En medievärld utan självinsikt i fritt fall

De gamla medierna är som en skadad tiger, som slår åt alla håll, med desperation i blicken. Deras minskande läsarunderlag är allas fel utom deras eget. Ett av de mer bisarra av dessa utfall utfördes av Per T Ohlsson i Sydsvenskan (26/4), där han anklagar bloggar och nya nättidningar för att, om än inte fullt ut orsaka så i alla fall, göda fördumningen av samhället och skapandet av s.k. ”ekokammare”, där man bara får bekräftelse i retur. Problemen finns men Ohlsson och andra från hans bransch pekar fingrarna åt fel håll. Ekokammare är just vad deras egen medievärld har förvandlats till när 69 % av journalisterna stöttar vänsterpartierna och de som lutar åt höger huvudsakligen vägleds av social-liberala tankegångar. Konsekvensen av den ideologiska likriktning som uppstått ur denna snedfördelning av sympatierna är att motpoler har bildats för att skapa balans i samhällsdiskursen. Det finns på de politiska ytterkanterna partiorgan som verkligen är extrema ekokammare, men många nya medieproducenter tillhandahåller istället en mer balanserad världsbild än gammelmedierna.

Vi lever i ett samhälle där allting sker snabbare och snabbare. Mer och mer information finns tillgänglig på våra fingerspetsars nåder. Problemet är att många bara har tid att ”sampla”, läsa lite här och lite där istället för att förkovra sig. Undersökningar har visat att den yngre generationen idag sällan läser längre texter. Istället vill man ha summeringar och korta översikter, helst av allt ett argument i tweetform! Man vill ha koll på allt, men istället så får man brottstycken utan sammanhang. Detta är en intellektuell variant av det behov av ”omedelbar tillfredsställelse” som har kommit att prägla vårt samhälle. Men mer oroväckande är att bland de yngre har sinnet för ifrågasättande till stor del gått förlorat. En växande grupp tror faktiskt att allt de läser är sant.

Per T Ohlsson och gammelmedierna vill gärna skylla bloggare och andra nymedier för denna fördumning, men skulden ska inte riktas mot dem, utan mot vår misslyckade skola. Vi har sedan 60-talet allt mer utvecklat en fördumnings-skola, där man korvstoppar eleverna med tillrättalagda och politiskt korrekta sanningar som är i överensstämmelse med den socialistiska världsbilden. Den brister inte bara i hur man ”ska” tänka, utan ännu värre, i att den har nästan totalt underlåtit att stimulera det kritiska tänkandet som sådant. Jag kan personligen inte minnas något tillfälle upp till och med gymnasiet där vi sattes i en position att ställa två eller fler idéer eller teorier mot varandra för utvärdering och diskussion. Denna socialistiska syn på undervisning fortsätter i vissa fall ända upp på universitetsnivå, där jag själv har deltagit i ett flertal kurser där EN tolkning presenteras, trots att det uppenbarligen finns fler, ofta mer accepterade, teorier som man borde ha ställt mot denna tolkning. Samtidigt sitter nybakade studenter, stöpta i den form som den politiserade grundskolan syftar till, och slukar allt som säges, som vore det en obefläckad sanning.

Om medierna hade fått som de ville så skulle nyheterna fortsättningsvis ”sorteras och värderas”, som Per T uttrycker det, av en enväldig tredje statsmakt som bär på samma vänstervärderingar som skolan har stöpts i. I vänsterns vision för samhället ska medborgarna som har formats till lydiga medborgare som inte ifrågasätter ”sanningar” fortsätta att, livet ut, serveras en nyhetsbevakning som marxister eller vänsterlutande liberaler i medierna har valt ut att visa dem. Tack och lov så har den tekniska revolutionen omöjliggjort detta informationsmonopol. Nu finns det gott om nålar som kan spräcka denna bubbla. Stackars Per T Ohlsson, som inte längre får sortera vad jag ska ta del av! Vilken skräckvision det hade varit med en passiviserad befolkning som serveras det en liten politisk ”elit” vill att de ska höra! Vad kallar man ett sådant samhälle?

Informationssamhället har skapat förutsättningarna för att folk ska kunna hålla sig mer informerade men också, paradoxalt nog, skapat falluckor för många. Skolan har fallerat i sin uppgift att skapa självständigt tänkande och kritiskt granskande medborgare som klarar av att hantera dagens informationsflöde och är den institution som ska klandras för att de faller genom luckorna. Om inte skolans kvalitet höjs i denna så viktiga bemärkelse så är demokratin på sikt hotad. De nya mediernas roll är inte negativ, som hotade journalister framhärdar i, utan istället ger de en konstgjord andning till en passiv befolkning i väntan på att systemet ska läkas.

Per T sätter det upphörande informationsmonopolet i samband med ett växande bildningsförakt. Han vill spegla tidsandan så här; ”Du har disputerat. Jaha, men jag har googlat och du har fel.” Högre utbildning brukade stå för objektiva och djupa insikter i ett ämne. Efter -68 generationens intåg så förändrades detta. Högre utbildning blev till ett redskap för att forma samhället. Verkligheten fick stryka på foten till förmån för utopin. I slutändan sitter vi med aktivist-professorer som Mattias Gardell, vars gärning utgör ett hån mot just de gamla bildningsidealen. Återigen skjuter Per in sig mot fel måltavla. Det är i sig ett sundhetstecken att folket ifrågasätter intellektuella auktoriteter. Annars hade vi fortfarande haft rasbiologisk forskning vid universiteten. Om detta ifrågasättande inte sker, om lärarna inte längre behöver motivera och försvara sina slutsatser för eleverna, ja då stagnerar snabbt universiteten från stormande hav till just de intellektuella gyttjepölar som Per omnämner i sin text. Ifrågasättande av auktoriteter kan vara en livsviktig fråga för individen. Förr hade man en sådan respekt för läkarens position att man hellre gick hem och dog än att man hade invändningar mot dennes utlåtande. Jag kan själv tacka min lyckliga stjärna för att min mor, Barbro, är en sådan ifrågasättande själ, som vågade ifrågasätta en läkares omdöme när jag var liten. Annars hade jag inte levt idag.

Således; googla på, fråga och utmana. Låt aldrig en titel stå i er väg. Ifrågasätt, lärare, läkare, professorer. Stå på er, lär er skillnaden mellan objektiva fakta och subjektiva värderingar av dessa. Det är upp till universitetsvärlden att återupprätta respekten för de akademiska titlarna genom att avkräva innehavarna saklighet och rensa aktivismen från sina utbildningar. Det är inte upp till er att respektera en institution som så påtagligt sviker sina ideal.

Att allt fler inser att såväl journalister, som professorer, som de som skriver skolböckerna kan ha en agenda är en nyttig utveckling. Den ökade kritiken mot medierna bland dem som har genomskådat den påstådda objektiviteten som har förspeglats oss, har dock inte lett till självrannsakan utan istället motsatsen. Desto mer kritik som riktas, mot den sneda rapportering som gammelmedierna levererar, desto mer samlar journalisterna leden och riktar taggarna utåt. Det ironiska i Per T Ohlssons utfall är att det i själva verket är många av våra stora papperstidningar såväl som SVT/SR som har förvandlats till det han kallar för ”ekokammare”, där man bara lyssnar på ideologiskt rättroende och bara får respons som instämmer i narrativen från elfenbenstornet.

Den grekiska tragedin

Den riktiga startpunkten för Greklands ekonomiska kollaps är året för den grekiska statens födelse 1827. Det var då man hamnade på spåret som har lett till statsbankrutt efter statsbankrutt, där nästa snart lurar runt hörnet. Det riktiga problemet för grekerna är nationalstaten. Nationalism kan ge en skörd av både söta och sura frukter, men för grekerna har det blivit idel sura varor. Anledningen är att nationalismen och dess produkt nationalstaten har tvingat grekerna göra någonting som de inte har gjort på över 3000 år; att uteslutande leva i det gamla grekiska kärnlandet.

Den grekiska nationen, i bemärkelsen en grekisk samhörighet och en uppfattning om att grekerna enas av ett gemensam språk och en gemensam kultur, är en av de äldsta i världen, men den skiljer sig från de nationalismer som växte fram i Europa under 1800-talet. En enad nationalstat var aldrig målet och en samlad stat blev heller aldrig gemenskapens produkt under den antika guldåldern. Grekerna var fullt nöjda med sin kulturella gemenskap, utan att eftersträva en politisk dito.

De grekiska skogarna höggs snabbt ner för att bygga flottor och handelsskepp och getterna betade kullarna kala redan någon gång under minoisk tid. Istället fick grekerna ge sig av från hemlandet för att kunna överleva. De grekiska kolonierna i det bördiga Syditalien blev snart rikare än hemlandet, med Syrakusa som pärlan i kronan. Grekiska kolonier spred sig runt om i Medelhavet från den iberiska halvön till Cyrenaika och vidare upp runt Svarta havets kuster. Nildeltat kom till exempel att få en betydande grekisk population. Grekerna fann att handel och kommers var deras näring. Grekiska handelsflottor har varit viktiga i östra Medelhavet ända fram tills modern tid.

Den grekiska världen under Antiken

Den grekiska världen under Antiken

Grekernas tillvaro som en diaspora-befolkning förändrades inte under det romerska herraväldet, där de istället kom att utgöra den östra rikshalvans sociala ryggrad. När den östra halvan omvandlades till det Bysantiska riket, det första riket i historien som samlade en större del av den grekiska befolkningen i en egen statsbildning, så om något förstärktes istället förflyttningen av det grekiska livet bortom det ursprungliga hemlandet. Det av romarna grundade Konstantinopel blev centrum för den grekiska världen, bortom det egentliga Grekland. När turkarna erövrade och kuvade den grekiska världen påbörjades den sista fasen av grekernas liv i diasporan.

Livet i det Ottomanska riket var inte lätt för kristna och judar. De levde hela tiden under klacken och existerade på sultanens nåder. Betungande skatter lades på dem och i relation till muslimerna var de i grunden rättslösa. Men likväl fick de fortsätta att existera och tillbe som de ville. En orsak till denna så kallande ”tolerans” var att Sultanen inte ville vara utan de skatter som endast lades på de kristna och judarna. En annan var att den delegering av makt som utfördes till förmån för ledarna för de religiösa samfunden, det sk millet-systemet, underlättade administrationen av riket.

Trots tunga skatter och osäkert rättsligt läge så frodades många greker, tillsammans med andra kristna och judar, i en miljö där muslimerna inte presterade; näringslivet. Grekerna som sedan gammalt var utspridda över det territorium som turkarna nu hade besatt skulle komma att, tillsammans med judarna, dominera handeln och framför allt fjärrhandeln med Europa. Turkarna själva var fullständigt ointresserade av vad som pågick i Europa fram tills 1800-talet, om det inte handlade om nya krigståg eller slavraider. Judarna var synnerligen väl placerade att bedriva sådan fjärrhandel då de, som ingen annan, hade kontakter i båda världarna. De utgjorde under medeltiden själva länken mellan Europa och den muslimska världen. Med trosfränder, och även ofta släkt, i mottagarhamnen så var det avsevärt lättare att bedriva kommers mellan två krigande världar. Grekernas överklass, de så kallade Fanarioterna (efter ett distrikt i Konstantinopel där många av dem levde) var till stor del de som fick det Ottomanska riket att rulla. De var tjänstemän i administrationen, tog upp skatt, bedrev handel och fyllde lejonparten av diplomatklassen (turkarna var som sagt inte intresserade av den icke-muslimska världen, annat än som en framtida erövring). Precis som judarna så hade de fördel av att vara utspridda över hela riket, från Trapezus, till Krim, från Bulgarien till Antioch, där deras nätverk gav dem fördelar, men viktigast var kanske andan som hade funnits sedan antiken, att handel var enda sättet för grekerna att överleva, då deras hemland var så ofruktbart.

Under 1800-talet, när Storbritannien började ösa ut sina produkter över världen, fungerade grekerna som mellanhänder i närmre Orienten. Man tog emot brittiska leveranser i till exempel Trapezus, en gammal grekisk stad vid den anatoliska Svartahavskusten, och sålde dessa varor vidare över hela Centralasien. Grekiskan var nästan lika frekvent hört som tyskan vid Manchester Exchange.

När tsarinnan av Ryssland, Katarina den stora, grundlade Odessa vid Svarta havet på 1700-talet, som ett fönster mot Europa, som en sydlig variant av St. Petersburg, lät hon dess grandiosa arkitektur skapas av italienare, men befolkningen kom snabbt att domineras av greker och judar som bedrev den önskade handeln med väst. Livet i denna kosmopolitiska stad var själva essensen av den värld där den grekiska diasporan frodades, men denna värld skulle snart löpa mot sitt slut. När grekerna under 17- och 1800-talen konspirerade om det Ottomanska rikets undergång, så var det inte för att bilda en grekisk nationalstat på dagens grekiska territorium, i enlighet med hur många andra balkanfolk inspirerades av den nationalistiska rörelsen i Europa under samma tid. Istället ville Fanariotklassen, med rysk hjälp och uppbackning, återskapa det Bysantiska riket, med Konstantinopel som huvudstad. Den bärande tanken var som nämnts ovan inte att alla andra skulle skickas på porten. Man ”nöjde” sig med att återställa ordningen, med grekerna längst upp på samhällspyramiden. När det uppror som sedan skulle sprida sig till det grekiska kärnlandet, startade i ett Moldavien och Valakiet, som i praktiken styrdes av den grekiska fanariotklassen, inleddes var det således i avsikt att påbörja en marsch mot Konstantinopel, och inte allena för att befria Grekland. Härmed inleddes den process som skulle göra slut på den 3000-åriga grekiska diasporan i det östra medelhavsområdet.

Man kan tycka att grekerna hade goda skäl att försöka befria inte bara kärnlandet utan även Konstantinopel, Smyrna och det av greker befolkade västra Anatolien. Så sent som 1914 bestod befolkningen i huvudstaden efter mer än 450 år av muslimskt styre trots allt till 1/3 av kristna, varav huvuddelen greker. Även om det var naivt att tro att man skulle lyckas på egen hand, och bara fått löften från Lloyd George om territorium från det sönderfallande Ottomanska riket men ingen eller mycket lite riktig hjälp, så försökte grekerna frigöra sin östra landshalva och återta Konstantinopel. Hjälp behövdes utifrån, men såsom Ryssland svek hundra år tidigare så svek västmakterna nu grekerna. (Ryssland som var och framförallt framställde sig som en stor vän av den bysantiska tanken, svek då de hade möjligheten att förverkliga drömmen åt grekerna på 1820-talet.) De allierade som ockuperade Konstantinopel efter det första världskriget, medan man funderade på alternativa internationella lösningar för förvaltningen av staden, passade på möjligheten att (åter)lämna den i händerna till den unga grekiska staten. Istället skulle allt komma att vändas på huvudet för grekerna.

Den etniska kartan 1918

Den etniska kartan 1918

Istället för ett gott slut för den grekiska drömmen så startades en kedja av händelser av det grekiska upproret på 1820-talet som via hårda ottomanska repressalier mot fanarioterna i Konstantinopel och blodiga progromer mot grekisk befolkning kulminerade med den fullständiga fördrivningen av grekerna ur den nya turkiska staten under det grekisk-turkiska kriget 1919-22. 1,5 miljoner greker skickades ”tillbaka” till ett moderland som inte kunde försörja dem. Grekiska befolkningar i Bulgarien, i Odessa och på Krim, i Georgien och på andra platser förtvinade, emigrerade eller assimilerades i detta nationernas tidevarv. Grekernas roll som regionens handelsmän, vid sidan om judarna, var till en ända, och med det också grekernas möjlighet till välstånd.

Nu sitter grekerna hemma i Grekland igen, efter 3000 år, och kan nu, precis som då, inte pressa någon försörjning ur detta resursfattiga land. Ett handlande och sjöfarande folk har reducerats till att slussa runt turister bland sina ruiner och till sina stränder. Grekerna plågas till stor del av ett kulturellt bagage från såväl antiken som den Ottomanska eran, vilket jag har skrivit om tidigare, som inte är särskilt gynnsamt i ett modernt välfärdssamhälle, men detta hade varit av mindre betydelse om inte mattan hade ryckts bort från under grekernas fötter på ett så brutalt sätt. Grekerna har inte haft glädje av en nationalstat och ville ursprungligen inte ha en sådan heller. Nationalismen förde bara med sig sura frukter för dem.

Greken fungerade bättre som oljan i någon annans, eller i alla fall ett större samhälles maskineri. Sedan det ”turkiska kriget” har greker emigrerat i stora skaror, främst till USA och Australien, och de fortsätter emigrera än idag. Efter det ekonomiska haveriet ser de unga ingen framtid hemma längre.

Det som har drabbat det grekiska folket är verkligen en tragedi. Grekerna kom i kläm när modernismen kom farande med nationalismen i högsta hugg och de har inte hämtat sig från chocken än. Frågan är om de någonsin kan det?

%d bloggare gillar detta: