Har toleransen nått vägs ände?

DEBATT

Förtalsåtalet mot Ann-Sofie Hermansson borde vara en ögonöppnare. En i en lång rad av ögonöppnare, som var och en borde få oss att se klarare. Få oss att se att den tolerans som har varit förhärskande här i Väst, nu har nått vägs ände. Inte nödvändigtvis toleransen som sådan, utan den kravlösa toleransen som vi idag praktiserar. Den inflytelserika vetenskapsfilosofen Karl Popper sade att: ”Obegränsad tolerans, kan bara leda till toleransens undergång”. Han menade att om ett samhälle, utan förbehåll, tolererar de intoleranta, så kommer de senare obönhörligen vinna, eftersom de nyttjar systemet till sin fördel. Detta kan man säga, är vad som sker idag. Vår moderna form av tolerans för de avvikande och minoriteterna, har saknat krav på respekt för systemet och för majoriteten och med grupper som inte innehar egna spärrar för sitt agerande, så har vi ett recept för ett samhälle där saker och ting spårar ur.  

Om Hermansson fälls för förtal med anledning av att hon kallade Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister, så vore det så klart en rättsskandal av magnitud, men jag skulle inte bli förvånad. Inte idag. Att Fatima och Maimuna är extremister står, i mina ögon, bortom allt tvivel. Något Magnus Sandelin, från Doku, också påvisade i en utmärkt artikel i GP. Detta eviga försvarande, legitimerande och kelande med religiösa extremister och terrorister, indikerar på ett övertydligt sätt nivån på de egna värderingarna.

Det som sticker i ögonen, är hur islamistiska extremister så väl lyckas manipulera så många i vårt samhälle, till att köpa den oskyldiga bilden av islam, som de målar upp. Hur många personer, som får statliga medel för att motverka extremism, men som istället rekryterar till detsamma, som får deltaga i debattprogram, argumenterande mot den felaktiga och ”fobiska” bilden av islam i väst, men som sedan åker ner för att mörda för IS, eller som gör sig ett namn genom att säga sig verka för integration, men som istället verkar för avståndstagande från samhället, ska vi behöva se, innan folk i gemen förstår?

De två kvinnor som vill sätta dit Hermansson är aktiva inom Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Konceptet är ett dåligt skämt och på vår bekostnad. Man försöker ge bilden av att vi i Väst har någonting att lära av islam, när det gäller mänskliga rättigheter. Man vill ge bilden av att det är vi som inte respekterar deras mänskliga rättigheter. Samtidigt finns det inte ett islamdominerat land i världen, där de mänskliga rättigheterna faktiskt respekteras.

Det kan aldrig anses vara en mänsklig rättighet att förtrycka andra människor, men det är hit vår ogenomtänkta tolerans har fört oss. Tolerans, i sin godartade form, har varit ett av kännetecknen för västerlandet i århundraden. En acceptans för avvikeser, som förutsätter förmågan att kunna sätta sig in i en annans situation. På senare tid har denna tolerans dock blivit allt mer naiv och undfallande inför dem som bara kräver mer och mer och som aldrig ger tillbaka sagda tolerans, i reciprocitiv anda.

Jag ser tre huvudsakliga varianter av denna tolerans: Politisk tolerans (en mer senkommen variant), Religiös tolerans (med rötter i 1600-talet) och Social tolerans (med början i mellankrigstiden). Den liberala ideologin, kan på senare tid sägas vara förespråkaren av dess mest krav- och gränslösa varianter och i takt med att denna tolerans ifrågasätts, ifrågasätts också liberalismen. De toleranta utnyttjas idag hejdlöst av dem som vill långt mer än att bli tolererade, utan som istället vill komma att prägla samhället i sin helhet. Att bli den nya normen!

 

Politisk tolerans:

Det goda samtalet, bygger på att vi kan respektera varandras åsikter och argumentera i sak. Den konservatism som tidigare dominerade samhället, accepterade i tur och ordning liberaler och sedan demokratiska socialister in i den demokratiska värmen och så långt föll det väl ut, i bemärkelse att en ömsesidig respekt etablerades. Efter världskrigen, kom dock detta att förändras. Mer radikala kommunistiska rörelser accepterades in i den demokratiska processen, trots att de på inget sätt hade avsagt sig sin folkmordsideologi. Här i Sverige blev VPK ett respekterat parti och ingen partiledare påpekade stup i kvarten att de hade kontakter med Moskva och biföll röda massmord, såsom Pol Pots och Maos.

På 80-talet visade man en avsevärd tolerans för en annan avvikande grupp; miljöaktivisterna. Dessa radikaler formade ett parti, vars resonemang runt ekonomi-, industri- och budgetfrågor, var lika skrattretande som deras framtoning. Dessa, till synes harmlösa aktivister, tolererades av etablissemanget…..och nu har de en styrande hand över såväl höger- som vänsterregeringar. De styr vår migrationspolitik och de avvecklar vår förmåga till att förbli ett industriland.

Nu är dessa två grupper, kommunisterna och de grönskrudade kommunisterna, inte själva så toleranta. Nu finns ingen reciprocitet! Nu när den konservativism, som släppte in först den ena och sedan den andra rörelsen i värmen, har fått en renässans bland ett folk som längtar tillbaka till normaliteten, så hånas de, fryses ut och attackeras fysiskt.

Nu kan vi se slutresultatet av den stora tysta majoritetens tolerans. Det normala, de vanliga och sunda värderingarna har inte längre en plats i samhällsdiskursen.

Var finns idag toleransen, i detta samhälle som snabbt marscherar mot starkt inskränkt yttrandefrihet, blasfemilagar och fängelsestraff för dem som hävdar sin naturgivna rätt till att yttra sin åsikt i de svåraste av frågor?

 

Religiös tolerans:

Ledare för religionen islam, i Sverige, har fått höra från första dag, att de har rätten att leva som de vill i vårt land. De har fått förstå att deras rättigheter räknas som kollektiva, med all skada detta har inneburit för dem ur deras grupp som hellre har velat leva i enlighet med normen i vårt land. Denna ofattbara tolerans för en religion vars företrädare, oftare än inte, försöker implementera en totalitär kontroll över samhället, får så klart konsekvenser.

Hur den muslimska minoritetens ledarskap har tackat för vår tolerans av deras avvikelse, har påtalats ovan, men är uppenbar för alla idag. De kräver, steg för steg, vår anpassning till deras levnadsregler. De kräver att vi ska acceptera att påtvingas deras religiösa bud, i det offentliga rummet, genom små steg ned längs en trappa som vi vet vart den leder, men ändå ser många inte mörkret där nere. Avsikten är att inte väcka den sovande björnen, utan gå varsamt till väga och sedan när positionen är orubbad, accelerera tempot. Vilket det synes vara läge för nu!

När denna acceleration väl sker, så kommer det uppenbaras för även de blindaste, att deras intoleranta religion inte kommer visa någon tolerans för dem som en gång tolererade dem.

 

Social tolerans:

Tolerans av homosexualitet, är en i grunden god sak. Problemet är dock, och att säga detta i dagens Sverige är som att svära i kyrkan, att även denna tolerans behöver villkoras, med en respekt för majoriteten; de heterosexuella.

Det tråkiga i sammanhanget är att det inte har stoppat vid lika rättigheter, utan nu verkar HBTQ-aktivister för att förvandla den tidigare avvikelsen till det nya normala. Angreppen på normen, som bärs upp av majoritetens faktiska preferenser, sker på bred front, och inskränker denna majoritets rätt att få leva i ett samhälle väglett av sina värderingar.

Den sexuella minoritetens aktivister gnuggar, med statens hjälp, in sitt budskap i majoritetens ansikten, medelst skäggiga lucior, sagoläsande transdamer i Barnkanalen, anal- och oralsexundervisning i förskolor och andra redskap för att förvirra barn. Skolklasser bussas ut för att deltaga i så kallade ”pride” parader, som inte är annat än manifestationer för ohämmad exhibitionism och annat skamlöst beteende. Men det stannar som bekant inte där, utan idag utför man så kallade ”könskorrigeringar” på barn som inte ens påbörjat sin pubertet och sin formandeprocess, vilket ofta ger oerhörda mentala skador. Att operera på friska barn, borde vara straffbart, men istället kan vi se, i andra västländer, att det är statsmakten som ibland genomdriver dylika ingrepp på barn, mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Toleransen av homosexualiteten, har även, för diverse aktivister, fungerat som en murbräcka för andra sexuella avvikelser från normen. Således kan vi nu konstatera aktivism för att legalisera pedofili, nekrofili, incest, tidelag och så vidare. Hela tiden ska gränsen för vår acceptans, vår tolerans, flyttas framåt. 

 

I summering:

Det man nu kan konstatera är att den stora, och relativt tysta, majoriteten, bestående av höger och gråsossar med ganska konservativa värderingar, som har uppvisat en stor tolerans för politiska, religiösa och sexuella avvikelser, nu får se sig bli hunsad, uppläxad och påtvingad saker som strider mot dess natur. Genomgående i punkterna ovan, är att de avvikande minoriteter som tidigare har fått icke-villkorade rättigheter, nu försöker påtvinga majoriteten sin vilja.

Det som tidigare var avvikande och perifert i samhället, ska nu förvandlas till norm och få inta en central position. Avvikelsen är den nya normen. Allt detta på den faktiska majoritetens bekostnad. Det jag frågar mig är; hur länge ska den tysta majoriteten förbli tyst? När ska den stiga fram och kräva att dess tolerans för avvikelsen, bara kan fortsätta så länge avvikarna respekterar samhällets rådande spelregler och majoritetens rätt att få leva sina liv som de vill.