Ska man se EU som Frankrikes revansch?

EU kan analyseras utifrån en mångfald av synvinklar. En av de väl utnötta är den fredsskapande tanken som har bidragit starkt till Europas nuvarande stabilitet och denna ska inte förminskas, men EU är idag på väg i en riktning som väcker andra associationer – Imperiet!

Kampen om kontinenten

Europas politiska historia de senaste 500 åren har präglats av försöken att skapa ett imperium som täcker större delen av kontinenten, eller åtminstone en politisk dominans över denna yta.  Från sena 1600-talet fram till och med Napoleon så var det Frankrike som stod för dessa försök, kort därefter följt av Tyskland fram till och med Hitler. Särskilt fransmännen har alltid sett sig som kallade att förvalta Karl den stores dröm, ett återskapat romerskt riket i kristen tappning. Därav den franska något skruvade självbilden och idéerna om att landet och dess ledare ska präglas av grandeur vilket inte går att banka ur den franska folksjälen, hur många krig de än förlorar. Den envisa spärren för dessa imperieförsök har hela tiden varit Storbritannien vars strategi har byggt på tanken att landet ska balansera det politiska brädet på kontinenten genom att stötta den imperiebyggande stormaktens motståndare. Under de två världskrig som föregick det vi kallar det ”första”, Ludvig XIV:s försök att dominera kontinenten 1688-1714⁽¹⁾ och Napoleons försök under Revolutions- och Napoleonkrigen 1792-1815, stod britterna i vägen med hjälp av sin flotta, sina ekonomiska resurser och sin förmåga till att forma, eller bättre uttryckt; betala för, allianser. Det habsburgska Österrike var under dessa två krig britternas mest nyttiga allierade i rollen som ”fiendens fiende”. Dessa konflikter, precis som kraftmätningen med den tyska autokratin under 1900-talet kan ses som en kamp mellan auktoritära krafter som sökte politisk kontroll över kontinenten och de mer demokratiska krafterna, när det gäller Storbritannien och Holland, som med tiden allt mer verkade för frihandel och ekonomisk integration. I britternas alliansnätverk fanns också det parlamentariskt styrda Holland och även Portugal som även om det inte hade dessa traditioner, sedan 1373 har varit bundna till Storbritannien i historiens mest långlivade allians⁽²⁾. Under krigen mot Ludvig XIV och Napoleon och under det första världskriget stod portugiserna på britternas sida och för övrigt aldrig mot dem! De nordiska länderna anpassade sig snabbt när våra interna konflikter här uppe svalnat till fredligare vanor och hamnade snabbt i den mer liberala sfären under 1700-talet.

Frankrikes revansch

När Frankrike sökte ekonomisk integration med det besegrade Västtyskland så drevs de av en vilja att pacificera Tyskland politiskt. Den europeiska integrationen var inte en jämlik process, även om den har framställts så. Den drevs i huvudsak av fransmän som hade ett sårat ego på grund av hur Tyskland hade sparkat runt Frankrike under de två världskrigen. Det är svårt att bortse från att dessa franska politiker bar på tanken att Frankrike skulle återfå sin ”rätta” position i Europa igen.

Den nya Europeiska Gemenskapen bestod av Frankrike och de två besegrade axelmakterna plus Benelux. Detta kunde aldrig bli en jämställd relation. Frankrike red på framförallt det tyska dåliga samvetet under decennier. På sätt och vis gör de det fortfarande.

Man kan med glimten i ögat konstatera att detta ursprungliga EG till sin utsträckning var till förväxlingen likt Karl den stores rike (Frankrike, Västtyskland, Benelux och Italien från Rom och norrut).

Det är inte konstigt att Storbritannien först valde att stå utanför detta projekt, även om Churchill uppmuntrade det, då den konfliktrelation som behövde dämpas var den fransk-tyska. Britterna ställde sig som vanligt lite grand utanför och betraktade kontinenten från sina öar. Att låta sig bindas in i permanenta relationer kändes mycket främmande för britterna. Tyskland var nu ”balanserat” och inga mer ingrepp från deras sida erfordrades under 50-talet.

Istället bildade britterna den mer löst hållna frihandelsgruppen EFTA, som anmärkningsvärt nog, minus Holland, bestod av Storbritanniens allianssystem från de föregående 350 åren. Det alltid trogna Portugal, Österrike som jag nämnde ovan har tjänade som britternas kontinentala motvikt mot Frankrike och sedan de nordiska länderna, där Danmark gått i Storbritanniens och Hollands ledband sedan 1600-talet och det lite mer motvilliga Sverige som ändock sedan frihetstiden befann sig i den anti-auktoritära fållan. Hade Holland varit med så hade den gamla alliansen varit komplett. Detta kan ses som kuriosa och handlar till del om sammanträffanden, såsom när det gäller Österrike, men säkerligen inte när det gäller Portugal.

När sedan britterna i alla fall ville gå med i EG 1961, så hindrade Frankrikes de Gaulle dem med sitt veto. Man kan se det som en ”historiens återkomst” då den brittiska viljan att gå med var en av USA stimulerad tanke att Storbritannien borde gå med för att balansera den franska dominansen på kontinenten, som under de Gaulle var starkt fientlig mot det anglosaxiska inflytandet. Den episoden berättar väldigt mycket om de franska känslorna inför organisationen. EG var deras lekhage, där de som ensam ”segrarmakt” kunde domptera de betvingade axelmakterna. Franska presidenter tror att dom ännu idag kan styra och ställa med EU:s mindre stater, såväl som Italien och Spanien, när dessa vågar missbehaga Paris, med uttryck som att de ska ”utnyttja tillfället att knipa käft”. Ofta handlar det om att de har haft djärvheten att ställa sig på Storbritanniens eller USA:s sida i någon fråga.

Att britterna nekades inträde i EG under 12 år tolkar jag som en fransmännens hämnd för Ludvig XIV:s och Napoleons nederlag för brittiska händer. Nu var Europa deras och britterna skulle hålla sig borta. Man skulle kunna se EG som den slutgiltiga segern för den imperiebyggande makten på kontinenten. Balansen mellan kontinenten och de brittiska öarna hade äntligen förskjutits till förmån för kontinenten, nu när britterna stod där med mössan i hand. Äntligen skulle inte britterna kunna hindra att kontinenten enades politiskt, i det som sedermera utmynnade i unionen. Nu stod de utanför och fransmännen trivdes med sin makt.

Vad EU förvandlats till

1973 fick britterna detta till trots vara med, men att britterna är obekväma med detta medlemskap blir allt mer påtagligt för var dag som går. Detta i takt med att EU allt mer utvecklas mot den typen av byråkratiska imperier som de i svunna tider har bekämpat. För britterna blir det faktum att EU är sprunget ur den franska traditionen ett allt mer påtagligt faktum. EFTA var en organisation som syftade till att främja frihandel. EU förvandlas allt mer till en organisation för jordbruksskydd och ett byråkratiskt monster i fransk stil, som i enlighet med denna tradition är fylld med byråkrater som vill reglera varje detalj och förehavande inom ”rikets” gränser. Alla som har upplevt eller studerat den krångliga och omständliga franska byråkratin vet vad jag syftar på. Nu håller fransmännens kontinentala klon på att nå sin fulla ”potential”.

Frågan nu är vilket som blir EU:s öde? Vilken väg kommer Europa gå? Kommer Storbritannien och kanske andra medlemmar i norr lämna EU eller delar av samarbetet? Kommer även detta franska försök att ena Europa under sin ledning att falla sönder under sin egen tyngd? Risken är uppenbar, då EU numera mer ser ut som en försvarsmekanism, än en framtidsorienterad organisation, som inte ser ut att ha redskapen för att lösa Europas problem. Frihandeln i Europa, även om den återuppväcktes av EG, är inte beroende av denna för att överleva och skulle med all säkerhet klara att unionen kraschar. Vad har EU mer att bidra med? Strukturinvesteringar, EMU och billiga lån till Sydeuropa, som inte stimulerar mer än bubblor och skuldfällor? Det är upp till bevis, annars kan det skaka i grundvalarna.

Man kan se kartan av Karl den stores rike, eller britternas samlande av sina allierade i EFTA som kuriosa i sammanhanget, vilket det faktiskt är, men det som kvarstår, essensen, är att EG:s tillblivelse och utestängandet av Storbritannien, såväl som den nuvarande dragningen mot utträde på öarna präglas av denna gamla konflikt mellan handelsriket på öarna och det byråkratiska och hierarkiska Frankrike och drömmen om kontinental dominans.

Noter:

(1)    Nioårskriget 1688-97 + Spanska tronföljdskriget 1701-1714

(2)    Relationen länderna emellan går egentligen ännu längre tillbaka i tiden. 1147 hjälpte engelska korsfarare på väg mot ”det heliga landet” den portugisiska kungen Alfonso att befria Lissabon från morerna.