Det här är inte Sverige!

Sverige upplever just nu en rekordstor invandring. Det står för mig klart att det stora antal som vi tar emot idag inte går att integrera på ett tillfredsställande sätt, varken ekonomiskt eller socialt. Aktuellts inslag i veckan från Rinkeby där en mobb av unga män snabbt ansamlades för att jaga den kristna konvertiten Mona Walter och journalisten som följde henne ut ur området med hjälp av hot, våld och nedsättande påhopp var nog en ögonöppnare för en del som har ”sovit”, såsom Hashim Elmy uttryckte det. Det som stack ut var uttalandet från en av dessa män om att: ”Detta är inte Sverige!” Dessa män hade inte kommit specifikt för att möta upp Mona. De var bara dem som råkade vara på plats vid tillfället då Mona och SVT:s personal anlände. Vad säger det om hur representativa dessa värderingar är för dem som bor i området?

Detta var bara det senaste i en lång rad av händelser, smygfilmningar och brottstycken av information från utanförskapsområdena som indikerar att integrationen i dessa områden inte bara är misslyckad utan faktiskt är icke-existerande. Det mångkulturella projektet, d.v.s. det vänster-liberala maktblockets tro på att det går att bygga ett samhälle utan att detta vilar på någon som helst ideologisk grund, ska klandras för detta fiasko. Inga krav har ställs på dem som har bosatt sig här i enlighet med att de ska acceptera våra grundläggande normer och principer för hur samhället ska fungera.

Istället har splittring uppmuntrats i namnet av ”acceptans”. Vi har valt att acceptera alla värderingar, hur negativt de än inverkar på vårt samhälles grundläggande fundament och individens friheter, då neomarxismen, som dikterar att ingen kultur är bättre än någon annan när det gäller bland annat detta, har vunnit striden om de politiska eliternas hjärtan. Var finns acceptansen för det samhälle som har tagit emot dem som har sökt sig en bättre tillvaro? Ska denna acceptans i alla fall inte gå åt båda hållen? Tydligen inte, för istället har denna s.k. normativa mångkulturen inneburit att våra egna värderingar har blivit nedtrampade.

De mångkulturella ideologerna har inbillat sig att den svenska identiteten ska kunna förändras i så snabb takt att de nya gruppernas värderingar och kultur ska komma att ses som svenska. Ramadan lika svenskt som midsommar, slöja lika svenskt som folkdräkten, jihadterror-resor lika naturligt för en svensk som frivilligt stridande i demokratins tjänst och att driften att staten ska styras av en lika inbillad om auktoritär guds påfund skulle vara lika svenskt som vår egalitära, jämställda och demokratiska strävan. Så blir det givetvis inte. Svenskarna accepterar inte detta som svenskt och de invandrande muslimerna inbillar sig inte att vi ska göra det heller. Således får man en situation där unga arga män i Rinkeby säger att detta inte är Sverige. I mötet mellan två helt inkompatibla världsbilder så finns det ingen sammansmältning. Bara klyftor och konflikter.

 
Det finns dem som låter sig inbillas att mer islam är lösningen för de rastlösa unga männen på gatorna, men detta är givetvis inte sant. Islam är istället problemet, ur det perspektivet att en djupt troende muslim aldrig kan bli sant integrerad i det svenska samhället, på grund av att islams imamer predikar motstånd mot demokratin i och med sitt påbud om att ingen mänsklig lag står över den gudomliga dito. Vidare ställer, som alla kan se, dess kollektivistiska sociala kontrollapparat hinder i vägen för ett uppgående i vårt samhälles individualistiska livsföring. Hur tydligt det är att dessa tankemönster fortfarande drivs på högsta nivå i det muslimska kollektivets politiska organisationer illustrerades av debattinslaget på Aktuellt när islamiska förbundets Ibrahim Bourale deklarerade leende att de arga männen bara försökte skydda kvinnorna från sociala felsteg av ”välvilja”. Imamer som smygfilmas (Uppdrag Granskning) ger kvinnor råd om att de ska lyda sina män och stå ut med våld i hemmen, då detta är en del av Muhammeds bud till sina följare.

Bara de muslimer som förskjuter dessa bud, och därmed låter sig sekulariseras kan bli riktigt integrerade i det svenska samhället. Vanligast är detta när det gäller riktiga flyktingar från Iran, Kurdistan och Bosnien, tre områden där de sekulära rörelserna har djupa rötter. Mindre vanligt är detta i de länder som idag sänder majoriteten av migranterna till Sverige, såsom Somalia och delar av arabvärlden. Kampen står inte bara mellan det gamla Sverige och de nya invandrarna som inte vill integreras, utan även mellan dessa tidigare sekulära invandrare, främst kurder och iranier vars kamp i hemländerna är pågående, och de senare mer radikala invandrarna.

Utmaningen ligger i hur vi ska skapa ett samhälle som håller ihop? Ett samhälle där alla kan ställa upp på ett knippe gemensamma värderingar. Hur ska detta gå till när islam som religion och kollektiv identitet svårligen kan integreras i en annan politisk kultur? Hur ska det gå till när vi har politiska och mediala eliter som inte ens tror på integrationen som idé och som inte ser farorna med att det växer fram parallella samhällen inom vårt som är direkt fientligt ställda mot detsamma?

Mitt svar är att vi måste försöka vrida makten ur blindstyrenas händer och radikalt ändra kursen. Vi måste börja ställa krav på dem som kommer hit om att acceptera det samhälle som finns här. Vi måste slå vakt om det västerländska samhället och alla dess frukter! Eftersom det oavsett vad som händer kommer ta tid att styra om integrationspolitiken så måste en skarp reduceringen av det antal invandrare som vi tar emot idag ske. Annars kommer de ohanterliga konflikter som nu puttrar i förorterna med allt större stöd till IS och liknande organisationer komma att koka över.

De unga ligisterna i Rinkeby har egentligen rätt i sak. Rinkeby och många andra områden ÄR inte Sverige längre. Svenska normer gäller inte längre och vår statsmakt är maktlös. Det har våra politiker sett till! Nu är det tid för nya politiker och nya partier på scenen. En förnyelse av Sveriges höger är ett måste!

Annonser

Vi lever i pöbelväldets tid!

Vi lever i en revolutionär tid! Många förstår inte detta eftersom denna revolution är lågintensiv, men ack så effektiv. Den gnager sakta men säkert sönder det politiska systemets motstånd mot dess metoder. Ända sedan -68 rörelsens begynnelse så har nymarxismens metoder varit att bruka våld i det offentliga rummet i syfte att uppnå sina mål. Överfall på politiska motståndare, störande av mötesfriheten, gatuupplopp, ockupationer av fastigheter, verksamheter och gatumiljöer i s.k. re-claim aktioner (som om dessa gator någonsin uteslutande hade hört till dessa aktivister, eller som om de på något sätt representerade det folk till vilket gatumiljön tillhör) och förstörelse av kampanjmateriel såsom nyligen skedde i Stockholm. Detta är inte demokrati! Fredliga demonstrationer som inte stör andras demonstrationer är en del av demokratin. Nymarxisternas aktioner syftar istället till att undergräva det demokratiska samtalet.

Detta är pöbelväldets seger över den tysta majoriteten. Det är konsekvensen av extremvänsterns oförmåga att acceptera det faktum att deras världsbild inte delas av denna tysta majoritet. Vänstern vill som alltid påtvinga andra sina värderingar och är nu mycket framgångsrika i denna ansträngning. Härjningarna i tunnelbanan får symbolisera vänsterns demokratisyn. Tyck som vi eller håll tyst. Demokratin är bara ett medel, inte målet i sig. Den som inte ser faran i detta lurar sig själv. Vi lever som sagt i en revolutionär tid, där den fysiska handlingen segrar över tanken i det offentliga rummet. Det yttersta beviset på detta är det faktum att poliserna bara åkte med i rulltrappan medan aktivisterna vandaliserade. Statsmakten har redan accepterat tillvägagångssättet.

Pöbeln deklarerade tvärsäkert att SD:s kampanj i tunnelbanan var rasism. Nu beslutar Justitiekanslern (JK) att det ska prövas om huruvida den utgör ”hets mot folkgrupp”. Detta är rent ut sagt bedrövligt! Rasism och ”hets mot folkgrupp” var begrepp som en gång hade en betydelse. Idag betyder de allt det som nymarxisterna vill att de ska betyda. Ursprunget till denna utveckling står att finna i den nymarxistiska s.k. Frankfurtskolan som bland annat förespråkade att vänstern skulle ta makten över språket, vilket idag betyder just att man ändrar betydelsen på ord för att kunna använda dem till sin fördel. Sovjetunionen var mycket effektiva i sitt eget språkliga propagandakrig där man började med att anklaga Polen, de baltiska staterna och det demokratiska Finland för att vara ”fascister” för att de hade mage att motsätta sig en ockupation av den röda armén. Detta togs knappast väl emot i väst, men bara två år senare lyckades Stalin ro hem jackpotten med ”den stora lögnen”, då man lyckades sälja in i väst att man slogs mot en fascistisk högerregim i form av Hitlers Tyskland. Härmed undvek man den pinsamma realiteten att det istället var två vänsterideologier som stred om livsrummet i östra Europa, vilket hade kastat en ännu mörkare skugga över den socialistiska utopin.

När det gäller vårt eget krig om språket och nymarxismens försök att forma vår världsbild så skulle jag vilja resa några invändningar. På vilket sätt är det rasism att påpeka att tiggandet är organiserat? Detta är uppenbart för de flesta svenskar. Vilken rasteori stödjer man sig mot när man kritiserar denna företeelse? På vilket sätt uttrycker man missaktning mot romerna som ”ras” (?) genom att uttrycka att man inte anser att tiggeri på allmän plats ska tillåtas? Detta går över huvudet på mig.

På vilket sätt utgör samma kampanj ”hets mot folkgrupp” mot romer? Säger den någonting nedsättande om romerna som folkgrupp? Återigen, så handlar det om kritik av det moderna slaveri som det organiserade tiggeriet innebär och den svenska regeringen för dess inaktivitet. Om några romer pekas ut så är det just de romer som organiserar tiggeriresorna till Sverige, de romer som förtrycker andra romer. Inte romerna som grupp! Så hur kan det då utgöra ”hets mot folkgupp” utan att man bär väldigt mycket våld på språket?

Den röda tråden är att så fort medlemmar ur en av vänstern favoriserad grupp inte får göra som de vill och blir kritiserad så utgör denna kritik ”rasism” och ”hets mot folkgrupp”. Det är på samma sätt rasism och hets om man kritiserar hedersvåld och förtryckande kvinnosyn inom islam. Det är rasism att vilja sätta en gräns för hur stor invandringen till Sverige får bli. Det är rasism att uttrycka att de nya svenskarna bör integreras i det svenska samhället. Vänstern bestämmer detta. Det är bara att anpassa sig. Eller?

Vem vet vad nästa steg är om nymarxisterna får sin vilja igenom? Blasfemilagar, kriminalisering av kritik mot dimensionerna på invandringen och kriminalisering av nedsättande omdömen om annans trosföreställningar eller politiska uppfattningar lurar runt hörnet. Projektet är snart fullbordat. Snart går ingen kritiker av nymarxismens värld ostraffad!

%d bloggare gillar detta: