GAL-TAN: En vänsterprodukt som är fullständigt missvisande!

KOMMENTAR:

Det har blivit populärt i den politiska diskursen att hänvisa till den relativt nya GAL-TAN skalan, som är avsedd att komplettera vänster-högerskalan. Nyligen så har SVT använt den i sina partiledarutfrågningar. I Sverige har den tyvärr nästan helt funnit acceptans. Jag säger tyvärr, då den är direkt felaktigt konstruerad.

GAL-TAN skalan är alldeles tydligt skapad för att ge intrycket av en god och en ond sida i politiken. I Sverige så ska man tycka att Miljöpartiet och Fi är de goda, medan SD och konservativa partier är onda. Alla däremellan ska anses lite förlegade. Denna bild uppnår man genom att använda falska motsatspar, genom att använda medvetet missledande kategorier och genom att tolka vänsterns ställningstaganden på det mest välvilliga möjliga sättet.

Falska motsatspar:

För att skalan ska visa någonting så ska de tre beskrivande orden på ena sidan motsvaras av ordens motsatser på andra sidan. Motsatsen till Traditionella värderingar (socialt och kulturellt sett) kan absolut vara Alternativa och absolut kan ett Libertärt förhållningsätt till individens relation till samhället kan anses finna sin motsats i Auktoritära förhållningssätt, men problemet blir när det återstår Nationalistisk och Grön. På vilket sätt kan man sätta dessa två värderingar på var sin sida av ett politiskt spektrum? Kan inte en konservativ och nationalistisk rörelse vilja värna naturen?

Detta sett att försöka framställa Grön och Nationalistisk som motsatser är ett tydligt försök av den som skapade skalan, att måla fram en god och en ond sida. Att värna naturen är ju en självklarhet för de flesta i väst och genom detta falska motsatspar så vill man förmedla att nationalister per definition är onda naturförstörare, vilket givetvis är absurt. En nationalist värnar ju sitt land, dess invånare och dess natur!

Vänsterpartiska definitioner av begrepp och vänsterpolitikens medel och mål:

Grön:

Miljöpartiet placeras som Grönt parti, liksom Centerpartiet, enligt dessa politiserade forskarögon, men är det verkligen så? Frågan man får ställa sig är då vad det innebär att vara grön? Innebär det att man vill värna naturen? Verka mot klimatförändringar? Om det är detta som är definitionerna så är MP och C verkligen inte gröna. Det dessa partier gör nu, när frukterna av deras långa arbete för att lägga ner kärnkraften, bär frukt, är att skada både miljö och klimat, i enlighet med partiernas egna syn på klimatförändringar. Den nedlagda kärnkraften kommer få ersättas med kolkraft och kanske importerad gas, eftersom vi idag inte har tekniken att säkerställa energiförsörjningen med s.k. återvinningsbara energikällor. En vindstilla och kall vinterdag stannar industrin och husen blir kalla. Då återstår bara att köra igång kolkraftverken!

Nej, en politik som är riktigt Grön, som bryr sig om att minska alla utsläpp, inbegriper en satsning på Generation 3+ och 4 kärnkraft. Kärnkraften är den enda energikälla som de närmaste 50+ åren kan ersätta smutsiga energikällor och ge ren el till alla elbilar, elcyklar och alla elektiska apparater i hemmen!

Miljöpartiet för istället en politik som syftar till vår avindustrialisering. Detta ska leda till en ekonomiska utjämning mellan den rika världen och den fattiga. Man får inte för en minut glömma att bakom MP:s deklaretat gröna politik så lurar en röd agenda. För att vara lite elak så kan man se dem som vattenmeloner. Gröna på utsidan, men röda på insidan. Ta deras klimatlinje som ytterligare ett exempel.

Om detta Gröna parti nu brinner så mycket för att vi människor inte ska kunna påverka klimatet med vår aktivitet här på jorden, varför utesluter man då den nya formen av kärnkraft, som inte bara är ren och säker, utan som skulle kunna ersätta all kolkraft och annan smutsig energi i västvärlden såväl som i stora delar av den utvecklande världen?

Libertär:

Det är tydligt att skaparna av skalan, och dem som för fram den i Sverige, vill tillskriva vänsterpartier som MP och Fi värderingen Libertär. Inget kunde vara mer fel!

Att man med rätta kan sägas stå för mer Alternativa värderingar när det gäller sociala frågor, såsom adoptioner, aborter, månggifte mm, när det gäller den sociala aspekten och när det gäller den kulturella att de har en otraditionell syn på nationen, vikten av sammahållning och vårdnad av den egna kulturen, men…att påstå att dessa partier har libertära värderingar när det gäller samhället är rent falskt.

Det är dessa partier som vill krossa enskilda individers rättigheter i svepande kvoteringsinsatser. Det är de som vill behandla individer olika på grundval av kön, etnicitet och ras. Det är de som vill tvinga den akademiska världen, som ska vara fri, att anpassa sig efter deras politiska agenda. Det är de som vill beskära yttrandefrihet, när det som framförs inte passar dem eller ”kränker” någon grupp som de har intresse av att skydda från kritik. Det är de som har ett auktoritärt tänkande, som går ända tillbaka till dess marxistiska rötter, genom en 150 årig blodig historia.

Nej, den riktiga libertära rörelsen finns i motpolen till MP och Fi. Den finns inom partier som befinner sig på högersidan av det traditionella spektrat, såsom MED och KLP.

Att SVT så okritiskt tar denna GAL-TAN skala till sig och använder den under partiledarutfrågningarna, påvisar hur vänsterlutande de verkligen är! Denna skala är fullständigt missvisande och syftar som sagt till att ge väljarna bilden av en ond och en god sida inom politiken. Verkligheten är dock en annan, men kommer väljarna någonsin få ta del av detta, nu när SVT gör sitt bästa för att få GAL-TAN etablerad. Jag kommer i alla fall aldrig använda detta redskap för att placera partier ideologiskt och jag vill uppmuntra er till detsamma. Våga vägra GAL-TAN!

Mer intressanta motsatspar:

Jag har ingen ambition att presentera en egen skala här, men jag kan inte motstå lockelsen att ge några förslag på mer lämpliga motsatspar. Nationalistisk och Grön är begrepp som kan betyda väldigt mycket, beroende på vilka värden man lägger i orden, så dessa går bort. Jag förslår istället dessa:

Globalistisk – Självstyrande

Mångkulturell – Assimilerande

Kollektiv – Individualistisk
Globalistisk – Självstyrande: handlar om klyftan mellan dem som vill se politisk makt flyttas till allt större övernationella organ, med slutmålet ett gemensamt globalt styre och de som vill se ett bevarat närdemokratiskt nationellt styre.

Mångkultur – Assimilation: handlar om uppdelningen mellan dem som vill att samhället ska vara normativt mångkulturellt, med en aktiv politik för att bevara säridentiteter och dem som vill i största mån möjligt anpassa eller assimilera migranter till den lokala kulturen.

Kollektiv – Individualistisk: handlar om klyftan mellan dem som ser grupper och kollektiv som de primära enheterna i samhället, vars intressen måste fastslås och dem som ser individen som den minsta sociala enheten i samhället, vars rättigheter ska skyddas.

Annonser

En Marche – men mot vad?

ANALYS

Emmanuel Macron, Frankrikes troliga nästa president, när valkampen nu summeras på söndag, är för mig en gåta. Han skapade en politisk rörelse, En Marche (På väg), som i sig är ett tomt slagord i stil med Obamas ”hope” och ”change”, vilka han för sakens skull också har brukat sig av. Likaså slagordet Ensemble (Tillsammans), vilket ekar av Hillarys likaledes ytliga kampanj. Macrons kampanj förs framåt av dessa, för många av oss, förhatliga buzzwords som ger väljarna en känsla, men samtidigt inte säger någonting om substansen. Dessa kampanjer appellerar till väljarens känslor istället för deras förstånd. De som orkade ta sig igenom de tröttsamma debatterna mellan Macron och Le Pen, såg säkerligen likheterna med debatterna mellan Hillary och Trump. Så smutsiga. Så fulla av personangrepp och anklagelser.

Emmanuel Macrons kampanj är ett stort frågetecken för väljarna. Bara 31 % av fransmännen tycker sig ha förstått vilken politik Macron vill föra. En siffra som ligger långt efter motsvarande resultat för de andra kandidaterna. Det tycks som att det enda väljarna med säkerhet vet, är att han står mot den av medierna hatade Marine Le Pen. Efter socialisternas misslyckande under president Hollande och efter att Fillons lyckats sänka sin egen kampanj med sin historia av etiskt undermåliga beslut, som grävdes fram i precis ”rätt” tid, så skapades ett tomrum. Som en blixt från klar himmel kom Macrons kampanj för att fylla detta tomrum.

Det är anmärkningsvärt att han har lyckats med konststycket att framställa sig själv som outsidern i detta val, givet hans kontakter från bankvärlden, det oreserverade stödet från alla medier, stödet från EU och Merkel. Han kan framställa sig som en förändringens vind trots att han kommer från den sittande regeringen. Allt tack vare hans väl paketerade kampanj i bästa Obama-Hillary-stil. Att väljarna köper detta med hull och hår är minst sagt oroväckande.

Hans karriär framkallar en del frågetecken. Efter 4 år i statlig tjänst som finansinspektör vid l´lnspection générale des finances rekryterades han till Rothschild & Cie Banque. Väl där började han på en relativt låg nivå, men fick snart en blixtkarriär inom banken, vilket förvånade många kolleger, som såg honom som relativt okvalificerad. Det dröjde inte länge innan han blev delägare, vilket i normala fall skulle ha tagit många år, och fick en roll i en affär som gjorde honom till mångmiljonär. 2012 är han tillbaka i politiken igen, nu i Hollands stab, och blir efter ytterligare två år utsedd till finansminister i Valls regering. Man kan resa frågetecken för denna typen av resa, med snabba växlingar mellan politiken och de stora ekonomiska aktörerna som vi är vana att se i USA, vilken där har lett till en svåråtkomlig korruption och styrning av politiken.

Macrons kampanj är oroväckande även ur ett annat perspektiv. Han för sig med den sämsta möjliga formen av populism. Populism kan vara godartad, när den yttrar sig på så sätt att politikern faktiskt lyssnar på vad väljarna vill och sedan försöker baka in denna vilja i ett fungerande politiskt program. Populism kan dock även vara malign, när den yttrar sig så att politikern för att bli vald lovar precis allt det alla grupper i samhället vill, utan den minsta tanke på att detta ska kunna gå ihop, och inte heller har för avsikt att genomdriva detta program.

Macron har tyvärr gjort precis det senare. Efter intervjuer på en massiv skala, så har han tagit reda på vad alla grupper i samhället önskar sig och nu far han land och rike runt för att lova alla att de kan få allt de vill. Han är som en politisk kameleont, som på ett utstuderat sätt lyckas förställa sig och säga rätt saker till alla, utan att väljarna genomskådar hans svängningar eller hans överbudspolitik. Han kan i den ena stunden göra nästan hysteriska patriotiska rop från scenen, men vid ett annat tillfälle lägga ut texten om fransmännens skuld i att frammana terroristernas våld mot landet. Han kan deklarera vikten av Frankrikes kristna arv, för att sekunden senare prata sig varm för mångkulturen som samhällsbärande princip. Så länge alla får se en glimt av den president de vill ha så förväntas de ignorera de glimtar av den president de absolut inte vill ha och det fungerar uppenbarligen! Detta är ett tecken på urholkningen av politiken, av en prioritering av yta över innehåll, som fördummar samhällsdebatten. Det är idag viktigare att ge en känsla och en bild av ett parti och en kandidat än att diskutera sakfrågorna.

Macron hävdar han han inte är socialist längre och hymlar inte med att han gick med i Hollands stab för att komma åt den politiska makten. Macron gör, oavsett vilken värdering man än lägger på detta, en korrekt beskrivning av tillståndet i europeisk politik. Han beskriver den stora klyftan som löper genom Europas politiska liv idag, inte som en som delar upp i vänster och höger, utan som en som delar Europa i progressivister och konservativa. Såsom många här i Sverige har kunnat konstatera så är numera ofta vänsterkrafterna och de s.k. ”liberala” ofta rörande överens i alldeles för många frågor. Man enas i att allt det gamla ska rivas upp, att alla sociala, kulturella och politiska värden ska omvälvas och att förändring har ett egenvärde i sig. Progressivism, i betydelsen framåtskridande, låter bra i mångas öron, men det är ett bedrägligt ord. Det innebär i sin politiska betydelse att samhället ska ryckas upp, med rötter och allt, skakas om och ges en ny form. Ingen respekt visas människans behov av sammanhang och tillhörighet, behov av mening och kontinuitet.

Problemet med denna typ av aktivism är att den utopi som den syftar till ofta fortsätter att hägra ouppnåeligt. I jakten på denna mirage trampas allt ner som samhället hade kunnat falla tillbaka på, när denna vision visar sig vara lika futil och destruktiv som alla andra utopier under de senaste 200 åren. Människan står där i sin ofullständighet och får se blottad sin oförmåga att förstå, och än mindre lösa, den mänskliga världens komplexitet. Det tragiska är att dagens ”liberaler” gör gemensam sak med socialisterna i att bruka statens allomfattande makt till att tvinga den lilla människan att foga sig för progressivismens vilja. Ingen kan välja bort detta projekt. Ingen kan undslippa statens lång arm när den styrs av progressivisterna.

Så när Macron drar slutsatsen att vänster eller liberalism inte är ett val som betyder någonting längre och att det enda rätta är att bilda en politisk kraft som förenar dessa båda likatänkande aktivistideologier, så drar han den för dem rätta slutsatsen. Han visar vägen för progressiva européer från vänster och höger mot deras framtid. Här hemma i Sverige kommer Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och ”Liberalerna” följa denna utstakade väg efter valet 2018. Vi som är konservativt, eller/och klassiskt liberalt lagda får ta varning och rätta våra ansträngningar därefter. Progressivsterna kommer på bred front. De spelar inte längre efter galleriet och låtsas numera inte om uppdelningen i vänster och höger. Decemberöverenskommelsen indikerade denna utveckling redan 2014, men framöver kommer den formaliseras mer, efter Macrons exempel.

I ljuset av den progressiva självbilden så är det ironiskt att dessa ”framstegsvänliga” krafter så tydligt bildar allianser med tveklöst bakåtsträvande muslimska krafter både i Frankrike och här hemma i Sverige. Tydligen är det bara viktigt med framåtanda när man vill komma åt sina politiska motståndare, den klassiska högern och dess borgerliga samhällsvärderingar. Ingen höjer på ögonbrynen över att den progressiva Macron kan tillräkna sig stöd från le Grand Mosque i Paris, där uleman vädjar till alla att en masse rösta för honom.

För att summera: Emmanuel Macron är en typ av politiker som är relativt ny för Europa. Han samlar den progressiva rörelsen bakom sig, han för en malignt populistisk politik nerlusad med intetsägande buzzwords och emotioner, som förstärker fördumningen av det politiska samtalet. Det går ej att uttyda hans politik eller hur den ska genomföras, annat än det som är det stående temat i budskapet från den vänster-liberala alliansen: att vi i Europa bär skulden för alla olyckor. Där är han för omväxlings skull väldigt tydlig. Oroväckande är också hans bakgrund som kan ses som en tecken i tiden om en amerikanisering av relationerna mellan politiken och näringslivets toppar.

Därför behövs Medborgerlig Samling i svensk politik!

DEBATT

Medborgerlig Samling står för någonting helt nytt i svensk politik och är inte bara ytterligare ett borgerligt parti i mängden. Vi vill bryta med det dominerande vänstertänkande som har fört vårt samhälle så fel under de senaste decennierna.

Till stor del innebar inte regeringarna Reinfeldt något frånsteg från detta dominerande vänsterparadigm. Det faktum att moderaterna tvingades till en så kraftig vänstersväng för att kunna ta makten indikerar egentligen att regeringarna Reinfeldt om något befäste socialdemokratins problemformuleringsprivilegium och därmed dominans över svensk politik. Reinfeldt och de nyliberaler som dominerar M, C och L försökte aldrig ens utmana detta vänsterparadigm. Istället kom man att anamma dess föresatser som sina egna och suddade därmed ut linjen mellan vänster och höger.

Ett rationellt, kyligt och realistiskt handhavande av statens relationer med dess medborgare och dem som befinner sig i landet har fått ge vika för den irrationella emotionalism som socialdemokraterna har låtit genomsyra hela det politiska systemet under de senaste decennierna. När emotionalismen triumferar över rationalismen i statens handhavande så ersätts evidensbaserad politik med beslut fattade på önsketänkande och kvasivetenskap. Man kan vara säker på att den politik som förs på denna grund blir kontraproduktiv i sitt resultat. Detta är det bästa sättet att degradera effektiviteten och nyttan med statens funktioner, vare sig det handlar om skolan, de sociala tjänsterna eller migrationspolitiken. Den genomsyrande emotionalismen förhindrar statens tjänstemän och de politiker som leder dem från att hantera de skattemedel som de förfogar över på ett ansvarsfullt sätt.

Emotionalismen har även mynnat ut i det för samhällsdebatten så kvävande politiskt korrekta tänkandet som har fått oss att överge det kritiska tänkandet när vi upplever att det som framkommer genom en öppen diskussion kommer att såra känslor. Detta har fört vårt samhälle till en punkt där inga problem längre löses och växande hot mot samhällsordningen inte kan identifieras och behandlas genom samhällsdiskursen. Därmed blir samhällets motståndskraft mot irrationella motparter till det politiska systemet underminerad. Vi tvingas visa förståelse för ideologier som förespråkar att människor underordnar sig nedvärderande strukturer och förekomsten på universiteten av teorier om genus som ofta har en högst tveksam vetenskaplig grund.

Vi befinner oss nu i intellektuella återvändsgränder när det gäller näst intill varje problem som samhället står inför. Ett genomgående tema i det socialistiska narrativet är att ansvaret för alla problem i samhället kan härledas till socio-ekonomiska strukturer. Bemötandet av kriminaliteten sticker ut, men denna förklaringsmodell förkommer även i debatten om skolan, utanförskapet i förorterna och genomförandet av s.k. jihadresor. Sociala omständigheter är en faktor, men inte den enda, eller ens den dominerande i avgörandet av hur en individs liv kommer att se ut. Vi fattar alla beslut om hur vi ska ta oss genom livet givet våra förutsättningar. Vissa fattar bra beslut och andra dåliga. Samhället måste upphöra med att befria individerna från konsekvenserna av deras egna beslut, inte bara för att det är moraliskt nedbrytande för såväl dem själva som för samhället, utan även för att det förhindrar lösningar på problemen. Om man befriar individen från ansvaret för dennas handlingar och intalar denna att han är ett offer för strukturerna så blir det också svårare att kräva en förändring.

Vissa växer upp med bättre förutsättningar än andra, men vi har byggt upp en fri skola som är likvärdig i kvalitet så länge eleverna inte själva degraderar den. Vi har ett socialt skydd som gör att inget barn behöver distraheras från skolarbetet. Det är upp till var och en att ta tillvara på dessa förutsättningar. Ingen social omständighet tvingar individen att missköta sitt skolarbete, att begå brott eller åka på jihadresor. Det är helt enkelt dags att vi återinför kravet på individens ansvar för det egna handlandet.

Medborgerlig Samling är det enda partiet som vill göra upp med denna irrationella emotionalism som förhindrar samhället att lösa problem och bemöta hot som vi står inför! Medborgerlig Samling vill återinföra ordning och ansvar, både inom offentligheten och för den enskilda individen.

%d bloggare gillar detta: