Putin spelar mästerligt ännu en gång

Man kan konstatera att president Putin ännu en gång har spelat de geopolitiska spelet på ett mästerligt sätt. Han har inte, i denna fas, haft för avsikt att marschera in sin armé i östra Ukraina, men genom att bistå med bara lite militär hjälp så har han lyckats pressa eftergifter ur regeringen i Kiev, samtidigt som västmakterna står handfallna.

Först spelar Putin oskyldig till det som sker i östra Ukraina och håller sig på en nivå av involvering som gör det svårt för väst att rättfärdiga kraftfulla motåtgärder och sedan när han nu har fått Kiev dit han vill så träder han in som fredsduva i fyrpartssamtalen i veckan. Putins löfte att medverka till att miliserna avväpnas är det enda bidraget som någon av de fyra parterna (Ryssland, Ukraina, USA och EU) kan ge till en fredlig lösning som har någon betydelse för situationen. Kiev har pressats till att utlova lokala folkomröstningar om självstyre och lovar även respekt för det ryska språkets status. Nu när Putin har fått det han ville så kan han välja fredens väg. Även om han till synes backar från sina mer långtgående ambitioner, så har han lagt grunden för Ukrainas framtida splittring i och med att regionalt självstyre i framtiden kan leda till oberoende eller ett uppgående i den ryska federationen. Detta fredens vägval som Putin nu gör, kan möjligöra att den hårda retoriken från västs sida vad gäller Krim kan komma att tonas ner och att Ryssland kan komma att välkomnas in i salongerna igen. Att man från västhåll uttycker sig i ordalag som att man ”ännu inte har gett upp hoppet om Krim” är en indikator om att utvecklingen rör sig i denna riktningen. Kraven är som bortflugna och har nu ersatts av förhoppningar!

Kievregeringen sitter verkligen i en rävsax. Det faktum att man inte kan lita på sina väpnade styrkor bakbinder dem. Man kan som mest blåsa upp dimridåer och köra runt och se hotfulla ut. Inte ens det gick vägen i veckan när en hop ”bönder” avväpnade en fallskärmsjägarenhet(1) på deras bandvagnar. Sällan i den militära historien har man kunnat skåda en mindre stridsvillig armé!

Det faller sig inte naturligt, tack och lov, för ryssar att skjuta på ryssar på så lösa grunder. Ryssarna och de ryssvänliga är nämligen starkt representerade i de ukrainska styrkorna och om ett regelrätt krig skulle utbryta har regeringen i Kiev all anledning att frukta sättet på vilket dessa styrkor skulle uppträda. Förband som formligen smälter bort inför fienden skulle troligen i så fall bli en vanlig företelse.

Jag såg en intervju som CNN gjorde för några veckor sedan med en ryskättad befälhavare för ett fallskärmsjägarförband som vaktade den nya gränsen mot Krimhalvön. På frågan från repporterna om huruvida han var beredd att strida mot den ryska armén om de blev angripna, levererade han det förväntade svaret att han ”skulle strida mot alla fiender till Ukraina”, men alla icke-verbala signaler sade motsattsen. Kropsspråket, tonen, blicken, sände alla signalen att han bara sade det som förväntades. Ukrainas väpnade styrkor är kanske de mest håglösa som någonsin har dragit ut till en förväntad strid. Ukraina är en stat som sannerligen har skäl att inte vilja testa sina trupper i strid. Om testet misslyckas så är inte bara arméns brist på sammanhållning exponerad, utan även landets.

Noter:

1) Sovjetiska och post-sovjetiska fallskärmsjägarförband är motoriserade och exklusiva användare av bandvagnar av typen BMD som är den typen som beslagtogs av de ryskvänliga civilisterna i veckan. Min ödmjuka bedömning av fordon och uniformer är att det handlade om ett ukrainskt fallskärmsjägarförband. Detta är i sig oroväckande för Ukraina att de inte kan lita på ens landets elitenheter.

 

Annonser

Ukraina – Ett kluvet land i Rysslands skugga

Att den ukrainska presidenten Viktor Janukovitj nyligen avböjde EUs handelsavtal kom som en smärre chock för etablissemangen i såväl Bryssel som i Stockholm. Varför agerar Ukraina som ett land med dubbla personligheter? Svaret är att landet befolkas av två folk med helt olika agendor och som strävar mot två helt skilda visioner av framtiden.

Ukrainare och ryssar skiljer sig inte så mycket åt kulturellt sett, men det finns omständigheter som har lagt grunden för skilda politiska identiteter. Kiev var som bekant centrum i det första ryska riket som bildades under ledning av vikingar. Efter den mongoliska invasionen på 1230-talet splittrades riket upp i små furstendömen. Så småningom kom det som idag är västra och centrala Ukraina att hamna under Polsk/Litauiskt styre. De Polsk-Litauiska kungarna var katoliker och samlevnaden med folkets ortodoxa tro var inte alltid lätt. 1596 gjordes dock en uppgörelse mellan kungen och de ortodoxa biskoparna. Dessa biskopar accepterade Påvens överhöghet men fick samtidigt behålla sin ortodoxa rit. Denna kyrka kallades den Unierade kyrkan. Idag har den bara fem miljoner anhängare i Ukraina, men under 16- och 1700-talet var den dominerande. Under 1800-talets russifieringskampanjer tvingades sju miljoner unierade att konvertera till den ortodoxa kyrkan.

Likväl så har den unierade kyrkan genom åren bidragit till en separat ukrainsk identitet. Influenser från Västeuropa blev avsevärt mer lättillgängliga för de unierade än de ortodoxa och därmed har ukrainarna i viss mån glidit ifrån det österländska mongoliska och det bysantiska arvet som den ryska kulturen bär så tungt på sina axlar. Detta ser man i en större aktivism mot auktoritära ledare bland den ukrainska befolkningen, manifesterad genom den Orangea revolutionen och dagens protester mot Janukovitjs försök att vrida klocka tillbaka. Ukrainas ryska befolkning längtar istället tillbaka till styret från Moskva och synes inte till lika stor grad vara rygga tillbaka inför möjligheten att hamna under Putin, som sina ukrainska grannar.

Större delen av Ukraina kom inte under Moskvas styre förrän 1793, i och med Polens första delning, så detta band är inte särskilt djupt förankrat. Relationen har hela tiden varit en besvärlig sådan. Tvångskonverteringarna, nämnda ovan, kombinerades med en russifieringspolitik under 1800-talet som syftade till att radera ut spåren av en separat ukrainsk kultur. Att de ”vita” hade sitt starkaste fäste i Ukraina under inbördeskriget mot de röda bolsjevikerna i Moskva, förvånar således inte. Möjligheten att uppnå självständighet från Moskva lockade onekligen. Hämnden för denna ”illojalitet” kom i och med Stalins angrepp på de fria bönderna, kulakerna, under 30-talet, med konsekvensen att miljoner ukrainare svalt ihjäl.

Nu sitter Ukraina med ett land och två folk, som uttryckligen har skilda visioner om vilken väg de vill gå. Ukrainarna vill återknyta sitt band med Västeuropa, medan ryssarna gärna återvänder till moder Ryssland. Hur ska detta lösas? Den självklara lösningen står framför dem, men som en konsekvens av generella låsningar i internationella systemet så stödjer få aktörer gränsändringar som lösningar på politiska slitningar. I detta fallet är det dock någonting som Ukraina bör överväga.

Den etniska fördelningen i Ukraina: Ukrainare i rött och ryssar i blått

Den etniska fördelningen i Ukraina: Ukrainare i rött och ryssar i blått

Faktum är dock att de huvudsakligen rysktalande områdena i Ukraina, i öster och Krimhalvön, inte har någon anledning att vara en del av Ukraina. Dessa områden har aldrig varit en del av en ukrainsk statsbildning. Däremot har de varit kontinuerligt ryska sedan 1600-talet. Varför hör de då till Ukraina idag? Svaret är att Sovjetunionen överförde de nu rysktalande regionerna av Ukraina från den ryska rådsrepubliken. Krim överfördes så sent som 1956! Varför handlade Moskva så? Svaret är trefalt:

1) Ukrainas gränser expanderades för att ge intrycket av en mer jämbördig union. Denna expansion kunde givetvis inte förändra det faktum att den Ryska rådsrepubliken fullständigt dominerade unionen, men ansatsen fanns där.

2) Minska grogrunden för nationalism genom att justera rådsrepublikernas gränser så att de inte överensstämde med de etniska gruppernas utbredning.

3) Föra in rysk befolkning i de övriga republikerna för att på så sätt kunna utöva rysk kontroll över dem.

Om Ryssland hade fört en rättslig process i en opartisk internationell domstol för att återföra dessa områden till Ryssland så är det troligt att de hade vunnit, men en sådan process är osannolik. Dessutom tycks Ryssland för stunden inte ha något incitament att driva frågan om återförening. Är det så att punkt 3 fortfarande är giltig? Det mesta tyder på att så är fallet. 30 % av Ukrainas befolkning talar ryska och lika många hör till den ortodoxa kyrka som ser till Moskva. Detta är en värdefull spelmarker i det ukrainska politiska spelet, vilket vi inte minst kan se just nu. Således ligger bollen på den ukrainska planhalvan. Ingen stat ger frivilligt upp territorium, men som jag ser det så är detta det ända vettiga för Ukraina att göra. Annars kommer Ukraina aldrig bli kvitt det ryska inflytandet och Moskvas hållhake på Kiev!

%d bloggare gillar detta: