Mångkulturens misslyckande är orsaken till jihadresorna

Anledningen till att unga muslimska män reser ner till Mellanöstern för att deltaga i det pågående jihadkriget har diskuterats omfattande men premissen är nästan alltid felaktig. Det är sant att dessa jihadresor är resultatet av misslyckad integration och en alienation i relation till det västerländska samhället men inte som en konsekvens av att de har utsatts för stigmatisering eller rasism från detsamma, såsom Mehmet Kaplan påstår. Istället ligger roten till problemet i att många imamer vidgar klyftan mellan ett stort antal unga muslimer och samhället.

”Imamer kan hjälpa mot radikalisering” är en vanlig rubrik idag. In med fler imamer i fängelserna, in med fler imamer i problemområden! Utgångspunkten tycks vara att mer islam ger mindre islamism? Att den ”sanna” uttolkningen av islam kan dämpa radikalismen? Validiteten i denna utgångspunkten är dock inte mitt ämne idag. Istället vill jag ta upp hur denna syn på religionen som lösningen påverkar integrationens möjlighet till framgång.
Det är också viktigt att påpeka att jag inte vill generalisera om imamernas direkta roll i att unga muslimer far iväg för att deltaga i Jihad och begå ohyggliga brott nere i Irak och Syrien. Den större effekten de och den fördjupade religiösa identiteten har är indirekt. Det man dock med gott belägg kan påstå är att det finns imamer i vårt land som aktivt propagerar mot muslimers integration i det svenska samhället. Det vi inte med säkerhet vet är hur många dessa är. Sveriges imamer som säkerligen själva har en bild av detta, som de inte återger för oss, spelar aningslösa i TV inför hur det kommer sig att så många unga muslimer radikaliseras på detta sättet. I själva verket är deras egen indirekta roll helt central för att det har blivit så här!

Man kan lägga fram två aspekter på det hela. För det första, den som jag har tagit upp här ovan, att det finns en grupp imamer, osäkert hur många, som aktivt verkar för ett avståndstagande från det västerländska samhället, men sedan finns det en andra och troligen mer viktig aspekt; sambandet mellan en fördjupad religiositet bland andra- och tredje generationens muslimska invandrare och misslyckandet med integrationen vilket i sin tur utmynnar i bland annat jihadresor. Här är imamernas gärning, vare sig den har avsetts att ha negativa effekter på integrationen eller undlåter att skapa positiva effekter, central för integrationsmisslyckandet!

En separat religiös identitetsmarkör står per definition i ett motsatsförhållande till idén om integration in i en gemensam identitet, eftersom en religionen, vare sig som tro eller kulturellt fundamnet, utgör en sådan central beståndsdel i en persons uppfattning om vem han är. Detta är särskilt sant när det gäller de abrahamitiska religionerna och ytterst så där dessa möts, då mötet med ”den andre” verkar till att renodla uppfattningen om vem man själv är. Således är den enda vägen mot reell integration i ett samhälle som det svenska en sekularisering i enlighet med mottagarsamhällets nuvarande modell. Huruvida detta är möjligt eller inte är inte min sak att ta upp här, men det blir allt mer uppenbart att detta är själva förutsättningen för framgång i integrationsprojektet. Det är också denna utveckling som man hade i tankarna när invandringen till Sverige tog fart från 70-talet och framåt, men det normativa mångkulturella projektet bygger tyvärr nu på helt andra utgångspunkter.

Som synes är den officiella linjen den rakt motsatta. Staten uppmuntrar istället till en fördjupning av tron i det nya landet. Islam och imamernas verk ses som mirakelmedicinen. Islam ska frälsa de kriminella, problemungdomarna och de som är vilsna. Detta ska på något sätt lappa hålen i det multikulturella bygget, men istället slår åtgärden upp nya. Denna tanke genomsyrar hela västvärlden relation till islam. Imamerna som verkar i fängelserna frälser helt klart kriminella, men ofta inte till ett sunt och produktivt liv, utan till Jihad. Oräkneliga nya rekryter till det (o)heliga kriget kommer från fängelser i USA, Storbritannien och runt om i västvärlden. Detta misstag är genomgående och syns inte minst i Sverige, där nästan all statlig kommunikation med muslimerna sker via islamistiska organisationer och landets imamer. Det ligger i det mångkulturella samhällets fundamenta att etno-religiösa identiteter ska förstärkas och att de nya medborgarna ska finna sin tillhörighet i dessa. På vilket detta ska leda till ett sammanhållet samhälle framgår inte?

När denna muslimska identitet krockar med det moderna samhället, istället för att friktionslöst finna sin plats bredvid de andra livsåskådningarna i landet såsom mångkultur-teoretikerna tänker sig, så vill dessa lösa det med att skjuta till ännu mer resurser till religiösa samfund. Mer religion löser utanförskapet, mer ”sann”(?) islam löser problemen med jihadisterna, säger man i dagens svenska samhällsdiskurs. Detta är givetvis istället som att ösa bensin på en brasa. Istället borde man ägna tid och resurser till att stödja de krafter som vill sekulariseras, anpassa sig och framför allt vill betraktas som individer istället för per automatik segregerade grupper definierade utefter statens direktiv. Ska man överhuvudtaget bli förvånad när unga muslimer inte finner sig till rätta i Sverige, när vi från officiellt håll gör allt för att de ska bibehålla en separat identitet? Ska vi bli förvånade när de inte finner vår nuvarande samhällsmodell attraktiv?

Det är dags att göra slut på tanken att de som bäst hjälper unga i problemområdena är imamer, att det är dem som kan styra de bångstyriga på rätt spår. Resultatet blir endast att de än mer vänder ryggen mot vårt samhälle när de finner tröst i tanken att deras misslyckande i det moderna samhället inte är deras eget fel utan istället beror på att, som de radikala säger, vårt samhälle är förfallet och konstruerat mot guds vilja. Helt plötsligt så har de rest ner för att föra Jihad. De väljer att hellre kriga mot detta samhälle de bor i än att försöka komma på rätt spår och förlika sig med förutsättningarna för ett liv här. De gör det också för att det samhälle de bor i inte erbjuder ett attraktivt alternativ till den identitet de redan bär på. Hur ska ett samhälle som definierar sig som ett som inte tror på någonting, kunna vinna över personer från en kultur som har präglas av dogmatisk tro?

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

5 Responses to Mångkulturens misslyckande är orsaken till jihadresorna

  1. Lokatt says:

    Så är det naturligtvis. Politikerna tycks ha en barnslig tro på imamer som snälla farbröder som ska ställa allt tillrätta. Inte förrän muslimer vågar börja tänka tanken att islam faktiskt skulle kunna ifrågasättas öppnas vägen för en förändring. Den blinda tron på Koranen kan aldrig leda till något gott.
    Jag bifgar med ett mycket litit exempel ur åttonde suran vers 52 ”Om du kunde se, när änglarna taga dem, som äro otrogna,hädan, i det de slå dem i ansiktet och på ryggen: ´Smaken helvetesbrandens pina´ ,”(K.V. Zettersténs översättning från arabiskan).

  2. Mycket bra skrivet, Mons. Spot on!! Jag ser dessa ting i vardagen och har gjort under lång tid.

  3. Bra som vanligt Mons!

  4. Joy says:

    Väl formulerat om ett enormt problem!

    Däremot kan jag inte se att kristendomen skulle ställa till problem, mer än att man förväntar sig detsamma av islam som av den kristna tron. Att man tror att islam har samma livssyn och kan ge andlig tröst och styrka, som kristendomen kan. Islam bygger inte på de värden kristendomen gör. Förebilden Jesus och profeten Muhammed skiljer sig drastiskt åt. Nya Testamentet som är det kristna budskapet, har extremt få likheter med koranen. Det är snarare Gamla Testamentet koranen liknar i några delar. Resten är bara islams märkliga lära.

    Jag känner till fullkomligt fanatiska hinduer i Sverige, som vägrar att ta till sig modern vetenskap exempelvis. De ska leva på sina villkor. Nu är de i en sådan minoritet att man knappt hör talas om dem, men de finns definitivt. Muslimer finns i ett stort antal i Sverige och utmärker sig på olika sätt eftersom de sällan anser att det svenska samhället går att leva i. De måste få leva på sina villkor här och resultatet av den synen möter vi dagligen på olika vis.

    Men att det svenska samhället ska vara sekulärt, det kan t o m jag som djupt troende kristen hålla med om.

  5. Majsan says:

    Igår … vilken tidning nu .. .förmodligen Göteborgsposten eftersom det var frågan om en göteborgare. Blond blåögd och har konverterat till islam och radikaliserats. Drog till Syrien med fru och fyra barn för att ansluta sig till IS.

    Nej, inte var då han utsatt för stigmatisering (knäppförklarad säkert, men familjerna sade att de tog valet med ro, något övergående) och rasism så det skulle ha varit orsaken till radikaliseringen, det är något annat också och knappast medtroende och imamer som predikat fred och samförstånd. De som har mer tendenser för att ansluta sig till fundamentalistiska och våldsamma ideologier har alltid funnits och kommer alltid att finnas, det är bara att inse. Dagens värstingar har oftast en sak gemensamt, och det är islam. Hur mycket apologeterna än protesterar och pratar stigmatisering och rasism, så ÄR det *dagens* fakta, liksom vi har *gårdagens* fakta om motsvarande i kristendomens historia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: