Estonia – Var det verkligen en olycka?

KOMMENTAR

Estonia! Bara att nämna namnet för en in på ett nationellt trauma. 500 svenskar drunknade i Östersjöns mörka vatten, en kall och stormig septembernatt för 25 år sedan. Den senaste tiden har det stormat även i samhällsdebatten, kring denna fråga. Vi har översköljts av nya uppgifter och sammanfattningar av uppgifter som kanske gått många av oss förbi. Summan av dessa har fått många att ana att det är något lurt här. Det är för mycket information som går stick i stäv med den etablerade sanningen och om man pusslar ihop bitarna så leder det oss fram till något som kan skaka om hela vårt politiska system. Om hela sanningen kommer fram i dagsljuset, vill säga. Just därför, tror jag att vi aldrig kommer få veta vad som egentligen hände den där septembernatten. Här vill jag dock ge min syn på vad som troligen hände!

Personligen har jag aldrig varit så intresserad av Estoniafallet. Givetvis blev jag, som alla andra sunda människor, berörd av katastrofen som sådan, men jag har aldrig varit intresserad av att gräva i fallet. Jag har inte tagit del av de alternativa uppgifter som har dykt upp genom åren, med mer än en sneglande blick. Det har funnits andra, i mina ögon, mycket mer överhängande problem att ta itu med. Jag har med andra ord, haft noll och intet intresse för de konspirationsteorier som har seglat runt på nätet!

Nu, däremot, går det inte längre att titta bort! Och det är också min uppmaning till er. Min avsikt är inte här att gå på djupet i frågan, eller att säga någonting tvärsäkert, utan bara att sammanställa det jag anser vi bör betrakta som med stor sannolikt varandes fakta i fallet (alla aktuella länkar samlade nederst i texten):

1.  M/S Estonia användes för att smuggla stulen rysk vapenteknologi!

  • NATO smugglade, med svensk hjälp, ut stulna ryska militära hemligheter, från Baltikum, som också har kommit Sverige till dels.
  • President Boris Jeltsin utfärdade en varning till Estlands regering under sensommaren -94, i enlighet med att detta skulle upphöra.
  • Det är ett känt faktum att det under denna tid var relativt enkelt att komma över sådan här teknologi, med anledning av den bristande moralen i det f.d. sovjetiska militärmaskineriet. Det var relativt lätt att muta sig till dessa.
  • Redan 2004 berättar tullintendenten Lennart Henriksson om hur han, den 14 september, fått direktiv att släppa igenom en bil från Estonia, utan visitation. Trots detta tittar han i bilen, som ägs av Ericsson, och konstaterar att den innehåller militär teknologi. Den 20 september får ytterligare ett fordon, med ännu större last, passera utan visitation, i enlighet med direktivet. Den 28 september, natten Estonia förliser har vi inte uppgifter från Henriksson att förlita oss på, då han befinner sig på semester. Däremot finns det andra uppgifter som fyller i luckan.
  • Överlevaren Sara Hedrenius, berättar att hon stod vid relingen och såg en militär lastbil, med motorcykeleskort, köra på färjan som sista fordon.
  • En utredning, beordrad av Estlands president, och utförd av landets säkerhetstjänst, visar att åtta oregistrerade fordon fanns med på Estonia under olycksnatten.
  • En estnisk värnpliktig, som vaktade i hamnen, vittnar om att minst två militära transporter kördes på Estonia under olycksnatten.
  • Statsminister Göran Persson utser Johan Hirschfeldt, som utredare av de påstådda militärtransporterna, vilket kan leda honom ända fram till den tidigare statministern Ingvar Carlsson, trots att Hirschfeldt har nära kopplingar till Carlsson. Inte förvånande då, att utredningen utförs med mycket snäva ramar, på ett ofullständigt sätt, där till exempel Lennart Henriksson inte hörs, och lite redovisas och som grädde på moset förstör han sitt eget utredningsmaterial. Jag lägger därför inte mycket vikt vid hans utlåtande att det inte förekom någon militär smuggling på Estonia den 28 september. Däremot bekräftas transporterna den 14 och 20 september. Märkligt är också att Hirschfeldt inte kommer ihåg vem som gav order om att tullen skulle släppa förbi dessa transporter. Han kommer i princip inte ihåg någonting, som inte står i den sju sidor korta rapporten. Lämpligt, då hans minne är det enda som finns kvar, efter att utredningsmaterialet förstörts.

2. M/S Estonia sänktes av en explosion under vattenlinjen!

  • Fartygsexpertisen är förbluffad över att Estonia sjönk så snabbt som hon gjorde. Om haverikommissionens (JAIC):s förklaring, att bogvisiret slets av och bildäcket fylldes med vatten, är utgångspunkten, så uppstår ett stort frågetecken. Då borde nämligen Estonia ha vänts upp och ner, men sedan flutit på det sättet i timmar, med anledning av den luft som fanns i däcken under bildäck.
  • Det enda sättet som denna luft hade kunnat pressas ut så snabbt, hade varit om det också fanns ett hål i botten.
  • Överlevande från hytterna längst ner i båten vittnar om att vatten forsade in i deras hytter i ett tidigt stadium.
  • Men det mest övertygande beviset är det vittnesmål som framkommit från en av marinens röjdykare, Håkan Bergmark, som dök vid det sjunkna Estonia bara några dygn efter att hon förlist. Håkan var då krigsplacerad dykare, med kompetens i djupdykningar och sprängteknik och kallades in för att göra en bild av läget. Han vittnar om att han såg ett spränghål i skrovet på 1 x 2 meter, med utfläkta plåtbitar. Han vittnar också om att rampen var nästan stängd, vilket motsäger den officiella beskrivningen av hur Estonia sjönk, vilket egentligen inte är mer än ett antagande!
  • År 2000 organiserade Jutta Rabe en dykning vid Estonia, där man svetsade loss delar från fästen för bogvisiret. Dessa delar skickades till ett antal kvalificerade laboratorier i Tyskland och Storbritannien. Resultatet var att delarna uppvisade spår av sprängning.

 

De tyngst vägande vittnesmålen är Lennart Henrikssons och Håkan Bergmarks. Den förras uppgifter har bekräftats redan och den senare kan jag inte se någon anledning till att betvivla. Varför skulle han ljuga om en sådan här sak?

När allt bottenslam har lagt sig, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att med all sannolikhet var det så att, Sverige hjälpte NATO att smuggla ryska militära hemligheter på Estonia under olycksnatten och att Estonia sänktes för att dessa inte skulle komma till sin destination!

Vad innebär då detta? Det är för mig omöjligt att ett sådant agerande skulle ske utan godkännande från högsta ort! Det vill säga; regeringen Bildt. Har även socialdemokraterna ett ansvar här, genom regeringen Carlsson? Sossarna hade kunnat sänka högern för överskådlig framtid om det blev känt att man agerat på ett sätt att man satte hundratals svenska liv i farozonen. Detta steg tog man inte, då man troligen var involverade i beslutet. Alla viktiga försvarspolitiska beslut under efterkrigstiden har tagits blocköverskridande. I det här fallet, mellan moderaterna och socialdemokraterna. Kontentan blir att man troligen samarbetade för att hålla detta oerhörda felgrepp från allmänhetens vetskap. Om sanningen hade kommit fram då, och troligen ännu värre om den kommer fram nu med insikt i alla försök att hålla sanningen nere, så hade vi stått inför en systemhotande kris. Hela det politiska etablissemanget hade då de-legitimerats!

Redan när olyckan skedde, för 25 år sedan, tyckte jag att det var märkligt att regeringen totalvägrade alla krav på att Estonia skulle bärgas. Detta trots att det fanns kapaciteten att göra så, i form av ett företag med både förmåga och resurserna i standby, i närområdet. Detta skulle dessutom ha blivit betydligt billigare än den inkapsling man istället förordade. Denna desperata strävan efter en överteckning, ja en ”cover up” på mer än ett sätt, indikerade att något var lurt.

I backspegeln, kan man konstatera att det blå-röda etablissemanget handlade naivt, något som vi skulle få se upprepas under åren som följde, när man inte insåg vilken risk man utsatte civila färjeresenärer för, när man på ett olagligt sätt smugglade kontraband på en civil färja. Man var troligen så uppsvepta av det faktum att NATO behövde Sveriges hjälp för att komma över dessa hemligheter, att man tappade huvudet. När krisen väl var ett faktum, fanns inget annat val än att dölja spåren. Här sätts ett mönster som vi svenskar har fått leva med sedan dess. Inkompetens, naivitet och en ovilja att tala ärligt om uppenbara misslyckanden! Tänk vad vi svenskar hade kunnat besparas i form av lidande och påfrestningar, om detta blå-röda etablissemangs misslyckande faktiskt hade blottats för alla att se, redan då, för 25 år sedan!

 

Källor:

  1. Debattartikel i SvD av bland annat Inga-Britt Ahlenius från 19-09-20.
  2. Debattartikel i Fokus från 19-10-01.
  3. Artikel i Kvartal från 19-09-26.
  4. Intervju med Håkan Bergmark i Swebbtv från 19-09-28.

5. Dessutom vill jag bifoga en länk till en artikel från Fria Tider med innehåll, som jag inte är lika säker på att man kan lita på. Inte på grund av tidningen som sådan, utan på grund av att innehållet känns lite mer spekulativt. Dock värt att beakta och själv ta ställning till.

 

 

 

Annonser

Gör Sverige till en kärnvapenfri zon!

DEBATT

Kampen mot kärnvapnen, innehavet, bruket och spridningen av dem bortom ”de fem”, har utgjort en röd tråd i vårt internationella engagemang sedan decennier tillbaka. Nu ställer jag mig frågan om FN:s konvention för att avveckla kärnvapnen, för att förbjuda dess innehav och bruk, är rätt steg för att uppnå det önskade målet, eller om Sverige istället ska betona sin kamp mot kärnvapnen på hemmaplan?

Man kan ha synpunkter på hur väl icke-spridningsavtalet (NPT) har fungerat, med tanke på alla de stater som har anskaffat kärnvapen utöver ”de fem”, som avtalet syftade till att begränsa innehavet till. Dock så kan man ställa sig undrande till hur väl den nya konventionen kommer fungera när inte någon kärnvapenmakt och knappt någon med dem allierad, skriver under avtalet. Frågan vi får ställa oss är denna: Vilka blir konsekvenserna av att den nya konventionen anses gälla i alla fall där en konflikt uppstår mellan detta nya avtal och de tidigare, såsom just NPT och provstoppsavtalet (CTBT)? Det nya avtalet synes ha allvarliga brister när det gäller möjligheterna till verifikation av efterlevnaden av avtalet. Detta var en av punkterna där Sverige hade invändningar, men vi röstades ned. Ytterligare försvagningar av regelverket i konventionen framöver kan komma att urvattna icke-spridningsavtalet. Likväl ska vi nu skriva under? Detta kan leda till att möjligheterna för FN att förhindra spridningen av kärnvapen faktiskt blir sämre framöver! Detta är skäl nog för Medborgerlig Samling och andra goda krafter i svensk politik, att säga nej till att Sverige undertecknar avtalet i dess nuvarande form!

Det som är viktigt här är inte att våra relationer till Natoländerna kan bli sämre om vi skriver på avtalet, vilket är en punkt som alliansen trycker på, då denna hänsyn bör vara sekundär i relation till Sveriges mål om en kärnvapenfri värld. Kortsiktigt försämrade relationer med USA hade absolut varit acceptabelt om det nya avtalet faktiskt hade varit ett bättre redskap än NPT för att uppnå just det målet. Nu är detta som sagt inte fallet och vi kan istället stå inför en försämrad möjlighet att förhindra spridningen av innehavet av kärnvapen.

Istället för att agera på fel sätt globalt, så kan vi agera på rätt sätt regionalt! Sverige bör gå i bräschen för att Norden äntligen blir en kärnvapenfri zon. Vi bör lagstifta om ett förbud mot kärnvapen på svensk mark, såsom Finland redan har gjort och visa vägen för Danmark och Norge. Betyder detta att vi därmed inte kan få militärt stöd från kärnvapenmakter om vi i framtiden skulle behöva be om denna hjälp? Absolut inte! Det finns inget som säger att en kärnvapenmakt inte kan bedriva konventionell krigföring.

Vi behöver inte kärnvapenbestyckade ubåtar eller dito bombplan från vänligt sinnade främmande makter för att värja vårt territorium mot en illasinnad främmande makt. Det enda syftet för till exempel NATO att placera kärnvapen i Sverige skulle vara för att bruka dem som en del av större uppgörelse med Ryssland, inte för att försvara just Sverige.

Vi borde inte ha något intresse av att agera spelbricka i ett sådant spel. Den huvudsakliga anledningen för till exempel Ryssland att använda kärnvapen mot oss vore att de vet om, eller bara har skäl att misstänka, att NATO har eller kommer basera kärnvapen på vårt territorium. Om kärnvapen används mot oss, vilken glädje har vi av att USA förvandlar Rysslands städer till aska? Vi har inget intresse av att deltaga i NATO och Rysslands MAD (Mutual Assured Destuction)!

MED och andra vettiga krafter i svensk politik måste säga nej till att Sverige blir en del av MAD!

I gårdagens Svenskan står det att ”Med ett kärnvapenstopp blir (värdlands)avtalet omöjligt att tillämpa, oavsett om det rör sig om övningar eller militärt stöd i händelse av en kris.” Ska man utgå från att USA tar med sig kärnvapen till Aurora? Om friheten för USA att ta med sig kärnvapen är förutsättningen för samövningar så bör vi med bestämdhet avstå från dessa övningar. I enlighet med ovan, så måste inte värdlandsavtalet innebära att vi accepterar att förvandlas till en indirekt kärnvapenmakt, men om USA insisterar på det så bör vi fundera över om det är värt det priset att vara kvar i samarbetet med NATO.

Det är dags för oss att deklarera att kärnvapen på vårt territorium är en knäckfråga för oss!

 

Sverige måste upphöra med interventioner i USA:s ledband!

Afghanistanutredningens dom över den svenska insatsen i Afghanistan var nedslående, men likväl väntad, läsning. Länge har intrycket varit att denna kortsiktiga insats inte skulle nå de vidlyftiga mål som sattes upp. Kärnan i problemet är att Sverige anslöt sig till en amerikansk intervention och lät sig ledas av en amerikansk regimskiftes-strategi för Afghanistan som snabbt visade sig vara lika dåligt genomtänkt som den man två år senare drog upp för Irak. Lärdomen från insatsen i Afghanistan måste vara att vi inte ska deltaga i fler insatser som har denna karaktär. Det är omöjligt att lämna ett bestående avtryck på bara ett tiotal år. Det är ännu svårare att göra detta om man tvingas agera med bakbundna händer!

Utredningens slutsatser

 

Utredningen identifierar sex målsättningar för insatsen i Afghanistan 2002-2014:

– Fattigdomsbekämpning
– Säkerhet och stabilitet
– Social- och ekonomisk utveckling
– Ett demokratiskt samhälle
– Stärkande av kvinnans position
– Ett stärkande av Sveriges trovärdighet som partner i internationella insatser (tillsammans med NATO, ska man underförstått läsa)

 

Resultatet:

Slutsatserna från utredningen är som sagt nedslående.

– Ingen förbättring har uppnåtts vad gäller fattigdomen
– Ingen förbättring heller vad gäller säkerhetsläget
– Små förbättringar när det gäller sociala frågor, såsom att fler flickor nu går i skolan.
– ”Grundstenar” till ett demokratiskt samhälle har lagts, men det är ”en lång väg att gå” säger utredningen. Det var nog årets understatement.
– På samma sätt, små förbättringar vad gäller kvinnors rättigheter.
– Den enda ljuspunkten, vilket värde man nu lägger i den, är att, som utredningen uttrycker det, målet att stärka Sveriges trovärdighet vid internationella insatser är uppnått.

Utredarna lägger, vid presskonferensen, till att en ljusglimt var att vi nu vet vad vi inte ska göra. Den lärdomen kostade ”bara” 27,5 miljarder kronor!

Mina slutsatser

Ska man tolka vikten av den sjätte punkten som att insatsen var ett sätt för oss att kvalificera oss in i Nato? Vad det därför regeringen ledde oss in i ett äventyr olikt något annat som vi har gett oss in på, där våra fullständigt orealistiska målsättningar var dikterade av USA:s Mellanösternpolitik under början av 2000-talet?

Man kan lätt konstatera att de mål som sattes upp i Afghanistan inom ramen för USA:s regimskifte-och-statsbyggnads-strategi var fullständigt orimliga i ljuset av de metoder man brukade för att uppnå dessa mål. De grundläggande felen i denna strategi, som även Sverige följde i sin insats i Afghanistan var:

– Kortsiktighet: Det är orimligt att tro att Sverige, USA och den övriga västvärlden ska kunna påverka ett land som Afghanistan och uppnå varaktiga förändringar vad gäller ekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati under en tidsperiod av 10-15 år. Här finns så grundläggande brister vad gäller infrastruktur, sociala strukturer och humankapital att det, om något, som uppnås under loppet av 10-15 år riskerar att raderas ut så fort insatsen har avslutats.

– Ingen kontroll över hur det nya statsskicket ser ut: I Tyskland och Japan efter andra världskriget, såg USA till att författningarna var konstruerade så att fortsatt militär aggression var nästan omöjlig. Man gjorde upp med gamla preussiska militärideal resp den japanska militarismen för att säkerställa att framtiden för de båda länderna skulle bli demokratisk och fredlig. Och vilken framgångssaga dessa länder sedan blev! Den regimskiftespolitik som USA har bedrivit i Mellanöstern, vilken Sverige alltså var en del av, byggde på att länderna själva skulle bygga sitt önskade ”nya” statsskick. Resultatet blev givetvis logiskt. I både Irak och Afghanistan fick vi författningar som byggde på sharialagen och inga strukturella problem överhuvudtaget blev korrigerade. Många av de målsättningar som vi satte upp för insatsen i Afghanistan var helt meningslösa i ljuset av detta. Vilken är framgångsutsiken finns för att långsiktigt påverka situationen för kvinnorna i landet om lagen samtidigt bygger på sharia, vilken dikterar att kvinnan är mindre värd än mannen och exemplifierar detta på punkt efter punkt. Dessa politiskt korrekta interventioner i Mellanöstern, där inga ömma tår får trampas på, som vi nu tycks ha satt oss för att fortsätta med kan inte få någon långsiktig effekt. Den dagen stövlarna lämnar landet börjar resultatet av reformerna rinna ut i sanden.

Detta hänsynstagande tassande runt elefanten i rummet, den faktor som håller regionen i dagens situation av fattigdom, underutveckling och ger kvinnor och barn en usel status, nämligen den oerhört skadliga effekten av att religionen islam har en så genomgripande påverkan på samhället, gör att vi i väst inte kan genomföra de reformer som är nödvändiga. Om vi inte kan ta oss ur detta tänkande så är det bättre att vi inte intervenerar alls i regionen. Vi bör håll oss till det vi av tradition gör bra i våra FN-insatser, såsom att bevaka fredsöverenskommelser mellan stater som har legat i krig, såsom i Sinai eller att kortsiktigt skydda civila som utsätts för massakrer och folkmord, såsom i Bosnien. Interventioner tillsammans med USA som har en egen agenda, vilka är kortsiktiga och i vilka man träder in med fel utgångspunkter är inte någonting som Sverige ska ta del av!

Således har insatsen i Afghanistan blivit ett misslyckande på varje punkt utom att bevisa att vi kan genomföra komplexa, men likväl misslyckade, insatser tillsammans med NATO. Om detta var det huvudsakliga målet så förstår jag om regeringen är nöjd, men det är inte Medborgerlig Samling. Insatsen i Afghanistan dränerade försvaret på nödvändiga resurser och bidrog till framtvingandet av den nya militärdoktrinen som gick ut på att nationellt försvar inte längre var nödvändigt och att försvarsmakten istället skulle inrikta sig på insatser utomlands.

Afghanistaninsatsen blev en gökunge för försvarsmakten som således inte bara vad gäller kostnader utan även vad gäller tänkandet gjorde en oerhörd skada på vår nationella försvarsförmåga.

Den lika dåligt genomtänkta insatsen i Mali

Tyvärr har Sverige efter Afghanistan gett sig in på ännu en insats. Nu i Mali, där målsättningarna liknar dem i Afghanistan. FN vill att insatsen ska återupprätta Malis kontroll över dess territorium och återskapa demokratin. Frågan är hur FN anser att insatsen ska kunna lösa djupgående problem, såsom den etniska splittringen av staten?

Den djupare frågan är dock; vilket ansvar är det för Sverige att deltaga i ansträngningarna att hålla ihop en stat som uppenbarligen inte har förutsättningarna för det. Mali är splittrat mellan en norra halva, dominerad av tuareger med en nomadkultur å ena sidan och en södra halva som visserligen även den är muslimsk, men som har karaktären av jordbrukarsamhället och är präglad av de franska kontakterna såväl som den kristna minoriteten. Tuaregerna och de andra grupperna i norr vill desperat bryta sig loss och bilda staten Azawad, vilket har lett till tre uppror sedan 1962 innan det som föranledde den franska insatsen. Den moderata rörelsen MNLA, som samlade dessa krafter drev slutligen ut regeringens styrkor och utropade självständigheten innan de själva dukade under inför numerärt svagare men tydligen mer kompetenta jihadister kopplade till al-Qaida.

Man kan undra vilken utsikt till framgång denna insats har, även om MNLA för stunden mer talar om autonomi och jihadisterna har dragit sig tillbaka över gränser där de är säkra? Är det verkligen vårt ansvar att ”återupprätta Malis (söderns) kontroll över sitt territorium (Azawad)”? Den franska insatsen finns det inte skäl att ifrågasätta. Jihadister ska tryckas ner vart de än sticker upp sina trynen. Däremot så finns det skäl att ifrågasätta FN-insatsen, dess målsättning och vårt deltagande däri. Hade det inte varit mer värdefullt om FNs ansträngningar i området hade syftat till en varaktig lösning, varigenom folkomröstningar hade avgjort den norra landsändans framtid? Gick det bra att genomföra en delning av Sudan, så måste det gå lika bra för Mali. Det kan inte vara FNs roll att tvinga självständighetssträvande landsändar tillbaka under en centralregerings kontroll! Precis som i Afghanistan så har Sveriges regering inte tänkt igenom vad man gör i denna insats och om detta mål är rimligt att uppnå, och än mindre om det är önskvärt.

Mot en ny linje

Den svenska försvarsmakten måste återgå till att se försvaret av Sverige territorium som den ohotat primära uppgiften. Därmed måste vi avstå från ogenomtänkta utländska interventioner som har låga utsikter till långsiktig framgång. Vi har inte råd med fler gökungar i försvarsmakten! Att försvarsmakten bidrager, efter rimlig förmåga, till FN-uppdrag av traditionell natur är inget problem, så länge dessa inte hotar den primära verksamheten. Fler insatser i syfte att understödja amerikanska drömmar om att omstöpa hela nationer på tiotalet år eller att upprätthålla en orimlig politisk ordning, ska vi inte deltaga i!

Wallströms utrikespolitiska deklaration är utan verklighetsanknytning!

KOMMENTAR

Margot Wallström beskrev sina prioriteringar inom utrikespolitiken i onsdags. Jag vill här kommentera på några policyinriktningar som verkligen påvisar en bristande verklighetsanknytning. Hennes kommentar till Israel-Palestina konflikten har jag redan berört i ett tidigare inlägg. Nu vill jag ta upp flyktingfrågan och biståndet, relationen till EU och dess expansion och säkerhetspolitiken.

Flyktingfrågan

Helt klart är att Socialdemokraterna inte har förstått problematiken bakom flyktingkrisen. Man vägrar att inse att asylsystemet inte är anpassat till dagens situation. Upprätthållandet av asylrätten leder till att Europa blir en veritabel magnet för världens fattiga och frustrerade. Asylrätten är själva motorn i den illegala migrationen. Istället för att komma till probleminsikt, vilket länder som Österrike och Malta hitintills har, så fortsätter Sveriges vänsterregering att prata om omfördelningskvoter som om man inte har förstått hur opinionen inom EU har svängt. Bara en mindre del av dem som skulle ha omfördelas, har faktiskt omfördelats och detta på grund av lokalt tryck mot politikerna. Istället för att inse att Tyskland och Sverige förde en policy under 2015 som ingen annan ville ta del av och sedan bidraga till att lösa det defekta systemet så vill regeringen istället bara fortsätta tvångsmata gåsen. Vi har redan fått se en kraftig reaktion i form av Brexit. Är det inte dags att omvärdera, eller ska vi låta EU raseras helt över denna fråga?

Det ringer falskt när Wallström bedyrar ett ökat stöd till UNHCR när Sverige bedriver en flyktingpolitik som på ett mycket oekonomiskt sätt under 2015 konsumerade resurser som ensamt hade kunnat finansiera UNHCR hela kostnad för världens flyktingar, dubbelt upp. Om vi ska få råd att spela en större roll när det gäller att hjälpa världens utsatta, så måste vi också agera mer ekonomiskt ansvarsfullt med skattekronorna. Vi ska använda dem där vi får största möjliga värde för dem, vilket är i närområdet, i enlighet med vad salige Hans Rosling försökte förmedla till dem som inte redan hade förstått!

EU och dess utvidgning

Wallström belyser problemen med utvecklingen i Turkiet, men likväl viker hon inte från målsättningen att landet ska med i EU. Istället för att omvärdera relationen till denna framväxande autokrati, så betecknas EU:s relation till Turkiet som varandes av ”strategisk betydelse”. Flyktingavtalet spelar in här, men det förklarar inte hela bilden. Här finns en djupt rotad naiv bild av Turkiet i grunden. Istället för att inse att Turkiet är mer beroende av EU än vise versa, och i enlighet med denna insikt se till att Turkiet spelar rent när det gäller flyktingfrågan, så bidrager Wallström till att EU låter sig utpressas av Erdogan. Planerna för EU:s utvidgning till att inkludera Turkiet borde läggas helt på is, tills dess att demokratin är helt och fullt befäst i landet. Samtidigt bör Turkiet få behålla frihandel med EU-zonen så länge man sköter sitt eget gränsskydd. De flyktingar som Turkiet har tagit emot ska omvärlden hjälpa dem med och det är därför som det är så viktigt att UNHCR inte underfinansieras på grund av en moraliskt missriktad migrationspolitik i länder som vårt eget.

Säkerhetspolitiken

Wallström betonar hur centralt EU är för Sveriges säkerhetspolitiska planering men samtidigt att vi ska vara alliansfria. Hon slår fast att Sverige avser stödja andra EU-länder om dessa blir angripna, på samma sätt som vi förväntar oss samma skydd om vi skulle bli den part som blir utsatt för ett väpnat angrepp. Samtidigt vill regeringen fortsätta att fördjupa vårt samarbete med Finland och våra granländer via organisationer som NATO och OSSE. Det kan idag absolut vara en vettig idé att planera för en framtid med ett svagare Nato, i ljuset av den osäkerhet som idag råder runt organisationen. Problemet med regeringens betoning på Sveriges alliansfrihet är att den är ihålig så länge som vår försvarsförmåga är så pass urholkad som den är idag. Wallström pratar om en trovärdig försvarsförmåga, samtidigt som regeringen inte är beredd att skjuta till de ekonomiska resurser som krävs för att kunna upprätthålla denna försvarsförmåga. Utan en försvarsförmåga finns ingen möjlighet till en stark utrikespolitik! Vi kan idag troligen inte ens gå med i NATO utan att rusta upp avsevärt. USA har nyligen återupprepat president Trumps besked om att det inte längre finns plats för fripassagerare inom NATO.

I summering så kan man säga att regeringen fortsätter som om ingenting har hänt inom dessa viktiga frågor. Man fortsätter som om på moln, i hopp om att ingen ska se att den politik som man bygger är som luftslott. Fina bilder utan substans. En migrationspolicy för EU som ignorerar opinionens omsvängning i Europa, en svag policy gentemot Turkiet som kommer leda till att EU blir fortsättningsvis utnyttjat och utmanövrerat och en säkerhetspolitisk väg som inte är realistisk så länge man inte vill göra vad som krävs för att återställa vår försvarsförmåga!

Man kan konstatera att Sverige aldrig tidigare har varit i ett så skriande behov av ett regeringsskifte!

En urspårad revolution

Libyens nya ledare Mustafa Abdel Jalil deklarerade bara dagar efter Kadaffis död att alla framtida lagar i landet skulle bygga på Sharialagen. Detta ser jag som ett svek mot alla dem som har hjälpt till att befria landet från en vansinnig tyrann. Var de uttalanden som NTC gjorde i våras, då de beskrev rebellerna som moderata muslimer och sekulära, rena lögner?

Det verkar inte vara bättre. Hur kan NTC redan nu, innan några val har genomförts, deklarera att sharia ska råda? Är det inte en fråga för en konstituerande församling att ta ställning till?

Jalil har i efterhand försökt att släta över sitt uttalande genom att säga att libyerna är moderata muslimer. Moderata muslimer väljer inte att rätta hela det juridiska systemet efter sharia! Han eller hon väljer bort de intoleranta och hatiska delarna av texten och anpassar sitt leverne efter det moderna samhället. Sharia och moderat islam går per definition inte ihop. Jalil lurar ingen!

Själv hyste jag inga illusioner om sekulära och moderata muslimer som en dominerande kraft i rebellarmén, men jag stödde insatsen likväl av följande skäl;

 

–         Det libyska folket förtjänade en chans att få vara med och styra sitt land. Även en illegitim diktator skyddas tyvärr av FN-systemet så länge denna inte träder över gränsen. Kadaffi gjorde just detta, vilket gav de som ville och kunde möjligheten att träda in och ge makten till folket. Vi kan inte annat än hoppas att för deras eget bästa, libyerna inte går den väg de nu tycks ha stakat ut.

 

–         Hela idén om en självständig europeisk utrikespolitisk linje och ett säkerhetspolitiskt ansvarstagande för närområdet fick sig en nära på dödlig knäck i samband med inaktiviteten under kriget i Bosnien. EU-ländernas utrikespolitik har sedan dess fortsättningsvis präglats av feghet och principlöshet. När Kadaffis styrkor stod utanför Benghazi, med troliga utrensningar och möjliga massakrer bland de demokratitörstande upprorsmännen bara timmar bort så var detta Europas sista chans till upprättelse och en möjlighet till en framtida säkerhetspolitisk trovärdighet.

 

–         Det blev efterhand påtagligt att upprorsmännen, även de var kapabla att matcha kadaffitruppernas framfart bland oskyldiga och politiska motståndare. Men är detta ett skäl till att avbryta stödet för upproret? Överträdelser som dessa är lika gamla som krigsföringen självt och lika vanliga som de är oönskade. Detta är givetvis en stor besvikelse för alla som stödde interventionen, men vi får inte låta detta överskugga det faktum att denna insatts handlade om att i första hand förhindra en massaker (som var utlovad av Kadaffi själv) och sedan möjliggöra en övergång till demokrati.

 

Man skulle kunna hävda att NATO och det internationella samfundet har en liten liten del av ansvaret för den hämndorgie som nu vissa grupper från rebellarmen nu inlåter sig i. I min artikel från 3 april 2011 ”Ett krig utan mål”, skriver jag;

”Konsekvensen av ett utdraget krig mellan Libyens östra och västra halvor riskerar bli att en djup klyfta bildas mellan landsändarna och klanerna och att en försoningsprocess blir svår och kanske till och med omöjlig.”

Jag står fast vid att om NATO och dess allierade hade velat förhindra onödig blodsutgjutelse och framtida ”ont blod” mellan klanerna, så skulle man ha intervenerat med full kraft, inklusive marktrupper. Markstriderna hade varit slut på ett fåtal dagar, varefter de skulle ha dragits tillbaka, till skillnad från vad som skedde i Irak 2003. NTC skulle ha fått fatta beslutet grundat på de vilkor som NATO-länderna skulle ha ställt upp, d.v.s. full intervention eller ingenting. Självklart skulle NTC också fått gå med på att Libyen skulle betala insatsen i efterhand från de rikedommar som oljeindustrin genererar. Krig är dyrt och Europas bankrutta ekonomier har inte råd med dylika insatser utan att få ersättning för utgifterna.

Vi skulle aldrig ha medverkat till denna långa långa insats och den onödiga blodsutgjutelsen som blev dess konsekvens. Vi skulle har gjort det på rätt sätt, snabbt och kraftfullt och sedan överlåtit åt libyerna att reda ut hur dom vill ha sin framtid.

Nu när de visar sig ha ljugit oss rakt i ansiktet faller ingen skugga över oss. Det amerikanska talesättet; ”Fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me” (som Bush jr. så komiskt snubblade på en gång) kan tjäna som illustration här. Européerna kan ha blivit lurade här, men lär inte göra om misstaget. Europa kommer inte ingipa igen för att främja demokrati i Mellanöstern om det visar sig att resultatet av demokratin blir islamism. Det blir Syriens befolkning som i första ledet får betala priset för denna utveckling.

%d bloggare gillar detta: