Har toleransen nått vägs ände?

DEBATT

Förtalsåtalet mot Ann-Sofie Hermansson borde vara en ögonöppnare. En i en lång rad av ögonöppnare, som var och en borde få oss att se klarare. Få oss att se att den tolerans som har varit förhärskande här i Väst, nu har nått vägs ände. Inte nödvändigtvis toleransen som sådan, utan den kravlösa toleransen som vi idag praktiserar. Den inflytelserika vetenskapsfilosofen Karl Popper sade att: ”Obegränsad tolerans, kan bara leda till toleransens undergång”. Han menade att om ett samhälle, utan förbehåll, tolererar de intoleranta, så kommer de senare obönhörligen vinna, eftersom de nyttjar systemet till sin fördel. Detta kan man säga, är vad som sker idag. Vår moderna form av tolerans för de avvikande och minoriteterna, har saknat krav på respekt för systemet och för majoriteten och med grupper som inte innehar egna spärrar för sitt agerande, så har vi ett recept för ett samhälle där saker och ting spårar ur.  

Om Hermansson fälls för förtal med anledning av att hon kallade Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister, så vore det så klart en rättsskandal av magnitud, men jag skulle inte bli förvånad. Inte idag. Att Fatima och Maimuna är extremister står, i mina ögon, bortom allt tvivel. Något Magnus Sandelin, från Doku, också påvisade i en utmärkt artikel i GP. Detta eviga försvarande, legitimerande och kelande med religiösa extremister och terrorister, indikerar på ett övertydligt sätt nivån på de egna värderingarna.

Det som sticker i ögonen, är hur islamistiska extremister så väl lyckas manipulera så många i vårt samhälle, till att köpa den oskyldiga bilden av islam, som de målar upp. Hur många personer, som får statliga medel för att motverka extremism, men som istället rekryterar till detsamma, som får deltaga i debattprogram, argumenterande mot den felaktiga och ”fobiska” bilden av islam i väst, men som sedan åker ner för att mörda för IS, eller som gör sig ett namn genom att säga sig verka för integration, men som istället verkar för avståndstagande från samhället, ska vi behöva se, innan folk i gemen förstår?

De två kvinnor som vill sätta dit Hermansson är aktiva inom Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Konceptet är ett dåligt skämt och på vår bekostnad. Man försöker ge bilden av att vi i Väst har någonting att lära av islam, när det gäller mänskliga rättigheter. Man vill ge bilden av att det är vi som inte respekterar deras mänskliga rättigheter. Samtidigt finns det inte ett islamdominerat land i världen, där de mänskliga rättigheterna faktiskt respekteras.

Det kan aldrig anses vara en mänsklig rättighet att förtrycka andra människor, men det är hit vår ogenomtänkta tolerans har fört oss. Tolerans, i sin godartade form, har varit ett av kännetecknen för västerlandet i århundraden. En acceptans för avvikeser, som förutsätter förmågan att kunna sätta sig in i en annans situation. På senare tid har denna tolerans dock blivit allt mer naiv och undfallande inför dem som bara kräver mer och mer och som aldrig ger tillbaka sagda tolerans, i reciprocitiv anda.

Jag ser tre huvudsakliga varianter av denna tolerans: Politisk tolerans (en mer senkommen variant), Religiös tolerans (med rötter i 1600-talet) och Social tolerans (med början i mellankrigstiden). Den liberala ideologin, kan på senare tid sägas vara förespråkaren av dess mest krav- och gränslösa varianter och i takt med att denna tolerans ifrågasätts, ifrågasätts också liberalismen. De toleranta utnyttjas idag hejdlöst av dem som vill långt mer än att bli tolererade, utan som istället vill komma att prägla samhället i sin helhet. Att bli den nya normen!

 

Politisk tolerans:

Det goda samtalet, bygger på att vi kan respektera varandras åsikter och argumentera i sak. Den konservatism som tidigare dominerade samhället, accepterade i tur och ordning liberaler och sedan demokratiska socialister in i den demokratiska värmen och så långt föll det väl ut, i bemärkelse att en ömsesidig respekt etablerades. Efter världskrigen, kom dock detta att förändras. Mer radikala kommunistiska rörelser accepterades in i den demokratiska processen, trots att de på inget sätt hade avsagt sig sin folkmordsideologi. Här i Sverige blev VPK ett respekterat parti och ingen partiledare påpekade stup i kvarten att de hade kontakter med Moskva och biföll röda massmord, såsom Pol Pots och Maos.

På 80-talet visade man en avsevärd tolerans för en annan avvikande grupp; miljöaktivisterna. Dessa radikaler formade ett parti, vars resonemang runt ekonomi-, industri- och budgetfrågor, var lika skrattretande som deras framtoning. Dessa, till synes harmlösa aktivister, tolererades av etablissemanget…..och nu har de en styrande hand över såväl höger- som vänsterregeringar. De styr vår migrationspolitik och de avvecklar vår förmåga till att förbli ett industriland.

Nu är dessa två grupper, kommunisterna och de grönskrudade kommunisterna, inte själva så toleranta. Nu finns ingen reciprocitet! Nu när den konservativism, som släppte in först den ena och sedan den andra rörelsen i värmen, har fått en renässans bland ett folk som längtar tillbaka till normaliteten, så hånas de, fryses ut och attackeras fysiskt.

Nu kan vi se slutresultatet av den stora tysta majoritetens tolerans. Det normala, de vanliga och sunda värderingarna har inte längre en plats i samhällsdiskursen.

Var finns idag toleransen, i detta samhälle som snabbt marscherar mot starkt inskränkt yttrandefrihet, blasfemilagar och fängelsestraff för dem som hävdar sin naturgivna rätt till att yttra sin åsikt i de svåraste av frågor?

 

Religiös tolerans:

Ledare för religionen islam, i Sverige, har fått höra från första dag, att de har rätten att leva som de vill i vårt land. De har fått förstå att deras rättigheter räknas som kollektiva, med all skada detta har inneburit för dem ur deras grupp som hellre har velat leva i enlighet med normen i vårt land. Denna ofattbara tolerans för en religion vars företrädare, oftare än inte, försöker implementera en totalitär kontroll över samhället, får så klart konsekvenser.

Hur den muslimska minoritetens ledarskap har tackat för vår tolerans av deras avvikelse, har påtalats ovan, men är uppenbar för alla idag. De kräver, steg för steg, vår anpassning till deras levnadsregler. De kräver att vi ska acceptera att påtvingas deras religiösa bud, i det offentliga rummet, genom små steg ned längs en trappa som vi vet vart den leder, men ändå ser många inte mörkret där nere. Avsikten är att inte väcka den sovande björnen, utan gå varsamt till väga och sedan när positionen är orubbad, accelerera tempot. Vilket det synes vara läge för nu!

När denna acceleration väl sker, så kommer det uppenbaras för även de blindaste, att deras intoleranta religion inte kommer visa någon tolerans för dem som en gång tolererade dem.

 

Social tolerans:

Tolerans av homosexualitet, är en i grunden god sak. Problemet är dock, och att säga detta i dagens Sverige är som att svära i kyrkan, att även denna tolerans behöver villkoras, med en respekt för majoriteten; de heterosexuella.

Det tråkiga i sammanhanget är att det inte har stoppat vid lika rättigheter, utan nu verkar HBTQ-aktivister för att förvandla den tidigare avvikelsen till det nya normala. Angreppen på normen, som bärs upp av majoritetens faktiska preferenser, sker på bred front, och inskränker denna majoritets rätt att få leva i ett samhälle väglett av sina värderingar.

Den sexuella minoritetens aktivister gnuggar, med statens hjälp, in sitt budskap i majoritetens ansikten, medelst skäggiga lucior, sagoläsande transdamer i Barnkanalen, anal- och oralsexundervisning i förskolor och andra redskap för att förvirra barn. Skolklasser bussas ut för att deltaga i så kallade ”pride” parader, som inte är annat än manifestationer för ohämmad exhibitionism och annat skamlöst beteende. Men det stannar som bekant inte där, utan idag utför man så kallade ”könskorrigeringar” på barn som inte ens påbörjat sin pubertet och sin formandeprocess, vilket ofta ger oerhörda mentala skador. Att operera på friska barn, borde vara straffbart, men istället kan vi se, i andra västländer, att det är statsmakten som ibland genomdriver dylika ingrepp på barn, mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Toleransen av homosexualiteten, har även, för diverse aktivister, fungerat som en murbräcka för andra sexuella avvikelser från normen. Således kan vi nu konstatera aktivism för att legalisera pedofili, nekrofili, incest, tidelag och så vidare. Hela tiden ska gränsen för vår acceptans, vår tolerans, flyttas framåt. 

 

I summering:

Det man nu kan konstatera är att den stora, och relativt tysta, majoriteten, bestående av höger och gråsossar med ganska konservativa värderingar, som har uppvisat en stor tolerans för politiska, religiösa och sexuella avvikelser, nu får se sig bli hunsad, uppläxad och påtvingad saker som strider mot dess natur. Genomgående i punkterna ovan, är att de avvikande minoriteter som tidigare har fått icke-villkorade rättigheter, nu försöker påtvinga majoriteten sin vilja.

Det som tidigare var avvikande och perifert i samhället, ska nu förvandlas till norm och få inta en central position. Avvikelsen är den nya normen. Allt detta på den faktiska majoritetens bekostnad. Det jag frågar mig är; hur länge ska den tysta majoriteten förbli tyst? När ska den stiga fram och kräva att dess tolerans för avvikelsen, bara kan fortsätta så länge avvikarna respekterar samhällets rådande spelregler och majoritetens rätt att få leva sina liv som de vill.

Den oheliga alliansen mellan extremvänstern och islamismen

Varför har det växt fram en så nära allians mellan extremvänstern och islamismen? Man kan tycka att de religionsfientliga strömningarna bland de röda skulle förvandla dessa krafter till varandras motpoler. Men så har det inte blivit. De har väldigt mycket gemensamt, i den bemärkelsen att de delar hatobjekt. Både kommunismen och islamismen är; anti-nationalistiska, anti-kapitalistiska, anti-demokratiska, anti-liberala, mot kristen borgerlighet, anti-semitiska, anti-USA och slutligen, anti-Israel. Detta är en gedigen lista med ”min fiendes fiende”-skäl för dessa två krafter att slå sig ihop, men finns det mer som binder dem samman och hur har vänsterns förändrats för att kunna ta detta steg? Hur hanterar man det som borde vara uppenbara konfliktpunkter.

Min fiendes fiende

Anti-nationalism:

Extremvänstern (1) ser en allierad i islamismen för sin kamp mot vad man ser som nationens gissel. Nationen ses av kommunister som en av makteliterna påtvingad identitet som folken ska befrias från. Nationen och dess normativa komponent, nationalismen, ses som skyldigt till 18- och 1900-talens krigshärjningar, ett redskap som har brukats för att hetsa folken mot varandra för profitens skull. Nationen som en källa till identitet är socialismens värsta fiende då klassidentitet och nationsidentitet utesluter varandra per princip. Medan nationen löper lodrätt så utsträcker sig klassen horisontellt, tvärs över alla gränser. Därför är kommunismens naturliga tillstånd internationalism; strävan efter att bryta ned gränserna. Denna strävan delar de med islamisterna som ser nationen som ett främmande koncept i Mellanöstern, vilket det ju också är. Islam lär ut att den religiösa gemenskapen är den enda som människan ska känna lojalitet till. Nationen styckar upp denna gemenskap och för över makt till de världsliga ledarna vilket sätter käppar i hjulet för den islamistiska agendan. Denna agenda består i att först ställa staten under imamernas kontroll, för att sedan, när tiden är mogen, lösa upp denna stat och införa kalifatet.

Kommunisterna och islamisterna ser olika utopier framför sig, utopier som ser ut att stå i konflikt med varandra, men de är rörande överens om att nationalstaten och till och med staten, som vi känner den, ska elimineras.

Nationalismens roll i första världskriget kan inte förnekas, men ska inte heller överdrivas utan bör istället tolkas som ytterligare en motivator för att mobilisera folken i krigstider. Precis som religionerna gjorde innan dess och fortfarande gör och kommunismen och de andra aggresiva ideologierna gjorde under det andra världskriget och därefter. Det är således svårt att ta deras utpekande av nationalismen på stort allvar. Man beklagade att Europas arbetare lyssnade på de nationella ledarna istället för ropen efter att arbetarklassen skulle samlas inför det första världskriget och de konsekvenser detta  fick i skyttegravarna, men när man själva tog makten och arbetarna faktiskt lyssnade så blev resultatet den fruktansvärda slakten på det egna folket i kölvattnet av revolutionen i Ryssland. Islamisterna i Mellanöstern beklagar Saddams, Assads och Nasser halvt nationalistiska och halvt socialistiska styre, men nu när de själva flyttar fram positionerna i regionen så följer ett spår av fördrivningar, massmord och avhuggna huvuden. Detta utan att nämna ”landvinningarna” i Saudiarabien och Iran.

Deras krav på det moraliska högsätet är med andra ord mer än genomskinligt! Detta har dock mindre betydelse för idéns popularitet. Nu när många liberaler också driver agendan att nationen är roten till allt ont så lär det marxistiska projektet att montera ned nationen fortsätta obehindrat. Själv är jag mindre lockad av idén att staten ska verka i ena eller andra riktningen för att påverka hur folk identifierar sig. Detta bör få växa fram organiskt och efter folks eget tycke och där går det inte att bortse från att nationen är mer än en ”föreställd gemenskap” och har ett ursprung som löper längre tillbaka i historien än 1800-talets statliga konstruktivism. Problemet med den dekonstruerande agendan är att det tomrum som skapas kommer att fyllas av någonting annat, både avsiktligt och oavsiktligt. Vid sidan av religionens återkomst och klasshets så får vi sekter, österländsk mysticism, fanatiska ideologier, besatthet vid fotbollslag och könshat som serverat! Det är svårt att se på vilket sätt detta är bättre?

Anti-kapitalism:

Den kanske viktigaste källan till samsyn mellan islamisterna och extremvänsterns är den starka anti-kapitalism som frodas inom islam. Det ränteförbud som övervanns i den kristna världen under medeltiden finns kvar i dagens muslimska samhälle. Det paradoxala är att denna anti-kapitalism är det som cementerar klassklyftorna i Mellanöstern. Lån mot ränta möjliggör för fler att ge sig in i handel eller produktion och främjar på så sätt social mobilitet. I medeltidens frejdiga transithandel mellan öst och väst kunde bara de redan välbeställda i Mellanöstern deltaga.

Den sociala mobiliteten som följer av ett kapitalistiskt system är ett direkt hot mot social kontroll av kvinnan och bidrager därmed till nedmontering av gamla religiösa patriarkala strukturer.

Ränteförbudet och det resulterande kväsandet av den privata sektorns växtkraft är en faktor i statens dominerande roll i de arabsocialistiska regimer som växte fram i regionen på 50-talet. Detta äktenskap mellan islam och socialism indikerar hur ett gemensamt röd-svart samhällsprojekt skulle te sig. Den tunga statligheten och kapitalfientligheten passade givetvis bra för de islamistregimer som följde på dessa, såsom i Iran. Detta möjligjorde för mullor och imamer att bibehålla kontrollen över samhället.

Anti-liberalism och anti-demokrati:

De tre idéerna; liberalism, demokrati och kapitalism är så tätt sammanknutna till varandra att de får ses som delar av samma samhällsbygge.

Liberalismens idéer om individens okränkbara friheter och rättigheter lade grunden för den demokrati vi har i Europa genom såväl liberalt drivna revolutioner på kontinenten mot de autokratiska monarkierna som krypande reformer i Storbritannien och Skandinavien under 1800-talet. Vår moderna kapitalism förutsätter demokrati om  tillväxten ska vara uthållig. Autokratiskt styrd kapitalism fungerar bara i en övergångsfas på några decennier. Tveklöst måste det finnas en respekt för äganderätten och ett rättssystem värt namnet. Ett samhälle som bygger på  liberal demokrati och kapitalism strider naturligt nog mot kommunismens ideologiska grundstenar; påtvingad kollektivism och förtryck av individen, en styrd och offentligt ägd ekonomi och vägen mot utopin via styre av en politiskt skolad elit som ”vet vad som är bäst för kollektivet”.

Men varför är islamisterna också motståndare till detta liberal-demokratisk-kapitalistiska komplex? Svaret ligger i att de tre samhällsidéerna medför inte bara rösträtt och fria ekonomiska utbyten, utan så mycket mer. Ett modernt samhälle som bygger på dessa tre pelare innebär ett frigörande av individen från kollektiv som familjen, stammen och klanen. Liberalismen är en kraft för såväl individuell befrielse som ett nedmonterande av religionens kontroll över samhället. Detta moderna samhälle bygger på yttrandefrihet och rätten att kritisera och ifrågasätta och möjligheten att bedriva en konstruktiv samhällsdiskurs.

Det samhällssystem som islamisterna vill ha, där den politiska makten emanerar från de religiöst lärda  och där det manliga kollektivets inbillade rättigheter alltid går före individens, är givetvis mycket hotat av den liberal-demokratiska ordningen.

Detta motstånd mot modernismen är dock inte en ny företeelse. Det primära motståndet runt om i världen mot den modernisering som har emanerat från Europa de senaste 300 åren har återfunnits i de religiösa strukturerna. Från Ryssland, till Japan, till Indien och vidare till Mellanöstern. Det är alltid likadant. De som står att förlora mest på upplysning, personligt ansvar och individualisering är dessa religiösa etablisemang. Islamismen, som är tanken att statens affärer, såväl som medborgarnas liv och levene, ska vägledes av vad som dikteras i de religiösa texterna, står att förlora oerhört om dessa tre principer implementeras, med konsekvensen att kvinnor befrias, barn får en neutral och ifrågasättande utbildning och att människor lär sig att tänka självständigt. Effekten av detta blir då att den dogmatiska religionen tappar sitt grepp om samhället. Här finns således en grund för en naturlig allians! Man kämpar tillsammans med kommunisterna mot essensen av det moderna samhället.

Anti-USA och anti-Israel:

Kommunismens band till avkolonialiseringsrörelsen har varit starkt under hela efterkrigstiden. Efter att muren föll och deras keldjur, Sovjetunionen, kollapsade och därmed drömmen om deras ekonomiska socialistiska utopi, så var man tvungna att söka sin legitimitet på andra arenor. Feminism, Klimatmarxism,  migrationsfrågor och just solidariteten med den tredje världen. Eftersom Mellanöstern var den enda reella kvarvarande arenan för kamp mot USA och kvarstoden av Europas imperialistiska impulser, så var det där man fann sina allierade. Om man föll kort i försöken att bevisa hållbarheten i sina ekonomiska teorier så kunde man i alla fall fortfarande försöka övertyga världen om att kapitalismen var ond och således inte ett bättre alternativ. Detta genom att sätta fokus på dess flagskepp USA:s sämre sidor. Det frenetiska hatet mot USA som allt mer växer inom extremvänstern gör att de omfamnar vem som helst som bestrider USA och som kan hjälpa till att torpedera det skeppet. Inga skrupler fanns i detta spel. Milosevic, Saddam och Ahmadinejad lyftes upp ur ränstenen och tvättades av för att förvandlas till vänsterns  galjonsfigurer.

Vänstern hade vid Israels födelse tenderat att stödja judarna mot araberna, eftersom de förstnämndas sionistiska projekt hade så tydliga socialistiska drag i kontrast mot de reaktionära arabiska folkens agendor. Detta förändrades dock snabbt när judarna visade sig vara mer benägna att utvecklas via marknaden än vänstern hade hoppats på samtidigt som araberna började lockas av socialismens löfte om att med radikala svep komma ifatt väst. Av detta blev så klart intet, men bandet till kommunisterna i väst cementerades. Det faktum att PLO och andra vänsterkrafter i regionen bara delvis var vänster och för övrigt bevarade den religiösa världsbilden och retoriken bidrog till att vänstern i Europa tillvänjdes vid denna mix av vänster och islam. Anledningen att det gick så bra för PLO och andra att förena vänsterns tankar och islam och för den Europeiska vänstern att acceptera detta är som sagt ämnet för denna text.

Vänstern fick således en kraftig bias mot Israel, som inte bara var kapitalistiskt utan också uppfattades som kolonialt, men det fanns och finns fortfarande en djupare anledning till att denna bias var så lätt att ta till sig för vänstern; antisemitismen.

Antisemitismen:

Europas judar sökte under 18- och 1900-talen sin tillflykt i den liberala ideologin som det bästa skyddet mot intolerans, men en inte obetydlig andel trodde att socialismen var vägen ur förtrycket. De trodde att  de kunde undkomma stigmatiseringen genom att via socialismen bekämpa den extremnationalistiska högern och på så sätt, genom ett klasskamp-perspektiv, inte kategoriseras som den udda fågeln. Detta misslyckades dock, vilket den frodande antisemitismen i Sovjetryssland visar med all tydlighet. Varför fann då judarna inte acceptans i vänsterns kalla famn?

Orsaken till detta är att vänsterns stridsmän aldrig har kunnat komma förbi det faktum att judarna var så överrepresenterade inom arbeten som kräver högre utbildning att de rent av sågs som sammanlänkade med borgerligheten. Judarnas framgångar inom bankväsendet och andra kapitalintensiva branscher har etsat fast bilden av dem som arbetarens fiende och kapitalistiska utsugare. Antisemitismen är i själva verket vänsterns utgångsläge.

De reflexer som Ilmar Reepalu blottade vid tillfällen illustrerar detta på hemmaplan. Under ”Occupy Wallstreet” protesterna i New York var den frekventa antisemitiska hetsen påtaglig. Judarna framställdes som den utsugande kapitalismens bärande element. I förintelsens vagga, Österrike, såg folket på landsbyggden, nationella socialister såväl som socialister, judarna som ”skyldiga” för och uppbärare av själva det moderna samhället och med detta allt som de ansåg vara av ondo för arbetare och nation tillika. Wiens moderna avantgardekultur, där judarna var överrepresenterade, såg som en judisk komplott för att förstöra och korrumpera den vanliga människan. Både den internationalistiska kommunismen och den nationella socialismen delade detta ställningstagande att juden var källan till allt ont! Få har uttryckt detta band mellan antikapitalism och antisemitism bättre än själva vänsterterroristen Ulrike Meinhof:

Auschwitz meant that six million Jews were killed, and thrown on the waste-heap of Europe, for what they were considered: money-Jews. Finance capital and the banks, the hard core of the system of imperialism and capitalism, had turned the hatred of men against money and exploitation, and against the Jews. . . . Antisemitism is really a hatred of capitalism.”

Av denna anledningen kommer judars försök att finna solidaritet hos vänstern alltid vara futila. De kommer alltid att ses som klassfiender i slutändan! Av denna anledningen så har det varit så mycket lättare för kommunisterna att ha överseende med och till och med känna sympati med  den hejdlösa antisemitismen bland muslimer från Mellanöstern till Malmö.

Konfliktpunkter och lösningar!

Finns det då inga moln på himlen när dessa två likar svär varandra evig kärlek? Vid en första anblick så ser det definitivt ut som att dessa två är varandras motpoler. Socialismens ateism och propagerande för kvinnors- och homosexuellas rättigheter borde inte fungera ihop med islamismen. 60-talets och flumvänsterns sexuella frigörelse och auktoritets- och traditionstrots borde omöjligöra denna allians som växer fram nu, men likväl så växer den i styrka. Hur har vänstern löst dessa problem egentligen?

Homosexualitet:

Synen på homosexualitet är den största kvarvarande knäcknöten mellan vänstern och islam i Europa idag, där det inte är troligt att man kommer kunna uppnå samsyn, men om man ser på länder där socialismen har regerat under 1900-talet, såsom Ryssland och Kuba, så är en sådan utveckling inte omöjlig, även om man ska vara medveten om att detta är en helt annan social kontext. Men likväl så kan man se illavarslande tendenser i vårt land när Broderskapsrörelsen börjar nedprioritera HBT-frågor för att kunna samarbeta med islamister.

Kvinnans sexuella frigörelse:

När det gäller den kvinnliga frigörelsen så har man lyckats vända logiken på huvudet. Det konservativa kvinnoideal som rådde fram till 50-talet såg man då som ett sätt för mannen att kontrollera kvinnan och beskära hennes rätt att uttrycka sig fysiskt. 68-vänsterns revolution var vital när det gällde att riva ner de rådande synsätten när det gäller moral och värderingar med allt vad det kom att innebära för ”den svenska synden”. Kommersialisering av kroppen är definitivt inget vänsterfenomen, utan var på tillväxt sedan krigsåren med pinuppor och vackra kvinnor vid reklam för nästan varje produkt, men det är svårt att tänka sig att det hade lett till dagens exploatering av kvinnan om den konservativa moraliska hegemonin hade förblivit intakt. Man kan inte bortse från att vänstern har haft en vital del i  förskjutningen av synen på nakenhet som naturligt i det offentliga rummet. Utan denna avslappnade synen på nakenheten så är det svårt att föreställa sig dagens exhibitionism såväl framför webbkameran i hemmet som att kvinnor skulle så lättsamt skulle stå nakna eller halvnakna framför kamerorna i olika sammanhang idag.

I ljuset av detta så känns det ihåligt när kommunister klandrar patriarkatet för att utnyttja kvinnokroppen då det är den normförskjutning, som de själva har varit så instrumentella i  att skapa, som har möjliggjort detta. Vänstern ser inte ironin i denna situation!

Nu accepterar man inom vänstern den islamistiska världsbilden att västvärlden exploaterar kvinnor och att dessa nu måste skylas för att skyddas. Man accepterar till och med tanken att det är ett frivilligt ställningstagande från majoriteten av de kvinnor som vill skyla sig genom bruket av slöjor, trots att man bara 40 år tidigare kämpade för att befria kvinnor från normer om hur de skulle klä sig. Deras egen tidigvarandes kvinnokamp ignoreras och de systrar som fortfarande idag bedriver deras kamp på detta sätt, såsom FEMEN, förklaras nu vara fiender och gåendes i patriarkatets ledband. Måhända ska detta tolkas som en insikt om att deras egen kamp har fått för dem själva oväntade konsekvenser. Nakenhetsnormen har helt enkelt slagit tillbaka på dem själva och fått dem att omvärdera sin egen kamp. Detta nederlag har således lagt grunden för en samsyn med reaktionära religiösa krafter.

Den sunda och avslappnade synen på kroppen som de flesta besitter idag signifierar en återgång till för-kristna normer, som är till större del till det bättre så länge det inte glider över i den rena exhibitionism som numera blir allt vanligare, med resultatet att barn utnyttjas sexuellt på olika sätt att vuxna via nätet. Lösningen på detta är dock inte att alla kvinnor sveper in sig i slöjor då vi istället är tillbaka på ruta ett, där kvinnans klädsel dikteras av hur män reagerar på denna, oavsett om det är för att han vill ”beskydda” henne från exploatering eller för att han inte kan kontrollera sina egna lustar, som det dikteras i en viss religion än idag.

Kvinnans likställdhet:

Kvinnans povra position inom det som dikteras och ofta följs i den muslimska världen är en stor knöl att komma över för europeiska kommunister som har skolats i värdet av jämställdhet. Värdet av denna allians för den efter murens fall vacklande vänstern har bedömts vara så pass högt att man har tvingats till moraliska krombukter i den högre skolan. Det ägg man värpte fram heter som bekant; kulturrelativism!

Det enda försvar man har kommit fram till är att det vore överlägset och nedlåtande av oss i väst, kapitalister såväl som kommunister, om vi satte oss till doms över andra kulturer och tvärsäkert deklarerade sådana dumheter som att alla längtar efter frihet och individuellt självbestämmande oavsett var och i vilken kultur man är född, att man och kvinna ska vara jämställda oavsett var man lever i världen. Men nej, säger kulturrelativisterna, det finns inga absoluta sanningar om den mänskliga naturen. Det finns ingen naturlig mänsklig längtan! Alla kulturer har sina sammanhang och människors drifter och önskningar ska vägas relativt i relation till det sammanhang de lever i. En muslimsk kvinna vill, sägs det underförstått, vara värd hälften av en man när det gäller arvsrätt, vittnesbörd i rättssalar och under liknande omständigheter. Ja, hon vill rent av acceptera att just hennes sexualitet bedöms som den farliga, den som kan locka män till vansinne, så pass att de inte kan rå för om de våldför sig på henne, för då ska hon straffas. Kvinnor som lever under liknande strukturellt förtryck, säger kulturrelativister här i väst, gör så av egen fri vilja. Det är deras kultur som vi inte ska fälla omdömen om. På så sätt klarar vänstern sig ur att ta ansvar för den ideologi som de allierar sig med. En ideologi som verkar för att dessa förtrycksstrukturer ska inte bara permanentas utan också frodas och sprida sig till väst. Om man hade applicerat detta resonamang på vårt samhälle, som vänstern inte har sett som bundet i en särskild kultur som inte får påverkas, så hade det ansetts fullt rimligt att gifta kvinnor än idag gått klädda i sjalar när de lämnar hemmen och att de skulle än idag ha betraktats som omyndiga och under sin makes eller faders beskydd. Tack och lov så gör vi inte det, för när det gäller vår egen kultur, så erkänner vänster såväl som höger att det är varje individs strävan, oavsett om denna är kvinna eller man, att bli fri från andras kontroll, fri att fatta sina egna beslut om sitt liv och leverne.

Ateism:

Kommunismen ska ju vara religionsfientlig enligt utsaga. Detta har man hört till leda. ”Ett opium för folket” är ju ett av kommunismens ledord! Hur går detta ihop med dagens rödas vurmande för en reaktionär religiös ideologi? Svaret är att man har missuppfattat denna invändning!

Kommunismen är inte fientlig mot religion som sådan. Istället är det specifikt kristendomen som den är fientlig mot. Som den kulturrelativistiska ideologi den är så anser dagens kommunism inte sig ha rätten att ha en uppfattning om andra kulturers religioner. Det är kristendomen specifikt som kommunisterna hatar. Det är kristendomen som har förtryckt västerlandets arbetare, som har varit deras opium, som har varit borgerskapets villiga redskap för att befästa ett hierarkiskt samhälle.

Det hat som kommunismen delar med islamisterna är hatet mot den kristna borgerliga samhället. Samma kristna borgerlighet som, enligt vänstern, befäste klassordningen med religionens hjälp,  koloniserade världen och försökte påtvinga bland annat den muslimska världen, från Indien till Marocko, västerländska idéer och fördriva sådant som änkebränningar och i missionärernas ögon okristliga grymheter. Detta delade hat förenar de båda krafterna ännu idag. Även om den borgerliga västerländska mannen idag på sina håll idag är grundligt avkristnad, så vidhåller han ofta med att agera i de koloniala missionärernas anda med sitt framhärdande i de naturrättsliga principernas allmängiltiga applicerbarhet.

Samma fenomen ser vi med feminismen som allt mer antar en marxistisk karraktär. Det dessa feminister hatar är specifikt vita män och inte män i allmänhet. Det är därför de med sådan lätthet allierar sig med förtryckande islamister och med sådan lätthet avfärdar hedersvåld utfört av utomeuroperiska män här i Sverige. Denna kamp är inte deras. Alla diskussioner som avleder fokus från den frågan till problem inom andra kulturer avfärdas snabbt. Istället är det så att de söker allierade i sin egen kamp mot vad man uppfattar som sina egna förtryckande män. Om förtryckande islamister vill hjälpa till att bekämpa de europeiska feministernas ”egna” män, så är de välkomna att deltaga.

Både kommunister, feminister och islamister förenas i sitt hat mot det borgerliga samhället, med dess normkonservatism, uppförandekoder som klandras för att stänga ute folk, dess bejakande av traditioner och dess nationalism. Normupplösning har hela tiden varit ett kommunistiskt mål, då normerna har setts som borgarklassens normer. Desto mer man river ner dessa, desto mer lägger man grunden för det socialistiska samhället. De röda vill rasera allt de borgerliga står för i samhället, om inte bara för den egna segern så för att bereda mark för sina islamistiska allierade. Normlöshet är dörren till det nya, vare sig detta nya är en annan kultur eller det är interna förändringar. Nationen med dess symboler, flaggan och nationalsången, måste göras om för att inte exkludera, könen ska dekonstrueras för att inte transpersoner ska känna sig utanför och normer i människors vardagliga interaktion ska fullständigt rivas upp för att utradera alla synliga klasskillnader. Istället för att lyfta nivån på hur folk beteer sig mot varandra så ska denna sänkas. Resultatet av denna normlöshet ser vi idag, när folk vägrar hjälpa kvinnor med barnvagnar eller resa sig för äldre och gravida på bussen, vanlig artighet och hjälpsamhet ses som borgerligt poserande. Detta är företeelser som utgör en civilisations urholkning och är tveklöst en av det socialistiska samhällets frukter.

Lika barn leka bäst?

Som jag har skrivit om tidigare så finns det märkbara paralleller mellan religionen och de totalitära ideologierna från 1900-talet, såsom just kommunismen. Man kan säga att dessa totalitära ideologier vore omöjliga utan de monoteistiska religionerna. Utan en uppväxt med en kategorisk världsbild och ett dogmatiskt tänkande vore den kommunistiska samhällssynen omöjlig. Var i buddhismen eller konfucianismen finner man spår av detta? Nej, det monoteistiska arvet har skapat detta monster. Vad vore denna ideologi utan sin religiöst präglade tro på det utopiska samhället? En tro på att om alla lever rättrogna liv så väntar paradiset för oss. Bara de som är rättrogna, goda socialister, får vara med. Alla andra ska förskjutas för sitt kätteri eller, som ofta är fallet, mördas i charader till rättegångar som mest kan liknas vid häxprocesser.

Att kommunisterna hatar kristendomen, som nämnts ovan, är bara ett hinder om man betraktar detta på ett mycket ytligt sätt. Det är inte en långsökt tanke att de idéer som våra sinnen skapar är resultat av den världsbild som vi har växt upp med och att denna påverkan ofta är undermedveten. Så att en kristendomsfientlig kommunist skapar en värdsbild som är grundad i denna religionen är inte bara en möjlighet utan rent av en sannolik ironi.

Med detta i åtanke så är det förståeligt att kommunister och islamister når varandra på ett djupare plan. De tänker på samma sätt, de länkar ihop själsligen, ja det är kärlek helt enkelt. Denna förtjusning underlättas av att islam framställer sig som en egalitär religion som vill utjämna skillnader mellan de troende. Denna bild ställer man i kontrast till de stora kristna kyrkorna som under nästan hela sin existens har agerat som det hierarkiskt ordnade samhällets försvarare. Detta trots att kristendomen också började som en direkt socialistisk ideologi. Vänstern, som skydde detta kristna försvar av kung och borgerlighet, ser i islam en mer välvillig motsatts som de kan sammarbeta med. Problemet för dem själva är att de har i sin självvalda ignorans har köpt en skönmålning. Muhammed predikade precis som Jesus broderskap och jämlikhet för de troende, men det vänstern inte vill se är att det klassamhälle som de skyr i allra högsta grad finns men här är det de judar, kristna och shiamuslimer som är de permanent underordnade ”klasserna”. Kanske är det lätt att bortse från detta när man är genomsyrad av antisemitism och hat mot den kristna världen? Inte heller är klasskillnaderna  muslimerna emellan mindre än de är i västvärlden. Likväl är det detta som predikas och som sväljs med hull och hår av vänstern i väst. När kartan och verkligheten inte stämmer överens så väljer vänstern kartan, såsom man har för vana att göra när det passar syftet.

Summa Summarum

Man kan konstatera att relationen mellan islamister och kommunister är ett äktenskap mellan tvillingsjälar. De har oräkneliga delade hatobjekt, med det moderna västerländska samhället som det primära målet. Detta är en reaktionär allians som står som en blockering för utveckling och framsteg. De tvistefrågor som fanns mellan den gamla vänstern och religionen har man idag smidigt förklarat bort. På ett djupare plan inser extremvänstern att de har förlorat det ekonomiska kriget mot kapitalismen och måste nu förflytta sin kamp till andra arenor, som feminismen och klimatmarxismen, men kanske mest bedrövande är att man synes vara villiga att inordna sig i vad man förutser kommer vara ett framtida islamiserat samhälle. Tidigare generationers vänsteraktivister må vända sig i sina gravar, men som jag beskriver här ovan så är denna utveckling fullkomligt logisk!

Noter:

(1) Kommunism och extremvänster används här på ett utbytbart sätt. Syftar på allt från AFA och de autonoma till större delen av Vänsterpartiets aktiva. Begreppet marxism använder jag när jag berör kultur- och klimatpolitiska frågor.

%d bloggare gillar detta: