Patronsystemets förbannelse

(Skånska Dagbladet 12 juni 2012)

Mycket har sagts om krisen i Grekland, men lite om dess historiska bakgrund. En stor del av de problem som landet upplever idag kan härledas till det antika patronsystemet och hur det socialistiska partiet PASOK fortfarande tillämpar detta.

Under antiken var patronsystemet en av grundbultarna i det politiska och sociala livet i stora delar av Medelhavsvärlden. Patronsystemet var ett mer eller mindre formellt system för politiska kontakter och social trygghet. Patronen var en person av god börd som behövde stöd för sin politiska karriär. Hans anhängare kallades klienter. De gav detta stöd i utbyte mot att patronen skyddade dem i rättsprocesser, hjälpte dem med allehanda problem och som sista utpost såg patronen till att klienterna inte svalt om det var dåliga tider. Klienternas välbefinnande gav patronen prestige. Man kan säga att patronsystemet utgjorde antikens sociala skyddsnät. Att det var ett ogenerat sätt för en person med politiska ambitioner att köpa sig röster var inget som sågs som problematiskt.

Patronsystemet har visat sig seglivat i Sydeuropa. Balkankännaren Barbara Jelavich beskriver patronsystemet i Grekland under mitten av 1800-talet så här:

”…han (den folkvalde) förväntades belöna vänner och supportrar. Tillsättandet av offentliga poster baserat på politiskt patronskap snarare än meriter orsakade föga upprördhet.”  

I en patroninfluerad politisk kultur tenderar många väljare att följa en ledare snarare än ett parti. Om ledaren byter parti så följer väljare med och ofta ärvs ledarposten från generation till generation. Familjen Papandreou har innehaft premiärministerposten i tre generationer. Farfar Giorgio skapade och var ledare för centerpartiet, som sedan förtvinade när sonen Andreas bildade PASOK som dess arvtagare och representant för den icke-kommunistiska vänstern. Andreas son George tog sedan över ledarskapet över det partiet efter sin far. Papandreou utgör inte den enda dynastin i Grekland. Venizelos är en annan med två premiärministrar under 1900-talet.

Att en maktelit öser förmåner över sina väljare i ett land som egentligen inte har råd med detta, är ett generellt problem för demokratin som inte är specifikt för Grekland, men detta fenomen får lätt absurda proportioner och är värt att notera som en av orsakerna till just den grekiska krisen.

Framför allt socialdemokraterna, PASOK, under far och son Papandreou är skyldiga till att ha skapat den situation landet befinner sig i idag. Andreas Papandreou lade på 80-talet grunden för en modern form av patronsystemet. Principen är denna: PASOK (patronen) bygger ut en redan tung byråkrati och skapar ett system där de statligt anställda (klienterna) utgör en priviligierad klass. De statligt anställda överöses med förmåner, som bland annat 14 månadslöner på ett år och enorma pensioner som är anmärkningsvärda 10 ggr större än den en jordbruksarbetare får. Detta är ett modernt patronsystem. PASOK har skapat en samhällsklass som är helt beroende av att detta system vidmakthålls och har i praktiken köpt deras röster under ett antal decennier. Den offentliga sektorn i Grekland är abnorm i relation till landets BNP.

Förmånerna för de offentliganställda har varit så pass absurda att ingen förnuftig grek har kunnat missförstå att dessa förmåner har utgjort ett avancerat röstköp. Det kan inte ha undgått någon statsanställd att de är klienter till PASOK.

Det tragiska är inte bara orättvisan mot alla de greker som jobbar privat, utan de signaler som detta sänder till de unga. I Grekland har det länge varit så att en statlig anställning garanterar en snabb karriär och en god framtid. Detta gör att juristlinjen och utbildningar mot offentlig tjänst blir de mest eftertraktansvärda på universiteten. Få greker satsar på teknik eller innovation. Varför gå den privata vägen när staten erbjuder sådana förmåner? Vem som ska betala för den uppblåsta statliga byråkratin om den privata sektorn i landet förtvinar tycks PASOK:s ledarskap inte ha frågat sig?

Att dessa statligt anställda nu demonstrerar med sådan frenesi är förvånansvärt. De verkar ha missat att det är deras egna förmåner som har satt staten i kris. Häri ligger faran för demokratin och roten till populismen. Väljarna tenderar att rösta för det parti som erbjuder dem själva flest förmåner snarare än för det som vill verka för landets bästa. Att statens budget är i balans väger lätt mot att den privata budgeten, må vara kortsiktigt, är i balans i de flestas ögon.

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: