Klarar Ryssland av att invadera Ukraina?

ANALYS

Rysk trupp har byggts upp vid Ukraina gräns under hela vintern. Mycket har indikerat att ett ryskt angrepp på Ukraina har varit nära förestående. Nu ser bilden något bättre ut, men osäkerheten är fortfarande stor om vad som ligger i framtiden. Det är oavsett värt att se på hur ett sådant angrepp kan komma att se ut och vad det kan leda till. Vem vet om/när det hettar till igen?

Kvantitet, kvalitet och truppsammanhållning:

Kvantitet är viktigt, men i dagens militära situation, avsevärt mindre viktigt än kvalitet! Ukraina kan ställa upp runt 170.000 reguljära soldater i markstyrkorna. Sedan tillkommer ytterligare ca 100.000 i form av gränstrupper och nationalgardet, med tveksamt stridsvärde. De ryska styrkor som för närvarande finns i området kan uppgå till 150.000 – 170.000 man, men mer kan föra fram om det blir krig. Totalen av den stående armén är ca 800.000, med reserver på ytterligare 400.000. I det omedelbara stridsområde, så blir det från start, således en numerär paritet. Det man får tänka på dock är att Ukrainas geografiska situation är mycket utmanande, med ryska styrkor på tre sidor. Den närmaste parallell jag kan finna är läget Polen befann sig i 1939, visavi de tyska styrkorna. Om man väljer att försöka försvara hela landet så kommer man finna sig bli tunt utspridda, medans Ryssland kan koncentrera sina styrkor på ett fåtal utvalda platser och där uppnå ett överväldigande övertag.

TA=Tank Army (Stridsvagnsarmé), CAA=Combined arms army (Mekaniserad armé), AC=Army Corps (Armékår). Detta låter massivt, men totalt kommer Ryssland blott ha maximalt 100 bataljonstridgrupper. Alltså motsvarande ca 10 divisioner.

Situationen försvåras av att Ukraina har ett stort antal av sina bästa manöverbrigader vid fronten i Donbas, där de lätt kan bli kringrända av ryska spjutspetsar. För att göra en jämförelse med ett krig på samma krigsskådeplats, så kan man konstatera att den Sovjetiska armé som föreföll så överlägsen den tyska på slagfälten i Ukraina under 1943, bara hade ett 3 mot 2 övertag vad gäller numerären. Rikligare med bränsle och ammunition iofs, men med initiativet så kunde de skapa stora övertag vid genombrottspunkterna. Samma kommer vi också få se om dagens ryska armé ännu en gång ska låta sitt pansar fram rulla över dessa slätter.

Den ryska armé som befann sig i såväl materiellt som moraliskt kaos i eftersvallet av Sovjetunionens fall är nu ett minne blott. 2008 sattes reformer igång, med sikte på en mer professionell och flexibel krigsmakt. Lärdomarna från det i och för sig framgångsrika, men ändå kaotiska kriget, mot Georgien sattes i praktik. Inte längre skulle man ha stora antal av spökdivisioner, som i bästa fall skulle kunna mobiliseras under ett antal veckor eller månader, om överhuvudtaget. Nu skulle man, i linje med USA, ha färre men stående styrkor, med hög kvalitet. Dagens ryska armé på 800.000 man är till hälften bestående av yrkessoldater och har utbildats till en nivå som inte står den amerikanska långt efter och har samtränats genom frekventa omfattande krigsövningar, såsom de senaste Zapad (Väst) -17 och -21.

Regioner där 20 %, eller mer, av befolkningen är eller känner sig som ryssar!

Den ukrainska armén har mottagit mycket utbildning från västerländska instruktörer och detta är nog så viktigt, då nivån på de bästa förbanden troligen har höjts avsevärt sedan 2014, men om armén inte har den grundläggande stadgan över lag så blir det svårt att stå emot ett ryskt angrepp. Jag får vissa vibbar av Afghanistan, när jag ser utländska rådgivare försöka utbilda lågkvalitativa förband såsom nationalgardet. Långt viktigare är att truppen är motiverad och har det kitt som behövs för att den ska fungera och kunna hålla samman i ytterst påfrestande omständigheter på slagfältet. Jag anser att det finns skäl att fundera runt huruvida de ukrainska förbanden har detta element i alla sina förband. En del har det säkerligen. Dock är fortfarande många ukrainare ambivalenta inför sin lojalitet och sin tillhörighet. Låt mig ta ytterligare ett historiskt exempel: Den sovjetiska armé som 1941 stod i västra Ukraina, som snart skulle komma att angripas av de tyska förbanden på andra sidan, bestod till 20 % av polacker och ukrainare från de territorier som så sent som 1939 hade ockuperats av Sovjetmakten. Dessa soldater sprang till skogs så fort Operation Barbarossa sattes igång, vilket spred en allmän defaitistisk stämning i dessa förband. Tänk själv hur det påverkar resten, om vart femte soldat lägger benen på ryggen! Truppsammanhållning är en lika prekär som essentiell beståndsdel av en framgångsrik krigsmaskin. Den bygger på enighet vad gäller mål och syften och finns den inte där så blir allt mycket svårt.

Nu säger jag inte att det behöver vara så här illa i dagens ukrainska armé, men detta är en ändå ett potentiellt krig där det finns anledning att ifrågasätta hur motiverade vissa soldater kommer vara. När artilleriet hamrar på och den ryssättade soldaten ligger där och skakar i sin skyttegrav, för att sedan kika upp över kanten och se ryska stridsvagnar dundra fram…..hur viktigt är det då för honom att inte styras av Ryssland, i relation till att förbli vid liv? Jag tycker i alla fall att det är en relevant fråga att ställa sig.

Rysslands toppmoderna stealthplan Su-57

Utrustning:

I det omedelbara stridsområdet så har Ryssland troligen inget övertag i antal stridsvagnar, artilleri mm. Dock så har man över lag en högre kvalitet, då Ukraina mest har sovjetisk utrustning modell äldre. Medan Ukraina har moderniserade T-64:or från kalla kriget så har Ryssland avancerade T-90:s med aktivt försvar mot pansarvärnsmissiler. Medan Ukraina har luftvärnssystemet S-300 så har Ryssland S-400. Medan Ukraina huvudsakligen har artilleri från 70- och 80-talen så har Ryssland de kraftfulla artilleribandvagnen Msta och missilsystemet TOS-1. Ja, ni får bilden!

En rysk T-90M och en ukrainsk T-64BV: På slagfält med stora öppna ytor, får kvaliteten stor utslag på resultatet!

Ett område där Ryssland definitivt inte bara har ett kvalitativt övertag, utan också ett kvantitativt dito, är inom flyg och helikoptrar. Särskilt flyg är ju som bekant ofta helt avgörande i dagens krigsföring. Särskilt på öppna ytor, såsom är vanligast i Ukraina. Mot Ukrainas hundratalet hyfsade, men ändå åldrade Mig-29:or och Su-27:or står Rysslands 900-1000 enheter av ofta avsevärt modernare modeller såsom Su-34, Su-35 och stealthplanet Su-57!

Hur det skulle kunna gå till:

Det har redan läckts ut en möjlig stridsplan, som CIA sägs ha kommit över. Kanske inte exakt denna, men någonting liknande kommer troligen att följas. Det betyder att man kommer använda Ukrainas inringning till max, så att de utspridda enheterna inte kan vara effektivt koncentrerade någonstans och man kommer sträva efter att kringränna så många som möjligt av dem. Troligen väljer man bland tre attackriktningar, som kan sättas igång i faser, för politisk effekt, eller alla på en och samma gång, för maximal militär effekt. Fas 1 skulle, enligt den läckta planen vara att skära av Ukrainas sjöförbindelser med omvärlden genom en framryckning från Krim mot Odessa, med hjälp av en amfibielandstigning. Fas 2, skulle kunna syfta till ett besättande av hela regionen öster om floden Dnepr/Dnieper, där man också ringar in de förband som är koncentrerade nära Donbas. Slutfasen, för att knäcka Kievregeringens vilja, skulle sedan vara en kniptångsmanöver norrifrån mot Kiev, där en anfallsriktning kommer ifrån Vitryssland. Jag lutar åt att om man nu angriper, givet det diplomatiska läget, så genomför man alla tre faserna samtidigt, i syfte att få ett snabbt slut på hela affären.

Den troliga attackplanen!

Det vi kommer att få se i så fall skulle vara de gamla sovjetiska generalernas drömscenario, för ett angrepp in i Västtyskland under 80-talet, fast nu med nya moderna beståndsdelar. Shock and awe, som amerikanerna kallade det i Irak 2003. Först en massiv hackerattack, i syfte att paralysera samhället och skapa panik. Sedan telekrigsföring, där Ryssland har tagit stora steg framåt de senaste åren, där man tidigare framgångsrikt har stört ut ukrainska kommunikationer. Detta följt av missilattacker (Iskander) mot flygfält och andra baser och kryssningsmissiler (Kalibr) som skjuts från skepp i Svarta havet eller avfyras från flygplan, mot myndighetsbyggnader och högkvarter. Detta följs upp med en omfattade luftoffensiv som kommer slå ut det som är kvar av det ukrainska flygvapnet. Säkerligen vet ryssarna hur man bäst ska undvika att skjutas ner av det S-300 system man själv har tillverkat och är bekant med. Med luftherraväldet säkrat blir sedan resten så mycket lättare att genomföra!

Sedan kommer markoffensiven. Stora koncentrationer av artillerield i genombrottszonerna och sedan djupa stötar med pansarenheter, djupt in bakom linjerna. Städer skyr man som pesten och riktar istället in sig på att förgöra de bakre förbanden såsom underhåll, staber och artilleriställningar. Troligen har man inte helt tappat lusten för det tänkande som dominerade under kalla kriget, där man avsåg köra hejdlöst på djupet i en stil som självaste Rommel hade varit stolt över. Det var så ryssen stred under Världskriget i alla fall och det med blandade resultat, om man ska vara diplomatisk. Sådant här fungerar bäst mot svagare fiender. Amerikanerna praktiserade nästan samma taktik i Irak. Stridens snabbhet håller fienden konstant på bakfötterna och i ett tillstånd av förvirring. Vi får väl se hur sovjetiska ryssen vågar vara i sitt tänkande, om det nu blir krig. Dessa spjutspetsar flankeras sedan av helikoptermobila enheter, med specialstyrkor och attackhelikoptrar och, för mer strategiskt djup, luftlandsättningar. Luftlandsättningar till exempel är oerhört riskabla om det minsta i ett anfall hänger upp sig. De lätt beväpnade fallskärmsstyrkorna kan då gå ett mörkt öde till mötes. Jag tror att om Ryssland väl angriper så kommer man vilja göra det på detta all-in sätt. Man har satsat stort på elitstyrkor såsom fallskärmsjägare och marinkårssoldater och de har inte fått stryka på foten lika mycket som andra branscher inom försvaret, under neddragningarna. Således kommer man vilja bruka dem! Allt som allt så ser jag framför mig ett ryskt blixtkrig av en modell som kommer att få även de bistraste av gamla ryska generaler att drömma om fornstora dar. Sedan blir det svårare!

Efterspelet:

Väl framme vid de första målsättningarna, Odessa, floden Dnepr och vid Kievs portar, vad händer då? Som jag har skrivit nyligen i en annan text, så tror jag att man då gärna ser att det hela är över, för inte vill man träda vidare in i de mer pålitligt nationalistiska delarna av Ukraina. Om regeringen i Kiev upplever att de kommer att få hjälp ifrån väst med materiel, så tror jag att man kommer att sikta på ett nöta ut Putin. Hur länge en sådan situation kan fortgå kan man inte sia om, men det kan ta åratal innan det blir ett slut på det hela. Jag tror inte att Putin kommer att vilja dra sig tillbaka, om det han ha erövrat har tagits till priset av många liv och ett högt pris för landets ekonomi och anseende. Det har släppts undersökningar som visar till vilken grad vanliga ukrainare tänker göra motstånd mot ryska styrkor. Här kan man se en betydande skillnad mellan de östra och de västra delarna av landet. Siffrorna anses vara höga, men jag tror att man får ta dessa med en nypa salt. En ockuperad östra landshalva kommer inte få se en motståndskamp á la Tjetjenien, som en del har föreslagit. Det finns inte den nivån av animositet och hat bland befolkningen. Inte de kulturella skillnaderna, eller religiösa för den delen. Folket där vill nog, vid det stadiet, mest att livet ska få återgå till det normala. Hade man trängt fram till Lvov, däremot, så hade det troligen kunnat se mycket annorlunda ut. Men detta förstår man mycket väl i Kreml.