Det är hög tid att återta försvarsförmågan!

ANALYS/DEBATT

Vår försvarsförmåga befinner sig i fritt fall och även om försvarsbeslut 2015 ledde till en 5 % – ökning under fem år, så fortsätter vi att falla efter i relativa termer. Vi är nu i princip försvarslösa mot en beslutsam och kapabel yttre fiende, som skulle kunna slå ut försvaret genom flygangrepp, kryssningsmissiler och cyberattacker mot kritisk nationell infrastruktur på mycket kort tid. Vi saknar en beredskap för att förnödenhetsförsörja folket med dess mest grundläggande behov vid en situation där, på grund av konflikt i närområdet eller av en annan anledning, vi blir avskurna från leveranser från omvärlden. Vi saknar lager av livsmedel och drivmedel vilka har avvecklats på det mest ansvarslösa sätt. Tekniska brister finns från högt till lågt, men mest allvarligt är att de essentiella system som vårt försvar bygger på inte får erforderligt stöd och komplement. Våra skrytsystem, såsom JAS planen, Kustkorvetterna och stridsvagn 122 står som solitärer, då de saknar helt nödvändiga komplement och tappar därmed i värde.

Den politiska situationen

Låt mig börja med att konstatera att någon form av operation mot Sverige med omfattande marktrupper från Ryssland, det enda land som nu potentiellt kan hota oss, inte är sannolik. Istället är det scenario som vi skulle behöva förbereda oss för, en konflikt mellan Ryssland och Nato rörande Baltikum. Detta scenario kan leda till att Ryssland vill försäkra sig om att vi inte ska skada dem genom att preventivt slå ut det svenska flygvapnet, vilket idag vore mycket enkelt gjort och eventuellt säkra Gotland för att skära av Nato från Baltikum. Luftstrider skulle sedan kunna utspela sig i vårt luftrum och kanske till och med operationer med begränsade mängder specialförband på vårt territorium. Detta bör vi primärt förbereda oss på att avvärja, men vi har även en plikt att upprätthålla en beredskap för de mest osannolika scenarier, för som historien lär oss, så brukar något som det ena året upplevas vara absurt, det andra året kunna bli verklighet.

Bristerna som jag anser måste korrigeras:

Det finns uppenbarligen många brister i vår försvarsmakt såsom stora brister i ledningssystem, speciellt för markförband, till att det saknas tillräckliga förråd av avancerad ammunition som möjliggör uthålligt motstånd, men detta har jag inte full insikt i. Personligen kan jag endast peka ut de uppenbara brister som jag ser, och som jag skulle vilja se åtgärdade. Dessa är knutna till våra primära vapensystem, antingen det gäller utrustning som dessa saknar, eller att bristerna ligger i att dessa vapensystem inte har de nödvändiga komplementen för att kunna vara effektiva.

Flottan innehar två av våra viktigaste vapensystem; ubåtarna av Gotland-klass och smygkorvetterna av Visby-klass. Svenska ubåtskonstruktioner är av världsklass och sterlingmotorerna, en svensk innovation, möjliggör en mycket tyst och därmed svårupptäck framfart i Östersjöns vatten. Övningar med USA:s flotta 2005-07 bevisade detta när HMS Gotland inte gick att finna och bland annat dök upp nära ett amerikanskt hangarfartyg. Försvarsbeslutet att vi ska komplettera de tre Gotland-ubåtarna med två nya större och förbättrade modeller, som har arbetsnamnet A26, var viktigt. Bara en enda rätt placerad patrullerande Gotland/A26 skulle kunna utgöra ett dödligt hot mot en potentiell, hur osannolik den än är, rysk invasionsflotta, och ett antal större än så skulle rent av kunna stoppa denna. Ubåtarna är således vårt bästa hopp och även viktiga för underrättelseinhämtning. Så långt de goda nyheterna. Nu till de mer nedslående.

De på sin tid banbrytande Kustkorvetterna av Visbyklass har smygteknik som sätter dem potentiellt i ett läge av övertag mot ryska ytstridsfartyg….men….och detta är ett stort men, dom saknar luftvärn av kostnadskäl. Detta innebär att dom inte kan operera på det öppna havet utan att med all sannolikhet sänkas av fientligt flyg. Självklart ska dom samverka med flygvapnet, men vem kan garantera ett sådant stöd? Således duger det inte att sakna system för bekämpning av fientligt flyg och inkommande missiler. Därmed slösar vi bort ett värdefullt vapensystem, som tillsammans med ubåtarna och JAS skulle kunna göra ett fientligt korsande av Östersjön mycket kostsamt.

HMS Visby

HMS Visby: Den försvarslösa skönheten!

De stora problemen finns dock i flygvapnet! När flygflottiljer lades ned så lät man, som bekant, politiska avvägningar väga tyngre än militära sådana. Av de flottiljer som man valde att behålla (F7 Såtenäs, F17 Kallinge och F21 Luleå) så har ingen av dem bergrumshangarer, medan man lade ned dem som hade (F16 Uppsala, F13 Norrköping, F8 Barkaby, F9 Säve och F18 Tullinge). Vidare finns det idag inga basförband som kan utlokalisera JAS-planen till motorvägar vid en överhängande krigssrisk. Konsekvensen av denna situation är att våra fina och dyra JAS-plan kommer sprängas i tusen bitar redan innan vi förstår att kriget har börjat. Utan kompletterande system så blir dom värdelösa! Det blir som Pearl Harbor! Eftersom vi saknar radar som kan spåra ballistiska missiler så står våra flottiljer utan förvarning vid en sådan attack. Försvarsmakten formerar nu ett basförband (Basbataljon 16) vid Uppsala flygbas, som ska återta en del av denna kapacitet, men det räcker inte. Varje flottilj ska ha ett sådant förband att tillgå med kort varsel. Vidare bör Uppsalas F16 återuppväckas, vilket inte är omöjligt då denna bas fortfarande är aktiv med andra verksamheter (Flygskola och förråd), för att ge flygvapnet i alla fall EN anläggning med bergrum, vilket skulle kunna ge oss i alla fall en begränsad kapacitet efter ett överraskningsangrepp, i enlighet med vad som beskrevs ovan. För att skyddet för flygflottiljerna ska vara gott och JAS faktiskt ska komma upp i luften så behöver även luftvärnet rustas upp! Mer om det nedan.

Armén befinner sig även den i ett sorgligt tillstånd. I ett långsiktigt perspektiv kan man diskutera olika lösningar på manskapsförsörjningen för armén, men i det korta perspektivet så finns det inget alternativ till den lilla hel- och halvprofessionella armé som vi har idag. Istället bör fokus ligga på att utrusta de förband vi har med det bästa som vi rimligen kan ha råd med och sedan se till att de är försörjda till den grad att de klarar av en uthållig strid. Precis som inom flygvapnet så brister det när det gäller kompletterande system. Stridsvagn 122 och stridsfordon 90 är utmärkta system, men om de tunga enheterna ska kunna förflyttas snabbt till där de behövs så krävs det fler stridsvagnstransporter. Idag är den kapaciteten begränsad till två tunga transportplutoner, en i Boden och en i Skövde. Det räcker inte långt!

2:a Tunga transportplutonen i Boden

2:a Tunga transportplutonen i Boden

Vad gör utmärkta pansarförband för nytta om de sedan inte kan röra på sig utan att jagas av fientligt flyg. Här verkar bristen på modernt luftvärn mycket hämmande på inte bara de tunga enheterna, utan även på möjligheten att värja flygflottiljerna och således på möjligheterna att faktiskt få JAS-planen upp i luften. Vi saknar helt ett luftvärn för att bekämpa mål på medelhög höjd. För hög höjd har vi det antika HAWK-robotarna, som dock är kompletterade med radarsystemet till BAMSE, som skulle ha fyllt gapet mellan högt och lågt. För låg nivå har vi kvar en uppgraderad version av robot 70, istället för det modernare robot 90, som givetvis blev för dyr i dessa svångremmens tider. Summa summarum så är vårt luftvärn ett sorgligt lapptäcke. Vi vet alla vad som händer med en försvarsmakt som inte kan hålla fiendens flyg ifrån sig. Kanske har man slagit sig till ro med ett uselt luftvärn eftersom vi har JAS, men som jag påpekade så är det troligt att flygvapnet kommer förstöras på flygfälten under en konflikts första timma. Sedan är ”den lede fi” fri att i lugn och ro plocka sönder våra tunga förband under deras långsamma resa mellan till exempel Skövde och Stockholm.

Nej, detta ser inte alls bra ut! Har våra politiker förstått hur allvarlig situationen är? Hur sårbara och försvarslösa vi egentligen är? I ljuset av detta så skulle jag vilja att hemvärnet gradvis återtar en del av sin forna numerära styrka och framöver tränas mer och mer i det som vi kallade för ”det fria kriget”, d.v.s. gerillakrig mot en ockuperande makt! För det är detta som blir vårt sista hopp om vi skulle hamna i en konflikt med en beslutsam fiende.

Kostnaderna för Sveriges försvar, som andel av BNP har stadigt fallit sedan kalla krigets slut. En del av denna nedrustning är logisk och försvarbar, men den punkt som var försvarbar har för länge passerats. 1989 var andelen 2,9 %, 2002 1,7 % och 2013 var den nere på 1,1 % resulterande i 42 miljarder. Om vi ska kunna, med tiden, rätta till bristerna i försvaret, så krävs det att denna utveckling vänds. Jag förordar att vår målsättning ska vara att kostnaderna för försvaret ska tillåtas ta i anspråk mellan 1,5 och 2 % av BNP. Endast med en sådan satsning kan vi säkerställa vårt oberoende och skydda vårt territorium.

Konsekvensen av att dessa brister inte blir åtgärdade blir att Sverige får föra en feg utrikespolitik och för eller senare tvingas söka skydd under Natos vingar. Jag är för samarbete med våra europeiska grannländer, särskilt Finland, men det politiska oberoendet vill jag gärna se bevarat. Därför är det av största vikt att vi så fort som möjligt korrigerar de ovan nämnda felen, vilka förhindrar våra viktigaste vapensystem att bli effektiva verktyg i skyddet av vår demokrati och frihet!

Annonser
%d bloggare gillar detta: