Hur mycket naiv och inkompetent regeringsutövning ska vi behöva stå ut med?

Regeringens omvändning under galgen när det gäller migrationen väcker tankar om vad vi kan förvänta oss av våra politiker? Är inte framförhållning och långsiktig planering det vi har rätten att förvänta oss av de politiker som har valts till att representera folket? Själva anledningen till att de innehar de positionerna är att vi medborgare inte har den möjlighet som de har att med hjälp av statens alla resurser kunna planera en långsiktig kurs. När regeringen i mindre utsträckning än folket i stort kan se vart en politik kommer leda till så har systemet slutat fungera som det ska. Vad beror detta på?

Beror det på att riksdagen och regeringen numera är mindre kvalificerad än någonsin under den demokratiska eran. Beror det vidare på att de som innehar positioner där i större utsträckning än någonsin saknar erfarenhet från det riktiga livet och istället för att ha innehaft riktiga jobb, eller ha drivit företag, så har de levt i en i en intellektuell bubbla där de utbildats internt i enlighet med ideologiska riktlinjer. Partierna och deras ledarskap börjar allt mer likna ungdomsförbund när det gäller det ideologiska tänkandet och den naiva synen på världen. ”Vi har varit naiva” blir en allt vanligare replik från Löfven och hans regering, men ingen skäms för detta. Det är idag inte fult att vara inkompetent, så länge man kan ursäkta sig med att ha varit snäll och naiv!

Det var inte många som inte kunde se att flyktingvågen som svepte genom Balkan i riktning som Sverige och Tyskland i somras inte skulle upphöra av sig självt. Likväl deklarerade regeringen Löfven utan minsta tvekan att vi skulle klara av detta. Inga problem kunde skymtas vid horisonten. Vi skulle inte sätta några gränser för hur många vi skulle ta emot…..förrän vi helt plötsligt tvingades göra just detta. Inte en enda antydan om att en kursändring kunde bli aktuell annonserade förrän den absolut sista sängen i riket var upptagen. Inga signaler sändes ut till omvärlden om att vi snart inte inte skulle kunna ta emot fler migranter. Är det denna standard vi numera sätter för planering? Romson svarade i en tv-intervju på frågan om huruvida vi skulle behöva upprätta gränskontroller, två dagar innan gränskontroller upprättades, att hon inte hoppades att detta skulle bli nödvändigt.

En regering som var vuxen sin uppgift skulle, som så många andra, redan innan sommaren 2015 kunnat inse att beskedet om permanenta uppehållstillstånd för alla syrier för eller senare skulle leda till en ohållbar situation. När det som inte kan beskrivas som något annat än en folkvandring fick fart under sommaren med uppemot en miljon människor i rörelse, så borde det vara enkelt att räkna ut hur länge våra resurser och vår möjlighet att husera människor skulle räcka. Varför låtsades regeringen som att det inte fanns en gräns, när detta var fullständigt uppenbart att denna gräns snart var nådd? Är detta ett seriöst sätt att bedriva politik? Är detta ett professionellt sätt att styra staten?

Istället gråter landets andra högsta ledare ut i en presskonferens som om detta skulle göra statsministerns och hennes misslyckande med att utforma en fungerande policy mindre allvarligt. Det rimliga hade varit att erkänna att man har misslyckats fullständigt och sedan avgå. Misslyckandet ligger givetvis i att man har låtit statens styre grunda sig på idealism istället för realism. Jag förväntar mig att statens politik ska grunda sig på verkligheten, att dess styre ska bedrivas på ett moget sätt med landets bästa för ögonen. Istället har dagens infantiliserade ungdomstänkande nu nått ända upp i regeringen. Jag hyser inga förhoppningar om att dagens ungdomförbundspolitik som dominerar i både höger- och vänsterblocken kommer kunna leverera svaren på detta och andra problem som ligger framför oss.

Dagens garanterade uppehållstillstånd till syrier har satt igång en massiv migration i riktning mot Sverige från hela MENA-området, från Marocko till Afghanistan, som inte bara har fört Sveriges alla sociala system till kollapsens brant, utan även har bidragit till att EU har börjat spricka. Detta får Sverige ta på sig i sällskap med Tyskland. Migrationen har, kanske permanent, rämnat Schengen och skapat stora klyftor inom Unionen. Det är i högsta grad oseriöst att locka folk med löften som inte kan uppfyllas, för att sedan be resten av EU att hjälpa till med att bära konsekvenserna av dessa locktoner. Kan vi ta emot hela Syriens befolkning? Inte? Men då ska man kanske inte utlova PUT till alla syrier som tar sig hit? I avsaknaden av en sådan kapacitet, så hade det varit rimligare och mer realistiskt av både regeringarna Reinfeldt och Löfven att istället lägga huvuddelen av de resurser som fanns till buds för att hjälpa i närområdet där man dessutom hade fått ett större värde för pengarna och sedan verkat diplomatiskt för en lösning på konflikten som båda Assad och rebellerna (med undantag för IS) kunde acceptera.

Landet där inte ens prästerna tror på rätt och fel!

Biskopen Eva Brunnes förslag att kors skulle bäras ut ur Sjömanskyrkan och att en indikator som visade böneriktningen mot Mecka istället skulle placeras där, var bara den senaste i en lång rad utspel från Svenska Kyrkan som påvisar att denna organisation har fallit helt och hållet ner i den kulturrelativistiska sörjan. Varför bekymrar då detta mig, som är agnostiker? Jo, för om den kristna västerländska kyrkan, vars själva essens är tron på att det man gör och helgar är rätt, nu börjar tvivla på denna visshet i kulturrelativismens tecken, vad säger det då om det sekulära samhällets chanser att vakna ur denna självföraktande sjuka?

När ärkebiskopen Antje Jackelen och de andra kandidaterna i ärkebiskopsvalet 2013 fick frågan om huruvida de kunde välja Jesus över Muhammed, så blev hennes svar NEJ! Denna fråga kunde inte besvaras, enligt henne. Det finns många vägar till Gud och hur kan vi veta att Jesus allena hade rätt, funderade hon vidare. Detta är kulturrelativismen i sitt esse. Inte ens prästerna våga leva med övertygelsen att det de gör och tycker är rätt, av rädsla för att kränka någon annan och för att tillfredställa det eviga tvivlet över västerlandets värderingar, som vänsterns aktivister har sått i våra huvuden.

Detta sker i namnet av en s.k. ”religionsdialog”. Vad går denna dialog ut på? Det är lite svårt att se att den mynnar ut i annat än att Svenska kyrkan ska visa respekt för islam och inhysa muslimsk bön kyrkorummen och dylikt. Kommer islams företrädare visa liknande respekt. Tanken att man ska samtala om religionsfrågor är i grunden god, då religionen har skapat så många krig och konflikter genom historien, men om den bara leder till att kristendomen anpassar sig till muslimers önskemål, utan att islam anpassar sig till vårt samhälle, så är det inte mycket till dialog, utan snarare ett instrument för underminering av våra värderingar.

Jackelen skrev på Svenska kyrkans hemsida:

”En ganska självklar utgångspunkt för mig i mina möten med muslimer är att vi tillber samma Gud – hur skulle det kunna finnas mer än en allsmäktig skapare av universum? Lika självklart är det att vi inte förstår eller beskriver Gud på samma sätt.”
Är detta en rimlig utgångspunkt för överhuvudet för den svenska kyrkan? Är det verkligen självklart för en kristen att Muhammed fick sitt budskap från samma källa som Jesus? Hur kunde det då bli så väldigt skilda utfall i de budskap som de båda herrarna förmedlade? Handlar det verkligen om att de har ”förstått” olika? Är det inte rimligare för en kristen att se Muhammeds budskap som kommandes från en annan källa, eller hans egen hjärna, givet den stora diskrepansen mellan andemeningarna i de respektive budskapen?
Hur ser dagens västeuropeiska kristna tro ut egentligen? Den moral som predikas i Gamla Testamentet och som praktiserades i den tidiga judiska statens präststyre, är inte rimlig och de präster som vill ta avstånd från detta tankegods, har min största förståelse, men Jesus är en annan sak. Hans budskap var på det stora hela fyllt av tolerans, omvårdnad och kärlek. Enligt hans egen utsaga, så ska skulle detta budskap abrogera (ersätta) det tidigare budskapet. Nu blev det inte riktigt så, men kanske står de västeuropeiska kyrkorna närmare Jesus mjuka budskap idag än någonsin tidigare. Kontrasten mellan detta budskap och det som Muhammed saluförde är mycket påtaglig. Just därför borde det inte vara svårt för ärkebiskopen Jackelen att ta ställning för Jesus, över Muhammed.

Muhammed var en krigsherre, som egenhändigt mördade hundratals fångar, tvångsgifte sig med förslavade kvinnor, hade sex med minderåriga och spred sin religion med svärdet i hand. Han skapade därmed en religion som därmed inte går att skilja från staten och det som vi i väst ser som den sekulära sfären. Jesus var en profet som blev känd som en godhjärtad och omtänksam person som vårdade sin nästa. Han skapade en religion som i teorin ska vara skild från staten och därmed lade han grunden för dagens europeiska separation mellan kyrkan och den sekulära sfären.

En ärkebiskop i den Svenska Kyrkan som inte kan välja Jesus över Muhammed är således i min mening allvarligt förvirrad och tillika intellektuellt förvriden. Jackelens val av valspråket ”Gud är större”, vilket är en fullständigt medveten markering och flört med islam och deras ”Allahu Akbar”, indikerar hennes svajiga intellektuella och moraliska fotfäste. Kanske skulle hon känna hon sig lika bekväm som ärkeimam som hon känner sig som ärkebiskop?

Det är bara en tidsfråga innan Svenska Kyrkan kommer börja anordna muslimsk fredagsbön i Domkyrkorna i Uppsala och Lund. ”Dom är så många troende, och vi så få” kommer det låta. Förändringar i kyrkorummet kommer genomföras och så småningom böneutrop ske från kyrktornen. Denna process har redan börjat runt om i Europa. I London till exempel har muslimsk tillbedjan utförts i anglikanska kyrkan St Johns i Waterloo. När väl muslimsk bön har genomförts i en kyrka, så betraktas denna av många muslimer som en moské. Vansklig väg att gå med andra ord.

Detta är även en direkt förolämpning mot alla föregående och nu bortgångna kristna som har tillbett i dessa kyrkor. Ägnas ingen tanke åt de kyrkomän som ligger begravda i kryptorna, när nu muslimsk tillbedjan ska utföras ovanför deras viloplatser i svenska kyrkor? Har vi inte respekt för någonting längre?

De äldre kyrkobyggnaderna är ett viktigt inslag i vårt västerländska kulturarv, som även ateister och agnostiker kan värdera högt. Det som sker i dessa byggnader idag ska inte stå i strid med de värden som den västerländska kulturen bygger på. Det som predikas i moskéer i Sverige idag är definitivt inte i samstämmigt med dessa värderingar och detta vill jag inte se i en svensk kyrka som idag kanske ligger närmare Jesus mjuka värderingar än någonsin tidigare. Jackelen kanske tolkar den Jesussinnade toleransen som en acceptans för allt och alla handlingar, men tolerans ska inte visas för det som i grunden är intolerant. De går toleransen själv under.

Det här är inte Sverige!

Sverige upplever just nu en rekordstor invandring. Det står för mig klart att det stora antal som vi tar emot idag inte går att integrera på ett tillfredsställande sätt, varken ekonomiskt eller socialt. Aktuellts inslag i veckan från Rinkeby där en mobb av unga män snabbt ansamlades för att jaga den kristna konvertiten Mona Walter och journalisten som följde henne ut ur området med hjälp av hot, våld och nedsättande påhopp var nog en ögonöppnare för en del som har ”sovit”, såsom Hashim Elmy uttryckte det. Det som stack ut var uttalandet från en av dessa män om att: ”Detta är inte Sverige!” Dessa män hade inte kommit specifikt för att möta upp Mona. De var bara dem som råkade vara på plats vid tillfället då Mona och SVT:s personal anlände. Vad säger det om hur representativa dessa värderingar är för dem som bor i området?

Detta var bara det senaste i en lång rad av händelser, smygfilmningar och brottstycken av information från utanförskapsområdena som indikerar att integrationen i dessa områden inte bara är misslyckad utan faktiskt är icke-existerande. Det mångkulturella projektet, d.v.s. det vänster-liberala maktblockets tro på att det går att bygga ett samhälle utan att detta vilar på någon som helst ideologisk grund, ska klandras för detta fiasko. Inga krav har ställs på dem som har bosatt sig här i enlighet med att de ska acceptera våra grundläggande normer och principer för hur samhället ska fungera.

Istället har splittring uppmuntrats i namnet av ”acceptans”. Vi har valt att acceptera alla värderingar, hur negativt de än inverkar på vårt samhälles grundläggande fundament och individens friheter, då neomarxismen, som dikterar att ingen kultur är bättre än någon annan när det gäller bland annat detta, har vunnit striden om de politiska eliternas hjärtan. Var finns acceptansen för det samhälle som har tagit emot dem som har sökt sig en bättre tillvaro? Ska denna acceptans i alla fall inte gå åt båda hållen? Tydligen inte, för istället har denna s.k. normativa mångkulturen inneburit att våra egna värderingar har blivit nedtrampade.

De mångkulturella ideologerna har inbillat sig att den svenska identiteten ska kunna förändras i så snabb takt att de nya gruppernas värderingar och kultur ska komma att ses som svenska. Ramadan lika svenskt som midsommar, slöja lika svenskt som folkdräkten, jihadterror-resor lika naturligt för en svensk som frivilligt stridande i demokratins tjänst och att driften att staten ska styras av en lika inbillad om auktoritär guds påfund skulle vara lika svenskt som vår egalitära, jämställda och demokratiska strävan. Så blir det givetvis inte. Svenskarna accepterar inte detta som svenskt och de invandrande muslimerna inbillar sig inte att vi ska göra det heller. Således får man en situation där unga arga män i Rinkeby säger att detta inte är Sverige. I mötet mellan två helt inkompatibla världsbilder så finns det ingen sammansmältning. Bara klyftor och konflikter.

 
Det finns dem som låter sig inbillas att mer islam är lösningen för de rastlösa unga männen på gatorna, men detta är givetvis inte sant. Islam är istället problemet, ur det perspektivet att en djupt troende muslim aldrig kan bli sant integrerad i det svenska samhället, på grund av att islams imamer predikar motstånd mot demokratin i och med sitt påbud om att ingen mänsklig lag står över den gudomliga dito. Vidare ställer, som alla kan se, dess kollektivistiska sociala kontrollapparat hinder i vägen för ett uppgående i vårt samhälles individualistiska livsföring. Hur tydligt det är att dessa tankemönster fortfarande drivs på högsta nivå i det muslimska kollektivets politiska organisationer illustrerades av debattinslaget på Aktuellt när islamiska förbundets Ibrahim Bourale deklarerade leende att de arga männen bara försökte skydda kvinnorna från sociala felsteg av ”välvilja”. Imamer som smygfilmas (Uppdrag Granskning) ger kvinnor råd om att de ska lyda sina män och stå ut med våld i hemmen, då detta är en del av Muhammeds bud till sina följare.

Bara de muslimer som förskjuter dessa bud, och därmed låter sig sekulariseras kan bli riktigt integrerade i det svenska samhället. Vanligast är detta när det gäller riktiga flyktingar från Iran, Kurdistan och Bosnien, tre områden där de sekulära rörelserna har djupa rötter. Mindre vanligt är detta i de länder som idag sänder majoriteten av migranterna till Sverige, såsom Somalia och delar av arabvärlden. Kampen står inte bara mellan det gamla Sverige och de nya invandrarna som inte vill integreras, utan även mellan dessa tidigare sekulära invandrare, främst kurder och iranier vars kamp i hemländerna är pågående, och de senare mer radikala invandrarna.

Utmaningen ligger i hur vi ska skapa ett samhälle som håller ihop? Ett samhälle där alla kan ställa upp på ett knippe gemensamma värderingar. Hur ska detta gå till när islam som religion och kollektiv identitet svårligen kan integreras i en annan politisk kultur? Hur ska det gå till när vi har politiska och mediala eliter som inte ens tror på integrationen som idé och som inte ser farorna med att det växer fram parallella samhällen inom vårt som är direkt fientligt ställda mot detsamma?

Mitt svar är att vi måste försöka vrida makten ur blindstyrenas händer och radikalt ändra kursen. Vi måste börja ställa krav på dem som kommer hit om att acceptera det samhälle som finns här. Vi måste slå vakt om det västerländska samhället och alla dess frukter! Eftersom det oavsett vad som händer kommer ta tid att styra om integrationspolitiken så måste en skarp reduceringen av det antal invandrare som vi tar emot idag ske. Annars kommer de ohanterliga konflikter som nu puttrar i förorterna med allt större stöd till IS och liknande organisationer komma att koka över.

De unga ligisterna i Rinkeby har egentligen rätt i sak. Rinkeby och många andra områden ÄR inte Sverige längre. Svenska normer gäller inte längre och vår statsmakt är maktlös. Det har våra politiker sett till! Nu är det tid för nya politiker och nya partier på scenen. En förnyelse av Sveriges höger är ett måste!

%d bloggare gillar detta: