Israels osäkra framtid

Det finns anledning att vara bekymrad för Israels framtid. Om man spårar de stora trenderna så finns det många orosmoln vid horisonten. Jihadrörelserna Hamas, Hizbollah och Islamiska jihad har under de senaste tre krigen 2006, 2008/9 och nu 2012 visat hur framgångsrik deras strategi är. De går stärkta ur varje konflikt och Israel ser allt mer tandlöst ut.

Strategin i kort summering: Jihadrörelserna gör raider över gränsen och beskjuter med raketer tills Israel inte längre har något val annat än att slå tillbaka. Reaktionen kostar många civila liv. Detta ser jihadisterna till genom att placera avskjutningsramper och andra militära anläggningar i anslutning till bostadshus och moskéer. Bilderna av dödsoffren sprids sedan snabbt och vida runt av al-Jazeera och villiga västmedia såsom BBC. Israel kan som mest kortsiktigt bekämpa individer ur ledarskapen och de militära resurser som de kommer åt, innan den globala opinionen tvingar dem till att skriva på eldupphöravtal som lämnar, i allas ögon, jihadisterna som de moraliska segrarna.

Satellitbild som visar hur Hamas placerar militära installationer intill skolor och sjukhus och skjuter av raketer från positioner precis intill dessa eller från husens tak.

 

Alternativen

Dagens situation är väsensskild från de relativt lätta segrarna som IDF kunde åstadkomma mot de reguljära arabiska arméerna under 1900-talet. Dagens motståndare är gerillarörelser. De glider bara undan om Israel inleder en markoffensiv. Om Israel skulle gå in för att ockupera hela Gaza, om än bara tillfälligt, så skulle det omedelbart innebära att de drar på sig dagliga förluster via bakhåll, bilbomber och IED:s (1). Det ockuperade området skulle bli en militär sankmark på samma nivå som det USA har fått genomleva i Irak. Detta vet Israels militära ledning. Därför avstod man från mer än symboliska inryckningar på marken i Libanon 2006 och Gaza 2008/9 och nu i Gaza 2012 avstod helt och hållet. I Libanon 2006 tillfogades IDF (2) t.o.m. svidande stridsvagnsförluster vid en sammandrabbning med Hizbollah, som gav ledningen en tankeställare och starkt bidrog till att vidare framryckning avbröts.

Varför tog Hamas kontrollen över Gaza? Konsekvensen blev ju att de tappade den ledande positionen i Palestinska administrationen som helhet och inte ens bestred kontrollen över Västbanken. Svaret ligger i att västbanken, med sitt öppna böljande landskap och mer småskaliga samhällen inte passade gerillakrig mot en armé som IDF, medan den tätt bebyggda Gazaremsan utgjorde en perfekt bas för okonventionell krigsföring. I de urbana centra som finns i Gaza kan en tekniskt underlägsen försvarare tillfoga en motståndare betydande förluster genom asymmetrisk krigsföring. Ett israeliskt intåg i Gaza kan inte bara sluta med en moralisk seger för Hamas utan även med att IDF tillfogas för israelerna orimliga förluster. Samma sak kan sägas om södra Beirut, om israelerna överväger att i framtiden fullfölja en offensiv mot Hizbollah på liknande vis.

Israel sitter med andra ord i en rejäl sax. De kan inte tillåta fortsatt beskjutning av sitt territorium, samtidigt som de inte kan slå ut de tre jihadrörelserna mer än tillfälligt och då genom att ådra sig förluster och riskera nesliga bakslag. Risken för att man förlorar soldater till krigsfångenskap är uppenbar i en sådan situation. Israel vet hur plågsamt det har varit att ha bara EN israelisk soldat i arabiska händer.

Vad ska Israel göra i denna situation då? Tyvärr har jag inget svar på den frågan. Jag ser ingen bra väg ur detta. Min slutsats är att Israel bara har två dåliga alternativ att välja på. Antingen så kan man fortsätta på den inslagna vägen och spela med på jihadisternas villkor, d.v.s. att fortsätta att inlåtas i denna oftast lågintensiva och eviga utnötningskamp, eller så kan Israel ta till det otänkbara alternativet. Detta innebär i princip att Gaza återockuperas och en och en halv miljon araber fördrivs till Egypten. Detta vore en katastrof för Israel, då landet skulle bli fullkomligt isolerat och troligen bli övergivet även av USA (beroende på vem som är president). Likväl så kan detta scenario bli verklighet under särskilda omständigheter, såsom under eller efter ett storkrig mellan Israel och arabstaterna.

En vanlig invändning mot detta magra urval av alternativ, är att det tredje alternativet, en tvåstatslösning kan skapa en fredlig samexistens mellan israeler och araber. Tyvärr så ser jag det så att en fredlig uppgörelse är ett allt mer avlägset alternativ. Varken Hamas eller Abbas krets tänker nöja sig med en återgång till 1967 års gränser. De har gjort klart att de inte nöjer sig med mindre än att hela Israel ska bort från kartan. 1967 års gränser är bara ett första steg. Kan Israel gå med på en sådan överenskommelse med den vetskapen? Det luktar München 1938 lång väg (3).   

Den enda ”fred” Israel kan få med sina arabiska islamistiska fiender är en tillfällig ”fred” som egentligen är en mer av paus. En ”fred” som innebär att Israel förlorar sin förmåga att på ett adekvat sätt värja sig från angrepp. Detta gäller från såväl angrepp av den typen som Hamas och Hizbollah utför, då de med lätthet skulle kunna bombardera landet från norr till söder, som eventuella konventionella storskaliga angrepp från grannstaterna. En återgång till 1967 års gränser skulle blotta Israels strupe inför en framtida konventionell angripare, som med relativ lätthet skulle kunna klyva landet i två delar vid Tel-Aviv.

Framtiden ser dyster ut

För många indikatorer visar att förutsättningarna blir allt sämre för Israel, för att jag ska kunna vara optimistisk. Omgivningen blir allt mer islamistisk och således allt mer fientlig gentemot Israel. En stor majoritet av Egyptens befolkning vill bryta fredsavtalet länderna emellan. Det är bara en tidsfråga innan även Syrien och Jordanien också leds av islamistiska regeringar. Stödet för Hamas aggressionspolitik gentemot Israel blir allt större i grannländerna, både från högt och lågt håll. Det är svårt att tänka sig att Hamas med dessa förutsättningar kommer att vika från sin kompromisslösa hållning vad gäller Israels existens. Det är möjligt att de lyckas lura Israel till en Chamberlin-”fred” efter påtryckningar på landet från Obama eller hans likar, men reell fred kommer de aldrig vilja ha.

Redan under detta krig hotade Egypten med ”allvarliga konsekvenser” om Israel gick in med markstyrkor i Gaza. Vad som menades med detta uttalande är oklart, då Egypten inte har så många påtryckningsmedel annat än att formellt riva upp fredsavtalet och re-militarisera Sinai. Detta skulle riskera ett krig som Egypten inte är redo att hantera i dagsläget. Dock så ger detta föraningar om framtiden. Ett allt mer islamistiskt Egypten, och troligen de andra grannstaterna, kommer sannolikt utfärda liknande hot vid framtida konflikter mellan Israel och Hamas. Då kanske de står i en position att mena vad de säger? I vilket fall så kommer Israel att bli allt mer pressat. Hamas angriper och Israel ser att alternativen blir allt färre och konsekvenserna allt värre.

Israels enda ventil i den kompakta isoleringen i regionen har redan försvunnit i efterspelet till kriget i Libanon 2006. Turkiet, vars islamistiska regering såg det lämpligt att avsluta den strategiska alliansen länderna emellan, har blivit allt mer fientligt. Landet har tidigare fungerat som en motvikt till den anti-israeliska arabiska alliansen. Vänskapen med Israel har tjänat till att ringa in Syrien, som på så vis har riskerat att få strida på två fronter vid ett eventuellt storkrig i regionen. I de kristna falangerna i Libanon hade Israel allierade. Nu är de ur spel då Hizbollah är den fullständigt dominerande rörelsen i landet, militärt och politiskt. Israel står nu fullkomligt isolerat!

När konflikten i Syrien väl är avslutad så kommer all uppmärksamhet att riktas mot Israel. Som om det inte var illa nog tidigare så kommer nu alla de frustrationer över de misslyckade samhällen som de arabiska grannarna lever i, som tidigare åtminstone delvis riktades mot de egna diktatorerna, nu att enbart riktas mot Israel.

Om vi ser på lång sikt, så är det troligt att USA under loppet av ett par decennier allt mer kommer att tappa intresset för Israel och Mellanöstern i dess helhet. I takt med att Nordamerika blir självförsörjande på olja och gas så kommer behovet av att delta i ”the great game” att minska. USA:s svårigheter med att balansera sin budget kommer med all sannolikhet att innebära att amerikanerna drar ner på sina försvarsutgifter och sina åtaganden gentemot allierade.

Stödet till Israel kommer dröja sig kvar länge jämfört med många andra av dylika åtaganden, men den stora förändring som redan har påbörjats, skiftet av intresse till Ostasien, kommer regionen att känna av inom den nära framtiden. Det handlar inte bara om det direkta stödet till Israel, utan kanske främst den om än så ytliga, men ändå ack så viktiga, moderering som USA har påtvingat länderna i den saudiska alliansen. Det är väl känt att USA köpte sig till fred för Israel med Egypten och Jordanien. Framtiden för detta arrangemang är mycket osäker.

Vad gäller USA:s ställningstaganden så får man även väga in de demografiska förändringarna. I takt med att den vita andelen av befolkningen minskar så minskar också det amerikanska bandet till Europa och i förlängningen Mellanöstern. När nostalgin ger vika för ekonomin så kommer amerikanerna prioritera Ostasien framför Europa. Det är långt ifrån omöjligt att ett krig mellan Israel och arabstaterna om 20 år kommer att betraktas av amerikanerna som ännu ett av de där avlägsna krigen som de inte vill engagera sig i.

Trots att större delen av det officiella Europa har ställt sig på Israels sida även denna gång, så blir européerna allt mer fientligt ställda till Israel. Redan 1973 visade européerna färg när de utsattes för hårda påtryckningar från Saudiarabien m.fl. (4) I och med att Nordsjöoljan sinar inom 20 år så kommer Europa att bli än mer beroende av oljan från regionen och fogliga inför diktat från Riyadh.

Inhemskt i Israel så är det ett problem att i och med att de ortodoxas andel av befolkningen växer så växer således även deras inflytande på landets policy. Således kommer Israel att bli allt mindre kompromissvilliga, vad gäller frågor som bosättningarna. Detta kommer att tjäna till att ytterligare alienera landet i amerikaners och européers hjärtan och sinnen.

I summering, så talar de flesta långsiktiga trender för att Israels position kommer att bli allt mer besvärlig under de närmaste decennierna. Huruvida landet kommer att fortsätta att ”plöja vidare” som Churchill uttryckte det, eller försöka sig på någon form av drastiskt spårskifte, vill jag inte sia om. Inget av alternativen ger Israel en möjlighet till en förbättrad situation, som jag ser det. Framtiden ser onekligen oroväckande ut för ”det förlovade landet”.

Noter:

(1)     IED = Improvised explosive device.

(2)     IDF = Israel defense forces.

(3)     När de brittiska och franska premiärministrarna Chamberlin och Daladier ”tvingade” Tjeckoslovakien att överlämna gränslandet Sudetenland till Tyskland, i utbyte mot ”fred”, så förlorade landet i ett slag de väl befästa positionerna i bergskedjorna som gränsade till Tyskland. När Hitler 1939 bröt avtalet och ockuperade resten av landet 1939 så stod tjeckoslovakerna försvarslösa. Militära bedömare av Tjeckoslovakiens situation har uppskattat att tjeckoslovakerna i sina positioner längs bergskedjorna hade haft goda möjligheter att stå emot tyskarna i väntan på att Frankrike och Storbritannien kom till deras hjälp.

(4)     Europeiska nyckelstater förbjöd USA att flyga över deras territorium med militär hjälp till Israel som hade angripits av en allians av arabstater (Yom Kippur kriget 1973), efter påtryckningar från Saudiarabien m.fl.

En dödskult går i krig

För Hamas medlemmar är jihad lika mycket målet som ett medel. Det heliga kriget är en livsstil och själva meningen med tillvaron för jihadisterna. De vill inte ha fred då de inte vet vad de skulle göra om fred ”bröt ut”. De har ingen aning om hur man styr en stat eller vad som får en ekonomi att fungera. Det förväntade missnöjet med det kommande ekonomiska misslyckandet skrämmer dem till den grad att de gör allt för att förhindra att fredsprocessen väcks till liv igen. Så länge de för krig så blir de istället finansierade av oljestaterna. Valet är således lätt!

Hamas har beskrivits som en dödskult. Martyskapet är det högsta målet för jihadisterna. Döden hyllas medan livet tycks vara ingenting värt. Mammor klär sina barn i självmordsbombardräkter och firar när deras barn dör i terrordåd. Detta tankesätt är väsenskilt från vårt. Föräldrar i väst som får se sina barn skickas iväg i krig hoppas på att de ska komma hem igen. De som har fått betala det ultimata priset för att de försvarar fosterlandet eller folkets värderingar har oftast setts som hedervärda, men detta har aldrig varit något eftersträvansvärt! Det finns en avgrundsstor skillnad där. Jihadisterna inom islam traktar mer efter vad de uppfattar som himmelriket och martyrens belöning än jordelivet. Detta gör dem oerhört farliga och destruktiva. Konsekvensen blir att de inte har någon anledning att sträva efter ett slut på striderna och söka fredliga uppgörelser. De skulle då snuvas på sin himmelska belöning och deras liv skulle tappa riktning och mening.

Föräldrarna till denna jihadbebis visar vad de förväntar sig av honom

Det vi ser i och med den islamistiska väckelsen är uppvakandet av en gammal demon; jihadrörelsen. Driften att gå i jihad har plågat Europa sedan islams tidiga år. Varje vår-sommar säsong var tiden för jihad. Detta heliga krig hade inget slut, det pågick år efter år, utan uppehåll.

Fokus skiftade genom århundradena men drivkraften var densamma. Under medeltiden var det medelhavsregionen som var det primära målet. Under 13- till 1600–talen riktades en stor del av energin mot Centraleuropa. Varje år under 15-1600 talen, till exempel, samlades jihad arméer och plundrade Venetien, Österrike och det fria Ungern (Fotnot 1). Befolkningen fick ingen rast, ingen ro. En vanlig missuppfattning bland svenskar idag är att krigen mellan de ottomanska turkarna och den habsburgska alliansen ”bara” bestod av de återkommande krigen dem emellan. Det många har missat är det lågintensiva krig som jihadisterna bedrev utan uppehåll, medelst plundrings- och härjningståg. Detta var den riktiga plågan. Det Israel upplever nu är ett återuppvaknande av detta eviga jihad. Hamas, islamiska Jihad och Hizbollah kommer aldrig sluta att nöta på Israel. Det finns ingen ände på drivkraften. Israel kommer aldrig få uppleva fred med sina grannar, så länge dessa tankar finns kvar inom islam.

Den arabiska våren har varit en välsignelse för Hamas, samtidigt som den har skapat bryderier. Den positiva effekten, för dem, ligger i att den arabiska omvärlden har kommit att bli dominerad av islamistiska krafter och i och med det så har stödet för Hamas kamp mot Israel förbättrats avsevärt. Det har rent av förkommit påtryckningar för att de ska ta strid med Israel. De nya svårigheterna ligger i att befolkningen i Gaza nu i likhet med sina grannar i Egypten vill ha medbestämmande. Stödet för Hamas har sjunkit sedan kriget med Israel 2008-9. Hamas inser att det enda sättet att bibehålla rörelsens popularitet och hålla undan för kraven på nya val, är att bibehålla krigstillståndet. Hamas ledning inser vilket kraftfullt vapen det är att ha möjligheten att samla befolkningen mot det ”yttre hotet” Israel. Vid en presskonferens den 19:e, deklarerade Hamas ledare att Israel skulle sluta bomba först eftersom ”de startade kriget”. Denna beskrivning ifrågasätts inte av befolkningen i Gaza. Hamas kan nu vänta ut Israel. Det rubbar dem inte att civila dör när de placerar avskjutningsramper intill moskéer och bostadshus. För eller senare kommer inte Israel att finna fler mål värda en insats och då avrunda kampanjen. Hamas kan då deklarera seger på grundval av att Israel slutade bomba. Det faktum att Hamas då har överlevt är deras seger, precis som var fallet 2009. Hamas kan då hävda att de har försvarat folket från ”Israelisk aggression” och styra Gaza utan invändningar i några år till.

Snart är det dock tid för jihad att återupptas. Vad annars ska en jihadist göra?

 

Fotnot 1: Läs bl.a. ”The Enemy at the Gate – Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe”, Andrew Wheatcroft.

Kommunismen och Nazismen har sina rötter i religionen

(Bright Magasin nr 3 2012)

Religiösa kritiker av ateism tar ofta upp 1800- och 1900-talens totalitära ideologier som produkter av det gudlösa samhället. Syftet är att vända bort den kritik av religionerna, som fokuserar på dessas krigiska yttringar och förtryck av individen. Mitt gensvar är att detta är ett illa genomtänkt argument. Om man granskar frågan på djupet så ser man att det istället är de monoteistiska religionerna som har lagt grunden för de totalitära ideologierna.

Den ateistiska utgångspunkten och den sekulära samhällsläran, vars startpunkt vi finner bland de rationella grekiska naturfilosoferna (Christer Eriksson, Bright nr 2/2012), fördes sedan vidare från antiken till upplysningsfilosoferna. Dessa idéer förvaltades av liberala borgerliga kretsar under 1800-talet och kännetecknades av individualism, kritiskt och fritt tänkande och en strävan efter att föra en öppen och obehindrad samhällsdebatt. Detta stod i kontrast till de religiösa etablissemangens påbjudna kollektivism, dogmatiska läror och kategoriska tankemönster. De monoteistiska religionernas företrädare skapade en upplevelse av vi-och-dom, kristna mot muslimer och troende mot icke-troende, där det svartvita tänkandet lade grunden för konflikter.

Den socialistiska rörelsen och sedermera den nazistiska, som uppstod ur denna, hade inte sina rötter i den liberala sekulära rörelsen. Dess företrädare hade istället marinerats i den världsbild och de föreställningar som religionens representanter saluförde. Det kan tyckas ironiskt, med tanke på uttryck såsom ”religionen är ett opium för folket” som kommunisterna ofta framförde. Det var dock inte själva principen de var emot, utan att kyrkan hade monopol på att tillhandahålla detta ”opium”.

Det provocerande omslaget till Bright nr 3, 2012, så som det var avsett att se ut innan den tyska lagstiftningen stoppade tryckningen.

Vare sig det skedde medvetet eller omedvetet så har de totalitära ideologierna, kommunism och nazism, tagit sitt grundläggande tankegods såväl som mycket av sitt bildspråk från de monoteistiska religionerna. Den nämnda religiösa dogmatismen är påtaglig inom dessa ideologier. Kommunister och nazister finner bara ett sätt att tolka världen och denna tolkning är en absolut sanning. Likaså är det kategoriska tänkandet utbrett. Allting ses ur ett svart eller vitt perspektiv. Du är antingen en klassfiende eller en ”sann arbetare”, antingen ”arier” eller ”rasmässigt undermålig”. Alla som tillhör ”vi” gruppen blir del av en stor anonym gemenskap, precis som för de troende. De som är utanför, ”dom” gruppen ska förskjutas om de inte vill omvändas som var fallet inom kommunismen, eller förintas, när detta inte var möjligt som under nazismen, i en återspegling av kristendomens helvete.

Dogmatismen manifesteras genom de totalitära ideologiernas egna heliga texter; ”Det kommunistiska manifestet/Kapitalet” respektive ”Mein Kampf”. Precis som för förebilderna Bibeln och Koranen, så kan dessa texters sanningsvärde inte ifrågasättas. De förklarar i väldigt kategoriska termer tillståndet i världen och lägger fram en berättelse om hur samhället kommer att utveckla sig, precis som i de heliga texterna. Hitler lånade dessutom helt skamlöst tanken om att hans tredje rike skulle bli ett ”tusenårigt rike” från förebilden Jesus förväntade tusenåriga rike på jorden. Idén om den hägrande utopin, som man bokstavligen kunde gå över lik för att uppnå, präglade kommunismen i lika hög grad.

Alla de tre stora monoteistiska religionerna betraktar sina troende som en särskilt utvald eller gynnad grupp. I de två ideologiernas utopier så spelar ”den ariska rasen” och ”arbetarklassen” denna roll som utvalda grupper. De ska styra under det tusenåriga riket, då de är, underförstått, av någon högre kraft utvalda enligt nazisterna, eller rättrogna enligt kommunisterna.

Men den kanske mest slående influensen från de monoteistiska religionerna på de två totalitära ideologierna är att de dyrkar sina viktigaste ledare som profeter, eller rent av som gudomligheter. Det finns en tydlig koppling mellan den ortodoxa kyrkans vana att bära ikonbilder under religiösa processioner och dess arvtagares, de sovjetiska kommunisternas, vana att låta anhängare bära ikonliknande bilder på avlidna Sovjetledare såsom Lenin under parader. Allt för att underlätta övergången till den nya regimen i folkets sinnen. Lenin tänktes hålla sin beskyddande hand över den kommunistiska församlingen även efter sin bortgång, från en sarkofag på röda torget värdig en Faraon.

Det var inte ovanligt att djupt troende tyskar såg Hitler som en Messias som hade kommit för att rädda den tyska nationen undan dess svårigheter. Hitler själv såg sig med säkerhet som denna frälsare. Han var väldigt inspirerad av de religiöst influerade romantiserande nationalistiska epos som Wagner hade producerat. Hitler ville efter religiös förebild skapa ett uppvaknande bland det tyska folket. Hitlers ”Messiaskomplex” kunde få komiska konsekvenser, då han var besatt av att ses som ofelbar. Eftersom han var som en gudomlighet i relation till folket så fick de aldrig se honom ha fel eller utföra handlingar som han inte till fullo behärskade, då detta skulle indikera svaghet, eller rent av mänsklighet. Ett av de många exemplen på detta är att trots att han älskade att färdas i bilar så ville han inte lära sig köra själv, av fruktan för hur det skulle påverka bilden av honom om folket i något sammanhang såg honom som en novis.

Trots den inom ideologin uttalade fientligheten mot religion, så dolde inte Hitler sin beundran inför islam, som han högaktade på grund av vad han såg som dess renodlade krigiska natur och dess anpassning för expansion. Detta passade Hitler så pass bra att han hade planer på att införa islam som statsreligion i det tusenåriga tredje riket.

Som summering kan vi konstatera att kommunismen och nazismen är genomsyrade av monoteistiska religiösa tankemönster. De har en helig bok, en profet och samma dogmatiska och kategoriska tankesätt som sina religiösa förebilder. Att påstå att den ateistiska tanken har gett upphov till dessa monstruösa ideologier är uppenbarligen ogrundat.

Det mediala enväldet börjar gå mot sitt slut!

Journalisten Annegrethe Rasmussen skrev i Sydsvenskan 5 nov om hur många idag allt mer sluter sig samman i intressegemenskaper där de utbyter information internt och på så vis avskärmar sig från information som inte överensstämmer med deras världsbild. Hon hävdar att vi nu träder in i det ”post-faktiska” samhället, där ”fakta har mist sin mening”. Istället för att följa, som hon ser det, faktabaserade objektiva nyheter, så väljer många idag att söka sig till ”news with your views”.

Att vårt post-moderna samhälle blir allt mer post-faktiskt är ingen nyhet. Från universitet till lågstadieskolor, inom medias rapportering och regeringars policy, förekommer allt mer utbildning, respektive rapportering och strategier som är baserade på en normativ idealbild, snarare än på faktabaserad verklighet. Detta kostar samhället oerhört i effektivitet och resurser. Rasmussen vill på något underligt vis vända på den kausala kedjan och befria mainstream media från sin roll i det skeendet och istället lägga skulden på den flora av bloggar och polemisk media som har växt fram i reaktion mot denna utveckling.

 

Objektivitet?

Trots att ordet inte nämns, så handlar hela artikeln om objektivitet. ”Fakta har mist sin mening”, hävdar Rasmussen. Objektivitet existerar dock bara som en normativ värdering. Som en faktisk verklighet är det en myt. Vi kan pressa oss själva att vara objektiva, att sträva mot detta mål, men vi kan aldrig helt nå dit. Det är en omöjlighet, då vi alla är präglade av våra erfarenheter, de personer vi har mött, de händelser vi har upplevt, vår sociala bakgrund osv. Enda sättet vi kan få en egentligt objektiv nyhetsrapportering är om vi antingen lät en artificiell intelligens sköta denna, eller om vi klonade en person till vuxet tillstånd och lät henne samma dag sätta sig och skriva sin artikel.

Att folk har ”tillgång till helt olika faktaunderlag” är ingen nyhet. Det är en realitet baserad på fysiska begränsningar. Människor kan inte ta in all den information som finns till hands. Således får vi välja vilka fakta vi ska beakta. Vidare väljer vi vilket moraliskt värde vi vill tillskriva den fakta som de flesta av oss får tillgång till. Detta val ligger till stor del bakom den ideologiska klyftan och hur två personer kan se på samma situation och värdera den fakta som finns på två helt olika sätt. Denna mänskliga subjektiva värdering av situationer kommer vi aldrig ifrån. Att representanter för media, rättsväsendet och utbildningssystemen gång på gång påvisar existensen av denna subjektivitet genom sina handlingar ska såldes inte förvåna. Många professorer såsom Jan Hjärpe och Matias Gardell förvandlar själva idén om vetenskaplig objektivitet till ett skämt.

 

Sten i glashus!

Rasmussen deklarerar att folk allt mer slutar att lyssna på statlig public service media och de stora tidningarna, som underförstått har stått för en objektiv faktabaserad verklighetsberskrivning och som dessutom utmanar oss att tänka. Hon beklagar en tid som dominerades av ”partitidningar” och att vi nu är på väg mot någonting ännu värre. Det slår mig att Rasmussen i sin centrala problemformulering beskriver en hotbild som i själva verket är påminner om hennes egen verklighet. Hon vidhåller att den värld som hon verkar i är objektiv, medan det hon själv framför är uttryck för subjektivitet, vilket jag ska visa längre ner.

Finns det många kvar som fortfarande tror på att public service-media är objektiv, eller ens försöker vara det i en normativ mening? Är det inte ganska uppenbart att SVT och SR har en agenda. Det är ett länge etablerat faktum, via enkäter bland dem själva, att ca 70 % av journalisterna hör till vänsterblocket. De som anger sig vara höger är ofta socialliberaler. Inte många kvar som företräder klassiska högervärderingar. Ska vi verkligen tro att, baserat på ovan resonemang om objektivitetens natur, att dessa uttalat politiserade personer ska kunna förmedla nyheterna på ett onyanserat sätt eller att de ska välja fakta som ger en heltäckande bild? Det vore att begära för mycket. Vi är alla subjektiva och den typ av professionalism som förmår en person att vara så pass ärlig mot sig själv att han verkligen försöker se på saker och ting nyanserat blir allt mer sällsynt.

 

Förloppet

Partitidningarna var i alla fall ärliga. Man visste vilken agenda som de hade och vilken världsbild de baserade sitt urval på. Svenska Dagbladet var överklassens tidning, DN medelkassens och arbetarklassen läste sina tidningar. I Storbritannien läser högern idag The Telegraph och vänstern läser The Guardian. Idag inbillar sig dock de två stora Stockholmstidningarna precis som public service att de företräder en objektiv sanning. Detta har varit en beklaglig utveckling, då den strider mot den mänskliga naturen och våra inneboende begränsningar. Det är beklagligt då det leder dem som inbillar sig att de är fullkomligt objektiva att betrakta sina subjektiva analyser av skeenden som objektiv fakta och de teorier som stödjer dessa slutsatser som absoluta sanningar. Detta skapar intolerans mot avvikare från dessa subjektiva slutsattser och i förlängningen intellektuellt förtryck från dem som sitter på kontrollen över media flödet.

Vårt samhälle har sedan länge dominerats av uppdelningen i höger och vänster, men en mångfald av andra frågor skapar skilda intressen bland befolkningen, gällande frågor som sekulärism kontra religion, nationalism kontra internationalism och vad gäller utrikespolitiska spörsmål såsom Israel-Palestina konflikten. Möjligheten är liten att traditionella media kan förmedla en balanserad, rent av neutral, bild av dessa frågor. Istället blir resultatet vinklade reportage, utrymme för ensidiga dokumentärer i SVT, såsom ”Gaza tårar” och ofta rena fall av illa dold opinionsbildning. Den mediabild svensken får sig till dels är dominerad av socialistiska och socialliberala intressen. De som förlorar mest på denna dominans är traditionellt marknadsliberala och värdekonservativa intressen. Problemet är inte bara att en begränsad tolkning av vårt samhälle och omvärlden framträder, utan att granskningen i regel huvudsakligen är riktad mot begränsade delar av samhället. (Fotnot 1) Utrikespolitiskt är det oftast Israel, men även USA som får stå som måltavla för den ensidiga och vinklade beskrivningen. (Fotnot 2)

Den vita ”indianen” Elizabeth Warren som fuskade sig in på Harvard. Se fotnot (1). Hemma i Sverige nämns ingenting negativt om demokraterna. Svenska medier har ett annat ”faktaunderlag” som Rasmussens uttrycker det.

Detta intellektuella förtryck från det social-liberala spektret av samhället är själva orsaken till att vi nu har fått en sådan omfattande diffusion av mediabilden. Rasmussen målar upp det hela som att de som inte längre lyssnar och litar på socialliberala medier inte längre vill lyssna på fakta. Istället är det så att folket inte längre vill tvångsmatas med dessa mediers subjektiva tolkning av världen. Det kanske blir en chock för socialliberaler som Rasmussen att deras subjektiva tolkningar faktiskt inte är objektiva sanningar.

 

Exemplen

I sin text nämner Rasmussen ett antal frågor där folk har en ”egen syn på världen” (hemska tanke) och har ”tillgång till helt olika faktaunderlag”. Rasmussen buntar ihop grupper som framför dåligt underbyggda åsikter om Aids, vaccinationer och tokiga konspirationsteorier, där jag instämmer med henne, med viktiga samhällsfrågor där det borde förekomma en fri och öppen debatt. Detta svepande sätt att bunta ihop allt som hon inte subjektivt instämmer med är att sätt att smutskasta hennes motståndare. Dessa är givetvis den politiska högern, framförallt i USA. De frågor som hon nämner är utlandsskulden (den amerikanska), vapenlagarna och klimatfrågan. Låt oss titta på dessa:

Utlandsskulden: Här är det svårt att få grepp om vad Rasmussen syftar på. Vad är det som är kontroversiellt med den frågan, som bara högern tycks vilja ta på allvar? Skulden är nu uppe i 16,4 biljoner dollar och räntorna på dessa kommer att sluka ¼ av budgeten om 8 år. Om det är någon part som har ett problem med att de har ”ett eget faktaunderlag”, underförstått felaktigt, så tycks det vara de socialliberala demokraterna som är faktahämmade i denna fråga.

Vapenlagarna: En av de klassiska frågorna för socialliberaler som vill dumförklara republikaner. Men är frågan verkligen så pass glasklar att det är rättfärdigt att förklara den socialliberala synen som fakta? Låt mig slänga lite grus i maskineriet. Tesen att liberala vapenlagar allena är att klandra för mängden våldsbrott i ett samhälle en aning spuriös. Andra variabler tycks väga tyngre, såsom sociala frågor. Andra fall visar att förekomsten våld inte är en funktion av variabeln, ”tillgång till lagliga vapen”. I Kanada finns det skjutvapen i var femte hushåll utan att det har resulterat i en väldigt hög mordfrekvens medelst skjutvapen. I Schweiz fram tills nyligen och i Sverige har under många decennier hundratusentals automatkarbiner och andra vapen förvarats i hemmen hos soldater utan att det har lett till våldsamheter, med undantag för ett fåtal fall. Samtidigt så ökar det dödliga våldet på platser där det inte finns god tillgång till skjutvapen, såsom i Londons förorter, där det istället används knivar. Det är inte vapen som dödar, det är människor. Det borde vara uppenbart om man inte hela tiden vill framföra en subjektiv tolkning av världen där omständigheterna ska klandras för varje handling som en människa utför.

Om sedan de som argumenterar för striktare vapenlagar tror att dessa lagar hindrar någon annan än laglydiga medborgare att skaffa vapen så behöver de bara resa till Sverige och se hur lätt det är för de kriminella att skaffa vapen i den undre världen idag. Om USA skulle införa striktare vapenlagar så skulle illegala vapen strömma över gränsen från Mexiko lika lätt som knark och invandrare gör idag.

Klimatdebatten: Rasmussen deklarerar att de som reser frågetecken gällande IPCC:s klimatprognoser intar en position i strid med uppenbara fakta. Men vad ska vi göra om uppmätta temperaturer de senaste 15 åren står i strid med IPCC:s modeller? Ignorera dessa fakta då de står i konflikt med den allsmäktiga ”sanningen”? Detta uppenbara problem med IPCC:s modeller väljer media och forskarna som ligger bakom modellerna oftast att ignorera. Detta i kombination med skandaler inom IPCC rörande fabricering av material har resulterat i en försämring av IPCC:s image. Detta är också den troligaste anledningen till att frågan aldrig kom upp under presidentvalskampanjen i USA. I våras gick forskaren och författaren James Lovelock, som har varit en av centralgestalterna i klimatförändringsrörelsen ut och sade att han hade överdrivit ordentligt i sina
varningar för katastrofala klimatförändringar, även efter att han visste att han hade haft fel. Han säger också att andra klimatdebattörer som Al Gore har använt överdrifter i sina böcker. Detta betyder inte att klimatet inte har förändrats under de senaste 200 åren. Frågorna är dock dessa två; är detta ett resultat av återkommande temperaturfluktuationer, möjligen en effekt av påverkan från solens skiftande nivåer av aktivitet och är dessa förändringar bara delvis, eller inte alls ett resultat av mänsklig påverkan? Vi som studerar historia är väl bekanta med att det har förekommit varierande kalla och varma perioder. Två exempel är varmperioden under högmedeltiden som resulterade i en jordbruksexpansion och kallperioden på 1600-talet som resulterade i att Stora och Lilla Bält frös över och Europa ofta drabbades av svår missväxt. I vilket fall, så finns det god grund för mer diskussion runt dessa frågor.

Intrycket jag får är att Rasmussen, precis som många aktiva inom public service och mainstream media, försöker framställa det som att deras slutsatser är de enda som har grund i fakta, medan de som går i polemik med dessa följaktligen tar avstånd från fakta. För dem har fakta ”mist sin mening”. Vad jag har visat ovan är att det absolut inte förhåller sig på det viset. Istället är ofta så att Rasmussen och andra post-modernister är de som i själva verket ignorerar fakta och hennes anklagelse kan på goda grunder vändas mot henne själv. Det värsta som kan hända vårt samhälle är att en enda intressegrupp får kontroll över möjligheterna att sprida såväl fakta som analyser och på så sätt underminerar det öppna och fria samtalet. Jag förstår att Rasmussen i sin villfarelse tror att hon är den som försvarar demokratin genom att se till att alla tänker i korrekta banor, men i själva verket så representerar hon det riktiga hotet mot nämnda demokrati genom att tvinga alla att tänka politiskt ”rätt” snarare än fritt och förbehållslöst och på så vis är det hon som vill att vi alla ska flyta med strömmen som ”döda fiskar”!

Noter:

(1)     För att exemplifiera, den snäva granskningen, vill jag ta upp ett fall från valen i USA i november. I svenska tidningar har nämnts flera gånger att demokraten Elizabeth Warren har valts in till senaten, bl.a. i DN. Detta tycks vara en relativt obetydlig händelse, som man kan undra varför den når fram till svensk media. Svenska journalister har snappat upp att Warren är omgiven av kontroverser och har blivit en viktig figur för demokraterna, varför de slentrianmässigt förmedlar hennes valseger, men dessa vill de inte förmedla till sina läsare vari denna kontrovers består och varför de nämner henne över huvudtaget, trots att det i högsta grad är relevant för förståelsen av hennes betydelse. Elisabeth Warren, har det avslöjats av granskande högermedia, har uppgivit falska uppgifter när hon sökte in till sin utbildning på Harvard och fortsättningsvis när hon blev tillsatt i sin professur. Den kritvita Elisabeth Warren uppgav att hon var Cherokee indian när hon gjorde sin ansökan, i avsikten att få kvoteras in som en minoritetsgrupp. Som skäl angav hon ”sina höga kindben” och familjeskrönor i enlighet med att hon skulle vara 1/64 Cherokee. Att utan mer påtagliga bevis under hela sitt yrkesliv åka snålskjuts på kvoteringslagar för minoriteter är i högsta grad bedrägligt. Men detta når inte fram till svenska läsare, när våra tidningar nämner hennes namn, då det finns lärdommar att dra här.

(2)     Detta förhållningsätt genomsyrar SVT:s och SR:s förhållningsätt till Israel. Den stark antisemitiska serien ”The Promise” som visades, utan kommentarer till den ensidiga beskrivningen av konflikten, under våren är ett exempel på sistone, liksom den nämnda ”Gaza tårar” som inte balanserades av hur det ser ut på andra sidan gränsen under regnet av Hamasraketer. Inte heller denna åtföljdes av en diskussion eller en förklaring av omständigheterna runt dessa skeenden, såsom att Hamas placerar raketramper på eller nära bostadshus i avsikten att Israel ska orsaka civila offer med sin svarseld. Till och med på notisnivå förkommer vinklingar och urval. Sällan nämns Hamas raketattacker och då endast i samband med att Israel slår tillbaka.

Ödesval i USA

Valet i USA på tisdag är kanske det viktigaste på decennier. Mycket ligger i vågskålen. USA:s framtida väg ska ta stakas ut, kanske på ett oåterkalleligt sätt. Statsskulden är av episka proportioner, 16 biljoner dollar. Skulden kostar idag 227 miljarder dollar i räntor. År 2022 förväntas denna räntekostnad vara uppe i 900 miljarder dollar, vilket är ¼ av dagens budget. Den federala regeringens budget är mycket obalanserad. För att täcka utgifter på 3,6 biljoner dollar har man inkomster på 2,3 biljoner dollar. Resterande 1,3 biljoner dollar bygger på statsskulden. Detta förhållande, att staten spenderar 3 dollar för varje 2 som man får in är givetvis ohållbart. USA:s framtid ser mycket mörk ut om detta tillåts fortsätta i fyra år till. Obama har under sina fyra år byggt på skulden med mer än 5 biljoner dollar. Han lovade att halvera underskottet under sin presidentvalskampanj, ett löfte han sedan inte på allvar har försökt att leva upp till.

Den stora tvistefrågan i USA inför valet är hur detta underskott ska reduceras. Demokraterna vill höja skatterna samtidigt som de är villiga att skära en del, främst i försvaret tycks det, medan republikanerna inte vill beskatta mer och istället skära ner i sociala kostnader och onödig administration.

Den dramatiska ökningen av USA:s statsskuld under Obama

Den nivå av beskattningar som hade behövts för att bibehålla dagens kostnadsnivå utan att ytterligare bygga på statsskulden skulle kväva den amerikanska ekonomin. Skattehöjningar på de rikaste kanske inte går att undvika, även om det innebär mindre kapital för investeringar, men det är ingen hållbar långsiktig väg ur krisen. USA har inget annat val än att genomföra drastiska besparingar. Frågan är bara på vad? Att det finns möjligheter att skära ner på administrationen visar GSA-skandalen. Under året som förlöpte efter att Obamas 831 miljarder dollar stora ”stimulans paket” genomdrivits förlorade den privata sektorn 2,5 miljoner arbetstillfällen. Samtidigt ökade den offentliga sektorn med 416,000 tjänster! Det enda som stimulansen tjänade till var att ytterligare öka statens tyngd i samhället liksom dess börda på detsamma.

Detta tycks vara det grundläggande tänkandet bakom hela ”stimulanspaketet”. Stora delar gick till statliga sociala tjänster eller att rusta upp statliga byggnader. Mycket slösades bort på ett sätt som ger mycket litet bestående avtryck i ekonomin. Beviset för detta är de fortsatt höga arbetslöshetsiffrorna. Något som sticker alldeles extra i ögonen är den spenderingsfrenesi som myndigheterna har satt igång mitt i denna djupa kris. Från presidentvalet 2008 till och med 2009 ökade antalet byråkrater som tjänade mer än 100,000 dollar om året från 14 % till 19 % av de statligt anställda. På Transport departementet tjänade en anställd över 170,000 dollar om året innan krisen. Ett och ett halvt år in i denna kris tjänade 1690 st. anställda där över 170,000 dollar. Liknande utveckling förekommer på andra departement. Civilanställda på försvarsdepartementet som tjänar över 170,000 dollar om året ökade från 1868 st. december 2007 till 10,100 st. juni 2009. Hur kan man låta detta hända under en djup lågkonjunktur och samtidigt som landet tvingas låna rekordbelopp till just sådana här kostnader? Statligt anställdas snittlöner ligger idag på det dubbla av vad privatanställda har. Vad finns det för agenda bakom denna utveckling? Vill man efterlikna det grekiska samhället som jag har skrivit om tidigare? I Grekland finns det en tydlig agenda där man vill använda statliga anställningar som ett medel för att knyta människor till sig i ett beroendeförhållande. USA måste få denna statliga spenderingscirkus under kontroll. För Obama så verkar denna utveckling vara ett medel för att uppnå hans mål; mer statlig kontroll över samhället. Romney vill å andra sidan begränsa detta spenderande . Detta är valets huvudfråga.

Den smutskastning som förekommer från demokratiskt håll och vilken snabbt snappas upp av svenska medier syftar till att istället framställa detta val som en konflikt om värderingar, en kulturkamp. Homorättigheter, aborträttigheter, religionens roll i samhället och andra frågor som dessa är dock inte centrala frågor i detta val, även om det finns många republikaner som har minst sagt underliga värderingar i dessa frågor. När det gäller den stora frågan så är detta dock inte mer än dimridåer. Om republikanerna som helhet hade varit så pass homofientligt som det framställs här hemma så hade inte ¼ av homosexuella väljare röstat på dem. De som okritiskt köper detta budskap har inte förstått Amerikas predikament. ”Tokhöger” kallar några här hemma republikanerna, men vad är tokigast. Att dra på USA ytterligare fem nya biljoner i skulder eller att börja sanera nu? Tokvänster, snarare!

Såväl socialdemokrater som moderater kritiserar vad de ser som republikanernas samhällsyn. Men ska inte den förda politiken vara förankrad i verkligheten? Ska staten låna från framtida generationer för att kunna föra en social agenda idag? Är det en sund samhällsyn?

Många svenskar frossar i hur rått det amerikanska samhället är i deras ögon, med ett sjukvårdsystem som inte försäkrar alla medborgare, men de undgår att se vad som är dagens realiteter. Den amerikanska modellen brottas, precis som den europeiska, med samma bistra faktum; att inget samhälle har råd att erbjuda sina medborgare fullgod sjukvård, då kostnaderna har blivit alldeles för höga. I USA ”löser” försäkringsbolagen detta genom att låta premierna för försäkringarna bli allt högre. Det förekommer även att man slingrar sig ur sina åtaganden med hjälp av teknikaliteter. I Europa är svaret på samma problem att man, medan man utlovar fullt sjukvårdskydd, helt sonika låter bli att tillhandahålla detta. Sjukvården är kroniskt underfinansierad. Väntetider till operationer leder till att personer avlider i onödan, gravida får föda hemma i soffan och äldre nekas ofta behandlingar. Bristerna är välkända för alla svenskar. Här i Sverige är det istället staten som slingrar sig ur sina åtaganden.

Istället för att diskutera denna fråga på ett seriös vis så väljer man att närma sig den utifrån en mycket självgod och moraliserande utgångspunkt. Faktum kvarstår att i det läge USA befinner sig i idag, med enorma budgetunderskott så är tillfället att låta staten ta ett större ansvar för sjukvården katastrofalt illa valt, även om många aspekter av sjukvården måste reformeras.

I grund och botten så för Obama en politik som är minst lika populistisk som den våra socialdemokrater för. Precis som Socialdemokraterna här i Sverige så vägrar Obama skära ner på de sociala utgifterna, även när det inte finns resurser till dessa, då ett sådant förfarande skulle underminera hans egen position. Då det är Obamas väljare som till stor del önskar att staten ska fortsätt att bära ett stort ansvar för individens uppehälle, så vore det politiskt självmord att skära ner på de sociala utgifterna. Detta är populism i dess renaste form. Att föra en politik av röstköp som syftar till att sätta den egna makten och den egna agendans väl före nationens bästa.

Det som förbluffar mig är att en mycket stor majoritet av representanterna för allianspartierna såväl som journalisterna i höger-liberal media stödjer demokraternas agenda. Här hemma predikas budgetdisciplin och ordning och reda i finanserna som de nya ledorden för högern, men när det gäller USA så förkastas samma politik som inhuman. Istället så stödjer man en socialdemokratisk politik i USA. Är man verkligen så pass förblindad av dimridåerna att man inte kan se vad som är viktigast för USA och i förlängningen hela världen?

Kampen om USA är den mest polariserade på generationer. Grunden till denna ideologiska klyfta är att demokraterna nu vill avvika från den traditionella amerikanska modellen. Istället vill de skapa ett samhälle som tycks vara modellerat efter Europa. Det är förståeligt att många amerikaner reagerar mot detta. Europa med mycket stort statligt deltagande i ekonomin, en överreglerad arbetsmarknad och höga skattesatser och betungande och för mottagarna passiviserande, sociala åtaganden är inget gott föredöme om man vill ha ekonomisk tillväxt.

Det amerikanska folket väljer på tisdag mellan Romney som vill föra en ansvarig ekonomisk politik och Obama som vill fortsätta att låtsas som om problemet inte existerar. Det första alternativet leder till att USA  får en chans till återhämtning och den andra till ekonomisk kollaps. Valet är deras, men resultatet påverkar oss alla!  

%d bloggare gillar detta: