Säkerhetskomplexet – Om hur bittra fiender blir fredliga grannar

(Europaportalen)

Vad är det som har lagt grunden för den Nordiska och den Europeiska integrationen och finns det möjligheter för andra regioner att uppnå samma politiska harmoni som vi har i Norden? Ironiskt nog så är det en historia av konflikter som har lagt grunden för integrationen i de båda fallen. Det låter motsägelsefullt, men är fullt logiskt. Avskyn inför vad folk har gjort mot varandra skapar en reaktion: Detta får aldrig hända igen!

Teorin

Jag ska här luta mig mot professor Barry Buzans koncept; ”det säkerhetspolitiska komplexet”. Detta kan definieras som ett tillstånd där två eller fler stater är låsta i ett mönster av konflikter, där deras respektive säkerhet är kopplade till de andra parterna i komplexet. Denna koppling måste vara ömsesidig, på så sätt att deras respektive säkerhetssituationer inte kan betraktas utan hänsyn till den andra. En asymmetrisk relation, såsom mellan Ryssland och Sverige, passar inte in i modellen. Man kan enkelt uttryckt säga att länderna är varandras respektive värsta fiender. De är låsta i en dödsdans som inte upphör förrän ena sidan viker sig av utmattning eller konfliktorsaken upphör.

Norden

Relationen mellan kungadömena Sverige-Finland och Danmark-Norge karakteriserades under 200 år av ett sådant säkerhetskomplex. Konfliktorsaken var kontrollen över Öresund och den tull som Danmark tog upp. För Danmark var tullen en fullständigt dominerande och således oersättlig inkomstkälla under 15- och 1600-talen. För Sverige var Danmarks kontroll över sundet den primära källan till inkomstbortfall och osäkerhet eftersom landet levde på exporten av råvaror som till större delen måste gå genom sundet för att nå sina marknader i Västeuropa. Således var det upplagt för att de två länderna skulle låsa sina horn i en dödlig kamp.

Efterhand som krigen radade upp sig så blev övergreppen på civila och fribrytare allt värre. (1) Plundringståg skulle besvaras med egna plundringståg. Grymheten mot civilbefolkningen var ibland oerhörd. Toppen i denna grymhet kom under de svenska åtgärderna för att krossa danskvänligheten i Skåne under gerillakriget mot snapphanarna under andra halvan av 1600-talet. Att hatet var stort mot folket på den andra sidan gränsen kan man till exempel utläsa inför slaget vid Lund 1676. Karl XI sade innan fälttåget att: ”Många önskar gå ner till Skåne och ihjälslå var och en av de infödda, därför att mellan dem har det alltid varit och är ännu ett osläckligt hat.” Den svenska armén hade sträckmarscherat ner för att möta den danska hären vid Lund och den första impulsen var att först slå läger och låta manskapet vila, men efter närmare eftertanke beslöt sig kungen för att utnyttja att det småländska infanteriet hade hetsat upp sig inför tanken på att ge igen på dansken. De ”tuggade fradga av raseri” sades det. Bättre då att släppa lös besten! Följaktligen blev resultatet också den blodigaste dagen i Nordens historia.

Hur kan då så här bittra fiender förvandlas till dagens brödrafolk? Svaret är överkompensation. När Öresundstullen tappat sin betydelse för de båda länderna och deras historia som betydande aktörer på den nordeuropeiska arenan samtidigt var över så tystnade vapnen. Bland både danskar och svenskar växte det fram en känsla av att animositeten dem emellan måste begravas för alltid. Aldrig mer skulle de gå åt varandra på detta viset. Således överkompenserade man för att lägga plåster på såren. Den skandinavistiska rörelsen, som var stor bland studenterna, strävade till och med efter en gemensam stat och att forma en samlande skandinavisk nation. Idag bär vi oss emellan på en ofta oförstående syn på varandra, men samtidigt på en känsla av att vi hör ihop, vi svenskar, danskar och norrmän. Aldrig mer ska vi få bli ovänner igen på riktigt.

Snapphanar utsattes bland annat för stegling som syns i bilden. Offret binds fast på ett hjul och får sina ben, armar och bröstkorg krossade varefter han får dö långsamt och plågsamt.

Snapphanar utsattes bland annat för stegling som syns i bilden. Offret binds fast på ett hjul och får sina ben, armar och bröstkorg krossade varefter han får dö långsamt och plågsamt.

Frankrike – Tyskland

Det andra fallet, det Europeiska sammarbetet, är knutet till den oerhörda rivalitet som uppstod mellan Frankrike och Tyskland när den senare gick från att växa ihop till en nationalstat till att bli kontinentens stormakt. Under 70 år utkämpade de båda tre stora krig med varandra, varav två i formen av världskrig. (2) Det är svårt att bortse från att det andra världskrigets ursprung ligger i den förnedrade behandlingen som fransmännen utsatte Tyskland för under 1920-talet. Detta var i sin tur ett resultat av den nesliga franska förlusten mot det som kom att bli Tyskland 1870-71, där det Tyska kejsardömet utropades som ett enat rike i spegelsalen i Versailles efter segern. Dessa två staters animositet är präglad av sådana här förnedrande behandlingar av den besegrade. Den gruvliga freden i Versailles 1919 var ett direkt svar på detta. Likaså var Hitlers symboliska handling att tvinga fransmännen att skriva under kapitulationshandlingarna 1940 i samma järnvägsvagn som tyskarna hade skrivit under stilleståndshandlingarna 1918.

Om man ska ta ett steg tillbaka så är denna rivalitet tätt sammanlänkad till själva framväxten av nationalismen i Europa, vilket i dess mer hetsiga form är själva fröet till de båda världskrigen. (3) Patriotiska känslor var inget nytt i Europa. Inte heller nationell medvetenhet. Det som var nytt var den chauvinism som de franska revolutionsarméerna förde med sig. Ockuperade folk tog illa upp och därmed föddes revanschism i stora delar av Europa. Mest påtagligt blev detta fenomen i Tyskland, som var ockuperat av Napoleons arméer under nästan tio år. Man kan säga att den tyska nationen vaknade som ett resultat av denna erfarenhet. Insikten att Tyskland måste bli enat och starkt för att undvika en upprepning föddes som en konsekvens av detta. Därmed sattes igång en spiral av krig och kränkningar som var nästan okända under tidigare år, då freder alltid framförhandlades under de mest hövliga former. Detta fick sin slutpunkt i och med Hitlers excesser och därmed växte det fram en bestämd vilja att göra slut på detta destruktiva mönster. Tyskland behandlades, till skillnad från förlorarna i tidigare krig, väl. Nu skulle såren lappas och man skulle återigen överkompensera för att se till att detta aldrig kunde hända igen. Numera finns ett band mellan Frankrikes och Tysklands politiska eliter som de vårdar ömt som ett spädbarn. Oavsett hur slitsamt det kan bli dem emellan, främst som en konsekvens av de skilda synerna på hur ekonomin ska skötas, så kan man tydligt se på franska presidenters och tyska förbundskanslers agerande att inget får komma dem emellan igen. Så länge Frankrike och Tyskland är sams så förblir Europa en enhet.

Framtiden

Har då alla trätande nationer samma förutsättningar att gå denna väg mot en fredligare framtid? Svaret blir tyvärr nej, det finns inte samma förutsättningar överallt. För att förhoppningarna ska kunna vara höga så behöver det finnas band nationerna emellan, språkliga, religiösa eller andra essentiella sådana. När det gäller Norden så gick det så bra att glömma de gamla striderna på grund av att vi delar så mycket att vi egentligen skulle ha varit en enda nationell gemenskap. Frankrike och Tyskland delar om inte språket så i alla fall en västeuropeisk kulturell gemenskap och i viss mån religionen. Om man ser till konflikten mellan judar och muslimer i Mellanöstern så kan denna inte karakteriseras som ett säkerhetskomplex på grund av att medan judarnas säkerhet är oskiljbar från de muslimska staterna som gränsar till Israel så är denna stat inget existentiell hot för den muslimska världen som sådan, inte ens den arabiska muslimska världen. Således kommer det alltid finnas en obalans mellan de två när det gäller viljan att få ett slut på konfliktmönstret.

Det fall som däremot fyller mig med hopp inför framtiden är situationen i det forna Jugoslavien. Den dagen de serbokroatisktalande folken finner en väg ur konfliktmönstret, vilket jag tror är möjligt nu när EU är på väg att sluka alla de gamla antagonisterna, så finns det en möjlighet att det unga gör som skandinavisterna i norr och söker bygga på det man har gemensamt, språket och kulturen i sina ansträngningar att se till att konflikmönstret bryts. Efterhand som man förhoppningsvis, efter europeiskt mönster, tonar ner religionen som en del av folkgruppernas identitet, så blir detta möjligt. Kanske kommer sydslaverna, eller serbokraterna, om några decennier vara lika såta vänner som vi nordbor.

Noter:

(1)     Ett samtida vittnesmål kommer från kyrkoherden Stehn Jacobsen som skrev i sitt verk Den Nordiske Krigs Krönicke: ”Når de svenske uti denne vinter (1678-79) finge fat på nogle snaphaner, då pinte de dem först grueligen, brände dem under födderne med gloende jern og satte dem siden en spidz indved deras ende og ud ved deres nase. Derefter sloge de dem fast til et trä med et söm igennem begge deres händer över deres hoved og lod dem hänge, til de döde.”

(2)     Fransk-preussiska kriget 1870-71 då Frankrika fick avträda Alsace-Lorraine, VKI då Tyskland fick återlämna det som då på tyska hette Elsass-Lothringen. Efter VKII fastställdes landskapens tillhörighet till Frankrike och eftersom dessa var så centrala i kampen mellan de båda länderna så kom huvudorten Strasbourg att få en symbolisk betydelse för EU och således är Europaparlamentets säte förlagt i denna stad. Utskottssammanträden och extrainsatta plenarsammanträden är dock förlagda till Bryssel. Omständigt, men det symboliska värdet för EU har varit så pass högt att det har ansetts vara värt det.

(3)     Vilket inte är en nödvändighet i sig. Själv skiljer jag mellan patriotism som jag definierar som kärlek till fosterlandet och nationalism som ofta manifesterar sig som ett behov av att förhäva sig på bekostnad av en annan grupp.

Teokrati – Varför inom Islam men inte inom Kristenheten

Det finns många likheter mellan den protestantiska religiösa väckelsen under 1500-talet och den salafistiska väckelsen i Mellanöstern under de senaste 200 åren. Liknande kritik riktades mot de respektive religiösa etablissemangen. Men det finns också avgörande skillnader. Den kanske viktigaste ligger i de olika resultaten dessa väckelserörelser fick som en konsekvens av de essentiella skillnaderna i religionernas teologi. Den protestantismen ledde till en separation mellan stat och kyrka eller ett underordnande av kyrkan under staten medan den islamistiska wahhabismen ledde till ett ännu starkare religiös kontroll över staten och teokrati. I denna jämförande diskussion kommer jag ställa protestantismen, med kalvinismen särskilt i åtanke, som växte fram under reformationen på 1500-t mot wahhabismen som växte fram under 17- och 1800-talen.

 

Likheterna:

Religiös renhet

Det som kännetecknar båda väckelserörelserna är att de ställde krav på religiös renhet. Alla ovanor som de troende hade lagt sig till med och externa influenser skulle rensas ut. Kvar skulle stå en enklare, mer avskalad religion, både vad gäller det andliga innehållet och den fysiska miljön, d.v.s. lokalen för tillbedjan.

En salafist vill att muslimen ska leva som muslimerna levde under profeten och hans närmast efterföljande kalifer. På samma sätt eftersträvade kalvinisterna att de kristna skulle leva som lärjungarna och de tidiga kristna. Bara det som stod i Bibeln skulle vägleda de troende, inte senare påfund från den katolska kyrkan. Inga(1) senare tillkomna procedurer och tolkningar kunde accepteras av de båda väckelserörelserna.

Ibn Wahhab, skaparen av den wahhabitiska rörelsen, pekade ut vad han uppfattade som polyteism, som det största felet inom islam. Muslimerna hade börjat anamma den kristna helgonadyrkan. Viktiga personer från islams tidiga historia dyrkades som helgon och troende vallfärdade till deras gravar och bad om hjälp med problem såsom infertilitet och ohälsa. Detta ansåg Wahhab vara avgudadyrkan. Han skrev att det var av vikt att avsluta ”all dyrkan av andra ”gudar” än Gud” och att de som inte accepterade detta skulle inte visas någon nåd. Istället skulle de rättrogna ”döda avgudadyrkarna var (de) än må finna dem”. Angrepp på kristna och judarna legitimerades också på detta sätt. Dyrkan av personer som Jesus och Moses m.fl. gjorde dem med till avgudadyrkare och därmed förlorade de sin status som ”skyddade” dhimmi-folk som det stipuleras inom islam.

Denna tanke återspeglas i den protestantiska aversionen mot helgonadyrkan. Även här uppfattades helgonadyrkan som en form av avgudadyrkan och något som det inte fanns stöd för i Nya testamentet. Protestanterna vände sig också mot de elaborerade dekorationerna i de katolska kyrkorna. De många vägmålningarna och andra illustrationerna tjänade som ett komplement till den latinskspråkiga mässan, som få kunde förstå. Eftersom dessa inte tjänade ett syfte nu när bibeln skulle tryckas på det lokala språket och mässorna hållas på detsamma, så skulle de bort. I kyrkan skulle människan möta gud utan hinder eller distraktioner. Essensen i protestantismens religionsyn är strävan efter ett mer asketiskt levnadssätt.

På samma sätt som protestanterna målade över ovärderliga kulturskatter i de svenska kyrkorna, har wahhabiterna gått hårt åt de muslimska dito. När de intog Mecka 1803 förstörde de alla gravkapell där det förekom helgonadyrkan. Överallt där wahhabismen idag får inflytande förstör de moskéer och andra religioners monument som inte lever upp till deras asketism. Från Bosnien, till Bamiyan i Afghanistan, till Timbuktu.

Kyskhet

I synen på kvinnan finns paralleller mellan de två väckelserna. Den kalvinistiska kyskheten och kraven på att just kvinnan ska bära den moraliska bördan för hur en relation mellan en man och en kvinna utvecklas påminner om wahabiternas syn. Det finns stora och påtagliga gradskillnader här, men andan är densamma. Denna kyskhetstanke har kommit och gått i väst. Den senaste blomningen skedde under den s.k. viktorianska eran som var en tid präglad av nykalvinism väckelse.

Kritik mot felande centrum

Båda reformrörelserna var givetvis starkt kritiska mot hur deras respektive religioners religiösa centrum hanterade sina maktpositioner. Kritiken mot Påven, var mer omfattande än den mot Kalifen, men de hade vissa gemensamma nämnare. Påvemaktens allt större politiska ambitioner fick stark kritik. Särskilt uppe i norr, där folken inte hade vant sig vid en arvtagare till kejsaren i Rom, som på sin tid aldrig hade haft politisk makt över dem. Närheten till Rom och den latinska kulturens hierarkiska natur gjorde folken i söder mer förlåtande inför Påvens olater, men i norr växte intoleransen för ett prästerskap som överkonsumerade rusdrycker, besökte prostituerade, inte kunde recitera ”fader vår” och en kyrka, som det synes, släpphänt förlät alla synder mot betalning (s.k. avlatsbrev) med avsikten att ackumulera rikedomar.

Den ottomanska kalifen såg precis som andra insatta muslimer att den muslimska världen halkade efter väst på ett dramatiskt sätt under 1700-talet och att enda lösningen var att kopiera den gamla kristna motståndaren. I Turkiet(2) och Egypten, de viktigaste muslimskdominerade delarna av imperiet, påbörjades raskt reformer under 1800-talet med avsikt att få igång en industrialisering. Denna process fick inte önskat resultat, men mycket annat förändrades i Mellanöstern, särskilt i Levanten och Egypten. Kristen missionering inleddes och kristna skolor öppnades, vilka snabbt blev populära då de blev de bästa i regionen. Västmakterna tilltvingade sig reformer som gav de kristna och judarna riktiga och (i teorin) oinskränkbara rättigheter för första gången sedan före Muhammeds tid. Dessa förändringar satt inte väl med många traditionella muslimer. Kalifen i Istanbul anklagades för att ha svikit islam. Kalifen var en världslig härskare som samtidigt skulle se till uleman, de troendes, behov. Distinktionen mellan de två sfärerna finns som bekant inte inom islam. Nu ansågs han ha svikit, framför allt, den religiösa delen av sitt uppdrag. Han hade blivit alldeles för fokuserad på den världsliga sfären i sina ansträngningar att efterlikna det väst som nu kunde göra som de ville med hans rike. De islamistiska väckelserörelserna, framförallt wahabiterna, ansåg att svaret på svårigheterna låg i en återgång till det ursprungliga islam och att Kalifen nu skulle visas till rätta.

Det är inte vanligt att se på klyftan mellan wahhabismen och resten av sunniislam som lika stor som den som öppnade sig mellan protestanter och katoliker, men på många sätt är den just det. Det kommer kanske bli mer och mer uppenbart i takt med hur wahhabiterna med saudiska pengar i ryggen far fram i den sunnitiska världen och härjar och river bland moskéer och gravkapell och försöker omskola sunniterna från Göteborg till Malaysia i den mer strikta och renodlade tron.

Skillnaderna:

Teokrati eller inte?

Det finns således avsevärda likheter mellan de wahhabitiska och protestantiska väckelserörelserna, men skillnaderna är å andra sidan inte mindre. Frågan som uppstår är; varför utvecklades inte teokratier i de områden där den protestantiska väckelsen var stark? Nordamerika koloniserades till stor del av religiösa extremister av kalvinistiskt, eller annat protestantiskt, mönster. Religiösa som var för extrema för Europa och som mer eller mindre drevs i exil. Dessas inflytande är mer en påtagligt i dagens USA. Varför blev då inte USA en teokrati såsom Saudiarabien?

Jag ser två primära orsaker till detta:

1/ Reformationen fick bäst fäste i norr, i Holland, Storbritannien och Norden. Dels pga. av avståndet från Rom, men även med anledning av att reformationen drevs av statsmakten själv. I Mellaneuropa hade den reformerta väckelsen en mer folklig karaktär och bekämpades istället oftast av den politiska eliten. I norr kunde staten, i de nämnda exemplen, inte acceptera en annan form av kyrklig överhöghet som kunde utmana den statliga makten. I det fallet hade inget varit vunnet med den politiska chansning som reformationen utgjorde för kungar som Henrik VIII och Gustav Vasa. Istället underordnades de nya protestantiska kyrkorna raskt statsmakten.

2/ Detta förklarar inte varför inte USA blev en teokrati, när den staten trots allt grundades av djupt religiösa renläriga protestanter, helt befriade av det maktpolitiska spelet mellan statsmakterna i norr och Rom som utspelade sig på kontinenten. För att komma närmare sanningen så får vi se till de djupa skillnaderna mellan kristendomen och islam vad gäller religionernas natur. Det finns ingen grund för ett teokratiskt styrelsesätt i den kristna tron. Kanonisk lag har aldrig applicerats på samhället som helhet där den har haft giltighet. Inom islam finns som bekant den åtskillnaden inte. Sharialagen är mer än en religiös lag. Det är en religiös och världslig lag, förtäckt som religiös lag. På så sätt lurar alltid teokratin runt hörnet. För att applicera lagen måste samhället underställas de religiösa domarna. Även statschefen underställs per definition denna lag, alltså blir resultatet en teokrati när sharia införs.

Saudiarabien anammade den wahhabitiska väckelsen av liknande orsaker som furstarna i norra Europa anammade protestantismen. Wahhabismen gav familjen Saud ökad politisk makt. Mot löftet att skydda Ibn Wahhab och hans tro och sprida denna genom jihad, lovade Wahhab i sin tur att legitimera familjen Sauds styre. På så vis skapades en allians helt i linje med vad Muhammed ursprungligen hade tänkt. Det ”sociala kontraktet” mellan Kalifen och Umman (den muslimska gemenskapen) gick ut på att Kalifen var de troendes ledare så länge han skyddade dessa och deras tro. Själva anledningen till den wahhabitiska väckelsen var just att de traditionella ansåg att kalifen hade svikit sin uppgift. Då stod det dem fritt att kasta av sig hans styre, som det stipulerades i ”kontraktet”. Det Saud och Wahhab gjorde var att återskapa detta ”kontrakt” mellan härskare och Umman. Familjen Saud sitter bara säkert på tronen så länge de skyddar väckelsetron och sprider denna via jihad utomlands. Detta är inte ett tomt hot, på något sätt. 1964 tilltvingade sig Uleman (de religiöst lärde) att dåvarande kung Saud fick avgå pga. att han hade glömt sitt ansvar för den wahhabitiska saken och istället hade valt att leva ett sorglöst liv.

Det som skiljer wahhabismen från den protestantiska väckelsen är således att eftersom den politiska makten, som Saud så eftersträvade med hjälp av denna väckelse, är så sammanbunden med den religiösa makten, så blir en muslimsk stat som genomsyras av en väckelserörelse per automatik en teokrati. Det fanns aldrig en möjlighet att underordna religionen i relation till statens behov, när en islamistisk väckelserörelse fick greppet om samhället i den muslimska världen. Samtidigt, i norra Europa, fanns inte verktygen, ens om man så hade velat, att underordna staten efter religionens behov. En kristen väckelserörelse som förhåller sig sann till skrifterna kan aldrig ställa detta krav på samhället. Väldigt långtgående andliga krav kunde de ställa vilket kan illustreras med den kyrkobesöksplikt som gällde och de husförhör som prästerna utförde i hemmen, så sent som under det av nyväckelse präglade 1800-talet och ett generellt formativt inflytande över samhällsmoralen, men inte att underordna staten i relation till kyrkan. Därför resulterade inte ens det omfattande greppet om samhället som de amerikanska puritanismerna hade i en kristen teokrati.

Medan de protestantiska väckelserörelsernas insisterande på bokstavlig tolkningar av de heliga texterna ledde dem bort från det teokratiska spåret, så var det Istället den katolska kyrkan och dess högsta ledare i Rom som kom närmast att utöva världslig makt. Samma katolska ledare som protestanterna rätteligen anklagade för att avvika från det som stipulerades i Nya testamentet.

Summa summarum

Medan wahhabiterna vänder sig mot att den religiösa sfären tappar inflytandet över det världsliga så var protestantismen mot att den religiösa sfären fick inflytande över detta världsliga. På så vis är kristendomen och islam varandras motpoler. När en härskare inom den muslimska världen särar på de två sfärerna så bryter han mot skrifterna, men när en religiös ledare inom kristendomen, såsom Påven, försöker föra ihop dessa sfärer vilket var vanligt förekommande under 1000- till 1300-talen så bryter han mot dogmerna. Denna distinktion är viktigt eftersom den skapar förståelse för varför Europa och Mellanöstern har tagit så olika vägar. Kulturrelativister vill ofta argumentera för att de två religionerna är lika skadliga när det gäller krig och politik och framför ofta den ovan nämnda perioden och korstågen som beviset för detta. Det man inte inser är att medan muslimska härskare tog en politisk roll som en konsekvens av koranen så tog deras kristna motsvarigheter sig denna roll trots Nya testamentet.

Beviset för detta ligger i den utveckling som vi har haft sedan medeltiden. Religionens roll i Europas politiska liv har stadigt minskat medan den har förblivit stark i Mellanöstern. Det som verkligen bröt religionens roll i den politiska sfären var den protestantiska väckelsen. Inom islam ledde istället den motsvarande väckelsen till ett stärkande av denna roll.

Noter:

(1)    I realiteten blev det givetvis ”få” istället för ”inga” när det gäller de protestantiska rörelserna.

(2)    Syftandes på området där dagens turkiska statsbildning existerar. Turkiet fanns ej som stat vid denna tid.

Egypten – De Abrahamitiska religionernas vagga

(Bright Magasin nr 2 2013)

Att de tre abrahamitiska religionerna har inspirerat varandra är allmän kännedom, men hur pass mycket det antika Egyptens religiösa föreställningar i första steget har påverkat dessa tre är mindre känt. Uppenbarligen vill framförallt de judeokristna sopa igen dessa spår, då de motsäger deras egen bild av de bud Moses fick som unika. Detta är inte en komplett genomgång av dessa spår, men jag vill lyfta fram några punkter som jag tror kan vara av intresse. Man ska när man studerar denna fråga ha i åtanke den stora grad av dominans politiskt såväl som kulturellt som Egypten utövade på närområdet. Levanten och Kanaan i synnerhet var en del av den Egyptiska periferin där inflytandet var stort. Egyptens religiösa värld överlevde långt efter att landets politiska makt hade upphört. Inte förrän kristenheten spred sig i landet och den gamla läran förbjöds försvann denna. Den egyptiska läran påverkade således inte bara judendomen utan även kristendomen såväl indirekt via judendomen som direkt under Jesu tid. Samma tankegods överfördes sedan till Islam.

Treenigheten

Treenigheten är kanske det mest förbryllande teologiska konceptet i den kristna föreställningsvärlden. Tidiga kristna teologer har bråkat om detta koncept, till exempel när det gäller om huruvida Jesus verkligen var gudomlig eller bara en människa. Detta svårgripbara koncept uppfanns dock inte av kristna teologer. Istället finns det en föregående tanke i Egypten som man sannolikt har kopierat och förfinat.

Egyptiska gudar sammanfördes ofta i grupper av tre. Familjer med far, mor och barn beskyddade ofta städerna. Solguden Re ansåg man hade tre olika gestalter under dagens lopp; barn, vuxen och gammal. Mest intressant av dessa grupper av tre är den treenighet som bildades av gudarna Amun, Re och Ptah. De kunde ses som tre gudar i en. Amun som var fördold, Re (solguden) som låter sig ses och Ptah som är förkroppsligad på jorden. Det är inte svårt att se att denna idé troligen har påverkat den kristna treenigheten bestående av Gud, den heliga anden och Jesus. Gud (Jehova) var precis som Re ”synlig” via himlafenomen, men inte i kroppslig gestalt. Den heliga anden var som Amun fördold och Ptah var som Jesus guden förkroppsligad och inkarnerad på jorden. Alla tre samma gudomlighet, men i olika gestalter. På ett djupare teologiskt plan var alla de egyptiska gudarna en och samma gud. Ett spår av monoteism som aldrig spred sig ner till de breda folklagren.

Pärleporten

Idén om Sankt Peter (Petrus) som står vid pärleporten till himlen och väljer ut de som har varit goda och ska få släppas in och väljer bort de onda som ska ner till helvetet har även den troligen influerats av egyptiska föreställningar. ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket..” sade Jesus till Petrus enligt Matteus- och Johannesevangelierna. Ursprunget ligger sannolikt i domen som egyptierna trodde att de utsattes för i dödsriket. Guden Anubis förde fram den döde till en våg där dennas hjärta skulle vägas mot en fjäder. Ett hjärta utan synd vägde lätt som denna fjäder och den döde kunde då passera, men om hjärtat nedtyngdes av synder såsom att ha tagit liv, stulit, bedrivit otukt, lurats osv kunde den dödas själ dömas till utplåning och efterlivet gick om intet. Parallellen till det judeokristna valet mellan himmel och helvete är tydlig och så är också agendan att kontrollera folket genom deras oro för denna dom. Den som passerade fick bli ett med Osiris, herren över dödsriket, eller som i kristenheten, sitta bredvid Jesus i himmelen.

Himmel och helvete

Det finns två versioner i den egyptiska teologin om vad som händer efter döden. Dessa kom att glida ihop efterhand, men båda har påverkat de abrahamitiska föreställningarna om efterlivet. Den första är Osiris-myten nämnd ovan. Den andra är myten om solguden Re:s vandring. Solguden åldrades under sin vandring över himlavalvet, som nämnts tidigare, för att slutligen dö och tvingas vandra genom dödsriket under natten för att sedan återfödas nästa dag. Under sin vandring genom underjorden lyser han upp tillvaron för de döda och tar med välförtjänta på sin vandring över himlavalvet nästkommande dag. De döda kan sägas ha återuppväckts från döden såsom Jesus lovade sina trogna, och deras själ, Ba, förs med upp till en annat, underförstått bättre, dödsrike på det västra himlavalvet. Egyptierna var som bekant besatta vid döden, men hade samtidigt i relation till sina samtida grannar i regionen en något ljusare och mer hoppfylld bild av denna. Återfödelse och räddning lockade för de som levde rena liv. De tre abrahamitiska religionerna har tveklöst anammat denna lockande tanke. Den judeokristna teologin har sammansmält de två egyptiska dödsmyterna till en mer samlad och slagkraftig sådan. Den tregradiga skalan; själens förintelse, dödsriket och det bättre dödsriket i himmelen förvandlades till helvete och himmel. Det är mycket svårt att bortse från denna koppling.

Monoteismens födelse

Om jag tillåter mig att spekulera en aning runt den monoteistiska tankens ursprung så tycker jag mig se en fullt rimlig koppling mellan Faraonen Akhenatons monoteistiska experiment och det judiska anammandet av monoteismen vid ungefär samma tid. De flesta källor placerar den judiska utvandringen från Egypten till 1300-talet f.kr., i det fall denna verkligen har skett vilket man kan undra då det inte finns andra källor som styrker uppgiften. Frågan om huruvida judarna befann sig i Egypten och sedan utvandrade eller inte har egentligen mindre betydelse då Kanaan och judarna oavsett stod under stark påverkan från Egypten. Faraonen Amenhotep IV (Akhenaton) som styrde mellan 1353 och 1335 f.kr. tog de funderingar, som jag nämnde ovan, om att alla gudar egentligen var en och samma, ett steg längre. Under hans styre skede en gradvis övergång till monoteism. Han valde att den enda guden som skulle dyrkas skulle vara solguden under namnet Aton. Därav hans namnbyte till Akhenaton = Den som dyrkar Aton. Alla omnämnanden av gudar ersattes med gud i singular och alla berättelser om andra gudar förbjöds och deras festspel avskaffades. Efter Akhanetons död så förvann dock denna monoteism efter bara ett par år. Det är inte alltför långsökt att anta att det judiska folkets religiösa ledare såg potentialen i denna tanke och möjligheten att ena folket med hjälp av monoteismen. Kan inflytandet ha gått i andra riktningen kan man dock fråga sig? Detta är mindre sannolikt. Man får fråga sig vad som är troligast: Att en egyptisk Faraon blir så imponerad av ett litet obskyrt (slavfolks?) ”irrläror” att han väljer att vända upp och ner på sitt rikes teologiska konstruktioner eller att detta lilla folk, varandes mer förbehållslösa än egyptierna själva, ser potentialen i en tanke som emanerar från det allsmäktiga och intellektuellt fullständigt dominerande Egyptiska rikets Faraon? En tanke som det redan finns ett embryo till i de högre egyptiska teologiska kretsarna. Ja, Gamla testamentet vill så klart få en att tro på det mer osannolika, som så ofta annars. Att denna tankes ursprung ligger hos någon annan än Jehova vore ju rent av förkrossande för hela den judeokristna läran.

Anubis

Den muslimska avskyn för hundar

Att så många muslimer avskyr hundar är ett fenomen som många säkerligen undrar över. Detta är egentligen bara kuriosa, men det är värt att förklara eftersom det är så påtagligt i vardagen i muslimska länder och vissa förorter här hemma. Först ett ord om Egyptens ”djurgudar”. Många romare och greker såg ner på egyptierna för att de som de såg det dyrkade djurgudar. Men detta var inte fallet. Egyptierna trodde inte att gudarna såg ut på detta viset. Framställningarna av de egyptiska gudarna med djurhuvuden, eller ibland hela djurkroppar, ska ses som symboler för deras förmågor och krafter. Framställningarna underlättade också för folket att skilja dem åt på väggmålningarna. Detta har inneburit lett till missuppfattningar om gudar som Anubis.

Den gud som förde den döda framför Osiris och genomförde vägningen av hjärtat som skulle avgöra om dennas själ skulle förstöras eller få komma in i dödsriket var Anubis. Denna Anubis framställdes med ett sjakalhuvud och har således i först den judiska och sedan muslimska traditionen satts i samband med dödsriket. Efterhand som detta ”nedre” dödsrike har kommit att översättas till helvetet i den abrahamitiska traditionen (medan det ”övre” dito blev himmelen) så har sjakalen och i förlängningen hunden, setts som helvetets kreatur och djävulens tjänare!

I den judiska traditionen har man lagt mindre vikt vid detta och en avsky mot hundar är inte märkbar idag, men inom islam har man dock tagit mer fasta på denna idé. Denna avsky är kanske en av de mest irrationella yttringarna av religion idag, som det är svårt att motivera teologiskt utan att avslöja tankens ursprung.

%d bloggare gillar detta: