Aktivisterna vill kunna opinionsbilda på skattebetalarnas bekostnad

Vad är det för slags mediaklimat vi vill ha egentligen? Frågan är berättigad att ställa nu när publicservicemediernas relevans kopplas till deras ”förmåga” att hänga med i ett allt mer åsiktsbetonat medieklimat, i eftersvallet av Soran Ismails timeout. SR och SVT´s ”relevans”, som det uttrycks, kopplas till att dess utbud blir präglat av färgstarka tyckare och agitatörer som Alexandra Pascalidou. Soran själv skriver att; Som neutral är man uddlös”, som om denna ”udd” vore viktigare än saklighet?

Denna amerikanisering av medieklimatet banar väg mot en situation där det enda som drar tittare och lyssnare är det  banala, det dramatiska och det polariserade. Detta leder till en högröstad samhällsdiskurs där oförsonlighet och konfliktfyllda kategoriska ställningstaganden är det enda som ”säljer”, vilket idag har paralyserat USA´s politiska klimat och är på god väg att göra detsamma här i Sverige. Paradoxalt nog så är det den socialdemokratiska statsvetarprofessorn Ulf Bjereld som ropar efter denna ”färgstyrka”.

Han skriver på sin blogg: ”Jag känner en oro för att SVT och Public Service i sin strävan efter opartiskhet gör sig ointressanta och marginaliserar sig själva i det offentliga samtalet”.

Men är det verkligen detta public service ska bidraga till? Ska man inte istället stå upp för en saklig och sansad debatt och ett opolitiserat informationsflöde? Public service ska verka folkbildande. Det ska stå mot en sådan här fördärvlig trend och stå upp för det som krävs för att demokratin ska fungera som den är tänkt. Vem ska annars göra det? Hur långt ska man gå för att göra sig ”intressanta” som Bjereld uttrycker det? Ska SVT´s partiledarintervjuer, med den för det mesta utmärkta Mats Knutson, bestå av att han ställer Reinfeldt mot väggen för att sedan hålla Löfven i handen under ett vänskapligt samtal? Vart går gränsen?

DN´s Björn Wiman frågar sig; ”Hur ska de två public service-företagen förena opartiskhetskravet med sin ambition att vara ledande aktörer på en alltmer eldfängd offentlig arena?” Andemeningen är att de ska anpassa sig för att kunna behålla sin ledande roll, men vilken innebörd lägger man i ordet ”leda”? Att SR/SVT är störst och marknadsledande genom att följa med i den kulturdegenererande malströmmen eller att faktiskt leda landet mot ett bättre samtalsklimat? Själv föredrar jag att SR/SVT leder landet på det senare sättet. Kommande generationer kommer i så fall tacka public service för att det har förblivit ett ljus i ett annars utbredande mörker av banaliteter och pajkastning.

Nu ser det trots det dagsaktuella ställningstagandet inte ut som att public service kommer att klara av att utgöra denna fyrbåk. I uppemot 30 år har högern förfördelats i denna public service på ett sätt som får ställningstagandet mot SD att framstå som en fotnot. Per Gudmundson påpekar i dagens SvD att SR´s journalistkår har sina lojaliteter i det röd-gröna lägret till en andel av 82%. Situationen på SVT är densamma. Rapport var från starten ett, allt utom uttalat, vänsterlojalt nyhetsprogram.

Finns det en agenda i Ulf Bjerelds önskan att släppa lös dessa krafter, att låta dem ta av den så knapphändigt sittande munkaveln? Det räcker tydligen inte längre med kraftigt vinklade reportage och illa dold opinionsbildning genom nyhetsförmedlingen, utan nu ska reportrarna även tillåtas att rakt ut deklarera sina synpunkter.

Soran Ismail speglar journalistkårens förvrängda självbild, när han skriver; ”Även om Sveriges Radio som enhet har ett perspektiv så borde det vara eftersträvansvärt att åstadkomma detta just genom sammantaget dessa individers perspektiv. Att delarna tillsammans utgör den balans som representerar samhället, i stället för att ta ner neutraliteten på individnivå.”

Att man kan inbilla sig att SR/SVT´s journalistkår på något sätt är representativ för landets befolkning är förbluffande. Det skulle innebära att landet i det närmaste är en Sovjetrepublik, en sann enpartistat, där 85% eller fler röstar på samma röda parti. Nu är det tack och lov inte så, utan landet är delat mitt i tu mellan höger- och vänsterkrafter. Landets väljare förtjänar en mer saklig och opartisk nyhetsbevakning, maktgranskning och debatt och inte mindre som alla de som är upprörda över Ismails timeout tycks vilja.

Den rätta frågan är, som Gudmundson ställer sig, hur Soran Ismail överhuvudtaget har kunnat ta sig in i SR:s lokaler. Varför ska en komiker med tydliga politiska ställningstaganden överhuvudtaget ha en sådan roll? Detta är fel på så många nivåer.

Om SR/SVT framöver ska bli mer spetsigt och tyckande så ska i alla fall inte skattebetalarna behöva stå för detta. Sådana aktiviteter får dessa journalister syssla med på sin egen nota, på sina bloggar eller andra forum. Skattebetalarna ska inte behöva förvänta sig någonting annat än saklighet och opartiskhet. Om detta för vissa framstår som torrt och tråkigt så får dessa personer vända sig någon annanstans. Soran skriver att opartiskhet inte är förenligt med hans världsbild. Han uttrycker därmed själv anledningen till varför han inte passar. Politik är en allvarlig sak och inte en arena för pajasar.

Om SR/SVT inte kan reformeras grundligt med en utrensning av personer som inte ens kan bemödas att försöka hålla sig neutrala så får man fråga sig hur dess framtid ska se ut? Ska journalisterna kvoteras in utefter deras uttalade politiska hemvister, eller finns det något annat sätt att säkerställa att dom faktiskt representerar folkets politiska sammansättning? Att de p.g.a. sin uppenbara vänsterlutning inte har lyckats särskilt väl med att förhålla sig opartiska till landets politiska skeenden är ju tämligen uppenbart vid det här laget efter decennier av vänstervinklade reportage. Är det då bättre att skära av flödet av skattekronor och låta TV-medierna delas upp i uttryckliga vänster- och högerkanaler såsom är normen i så många andra demokratier. Är det inte bättre än detta hyckleri, denna förljugenhet? Låt oss ändå inse att det inte finns neutrala och opartiska människor. Det strider mot vår natur. Varför inte då ordna förhållandena efter realiteterna?

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

3 Responses to Aktivisterna vill kunna opinionsbilda på skattebetalarnas bekostnad

  1. Vore intressant om de kommersiella kanalerna gjorde ngt annat än SVT. Fox News o RT?

  2. Bra skrivit – som alltid Mons Krabbe!

  3. Kristian Grönqvist says:

    Bara brevet om att sätta ljuddämparen på åt journalisterna, är ett flagrant bevis på att man tidigare inte alls brydde sig om journalisternas agenda, bara den höll sig i PK-fåran. Är det verkligen såå illa…? Att man gnuggade händerna och försåg folk med spel för gallerierna.
    Bröd och skådespel. Nu måste man till nöds agera agendalös….eller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: