Turkiet hotar med migrationsvapnet – och EU viker sig!

ANALYS/DEBATT

Tayyip Erdogan är en folkvald politiker som allt mer ser ut som en auktoritär ledare. Hans övergrepp på mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter och demokratin som system, vilka ha pågått sedan hans AKP tog makten första gången, men som har accelererats allt mer de senaste åren och nu efter kuppförsöket i somras har börjar skena, sätter honom i den senare kategorin i mina ögon. Det som är mest nedslående är det faktum att han gör det med folkmajoritetens stöd i ryggen! Kanske börjar det främsta muslimska experimentet med demokrati nu gå mot sitt slut?

Demokrati måste trots allt definieras som något mer än majoritetens tyranni över minoriteten. Grundläggande rättigheter måste respekteras och dessa är borta sedan länge i Turkiet.

Detta Turkiet hotar nu återigen EU med att använda sig av migrationsvapnet för att utverka eftergifter från Bryssel. Jag skriver återigen, då det i mina ögon nu står bortom tvivel att förra årets migrationsvåg mot EU var iscensatt av Erdogan, i syfte att ställa Europa mot väggen. Hans utspel är dock underförstått riktade mot Merkel, då han vet att det är hon som är EU:s svaga länk just nu.

Europa lärde sig ingenting av sin mörkaste period i historien och under hela efterkrigstiden har man reflexmässigt reagerat på hot med eftergifter. Det är en historiens ironi att Tyskland nu är landet som för en eftergiftspolitik gentemot en auktoritär ledare.

Turkiet kräver en snabb process mot medlemskap, visumfrihet omedelbart och otaliga miljarder i stöd för att inte öppna grindarna igen. Nu när EU-parlamentet röstade för att frysa medlemskapsförhandlingarna, som en konsekvens av hans odemokratiska åtgärder i landet, så säger Erdogan; ”våra gränser (mot Europa) öppnas om ni går längre”.

Inför detta uttryckliga hot så reagerar Angela Merkel genom att legitimera hotet när hon påstå att båda sidor hotar varandra för att sedan visa att hotet ger avsedd effekt genom att indikera att hon avser göra allt för att tillmötesgå Erdogans krav genom att säga att; ”där det finns svårigheter ska vi lösa dem”.

Det som hon betecknar som ”svårigheter” är inget annat än att en stat glider in i diktatur och att denna stat, när den inte får sin vilja igenom, hotar det demokratiska Europa. Detta är inte ”svårigheter” som det finns en annan lösning på än att visa beslutsamhet och moralisk styrka. Man kan inte möta sådana hot med eftergifter vilket detta löfte, om att undanröja hindren för Turkiets process mot medlemskap, innebär.

Merkel glömmer att det är Europa som sitter på de starka korten här. Det är Turkiet som är fullständigt beroende av EU:s välvilja, då landets tullfrihet med den inre marknaden och de utländska investeringarna är det som håller igång den turkiska ekonomin. I strid med vad som sades i Merkels uttalande så har EU inte hotat Turkiet, men det kanske man borde göra?

Man borde göra klart för Erdogan att om han inte spelar efter reglerna så kommer beslut tas som får grava konsekvenser för Turkiets ekonomi. Hur länge ska det stora och rika Europa låta sig hunsas av en ekonomisk dvärg?

Merkels lockrop till migranterna förra året får mig att tänka att hennes eftergivna förhållningssätt gentemot Turkiet är del av en agenda. Frågan är bara vad som förorsakade svängningen i hennes världsbild? För 6 år sedan deklarerade hon samstämmigt med Cameron och Sarkozy att den mångkulturella samhällsmodellen var ett misslyckande och att Turkiet aldrig skulle kunna bli en medlem av EU. Nu förespråkar hon i princip fri migration och ett turkiskt medlemskap i EU.

Oavsett vad som ligger bakom denna svängning så kan man konstatera att ett turkiskt medlemskap i EU skulle vara förödande. Landet kommer inte bli en riktig demokrati på mycket länge och om landets ledare agerar med en sådan här bristande respekt för den europeiska gemenskapen nu, när Turkiet rimligen borde spela det ödmjuka kortet, vad kan man då vänta sig om landet skulle bli en medlem? Jag vet, det finns många hinder på den vägen i form av nationella veton, men givet våra politikers svaghet och eftergivenhet gentemot den muslimska världen och givet det migrationstryck som bara är i sin begynnelse, så ska man aldrig säga aldrig. Det finns en gammal agenda, med ursprung i Frankrike, som går ut på att EU ska bindas ihop politisk med Nordafrika och Turkiet och i kölvattnet av ett förverkligande av Brexit så kan den agendan få nytt liv igen i sökandet efter ett nytt syfte för EU-projektet.

Det viktiga i detta skeende är dock att EU:s politiker agerar för ta makten över Europas utveckling. Vi kan inte låta kontrollen över våra gränser ligga i händerna på grannländerna på andra sidan havet. Stora resurser måste samlas för att upprätta en hållbar yttre gräns. Dessa resurser ska inte som idag agera färjelinjer mellan Turkiet och Samos eller mellan Libyen och Malta. Vi ska absolut rädda personer i sjönöd, men de ska sättas i land i det land de avseglade ifrån. Här måste vi lära av Australiens framgångsrika hantering av den illegala migrationen. Det ska vara vi i Europa som avgör vem som ska få bosätta sig här, istället för som det förhåller sig nu, att de som har kraften och resurserna till det tillåts diktera att just de ska få tillträde, eller ur makroperspektivet, att ett land som Turkiet eller krigsherrar i Libyen dikterar tillgången till Europa.

Utgångspunkten måste vara nolltolerans för all illegal migration och nolltolerans inför länder som försöker använda migrationen som ett vapen mot oss!

Annonser

Därför vann Trump!

ANALYS

Den stora anledningen till att Trump vann valet var att väljarna inte längre kunde åse USA:s nedgång. Väst förfaller ekonomiskt och värderingsmässigt framför våra ögon. Samtidigt gör den etablerade politikerklassen ingenting för att vända denna utveckling. Man gör ingenting åt att väst dräneras på arbetstillfällen inom den för välståndet så viktiga industrin. Den välmående medelklassen, som till avsevärd del bestod av välavlönade industriarbetare, utraderas just nu på båda sidor av Atlanten. Fattigdom sprider ut sig och i USA som ligger lite före oss i Europa upplever man en fattigdom som på sina håll kan liknas vid den tredje världen. Det tidigare välmående USA har återgått till en förindustriell ekonomisk struktur, med en superrik elit och en bred fattig massa som ofta inte kan leva anständiga liv. Trumps väljare såg att de etablerade politiska eliterna trots detta fortsatte på samma linje. Man ingick handelsavtal som påskyndade denna utveckling istället för att försöka lösa problemen. Vem i USA ser till amerikanernas intressen? Är fullständig frihandel i deras intresse om konsekvensen blir ett enormt handelsunderskott, en historiskt stor statsskuld och att vanliga människor är så fattiga att de inte har råd med vatten i kranen? Trumps väljare signalerade att de har fått nog nu! De vill ha en annan politik och en annan ledning.

Trumps väljare signalerar också att de är trötta på all form av politisk korrekthet och politiker som inte säger vad de egentligen tycker och tänker. Trump har spelat på detta genom att ta ut svängarna rejält. I decennier har folket fått lektioner i hur de ska tänka och om de har insisterat på att yttra sig okänsligt så har de kategoriserats som ”bedrövliga”, som Hillary uttryckte det. Nu har folket svarat med raseri på dessa nedlåtande kommentarer. De har skickat en tydlig signal till eliterna inom politiken såväl som medierna som säger ungefär; ”Vi bryr oss inte längre om att någon kan känna sig trampad på tårna eller kränkt. Hädanefter vill vi att det politiska samtalet ska vara rakt på sak. Den politiska korrektheten ska dö!” Trump har helt klart gått avsevärt längre i sina utspel än vad hans väljare i gemen har velat se i samhällsdebatten, men det faktum att hans upprepade feltramp inte har påverkat hans kampanj negativt avsänder en tydlig signal om att de istället vill tala om sakfrågorna.

Politiker, medier och tyckare båda här och i USA säger med skräckblandad förakt att Trumps kampanj är grovt populistisk och att den förstör demokratin. Det finns dålig populism; att lova vad man vet att man inte kan hålla, och det finns god populism; att lyssna på folket. Trumps kampanj har stått för lika portioner av båda, men det som väljarna föredrar honom för är just att han lyssnar på folkets oro över det amerikanska samhällets nedgång och planerar att genomföra radikala reformer. Det är de sittande politikernas eget fel att de inte lyssnar på väljarnas oro över ekonomin och de ökade klyftorna utan istället bryskt avfärdar dem. Ilskan i USA har växt till en orkanstyrka som nu syftar till att fullkomligt blåsa rent i Washington. Det behöver knappast sägas att detta inte kommer ske, hur mycket Trump än vill det.

Vid sidan av ekonomin så finns det en faktor som har fört de vita till Trump och som har fört minoriteterna bort från honom och det är synen på den förändrade demografiska situationen i landet. Många vita känner oro över dessa förändringar men när det kommer till kritan är denna känsla inte huvudsakligen framburen av rasism, som svenska medier gärna vill förspegla oss. Istället handlar det om att de svarta och latinos (som är en grupp som växer snabbt) har en annorlunda syn på statens roll i samhället. De vitas oro över den ökande andelen latinos skulle inte varit lika stor om dessa genomsnittligt hade haft liknande politiska värderingar som de vita. Eftersom det nu inte är på det viset så ser många konservativa vita de demografiska förändringarna som ett hinder för reform av det politiska systemet. Kort uttryckt så kan man säga att de svarta och latinos har en större förkärlek för den stora staten, medan en majoritet av de vita vill ha den lilla staten. Många konservativa vita känner att de genom sin avsevärt minskade andel av befolkningen inte längre kan påverka, eftersom minoriteterna så konsekvent röstar på demokraterna som står för denna stora bidragsstat. Troligt är att om de vita hade behållit den andelen av befolkningen som de hade på 80-talet, dvs ca 80 %, så hade USA nu valt fram sin femte raka republikanska presidentperiod efter Clinton (58 % av de vita röstade på Trump denna gång) (eller möjligen en mycket högerlutande demokrat). Nu är de vitas andel av befolkningen nere på 62 % och utvecklingen går snabbt. År 2050 är de nere på 46 % enligt prognosen som inkluderar uppskattningar av migrationen.

Den demografiska utvecklingen i USA 1950 – 2050

Eftersom demokraterna vet att latinos röstar till övervägande grad på dem så ser de gärna att det kommer in fler latinos i landet och verkar således för amnesti för de illegala, av samma anledning som vänstern i Europa verkar för fri migration. I detta val röstade 65 % av latinos och 88 % av svarta på Hillary. Det vita upproret som har fört fram Trump drivs till stor del av det faktum att migrationsfrågan nu närmar sig ett vägskäl. Demokraterna vill legalisera de ca 10 miljoner illegala migranterna i landet. Republikanernas väljarbas vet mycket väl att detta skulle innebära början på slutet för dem som politisk kraft i och med att det avsevärt skulle skynda på den demografiska omstöpning som landet tycks stå inför. Istället vill dessa arga vita att de illegala kastas ut, en mur byggs och man hoppas att detta kan hindra förskjutningen av balansen mellan raserna (det är det ordet som används i officiell amerikansk statistik).

Trumpanhängare säger att de vill ”ta tillbaka vårt land”, och ja, det finns faktiskt också vid sidan av ovan nämnda, ett mått av raskamp i den vita ilskan just nu. Man anser inte bara att USA håller på att glida in i någon form av europeisk socialism som håller på att underminera den amerikanska nybyggarsjälen. De vita undrar också hur samhällets sammanhållning kommer förändras genom denna utveckling, när man redan nu kan se en markant tillväxt för den splittrande och söndrande identitets- och raspolitik som även är synlig i vårt samhälle. Mest synlig är den i kriget mot polisen, men den propageras generellt och syns inte minst genom Obamas många klumpiga utspel i rasfrågor. Migrationen göder med andra ord samma sprickor mellan folkgrupperna i USA som här i Europa.

Man kan studera de detaljerade ”exit-polls” som fanns redan på valnatten (Jag har titta på dem som presenterades av MSNBC). Mycket har gjorts av det faktum att Trumps säkraste grupp är vita med låg utbildning, men inget har sagts om att de med lägst inkomst tydligt valde Hillary! Detta har sannolikt med det faktum att göra att demokraterna är det parti som står för ”bidragslinjen” i USA, för att använda ett begrepp här hemifrån. Mest intressant är dock att även om det är så att kvinnor valde Hillary (54 %) och män valde Trump (53 %), så ser man vi närmare granskning av siffrorna att ras trumfar kön. Vita kvinnor röstar nämligen för Trump med 52 % (vita män med med 63 %). Så mycket för att Trumps kvinnosyn skulle vända kvinnorna mot honom. Visst finns det en förskjutning, men det är anmärkningsvärt att vita kvinnor, om de ensamma hade fått bestämma, hade valt Trump! Hans relativt låga siffror bland kvinnor generellt kan tillskrivas det faktum att minoritetskvinnorna ställt sig så tydligt emot honom. Bara 4 % av svarta kvinnor och 26 % av latinokvinnor gav honom sin röst. En stor anledning till detta finner man i det faktum att det bland framför allt svarta kvinnor, men även latinokvinnor, finns väldigt många ensamstående mödrar (72 % av svarta barn föds utanför äktenskapet). Följaktligen har de intresse av en stor stat!

Summa summarum

I summering kan man säga att Trump vann p.g.a. att de ledande politikerna i såväl demokraterna som republikanerna har undlåtit att göra någonting för att korrigera USA:s ekonomiska nedgång och Trump byggde en otroligt engagerad rörelse runt denna fråga. Viktigt var också revolten mot den kvävande politiska korrektheten, även om Trump gick över gränsen även enligt många av sina supportrar när han gjorde personliga påhopp, vilket inte har någonting med kampen mot PK att göra. Slutligen så är Trumps rörelse även de vitas uppror mot de demografiska förändringarna, vilket har speglat deras oro för hur dessa kommer påverka samhällets politiska värderingar såväl som dess inre sammanhållning.

Presidentvalet kan utgöra ett vägval i utrikespolitiken för en vacklande supermakt

ANALYS

USA är en supermakt på fallrepet. En haltande ekonomi som dräneras allt mer på produktion som genererar exportintäkter har skapat ett stort underskott i handelsbalansen. Därmed har man fått ett växande budgettunderskott och följaktligen en historiskt stor och tillika växande statsskuld. Upprätthållandet av ett (i detta fall) informellt imperium med säkerställd militär överlägsenhet blir en tung börda för en stormakt på nedgång. Historikern Paul Kennedy myntade begreppet ”imperial overstretch” som en beskrivning på detta tillstånd när den globala hegemonens förmåga inte längre håller jämna steg med viljan. Som grädde på moset har vi den ohållbara situationen med åtagandena i systemet för sociala försäkringar som går back och någon gång på 2030-talet kommer börja belasta statskassan avsevärt. Ställda inför denna typ av avvägning valde britterna efter kriget att prioritera det sociala skyddet och som en konsekvens därmed avveckla imperiet. Det ser ut som att USA:s tid som världens supermakt kommer gå mot en avsevärd prövning, för att uttrycka det milt. Hur ställer sig då USA:s politiker till detta faktum?

Grovt sett kan man summera de tidigare strategierna för att hantera ett sådant här nedgångsscenario enligt nedan;

1) Acceptans:

Här vill man åldras med värdighet, inser landets brister och försöka skapa ett mjukt fall där man samarbetar med andra makter för att bibehålla stabiliteten i världsordningen. Här söker hegemonen dela bördan av ledarskapet med allierade samtidigt som den söker, om inte vänliga, så i alla fall rimliga eller neutrala relationer till utmanade makter. I dagens läge skulle det innebära att USA förlitar sig mer på att en ny internationell ordning som bygger på att demokratiska regionala stormakter såsom Brasilien, Indien och Japan tar ett större ansvar för sina närområden. Denna acceptansen kan dock även medföra en isolationistisk dragning, som om den fullföljs helt, kan medföra en avsevärd instabilitet i det globala politiska systemet.

2) Förnekelse:

Här gör den fallande stormaktens politikerklass allt den kan för att försöka upprätthålla landets dominans, trots det underminerade ekonomiska fundamentet. Man kan genom att bruka de militära resurserna försöka mjölka sitt informella imperium. USA gör det idag genom att försöka behålla kontrollen över nödvändiga råvaror och säkerställa dollarns värde som transaktionsvaluta vilket ger avsevärda ekonomiska fördelar. För den fallande supermakten som lever i förnekelse så blir det essentiellt att trycka till alla potentiella utmanare, såsom i det här fallet Kina och Ryssland. Mot slutet av en stormaktshegemons tid som ledande stat så brukar frekvensen av konflikter går upp och hegemonen brukar deltaga i dessa konflikter. Under de senaste två decennierna har vi sett en militär aktivitet från USA:s sida som inte finner motstycke under perioden efter andra världskriget.

Historiska paralleller

Man kan se slutet på Hollands stormaktstid och roll som navet i den globala ekonomin och havens dominant, som ett exempel på scenario 1. Holland, som stod inför minskade andelar av handeln med östern och ett växande militärt hot från det expansiva Frankrike, valde att samverka med engelska eliter för att transferera sin maktposition till det blivande Storbritannien som en del av den ”Ärorika revolutionen” där den holländska kungen till och med blev engelsk kung. England (Storbritannien från 1707) gick vidare från denna episod med ny styrka och besegrade Ludvig XIV:s aspirationer på europeisk dominans och intog rollen som den nya globala hegemonen, medan Holland sjönk tillbaka till en status som en mindre allierad.

Slutet på Storbritanniens period som dominant makt såg mer ut som i scenario 2. Britterna hade ett avsevärt större imperium och en roll som den internationella ordningens väktare, som man såg det som självklart att man skulle behålla, trots att det vänligt inställda USA redan innan sekelskiftet hade växt sig större och trots att man stod inför en utmaningar från ett flertal stater såsom Tyskland och Frankrike som ville ha sin del av kakan. Britterna var precis som amerikanerna av idag involverade i ett flertal krig, såsom Boerkriget, och kriser där man stod näsa mot näsa med andra stormakter runt sekelskiftet. Dessa kriser kan sett ur båda parternas perspektiv ses som brinkmanship-kriser, d.v.s. situationer där de tävlande makterna utmanar varandra i sökandet efter svagheter i syfte att provocera fram eftergifter, med risken för krig som en medveten och acceptabel risk. Sådana situationer är vanliga när en ledande hegemon börjar påvisa svagheter. Svaghet i ledarskap provocerar, vilket jag ska återkomma till längre ner. Vid Faschoda 1898 stod Frankrike och Storbritannien öga mot öga i en uppgörelse om makten över södra Sudan och möjligheten att binda ihop sina imperier genom Afrika. Länderna förberedde sig för krig, men fransmännen backade till slut. I Marocko försökte Tyskland 1905 påvisa att Frankrike stod ensamt och därmed tvinga fram eftergifter i Nordafrika, men Storbritannien reagerade och ställde sig bakom Frankrike. Krig var nära, men krutet sparades några år till. Storbritannien hade varken viljan eller ett realistiskt alternativ för att dela med sig av makten till en vänligt sinnad makt, eftersom USA var så ointresserade av makt utanför sin egen sfär. Hade en överföring av makt skett mellan Storbritannien och USA runt sekelskiftet, såsom mellan Holland och England två hundra år tidigare så hade vi troligen undvikit de båda världskrigen, men nu fanns det inget intresse av en sådan utveckling. Britterna var inte mottagliga för detta och amerikanerna inte redo förrän efter de två förödande världskrigen.

Vilken linje vill Trump respektive Clinton se?

Trump; har mer gemensamt med tidigare konservativa riktningar i USA än med dagens neocons eller demokraterna som båda tycks föra samma linje i utrikespolitiken. Han tycks mig stå för en policy som har vissa dragningar av den isolationism som republikaner förde under båda världskrigen när de ville hålla USA utanför. Samtidigt så ska det sägas att han inte för en renodlad isolationistisk linje då han vill slå till mot de hot som finns mot USA i form av dagens IS och troligen också liknande hot som kan framträda under ett eventuellt presidentskap för Trump. Skillnaden är att han enligt linjen i scenario 1, har synen att USA har inte råd med fler utrikes äventyr utan ska istället koncentrera sig på att bygga upp USA igen. Detta innebär att han inte har intresse av att ”forma” Mellanöstern genom att pressa fram ett regimskifte i Syrien och kommer därmed verka för en fredsöverenskommelse i landet efter att IS har utplånats. Han är inte heller intresserad av att betvinga Ryssland, som ärligt talat inte är mycket av en utmanare till USA med en femtedel av dess BNP och en tiondel av dess försvarsbudget, även om vi i Sverige upplever ett legitimt regionalt hot.

Trump har fått kritik för uttalandet att USA inte längre tänker stå ensamt för Europas och Japans säkerhet. Dessa uttalanden, på typiskt klumpigt Trumpmanér, har skapat en del oro för att Nato ska överges, men i grunden är detta samma sak som USA har sagt till Natoländerna under mer än 50 år nu, om än på ett mer diplomatisk sätt. Det är helt enkelt ett faktum att den ekonomiskt försvagade hegemonen USA inte längre kan stå för försvaret av både Europa och Japan utan att dessa bidrager på ett rimligt sätt. USA överspenderar på sin militär, medan vi européer missköter våra försvar på ett mycket ansvarslöst sätt. En korrigering av dessa förhållanden är helt enkelt nödvändig och kommer ske i den närmaste framtiden.

Clinton; står för en fortsättning av de desperata försöken att hålla USA på topp, trots en försvagad ekonomi. Jakten på kontrollen över oljan i Mellanöstern kommer fortsätta och därmed också krigen i regionen. Clinton och den Obama-administration som hon var en essentiell del av har tydligt deklarerat att en fredsöverenskommelse med Assad inte är aktuell. Således blir hennes första steg efter att hon eventuellt har tillträtt i januari, att planera för en insatts mot Syrien så fort IS är krossat. Denna utgångspunkt, som grundlades redan i Libyen (där Ryssland kände sig lurat) kommer resultera i en tidstypisk brinkmanship-situation där USA och Ryssland står öga mot öga om inflytandet över Syriens framtida styre. Detta kommer antingen resultera i att Ryssland får backa ur regionen med svansen mellan benen eller att det urartar i krig. En sak man ska ha klart för sig är att Clinton är mycket kallare än Obama. Det var Obamas svaghet som ”provocerade” fram (enligt ovan) den ryska utmaningen av USA:s roll i Mellanöstern och ledde troligen även i förlängningen till hur situationen i Ukraina utvecklade sig. Oavsett hur framgångsrikt den personligen har förts av olika presidenter så har denna linje utgjort en policykontinuitet sedan 90-talet, vilken har gått ut på att att Ryssland ska ringas in politiskt, i syfte att beskära landets på dess traditionella intressesfärer. Detta ska leda till att en eventuell framtida utmaning från Ryssland mot USA:s med tiden försvagade ledarskap ska förhindras. Detta är taget direkt ur Zbigniew Brezezinskis ”spelbok” för Ryssland. Han är den utrikespolitiska nestorn som har utgjort grunden för kontinuiteten i den amerikanska politiken i östra Europa över såväl republikanska såväl som demokratiska administrationer. (Lästips: ”The Grand Chessboard” av Brezezinski)

Vad är en rimlig strategi för USA?

USA har inte lyxen att ha tillgång till en stor demokratisk styrd och vänligt sinnad makt som kan ta över i framtiden, såsom Holland och Storbritannien hade, vilket gjorde deras övergångar till mindre aktörer så mycket lättre att svälja och mindre behäftade med negativa konsekvenser för det internationella politiska systemet. Istället kommer USA behöva släppa ifrån sig en del av sin roll till ett multipolärt system av regionala demokratiska makter som Brasilien, Indien, Japan och vad som nu finns kvar av Europa, men troligen Storbritannien, Tyskland och Frankrike genom Natostrukturen eller/och EU som vill ta på sig en större säkerhetspolitisk roll. Om Trump vill dra tillbaka USA helt i någon form av isolationism så vore det mycket skadligt för det globala politiska systemets stabilitet. Det skulle locka fram en rad regionala utmaningar från länder som Iran, Kina och Ryssland. Å andra sidan så vore det inte fördelaktigt om USA fortsätter på dagens väg, där man ”slänger runt sin tyngd i rummet” i syfte att desperat hålla borta utmanare och behålla kontrollen över råvaror. Båda tillvägagångssätten leder till mer krig och fler brinkmanship-scenarier under denna nedgångsfas. Det vore önskvärt om stormakten USA kunde lära sig från historien i syfte att utveckla en mellanväg som leder till fred istället för ett nytt storkrig, som de tidigare nedgångarna har resulterat i.

USA måste inte tro att man ensamt behöver upprätthålla ordningen. Washington bör avkräva sina demokratiska allierade mer ansvar och vara beredd att ge dem detta ansvar när det väl kommer till kritan. Varje tänkbar avigt inställd utmanare, såsom Ryssland eller Kina måste inte ringas in genom att militära resurser placeras på deras tröskel, för då blir deras utmaningar av ordningen en självuppfyllande profetia. Å andra sidan ska USA, koordinerat med sina regionala samarbetspartners, vara tydliga med att ingen militär aggression kommer att tillåtas. Genom att leva som man lär så blir detta mer trovärdigt. En hegemon som gör som den vill tappar snabbt sin legitimitet som försvararen av den internationella ordningen! Men det är klart, en sådan linje som jag stakar ut här, kräver stor diplomatisk förmåga och avsevärt mer förmåga till självinsikt än vad som finns i Washington idag, så jag kanske ”skäller mot fel träd”?