidan, förstår att det individuella egenintresset genererar det största värdet för det allmännas bästa.

De som förespråkar utopier som omvandlar samhället förespråkar ofta som en konsekvens stora ingrepp i individens liv och en stor stat. Beslut ska fattas över huvudet på folket av de som tror sig veta bättre om hur individen ska leva. Detta appellerar till människans värsta sidor. När man sätter folk i en position att utöva den sortens makt över sin nästa så kommer denna makt obönhörligen eskalera och missbrukas. Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser, som talesättet lyder.

Det är därför vi som konservativa ser den ackumulerande utvecklingen som det bästa skyddet för individen. Vi vill minska statens roll i individens och familjens liv. Ingen byråkrat eller politiker kan överblicka vilka behov alla individer eller familjer har och således är de inte skickade att bestämma om hur dessa ska fördela föräldrapenningen eller ta liknande beslut. En utopi som samhället lider under idag är den radikala feminismen som vill mena att könet är en social konstruktion och vill kvotera bort alla inbillade orättvisor. Såsom är fallet med all form av socialt ingenjörskap så finns det en förlorare för varje vinnare med en kvoteringspolitik. Vi anser att detta inte är statens roll. Varje övergrepp på en individs rättigheter är en tragedi.

Fotnoter: 

  1. Denna text, minus inledningen, skrevs egentligen för ett och ett halvt år sedan i syfte att föras in i dåvarande BF:s partiprogram. Den ansågs emellertid då vara för ideologisk. Nu när vi i MED återigen arbetar med partiprogrammet så tyckte jag att det var av värde att plocka fram den och jag publicerar den nu för första gången. 

Wallströms utrikespolitiska deklaration är utan verklighetsanknytning!

KOMMENTAR

Margot Wallström beskrev sina prioriteringar inom utrikespolitiken i onsdags. Jag vill här kommentera på några policyinriktningar som verkligen påvisar en bristande verklighetsanknytning. Hennes kommentar till Israel-Palestina konflikten har jag redan berört i ett tidigare inlägg. Nu vill jag ta upp flyktingfrågan och biståndet, relationen till EU och dess expansion och säkerhetspolitiken.

Flyktingfrågan

Helt klart är att Socialdemokraterna inte har förstått problematiken bakom flyktingkrisen. Man vägrar att inse att asylsystemet inte är anpassat till dagens situation. Upprätthållandet av asylrätten leder till att Europa blir en veritabel magnet för världens fattiga och frustrerade. Asylrätten är själva motorn i den illegala migrationen. Istället för att komma till probleminsikt, vilket länder som Österrike och Malta hitintills har, så fortsätter Sveriges vänsterregering att prata om omfördelningskvoter som om man inte har förstått hur opinionen inom EU har svängt. Bara en mindre del av dem som skulle ha omfördelas, har faktiskt omfördelats och detta på grund av lokalt tryck mot politikerna. Istället för att inse att Tyskland och Sverige förde en policy under 2015 som ingen annan ville ta del av och sedan bidraga till att lösa det defekta systemet så vill regeringen istället bara fortsätta tvångsmata gåsen. Vi har redan fått se en kraftig reaktion i form av Brexit. Är det inte dags att omvärdera, eller ska vi låta EU raseras helt över denna fråga?

Det ringer falskt när Wallström bedyrar ett ökat stöd till UNHCR när Sverige bedriver en flyktingpolitik som på ett mycket oekonomiskt sätt under 2015 konsumerade resurser som ensamt hade kunnat finansiera UNHCR hela kostnad för världens flyktingar, dubbelt upp. Om vi ska få råd att spela en större roll när det gäller att hjälpa världens utsatta, så måste vi också agera mer ekonomiskt ansvarsfullt med skattekronorna. Vi ska använda dem där vi får största möjliga värde för dem, vilket är i närområdet, i enlighet med vad salige Hans Rosling försökte förmedla till dem som inte redan hade förstått!

EU och dess utvidgning

Wallström belyser problemen med utvecklingen i Turkiet, men likväl viker hon inte från målsättningen att landet ska med i EU. Istället för att omvärdera relationen till denna framväxande autokrati, så betecknas EU:s relation till Turkiet som varandes av ”strategisk betydelse”. Flyktingavtalet spelar in här, men det förklarar inte hela bilden. Här finns en djupt rotad naiv bild av Turkiet i grunden. Istället för att inse att Turkiet är mer beroende av EU än vise versa, och i enlighet med denna insikt se till att Turkiet spelar rent när det gäller flyktingfrågan, så bidrager Wallström till att EU låter sig utpressas av Erdogan. Planerna för EU:s utvidgning till att inkludera Turkiet borde läggas helt på is, tills dess att demokratin är helt och fullt befäst i landet. Samtidigt bör Turkiet få behålla frihandel med EU-zonen så länge man sköter sitt eget gränsskydd. De flyktingar som Turkiet har tagit emot ska omvärlden hjälpa dem med och det är därför som det är så viktigt att UNHCR inte underfinansieras på grund av en moraliskt missriktad migrationspolitik i länder som vårt eget.

Säkerhetspolitiken

Wallström betonar hur centralt EU är för Sveriges säkerhetspolitiska planering men samtidigt att vi ska vara alliansfria. Hon slår fast att Sverige avser stödja andra EU-länder om dessa blir angripna, på samma sätt som vi förväntar oss samma skydd om vi skulle bli den part som blir utsatt för ett väpnat angrepp. Samtidigt vill regeringen fortsätta att fördjupa vårt samarbete med Finland och våra granländer via organisationer som NATO och OSSE. Det kan idag absolut vara en vettig idé att planera för en framtid med ett svagare Nato, i ljuset av den osäkerhet som idag råder runt organisationen. Problemet med regeringens betoning på Sveriges alliansfrihet är att den är ihålig så länge som vår försvarsförmåga är så pass urholkad som den är idag. Wallström pratar om en trovärdig försvarsförmåga, samtidigt som regeringen inte är beredd att skjuta till de ekonomiska resurser som krävs för att kunna upprätthålla denna försvarsförmåga. Utan en försvarsförmåga finns ingen möjlighet till en stark utrikespolitik! Vi kan idag troligen inte ens gå med i NATO utan att rusta upp avsevärt. USA har nyligen återupprepat president Trumps besked om att det inte längre finns plats för fripassagerare inom NATO.

I summering så kan man säga att regeringen fortsätter som om ingenting har hänt inom dessa viktiga frågor. Man fortsätter som om på moln, i hopp om att ingen ska se att den politik som man bygger är som luftslott. Fina bilder utan substans. En migrationspolicy för EU som ignorerar opinionens omsvängning i Europa, en svag policy gentemot Turkiet som kommer leda till att EU blir fortsättningsvis utnyttjat och utmanövrerat och en säkerhetspolitisk väg som inte är realistisk så länge man inte vill göra vad som krävs för att återställa vår försvarsförmåga!

Man kan konstatera att Sverige aldrig tidigare har varit i ett så skriande behov av ett regeringsskifte!

Margot Wallström är intellektuellt ohederlig när det gäller Israel och Palestina!

KOMMENTAR

Det kanske märkligaste stycket av Margot Wallströms utrikespolitiska deklaration handlade om Israel och Västbanken. I deklarationen formulerade sig hon så här; ”I år har det gått 50 år sedan Palestina ockuperades”! Det är nästan svårt att veta var man ska börja med ett så här pass ignorant uttalande?

Trots bruket av ordet ”Palestina” så ska vi förstå att utrikesministern syftar på Västbanken (Judeen och Samarien) och det faktum att området ockuperades av Israel 1967, men hon kan inte vara omedveten om att Västbanken och Palestina är namn på olika geografiska områden? Hur kan en utrikesminister fara med sådana här felaktigheter i en utrikespolitisk deklaration? Troligen tänkte hon; 50 år sedan det territorium där den palestinska staten nu befinner sig ockuperades. Men varför inte säga det då? Syftet kan rimligen bara vara att hon vill ge intrycket av att den separata palestinska statsbildningen föregick den israeliska ockupationen. Så var det givetvis inte! Det har aldrig tidigare funnits en självständig statsbildning med arabisk befolkning på detta område.

Detta leder fram till nästa stora felpunkt, vilken är att hon säger att Västbanken (fast hon använder som sagt ordet Palestina) har varit ockuperad sedan 1967! Detta är givetvis helt fel! Västbanken har inte varit ockuperad i bara 50 år. Dessförinnan var den ockuperad av Jordanien mellan 1948 och 1967. Innan dess var området besatt av britterna och innan dess av osmanerna och så vidare ända tillbaka till den sista av de oberoende judiska kungadömena. Åtminstone den jordanska ockupationen ska ses som en ockupation i enlighet med ett modernt folkrättsligt synsätt. Denna avgränsning som Wallström gör, signalerar att hon köper det arabiska narrativet med hull och hår, vilket leder fram till att det bara är när judar styr över araber som man ska få moralisk panik!

Wallströms ordval och sätt att formulera historien ska ses som ytterligare en medveten flört med den grupp som socialdemokraterna tydligen ser som sin nya prefererade väljargrupp, nämligen Sveriges muslimska befolkning, bland vilka det hyses väldigt starka anti-israeliska och ofta rent anti-semitiska åsikter! Eftersom jag inte kan utgå från att Sveriges utrikesminister är okunnig så måste slutsatsen bli att hon är intellektuellt ohederlig i sina framföranden i syfte att knyta denna väljargrupp till sitt parti.

Utrikesministern nämner Cypern i sin deklaration, men inte ett ord om det faktum att norra halvan av ön är ockuperad av Turkiet! Inte ett ord om det faktum att den bosättningspolitik som Turkiet genomför när landet för över fastlandsturkar för att  bosätta sig i den ockuperade zonen är illegal enligt internationell rätt! Kan det bero på att Wallström anser att närmandet till Turkiet är av ”strategisk betydelse”? Socialdemokraternas val av nya allierade och förbindelser, inrikespolitiska såväl som utrikespolitiska, dikterar uppenbarligen hur man värderar situationer som ”ockupation” och ”illegal bosättning”! Intellektuellt ohederligt var ordet.

%d bloggare gillar detta: