Oroväckande upprustning i Arabvärlden!

(Skånska Dagbladet 21 feb 2012)

Under de senaste 20 åren har västvärlden sålt allt större kvantiteter av mycket avancerad vapenteknologi till arabvärlden. Denna försäljning har sin ekonomiska bakgrund i att försvarsindustrierna i väst har fått söka sig nya marknader efter att de egna ländernas försvarsmakter genomförde omfattande neddragningar efter det kalla krigets slut. Problemet med denna vapenförsäljning har aldrig varit mer uppenbart än nu. Den arabiska våren visar på vilken skakig grund de flesta av regimerna i Mellanöstern står. De vapensystem som säljs har ofta en effektiv livslängd på 30-40 år.

Ingen kunde förutspå omvälvningarna i regionen under det senaste året. Inte heller kan någon med säkerhet veta hur det ser ut om fem år och än mindre om 30-40 år.

Egypten, som har köpt stora mängder av amerikanskt krigsmateriel, som stridsvagnar och jaktflygplan av samma kvalitet som de Israel har, kommer under lång tid framöver att styras av islamister, som har en mycket oförsonlig hållning gentemot Israel.

Saudiarabien, också med en mycket islamistiskt lagd befolkning, mer radikal än dess illegitima kungahus, är en formidabel krutdurk och tillika den största vapenköparen i regionen. Om kungahuset faller så ersätts det troligen av någon form av teokrati, som av allt att döma skulle inta en mycket aggresiv hållning gentemot Israel. Är det verkligen klokt att sälja avancerade vapen till sådana stater?

Upprustningen i arabvärlden är helt orimlig i relation till ländernas ekonomier och deras defensiva behov. Syftet tycks vara offensivt bruk. För att ta ett par exempel, så innehar lilla fattiga Jordanien lika många enheter av den toppmoderna stridsvagnen Challenger, som producentlandet Storbritannien. Förenade arabemiraten har lika många enheter av den lika moderna Leclerc som producentlandet Frankrike.

Om man räknar ihop alla stridsvagnar av toppmodern klass, liknande de ovan nämnda i Mellanöstern idag, så kommer man upp i en siffra motsvarande den som gäller för hela Europa och även den kommer att passeras med råge under de närmaste 5-10 åren. Detta är en situation som var otänkbar för bara ett par decennier sedan.

En liknande situation har vi vad gäller stridsflygplan av toppkvalitet. Egypten, Saudiarabien och andra arabländer köper Eurofighter och amerikanska F-15 och F-16 i stora partier.

Den militära balansen mellan Israel och arabstaterna förskjuts snabbt till förmån för de senare. Det är inte svårt att tänka sig scenarier där Israel kan stå inför olika typer av koalitioner som har det dubbla eller tredubbla numerära övertaget gentemot Israel vad gäller alla de viktigaste vapensystemen. Inte bara stridsvagnar och stridsflyg som nämnts ovan, utan även attackhelikoptrar och mobilt artilleri håller en klass jämförbar med västvärldens och den kvantitativa klyftan vidgas för varje år som går. Jag kan inte nog betona att dessa moderna arabarméer är, tekniskt sett, väsensskilda från det som Saddam eller Kadaffi kunde mönstra.

Undertecknad är ingen ”beancount”- analytiker och är fullt införstådd med alla övriga faktorer som påverkar krigsföringen. Enbart krigsmaterielet utgör ingen armé och en bredare analys av frågan följer på denna blogg i det närmaste. Men den matriella upprustningen i sig är skäl nog för oro. Israel har stått emot starkare arméer förr och ridit ur stormen, men de har alltid haft lite hjälp av att deras västerländska krigsmateriel har varit av något bättre kvalitet än arabernas rysktillverkade dito. Så är inte längre fallet.

Det kan inte råda något som helst tvivel om att, i det fall det i framtiden utbryter ett krig mellan Israel och arabstaterna, där de senare är angripare, så är det vi i väst som har skapat förutsättningarna för detta!

Vi behöver föra en riktig diskussion om detta i väst och inte minst i Sverige som säljer avancerade vapensystem till potentiellt instabila regimer i regionen. Förutsätter vi att den arabiska våren bara skall resultera i fredliga demokratier?