En Marche – men mot vad?

ANALYS

Emmanuel Macron, Frankrikes troliga nästa president, när valkampen nu summeras på söndag, är för mig en gåta. Han skapade en politisk rörelse, En Marche (På väg), som i sig är ett tomt slagord i stil med Obamas ”hope” och ”change”, vilka han för sakens skull också har brukat sig av. Likaså slagordet Ensemble (Tillsammans), vilket ekar av Hillarys likaledes ytliga kampanj. Macrons kampanj förs framåt av dessa, för många av oss, förhatliga buzzwords som ger väljarna en känsla, men samtidigt inte säger någonting om substansen. Dessa kampanjer appellerar till väljarens känslor istället för deras förstånd. De som orkade ta sig igenom de tröttsamma debatterna mellan Macron och Le Pen, såg säkerligen likheterna med debatterna mellan Hillary och Trump. Så smutsiga. Så fulla av personangrepp och anklagelser.

Emmanuel Macrons kampanj är ett stort frågetecken för väljarna. Bara 31 % av fransmännen tycker sig ha förstått vilken politik Macron vill föra. En siffra som ligger långt efter motsvarande resultat för de andra kandidaterna. Det tycks som att det enda väljarna med säkerhet vet, är att han står mot den av medierna hatade Marine Le Pen. Efter socialisternas misslyckande under president Hollande och efter att Fillons lyckats sänka sin egen kampanj med sin historia av etiskt undermåliga beslut, som grävdes fram i precis ”rätt” tid, så skapades ett tomrum. Som en blixt från klar himmel kom Macrons kampanj för att fylla detta tomrum.

Det är anmärkningsvärt att han har lyckats med konststycket att framställa sig själv som outsidern i detta val, givet hans kontakter från bankvärlden, det oreserverade stödet från alla medier, stödet från EU och Merkel. Han kan framställa sig som en förändringens vind trots att han kommer från den sittande regeringen. Allt tack vare hans väl paketerade kampanj i bästa Obama-Hillary-stil. Att väljarna köper detta med hull och hår är minst sagt oroväckande.

Hans karriär framkallar en del frågetecken. Efter 4 år i statlig tjänst som finansinspektör vid l´lnspection générale des finances rekryterades han till Rothschild & Cie Banque. Väl där började han på en relativt låg nivå, men fick snart en blixtkarriär inom banken, vilket förvånade många kolleger, som såg honom som relativt okvalificerad. Det dröjde inte länge innan han blev delägare, vilket i normala fall skulle ha tagit många år, och fick en roll i en affär som gjorde honom till mångmiljonär. 2012 är han tillbaka i politiken igen, nu i Hollands stab, och blir efter ytterligare två år utsedd till finansminister i Valls regering. Man kan resa frågetecken för denna typen av resa, med snabba växlingar mellan politiken och de stora ekonomiska aktörerna som vi är vana att se i USA, vilken där har lett till en svåråtkomlig korruption och styrning av politiken.

Macrons kampanj är oroväckande även ur ett annat perspektiv. Han för sig med den sämsta möjliga formen av populism. Populism kan vara godartad, när den yttrar sig på så sätt att politikern faktiskt lyssnar på vad väljarna vill och sedan försöker baka in denna vilja i ett fungerande politiskt program. Populism kan dock även vara malign, när den yttrar sig så att politikern för att bli vald lovar precis allt det alla grupper i samhället vill, utan den minsta tanke på att detta ska kunna gå ihop, och inte heller har för avsikt att genomdriva detta program.

Macron har tyvärr gjort precis det senare. Efter intervjuer på en massiv skala, så har han tagit reda på vad alla grupper i samhället önskar sig och nu far han land och rike runt för att lova alla att de kan få allt de vill. Han är som en politisk kameleont, som på ett utstuderat sätt lyckas förställa sig och säga rätt saker till alla, utan att väljarna genomskådar hans svängningar eller hans överbudspolitik. Han kan i den ena stunden göra nästan hysteriska patriotiska rop från scenen, men vid ett annat tillfälle lägga ut texten om fransmännens skuld i att frammana terroristernas våld mot landet. Han kan deklarera vikten av Frankrikes kristna arv, för att sekunden senare prata sig varm för mångkulturen som samhällsbärande princip. Så länge alla får se en glimt av den president de vill ha så förväntas de ignorera de glimtar av den president de absolut inte vill ha och det fungerar uppenbarligen! Detta är ett tecken på urholkningen av politiken, av en prioritering av yta över innehåll, som fördummar samhällsdebatten. Det är idag viktigare att ge en känsla och en bild av ett parti och en kandidat än att diskutera sakfrågorna.

Macron hävdar han han inte är socialist längre och hymlar inte med att han gick med i Hollands stab för att komma åt den politiska makten. Macron gör, oavsett vilken värdering man än lägger på detta, en korrekt beskrivning av tillståndet i europeisk politik. Han beskriver den stora klyftan som löper genom Europas politiska liv idag, inte som en som delar upp i vänster och höger, utan som en som delar Europa i progressivister och konservativa. Såsom många här i Sverige har kunnat konstatera så är numera ofta vänsterkrafterna och de s.k. ”liberala” ofta rörande överens i alldeles för många frågor. Man enas i att allt det gamla ska rivas upp, att alla sociala, kulturella och politiska värden ska omvälvas och att förändring har ett egenvärde i sig. Progressivism, i betydelsen framåtskridande, låter bra i mångas öron, men det är ett bedrägligt ord. Det innebär i sin politiska betydelse att samhället ska ryckas upp, med rötter och allt, skakas om och ges en ny form. Ingen respekt visas människans behov av sammanhang och tillhörighet, behov av mening och kontinuitet.

Problemet med denna typ av aktivism är att den utopi som den syftar till ofta fortsätter att hägra ouppnåeligt. I jakten på denna mirage trampas allt ner som samhället hade kunnat falla tillbaka på, när denna vision visar sig vara lika futil och destruktiv som alla andra utopier under de senaste 200 åren. Människan står där i sin ofullständighet och får se blottad sin oförmåga att förstå, och än mindre lösa, den mänskliga världens komplexitet. Det tragiska är att dagens ”liberaler” gör gemensam sak med socialisterna i att bruka statens allomfattande makt till att tvinga den lilla människan att foga sig för progressivismens vilja. Ingen kan välja bort detta projekt. Ingen kan undslippa statens lång arm när den styrs av progressivisterna.

Så när Macron drar slutsatsen att vänster eller liberalism inte är ett val som betyder någonting längre och att det enda rätta är att bilda en politisk kraft som förenar dessa båda likatänkande aktivistideologier, så drar han den för dem rätta slutsatsen. Han visar vägen för progressiva européer från vänster och höger mot deras framtid. Här hemma i Sverige kommer Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och ”Liberalerna” följa denna utstakade väg efter valet 2018. Vi som är konservativt, eller/och klassiskt liberalt lagda får ta varning och rätta våra ansträngningar därefter. Progressivsterna kommer på bred front. De spelar inte längre efter galleriet och låtsas numera inte om uppdelningen i vänster och höger. Decemberöverenskommelsen indikerade denna utveckling redan 2014, men framöver kommer den formaliseras mer, efter Macrons exempel.

I ljuset av den progressiva självbilden så är det ironiskt att dessa ”framstegsvänliga” krafter så tydligt bildar allianser med tveklöst bakåtsträvande muslimska krafter både i Frankrike och här hemma i Sverige. Tydligen är det bara viktigt med framåtanda när man vill komma åt sina politiska motståndare, den klassiska högern och dess borgerliga samhällsvärderingar. Ingen höjer på ögonbrynen över att den progressiva Macron kan tillräkna sig stöd från le Grand Mosque i Paris, där uleman vädjar till alla att en masse rösta för honom.

För att summera: Emmanuel Macron är en typ av politiker som är relativt ny för Europa. Han samlar den progressiva rörelsen bakom sig, han för en malignt populistisk politik nerlusad med intetsägande buzzwords och emotioner, som förstärker fördumningen av det politiska samtalet. Det går ej att uttyda hans politik eller hur den ska genomföras, annat än det som är det stående temat i budskapet från den vänster-liberala alliansen: att vi i Europa bär skulden för alla olyckor. Där är han för omväxlings skull väldigt tydlig. Oroväckande är också hans bakgrund som kan ses som en tecken i tiden om en amerikanisering av relationerna mellan politiken och näringslivets toppar.

Annonser

Därför behövs Medborgerlig Samling i svensk politik!

DEBATT

Medborgerlig Samling står för någonting helt nytt i svensk politik och är inte bara ytterligare ett borgerligt parti i mängden. Vi vill bryta med det dominerande vänstertänkande som har fört vårt samhälle så fel under de senaste decennierna.

Till stor del innebar inte regeringarna Reinfeldt något frånsteg från detta dominerande vänsterparadigm. Det faktum att moderaterna tvingades till en så kraftig vänstersväng för att kunna ta makten indikerar egentligen att regeringarna Reinfeldt om något befäste socialdemokratins problemformuleringsprivilegium och därmed dominans över svensk politik. Reinfeldt och de nyliberaler som dominerar M, C och L försökte aldrig ens utmana detta vänsterparadigm. Istället kom man att anamma dess föresatser som sina egna och suddade därmed ut linjen mellan vänster och höger.

Ett rationellt, kyligt och realistiskt handhavande av statens relationer med dess medborgare och dem som befinner sig i landet har fått ge vika för den irrationella emotionalism som socialdemokraterna har låtit genomsyra hela det politiska systemet under de senaste decennierna. När emotionalismen triumferar över rationalismen i statens handhavande så ersätts evidensbaserad politik med beslut fattade på önsketänkande och kvasivetenskap. Man kan vara säker på att den politik som förs på denna grund blir kontraproduktiv i sitt resultat. Detta är det bästa sättet att degradera effektiviteten och nyttan med statens funktioner, vare sig det handlar om skolan, de sociala tjänsterna eller migrationspolitiken. Den genomsyrande emotionalismen förhindrar statens tjänstemän och de politiker som leder dem från att hantera de skattemedel som de förfogar över på ett ansvarsfullt sätt.

Emotionalismen har även mynnat ut i det för samhällsdebatten så kvävande politiskt korrekta tänkandet som har fått oss att överge det kritiska tänkandet när vi upplever att det som framkommer genom en öppen diskussion kommer att såra känslor. Detta har fört vårt samhälle till en punkt där inga problem längre löses och växande hot mot samhällsordningen inte kan identifieras och behandlas genom samhällsdiskursen. Därmed blir samhällets motståndskraft mot irrationella motparter till det politiska systemet underminerad. Vi tvingas visa förståelse för ideologier som förespråkar att människor underordnar sig nedvärderande strukturer och förekomsten på universiteten av teorier om genus som ofta har en högst tveksam vetenskaplig grund.

Vi befinner oss nu i intellektuella återvändsgränder när det gäller näst intill varje problem som samhället står inför. Ett genomgående tema i det socialistiska narrativet är att ansvaret för alla problem i samhället kan härledas till socio-ekonomiska strukturer. Bemötandet av kriminaliteten sticker ut, men denna förklaringsmodell förkommer även i debatten om skolan, utanförskapet i förorterna och genomförandet av s.k. jihadresor. Sociala omständigheter är en faktor, men inte den enda, eller ens den dominerande i avgörandet av hur en individs liv kommer att se ut. Vi fattar alla beslut om hur vi ska ta oss genom livet givet våra förutsättningar. Vissa fattar bra beslut och andra dåliga. Samhället måste upphöra med att befria individerna från konsekvenserna av deras egna beslut, inte bara för att det är moraliskt nedbrytande för såväl dem själva som för samhället, utan även för att det förhindrar lösningar på problemen. Om man befriar individen från ansvaret för dennas handlingar och intalar denna att han är ett offer för strukturerna så blir det också svårare att kräva en förändring.

Vissa växer upp med bättre förutsättningar än andra, men vi har byggt upp en fri skola som är likvärdig i kvalitet så länge eleverna inte själva degraderar den. Vi har ett socialt skydd som gör att inget barn behöver distraheras från skolarbetet. Det är upp till var och en att ta tillvara på dessa förutsättningar. Ingen social omständighet tvingar individen att missköta sitt skolarbete, att begå brott eller åka på jihadresor. Det är helt enkelt dags att vi återinför kravet på individens ansvar för det egna handlandet.

Medborgerlig Samling är det enda partiet som vill göra upp med denna irrationella emotionalism som förhindrar samhället att lösa problem och bemöta hot som vi står inför! Medborgerlig Samling vill återinföra ordning och ansvar, både inom offentligheten och för den enskilda individen.

Centraleuropas sväng mot höger är en reaktion på det marxistiska strypgreppet på Europa

När DN och andra svenska tidningar angriper Polens regeringsparti PiS för dess ansträngning att kontrollera de statliga medierna och måla samhällsdiskursen i sina egna färger, så glömmer man villigt bort vad som förorsakat dessa statliga ingrepp. Man betraktar utvecklingen i Centraleuropa som om den hade uppstått i ett vakuum, som om den inte föranleddes av ett annat skeende, men det har den naturligtvis inte gjort. Ingenting gör det! Men många vill inte se detta, då det reflekterar dåligt på det projekt som ligger till grund, det projekt som man själva är djupt insyltade i.

Detta projekt är givetvis den marxistiska omgestaltningen av det västerländska samhället som pågår på alla nivåer. Det syftar till en fullkomliga vänsterdominans över den ideologiska formateringen av samhället, över medierna och över medborgarnas självaste tankemönster. Den är så fullständigt framgångsrik att den i sin indoktrinering har förmått liberaler att inbilla sig att de propagerar för liberalism när de i själva verket saluför ren och skär socialism.

Vi, som har smygindoktrinerats med detta sedan barnsben märker ofta inte detta, men i Centraleuropa är det annorlunda. De har precis tagit sig ur ett 45-årigt socialistiskt förtryck och kan betrakta skeendet med mer vakna ögon. När de blev fria så slängde de centraleuropeiska folken sig i Västeuropas famn. Men nu, 25 år senare, har den bittra verkligheten sjunkit in: Europa är ett skal!

Marxistiskt genererat självtvivel och självförakt har undergrävt all tilltro till det som gjorde Europa starkt. Det Europa som centraleuropéerna längtade till under alla de där långa åren bakom muren, finns inte längre. Polackerna har nu insett detta och deras dom är hård. De vill inte veta av mer socialism i sitt land, vare sig det har sitt ursprung i Moskva eller Bryssel. Följaktligen finns det inte längre ett enda socialistiskt parti representerat i landets sejm. Vilken befrielse det måste vara för dem. Vad det måste svida i våra socialisters ögon. Varför tror ni kampanjerna mot Polen är så intensiva?

Polen sätter, tillsammans med de övriga Visegradländerna, Tjeckien, Slovakien och Ungern, käppar i hjulet för EU:s planerade migrantfördelning. Detta irriterar klart i Bryssel, Berlin och Stockholm när vi inte kan få dem att bära konsekvenserna av våra ohejdade och oöverlagda locktoner till i princip hela Afrika och Mellanöstern och vem kan klandra dem?

Denna senaste sväng för pendeln, nu mot höger från den nuvarande vänsterdominansen är bara den sista under de senaste 200 år av en europeisk historia som har dominerats av de svängningar mellan extrema positioner som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Ja, denna franska revolution som jag återkommer till så mycket. Den ändrade på så mycket och utan den är dagens värld inte möjlig. Som jag skrev här, så uppstod denna revolution när folket i Frankrike kunde beskåda de friheter som fanns på andra sidan av det dimmiga sundet, som en kontrast till den egna autokratin. Se även min artikel om ”Revolutionsbältet” för mer om de strukturer som låg bakom denna konflikt.

Kontinentens politiska liv har således präglats av dessa våldsamma svängningar mellan ofta extrema positioner ända sedan autokratin började falla. Storbritannien har stått utanför denna utveckling som själva fadern till den och britterna, ute på sin ö, har genomlevt dessa två turbulenta århundraden i relativ frid och fröjd. Detta faktum kan de tillskriva sin liberala konservativa politiska filosofi, som har skapat ett samhälle där individens frihet och rättigheter ligger i fokus, där man har varit befriade från utopiska drömmar med dess massiva omdaningsprojekt som alltid leder till slitningar i ett samhälle, lidande och att stora grupper kommer i kläm.

Den franska revolutionen som spårade ur i pöbelvälde, blodbad och laglöshet och det påföljande Napoleonkrigen, med dess ca 7 miljoner döda, satte skräck i inte bara Europas ledarskikt, men även många andra vänner av ordning. Denna skräck resulterade i repression och ett århundrade av reaktionärt styre. De frekventa revolutionerna under resten av århundradet verkade bara till att stärka denna drift. Så småningom blev det trots allt töväder och liberala krafter kunde påverka i allt fler stater. Kriget satte dock stopp för denna utveckling. I alla de länder där repressionen hade förblivit intakt, exploderade nu missnöjet i röda revolutioner som skördade miljoner människoliv.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad. Konsekvenserna av denna skräck blev dock nazipartiets uppkomst.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad med tanke på de röda upproren i Tyskland åren efter krigsslutet och det vansinnesdödande som redan pågick och skulle komma mycket mer av i Ryssland i spåret av det röda övertagandet. Konsekvensen av denna skräck blev nazipartiets uppkomst.

Fascismen och Nazismen uppstod inte i ett vakuum. Den uppstod som en reaktion på den röda terrorn. Eliter i Central- Syd- och Östeuropa bildade allianser med nationalistiskt sinnade arbetare, bönder och mer ofta än inte kyrkan. Framtoningen blev folklig och ideologin socialistisk, för att kunna konkurrera med den kompromisslösa röda revolutionen. Den svart-röda fascismen var istället full av kompromisser, som tillät privat ägande och gynnade det storindustriella kapitalet och skapade därmed allianser mellan socialistiska arbetare och reaktionära eliter.

Den kraftmätning som denna extrema reaktion på kommunismen skapade i centrala och södra Europa förstörde inte bara Europas fysiska miljöer, utan till lika hög grad vårt förstånd. Europa hade enligt många nått vägs ände i och med den omfattande självförstörelsen. Röster höjdes i enlighet med att vår civilisations berättigande därmed var uttömt. Den stora boven i dramat ansågs nationalismen vara. Var detta en rimlig slutsats? Jag kan inte se på det så. Krigen var en konsekvens av modernismen, industrikapaciteten och utvecklingen. Baksidan av rikedom och utveckling i Europa blev en utvecklad kapacitet för förstörelse.

Visst spelade nationalismen en roll i det första världskriget, men under det andra fanns det få sådana känslor. Istället utgjorde de skruvade vänsterideologierna kommunism och nazism det ideologiska smörjmedlet under denna runda av krigen. Likväl slapp kommunismen bära en del av skulden för det andra världskrigets härjningar. Man säger att segrarmakterna skriver historien. Aldrig har detta varit mer sant än efter 1945! Den marxistiska Frankfurtskolan från mellankrigstiden blommade upp igen och spelade på ovan nämnda känslor.

Folk i Västeuropa ficks att tro att inga av de utvecklingsmässiga stordåd som européerna tidigare hade ansvarat för hade någon betydelse längre. Det enda som var viktigt var den skuld som nu matades in i våra huvuden. Vi skulle fås att tro vi var den mest värdelösa civilisationen sedan begynnelsens tid och att allt som vi hade uppnått var en konsekvens av att vi hade utnyttjat andra. Detta var den vänsterextrema position som kom att bli konsekvensen av nazismens härjningar i Europa. Det är en konsekvens som har plågat våra sinnen ända till denna dag.

Först nu kan man skönja att vänsterns förtrollning börja släppa. Historiker som Niall Fergusson verkar för att återställa vårt sans och förstånd och att återuppbygga insikten om att den västerländska civilisationen är värdefull för mänskligheten och således är värd att kämpa för. Ingen tidigare eller samtida civilisation har skapat så mycket välstånd, hälsa, demokrati och friheter. Utan västs framsteg skulle världen vara en mycket mörkare plats. Om detta råder det ingen tvekan. Nu måste vi i väst åter anamma denna insikt.

Det som sker i Polen kan utgöra början på en ny svängning av pendeln. Även om jag inte personligen vill se en stat lägga sig i kulturpolitik på så sätt som sker där, så får man fråga sig på vilket sätt den marxistiska dominansen av västs medier är bättre? Kanske måste ont bekämpas med ont? I alla fall så verkar det kontinentala Europa, de senaste 200 åren, sakna förmågan till moderation och mellanvägar. I vilket fall så anser jag att den reaktion som pågår i Polen, på det stora hela, är av godo och nödvändig för att systemet ska ruskas om. Nästan allt som förmår bryta detta mentala vänsterförtryck som vi nu befinner oss under är av godo.

En bättre väg framåt från denna punkt är dock om vi kan komma till insikten att vi måste undanröja möjligheterna för radikala ideologier att sätta ett så stort avtryck på samhället genom statens institutioner. Det är här vi har nytta av att lyfta fram konservatismen igen. Idén med en statlig teve och radio som säkerställer objektivitet är god i teorin, men vi kan tydligt se att den inte fungerar i praktiken, när den stora vänsterdominansen där gör den allt annat än objektiv. Vi måste se över hela utbildningsväsendet och finna vägar mot en mer objektiv framställning av verkligheten i skolorna. Vi måste återställa respekten för individen i vårt samhälle och återvända till synen att ingen agenda är värd att enskilda körs över. Låt ett samhälle som vårt, med i grunden friska värderingar, istället utvecklas organiskt. Tiden är mogen för en demokratisk kontrarevolution i väst, i syfte att driva de röda aktivisterna på porten en gång för alla!

%d bloggare gillar detta: