GAL-TAN: En vänsterprodukt som är fullständigt missvisande!

KOMMENTAR:

Det har blivit populärt i den politiska diskursen att hänvisa till den relativt nya GAL-TAN skalan, som är avsedd att komplettera vänster-högerskalan. Nyligen så har SVT använt den i sina partiledarutfrågningar. I Sverige har den tyvärr nästan helt funnit acceptans. Jag säger tyvärr, då den är direkt felaktigt konstruerad.

GAL-TAN skalan är alldeles tydligt skapad för att ge intrycket av en god och en ond sida i politiken. I Sverige så ska man tycka att Miljöpartiet och Fi är de goda, medan SD och konservativa partier är onda. Alla däremellan ska anses lite förlegade. Denna bild uppnår man genom att använda falska motsatspar, genom att använda medvetet missledande kategorier och genom att tolka vänsterns ställningstaganden på det mest välvilliga möjliga sättet.

Falska motsatspar:

För att skalan ska visa någonting så ska de tre beskrivande orden på ena sidan motsvaras av ordens motsatser på andra sidan. Motsatsen till Traditionella värderingar (socialt och kulturellt sett) kan absolut vara Alternativa och absolut kan ett Libertärt förhållningsätt till individens relation till samhället kan anses finna sin motsats i Auktoritära förhållningssätt, men problemet blir när det återstår Nationalistisk och Grön. På vilket sätt kan man sätta dessa två värderingar på var sin sida av ett politiskt spektrum? Kan inte en konservativ och nationalistisk rörelse vilja värna naturen?

Detta sett att försöka framställa Grön och Nationalistisk som motsatser är ett tydligt försök av den som skapade skalan, att måla fram en god och en ond sida. Att värna naturen är ju en självklarhet för de flesta i väst och genom detta falska motsatspar så vill man förmedla att nationalister per definition är onda naturförstörare, vilket givetvis är absurt. En nationalist värnar ju sitt land, dess invånare och dess natur!

Vänsterpartiska definitioner av begrepp och vänsterpolitikens medel och mål:

Grön:

Miljöpartiet placeras som Grönt parti, liksom Centerpartiet, enligt dessa politiserade forskarögon, men är det verkligen så? Frågan man får ställa sig är då vad det innebär att vara grön? Innebär det att man vill värna naturen? Verka mot klimatförändringar? Om det är detta som är definitionerna så är MP och C verkligen inte gröna. Det dessa partier gör nu, när frukterna av deras långa arbete för att lägga ner kärnkraften, bär frukt, är att skada både miljö och klimat, i enlighet med partiernas egna syn på klimatförändringar. Den nedlagda kärnkraften kommer få ersättas med kolkraft och kanske importerad gas, eftersom vi idag inte har tekniken att säkerställa energiförsörjningen med s.k. återvinningsbara energikällor. En vindstilla och kall vinterdag stannar industrin och husen blir kalla. Då återstår bara att köra igång kolkraftverken!

Nej, en politik som är riktigt Grön, som bryr sig om att minska alla utsläpp, inbegriper en satsning på Generation 3+ och 4 kärnkraft. Kärnkraften är den enda energikälla som de närmaste 50+ åren kan ersätta smutsiga energikällor och ge ren el till alla elbilar, elcyklar och alla elektiska apparater i hemmen!

Miljöpartiet för istället en politik som syftar till vår avindustrialisering. Detta ska leda till en ekonomiska utjämning mellan den rika världen och den fattiga. Man får inte för en minut glömma att bakom MP:s deklaretat gröna politik så lurar en röd agenda. För att vara lite elak så kan man se dem som vattenmeloner. Gröna på utsidan, men röda på insidan. Ta deras klimatlinje som ytterligare ett exempel.

Om detta Gröna parti nu brinner så mycket för att vi människor inte ska kunna påverka klimatet med vår aktivitet här på jorden, varför utesluter man då den nya formen av kärnkraft, som inte bara är ren och säker, utan som skulle kunna ersätta all kolkraft och annan smutsig energi i västvärlden såväl som i stora delar av den utvecklande världen?

Libertär:

Det är tydligt att skaparna av skalan, och dem som för fram den i Sverige, vill tillskriva vänsterpartier som MP och Fi värderingen Libertär. Inget kunde vara mer fel!

Att man med rätta kan sägas stå för mer Alternativa värderingar när det gäller sociala frågor, såsom adoptioner, aborter, månggifte mm, när det gäller den sociala aspekten och när det gäller den kulturella att de har en otraditionell syn på nationen, vikten av sammahållning och vårdnad av den egna kulturen, men…att påstå att dessa partier har libertära värderingar när det gäller samhället är rent falskt.

Det är dessa partier som vill krossa enskilda individers rättigheter i svepande kvoteringsinsatser. Det är de som vill behandla individer olika på grundval av kön, etnicitet och ras. Det är de som vill tvinga den akademiska världen, som ska vara fri, att anpassa sig efter deras politiska agenda. Det är de som vill beskära yttrandefrihet, när det som framförs inte passar dem eller ”kränker” någon grupp som de har intresse av att skydda från kritik. Det är de som har ett auktoritärt tänkande, som går ända tillbaka till dess marxistiska rötter, genom en 150 årig blodig historia.

Nej, den riktiga libertära rörelsen finns i motpolen till MP och Fi. Den finns inom partier som befinner sig på högersidan av det traditionella spektrat, såsom MED och KLP.

Att SVT så okritiskt tar denna GAL-TAN skala till sig och använder den under partiledarutfrågningarna, påvisar hur vänsterlutande de verkligen är! Denna skala är fullständigt missvisande och syftar som sagt till att ge väljarna bilden av en ond och en god sida inom politiken. Verkligheten är dock en annan, men kommer väljarna någonsin få ta del av detta, nu när SVT gör sitt bästa för att få GAL-TAN etablerad. Jag kommer i alla fall aldrig använda detta redskap för att placera partier ideologiskt och jag vill uppmuntra er till detsamma. Våga vägra GAL-TAN!

Mer intressanta motsatspar:

Jag har ingen ambition att presentera en egen skala här, men jag kan inte motstå lockelsen att ge några förslag på mer lämpliga motsatspar. Nationalistisk och Grön är begrepp som kan betyda väldigt mycket, beroende på vilka värden man lägger i orden, så dessa går bort. Jag förslår istället dessa:

Globalistisk – Självstyrande

Mångkulturell – Assimilerande

Kollektiv – Individualistisk
Globalistisk – Självstyrande: handlar om klyftan mellan dem som vill se politisk makt flyttas till allt större övernationella organ, med slutmålet ett gemensamt globalt styre och de som vill se ett bevarat närdemokratiskt nationellt styre.

Mångkultur – Assimilation: handlar om uppdelningen mellan dem som vill att samhället ska vara normativt mångkulturellt, med en aktiv politik för att bevara säridentiteter och dem som vill i största mån möjligt anpassa eller assimilera migranter till den lokala kulturen.

Kollektiv – Individualistisk: handlar om klyftan mellan dem som ser grupper och kollektiv som de primära enheterna i samhället, vars intressen måste fastslås och dem som ser individen som den minsta sociala enheten i samhället, vars rättigheter ska skyddas.

Annonser

Aktivisterna vill kunna opinionsbilda på skattebetalarnas bekostnad

Vad är det för slags mediaklimat vi vill ha egentligen? Frågan är berättigad att ställa nu när publicservicemediernas relevans kopplas till deras ”förmåga” att hänga med i ett allt mer åsiktsbetonat medieklimat, i eftersvallet av Soran Ismails timeout. SR och SVT´s ”relevans”, som det uttrycks, kopplas till att dess utbud blir präglat av färgstarka tyckare och agitatörer som Alexandra Pascalidou. Soran själv skriver att; Som neutral är man uddlös”, som om denna ”udd” vore viktigare än saklighet?

Denna amerikanisering av medieklimatet banar väg mot en situation där det enda som drar tittare och lyssnare är det  banala, det dramatiska och det polariserade. Detta leder till en högröstad samhällsdiskurs där oförsonlighet och konfliktfyllda kategoriska ställningstaganden är det enda som ”säljer”, vilket idag har paralyserat USA´s politiska klimat och är på god väg att göra detsamma här i Sverige. Paradoxalt nog så är det den socialdemokratiska statsvetarprofessorn Ulf Bjereld som ropar efter denna ”färgstyrka”.

Han skriver på sin blogg: ”Jag känner en oro för att SVT och Public Service i sin strävan efter opartiskhet gör sig ointressanta och marginaliserar sig själva i det offentliga samtalet”.

Men är det verkligen detta public service ska bidraga till? Ska man inte istället stå upp för en saklig och sansad debatt och ett opolitiserat informationsflöde? Public service ska verka folkbildande. Det ska stå mot en sådan här fördärvlig trend och stå upp för det som krävs för att demokratin ska fungera som den är tänkt. Vem ska annars göra det? Hur långt ska man gå för att göra sig ”intressanta” som Bjereld uttrycker det? Ska SVT´s partiledarintervjuer, med den för det mesta utmärkta Mats Knutson, bestå av att han ställer Reinfeldt mot väggen för att sedan hålla Löfven i handen under ett vänskapligt samtal? Vart går gränsen?

DN´s Björn Wiman frågar sig; ”Hur ska de två public service-företagen förena opartiskhetskravet med sin ambition att vara ledande aktörer på en alltmer eldfängd offentlig arena?” Andemeningen är att de ska anpassa sig för att kunna behålla sin ledande roll, men vilken innebörd lägger man i ordet ”leda”? Att SR/SVT är störst och marknadsledande genom att följa med i den kulturdegenererande malströmmen eller att faktiskt leda landet mot ett bättre samtalsklimat? Själv föredrar jag att SR/SVT leder landet på det senare sättet. Kommande generationer kommer i så fall tacka public service för att det har förblivit ett ljus i ett annars utbredande mörker av banaliteter och pajkastning.

Nu ser det trots det dagsaktuella ställningstagandet inte ut som att public service kommer att klara av att utgöra denna fyrbåk. I uppemot 30 år har högern förfördelats i denna public service på ett sätt som får ställningstagandet mot SD att framstå som en fotnot. Per Gudmundson påpekar i dagens SvD att SR´s journalistkår har sina lojaliteter i det röd-gröna lägret till en andel av 82%. Situationen på SVT är densamma. Rapport var från starten ett, allt utom uttalat, vänsterlojalt nyhetsprogram.

Finns det en agenda i Ulf Bjerelds önskan att släppa lös dessa krafter, att låta dem ta av den så knapphändigt sittande munkaveln? Det räcker tydligen inte längre med kraftigt vinklade reportage och illa dold opinionsbildning genom nyhetsförmedlingen, utan nu ska reportrarna även tillåtas att rakt ut deklarera sina synpunkter.

Soran Ismail speglar journalistkårens förvrängda självbild, när han skriver; ”Även om Sveriges Radio som enhet har ett perspektiv så borde det vara eftersträvansvärt att åstadkomma detta just genom sammantaget dessa individers perspektiv. Att delarna tillsammans utgör den balans som representerar samhället, i stället för att ta ner neutraliteten på individnivå.”

Att man kan inbilla sig att SR/SVT´s journalistkår på något sätt är representativ för landets befolkning är förbluffande. Det skulle innebära att landet i det närmaste är en Sovjetrepublik, en sann enpartistat, där 85% eller fler röstar på samma röda parti. Nu är det tack och lov inte så, utan landet är delat mitt i tu mellan höger- och vänsterkrafter. Landets väljare förtjänar en mer saklig och opartisk nyhetsbevakning, maktgranskning och debatt och inte mindre som alla de som är upprörda över Ismails timeout tycks vilja.

Den rätta frågan är, som Gudmundson ställer sig, hur Soran Ismail överhuvudtaget har kunnat ta sig in i SR:s lokaler. Varför ska en komiker med tydliga politiska ställningstaganden överhuvudtaget ha en sådan roll? Detta är fel på så många nivåer.

Om SR/SVT framöver ska bli mer spetsigt och tyckande så ska i alla fall inte skattebetalarna behöva stå för detta. Sådana aktiviteter får dessa journalister syssla med på sin egen nota, på sina bloggar eller andra forum. Skattebetalarna ska inte behöva förvänta sig någonting annat än saklighet och opartiskhet. Om detta för vissa framstår som torrt och tråkigt så får dessa personer vända sig någon annanstans. Soran skriver att opartiskhet inte är förenligt med hans världsbild. Han uttrycker därmed själv anledningen till varför han inte passar. Politik är en allvarlig sak och inte en arena för pajasar.

Om SR/SVT inte kan reformeras grundligt med en utrensning av personer som inte ens kan bemödas att försöka hålla sig neutrala så får man fråga sig hur dess framtid ska se ut? Ska journalisterna kvoteras in utefter deras uttalade politiska hemvister, eller finns det något annat sätt att säkerställa att dom faktiskt representerar folkets politiska sammansättning? Att de p.g.a. sin uppenbara vänsterlutning inte har lyckats särskilt väl med att förhålla sig opartiska till landets politiska skeenden är ju tämligen uppenbart vid det här laget efter decennier av vänstervinklade reportage. Är det då bättre att skära av flödet av skattekronor och låta TV-medierna delas upp i uttryckliga vänster- och högerkanaler såsom är normen i så många andra demokratier. Är det inte bättre än detta hyckleri, denna förljugenhet? Låt oss ändå inse att det inte finns neutrala och opartiska människor. Det strider mot vår natur. Varför inte då ordna förhållandena efter realiteterna?

%d bloggare gillar detta: