En urspårad revolution

Libyens nya ledare Mustafa Abdel Jalil deklarerade bara dagar efter Kadaffis död att alla framtida lagar i landet skulle bygga på Sharialagen. Detta ser jag som ett svek mot alla dem som har hjälpt till att befria landet från en vansinnig tyrann. Var de uttalanden som NTC gjorde i våras, då de beskrev rebellerna som moderata muslimer och sekulära, rena lögner?

Det verkar inte vara bättre. Hur kan NTC redan nu, innan några val har genomförts, deklarera att sharia ska råda? Är det inte en fråga för en konstituerande församling att ta ställning till?

Jalil har i efterhand försökt att släta över sitt uttalande genom att säga att libyerna är moderata muslimer. Moderata muslimer väljer inte att rätta hela det juridiska systemet efter sharia! Han eller hon väljer bort de intoleranta och hatiska delarna av texten och anpassar sitt leverne efter det moderna samhället. Sharia och moderat islam går per definition inte ihop. Jalil lurar ingen!

Själv hyste jag inga illusioner om sekulära och moderata muslimer som en dominerande kraft i rebellarmén, men jag stödde insatsen likväl av följande skäl;

 

–         Det libyska folket förtjänade en chans att få vara med och styra sitt land. Även en illegitim diktator skyddas tyvärr av FN-systemet så länge denna inte träder över gränsen. Kadaffi gjorde just detta, vilket gav de som ville och kunde möjligheten att träda in och ge makten till folket. Vi kan inte annat än hoppas att för deras eget bästa, libyerna inte går den väg de nu tycks ha stakat ut.

 

–         Hela idén om en självständig europeisk utrikespolitisk linje och ett säkerhetspolitiskt ansvarstagande för närområdet fick sig en nära på dödlig knäck i samband med inaktiviteten under kriget i Bosnien. EU-ländernas utrikespolitik har sedan dess fortsättningsvis präglats av feghet och principlöshet. När Kadaffis styrkor stod utanför Benghazi, med troliga utrensningar och möjliga massakrer bland de demokratitörstande upprorsmännen bara timmar bort så var detta Europas sista chans till upprättelse och en möjlighet till en framtida säkerhetspolitisk trovärdighet.

 

–         Det blev efterhand påtagligt att upprorsmännen, även de var kapabla att matcha kadaffitruppernas framfart bland oskyldiga och politiska motståndare. Men är detta ett skäl till att avbryta stödet för upproret? Överträdelser som dessa är lika gamla som krigsföringen självt och lika vanliga som de är oönskade. Detta är givetvis en stor besvikelse för alla som stödde interventionen, men vi får inte låta detta överskugga det faktum att denna insatts handlade om att i första hand förhindra en massaker (som var utlovad av Kadaffi själv) och sedan möjliggöra en övergång till demokrati.

 

Man skulle kunna hävda att NATO och det internationella samfundet har en liten liten del av ansvaret för den hämndorgie som nu vissa grupper från rebellarmen nu inlåter sig i. I min artikel från 3 april 2011 ”Ett krig utan mål”, skriver jag;

”Konsekvensen av ett utdraget krig mellan Libyens östra och västra halvor riskerar bli att en djup klyfta bildas mellan landsändarna och klanerna och att en försoningsprocess blir svår och kanske till och med omöjlig.”

Jag står fast vid att om NATO och dess allierade hade velat förhindra onödig blodsutgjutelse och framtida ”ont blod” mellan klanerna, så skulle man ha intervenerat med full kraft, inklusive marktrupper. Markstriderna hade varit slut på ett fåtal dagar, varefter de skulle ha dragits tillbaka, till skillnad från vad som skedde i Irak 2003. NTC skulle ha fått fatta beslutet grundat på de vilkor som NATO-länderna skulle ha ställt upp, d.v.s. full intervention eller ingenting. Självklart skulle NTC också fått gå med på att Libyen skulle betala insatsen i efterhand från de rikedommar som oljeindustrin genererar. Krig är dyrt och Europas bankrutta ekonomier har inte råd med dylika insatser utan att få ersättning för utgifterna.

Vi skulle aldrig ha medverkat till denna långa långa insats och den onödiga blodsutgjutelsen som blev dess konsekvens. Vi skulle har gjort det på rätt sätt, snabbt och kraftfullt och sedan överlåtit åt libyerna att reda ut hur dom vill ha sin framtid.

Nu när de visar sig ha ljugit oss rakt i ansiktet faller ingen skugga över oss. Det amerikanska talesättet; ”Fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me” (som Bush jr. så komiskt snubblade på en gång) kan tjäna som illustration här. Européerna kan ha blivit lurade här, men lär inte göra om misstaget. Europa kommer inte ingipa igen för att främja demokrati i Mellanöstern om det visar sig att resultatet av demokratin blir islamism. Det blir Syriens befolkning som i första ledet får betala priset för denna utveckling.

%d bloggare gillar detta: