Varför stödjer västmakterna ett (o)heligt krig i Syrien?

ANALYS

Varför Syrien?

Ännu en gång har USA med allierade bombat Syriens regim. Engagemanget i landet har pågått sedan krigets början, och varit lika oklart och diffust som kriget har varit långt. Det officiella narrativet antyder att det bara handlar om att skydda landets civila och inte långt in i konflikten kom det även att handla om att få bort Assad, ett s.k. regimskifte. 

Den första ansatsen uppnås väldigt illa genom att bejaka den andra. Genom att ösa in stöd och militära medel, såsom USA och dess dåvarande regionala allierade Turkiet, Saudiarabien och Qatar, har gjort, förlängs istället lidandet och kriget kan inte upphöra på sin egen bristande dynamik. Givetvis matchas varje steg som dessa parter tar, av motparterna; Ryssland, Iran och Irak, och under den senare tiden med avsevärt större framgång.

Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället och ett exportförbud av olja, och genom drivit detta med beslutsamhet. Hade dialogen mellan stormakterna varit sundare så hade det inte varit svårt att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet hade kunnat knådas fram. Men nu var/är detta inte fallet! Anledningen är att motiven för agerande i regionen inte är altruistiska. Uppenbarligen drivs såväl västmakterna som andra regionala och globala makter av realpolitiska motiv, såsom alltid tidigare i historien. Tillgången till oljan, möjligheten att dra oljepipelines och rätten till baser som vaktar dessa, måste säkras genom att säkerställa vänligt sinnade regimer. Dessa behov har styrt agerandet i regionen sedan oljan upptäcktes där och inget har förändrats sedan dess. Särskilt inte nu när denna tycks sina.

Således var västmakterna mycket snabba med att försöka genomdriva ett regimskifte i Syrien, såsom man precis hade gjort i Libyen, vilket klart gick emot FN:s direktiv, medan man obekymrat vände bort blicken medan Bahrain med våld, förtryck och tortyr slog ned de fredliga protesterna under sin ”arabiska vår”, till slut med hjälp av saudiska pansarfordon! På vilket sätt var Syriens initiala hårdhänta sätt att hantera sin släng av den ”arabiska våren” på ett avgörande sätt annorlunda? På vilket sätt är Assads auktoritära men ändå sekulära regim värre än den teokratiska diktaturen i Saudiarabien? Skillnaden låg i att Syrien var allierat med Ryssland och Iran, medan Bahrain var värd för USA:s största marinbas i regionen. Således förvandlades ”skydda de civila” snabbt till ”regimskifte”.

Saudiska trupper kör över bron till Bahrain för att slå ner demonstrationerna i landet våren 2011.

Vilka är Västs allierade i Syrien?

USA under Bush Sr, Jr, Clinton och Obama har uppenbarligen inte sett det Muslimska brödraskapet (MB) som en problematisk rörelse, trots dess uttalade mål att infiltrera och underminera västvärlden, och infiltrera är just vad de har gjort. De befinner sig som rådgivare till underrättelsetjänsterna i främst USA, men även Storbritannien, och där verkar de för att man ska alliera sig med MB i Mellanöstern. Inte för att jag tror att man behöver mycket mer uppmuntran, då USA har använt sig av olika typer av militanta radikala muslimska organisationer, och rena jihadister, i ett flertal krig redan, i allt från Afghanistan, Bosnien, Libyen till nu i Syrien. Storbritannien använde jihadister som militära redskap mot sina fiender, redan på 1830-talet. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är således inget som överraskar att USA inte oroades av den uppenbara kopplingen mellan de grupper som tog till vapen mot regimen Assad 2011 och det uppror som det muslimska brödraskapet ledde mot Assad Sr på 80-talet, där terrorbombningar mot civila var flitigt förekommande. Man inbillade sig att det fanns moderata grupper i landet, men snabbt försvann den illusionen. Likväl fortsatte man med det omfattande stöd som slussades till rebellerna. Blicken vändes bort, när betydande grupper allierade sig med al-Qaida, som det var tanken att man skulle bekämpa efter 9/11. Än värre blev det när avsevärda resurser slussades vidare till det som senare blev IS. Det är alltså dessa gruppers ord, vi nu ska ta som sanning, vad gäller vad som egentligen händer på plats i Syrien. Hur kunde vi hamna så här fel?

Jag antar att talesättet ”ändamålen helgar medlen” är något man har tagit till hjärtat i realpolitiken, mer än någon annanstans. Detta blir än mer beklagansvärt när ändamålen i sig, inte är i närheten av att vara berömvärda!

Senator John McCain, som var en av de starkaste tidiga förespråkarna av intervention och regimskifte, poserar här med vad han påstod var ”moderata” islamister, varav flera senare skulle ge med i IS.

Regimskifte och nationsbyggande

Ända sedan konfliktens början har ropen på regimskifte och demokratisering hörts från väst. Tydligen har vi inget lärt från erfarenheten i Irak 2003-, Afghanistan 2001- och Libyen 2011, där det visat sig vara mycket svårt att införa demokrati, i betydelsen liberal demokrati, det vill säga den form av demokrati som vi har i väst.

Formell demokrati är inte svårt att införa. Att upprätta ett parlament och låta folk gå och rösta. Nu innebär dock inte denna formella förändring ett särskilt stort steg framåt, utan brukar istället bara innebära att nya etnoreligiösa grupper sätts att förtrycka de andra. Religionen är och kommer under överskådlig tid förbli den främsta källan till identitet och tillhörighet i Mellanöstern.

Utan de beståndsdelar som vi i väst tillskriver begreppet liberal demokrati, så blir det inte mycket bättre än så. Dessa är yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, ett system fritt från manipulation, politiskt förtryck och slutligen, men absolut inte minst, en sekulär och förnuftsstyrd statsapparat.

Dessa kvaliteter saknas genomgående i de nya ”demokratierna”, som väst har bombat fram. En annan aspekt av demokratiseringen av regionen, är att man genomgående röstar utefter sin etno-religiösa tillhörighet, istället utefter eventuell politisk åskådning. Detta resulterar i låsta politiska positioner och om en grupp har en demografisk majoritet så blir den gruppen också den permanenta maktinnehavaren. Ta till exemplet med shiamuslimerna i Irak, som naturligtvis, givet den politiska kulturen och synen på minoriteter, har gravt missbrukat sin maktställning. Vilket förtroende för demokratin har då sunniaraberna i det landet, när de inte ens kan skymta möjligheten att få politiskt inflytande igen, på demokratisk väg. Därav framväxten av IS. Innan arabvärlden kan demokratiseras, i egentlig mening, måste regionen således först moderniseras, se en höjd utbildningsnivå, dämpa de etniska konflikterna och, kanske viktigast, sekulariseras!

Följaktligen är det en mycket dålig idé att försöka framtvinga demokrati i länder som Syrien, ett land som består av mängder med olika etniska och religiösa grupper. Det är ett recept för katastrof!

Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner således inte påbörjas.

Den interventionsanda och nationsbyggandepolitik som de neokonservativa driver har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyftan mellan Europa och de starka reaktionära krafter i MENA vidgats allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!

Gasattacker och straffbombningar

Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det ser ut som att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013 (1,2) . På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter (3,4). Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp (5), så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.

Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis (6) för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, såsom OPCW (7), hade fått tillgång till platsen, vilket är på gång just nu. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.

Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt. Sverige, som den lilla aktör vi är, är extra utsatt i ett globalt politiskt system där de överenskomna gemensamma spelreglerna allt oftare åsidosätts. 

 

Noter:

(7) OPCW står för; Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons.

 

Annonser

Erdogan hotar Europa med heligt krig?

ANALYS

Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu, deklarerar att europeisk motvilja mot invandring från den muslimska världen kommer leda till heligt krig i Europa! Det blir en tolkningsfråga om man ska se detta som bara en analys, eller som ett underförstått hot om något som kommer ske om Europa inte lägger ner sitt motstånd mot invandringen (Fotnot 1). I linje med tidigare uttalanden från Erdogans styre så lutar jag mot det senare, att detta är ett illa förtäckt hot från Ankara! Underkasta er vår vilja att låta våra trosbröder invandra fritt, eller få se kontinenten härjad av jihad!

Man ska även se detta och liknande uttalanden som ett led i en ansträngning att skapa mer splittring mellan den muslimska minoriteten och majoritetsbefolkningen i Europa.

Jag blir mer benägen att tolka den turkiska utrikesministerns uttalande som ett förtäckt hot när jag betraktar Erdogans och hans ministrars allt mer aggressiva ton mot Europa sedan kuppförsöket i somras. Europa hotas till höger och vänster med grava konsekvenser varje gång han stöter på patrull, vad gäller allt från gulenister till uteblivna framsteg i medlemsförhandlingarna. Erdogan talar med en ton som man skulle kunna förvänta sig från en diktator i spetsen för en militär stormakt. Många tolkar hans beteende som att han inbillar sig vara en ny ottomansk Sultan, vars mission är att göra Turkiet till just denna stormakt igen. Klart är i alla fall att EU vacklar inför dessa verbala attacker och förmår inte hålla en gemensam front. Erdogans upprepade hot om att använda sig av ”migrationsvapnet” håller Europas politiker på hälarna.

Drömmer Erdogan om att plocka upp de ottomanska sultanernas mantel?

Det som verkligen sätter in utrikesministerns uttalande i ett retoriskt mönster är det tal som Erdogan själv höll bara några timmar senare, där han deklarerade att han såg Europadomstolens beslut om slöjor på arbetsplatser som startskottet på ”en konflikt mellan korset och halvmånen”. Denna retorik rimmar väl med uttalandet om att heligt krig mellan kristendomen och islam snart kommer rasa i Europa.

Detta visar hur hans världsbild ser ut och indikerar, som jag nämnde ovan, att han mentalt troligen lever i sultanernas tid, med stora drabbningar mellan det muslimska imperiet och det kristna väst. Det är i alla fall så här han gärna beskriver konflikten, då han vet att det går hem hos en turkisk befolkning som inte har glömt storhetstidens dagar, eller den förnedring som turkarna fick genomlida när det Ottomanska riket kollapsade för västerlänningarnas händer.

Denna världsbild är falsk eftersom faktum är att detta inte alls är en konflikt mellan två religioner. Istället är den värderingskonflikt som nu rasar över Europa en konflikt mellan hans radikala muslimska ideologi och det sekulariserade moderna samhället. Det är dock ingen valvinnare att hetsa mot det moderna samhället i Turkiet, ett land som trots allt länge har stått och vägt på detta samhälles tröskel. Det är inget sätt att samla turkar som bor utspridda över Europa under fanan. Det är enklare då att ställa islam mot kristendomen och spela på historien. Det som trots allt indikerar att Erdogan ändå förstår vad denna konflikt handlar om är sättet han angrep EU på, i talet med anledning av domslutet om slöjan. Han sade; ”Ner med era principer, värderingar och rättsuppfattning”. Han förstår mer än väl att för oss handlar detta om en kamp för moderna principer och värderingar och inte om tro.

Vad har då Erdogan i tankarna? Inte många tänker att Erdogan avser, eller ens har förmågan till att, uppvigla till heligt krig i EU. Detta trots att han sedan många år redan stödjer ett heligt krig i Syrien. Det som oroar ligger istället på längre sikt. Erdogan verkar långsiktigt för att vidga den redan avsevärda klyftan mellan muslimerna boendes här och det moderna sekulära samhället. Syftet är att öka sitt inflytande över de europeiska länder som har stora turkiska minoriteter och om han får in Turkiet i EU kunna träda in som en dominerande maktfaktor med inte bara samma röstetal som Tyskland, utan även ha möjlighet att påverka flera andra EU-medlemmars ställningstaganden, genom sin roll som alla muslimers förkämpe i Europa. EU skulle splittras i två identitära block och all anpassningsinriktad integration av Europas muslimer skulle bli än svårare än vad den är idag.

Om Erdogan lyckas med sitt uppsåt, att så ytterligare split mellan muslimerna och vad vissa ser som den kristna fienden, så kan Cavusoglus förutsägelse kanske ändå bli sann på sikt. Således, på mer än ett sätt, är Turkiets uttalanden om heliga krig och kamp mellan islam och västvärlden ett reellt hot mot vår inre stabilitet.

 

Fotnoter:

(1) För att sätta detta uttalande i perspektiv så kan vi göra en tankelek. Hur skulle vi ha reagerat om man byter ut länderna? Turkiet till Ryssland och Holland till Estland. Säg att många ryssar vill invandra till Estland. En opinion i Estland byggs upp mot att den redan ansenliga ryska befolkningen i landet ska få växa ännu mer. Putin träder in och fördömer detta motstånd och deklarerar att alla estniska politiker är fascister och nazister. Han följer upp med att ”konstatera” att inbördeskrig mellan ester och ryssar kommer utbryta i Estland mycket snart. Trots att detta är, liksom är fallet med Holland, en långt ifrån överhängande risk i dagsläget. Skulle vi bara se Putins uttalande som en analys av läget? Skulle det inte ligga närmare till hands att läsa in ett förtäckt hot i denna ”analys”? Att man rent av skulle verka för att detta scenario blev en verklighet, om den egna etniska gruppen fick som den ville. Tidningsrubrikerna dagen efter skulle skrika ut att snart står ”små gröna män” på gatorna i Narva och Tallin.

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!