Israels osäkra framtid

Det finns anledning att vara bekymrad för Israels framtid. Om man spårar de stora trenderna så finns det många orosmoln vid horisonten. Jihadrörelserna Hamas, Hizbollah och Islamiska jihad har under de senaste tre krigen 2006, 2008/9 och nu 2012 visat hur framgångsrik deras strategi är. De går stärkta ur varje konflikt och Israel ser allt mer tandlöst ut.

Strategin i kort summering: Jihadrörelserna gör raider över gränsen och beskjuter med raketer tills Israel inte längre har något val annat än att slå tillbaka. Reaktionen kostar många civila liv. Detta ser jihadisterna till genom att placera avskjutningsramper och andra militära anläggningar i anslutning till bostadshus och moskéer. Bilderna av dödsoffren sprids sedan snabbt och vida runt av al-Jazeera och villiga västmedia såsom BBC. Israel kan som mest kortsiktigt bekämpa individer ur ledarskapen och de militära resurser som de kommer åt, innan den globala opinionen tvingar dem till att skriva på eldupphöravtal som lämnar, i allas ögon, jihadisterna som de moraliska segrarna.

Satellitbild som visar hur Hamas placerar militära installationer intill skolor och sjukhus och skjuter av raketer från positioner precis intill dessa eller från husens tak.

 

Alternativen

Dagens situation är väsensskild från de relativt lätta segrarna som IDF kunde åstadkomma mot de reguljära arabiska arméerna under 1900-talet. Dagens motståndare är gerillarörelser. De glider bara undan om Israel inleder en markoffensiv. Om Israel skulle gå in för att ockupera hela Gaza, om än bara tillfälligt, så skulle det omedelbart innebära att de drar på sig dagliga förluster via bakhåll, bilbomber och IED:s (1). Det ockuperade området skulle bli en militär sankmark på samma nivå som det USA har fått genomleva i Irak. Detta vet Israels militära ledning. Därför avstod man från mer än symboliska inryckningar på marken i Libanon 2006 och Gaza 2008/9 och nu i Gaza 2012 avstod helt och hållet. I Libanon 2006 tillfogades IDF (2) t.o.m. svidande stridsvagnsförluster vid en sammandrabbning med Hizbollah, som gav ledningen en tankeställare och starkt bidrog till att vidare framryckning avbröts.

Varför tog Hamas kontrollen över Gaza? Konsekvensen blev ju att de tappade den ledande positionen i Palestinska administrationen som helhet och inte ens bestred kontrollen över Västbanken. Svaret ligger i att västbanken, med sitt öppna böljande landskap och mer småskaliga samhällen inte passade gerillakrig mot en armé som IDF, medan den tätt bebyggda Gazaremsan utgjorde en perfekt bas för okonventionell krigsföring. I de urbana centra som finns i Gaza kan en tekniskt underlägsen försvarare tillfoga en motståndare betydande förluster genom asymmetrisk krigsföring. Ett israeliskt intåg i Gaza kan inte bara sluta med en moralisk seger för Hamas utan även med att IDF tillfogas för israelerna orimliga förluster. Samma sak kan sägas om södra Beirut, om israelerna överväger att i framtiden fullfölja en offensiv mot Hizbollah på liknande vis.

Israel sitter med andra ord i en rejäl sax. De kan inte tillåta fortsatt beskjutning av sitt territorium, samtidigt som de inte kan slå ut de tre jihadrörelserna mer än tillfälligt och då genom att ådra sig förluster och riskera nesliga bakslag. Risken för att man förlorar soldater till krigsfångenskap är uppenbar i en sådan situation. Israel vet hur plågsamt det har varit att ha bara EN israelisk soldat i arabiska händer.

Vad ska Israel göra i denna situation då? Tyvärr har jag inget svar på den frågan. Jag ser ingen bra väg ur detta. Min slutsats är att Israel bara har två dåliga alternativ att välja på. Antingen så kan man fortsätta på den inslagna vägen och spela med på jihadisternas villkor, d.v.s. att fortsätta att inlåtas i denna oftast lågintensiva och eviga utnötningskamp, eller så kan Israel ta till det otänkbara alternativet. Detta innebär i princip att Gaza återockuperas och en och en halv miljon araber fördrivs till Egypten. Detta vore en katastrof för Israel, då landet skulle bli fullkomligt isolerat och troligen bli övergivet även av USA (beroende på vem som är president). Likväl så kan detta scenario bli verklighet under särskilda omständigheter, såsom under eller efter ett storkrig mellan Israel och arabstaterna.

En vanlig invändning mot detta magra urval av alternativ, är att det tredje alternativet, en tvåstatslösning kan skapa en fredlig samexistens mellan israeler och araber. Tyvärr så ser jag det så att en fredlig uppgörelse är ett allt mer avlägset alternativ. Varken Hamas eller Abbas krets tänker nöja sig med en återgång till 1967 års gränser. De har gjort klart att de inte nöjer sig med mindre än att hela Israel ska bort från kartan. 1967 års gränser är bara ett första steg. Kan Israel gå med på en sådan överenskommelse med den vetskapen? Det luktar München 1938 lång väg (3).   

Den enda ”fred” Israel kan få med sina arabiska islamistiska fiender är en tillfällig ”fred” som egentligen är en mer av paus. En ”fred” som innebär att Israel förlorar sin förmåga att på ett adekvat sätt värja sig från angrepp. Detta gäller från såväl angrepp av den typen som Hamas och Hizbollah utför, då de med lätthet skulle kunna bombardera landet från norr till söder, som eventuella konventionella storskaliga angrepp från grannstaterna. En återgång till 1967 års gränser skulle blotta Israels strupe inför en framtida konventionell angripare, som med relativ lätthet skulle kunna klyva landet i två delar vid Tel-Aviv.

Framtiden ser dyster ut

För många indikatorer visar att förutsättningarna blir allt sämre för Israel, för att jag ska kunna vara optimistisk. Omgivningen blir allt mer islamistisk och således allt mer fientlig gentemot Israel. En stor majoritet av Egyptens befolkning vill bryta fredsavtalet länderna emellan. Det är bara en tidsfråga innan även Syrien och Jordanien också leds av islamistiska regeringar. Stödet för Hamas aggressionspolitik gentemot Israel blir allt större i grannländerna, både från högt och lågt håll. Det är svårt att tänka sig att Hamas med dessa förutsättningar kommer att vika från sin kompromisslösa hållning vad gäller Israels existens. Det är möjligt att de lyckas lura Israel till en Chamberlin-”fred” efter påtryckningar på landet från Obama eller hans likar, men reell fred kommer de aldrig vilja ha.

Redan under detta krig hotade Egypten med ”allvarliga konsekvenser” om Israel gick in med markstyrkor i Gaza. Vad som menades med detta uttalande är oklart, då Egypten inte har så många påtryckningsmedel annat än att formellt riva upp fredsavtalet och re-militarisera Sinai. Detta skulle riskera ett krig som Egypten inte är redo att hantera i dagsläget. Dock så ger detta föraningar om framtiden. Ett allt mer islamistiskt Egypten, och troligen de andra grannstaterna, kommer sannolikt utfärda liknande hot vid framtida konflikter mellan Israel och Hamas. Då kanske de står i en position att mena vad de säger? I vilket fall så kommer Israel att bli allt mer pressat. Hamas angriper och Israel ser att alternativen blir allt färre och konsekvenserna allt värre.

Israels enda ventil i den kompakta isoleringen i regionen har redan försvunnit i efterspelet till kriget i Libanon 2006. Turkiet, vars islamistiska regering såg det lämpligt att avsluta den strategiska alliansen länderna emellan, har blivit allt mer fientligt. Landet har tidigare fungerat som en motvikt till den anti-israeliska arabiska alliansen. Vänskapen med Israel har tjänat till att ringa in Syrien, som på så vis har riskerat att få strida på två fronter vid ett eventuellt storkrig i regionen. I de kristna falangerna i Libanon hade Israel allierade. Nu är de ur spel då Hizbollah är den fullständigt dominerande rörelsen i landet, militärt och politiskt. Israel står nu fullkomligt isolerat!

När konflikten i Syrien väl är avslutad så kommer all uppmärksamhet att riktas mot Israel. Som om det inte var illa nog tidigare så kommer nu alla de frustrationer över de misslyckade samhällen som de arabiska grannarna lever i, som tidigare åtminstone delvis riktades mot de egna diktatorerna, nu att enbart riktas mot Israel.

Om vi ser på lång sikt, så är det troligt att USA under loppet av ett par decennier allt mer kommer att tappa intresset för Israel och Mellanöstern i dess helhet. I takt med att Nordamerika blir självförsörjande på olja och gas så kommer behovet av att delta i ”the great game” att minska. USA:s svårigheter med att balansera sin budget kommer med all sannolikhet att innebära att amerikanerna drar ner på sina försvarsutgifter och sina åtaganden gentemot allierade.

Stödet till Israel kommer dröja sig kvar länge jämfört med många andra av dylika åtaganden, men den stora förändring som redan har påbörjats, skiftet av intresse till Ostasien, kommer regionen att känna av inom den nära framtiden. Det handlar inte bara om det direkta stödet till Israel, utan kanske främst den om än så ytliga, men ändå ack så viktiga, moderering som USA har påtvingat länderna i den saudiska alliansen. Det är väl känt att USA köpte sig till fred för Israel med Egypten och Jordanien. Framtiden för detta arrangemang är mycket osäker.

Vad gäller USA:s ställningstaganden så får man även väga in de demografiska förändringarna. I takt med att den vita andelen av befolkningen minskar så minskar också det amerikanska bandet till Europa och i förlängningen Mellanöstern. När nostalgin ger vika för ekonomin så kommer amerikanerna prioritera Ostasien framför Europa. Det är långt ifrån omöjligt att ett krig mellan Israel och arabstaterna om 20 år kommer att betraktas av amerikanerna som ännu ett av de där avlägsna krigen som de inte vill engagera sig i.

Trots att större delen av det officiella Europa har ställt sig på Israels sida även denna gång, så blir européerna allt mer fientligt ställda till Israel. Redan 1973 visade européerna färg när de utsattes för hårda påtryckningar från Saudiarabien m.fl. (4) I och med att Nordsjöoljan sinar inom 20 år så kommer Europa att bli än mer beroende av oljan från regionen och fogliga inför diktat från Riyadh.

Inhemskt i Israel så är det ett problem att i och med att de ortodoxas andel av befolkningen växer så växer således även deras inflytande på landets policy. Således kommer Israel att bli allt mindre kompromissvilliga, vad gäller frågor som bosättningarna. Detta kommer att tjäna till att ytterligare alienera landet i amerikaners och européers hjärtan och sinnen.

I summering, så talar de flesta långsiktiga trender för att Israels position kommer att bli allt mer besvärlig under de närmaste decennierna. Huruvida landet kommer att fortsätta att ”plöja vidare” som Churchill uttryckte det, eller försöka sig på någon form av drastiskt spårskifte, vill jag inte sia om. Inget av alternativen ger Israel en möjlighet till en förbättrad situation, som jag ser det. Framtiden ser onekligen oroväckande ut för ”det förlovade landet”.

Noter:

(1)     IED = Improvised explosive device.

(2)     IDF = Israel defense forces.

(3)     När de brittiska och franska premiärministrarna Chamberlin och Daladier ”tvingade” Tjeckoslovakien att överlämna gränslandet Sudetenland till Tyskland, i utbyte mot ”fred”, så förlorade landet i ett slag de väl befästa positionerna i bergskedjorna som gränsade till Tyskland. När Hitler 1939 bröt avtalet och ockuperade resten av landet 1939 så stod tjeckoslovakerna försvarslösa. Militära bedömare av Tjeckoslovakiens situation har uppskattat att tjeckoslovakerna i sina positioner längs bergskedjorna hade haft goda möjligheter att stå emot tyskarna i väntan på att Frankrike och Storbritannien kom till deras hjälp.

(4)     Europeiska nyckelstater förbjöd USA att flyga över deras territorium med militär hjälp till Israel som hade angripits av en allians av arabstater (Yom Kippur kriget 1973), efter påtryckningar från Saudiarabien m.fl.

Annonser

En dödskult går i krig

För Hamas medlemmar är jihad lika mycket målet som ett medel. Det heliga kriget är en livsstil och själva meningen med tillvaron för jihadisterna. De vill inte ha fred då de inte vet vad de skulle göra om fred ”bröt ut”. De har ingen aning om hur man styr en stat eller vad som får en ekonomi att fungera. Det förväntade missnöjet med det kommande ekonomiska misslyckandet skrämmer dem till den grad att de gör allt för att förhindra att fredsprocessen väcks till liv igen. Så länge de för krig så blir de istället finansierade av oljestaterna. Valet är således lätt!

Hamas har beskrivits som en dödskult. Martyskapet är det högsta målet för jihadisterna. Döden hyllas medan livet tycks vara ingenting värt. Mammor klär sina barn i självmordsbombardräkter och firar när deras barn dör i terrordåd. Detta tankesätt är väsenskilt från vårt. Föräldrar i väst som får se sina barn skickas iväg i krig hoppas på att de ska komma hem igen. De som har fått betala det ultimata priset för att de försvarar fosterlandet eller folkets värderingar har oftast setts som hedervärda, men detta har aldrig varit något eftersträvansvärt! Det finns en avgrundsstor skillnad där. Jihadisterna inom islam traktar mer efter vad de uppfattar som himmelriket och martyrens belöning än jordelivet. Detta gör dem oerhört farliga och destruktiva. Konsekvensen blir att de inte har någon anledning att sträva efter ett slut på striderna och söka fredliga uppgörelser. De skulle då snuvas på sin himmelska belöning och deras liv skulle tappa riktning och mening.

Föräldrarna till denna jihadbebis visar vad de förväntar sig av honom

Det vi ser i och med den islamistiska väckelsen är uppvakandet av en gammal demon; jihadrörelsen. Driften att gå i jihad har plågat Europa sedan islams tidiga år. Varje vår-sommar säsong var tiden för jihad. Detta heliga krig hade inget slut, det pågick år efter år, utan uppehåll.

Fokus skiftade genom århundradena men drivkraften var densamma. Under medeltiden var det medelhavsregionen som var det primära målet. Under 13- till 1600–talen riktades en stor del av energin mot Centraleuropa. Varje år under 15-1600 talen, till exempel, samlades jihad arméer och plundrade Venetien, Österrike och det fria Ungern (Fotnot 1). Befolkningen fick ingen rast, ingen ro. En vanlig missuppfattning bland svenskar idag är att krigen mellan de ottomanska turkarna och den habsburgska alliansen ”bara” bestod av de återkommande krigen dem emellan. Det många har missat är det lågintensiva krig som jihadisterna bedrev utan uppehåll, medelst plundrings- och härjningståg. Detta var den riktiga plågan. Det Israel upplever nu är ett återuppvaknande av detta eviga jihad. Hamas, islamiska Jihad och Hizbollah kommer aldrig sluta att nöta på Israel. Det finns ingen ände på drivkraften. Israel kommer aldrig få uppleva fred med sina grannar, så länge dessa tankar finns kvar inom islam.

Den arabiska våren har varit en välsignelse för Hamas, samtidigt som den har skapat bryderier. Den positiva effekten, för dem, ligger i att den arabiska omvärlden har kommit att bli dominerad av islamistiska krafter och i och med det så har stödet för Hamas kamp mot Israel förbättrats avsevärt. Det har rent av förkommit påtryckningar för att de ska ta strid med Israel. De nya svårigheterna ligger i att befolkningen i Gaza nu i likhet med sina grannar i Egypten vill ha medbestämmande. Stödet för Hamas har sjunkit sedan kriget med Israel 2008-9. Hamas inser att det enda sättet att bibehålla rörelsens popularitet och hålla undan för kraven på nya val, är att bibehålla krigstillståndet. Hamas ledning inser vilket kraftfullt vapen det är att ha möjligheten att samla befolkningen mot det ”yttre hotet” Israel. Vid en presskonferens den 19:e, deklarerade Hamas ledare att Israel skulle sluta bomba först eftersom ”de startade kriget”. Denna beskrivning ifrågasätts inte av befolkningen i Gaza. Hamas kan nu vänta ut Israel. Det rubbar dem inte att civila dör när de placerar avskjutningsramper intill moskéer och bostadshus. För eller senare kommer inte Israel att finna fler mål värda en insats och då avrunda kampanjen. Hamas kan då deklarera seger på grundval av att Israel slutade bomba. Det faktum att Hamas då har överlevt är deras seger, precis som var fallet 2009. Hamas kan då hävda att de har försvarat folket från ”Israelisk aggression” och styra Gaza utan invändningar i några år till.

Snart är det dock tid för jihad att återupptas. Vad annars ska en jihadist göra?

 

Fotnot 1: Läs bl.a. ”The Enemy at the Gate – Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe”, Andrew Wheatcroft.

Kommunismen och Nazismen har sina rötter i religionen

(Bright Magasin nr 3 2012)

Religiösa kritiker av ateism tar ofta upp 1800- och 1900-talens totalitära ideologier som produkter av det gudlösa samhället. Syftet är att vända bort den kritik av religionerna, som fokuserar på dessas krigiska yttringar och förtryck av individen. Mitt gensvar är att detta är ett illa genomtänkt argument. Om man granskar frågan på djupet så ser man att det istället är de monoteistiska religionerna som har lagt grunden för de totalitära ideologierna.

Den ateistiska utgångspunkten och den sekulära samhällsläran, vars startpunkt vi finner bland de rationella grekiska naturfilosoferna (Christer Eriksson, Bright nr 2/2012), fördes sedan vidare från antiken till upplysningsfilosoferna. Dessa idéer förvaltades av liberala borgerliga kretsar under 1800-talet och kännetecknades av individualism, kritiskt och fritt tänkande och en strävan efter att föra en öppen och obehindrad samhällsdebatt. Detta stod i kontrast till de religiösa etablissemangens påbjudna kollektivism, dogmatiska läror och kategoriska tankemönster. De monoteistiska religionernas företrädare skapade en upplevelse av vi-och-dom, kristna mot muslimer och troende mot icke-troende, där det svartvita tänkandet lade grunden för konflikter.

Den socialistiska rörelsen och sedermera den nazistiska, som uppstod ur denna, hade inte sina rötter i den liberala sekulära rörelsen. Dess företrädare hade istället marinerats i den världsbild och de föreställningar som religionens representanter saluförde. Det kan tyckas ironiskt, med tanke på uttryck såsom ”religionen är ett opium för folket” som kommunisterna ofta framförde. Det var dock inte själva principen de var emot, utan att kyrkan hade monopol på att tillhandahålla detta ”opium”.

Det provocerande omslaget till Bright nr 3, 2012, så som det var avsett att se ut innan den tyska lagstiftningen stoppade tryckningen.

Vare sig det skedde medvetet eller omedvetet så har de totalitära ideologierna, kommunism och nazism, tagit sitt grundläggande tankegods såväl som mycket av sitt bildspråk från de monoteistiska religionerna. Den nämnda religiösa dogmatismen är påtaglig inom dessa ideologier. Kommunister och nazister finner bara ett sätt att tolka världen och denna tolkning är en absolut sanning. Likaså är det kategoriska tänkandet utbrett. Allting ses ur ett svart eller vitt perspektiv. Du är antingen en klassfiende eller en ”sann arbetare”, antingen ”arier” eller ”rasmässigt undermålig”. Alla som tillhör ”vi” gruppen blir del av en stor anonym gemenskap, precis som för de troende. De som är utanför, ”dom” gruppen ska förskjutas om de inte vill omvändas som var fallet inom kommunismen, eller förintas, när detta inte var möjligt som under nazismen, i en återspegling av kristendomens helvete.

Dogmatismen manifesteras genom de totalitära ideologiernas egna heliga texter; ”Det kommunistiska manifestet/Kapitalet” respektive ”Mein Kampf”. Precis som för förebilderna Bibeln och Koranen, så kan dessa texters sanningsvärde inte ifrågasättas. De förklarar i väldigt kategoriska termer tillståndet i världen och lägger fram en berättelse om hur samhället kommer att utveckla sig, precis som i de heliga texterna. Hitler lånade dessutom helt skamlöst tanken om att hans tredje rike skulle bli ett ”tusenårigt rike” från förebilden Jesus förväntade tusenåriga rike på jorden. Idén om den hägrande utopin, som man bokstavligen kunde gå över lik för att uppnå, präglade kommunismen i lika hög grad.

Alla de tre stora monoteistiska religionerna betraktar sina troende som en särskilt utvald eller gynnad grupp. I de två ideologiernas utopier så spelar ”den ariska rasen” och ”arbetarklassen” denna roll som utvalda grupper. De ska styra under det tusenåriga riket, då de är, underförstått, av någon högre kraft utvalda enligt nazisterna, eller rättrogna enligt kommunisterna.

Men den kanske mest slående influensen från de monoteistiska religionerna på de två totalitära ideologierna är att de dyrkar sina viktigaste ledare som profeter, eller rent av som gudomligheter. Det finns en tydlig koppling mellan den ortodoxa kyrkans vana att bära ikonbilder under religiösa processioner och dess arvtagares, de sovjetiska kommunisternas, vana att låta anhängare bära ikonliknande bilder på avlidna Sovjetledare såsom Lenin under parader. Allt för att underlätta övergången till den nya regimen i folkets sinnen. Lenin tänktes hålla sin beskyddande hand över den kommunistiska församlingen även efter sin bortgång, från en sarkofag på röda torget värdig en Faraon.

Det var inte ovanligt att djupt troende tyskar såg Hitler som en Messias som hade kommit för att rädda den tyska nationen undan dess svårigheter. Hitler själv såg sig med säkerhet som denna frälsare. Han var väldigt inspirerad av de religiöst influerade romantiserande nationalistiska epos som Wagner hade producerat. Hitler ville efter religiös förebild skapa ett uppvaknande bland det tyska folket. Hitlers ”Messiaskomplex” kunde få komiska konsekvenser, då han var besatt av att ses som ofelbar. Eftersom han var som en gudomlighet i relation till folket så fick de aldrig se honom ha fel eller utföra handlingar som han inte till fullo behärskade, då detta skulle indikera svaghet, eller rent av mänsklighet. Ett av de många exemplen på detta är att trots att han älskade att färdas i bilar så ville han inte lära sig köra själv, av fruktan för hur det skulle påverka bilden av honom om folket i något sammanhang såg honom som en novis.

Trots den inom ideologin uttalade fientligheten mot religion, så dolde inte Hitler sin beundran inför islam, som han högaktade på grund av vad han såg som dess renodlade krigiska natur och dess anpassning för expansion. Detta passade Hitler så pass bra att han hade planer på att införa islam som statsreligion i det tusenåriga tredje riket.

Som summering kan vi konstatera att kommunismen och nazismen är genomsyrade av monoteistiska religiösa tankemönster. De har en helig bok, en profet och samma dogmatiska och kategoriska tankesätt som sina religiösa förebilder. Att påstå att den ateistiska tanken har gett upphov till dessa monstruösa ideologier är uppenbarligen ogrundat.

%d bloggare gillar detta: