Ship to Gaza

Denna artikel publicerades idag på Newsmill.

Ship to Gaza underminerar fredsprocessen

(Newsmill 15 september 2011)

FN rapporten om Ship to Gaza incidenten (hädanefter benämnt StG) visar att Israel hade rätten att upprätta en blockad av Gaza, för att förhindra införseln av vapen till Hamas. Israel befinner sig trots allt i ett ”de facto” krigstillstånd med Hamas.  StGs försök att bryta blockaden har som syfte att provocera Israel till att ännu en gång överreagera. Israels tendens att överreagera är dess stora svaghet. Det är i och för sig förståeligt, givet att staten har stått under invasions- och förintelsehot under hela dess 60-åriga existens.

(Fredsaktivist på Mavi Marmara)

StG:s provokationsstrategi är en del av en större helhet som har inkluderat krigen i Libanon 2006 och Gaza 2008.

I grund och botten sitter Israel i en rävsax. Om de drar sig tillbaks från ockuperade territorier så utsätter de landet för beskjutning från positioner lång mer fördelaktiga för landets fiender än vad som annars är fallet. Om de stannar kvar förlorar de allt rimligt hopp om ett fredsavtal samtidigt som landet blir allt mer isolerat i omvärlden.

Då hoppet om ett fredsavtal trots allt har varit ett marginellt hopp, givet inte bara Syriens ställningstagande, utan framförallt de islamistiska rörelserna, Hamas och Hizbollahs kompromisslösa ställningstagande att ingen fred kan bli möjlig förrän Israel är förintat, så har Israel länge valt att självt agera kompomisslöst.

Till slut blev det dock Israel som tog det första steget mot att påbörja en fredsuppgörelse. I maj 2000 drog Israel sig tillbaka från buffertzonen i södra Libanon och 2005 från Gaza plus en del bosättningar på västbanken, utan något fredsavtal eller krav på några andra vilkor som den arabiska sidan skulle uppfylla. Detta var en stark goodwillgest från israelisk sida som de hoppades skulle underlätta vidare förhandlingar.

Vad blev svaret? Ja, det vet vi idag. Islamisterna flyttade fram sina positioner och använde dessa till att angripa Israel, precis som man hade fruktat. Gränsraiden av Hizbollah in i Israel 2006 och Hamas oupphörliga beskjutningar in i Israel från Gazaremsan, med crescendo i december 2008, var otvetydigt krigshandlingar. Man kan beklaga att Israel ofta väljer att agera mycket kraftfullt. För dem är det sekundärt vad den internationella opinionen säger. Hamas och Hizbollah å andra sidan är mycket slipade i sin mediastrategi. Militära installationer placeras i källarlokaler i vanliga bostadshus i södra Beirut och Gaza city. Raketer avfyras från hustak och nära intill sjukhus, med vetskap om att IDF´s artilleriradar pejlar in avfyrningarna, vilket leder till omedelbar svarseld, med civila förluster som följd. Dessa civila förluster är medel för att uppnå målet, offerstämpeln. Al-Jazeera slussas runt från katastrof till katastrof och kablar ut bilderna till världen. Israel är chanslösa i mediakriget. Hamas och Hizbollah är de otvetydiga vinnarna i de båda krigen 2006 och 2008/09. Den tydligaste effekten av kriget i Libanon 2006 var att Israels relation med Turkiet blev väldigt skakig.

Spiken i kistan för denna relation sätts in av intermezzot runt StG konvojen 2010. Att Turkiet släppte iväg blockadbrytarna var en indikation om hur relationen med Israel hade utvecklat sig. Det finns tydliga band mellan, den för ”Frihetsflottan” centrala organisationen, IHH och terrororganisationer som Hamas. Att namnkunniga svenskar såsom författare, filmstjärnor, riksdagsledamöter och professorer lierar sig med terrororganisationer är och förblir ett mystrium för mig.

Värre är att detta engagemang och agerande, som FN nyligen har förklarat vara i strid med internationell rätt, verkar mycket menligt på fredsprocessen. Den övergripande strategin bakom Libanon- och Gazakrigen och StG är att isolera och frysa ut Israel. Israel ska känna att det befinner sig i en omöjlig situation och tvingas till ytterligare eftergifter.

Problemet är, som nämnts ovan att Israel redan har provat eftergifter och sett resultatet av dessa. Islamisterna ser eftergifter som ett tecken på svaghet och istället för egna tillmötesgåenden får de blodad tand.

Således blir det enda resultatet att Israel allt mer drar sig tillbaka in i sitt skal och fredsprocessen dör allt mer. Denna process är personerna bakom StG medskyldiga till. De bestraffar den part som försöker göra eftergifter.

Denna linje är inte så konstig givet deras världsbild, där judarna inte har rätt att bo i regionen och än mindre har rätt att ha en egen stat. Hur pass fel dessa båda premisser är ska jag förklara i en annan artikel som publiceras här om ett par dagar.