USA:s inre stabilitet i fara när det politiska livet blir allt mer polariserat

Valkampanjen i USA har inför detta års presidentval nått nya bottennivåer. Svenska medier har sedan länge uppmärksammat och förfärats av hetsjakten på Obama från högermedias sida. Frågorna om hans medborgarskap har sitt ursprung i en beskrivning av Obama från hans förlag i samband med att hans första bok gavs ut 1991;

Barack Obama, the first African-American president of the Harvard Law Review, was born in Kenya and raised in Indonesia and Hawaii.”

Inte konstigt då att frågan uppstår. Obama har, mot bättre vetande, gjort sitt bästa för att odla konspirationsteorierna då han har hemligstämplat en lång rad dokument såsom hans skolbetyg, hans avhandling, hans pass från barndomen och födelsebeviset. Mycket underligt. Som man bäddar får man ligga!

Demokraternas motangrepp har dock inte rönt lika mycket uppmärksamhet här i Sverige. Romney har fått utstå en smutskastningskampanj utan like. En reklamkampanj ger honom ansvaret för att en tidigare anställd, i ett företag som Romney omstrukturerade, har dött i cancer. ”Romney dödar!” Ett lågvattenmärke från demokraternas sida. Romney som själv bar ansvaret för en sjukvårdsreform som gav heltäckande sjukvård i Massachusetts ska nu hållas ansvarig för att amerikaner över resten av landet inte har full sjukvårdstäckning när de förlorar sina jobb?

En annan typ av angrepp som har tagit hårdare är idén om att republikanerna för att krig mot kvinnor, med anledning av att partiet anser att preventivmedel inte är läkemedel och inte nödvändigtvis måste täckas av försäkringen.

Men preventivmedel inte är ett läkemedel såvida man inte anser att graviditet är en sjukdom!

Orsaken till denna smutsiga och ofta osakliga kampanjanda är att USA allt mer börjar likna Europa vad gäller det politiska spektret och således blivit mer ideologiskt splittrat. USA har länge styrts av två partier som är liberal-konservativt respektive social-liberalt. Dessa har i grund och botten varit överens om att bevara den amerikanska modellen, med vilket menas en liten stat som lägger sig i ekonomin och medborgarnas liv så lite som möjligt. Under de senaste decennierna så har detta förändrats på ett smygande sätt. När Obama tillträdde så kom dock frågan om den amerikanska modellens framtid att ställas på sin spets, som ett resultat av Obamas stärkande av statens roll i samhället. Förstatligande av företag, Obama Care och enorma stimulanspaket som har gett mycket lite nytta. Många av dessa ”stimulanser” delades ut till politiska allierade eller delades ut som bidrag. Tillväxten uteblev följaktligen.

Demokraterna har fått allt fler socialister i sina led. Det social-liberala blir allt mindre liberalt. Konservativa och sant liberala amerikaner reagerar starkt inför försöken att förvandla Amerika till Europa. Denna allt mer vidgande klyfta förebådar mer konflikter i det amerikanska samhället. Det amerikanska samhällets inrikespolitiska stabilitet har ofta tillskrivits dess karaktär av ett ”multi-konfliktsamhälle”.

I ett samhälle som huvudsakligen delas upp utefter en enda konfliktskiljelinje, såsom utefter religiös tillhörighet i Mellanöstern eller utefter klass-skiljelinjer, som länge har varit fallet, i Västeuropa, blir mer polariserat och låst i sina konflikter.

I ”multi-konfliktsamhället” USA överlappar de stora konfliktlinjerna varandra. Personer som står på olika sidor i en fråga kan befinna sig på samma sida i en annan. På så vis uppstår inte lika lätt polarisering och konflikterna blir inte lika låsta. Denna motsägelse är USA:s räddning och har skapat en form av balans. Europa å andra sidan har djupt märkts av sin klasskonflikt under de senaste två hundra åren, vilket resulterat inte bara i revolutioner utan även krig.

I USA kan latinos och vita katoliker som italienare och irländare, finna gemensam grund i sin tro. Svarta och vita protestanter kan enas över rasgränserna i många frågor. Svarta rika, ofta idrottsmän och musiker, har mycket gemensamt med rika vita, kanske mer än de båda har gemensamt med fattiga svarta respektive fattiga vita, vilka i sin tur finner enighet sig emellan i många frågor.

Frågan är om inte denna modell nu är i gungning? Som en konsekvens av Obamas framträdande så har de svarta i väldigt hög grad slutit upp bakom honom. Ras verkar vara den enda frågan som är av vikt för dem i detta läge. Det skapar illvilja bland de vita. Om demokraterna nu är ett parti för de svarta och latinos, då får de vita allt mer sälla sig till republikanerna. Detta skapar en typ av polarisering som tidigare inte var lika tydlig i det amerikanska samhället.

Konfliktlinjerna för ras och klass ser nu ut att överlappa allt mindre. Välbeställda svarta röstar inte längre efter plånboken utan efter ras. Resultatet blir att motsvarande sker bland vita, då de som känner sig hotade av detta allt mer söker sig till det ”vita partiet” republikanerna. Detta är en olycklig utveckling som riskerar att rubba jämnvikten i det amerikanska samhället.

Annonser

Kritik av religion ska uppmuntras, inte ursäktas!

DEBATT

(Magasinet Bright nr 3 2012)

Den senaste vågen av karikatyrer av Muhammed, har skapat upprördheten bland muslimer. Men vi kan också se hur ledarskribenter och debattörer missar målet. Man säger sig stå upp för rätten till yttrandefrihet, men detta åtföljs nästan alltid av uttalanden i stil med ”…men, denna yttrandefrihet bör inte användas till att såra religiösas känslor.” Men detta eviga ”men” är ett hot mot, inte bara vår egen yttrandefrihet, utan även mot en modernisering av Mellanöstern.

Liberala och socialistiska revolutionärer i Europa på 1800-talet visade tack och lov ingen respekt för kyrkan och de troendes känslor när de kristna dogmerna utmanades med skarp kritik. Utan denna respektlösa kritik, är det tveksamt om vi hade haft det sekulära samhälle som vi har idag.

Kritik av religiösa dogmer och religiösa ledare, levande eller sedan länge döda, ska inte följas av beklaganden, de ska uppmuntras. Det vore berömvärt om landets opinionsbildare kunde stå upp för denna, för det sekulära samhället, så viktiga princip.

Religiösa auktoriteter har idag i många länder ofta mer inflytande över människors dagliga liv än politiker. Religiösa heliga texter har mer inflytande än regeringsförklaringar och författningar. Är det då orimligt att begära att media uppmuntrar till en minst lika grundlig granskning av de religiösa auktoriteterna som de granskar en politikers liv och gärning och religionernas heliga texter som de granskar partiernas politiska program? Är det inte ett rimligt krav att ställa på samhällets politiska ledare och opinionsbildare att de uppmuntrar till denna granskning istället för att, som ofta är fallet, hävda att den är osmaklig och omoralisk?

Ska politiska ledare som Moses, Josua och Muhammed stå utanför denna granskning bara för att det även finns en religiös dimension av deras gärning? Vare sig Moses, Josua och Muhammed är faktiska personer eller fiktion, så måste de utstå denna granskning då de troende upplever dem som riktiga och följaktligen ofta, men dock inte alltid, accepterar deras gärningar som ett föredöme. Ska det faktum att Moses och Josua bedriver folkmord på invånare i Sinai och ”det heliga landet” utan att detta beskrivs som moraliskt klandervärt i Gamla testamentet, inte kritiseras? Ska det faktum att Muhammed beordrar mord på 700 judar i Medina inte föranleda kritik av Muhammed som politisk ledare och härförare? Det senare exemplet är i nuvarande debattklimat inte comme-il-faut. Detta trots att det är uppenbart hur detta agerande från muslimernas profet, parat med en rad judefientliga ställningstaganden från densamma, har lagt grunden till synen på hur judar ska behandlas inom den muslimska världen.

Demokratier som för krig mot demokratier

Det har varit en länge hållen lag inom statsvetenskapen att demokratier inte för krig mot andra demokratier. Denna idé är själva kittet i framtidsdrömmarna om en värld i fred. Immanuel Kant, möjligen den intellektuella fadern bakom idén skrev att en majoritet av ett folk aldrig skulle rösta för att landet skulle gå i krig, i annat fall än i självförsvar. I en värld av demokratier skulle det således aldrig förekomma några krig.

Den andra pusselbiten i denna teori är aspekten att ledare för demokratier har för vana att lösa sina dispyter via diskussioner till skillnad till hur det förhåller sig i auktoritära stater. Steget är därför längre från konflikt till krig. Ett exempel är Fashoda-krisen mellan demokratierna Frankrike och Storbritannien i Sudan 1898, en konflikt som mellan två auktoritära stater skulle ses som ett casus belli.

I princip så har denna lag hållit vatten under de senaste 200 åren, med ett fåtal diskutabla undantag. Spanien förklarade krig mot USA 1898, med orsak av USA:s ställningstagande till förmån för upprorsmännen på Kuba, men Spaniens demokrati var ung och behäftad med många och stora brister. Rent generellt ligger de fåtalen undantag i de länder vars demokratier är omogna. Ett sentida undantag är den pakistanska aggressionen i Kashmir som framkallade ett gränskrig mellan Pakistan och Indien 1999 benämnt Kargil-kriget. Den turkiska invasionen av Cypern är ett annat exempel som nämns. Frågan är dock om Cypern just då skulle benämnas som en demokrati, med tanke på kuppen i landet?

Frågan nu, med tanke på händelserna i Mellanöstern, är huruvida det mönster som teorin beskriver kommer att brytas i framtiden? Alternativt, innebär det faktum att vi nu ser demokratiskt valda regeringar dyka upp här och var i Mellanöstern att regionen är på väg mot ett tillstånd av fredliga relationer, såsom teorin antyder?

Frågan huruvida en majoritet av befolkningen i ett land som Egypten i framtiden kommer att rösta för en policy som syftar till krig med Israel, är svår att svara på då det som nämnts ovan finns mycket lite referensmaterial. Dock så finns det två exempel som ger ledtrådar.

Låt oss till att börja med betrakta Tyskland under mellankrigstiden. Den tyska demokratin var ny och de värderingar som brukar frodas i en demokrati hade ännu inte slagit rot. När tyskarna förde upp NSDAP till regeringsställning, med 44 % av rösterna, 1933, ska det betraktas som en röst på krig? Den militaristiska anda som regerade under ”det långa artonhundratalet” i Europa dröjde sig kvar längst i Tyskland, som en konsekvens av den förnedrande Versaillesfreden, men jag har svårt att tro att nästan hälften av de tyska väljarna kunde förutspå det vansinne som Hitler var på väg att sjösätta. De som röstade på NSDAP, gjorde så huvudsakligen för att de ville återupprätta Tysklands militära makt och pondus, för att återta förlorade områden, med militär makt, ja, men inte att det skulle leda till ett nytt storkrig. Det fanns givetvis tyskar som ville detta och som faktiskt hade läst Hitlers förvirrade självbiografi, men inte hela 44 %!

Min bedömning är att vi inte kan betrakta valet av Hitler som en demokratis val av en väg som avsiktligt skulle föra till krig. Hitler hade för vana att orera länge om att han inte önskade krig med Frankrike och Storbritannien, bara att han eftersträvade vad han såg som rättvisa och upprättelse. Vad han skrev i Main Kampf avseende planerna för Sovjetunionen är en annan sak, men faktum är att väldigt få tyskar orkade ta sig igenom hans svamlande och tunglästa bok. Dock så kan man inte bortse från att tyskarna lade sina röster på ett parti som förde en mycket aggressiv och krigisk retorik mot landets grannländer. Detta i sig är problematiskt för den aktuella teorins validitet.

På samma sätt har nu egyptierna lagt sin röst på det muslimska brödraskapet, ett parti där den nu valde presidenten Mursi valtalade om hur han skulle upprätta ett kalifat med Jerusalem som huvudstad. Enligt mig en tanke som förutsätter krig med Israel och som således i det avseendet inte står Hitlers retorik efter. Snarare är denna retorik ännu mera explicit.

Terrororganisationen Hamas seger i den Palestinska Administrationens val 2006 är den andra ledtråden. Hamas befann sig tekniskt sett i ett krigstillstånd med Israel, men måhända inte i egentlig mening. Snarare handlar det ett långvarigt lågintensivt konfliktillstånd med korta uppflammande minikrig. 44,5% av de palestinska väljarna valde likväl denna konfliktlinje gentemot Israel. Det ska sägas att valet handlade om mycket mer än denna fråga. PLO:s korrupta styre av PA (Palestinian Administration), frågan om islams plats i samhället osv, men likväl så kan man inte bortse från att det mest kompromisslösa alternativet vann valet. Man kan inte säga med säkerhet till vilken grad Hamas-väljarna verkligen ville ha ett krig med staten Israel eller om de ”bara” godkände det lågintensiva smygkriget som nu pågår. Därför är det svårt att fullt ut dra växlar från denna situation. Faktum kvarstår dock att det är remarkabelt att en befolkning som får möjligheten att rösta om sin framtid, väljer ett alternativ som uttryckligen innebär en permanent och tillika utsiktslös konflikt.

Frågan är till vilken grad problemet är demokratins mogenhet respektive karaktären på regionens politiska liv? Tyskland under mellankrigstiden var en omogen demokrati, precis som de nyligen demokratiserade arabländerna är nu. Tyskland var också genomsyrat av en militaristisk anda som påverkade tankesättet och de alternativ som man såg framför sig. Denna militarism fick sig en slutgiltig knäck efter de förlorade världskrigen och kommer troligen inte tillbaka. Frågan är vilken typ av prognos som vi kan göra för arabvärlden? Kommer de kompromisslösa tendenserna tona bort genom åren som var fallet med det tyska exemplet, eller inte? De konfliktinriktade islamisternas inflytande över det arabiska samhället är t.o.m. större än vad militaristernas inflytande var på det tyska samhället. 70 % stödjer den kompromisslösa tolkningen av världsläget som islamisterna i Egypten saluför. Mängden hatpropaganda riktad mot judarna som grupp och staten Israel i landets arabiska grannstater är förbluffande stor. Inte bara via medier, utan även i, kanske främst, moskéerna indoktrineras folk dagligen med judehat. Det synes som att de radikala krafternas grepp om det arabiska samhället och således även valmanskåren är synnerligen starkt och kommer förbli orubbat under decennier framöver. Ska vi då bli förbluffade om steget till att folket väljer en regering som vill bedriva krig mot den judiska staten ändå inte verkar vara så stort som teorin om demokratier i krig antyder?

Vad är chanserna för att islamisternas konfliktinriktade idéer tappar inflytande över tiden såsom i Tyskland? Krävs det ett nytt krig och en ny förlust innan dessa idéer tappar kraft? Troligen är det så! Risken för att en demokratisk egyptisk regering tillsammans med andra demokratiskt valda arabiska regeringar inleder ett krig mot Israel under de närmaste 10-20 åren ska vi ta på största allvar. Sedan finns det en möjlighet att de demokratiska spelreglerna har satt sig i systemet så pass att riskerna börjar minska över tid.

Det tyska exemplet har visat att en demokrati kan producera en regering som saluför en aggressiv och militaristisk retorik, vilket valet i Egypten också har bekräftat. Exemplet Hamas visar att en demokrati i arabvärlden också kan producera en valvinnare som förespråkar krig med sin motpart. Det är möjligt att de närmaste decennierna kommer knäcka teorin om det demokratiska systemet som allena saliggörande för människans förhoppningar om att leva i en fredlig värld. En mer hållbar teori skulle enligt mig deklarera att liberala demokratier inte går i krig med andra liberala demokratier. Det som är avgörande är de värderingar som är förhärskande i ett samhälle, inte bara procedurerna varigenom detta samhälle väljer sina ledare.

%d bloggare gillar detta: